Barbara Buzz

SIMS vs IRL

2010-12-19T10:27:00.003+01:00

Barnen spelar SIMS, för dig som inte är inne i den världen betyder det att de skapar familjer, bygger hus, skaffar sig yrken, barn, ex-fruar och annat. Det var ett tag sedan de spelade det, men i morse drog de igång igen och eftersom de båda tycker att det är väldigt roligt gläds jag över att de är sams och tillsammans.

För att till fullo förstå och njuta av den dialog som sedan utspelades behöver man veta att vi ibland roar oss med att fundera på vad våra barn kommer att syssla med i framtiden. Man ska ju passa sig för att placera barnen i fack, speciellt som det kan komma att ändra sig så många gånger. Men ändå, tendensen är att den äldre av dem gärna vill tjäna pengar, har lätt att fundera ut olika affärsstrategier och om han "inte blir fotbollsproffs vill han nog bli advokat för fotbollsspelare."

Den yngre älskar att pyssla, klippa, klistra, rita, baka och glittra. Några gånger har hon fått vara med på jobbet och sitta bredvid vår AD (någon förmån ska man väl ha om man är barn till en reklambyråmamma). Då har hon fått göra egna inbjudningskort med hela världen som spelfält, och använt AD:ns verktyg som sina förlängda pysselfingrar.

I alla fall. Så här lät det:

- Jag vill ha ett målarrum så att jag kan måla tavlor. Jag ska jobba som det, säger lillskruttan.
- Nej, du måste ha ett riktigt jobb. Så att vi tjänar pengar, svarar storebror. Annars kan vi inte bo i huset.

Det där är säkert inte första gången hon får höra det, om hon skulle välja en sådan bana i livet.

Uppdatering: Babban

2010-10-14T19:16:00.002+02:00

Vart tog Babban vägen, tänker du?

Ja just nu är jag ganska mycket på jobbet, jag försöker träna några gånger i veckan, jag vill gärna träffa min man och mina barn, skjutsa till träningar, träffa vänner, gå på bio, läsa en bok och kratta höstlöv (det vill jag egentligen inte, men jag måste). Jag gör det mesta utom att blogga, det är tydligt för alla, mig själv inkluderat. Men jag har ju bestämt mig för att den här bloggen inte ska få bli ett ok. Att jag skriver när jag skriver och när jag inte skriver så ska jag inte skriva om det. Förklara mig.

Och så gör jag det ändå.

Jag antar att jag be om din förståelse. Jag hoppas att du dyker upp här då och då i alla fall, och vid vissa tillfällen kommer jag att ha fyllt sidan med något kul och tankeväckande. Och andra gånger står det bara något helt onödigt.

Som det här inlägget ungefär.

Men ha förtröstan. Babban lever än!

Om igår

2010-09-20T10:48:00.001+02:00

Vi valvakade igår kväll och hade bakat bullar på dagen, kokat te och krupit upp hela familjen i vår stora soffa för att följa valresultatet. Bullen smakade mest torrt även om vi haft i dubbelt så mycket smör som det stod på receptet, givet vad som hände på tv:n.

Jimmie och hans partikamrater fick mig att tänka på vad Bruce Springsteen sa 1980, efter det att Ronald Reagan valdes till president i USA.

"I don't know what you guys think about what happened last night, but I think it's pretty frightening."

Jag vet att SD:s största stöd kommer från Skåne, att de inte är speciellt starka i storstadsregionerna och inte är ett typiskt landsortsparti. Men ändå, det finns något i Jens Lekmans text från Friday night at the drive-in bingo som jag velat skriva om länge. På något sätt känns det som att det passar ganska bra idag.

Why do the people in the country wanna look like the people in the city?
when the people in the city aren't the slightest pretty
I want the people in the country to wear flannel shirts
and saggy jeans all covered in dirt
I want the people in the country to be open and kind
but most times I've met those with a narrow mind
with a big black dog to bite your behind
if they ever find out you're not one of their kind

Vi avslutar med ett suck, och en förhoppning om att MP slutar lipa och istället tar möjligheten att påverka.

Så fint.

2010-09-16T22:07:00.004+02:00

Jag hämtade min mörkhåriga dotter på skolan idag där vi stötte på sonens nya lärare. Vi hälsade och småpratade lite i korridoren. Hon böjde sig fram mot lillskruttan och i ett försök att lära känna sina nya elevers föräldrar och småsyskon utbrast hon lite förvånat:

- Ni är inte alls lika du och din bror.

Jag vet inte varför folk gillar att kommentera vem av barnen som är lik vem eller hur olika de är någon. Jag tror inte heller att det är så roligt att vara liten och aldrig få höra att man är lik någon av sina föräldrar eller sitt syskon. Det är ingen stor grej, men när folk träffar min dotter för första gången är det många som reagerar över hennes mörka hårfärg, och så måste de bara prata lite om det.

När vi kom ut från skolan stannade jag henne och tittade henne i ögonen.

- Lyssna inte så mycket på vad folk säger. Jag tycker i alla fall att ni är lika, sa jag.

Hon kisar upp mot himlen, just innan ett tungt regn bryter ut och vi måste börja springa.

- Vi kanske inte är så lika på utsidan, säger hon och det mörka håret flyger bakom henne.

Utveckling!

2010-09-08T14:05:00.001+02:00

Mina barn växer just nu. Det blev tydligt i helgen när tioåringen (snart, han fyller om en månad) tar cykeln, precis efter att han klarat av frukosten och kletat i en halv burk vax i luggen, och sätter av till en kompis. Han har mobiltelefonen med sig, men mer än det är det bara ett par långa shorts, en hoodtröja och en cykelhjälm. Han kommer hem strax innan solen går ner och då får vi putta i honom i badkaret. Jord- och gräsfläckar på shortsen och en smutsig kant under naglarna. Frisyren är lite plattare men lika kladdig, kinderna är röda och däcken på cykeln behöver pumpas.

Han har ett eget liv. Jag vet att han ätit lunch hos en kompis, och all sammantagen jord indikerar att han rört sig utomhus. Han berättar inte så mycket, säger att det har varit bra just innan han dyker ner i senaste Kalle Anka.

Min sjuåriga dotter har också växt. I bilen behöver vi inte sätta på ”Melodifestivalen svart skiva 2008, spår 14” direkt när vi satt oss. Hon tycker till och med att det är okej att jag väljer låt idag. Jag spelar Winnerbäcks Hugger i sten och hon lyssnar på hela låten. Sedan ber hon mig att spela den igen. Jag tror att hon gillart. Den och Håkan Hellströms Kom igen Lena.
Det kan tyckas vara små steg, men det är en rörelse från schlager-sm till svensk pop, och det är (om man tvingats lyssna på svart och vit mellofestivalskiva i fyra år) en enorm lättnad. Som att livet återvänder när man får lyssna på
Jag dricker glögg
Med balkong dörren öppen inatt
Jag är så trött på alla mail och koder
Jag vill ha dig här på riktigt inatt
Och suga liv ur din halspulsåder

istället för
Allt man skjuter upp till sen
Vem vet när vi ses igen
För hösten knappar in
Det går så väldigt fort
Så lägg din hand i min
Så vi får nånting gjort

I helgen såg vi på film, barnen fick välja först. Det blev Spacedogs eller något liknande, och av förklarliga skäl fick de se den på egen hand. Senare under helgen såg vi på den animerade film som vi valt ut, Mr. Buzz och jag, Den fantastiske räven. Ingen av barnen var speciellt sugna innan, men åtminstone tioåringen satt som klistrad när vi väl satt på den. Det var en charmig och annorlunda berättelse och när vi väl summerade filmhelgen visade det sig att han tyckt mycket bättre om den vi valt, än den han själv valt.

