Det hängde sig, men nu hänger de där.

När man bott i sitt hus i fem år, så skulle jag rekommendera att man tar tag i vissa inredningsdetaljer. Gardiner i sovrummet kan vara en sån grej. Själva har vi varit smått bedrövliga på just gardiner-i-sovrummet-grejen så länge att vi vant oss vid en skön härva med sladdar i ena hörnet av fönstret. Kort sagt kan man säga att det varit ett naket, på tok för kalt intryck överlag i sovrummet. Detta rum som ska kännas ombonat (obs: läs inte kappa och omtag) och inramat och trivsamt.

Så igår hände det.

Proppen gick ur. Inte bara hade vi gått igenom svängen ta hem tygprover, tagit mått, beställt tyg, köpt gardinstång, köpt tråd och veckband, lämnat tygstycket till sömmerska och löst ut de färdigsydda gardinerna.

Vi hade ägnat en kväll åt att takmontera gardinstången också. Fan det är ju ett heltidsjobb att fixa gardiner till ett rum.

- Det här är snart gjort, sa min hurtige sambo på söndagkvällen.

Tisdag kväll är det klart.

Och en sak kan jag säga. Snyggare och mer tidskrävande gardiner kommer ni aldrig att se.

Speciellt snygga är de när snön sakta faller, i stora tysta flingor utanför fönstret.

Fab. Ulous.

Perfekt då vet vi.

Sonen ringer till en kompis för att fråga om de ska leka. Numera kan han själv bläddra fram numret i adressboken, ringa upp och göra upp eftermiddagens planer.

När de är klara kommer han ner och säger:

- Jesper kommer strax. Han ska bara bajsa.

19.00 smäller det

Ikväll kl 19 blir det popcorn och saft i soffan. Frölunda möter Luleå och matchen sänds på Canal+.

Jag antar att det blir svårt att skaka av sig den där lille mannen som bor hos oss.

Jag vet redan nu att han lär sitta på sin favoritplats i soffan iförd målvaktsbenskydd, axelskydd och hjälm.

Dock utan halsskydd.

Än så länge.

Fullkittad för källarhockey

Angående min hockeyintresserade son så uppstod en mindre diskussion i lördags. Eller mindre och mindre, man kan väl säga att diskussionerna verkar ha tagit helt nya proportioner.

Han önskar att han fick halsskydd och damasker för att komplettera sin hockeymaterialsamling. Jag och hans pappa tycker att det känns väl onödigt för att ”bara” stå i källaren och lattja. Eller på sin höjd finåka lite på Åby eller Ruddalen.

Nu verkar det i 6-åringens värld inte vara så ”bara”. Det är visst VM som pågår där nere i källaren. Vi tycker att han kan få sitt halsskydd om han väljer att börja i hockeyskolan. (Det ska tilläggas här att han fått axelskydd, benskydd, armbågsskydd, handskar, en komplett målvaktsutrustning för streethockey, skridskor, hjälm, tröja och trunk sedan tidigare.) Vi vill inte gärna framstå som snåla.

Diskussionen urartar. Tårar trillar, dörrar dräms igen, stämband spricker. Till slut hittar han någon som säljer begagnat halsskydd på Blocket. För femtio kronor.

Och en kille som både lärt sig surfa och läsa lurar man inte så lätt. Hans sista, smått desperata men nog så uträknade försök till ett halsskydd blir:

- Femtio kronor, kan ni inte ens lägga det på mig?

Magnus eller Roine?

Via kontakter har vi fått tips på två olika målare som eventuellt kan hjälpa oss med lite målerijobb hemmavid.

Den ena heter Magnus. Den andra Roine.

Vem hade du ringt?

Zero, nil, noll, inga.

Kommentera inte ihjäl er bara, folks.

Bafusin vs tolvan

Jag har varit en sväng på Apoteket och köpt Bafusin. Hade helt glömt av hur jävligt de smakade, men de bedövar ganska hyggligt fortfarande.

Visst serru, jag har råkat på en halsinfektion som håller på att reta upp mig ordentligt. Egentligen borde jag dra ett fett dunbolster över huvudet och ligga ner idag, men icke, här sitter jag på min arbetsplats. Plikttrogen as ever.

Förra veckan sprang jag två gånger a´12 km. I lördags skulle jag lagt löparspåret i brygga igen, men den här halsbölden var för envis. Jag har inte velat skryta så mycket om mitt långlöpande här på bloggen (även om jag kände mig o-er-hört duktig), men nu kände jag att det var på sin plats för jag tycker lite synd om mig själv.

Jag vet inte vad som retar mig mest. Vetskapen om att min nyvunna kondis sakta håller på att fepplas bort igen, eller det konstanta retandet av gamla flimmerhår som kittlar mig inifrån.

Pretty fucking far from ok

Jag och min dotter åker från stan till förorten igår eftermiddag. Hon får sitta i framsätet och jag tar av henne de blöta stövlarna och den fuktiga mössan.
Hennes mörka hår är statiskt och trassligt, som vanligt. Hon har röd nare på hakan och lite smuts på kinden. Hon njuter, det är inte ofta hon får sitta där fram fast hon tjatar varje dag.

Hon bestämmer musik, spår nummer tre ska det vara. Sjumilakliv med Martin Stenmarck. Vi sjunger högt och falskt. Hon kan hela texten, bättre än mig.

I min värld ganska full av nödrim, men i hennes helt perfekt.

Jag vill kasta loss
och lära mig slåss
Raka av allt hår
och bäras ut på bår
Ta tjuren vid hornen
och hålla dom hårt
Bita på sanningen
Och kväva all gråt

Jag tänker på att texten, med nödrim och allt, skulle kunna vara skriven om den inför världens ögon sönderfallande Britney Spears. Så tänker lite till på Brittan och att hennes dyra skor och stora hus ändå bara är en generation från poor white trash. Men framför allt tänker jag på att hon är pretty fucking far from ok.

