Fredagsunderhållning för en sjukling

Feber och halsmandlar stora som fotbollar har gjort att jag varit lite tyst ett tag. Både här och hemmavid. Nu har jag knaprat penicillin ett par dagar och börjar se ljuset i tunneln. Jag lever till och med i förhoppningen om att det inte blir ännu en natt i svettbadandets tecken.

Jag vet inte vad som är värst; att vakna varannan timme fullkomligt, totalt genomblöt, invirad i dränkt täcke och på en kudde som droppar - eller att svälja tusen nålar. Nu är det i alla fall snart över, jag har ätit idag och nu dricker jag min första kopp kaffe på tre dagar.

Ikväll är jag extra glad över att vara på bättringsvägen, jag riktigt gnuggar händerna i väntan på att Skavlan ska plocka fram Fru Anka, tillsammans med Henrik Schyffert, i något som inte kan bli annat än riktigt hederlig fredagsunderhållning.

Bara en halvtimme kvar.

Måndag hos mig

Klockan närmar sig elva. Jag har druckit kaffet och ätit gröten. Träningskläderna är packade, om stund ska jag trampa ner till gymmet och det pass som börjar vid lunch.

Jag har jobbat några förmiddagstimmar med ett roligt projekt (halvliggandes i en obäddad säng) och på eftermiddagen ska jag starta igång ett annat projekt, men då tänkte jag sitta i stan. En thailunch med två vänner är också inplanerad.

Man måste ju byta horisont, ta en dusch och lämna förorten ibland.

Nytt liv!

För er som undrar var Babban tog vägen och vad som hänt sedan sist ger jag här en kortare summering av det senaste halvåret.

Någon gång runt februari-mars gick det inte att bedra sig själv längre. Mitt bloggande hade kommit av sig, själva anledningen till varför jag började i maj 2006 hade sakta förtvinat. Jag kände inget behov av att slå på datorn sent på kvällen och krysta ur mig ett intressant inlägg. Jag saknade inspiration, tid, glöd, humor. Jag ville helt enkelt inte.

Ändå tog det ett tag innan jag vågade sluta, eller "ta ett uppehåll" som jag sa. Jag hade ju varit rätt aktiv i tre år, bloggen hade blivit en central del av min vardag. Men ju mer jag jobbade och skrev skrev skrev feta magasin och verksamhetsberättelser och broschyrer och annonser och radioscript och faktiskt TV-script och annat på jobbet, desto mindre ville jag skriva när jag var ledig.

Nu är läget ett annat.

I somras blev jag av med jobbet. Jag hade lagt ner mycket tid och kraft och kärlek på mitt jobb under ganska lång tid. Frustrationen och besvikelsen av att det blev intet stod i paritet med det engagemang jag ansåg att jag lagt in.

Nu har det lagt sig en smula. Jag jobbar på med en massa annat. Flera spännande projekt är i luften och vissa dagar har jag så mycket att göra att jag inte förstår hur jag kunnat jobba fyrtiotimmarsveckor. Jag bakar, tränar, träffar vänner, är vaken på kvällarna, går på fotboll, hämtar barnen, läser, går på föredrag. Och jag jobbar, jag försörjer mig.

Någonstans i den härvan växte passionen för bloggen sig stark igen. För mig är det livsnödvändigt - att vilja skriva. Annars funkar det inte. Det blir krystat, tråkigt, innehållslöst, utan större tankar.

Jag förstår om du gett upp hoppet om Babbans blogg. Jag hade själv gjort det.

Och jag inser att jag måste börja förtjäna mina läsare igen.

PJ

Nioåringen hade hemma en kompis häromdagen och förutom att leka med pottekulor (!) och provplinka på gitarren så gjorde de väl vad nioåringar gör mest. Fixar i ordning frisyren.

Sonen försvann in i ett ärende på toaletten, tog god tid på sig och kom ut nystajlad med hårtopparna blänkande av vax. Luggen låg tryckt åt höger och alldeles bakom, mitt på huvudet, stod håret och spretade lite åt alla möjliga håll.

- Har du fixat håret?, frågade kompisen.
- Mmmm, svarade sonen och kisade mot spegeln.
- Ska du inte ha PJ-frisyr?, frågade kompisen.

Då blev jag nyfiken. PJ-frisyr, vad är det?, frågade jag.

- Det är när man ställer allt hår upp. Även det där bak, fast luggen är platt, svarade kompisen världsvant.
- Men vad står PJ för då?, fortsatte jag.
- PJ? Partille-Johnny, sa kompisen helt självklart.

Sonen drog fingrarna genom nackhåret och gjorde vad han kunde för att få en frisyr som hade både namn och förkortning.

Själv log jag och tänkte att det här blir ett perfekt blogginlägg.

En försiktig comeback

Hej.

Skjuten som skjuten?

Jag kan inte nog understryka hur underbart det är med sådana här rubriker.

En greve är skjuten, inte en vanlig kreti och pleti, en greve minsann!

Någon mer som känner en doft av artonhundra..?

Vår och fotboll

Ambitionen är verkligen inte att återkomma varannan vecka med ett ursäktsinlägg. Men här är jag igen. Häcken full, låg på inspiration och ständigt med åtminstone en längtansfull blick ut i vårvädret.

Min man åker till Manchester i helgen. Han fick resan i present av sin älskvärda hustru och jag är nästan lika pirrig av förväntan som han.

Igår spelade Arsenal och Liverpool 4-4, jag såg den inte men uppdaterade mig just en sväng på webben. Förutsättningarna för matchen Man Utd – Tottenham som han ska se på lördag blir knappast bättre. United vill vinna, om de gör det har de ett bra slagläge. Vårvärmen spirar även i England och Manchester ska ju vara en bra modestad.

Själv sitter jag hemma i trädgården och fikar.

Tillbaka - eller...?

Jaha tänker du, är Babban tillbaka nu? Eller luras hon bara?

Faktum är att Babban knappt själv vet. Jag tycker ju att det är så kul och inspirerande och givande att skriva. Men den senaste tiden har jag varit mest på jobbet och väldigt lite fri i tanken.

Men påsken bjöd ju på sjuttongradiga dagar, ötur och glass, fotboll och brännboll, vänner och påsklamm, grilldoft på kvällarna och en härlig påskpresent på Gamla Ullevi.

Så nu känner jag mig utvilad nog att logga in här.

Ambitionen är för övrigt att göra fler inlägg än dem som kommer varannan vecka och bara beklagar sig över hur mycket det är just nu…

Den som lever får se.

Sugen

Lilltjejen vaknade i söndags, satte sig upp och gnuggade gruset ur ögonen. Håret stod som vanligt som ett burrigt nystan från bakhuvudet och pyjamasen var varm och skrynklig.

- Mamma?

- Mmm?

- Jag är så himla pysselsugen idag, sa hon som om hon faktiskt haft tid att fundera.

Sedan drog hon fram sin överfulla pyssellåda under sängen, det tog inte lång tid att notera att vi saknade både garn och silkespapper om hon skulle kunna göra sitt tänkta pennställ.

Det fick bli en tur till Panduro.