Och så det sista beviset på att vi lämnar småbarnsträsket bakom oss:
Tioåringen har reviderat sin tio-i-topp lista gällande favoriträtter. Borta är hamburgare, pizza och pommes frites, ersatta av Oxfilé Africana och thaibiff i rödcurry.

Vad nästa steg blir har jag ingen aning om. Kanske föredrar de rent av en citysemester i Paris före all-inclusive på Mallis? Eller indiskt före McD?

Valtider, Tolkien och Oates

2010-09-02T08:55:00.004+02:00

Det pratas val och ideologier vart man än vänder sig just nu. Själv ägnar jag mest tankemöda åt jobbet, att försöka ta mig ut på en löparrunda då och då och att skjutsa runt barnen till träningar och matcher. På kvällarna säckar jag ihop i soffan och följer lite lamt debatterna på tv.

Som vanligt har jag inte bestämt mig för vilket parti jag ska rösta på (det är ju flera veeeeckor kvar), jag har inte fått upp ångan och intresset, jag har inte tagit ställning till vilka frågor som känns viktiga. Helt enkelt för att jag haft för mycket annat i skallen.

Jag vet inte om jag gillar Mona Sahlin (trots att ingen annan gör det) eller om jag gillar Fredrik Reinfeldt (trots att alla andra gör det). Jag har helt enkelt inte bestämt mig, ens om det.

Men så var det ett trevligt reportage i G-P härom morgonen. Det var i del tre och alla som bor i Göteborg vet att då handlar det om kultur. Just den här artikeln handlade om var partiledarna står ur ett kulturellt perspektiv.

Spännande, tänkte jag, för är det något ordspråk jag gillar så är det "visa mig din bokhylla och jag ska säga vem du är" (detsamma gäller väl CD-samlingen, eller Spotifylistan kanske det är numera, och DVD-förrådet)

Jag visste ju redan innan att Mona är ett Springsteen-fan, men vad de andra går igång på hade jag ingen aning om. Jag dök ner i artikeln – som behandlade partiledarnas favoritartist, favoritfilm och favoritbok – med stort intresse.

Och om jag inte är helt klar med vad jag prioriterar gällande vård/skatter/ROTochRUT/arbetsmarknadspolitik/äldreomsorg så var G-P:s avslöjanden något helt annat. Här har jag nämligen åsikter mina vänner.

Först tänkte jag att det här måste de ju ha förberett sig på långt innan G-P ringde upp. De har ju för fasiken talskrivare och rådgivare och google och sunt förnuft tänkte jag. Ändå.

Jag vill börja med att redogöra för Jan Björklund och Fredrik Reinfeldt. Hrm. Eller vad sägs om Reinfeldts "Pop och schlager" (Lite av varje/Mix Megapol är ju bra), "Gökboet" och "Sagan om Ringen-triologin" (Helt ok svar. Om man är tolv år.) eller Björklunds "Dansband", "Ciderhusreglerna" och "Änglar och Demoner"?

Hilfe! Detta sagt av mannen som kräver skärpning av de svenska eleverna, som vill skapa knivskarpa elitklasser... Men det gäller väl "de riktiga ämnena" som matematik och fysik, antar jag.

Mona får dock full pott, enligt min smak: Bruce Springsteen", "Precious" och "Blonde" av Joyce Carol Oates.

Men vart rösten går, det vet jag inte än.

Mycket att stå i

2010-08-25T12:18:00.002+02:00

Det är hektiska dagar på vår reklambyrå just nu. Nya kunder har travat in, vi anställer ännu en skön person och vi har lovat att leverera saker som vi inte kommer att klara av på ordinarie arbetstid. Det gör inget, det är ju en sida av egenföretagandet som så att säga ingår.

Igår kväll hade vi en ny kund på besök, vi har verkligen gått igång på dem. De skänker (precis som vi) en del av vinsten till välgörenhet, de har en rad mänskliga värderingar inristat i sina kärnvärden, och de är riktigt trevliga som personer dessutom. Igår kväll när han landat på Landvetter efter en lång dag i Stockholm åkte han direkt till vårt kontor för ett möte. Med sig hade han tre stora surdegsbröd som han köpt på ett litet ekobageri i Stockholm, i tre papperspåsar.

Det var en till var och en av oss som hade tagit en stund från familjen för att få till det brådskande mötet. Så här ligger nu ett härligt bröd och väntar bredvid min arbetsplats.

Sådana kunder ser vi gärna fler av!

Åttiotalet

2010-08-16T17:12:00.003+02:00

Igår kväll rotade jag fram några gamla fotoalbum i källaren. Jag tänkte att jag skulle visa barnen ett gäng bilder från mitt utbytesår i Australien 1991, jag mindes att det var lite bilder på mig och koalor, mig och kängurur, mig och blåsfiskar, mig och krokodiler (en del på mig och FourX, det lokala ölet också, men dem bläddrade jag kvickt förbi) som jag trodde att de skulle gilla.

Dessutom tänkte jag att det kunde vara roligt för dem att se att jag inte alltid varit såhär gammal, utan en gång i tiden ung och elegant.

Vad jag inte hade räknat med var nioåringens kommentar vid anblick av första bilden där jag sitter på flygplanet och smilar upp mig:

- Men mamma, varför hade du peruk?

- Det är ingen peruk. Det är mitt åttiotalssvall, svarade jag och kände att det där med fotoalbum från the past kanske inte var en så bra idé. Entusiasmen dog lite i takt med att jag själv formulerade frågorna, inne i mitt lilla mammahuvud.

- Varför har du byxorna så högt uppdragna?

- Varför gick du i t-shirt i herrstorlek och varför satte du upp håret i en sådan där ful klut?

Och så vidare.

Sedan var det någon ledsen koala också. Jag minns inte riktigt.

Mitt nya skinn

2010-08-13T12:35:00.001+02:00

Jag vet inte vad jag tycker om det nya utseendet på bloggen. Jag hittade helt enkelt en funktion där jag lekte loss ett tag, och så var det något med de här böckerna som jag gillade. Men jag vet inte.

Ska jag byta tillbaka tycker du?

Gummibåt i sikte!

2010-08-11T10:49:00.004+02:00

Min nioåring har länge gillat det där med att lägga pengar på hög, att räkna dem och fantisera om dem. Den här sommaren imponerades han av småkillarna som fräste runt med sina gummibåtar bland skären utanför Bovallstrand och vips så hade hans sparande fått ett mål. Nästa år ska han (och syrran som han något motvilligt fått med i projektet, jag antar att han är ute efter hennes lilla plånbok) vara stolt ägare till en gummibåt med 5-hästars motor. Det har han bestämt.

Därför har han nu lagt ut diverse prylar på Blocket, samt att han frenetiskt arbetar på att få upp sin månadspeng.

Igår hörde jag honom sitta och mumla i soffan. Jag makade mig lite närmare och fällde ut de stora öronen och hörde något i stil med:

- 150 kr i månaden ger på ett år 1800 kr med en ränta på tjugo procent, vilket ger...

Hur som helst. Vi har gett honom och lillsyrran i uppdrag att städa toalett och handfat (vi har tre uppsättningar i huset) en gång varannan vecka för att skrapa ihop ytterligare lite pengar. Entusiastiskt sätter de igång med Ajax och WC-anka och allt vad vi har.