Jag håller min fyraåring i handen och hon hjälper mig att växla. Hennes fingrar är långa och naglarna målade i cerise.

Jag tänker att vi sitter och sjunger Sjumilakliv och är ingen generation från någonting. Möjligen från rödvin, flygande jakob och Rolling Stones.

Och så tänker jag att just de här åtta minuternas bilfärd är ganska långt från vad Britney upplever.

Audi inte så bra. TryggHansa väldigt bra.

Audi = Sugiga

TryggHansa = Kungen av marsvin

För att använda min 6-årings vokabulär.

Tanten har börjat fuska

Jag fick några bra vintips från mina kolleger i fredags. Efter en del hattande fram och tillbaks bestämde jag mig för Beringer Zinfandel. Det var två av varandra oberoende tipsare som pekade på samma vin, därav beslutet.

När jag kom in på bolaget klockan fem. En fredag. Lönehelg. Så var det 97 nummer före mig. Och gästerna skulle komma en timme senare, vilket skulle betyda att jag fortfarande skulle stå i kö.

Då gjorde jag mitt gamla trick från när jag var väldigt mycket yngre och djärvare. (Det var på den tiden då jag både tjuvåkte på spårvagnen och hoppade bungy jump.) Nu var det dags igen. Den enda skillnaden från förr var att jag nu slog på en pulsförhöjning med ungefär tvåhundra slag.

Jag brukade göra – och gör så även denna fredag i tantåldern – så här:

Jag står beredd. Vaksam och alert att sprinta fram så fort läge uppstår.
När nummer 632 trycktes fram i kassa 7 (jag hade 721) och ingen tar kommandot mot kassan direkt, då hugger jag.

Då måste man stega fram bestämt, utan tvekan, med blicken fäst vid biträdet och med ett avslappnat leende på läpparna. Sedan knycklar man ihop lappen och lägger den i kölappshögen. Och beställer tre flaskor vin i den övre prisbilden.

Inget biträde i världen kommer att ifrågasätta ditt könummer.

Vad vill jag? Vem är jag? Var ska jag?

Igår missade jag att håva hem dessa stolar på auktion. Jag hoppade av på 3 200. Eller snarare, jag blev överbjuden och ganska lättad. Fast jag ville ha dem. Hur schizo är det?

Fredagsmagi

De kvällar när jag inte badar barn eller diskar efter middagen, eller för all del skriver brev till Audi eller går på bio, och klockan är 19.05 och ingen hänger framför burken. Ja då händer det att jag sätter på Dr Phil för att få mig en dos common sense.

Igår visade det sig att det finns ett hus som heter Dr Phil House. Där har han samlat ett antal hatfyllda människor som ska bli polare med sina värsta antagonister. Här skulle jag kunna svälla ut och berätta om de olika människoöden som samlats och bla bla bla, men det tänker jag inte göra.

Jag tänker istället berätta om den Dr Phil-mening som satte sig som en syl hos mig. Han har ju den förmågan, Phil.

Till den 56-åriga kvinna som var oerhört bitter, arg, frustrerad och som utsett alla vita människor till sina ovänner, sa han så här:

You want magic in your life? Then be magic.”

Hans livsfilosofi faller väldigt väl ihop med min. Du skapar dina egna möjligheter. Sitter du som ett sölmongo och gnäller, ja då är det vad du får tillbaks.

Så, create a little magic out there.

Tärningen är kastad

Ett snabbt och trevligt svar från Claes Jerveland:

Hej Barbara,

Tack för ditt målande mail nedan. Jag beklagar givetvis problemet med din Audi samt om du uppfattat att du hänvisats till olika personer. Din kontakt ska givetvis vara din lokala återförsäljare och av denne ska du få hjälp och raka besked. Som du säkert förstår kan inte jag per mail utlova ersättningar eller lösningar på enskilda kund förfrågningar. Vi loggar ditt ärende hos vår kundtjänst som tar över ditt ärende och ser till att du blir vederbörligen kontaktad.

Mvh
Claes Jerveland

ps Chefen för Audi Sverige är from oktober 2006 Jens Wetterfors ds

Så var ärendet tillbaka hos fotfolket. Fortsättning följer.

Sport och film

Jag sponsrar Canal+ och jag gör det relativt glatt varje månad. Därför blir jag extra glad när de använder (en del) av pengarna till riktigt bra reklam.

Eller hur?

Släng in popcornen i micron och lägg upp fötterna.

Ibland får man ta saken i egna händer. Jag skickade igår kväll ett mail till Audis svenska VD – Claes Jerveland. Pappa kommer att bli stolt. Och snart kommer nog ett snabbt och trevligt svar från Claes.

Hej Claes Jerveland,

Jag kontaktar dig eftersom du är chef för all Audiförsäljning i vårt land. Häromveckan när vi körde vår 2,5 år gamla (eller nya, beroende på hur man ser det) Audi A4 Quattro märkte vi att det inte kom någon värme ur klimatanläggningen. Vi fingrade på termostaten. Höjde från 19 till 22. Inget händer. Det strömmar iskall luft ur systemet.

Som du vet är krånglande bilar en grogrund för otyglad vrede. Vi tar bilen till vår duktige verkstadskille. Som inte förstår någonting. Han säger att den är alldeles för ny för den här typen av fel. Efter en felundersökning kommer han i alla fall fram till – osannolikt nog enligt utsago – att det måste läcka ur vattenpumpen. Vilket du, Claes, säkert känner till att det inte ska göra efter 3 600 mil. Detta är ett problem som vår vanliga verkstad inte vill befatta sig med, ”det måste Audi ta på sig, det här handlar ju om ett konstruktionsfel”, säger our man.