Mr Buzz ger dem utförliga instruktioner på hur de ska gå till väga, hur man borstar rent och hur noga man torkar av. Efter en toalett och ett handfat utbrister nioåringen förtvivlat:

- Det här är ju skitjobbigt! Ska vi göra det här två gånger i månaden?!?

Tillbaks i stan

2010-08-05T09:18:00.002+02:00

Det är inte så ofta vi tar oss tid att skaffa barnvakt, Mr Buzz och jag, för att gå på bio. Men tidigare i veckan hände det, kosmopolitiskt hungriga som vi var efter en månad vid kusten, och föremålet för kvällen blev omtalade Inception.

Vi satt och mös i biomörkret, samtidigt som morfar och plastmormor tog hand om barnen. Barnvakterna hade velat lite fram och tillbaka tidigare om vad de skulle hitta på under tiden (att bara vara hemma i huset var visst inget alternativ). Morfar vill bestämt ge dem lite kulturell utbildning, samtidigt som han någonstans innanför allt det där gråa håret förstår att barn är som barn alltid varit. De gillar kort sagt inte vad en morfar gillar.

Resultat? Först McDonald´s, sedan Konstmuséet. Alla nöjda.

Och filmen då? Jo tack, en fyra ska den allt ha!

Något om lite

2010-08-01T21:50:00.002+02:00

Den här sommarens starkaste minne. Kanske decenniets när jag tänker efter. En brygga, en solnedgång, några barn. Mer sånt!

Det slog mig häromdagen att mycket kan man skjuta på till framtiden, till hösten, till i morgon. Allt utom en sak. Våra barns uppväxt. Den är nämligen här och nu.

Det finns perioder då man undrar vad man håller på med. När man flänger mellan jobb, hämtningar och tusen aktiviteter. När man inte hinner laga ordentlig mat, inte hinner förhöra läxor, när man glömmer matsäckar och föräldramöten. Dagar när barnen spelar alldeles för mycket tv-spel. Veckor när fredagar är lika med hämtpizza och en mamma som somnar lite pizzakladdig i soffan.

Det är då man intalar sig att sådär kommer inte nästa vecka att vara. Och om det visar sig att det kör ihop sig även då, så blir det i alla fall bättre i höst. Då jävlar ska tempot skruvas ner.

Fast det blir ju sällan så, i verkligheten.

Och sedan när semestern kommer så är man så utschasad att man inte ids tänka ut de där sakerna man drömmer om. Eller vad man faktiskt vill knö in i sina barns uppväxt. Vad de ska ha med sig i livet.

Vi vill ju visa våra barn klippor av bohusgranit, hur man slår itu en blåmussla till krabbete, rofylldheten i att läsa en bok, hur man lagar en carbonara, tjusningen i The Beatles, hur man slår i en tältpinne, hur enkelt det är att koka egengjord flädersaft, trä solvarma hallon på strå, åka skridskor på hemmasjön, ta en meningslös T/R-resa med Djurgårdsfärjan, jogga vid sjön, blicka ut från Ramberget, väga palsternackan på ICA Maxi. Du vet, all möjlig jox.

Det låter ju så enkelt, men alla som både jobbar och försöker hålla ett hus och några barn i schack vet hur svårt det är. Mitt löfte (till mig själv mest) är att åtminstone försöka med de små grejerna, de som finns framför näsan på oss men som man är alldeles för jäkla trött för att se charmen i.

Fast det är klart att ambitionen lever stark just idag. Jag är ju utvilad…

I morgon...

2010-08-01T18:36:00.002+02:00

Solen skiner och kycklinggulaschen står och puttrar. Om en stund dukas det upp i trädgården, för den sista semestermiddagen det här året. I morgon ska jag hasa mig upp medan resten av familjen gottar sig i sin egen morgonandedräkt ett par timmar till. Det känns lite konstigt, lite rumphugget att börja när de andra är lediga. Och märkligt att semestern redan är över.

Det går ju alltid så fort. Och så frågar man sig om man hunnit njuta ordentligt, om man är nöjd och utvilad, om man har krafter nog för att ta tag i hösten.

Jag vet inte hur det kommer att kännas efter första arbetsdagen i morgon, men med möjlighet till en månad till med kvällsdopp, grillning i trädgården och ett glas vin då och då så ska det nog gå bra.

Best!

2010-07-30T15:59:00.002+02:00

Idag, om ungefär en timme närmare bestämt, kommer sjuåringens kära vän hem från långsemester i Halland. Det har längtats. Vi har skickat sms och mms, ringt och ritat teckningar. Snart är det äntligen dags. Hon ringde igår och berättade att hon kommer i morgon.

Hela dagen har vi tittat ut på gatan för att se om bilen rullat in. Sjuåringen har tyckt sig höra knackningar på dörren mest hela dagen, men det har visat sig vara diskborsten som slår mot diskhon eller storebror som vevar med innebandyklubban. Ingen kompis så långt ögat når.

För en timme sedan kunde hon inte hålla sig längre, då sprang hon upp till sitt rum och stängde noga dörren efter sig. Sprang ner och hämtade tejpen. Och sedan saxen. Lågt gnolande hittade jag henne i full färd med att slå in presenter och göra små längtansfyllda pyssel till sin vän.

Som den gamla tablettasken där det står Du är best. Det kallar jag mottagande.

Om det är någon som undrar...

2010-07-30T15:52:00.002+02:00

... så valde vi att stanna hemmavid. Tapeten är uppe, golven är bonade, gräset är klippt, kaffet är drucket, löparslingan är besökt, boken är färdigläst, rosenbröden är bakade och ute piskar vinden och regnet mot rutorna.

Det känns lite som höst, deppigt nog. Eftersom jag är något av ett yr.no-addict så hade vi givetvis koll på att tisdagen och onsdagen var de sista riktigt fina dagarna innan höststormen skulle dra över västkusten. Därför passade vi på att göra en utflykt tidigt i veckan. Det blev en övernattning på ett lite märkligt B&B, mitt bland åkrarna utanför Falkenberg och sedan en heldag med vänner vid havet. De långgrunda stränderna saknar ju både brännmaneter och kyla, så onsdagen tillbringades mer eller mindre i vågorna, i vilt slagsmål om en liten boll med två sjövilda tioåringar.

Efter grillad lax och jordgubbsefterrätt åkte vi hem och vaknade inte förrän sent nästa dag av att regnet smattrade.

Det var den sommaren på något sätt.

Det blir nog att tapetsera...

2010-07-25T12:41:00.000+02:00

Åååkej. Jag läser igenom mina senaste inlägg och inser att tonen i dem är direkt deppig. Det är som om semestern hittills varit ett straff, med vissa uppiggande element. Och det är ju faktiskt helt felaktigt, så jag tänkte att jag måste förklara mig, lägga ut texten. Berätta hur det hela ligger till.

Förväntningarna på mina semesterveckor är stora. Planerna är inte alltid storslagna (har ännu aldrig varit på Rivieran eller i Biarritz, i Bilbao eller Pamplona) utan brukar innehålla lika delar vila, salta bad och tjocka böcker. I år har följande hänt:

1, Barnen börjar bli stora. Större än Bamseklubbar och Astrid Lindgrens Värld.
2, Vi är inte lika utpumpade när semestern börjar.
3, Jag har insett att vi måste putta in åtminstone ett överraskningsmoment i det där semesterreceptet. Något nytt, något kittlande. Åtminstone för min del.

Gott så. Nästa år är vi möjligen i Bovall två veckor istället för årets tre, och de andra två ska vi peta in en resa som stimulerar nyfikenheten. Jag tror att de här tre veckorna har lärt oss just det. Att mamman i familjen får spatt av för mycket långsamhet.