Sagt och gjort. Till verkstaden i Göteborg. Samma rynka mellan ögonbrynen och bekymrade min där. Vattenpumpen? Nä, den ska hålla minst lika länge som kamremmen. Och den, Claes, den håller ju 18 000 mil på just den här modellen.

Det är nu det börjar. Hur låga odds det än verkar vara på vattenpumpen, så är det just den som sprungit läck. Vi får en nota på 6 500 spänn. För ett fel som inte skulle uppstått. Jag ringer verkstaden och vid det här laget har jag jagat upp mig något alldeles. Verkstaden bollar över till Svenska Volkswagen i Stockholm. Som sparkar tillbaks bollen på uppstuds. Så där håller det på, fem gånger fram och tillbaka. Tills Stockholms kundtjänst tröttnar och tar 70% av materialkostnaden. Det motsvarar 329 kr. Jag tänkte egentligen inte gå in på hur den personal du håller dig med svär sig fria från ansvar, men det här skyfflandet ger knappast höga betyg.

Som du förstår är jag inte intresserad av att få ett avdrag på notan på 300 spänn. Jag är intresserad av att någon stegar fram och greppar pucken. Blåser av spelet och slutar springa på läktaren. Jag är intresserad av att denne någon inte tar 300 spänn av ansvaret, utan hela.

Själv fick jag ägna en hel arbetsdag åt att bli runtskickad när allt jag önskade var att någon skulle greppa luren och säga: ”Du har köpt en Audi. Då ska du inte behöva oroa dig för sådana här uppenbara missar. Vi fixar det, för vi ser att vårt rykte är viktigare än sexochetthalvt lakan.”

Jag är övertygad om att du har en vision om att driva ett företag som borgar för den högsta av kvaliteter. Det är i alla fall den bild av varumärket Audi som jag fått. I den världen skulle ni ge garantier om någon bil inte håller det mått som ni faktiskt tar betalt för.

Men inte. Det håller liksom inte att lova en sak innan köpet. Vorsprung durch technik. Och en helt annan när det så kallade vorsprunget avslöjas i all sin avklädda prakt. Det hoppas jag att du förstår.

Så här tänkte jag:

Du ringer det där samtalet till Stockholm eller Tyskland eller where ever och ger dem som monterat in en halvtaskig vattenpump i vår bil en uppsträckning. Sedan ser du till att ta kostnaden för den här konstruktionsmissen.
Hur låter det?
Ditt e-postsvar kommer jag att publicera på min blogg. Den har ett tusental unika läsare i veckan och jag tror att mina besökare redan börjat poppa popcorn och satt sig till rätta, i väntan på ditt svar.

Bästa hälsningar

Barbara B.

Just det. Cambiassos frisyr.

Som ni förstår, här finns ett helt outtömligt ämne som ingen av dagens kommentatorer ens vill beröra.

22 vippande frisyrer, 44 spelande lårmuskelpaket, 2 tränare i trenchcoat och grånade tinningar och 1 Henrik Strömblad som fått gå i pension.

Nu har morsan tänkt till

Här sitter vi igen. Klockan är 22.22 och Inter-Valencia är snart slutspelad. Henrik Strömblad och Gleen Hysén har betat av ännu en kväll i kommentatorsbåset. Henrik är inte lika överjävlig att lyssna på som igår och Glenn verkar vara lite irriterad på honom redan från avspark. Han kanske också fick klåda av Henkes ständiga tullande ur pluntan i går kväll, vad vet jag.

Tänk om man kunde slippa de här herrarna helt och hållet. Vem hade man då velat lyssna på?
Min sambo retar sig samtidigt på att jag kommenterar Cambiassos frisyr. Ingen annan gör ju det, säger jag. Och det borde de för den för sorglig.

Så slog en tanke mig. En HELT fantastiskt kreativ och nyskapande tanke.

Hur underhållande (snälla snälla snälla någon programchef lyssna på den här idén) skulle det vara om Klara Zimmergren och MIa Skäringer från radions Roll-on, fick kommentera en match?

I tell you.

Svinkul och totally memorable.

Bosse Hansson kom tillbaka. Allt är förlåtet.

Vi satt och häckade framför Lille-Man Utd i Champions League igår kväll. Jag har bara en sak att säga, och det rör inte matchen.

Henrik Strömblad. Kan hända att han är den sämsta kommentatorn ever. Glenn Hysén framstod som en klasskommentator i jämförelse. Kanske hade han varit och tullat i innefickan ett par varv innan sändning, för en gedigen insats det stod han då verkligen inte för.

Någongång under första halvlek går Unitedsupportrarna berserk. De stormar planen från sin kortsida och polisen är snabbt framme och föser tillbaka packet.

I enlighet med någon FIFA-överenskommelse så visar aldrig TV vad som sker när något sådant sker. Vilket jag kan tycka är rätt, buset ska inte få njuta av att dessutom se sig själva i TV-rutorna. Den här informationen är jag rätt säker på att även Henrik Strömblad känner till. Så antingen ser han det som sin plikt att underrätta oss tittare vad som händer utanför bild, eller så får han helt enkelt ribba av att prata om batonger, hårda nypor och tårgas.

För karln slutade nämligen aldrig. Spelet fortgick. Neville fintade. Ronaldo gjorde hundra överstegare. Larsson skarvade. Och Henrik Strömblad pratade vidare om den franska polisen.

Just när man trodde att han lagt av hör vi igen:

- Nu verkar det som de använder tårgas. Ja där vänder publiken upp på läktaren igen.
- Den franska polisen är ju känd för att slå först och fråga sedan. Inte för att jag har någon personlig upplevelse av detta.
- Nu tar de fram batongerna.
- Är det vattensprutor de använder där?