Så nu har vi en sista semestervecka kvar och vi bollar lite sinsemellan vad vi ska hitta på då. Du vet, det är lite som festen som satt igång och när klockan drar midnatt har du två val; antingen tar du en rejäl raggardrink eller så går du på Ramlösan. Öser på eller blandar in förnuftet. Maxar eller väntar in nästa fest. Klackarna i taket eller ”det är ju en dag i morgon också.”

Ungefär de valen står vi mellan. Antingen tutar vi på och drar till Rom, Barcelona eller Nice. Tar vad som finns, hostar upp och flabbar åt att vi är åtminstone liiiite verrückt. Eller så tapetserar vi det där sovrummet, tar en dagsutflykt till Brännö och rensar i landet.

Den som lever får se.

Semestern i bilder

2010-07-19T18:19:00.002+02:00

Det här kommer man att drägla över i november.

En kort paus

2010-07-19T18:09:00.002+02:00

Barnen och jag har tagit ett tillfälligt stopp i semestern och åkt tillbaka till stan. 9-åringen hade en kompis hemma, de har suttit och läst Kalle Anka på golvet i hans rum, sett på Simpson och ätit glass med smultron. Våra två veckors frånfälle har gjort att smultronplantorna i trädgården dignar av både alldeles för mörka och alldeles lagom röda bär.

Jag har packat upp, kört en tvätt, klippt gräset, hämtat ut ett paket, gått igenom posten och räkningarna - och tagit mig en löprunda. Snart är det dags att stänga igen huset och bege oss mot Bovall igen, för några sista lata dagar. Det går inte fort. Hjärnan fungerar ungefär som trög välling, vi tar inga beslut som sträcker sig längre än kvällens middag (ibland knappt ens det), skrindan gnisslar bakom oss där vi drar fram.

Det är skönt. Men det driver mig lite grann mot vansinne, så den här pausen med staden och tvätten och gräsmattan behövde jag. Om någon timme sätter vi av igen, mot de nötta pocketböckerna och de fläckiga shortsen.

Jag vet inte om jag är lycklig, trött, utvilad eller uttråkad. Jag känner inte så mycket, jag bara är. Märkligt det där, vad semesterlunk och lite taskigt väder kan göra med en människa.

Dripp dropp

2010-07-15T12:07:00.002+02:00

När vi gick och lade oss i går kväll var det sent. Solen sjönk ner i det alldeles stilla havet, det var vindstilla, tyst, varmt. En sådan där svensk sommarkväll som man fantiserar om ungefär 350 dagar om året.

I morse vaknade vi av att regnet smattrade mot takfönstret. Fönstret stod, som det gjort de här två veckorna, på glänt, för jag tycker det finns något vackert med att höra vattnet klucka och känna havsluften strömma in under natten. Det droppade av regn på golvet, på mina byxor som låg slängda över ett bord.

Jag stängde fönstret och gnuggade natten ur ögonen. Tog den branta trappan ner till köket, väckte familjen och hällde blåbär på yogurten. Åt och hörde regnet tillta. Utanför var det grått grått grått så långt ögat kunde nå.

Nu är det lunch och vi har spelat skitgubbe, Uno och löst korsord. Sett på morgon-tv, surfat och diskat. När man beskriver det kan det låta riktigt mysigt, vilsamt. Som något man behöver som kontrast till den vanliga hetsen hemma i stan.

Kanske är det så. Kanske är det bra fast det just nu känns som att jag hellre ser Bohuslän som det var igår.

Skillnaden del II

2010-07-13T11:19:00.002+02:00

Eller baka.

Skillnaden mellan två dagar

2010-07-13T10:59:00.002+02:00

Är bara en enda bokstav.

Bada.

Pundaren har gått och lagt sig

2010-07-13T10:38:00.002+02:00

Det brukar ta ett tag innan jag, som enda familjemedlem, kommit in i semesterlunken. Den första veckan brukar jag bete mig som en pundare på avgiftning. Rastlös, tankspridd, irriterad och missnöjd med varenda val vi gjort förpestar jag tillvaron för min familj. Det är inget jag är stolt över, inget jag egentligen är förvånad över heller, för så här har det sett ut de senaste åren.

De val som ett halvår tidigare framstått som helt perfekta, avkopplande, intressanta, kittlande och rofyllda är plötsligt helt fel.

Ska vi sitta i Bohuslän och uggla i tre veckor? Vem fick den idén och hur kunde jag tro att det var något för mig? Jag som är världens mest rastlösa själ, som söker nya kickar och knarkar på resesajter så ofta jag hinner med. Ska sitta i ett och samma hus, med samma klippor, samma gräslöksbuntar, samma snåriga stigar till vattnet, samma bryggrestaurang som guppar i takt med segelbåtarna utanför.

Hitta lunken när hjärtat slår i 180 och internetuppkopplingen är snabb och där hela världen bara ligger ett knapptryck bort.

Och så en vecka senare. Pundaren vaknar tidigt, sätter på sig en t-shirt och löparskor, knappar fram Sommar i P1 på iPhonen och sätter på sig de knallröda lurarna. Tar sin femte morgonpromenad vid havet innan de flesta vaknat. Köper med sig några morgonfärska frallor från torget innan programmet är till ända.

Denna femte dag fungerar det faktiskt. Lugnet har infunnit sig och det lätta, varma regnet får stanna hela dagen om det vill. Från och med nu hasar jag mig fram med skrindan i släptåg och kommer inte att träffa pundaren förrän runt 22 december igen.

Bohuslänsommar

2010-07-11T11:50:00.005+02:00

I år har vi bestämt oss för en Sverigesommar. Det är ju alltid en chansning det där, med väder och vind, sol och regn.

Men vackert, det måste vi enas om att det är.

Eller hur?

En omstart

2010-07-11T11:17:00.003+02:00

Under 2009 skrev jag totalt 20 inlägg på Barbara Buzz, bloggen som jag startat tre år tidigare. Den som jag så väl behövde som ventil och som verktyg. När jag startade den i maj 2006 var det där med bloggande ett relativt nytt fenomen, och jag längtade efter att få skriva mina egna, oredigerade ord efter år av tyckande och vändande och vridande av varenda tecken jag skrivit, i mitt yrke.

Så jag bloggade. Och bloggade.

När 2009 inleddes hade jag fått det utlopp jag behövde och att underhålla det kändes mer som en betungande plikt än som något nödvändigt. Jag skrev om Blåvitt, om barnen, om semesterresor, om kollektivtrafiken och ibland om jobbet. Jag skrev för att det kändes skönt och jag skrev under namnet Barbara Buzz (för att jag i motsats till många bloggare inte såg något värde i att nå en stor publik eller göra mig ett namn). Jag skrev helt enkelt för att jag älskade det.

Tre år senare, i början av 2009, älskade jag det inte en endaste smula. Vartannat inlägg handlade om varför jag inte skrivit, varför jag varit så tyst. Och när jag väl fick mig för att skriva så hade jag inget att skriva om. Jag var tom.

Nu har det gått ett och ett halvt år efter mitt sista inlägg värt namnet. Jag sitter (eller halvligger om jag ska vara ärlig) i en hyrd stuga i Bovallstrand. Havet guppar alldeles utanför knuten, smultron, fläder och lavendel skickar sina dofter med vinden och ett stilla lugn har lagt sig där jag antar att själen bor.

För några dagar sedan kände jag ett försiktigt puttrande i bloggdelen av hjärnan. Den där delen som vill summera händelser, berätta historier och formulera små, men stora vardagsepisoder.