Och till slut:

- Nej, nu får jag sluta prata om tumultet.

Fast det gjorde han inte.

Jag tippar på ribba.

Kanske är dags för förändring?

Vad fan hände i The Departed?

Jag har hamnat i diskussion med en vän om hur The Departed egentligen slutade. Hon och hennes man blev oense om huruvida Jack Nicholson också var undercover.
Så vill jag inte alls minnas det hela, men å andra sidan var den full av förvecklingar och snabba puckar, så from time to time satt jag och sambon och tittade hålögt på varandra. Hoppades att den andra hade fattat.

Någon som har bilden klar för sig?

Vad fan hände i The Departed?

På inköpslistan till fredag:

Vin
Fint vin
Dyrt vin
Champagne

En enda lång lucka

Det är lite konstigt, men på fredag har vi bjudit hem en familj som bor hyfsat nära oss. I somras hittade vår sexåring deras sexåring och vår treåring deras treåring. De bor en gata bort och vid något tillfälle tog vi med deras sexåring på en dagsutflykt till havet. Vill minnas att det var dallrande trettiotvå grader och glass som smälte innan man fick av pappret.

När vi sen eftermiddag lämnade tillbaks honom lagom rödmosig, frågade mamman och pappan om vi ville komma dit lite senare på kvällen på middag.

Visst, det tackade vi glatt ja till. Senare slank vi över, solbrända och med en flaska rosévin under armen. Vi gick därifrån fyra (!) finfina flaskor vin och en grillad torsk senare. Sedan dess har vi släpat runt ett samvete i containerstorlek och tänkt att vi snart bjuder igen.

Nu är det minus-två-gradigt februari och det är pay-back-time.

Barnen känner ju varandra bra vid det här laget, men allt jag minns från den där kvällen var alla flaskor som de halade fram och hur mycket och högljutt vi pratade. Inte om vad. Inte om vi kom varann speciellt nära, inte vad de jobbar med eller hur länge de bott i sitt hus.

Tyvärr minns inte min sambo mer än jag. Men vi tror att vi minns att de var lite vinkännare.

Hoppet står nu till att de inte minns så vidare värst mycket om oss heller.

Knappt om tid. Knappt någon.

Aaaaaah, jag har kräkmycket på jobbet idag. Hinner knappast hitta på bloggämnen och än mindre skriva dem. Åt lunch stående på femochenhalv minut, nu två minuter till kundpresentation.

Japp där ringer de på dörren.

Skriver mer sedan, and that´s a promise.

Kanske om det mobila elementet som tagit plats bredvid mig och vars fläkt låter som ett tröskverk.

Nu bulle.

Zlatan och vem som har rätt

Zlatan vill inte spela. Lasse vill inte krusa. Men Roland verkar pigg. Han ska åka till Italien och prata ut mellan fyra (eller sex brukar han lägga till) ögon. Fyra tycker jag verkar bra, Lasses två ögon gör nog bättre i att stanna hemma. Den vibben kan till och med jag läsa, fast jag sitter långt från händelsernas centrum. Zlatan kan möjligen tänka sig att snacka med Roland, men vid Lasse drar han förmodligen alla sorts gränser.

Zlatan kommer inte att komma tillbaka innan Lasse har gjort sitt. Rolles eventuella fjäsktripp isn´t gonna change a thing. Mer än att Zlatan troligen kommer att känna sig fjäskad för. Vilket jag inte vet om han gillar eller ej.

Zlatan glömmer inte en oförrätt. Lasse glömmer inte rätt förberedelser och Ronaldo glömmer troligen inte en förrätt.

Vem får rätt?

Sett den, gillade den

Nu har vi äntligen sett den. Brokeback Mountain.

Kvarstår bara att köpa legot.

Snudd på massor av budskap i det här blogginlägget

På mornarna på väg till jobbet brukar jag få en punkt.se tryckt i näven. På samma vagn sitter jag ofta och funderar på ett bra bloggämne. Mycket lustigt så händer det att jag hittar små uppslag i tidningen att skriva om. Så också denna morgon.

Längst bak i tidningen ligger Filmtipset. Där recenseras kvällen bästa filmer. Idag var det bland annat Under solen, Hemlängtan och Ed Wood som synades i sömmarna. Först kommer en kort sammanfattning så som en kort sammanfattning brukar se ut.

Hemlängtan sammanfattades till exempel så här:

Tonåring blir intagen på ungdomsavdelning. Vardagen med vårdpersonal och andra intagna återges. Samtidigt berättas om killens symbiotiska relation med sin mamma. Känsligt, snudd på sårbart spel.

Urrr. Jag ryser flera gånger. Snudd på sårbart spel. Låt mig gissa: recensenten är snudd på i kontakt med sitt egna känsloliv.

Under varje recension får man också en snabbguide om filmens genre, belyst med en röd pil.

Hemlängtan fick beskrivningen ”Budskap”. Under solen fick både ”Kärlek” och lite ”Budskap”.

Jag kan, som tidigare nämnts, tipsa om Babel. Knökfullt med ”Budskap” där.

Continues: The Slowskys

Föredrar långsamheten

I dagens Resumé:

Bloggarna lockar till köp

Närmare 60 procent av bloggläsarna har köpt något de läst om på en blogg. Tre fjärdedelar anser att bloggarna har goda kunskaper om det de skriver om.

Jag antar att det kan vara tvärtom också? Att ni inte kommer att springa iväg på fikarasten och köpa en Audi?

Babbans babbel om Babel

Igår kväll var jag på bio med en vän. Vi skulle se Babel som vi egentligen inte hade hört så mycket mer om än att regissören är Alejandro Blablabla som gjorde den fantastiska 21 Grams. Vi kände även till det där med sjufaldig Oscarsnominering och att den gamle Pittan skulle vara med.

Den var enkelt uttryckt ruggigt bra. Efteråt satt vi på Cappuccino och sög på varsin Pago. När vi först pratat oss trötta om vilken hopplöst utdaterad inredning cafét har, så försökte vi enas om sentensen av filmen.

Den handlar ganska mycket om rädslan för andra kulturer, om hur dåliga vi är att lyssna på varandra, och hur superior amerikanerna anser sig vara.
Enligt vår amatörmässiga fruktjuicetolkning.

Sedan när jag satt på vagnen hem tänkte jag på titeln. Babel. Var inte det något bibliskt? Vi har inte kommit dit i Barnens Bibel ännu, men namnet klingade bekant. Nåt med torn, var det inte så.

Var tvungen att googla när jag kom hem och jajamensan.

I 1 Mos. 11 berättas att människorna i Babylon byggde ett torn som skulle nå ända upp i himlen. Från början talade alla människor i tornet samma språk, men som straff för deras högmod (dvs. tron att de kunde nå himmelen) ordnade Gud så fiffigt att det utvecklades olika språk och människorna inte längre kunde förstå varandra. Det här ska ha lett till splittring och förfall. Babels torn har (förutom högmodsgrejen) kommit att bli en symbol för mångspråkighet och språkrikedom.

Då kände jag mig faktiskt lite smart.

Jag undrar

Och när jag kräkts ur mig hur helt åt helvete kass det är med vattenpumpar som går sönder och det här måste ju vara ett konstruktionsfel och herregud när jag köper en Audi så gör jag det med vissa förväntningar och ska det verkligen vara så här vilket ansvar tar ni, så förväntar jag mig att damen ifråga svarar:

- Inga problem, vi fixar det här. Så ska det inte vara när du köper en Audi.

Undrar om det blir så.

Teorin no småchifer

Min pappa är lite speciell, inte som oss som gillar när saker bara flyter. Han älskar nämligen när saker trilskas med honom. Han har alltid sökt sig till konflikter och tycker att det är toppen om han kan få elda upp sig och skälla lite på folk. Då är han som bäst. Ju jävligare, desto bättre.

En broskbit i kaviaren? Perfekt! Där är han verkligen i sitt esse.

Sofföverdrag som krymper? Jippie! Här ska klagas som det aldrig klagats förr.

För pappas tes har alltid varit att vända sig till högsta hönset. Om en normal människa skulle vända sig till IKEAs kundtjänst, så vänder sig pappa till Ingvar Kamprad himself.

- Lillbossar och mellanchefer vågar aldrig ta avgörande beslut. Det är de för rädda för. Ska man få något att hända, så ska man vända sig till högste chefen, brukar han säga.

Med tillägget att man ska göra det så övertygande retoriskt som bara är möjligt. Och man ska vara riktigt heligt förbannad.

Så nu, när vattenpumpen på vår bil, som är två och ett halvt år gammal, har gått sönder och måste bytas ska pappas dotter praktisera det hon lärt sig.

Jag vet inte hur ni känner, men om jag köper en Audi.

Punkt.

Ska inte det borga för någon typ av kvalitet? Vorsprung durch technik liksom.

Om jag sedan köper en specialutrustad Audi med Quattro och sportchassi och grym motor och annat och som gått strax över 3 000 mil. En vattenpump byter man efter 18 000 mil.

Punkt igen.

En bil som precis sluppit ur sin nybilsgaranti. Ska det vara några problem med en sådan kärra överhuvudtaget?

Nu har jag retoriken. Ska bara krydda den med lite hederlig överjävlig irritation.

34 blir 20

Någon har satt en förortsmorsa på att lansera Göteborgs partyliv. Nu ska här tänkas krogliv, det allra krämigaste, stekigaste och pulserande nattliv som staden erbjuder. För att komma i stämning har jag dagen till ära tagit av mig mysbrallorna, släppt ner den kletiga tofsen och gnuggat bort tandkrämsfläckarna från den där fräsiga svarta skjortan.

Det händer faktiskt, otroligt nog, att de med ännu mindre koll vänder sig till mig för att få tips om vart de ska gå på afterwork eller bröllopsdagsmiddag eller för att dansa.

Till moi?

Med den lilla självförtroendekick ett sådant förtroende ger, tar jag mig ändå an uppgiften med den största av iver. Jag surfar ut på stureplan.se för att hitta lite sköna uttryck som inte är daterade 1994. Och om jag inte visste det innan så får man en ganska bra bild av hur jävla off man är – och samtidigt hur befriande skönt det är att inte vara en del av Världen Yta.

Den där pay-offen jag håller på att snickra på ska tjugoåringar gilla. Den ska kännas rätt. Den ska vara yta. Den ska vara glammig.

Så någonting säger mig att "Göttet ur Götet" inte är helt rätt.

Fan. Får börja om. Måste försöka leva mig in mer i tjugoåringarnas värld. Leva som de. Krypa in under deras skinn.

Tror jag går och köper mig en Pepsi Max.

Säg hejdå till övertro på barn

Det där med att man tycker att barnen plötsligt kan en massa. Att de faktiskt har koll på ett och annat. Om vi någonsin inbillat oss att vår fyraåring kan sortera och väga fakta, så var det en förhoppning som flög all världens väg i lördags.

Vi skulle till Tjörn. Det hade vi förklarat ungefär tusen och en gånger. Att vi skulle bo på hotell, bada i en stor tunna och spela spökspelet. Vi hade visat världsatlasen och Sverigekartan.

Kvällen innan trodde hon att vi skulle bo i tält kommande natt. (Kanske inspirerad från Abraham och Lot, vad vet jag) På lördagsmorgonen när vi så knådade ner tröjor, dockor och kycklingfiléer i den stora, gula dykartrunken dök hon upp igen.