Förr kanske man skrev dagbok, vad vet jag. Jag tog i alla fall fram nätverkskabeln, lap-topen och började fylla fönstret med ord.

Jag tror att det kommer mera.

Fredagsunderhållning för en sjukling

2009-09-25T20:18:00.003+02:00

Feber och halsmandlar stora som fotbollar har gjort att jag varit lite tyst ett tag. Både här och hemmavid. Nu har jag knaprat penicillin ett par dagar och börjar se ljuset i tunneln. Jag lever till och med i förhoppningen om att det inte blir ännu en natt i svettbadandets tecken.

Jag vet inte vad som är värst; att vakna varannan timme fullkomligt, totalt genomblöt, invirad i dränkt täcke och på en kudde som droppar - eller att svälja tusen nålar. Nu är det i alla fall snart över, jag har ätit idag och nu dricker jag min första kopp kaffe på tre dagar.

Ikväll är jag extra glad över att vara på bättringsvägen, jag riktigt gnuggar händerna i väntan på att Skavlan ska plocka fram Fru Anka, tillsammans med Henrik Schyffert, i något som inte kan bli annat än riktigt hederlig fredagsunderhållning.

Bara en halvtimme kvar.

Måndag hos mig

2009-09-21T10:52:00.003+02:00

Klockan närmar sig elva. Jag har druckit kaffet och ätit gröten. Träningskläderna är packade, om stund ska jag trampa ner till gymmet och det pass som börjar vid lunch.

Jag har jobbat några förmiddagstimmar med ett roligt projekt (halvliggandes i en obäddad säng) och på eftermiddagen ska jag starta igång ett annat projekt, men då tänkte jag sitta i stan. En thailunch med två vänner är också inplanerad.

Man måste ju byta horisont, ta en dusch och lämna förorten ibland.

Nytt liv!

2009-09-21T10:36:00.003+02:00

För er som undrar var Babban tog vägen och vad som hänt sedan sist ger jag här en kortare summering av det senaste halvåret.

Någon gång runt februari-mars gick det inte att bedra sig själv längre. Mitt bloggande hade kommit av sig, själva anledningen till varför jag började i maj 2006 hade sakta förtvinat. Jag kände inget behov av att slå på datorn sent på kvällen och krysta ur mig ett intressant inlägg. Jag saknade inspiration, tid, glöd, humor. Jag ville helt enkelt inte.

Ändå tog det ett tag innan jag vågade sluta, eller "ta ett uppehåll" som jag sa. Jag hade ju varit rätt aktiv i tre år, bloggen hade blivit en central del av min vardag. Men ju mer jag jobbade och skrev skrev skrev feta magasin och verksamhetsberättelser och broschyrer och annonser och radioscript och faktiskt TV-script och annat på jobbet, desto mindre ville jag skriva när jag var ledig.

Nu är läget ett annat.

I somras blev jag av med jobbet. Jag hade lagt ner mycket tid och kraft och kärlek på mitt jobb under ganska lång tid. Frustrationen och besvikelsen av att det blev intet stod i paritet med det engagemang jag ansåg att jag lagt in.

Nu har det lagt sig en smula. Jag jobbar på med en massa annat. Flera spännande projekt är i luften och vissa dagar har jag så mycket att göra att jag inte förstår hur jag kunnat jobba fyrtiotimmarsveckor. Jag bakar, tränar, träffar vänner, är vaken på kvällarna, går på fotboll, hämtar barnen, läser, går på föredrag. Och jag jobbar, jag försörjer mig.

Någonstans i den härvan växte passionen för bloggen sig stark igen. För mig är det livsnödvändigt - att vilja skriva. Annars funkar det inte. Det blir krystat, tråkigt, innehållslöst, utan större tankar.

Jag förstår om du gett upp hoppet om Babbans blogg. Jag hade själv gjort det.

Och jag inser att jag måste börja förtjäna mina läsare igen.

PJ

2009-09-19T17:00:00.001+02:00

Nioåringen hade hemma en kompis häromdagen och förutom att leka med pottekulor (!) och provplinka på gitarren så gjorde de väl vad nioåringar gör mest. Fixar i ordning frisyren.

Sonen försvann in i ett ärende på toaletten, tog god tid på sig och kom ut nystajlad med hårtopparna blänkande av vax. Luggen låg tryckt åt höger och alldeles bakom, mitt på huvudet, stod håret och spretade lite åt alla möjliga håll.

- Har du fixat håret?, frågade kompisen.
- Mmmm, svarade sonen och kisade mot spegeln.
- Ska du inte ha PJ-frisyr?, frågade kompisen.

Då blev jag nyfiken. PJ-frisyr, vad är det?, frågade jag.

- Det är när man ställer allt hår upp. Även det där bak, fast luggen är platt, svarade kompisen världsvant.
- Men vad står PJ för då?, fortsatte jag.
- PJ? Partille-Johnny, sa kompisen helt självklart.

Sonen drog fingrarna genom nackhåret och gjorde vad han kunde för att få en frisyr som hade både namn och förkortning.

Själv log jag och tänkte att det här blir ett perfekt blogginlägg.

En försiktig comeback

2009-08-31T19:00:00.001+02:00

Hej.

Skjuten som skjuten?

2009-04-22T11:58:00.003+02:00

Jag kan inte nog understryka hur underbart det är med sådana här rubriker.

En greve är skjuten, inte en vanlig kreti och pleti, en greve minsann!

Någon mer som känner en doft av artonhundra..?

Vår och fotboll

2009-04-22T11:58:00.001+02:00

Ambitionen är verkligen inte att återkomma varannan vecka med ett ursäktsinlägg. Men här är jag igen. Häcken full, låg på inspiration och ständigt med åtminstone en längtansfull blick ut i vårvädret.

Min man åker till Manchester i helgen. Han fick resan i present av sin älskvärda hustru och jag är nästan lika pirrig av förväntan som han.

Igår spelade Arsenal och Liverpool 4-4, jag såg den inte men uppdaterade mig just en sväng på webben. Förutsättningarna för matchen Man Utd – Tottenham som han ska se på lördag blir knappast bättre. United vill vinna, om de gör det har de ett bra slagläge. Vårvärmen spirar även i England och Manchester ska ju vara en bra modestad.

Själv sitter jag hemma i trädgården och fikar.

Tillbaka - eller...?

2009-04-14T10:38:00.001+02:00

Jaha tänker du, är Babban tillbaka nu? Eller luras hon bara?

Faktum är att Babban knappt själv vet. Jag tycker ju att det är så kul och inspirerande och givande att skriva. Men den senaste tiden har jag varit mest på jobbet och väldigt lite fri i tanken.

Men påsken bjöd ju på sjuttongradiga dagar, ötur och glass, fotboll och brännboll, vänner och påsklamm, grilldoft på kvällarna och en härlig påskpresent på Gamla Ullevi.

Så nu känner jag mig utvilad nog att logga in här.

Ambitionen är för övrigt att göra fler inlägg än dem som kommer varannan vecka och bara beklagar sig över hur mycket det är just nu…

Den som lever får se.

Sugen

2009-03-30T21:47:00.002+02:00

Lilltjejen vaknade i söndags, satte sig upp och gnuggade gruset ur ögonen. Håret stod som vanligt som ett burrigt nystan från bakhuvudet och pyjamasen var varm och skrynklig.

- Mamma?

- Mmm?

- Jag är så himla pysselsugen idag, sa hon som om hon faktiskt haft tid att fundera.

Sedan drog hon fram sin överfulla pyssellåda under sängen, det tog inte lång tid att notera att vi saknade både garn och silkespapper om hon skulle kunna göra sitt tänkta pennställ.

Det fick bli en tur till Panduro.

Earth Hour

2009-03-28T20:10:00.002+01:00

Jag vet inte riktigt hur det här evenemanget planerades, men att lägga en tyst, svart timme mitt i landskampen mellan Portugal och Sverige satte åtminstone oss i svårigheter. Jag menar, det är klart att man vill ställa upp och jag tycker att sådana här manifestationer är viktiga att delta i. Dessutom har ju barnen full koll och räknar ner och pratar om att "jorden måste få andas lite".

Men ändå.

Portugal - Sverige.

VM-kval.

Hej hej.

Vi har bestämt oss för att släcka ner allt, utom teven. De tända ljusen är redo, två våningar redan nedsläckta och snart fimpar vi datorn.

Sjutton minuter kvar, sedan syns bara ett blått flimrande sken från vårt lilla radhus.

Det blir vårt bidrag.

Studsigt tips!

2009-03-19T09:32:00.000+01:00

Dagens tips för er som har Spotify måste bli The Killers och då gärna den smittande sköna Human. Eventuellt räcker det att sätta på närmaste radiokanal för jag känner väl igen den.

Den får mig i alla fall att studsa upp och ner på min kontorsstol, med mina kolossala lurar.

Back!

2009-03-17T22:17:00.003+01:00

Jahapp. Babban är tillbaka!

Det trodde kanske varken du eller jag, om vi ska vara riktigt ärliga?

Jag har i alla fall fått tillbaka ett litet bloggsug den senaste tiden, känt att jag vill skriva igen. Eventuellt beror det på att en massa tunga projekt på jobbet går mot sitt slut, eller så är jag bara allmänt påverkad av den begynnande våren.

Alldeles oavsett så har jag dagen till ära fräschat till mitt huvud (bloggens huvud, inte mitt eget, det ska jag göra hos frisören i morgon) och gått och klämt på en massa puttriga inlägg.

Välkommen tillbaka kära läsare, om du inte tröttnat på Babbans silent treatment.

Nu kör vi igen.

Biljetterna i hamn!

2009-01-26T15:10:00.000+01:00

Min biljettvän har än en gång visat prov på äkta vänskap och inte baa köat utan även införskaffat biljett till sommarens Springsteenkonsert.

Man tackar!

Fixelifix

2009-01-19T20:10:00.002+01:00

Och på onsdag ska jag slinga mig! Det är ingen ände på kosmetiska detaljer när man ska gifta sig.

Jag slänger nog in en sexminutare i ett solarie i morgon också, och en promenad ikväll.

Klänningsdags

2009-01-19T20:08:00.002+01:00

I morgon vid lunch kommer min sömmerska med klänningen. Hon vill att jag ska prova den så att den är precis som den ska innan definitiv leverans. Det bådar ju gott. Jag tänker att jag ska prova den på vår största toalett på jobbet, mycket spännande!

Oh what a night!

2009-01-19T10:57:00.001+01:00

Åttaåringen hade feber hela söndagen och låg mest och ångade i soffan. Vi petade i honom febernedsättande och jag var iväg och köpte 1,5 l Pepsi till den lille sjuklingen. Efter dokumentären om Stefan Holm gick han till sitt rum och somnade rätt av. Jag läste om Glenn Hysén i Offside en stund, Mr Buzz jämförde Baghvad-Gita med Bibeln och just som vi släckt lampan hör vi en märkligt blöt hostning från femåringens rum.

Jag studsar upp och springer in till henne, vill inte tända lampan utan trevar mig fram i mörkret. Stöter på en portion spagetti på hennes kudde, lakan, täcke som luktar fränt och förstår att hon varken tuggat kvällens middag eller vaknat av att hon faktiskt spytt.

Vi väcker henne, spolar av henne, borstar hennes tänder. Lägger henne mellan oss även om vi förstår vad det kan betyda, det finns inte så mycket att välja på.

Någon timme senare kommer feberkaminen upp och lägger sig och Mr Buzz byter sin säng mot soffan. Han rosslar och lever, huttrar och ångar. Vi somnar en stund, sedan vaknar han igen och beter sig plötsligt som en mångårig heroinist som ska tända av och drabbats av skrikande ångest. Han reser sig ur sängen, pratar osammanhängande, kliar sig på kroppen, lägger sig ner, ställer sig upp, ropar att "rösterna ska hålla tyst", "stick i väg sa jag", öppnar dörren, lägger sig ner, kryper i hop i en boll och håller händerna för öronen, sätter sig upp, ropar lite till, är på väg nerför trappan.

Jag får tag i den lille hallucinogenen, trycker ner honom i sängen och stryker honom över håret. Efter en stund verkar det som skrek i hans öron begett sig av och han kommer till ro.

- Du är världens bästa mamma, viskar han.

På något sätt har han kanske förstått hur trött jag är och vilket bränsle jag behöver. Jag somnade med honom tryckt svettigt mot magen. I alla fall en liten stund. Sedan var det påtänd knarkare igen tills dess att alvedonen började verka och vi fick somna om.

Nu sitter vi här, helt utpumpade och hålögda.

Men febern, den verkar ha lagt sig och inga fler uppkastningar av femåringen har träffats på.

Det finns hopp!

Kollega lätt solbränd - på allmän begäran!

2009-01-16T17:05:00.002+01:00

Dagens roligaste

2009-01-15T17:11:00.001+01:00

När jag kom till jobbet i morse var det nedsläckt runt min arbetsplats. Min allra närmaste kollega satt redan vid sin plats och stirrade in i skärmen.

I ljuset från den såg han lilablå ut i ansiktet, med exceptionellt tydliga vita ringar runt ögonen. Som en tvättbjörn i allergisk chock.

- Vad fan har hänt?, skrek jag.
- Vaddå?, svarade han, fortfarande med blicken på skärmen.
- Du ser ju jättekonstig ut. Vad har du gjort?, fortsatte jag förskräckt.
- Jag har solat, mumlade han. Lite tyst.

När jag kommer närmare ser jag. Han har solat solarium, ganska mycket för länge, och de där små runda glasögonen hade liksom glidit ner en våning för långt vilket hade gjort att han hade bränt både ögonlock och kinder.

Jag kan säga såhär. Det blev en väldigt rolig dag. Femtiofem muntra kolleger som först förfärat undrar vad han råkat ut för och sedan de mer eller mindre obligatoriska skämten ”jamen det är ju den solkyssta brännan man vill åt”.

Efter en timme skickade han ut ett mail med en bild på sig själv och texten:

Efter att vintermörkret gjort sitt på min bleka kropp tänkte jag att det var dags med lite sol. Jag begav mig till ett bemannat solarie och bad om att INTE få så starka rör... men något måste blivit fel.

Jag vill passa på att tacka för all uppmärksamhet jag fått under morgonen, tack!

/A

Bridezillas på utflykt

2009-01-15T16:43:00.002+01:00

Jag bara måste berätta om gårdagskvällen. Det som hände är tamejfan värt att ruska liv i Babbans gamla blogg med, bara det.

Jag och en kollega till mig (en mycket mer organiserad och välplanerad kollega ska sägas) har ordnat med samma sömmerska till våra båda bröllop. Min klänning är halvfärdig (vi gifter oss om en och en halv vecka), hennes ska påbörjas (hon gifter sig i juni) vilket gav upphov till en del skratt på jobbet igår eftermiddag.
Mest åt mig antar jag.