Och trodde att vi skulle till Thailand.

Detta toppades av att sexåringen var väldigt orolig för det där med tunnan. Skulle han bottna? Skulle det vara för varmt? Skulle det vara andra människor där? Skulle vi ha badkläder på oss? Skulle det inte vara för kallt? Hur stor är den där tunnan? Står den verkligen på bryggan? Håller bryggan för en tunna?

Och. Så. Vidare.

Slutsatsen och lärdomen får bli att fyraåringar har ingen koll på varken det ena eller andra, det gör vi bäst i att försöka minnas. Sexåringar har en tendens att oroa sig för saker de aldrig upplevt, för om föräldrar bråkar och om de kör vilse.

Däremot gillar de båda Jimmy Jansson.

Liiiiite najs upplevelse

Och det gyttigaste kan mycket väl ha varit den vedeldade tunnan på bryggan.

Tänk er 40-gradigt vatten. Trätunna. Isblå himmel. Minus fyra runt huvudet. Ispärlor på ögonfransarna. Röd nästipp.

Tänk sedan bort två spattiga barn som inte alls vill ha minispa utan hellre öva bentag eller kolla Bolibompa. Tänk istället lugn och ro, en ganska kall öl och klucket av vågor.

Det gjorde vi.

Helgen

Vi var på minisemester ute på Tjörn i helgen.

Det var gytt.

Vilken person är farligast? Den som är i gasen eller den som varit det?

Att man blir lite personlighetsförändrad när man är på pickalurven är ju inget nytt. Jag betedde mig som värsta supersociala minglaren igår, tänkte inte på någon morgondag eller på att det finns något som en sista-buss eller en tom plånbok. Men som sagt, det är inget nytt under solen.

Däremot att den här avslappande och vidlyftiga låt-gå-hållningen även håller i sig dagen efter, det tycker jag känns lite oroväckande.

Jag sitter på jobbet med ett svagt illamående, kass koncentration och en mage som låter som ett maskinrum på en lastfärja. Då och då rapar jag lite pysande. Det luktar surt.

Jag tänker att jag ska pinna bort till cafét strax under oss och köpa mig det mest kaloririka de har. Ett wienerbröd med smörfyllning och glasyr. Eller varför inte en wienerlängd? På lunchen tror jag att jag ska unna mig den där kashmirtröjan till mig själv och ett par coola skinnsneakers till min sambo. Klart att barnen ska ha Gucci. Schälvfallet.

Allt känns luddigt skönt, allt är möjligt, vem är jag att sätta gränser?

Jag har fullt upp med att hålla illamåendet i schack.

Till lunch? Det får väl bli oxfilé toppat med ostron och hummer. Däremot champagne, nej, där går gränsen.

Då kommer jag kräkas.

Vin med kvist

Ni kan glömma det där hälsoinlägget jag gjorde tidigare. Ikväll reklambar i stan och jag tänker dricka minst ett glas kaloririkt vin innan jag tar bussen till förorten.

Eller...

...kommer de med selleristav?

Minus

Hemma håller vi på att gå igenom de fyra räknesätten. Addition är inga problem men subtraktion har stött på en liten fyraårig patrull. Vid något tillfälle har jag försökt förklara genom att ta godisbitar från henne, men då får hon något vilt i blicken och blir så störd över mitt övergrepp att hon inte är i något räknesätts state of mind om man så säger.

- Jag tog en, hur många har då du kvar?, försöker jag och gömmer en gelégroda under soffkudden.
- Ge tillbaks!, vrålar lillskruttis.
- Men jag försöker ju förklara minus, lirkar jag och håller fast kudden.
- Ge tillbaks! Den var min!, fortsätter lillskruttis.

Okej. Vill helst inte att subtraktion ska bli värsta traumatiska grejen, så jag ger tillbaks grodan.

Hon ser på mig med misstro och bär iväg med resten av godisskålen till en tryggare sfär.

Nu läste jag om Mae West idag. Hon sa helt enkelt så här:

A man has one hundred dollars and you leave him with two dollars, that's subtraction.

Kanske ska testa det.

Då får hon även en läxa i livsnödvändig, kvinnlig list.

Hmm. Verkar som det är tre mot en.

Efter en vecka i junkfoodens bakrum har jag nu ploppat ut på andra sidan som en äkta friskus. Nu har jag köpt dinkelmüsli till frukost. Jag tränade på gymmet på lunchen och sedan gottade jag mig med en sjubitars sushi.

Fräscht.

För när jag börjar tänka hälsa vet jag verkligen hur man gör. Här slängs creme fraiche. Här fylls det på med torkade aprikoser och fikon. Ingen falukorv innanför mina väggar. Quinoa verkar nyttigt. Och quorn. Ja allt som börjar med Q kanske.

Qöttbullar.

Med mig i fallet tar jag givetvis hela familjen som nu serveras grillad fisk med ångade grönsaker och till efterrätt rårivna morötter med russin.

De tittar skeptiskt på tallriken.

Surt på mig.

Men det biter inte. Jag tänker att ”grönt te – hur gammal måste man vara för att gilla det?”

Sedan efter maten när jag nynnar loss på någon grönsakssång och känner mig alldeles lätt i kroppen. Som en fjäder. En fräsch en.

Då hör jag plötsligt hur det prasslas i godisskåpen och när jag smyger runt kökshörnet står där en målinriktad make och två tysta (!) barn och gömmer sig bakom hans ben. Han delar med sig av sin Marabou chokladkaka och hyssjar med finger över munnen.

De fnissar och har choklad över hela tänderna.

Jag lägger mig i soffan och ger upp. Sugandes på en broccolikvist.

I kreditträsket

När vi satt på tåget hem till Göteborg i söndags räknade vi ihop finanserna. Efter att jag lagt vantarna på resten av SL-kupongerna och vi gjort den avräkningen slutade det hela med att jag var skyldig 100 spänn.

- Jag tar ut det på Centralen, sa jag.

Tänkte att hon säkert glömmer det. Att jag kan lämna den här helgen hundra spänn upp.

Inte då. I morse fick jag ett mail:

Yo bitch!

Gimme my money or I'll pop your sorry little ass.

/A

I morgon ryker en knäskål.

Bäst jag betalar.

Fel som blev rätt

Baksidan med att ladda ner skivor är att man inte vet hur artisterna ser ut längre. Å andra sidan kan det förstås vara en fördel för somliga. Om jag hade botaniserat fritt i en skivaffär hade jag aldrig hittat den här snubben. Han heter David Gray. Jag laddade ner skivan i tron att han var den nåååågot kyligare mulattsångaren Craig David.

I alla fall.

Låten Babylon av David Gray.

Köp.

Den tjuvaktiga herren

Gick på spårvagnen för att ta mig till jobbet i morse. Efter mig kommer en skum herre. Han har beige jacka, är kal om flinten och på näsan vippar ett par trista små glasögon. Den här lille mannen har portfölj och är på väg till sitt jobb som Tjänsteman på kanske Skattemyndigheten eller varför inte ekonomiavdelningen på Stena? Han står upp, liksom hänger på kupongmaskinen. Han stämplar inte. När vi närmar oss en hållplats kliver han ut i gången med ett halvt steg och stirrar på nypåstigna passagerare.
Man bara vet att han inte vill åka fast. Att han tjuvåker.

Men. Det roliga har knappt börjat.

När vi passerar taxegränsen, fem hållplatser senare, stoppar han plötsligt i sitt lilla förköpskort och stämplar två kuponger.

Han sparade en kupong.

Han köpte sig ganska mycket oro.

Inte så lite nöjd sätter han sig bekvämt mitt i vagnen. Bläddrar i en gratistidning.

Han tyckte nog att det var värt den där kupongen.

Vad gör inte en beige herre för att få lite spänning?

Bara det inte regnar piffi

Vi håller som bäst på att kolla in tips på boende och stränder och annat inför vår Koh Lanta-resa i november. Här ska planeras i tid!

Den här beskrivningen av resmålet hittade vi igår. Jag bara anar att det kan vara ett översättningsprogram som varit i farten. Annars skulle nog jag kräva tillbaka pengarna från den översättaren. Småfull är bara förnamnet.

”Den Lanta öresorten skar du fynd den som är lätt att frigöra ditt, varar besvärad och får i handlag med naturen.
Stega av utveckling är långsammare på Koh Lanta, och denna gör den ett idealt att förlägga för de som söker en badstrandparadise som är färdig med de svänga kokosnöttreesna, waterfallsna och den lokala kulturen.
Gilla andra områden längs Thailand Andaman seglar utmed kusten, äger rum den mest väl tiden att resa till Lanta mellan November och April. Detta är det torrt kryddar, även om vid April det finns tillfälliga hällregn. Perioden May till Oktober är det regnigt kryddar. Haven blir det ganska grova begränsande fartyget snubblar och färjor. Dykningsynlighet lider vanligt som väl.
Flightspermissioner dagligen från Bangkok till Krabi. Räcka för den tre timme ritten till Koh Lanta, när där, transport liksom kortkort-skåpbilar väntar på. Den andra halvan av snubbla är mestadels på ferryboats, en scenic ritt som makes den ett angenämt snubblar till den huvudsakliga ön av Lanta. När där, det är lätt att fördjupa sig oneself i de lätta berlocken av Koh Lanta. Den mest tuffa delen lämnar.”

Det verkar som det regnar kryddor.

Hoppas det är timjan. Det gillar jag.

Verklighetsflykt som njutningsmedel

En tanke slog mig efter förra inlägget om min passion för böcker. Att förlora sig i en bok är min skönaste tillflykt, det jag helst väljer när jag vill vara någon annanstans. När jag behöver drömma mig bort, och tro mig jag verkar behöva drömma mer än de flesta jag känner. Varför vet jag inte, jag antar att jag bara är sådan. Det har inget att göra med att jag inte trivs med där jag är. Men drömma måste jag.

Men jag är övertygad om att vi alla har ett tillflyktsbehov. Om man inte tycker att böcker är så cool, så kanske musik är det, eller film, eller playstation, eller joggingspåret, eller botten på glaset eller yoga eller internet. Vi behöver det. Det är inte ett tidsfördriv, det är det viktigaste valet vi gör. Det är här vi när våra drömmar. Ibland är det konstruktivt, utvecklande och resultatfokuserat. Ibland inte.

Men vårt val av tillflykt säger något om oss.

Mitt hjälper mig att drömma.

Och att njuta av stunden.

Älskade bok

Det fina med böcker, det har jag tyckt sedan jag plöjde Enid Blytons Femböcker i 9-årsåldern, är den mentala förflyttning man gör. Då, som 9-åring, blev jag Dick varje gång jag öppnade en av de orangefärgade böckerna. Jag åt plum pudding och jag löste deckarfall som ingen annan. Med mig hade jag försiktigt hariga Anne, orädda pojkflickan George och förnuftiga storebror Julian. Vi hade en hund också, gläfsande Tim. När jag läst klart boken kändes livet lika tomt som det känts levande, bara en stund innan. Vad var nu meningen? Mina tre vänner upplöstes. Tim slutade gläfsa. Jag kastades tillbaka till sjuttiotalshuset i tegel och med bruna skinnsoffor. Tills mamma och jag cyklat till bokhandeln för att köpa nästa bok i serien.