Sömmerskan visade sig bo i Lövgärdet som ligger en liten bit från Angered. Kollegans mamma stod utanför jobbet kl 17 med Crosscountryn halvt parkerad på trottoarkanten. Vi körde igång gps:en (ingen av oss hade bekymrat oss om att ens titta på hitta.se, inte ens den välplanerade kollegan), men kom bara en sisådär tio-femton meter innan den lade av. Handfallna börjar vi leta oss mot Angered, men ingen kan komma på hur tusan man kör dit. Gps:en kom och gick, jag ringde efter beskrivning när vi flabbande hamnat på Redbergsplatsen och vi var millimetrar från att krocka med en spårvagn.

Nåväl, efter en timmes körning var vi i alla fall framme i trevåningshusområdet där sömmerskan bodde. Vi ringde på porten och jag sneglade upp på fönstren för att utröna vilket som var hennes. Jag bestämde mig för att det var de på andra våning där de välsydda, ombonade gardinerna hängde i sina omtag och en glad pelargonia log mot mig.

Så var det inte. Hon bodde på nedre botten och vi hoppas att det var därför hon hade överkast uppnålade för alla tre fönstren. Alltså. Inget dagsljus, men däremot halva garderobsdörrar, sönderslagna toalettdörrar, tvätt på golvet i travar, intorkade tallrikar och en glatt skvättande valp. Sömmerskan bjöd på te vilket jag och mamman tveksamt tackade ja till, men jag var så förbaskat hungrig att jag inte hade så mycket att välja på. Kollegan sa att hon "kanske tar ett glas vatten lite senare." Det gjorde hon såklart inte.

I köket, under lysrörsbelysningen, delade ”ateljén” plats med köksbordet. Eller ja, ateljén var en strykbräda. Valpen skuttade glatt omkring lite kissig med sina tassar och hoppade upp och nafsade oss i benen. När vi provade klänningarna skrek vi förskräckt åt henne när hon kom farandes, kollegan sa till och med till på skarpen med orden ”lägg av nu, kisslaban!” Det avskräckte dock knappast det lilla yrvädret.

När det var som värst drack jag lite te utan att andas med näsan, valpen skuttade runt de tre damer som försökte få bukt med klänningen där under lysrören innan hon bestämde sig för att slita sönder innanmätet på en kudde och kollegan hittade ett medel mot vaginalsvamp där klänningblekmedlet enligt uppgift skulle stå.

Sedan åkte vi hem. När vi var på motorvägen upptäckte vi att lampan som signalerade öppen motorhuv lyste. Vi såg framför oss hur den skulle slå upp mot rutan och lämna oss uppkörda i närmsta refug.

Så blev det inte. Vi svängde av, stängde huven, sög på en Läkerol och tänkte att klänningarna nog blir bra ändå.

Och att vad vi just varit med om blir ett fint blogginlägg.

Bestyr

2009-01-15T16:39:00.001+01:00

Det är fullt upp hos Babban! Bröllop ska stånda och det vet ju säkert alla som någongång gift sig hur mycket det är att göra med förberedelser. Varje lunch spenderar jag minst en halvtimme att springa runt i butiker och bocka av listor på vad som göras måste. Idag har jag köpt skjorta åt lillkillen, diadem med pärlor till lilltjejen och beställt brudbukett.

Det blir nog bra det här. Listan är fortsatt lång, och vigseln närmar sig. Efter jobbet idag ska vi till kyrkan och genrepa. Jag svettas lite över de fyra rader jag ska lära mig utantill under själva löftesgivningen, tänker hur svårt ska det vara?

Behöver jag säga att jag drömmer på nätterna, endast och uteslutande, om det här bröllopet där jag visst hade glömt både skor, att gå till frissa, strumpbyxor och bordsplacering?

Tänkte väl det.

Space

2008-12-31T12:16:00.003+01:00

Jag tror att alla mår bra om man får lov att skapa sig lite utrymme. Och att man kan säga det, rakt ut, oinlindat, rätt på.

Igår kväll ville åttaåringen sova hos oss, han var lite rädd på kvällen och ville inte sova själv. Vi gav med oss och sa att det gick bra att lägga sig i vår säng och att vi kommer om en stund.

Han somnade, insvept i båda våra duntäcken med ett hårt grepp om sin frottégris. Sängen var varm när vi kom upp och kröp ner. Han ligger så nära, andas fuktigt i mitt ansikte. Drar av mig hela täcket när han vänder sig. Ligger bara på min sida. Det är trångt, men mysigt.

Så i morse satt jag och pillade med bordsplaceringen till bröllopet. Han kom och ställde tusen frågor. Ville spela Buzz. Eller Monopol. Undrade om vi inte kunde gå ut och spela fotboll.

Vi spelade Buzz en stund. Sedan tog jag fram datorn för att kolla mina mail och kanske blogga lite. Mr Buzz (herrn i huset, inte programledaren på TV-spelet) satt på stolen bredvid och ringde ett samtal. Åttaåringen kröp upp i knät och undrade vad jag skulle kolla på. Vi har etthundrafemtio kvadratmeter stort hus, men sitter alla tre på samma kvadratmeter och andas på varandra.

Jag tror att lite halvtaskig sömn kombinerat med uppgivenhetskänslan att jag de senaste femton timmarna inte haft någon som helst privat sfär, la en fin grund för det plötsliga utbrottet.

Jag flydde upp på övervåningen. Stängde dörren och sa åt sonen att gå in till grannen. Lämna mig ifred.

Nu har jag dåligt samvete, men istället för att be om ursäkt skriver jag om det. Jag höll på att ätas upp. Jag behöver mina egna kvadratmeter ibland. Mina egna tankar och tid jag inte behöver redovisa för någon annan.

Nu ligger jag under täcket med gris och skriver.

Det känns skönt.

Speciellt som jag hör åttaåringen leka med grannpojken i sitt rum därnere.

Det är okej att vilja ha egen tid och det är okej att säga det.

Nyårslöften

2008-12-31T12:04:00.002+01:00

Det är nyårsafton 2008. Det är något speciellt med nyårsaftnar, så är det bara. Jag är 35, ganska nära mitt trettiosjätte, men känslan är densamma. Ikväll ska vi ha skoj och i morgon ska jag äta kebabpizza och dricka cola.

Barnen är också förväntansfulla. För det första är detta kvällen när man får lov att vara vaken till tolvslaget och se raketerna, men det är också ikväll man får lämna löften inför nästa år.

Lillskruttis satt och kände på sina eventuella löften vid frukosten i morse. Hon kom inte på något riktigt bra. Jag föreslog att ge mamma en puss varje dag, då log hon faktiskt, för det är fortfarande något helt otänkbart men ändå något man kan skämta om. Städa ditt rum varje kväll då?, försökte jag. Eller läsa en bok helt själv?

Näpp. Gick inte hem.

Storebror gillar det där med löften, speciellt om de betalar sig i pengar. (Jag berättade att jag slutade äta godis ett helt år när jag var liten och fick 300 kr för det). Han funderar också fortfarande.

Själv funderar jag på om jag ska lova att ge bloggen ett ärligt försök igen.

Jag tror det.

Men jag funderar lite till.

Första jullovsmorgonen

2008-12-27T23:07:00.003+01:00

Liiiite tidigt för min smak, men minnet kommer att sitta inristat länge.

Så det var värt det.

Vi har julledigt

2008-12-27T23:00:00.002+01:00

Och det innebär en massa saker. Bland annat att klockan mycket väl kan vara 23.01 (som nu) och att jag ändå är pigg!