Just nu läser jag Augustvinnaren Svinalängorna. Där har jag blivit finsk ystadsbo i andra generationen. Och det är ju så med böcker nuförtiden. Det är inte alltid man löser fall. Det är sällan feelgood från pärm till pärm. Den här boken gör ont i magen.

Men man hänger i. Har den där obestämda känslan i magen att man är med om en parallell verklighet. En som fortsätter först när jag öppnar boken innan sängdags.

Den gör ont. Men jag tror att den gör gott också.

Jag själv - märklig

Det är så märkligt. Vi har fått låna Brokeback Mountain på dvd av några kompisar i….jaaa…eeehh…fyra månader nu…. Det här är en film jag verkligen vill se. När den gick upp på bio så var jag på vippen att faktiskt bryta mitt tvååriga frånfälle och se den på stora duken. Så bidde det inte. Nu har vi den framför oss, ligger till och med ovanpå dvd-spelaren. Barnen somnar kl. 20.00. Det har varit julledigt. Vi klagar över det klena TV-utbudet. Vi kollar repriser på Charlton-Bolton.

Men vi sätter fan inte på Brokeback Mountain.

Ibland förstår jag mig inte på mig själv.

Ikväll kanske.

Men troligen inte.

Herren hit och dit

Hemma hos oss har det, ända sedan vår snart fyraåriga tjej blivit kallad till kyrkan för att få Barnens Bibel, varit biblisk läsning varje kväll.

Vi har plöjt Skapelseberättelsen, Adam & Eva, Kain & Abel, Abraham, Lot, Jakob och Esau och om Sodom & Gomorra. Sonen är måttligt intresserad, lyssnar från och till och ibland med ett halvt öra. Men lillskruttan är trollbunden.

Efter varje kapitel säger hon: "Kommer inte Jesus snart?"

Jag eller min sambo brukar berätta att det gör han, fast inte riktigt än. Inte förrän i Nya Testamentet och det kommer längre fram.

Sedan tänker jag att det kanske inte är så hon menar. Hon kanske har en oförklarlig insikt och kunskap om vad Bibeln går ut på, alla redan. Att Jesus ska komma tillbaka.

Burr. Bäst att hålla sig väl med henne.

Tills vi vet läser vi vidare, och det fastnar faktiskt lite klokdom på vägen.

Kvick rapport

En snabb rapport från helgen. Det blev så att jag lät kreditkortet springa gatlopp på Stockholms gator och torg. Köpte bland annat en klänning eller tunika som jag tyckte var jättefin. Men den var stor. Gigantisk. Lite Barbapappa över den. Eller gravid konstnär. Framtill satt det två fickor där jag skulle kunna förvara mina penslar.

Babban till storstaden

Den här helgen ska jag och en tjejkompis (om man vill verka ung) eller väninna (om man inser faktum) åka till Stockholm. Vi lämnar män och barn behind för en tvättäkta tjejhelg. Ikväll Grill på någon sorts drink (hjälp vad beställer man? P2 eller är det nittio?) och i morgon nåt sushiställe. Sedan ska det visst dansas.

På söndag rullar tåget in på perrongen med två ledbrutna men lyckliga tanter.

Tills dess, trevlig helg!

Sätt klockan på 05.00.

I morgon bitti har jag lovat barnen att vi ska äta frukost hemma innan skola och dagis. Och det är inte vilken frukost som helst.

Det ska bli amerikanska pannkakor. Eller magiska pannkakor som lillfjompan säger.

Jajamensan, supermorsan ska upp i ottan och grädda varma, fluffiga frukostpannkakor.

Det är väl det som kallas en bra start på dagen?

Mamma helt utan nojor

Nu har vi gjort en helt icke-unik, men dock efterlängtad bokning. Vi ska till Thailand i november, i två veckor och det ska verkligen bli fantastiskt.

När jag var yngre oroade jag mig aldrig för resor. Det var ju själva livet. Hur enkelt som helst. Kul. Spännande. Intressant.

Eller nu ljög jag ganska friskt. Jag minns plötsligt att jag hukat på hotellrum i Ensenada i Mexico, vågade inte lämna rummet, knappt ens för att släppa in room service.

Fem år senare hukade jag på hotellrum i Mexico City. Vågade inte över huvud taget gå utanför hotelldörren efter mörkrets intrång. Knappt på dagtid heller.

Men nu är det Thailand, Världens Fredligaste Land. Ändå.

Just nu oroar jag mig mest för:

1. Min sons jordnötsallergi. Kommer lokalbefolkningen att fatta att det är NO PEANUTS, inte EXTRA PEANUTS? Har de kök som klarar den hanteringen?
2. De verkar vara i avsaknad av säkerhetsbälten i Thailand. Vi ska åka minibuss i 2 timmar från flygplatsen. Dessutom kryllar hela landet av fatalister med inställningen ”det som sker det sker”.
3. En ny jättevåg
4. Mellanlandning i Arabemiraten
5. Jumbojetflygningen överhuvudtaget

Ja det var väl det.

Ska bli kul det här.

Bättre? Värre?

Jag tänker att man kunde haft det värre. Två friska barn, verkar hyfsat intelligenta än så länge, en fantastisk make, hus, bil som visserligen är på reparation, pappa och bror, vänner som andra skulle kunna mörda för att få ha på sin kompislista. Ett jobb som stimulerar mig och som betalar ok.

Just nu sitter jag och skriver om knubbsälar, knölsvanar och öronmaneter.

Då tänker jag att man kunde haft det bättre också.

Man kunde ju fått skriva om en annan knölsvan.

Som Zlatan.

Så då tänker jag att jag kunde haft det värre igen. För här, på min blogg får jag skriva precis vad jag vill.