Snart ska jag koppla ner lap-topen och läsa några rader till i min bok. Det gäller att vara utvilad i morgon då vi för sjätte gången det här jullovet snörar på oss skrillorna och kör lite hockey. Ikväll åkte vi ner med en påse nybakade äppelmuffins och varm choklad och stannade i två timmar. Det är en jävla drog det där med familjehockey ska jag säga er. Hur kul som helst.

Jag har motionerat tre gånger (sprungit), jag har läst ett par kapitel i min nya bok, spelat två omgångar Monopol, glatt mig åt två program av Stjärnor på slottet och spelat en hel del Wii.

Och det är inte över ännu.

Femåringen och lekkompisen

2008-12-16T16:49:00.000+01:00

Femåringen hade inga kompisar hemma i söndags, de var på utflykter lite här och där och hon var uttråkad. Ville leka.

Jag tog fram dagislistan men när vi betat av en sisådär fyra fem stycken och ändå bara fått prata med telefonsvarare tog jag en rövare och frågade om hon inte ville leka med S, en jämnårig tjej i fotbollen.

- Ja det kan jag göra, vad har hon för nummer?, svarade femåringen som i trans. Jag hade nog inte trott att hon skulle våga. De känner ju inte varandra egentligen, går på olika dagis och fotbollen dyker vi upp på med mycket glesa mellanrum. Men vem är jag att bedöma det? Om hon tycker att det är en bra idé så är det väl det?

Sagt och gjort. Hon ringer upp, presenterar sig och sedan är det klar. S hoppade jämfota av iver, hon skulle komma direkt.

De två sprang genast upp på rummet. Sedan ner. Upp. Ner. Lekte kurragömma med storebror och hans kompis. Klättrade i våningssängen, hängde i knävecken. Pysslade med glitter, filttyg, lim, kartong.

De var, som jag och Mr Buzz anade, av samma skrot och korn. Åtminstone i de timmar hon var hemma hos oss. Och visst är det något bra över det där? Att vara fem år och mötas och leka och inte tänka så mycket. Bara känna och göra.

Det borde man ta efter.

Scoopet

2008-12-16T16:45:00.003+01:00

En riktigt stolt journalist på Aftonbladet kan idag glädjas över att ha fått med sitt scoop på ettan.

Tack Aftonbladet.

Födelsedag

2008-12-11T12:31:00.002+01:00

Idag är en stor dag i familjen Buzz liv. Mr Buzz fyller jämnt. För detta fick han frukost på sängen tillsammans med tre illaluktande men pigga familjemedlemmar samt följande presenter:

Ett armband gjort på dagis i ÖIS färger. (av femåringen)

Ett par skor i brunt skinn. (av wife to be)

13 st dag-för-dag-önskningar att välja bland så som massage, chokladbit, whiskey, en timme själv. (av åttaåringen)

Och med tema lyx damp dessa gåvor ner:

Deostick.

Facial revitalizer. (tar bort små fina rynkor och ger ett yngre, fräschare intryck)

Ett par Falkestrumpor.

Han verkade nöjd!

Myskväll hemma

2008-12-10T10:52:00.004+01:00

Vi hade en jättemysig kväll igår, barnen och jag. Mr Buzz var och firade sin annalkande födelsedag tillsammans med ett gäng kolleger, så vi fick se till att gotta oss på egen hand. Åttaåringen gillar att hjälpa till i köket och igår fick han göra salladsdressing till vitkål- och morotsblandningen. Det innebär att det ligger tre kryddmått salt i dressingen, men också ganska mycket mer än tre kryddmått salt på bänken, golvet, tröjan. Det gör inget. Det är roligt om han vill hjälpa till.

Han klagade högljutt över de flesta lukter i går. Först var det lillsyrran som han menade stank! Hon fick inte klänga över honom vid datorn för hon luktade sååå illa. Sedan var det vinägern som skulle i dressingen, den var så skarp att han var tvungen att springa och spotta varannan sekund. Av bara doften.

De tände ljusen, fyra var och sedan är det slagsmål om vem som ska få blåsa ut datumljuset, men igår slog vi fast att den som inte tänt det för dagen får blåsa ut det. Rättvist ska det vara. Frid i hus.
Vi åt biffgryta och de mumsade på ordentligt, vi pratade om julklappar och pannkakstårtor och lite annat. Sedan berättade lillsyrran att hon fått en chokladboll när hon var med kompisen på IKEA tidigare på dagen.

I samma ögonblick som hon säger det vet man ju vad som ska hända.

Så orättvist! Varför fick du äta chokladbollar och inte jag? Storebror kom på att det även var orättvist att han inte fått baka på fritids, inte en endaste gång trots att han alltid räcker upp handen när de frågar vem som vill baka.

Ni förstår kanske vart det barkar? I rättvisans namn fick storebror baka chokladbollar fast klockan var halv åtta på kvällen. Jag badade femåringen i varmt vatten, med mycket duschtvål. När vi kom ner stod han med kakao och smör upp till armbågarna och rullade små, små helt perfekta bollar i kokos.

Vi tog två var och sedan läste vi Julgröten i vår säng.

När de somnade en stund senare skrubbade jag rent köket innan jag fortsatte med min vampyrdeckare.

En riktigt fin kväll.

Om att komma loss

2008-12-08T15:53:00.002+01:00

Äntligen!

Moment of Truth

2008-12-08T13:35:00.001+01:00

Jo jag gjorde det stora misstaget att som Kontorsråttan föreslog, fråga barnen om vad jag gillar. Lillsnorpan tittade på mig och öste ur sig en rad snabba omdömen:

Du gillar att vila dig, äta, lata dig på gräsmattan, sova, öl, köpa, kramas och pussas.

Hrm, försökte jag, men mamma gillar ju att springa också, träna och spela fotboll med er? Läsa och städa? Baka, laga mat, gå på bio, åka skridskor, leka jage och spela brännboll. Åka skidor, ta en cykeltur, fixa en picknick?

Femåringen tittade tomt på mig. Fortsatte äta sin havregrynsgröt med yogurt, mjölk och chokladpuffar.

Hon sa inte så mycket mer, men det behövdes väl inte heller? Man framstår inte riktigt så som man tror.

Redan?

2008-12-07T17:02:00.000+01:00

1-0 Aston Villa efter 35 sekunder.

Jobbigt

2008-12-07T16:59:00.003+01:00

Åttaåringen är hos en kompis, lilltjejen med sin pappa på fotbollsträning. Det betyder att jag har en dryg timme själv på soffan. Everton-Aston Villa ska just starta, jag har tänt ljus, dragit på mig mysbrallorna och lagt pläden över mig. Låt den rätte komma in (har börjat mycket intressant) ligger på bröstet och väntar på att bli läst.

Fasen vad livet är jobbigt ibland.

Där ser man

2008-12-05T14:41:00.001+01:00

Jag vet att jag har misshandlat er ganska rejält som läser den här bloggen under den sista månaden. Eller säkert längre än så om man ska vara uppriktig. Och det ska man vara.

Igår och idag är faktiskt första dagarna på jobbet som jag har kunnat ta det lite lugnt. Idag har jag en hel timme efter lunch inte riktigt pejl på vilket projekt jag ska sätta tänderna i och än så länge har jag inte tänkt göra så mycket åt det. Jag lyssnar på lite musika och fulsurfar helt enkelt. Njuter. Tar ett varv förbi godisskålen, sms:ar sådant jag glömt senaste månaden. Rensar skrivbordet, bläddrar i Plaza.

Och blev lite bloggsugen. Där ser man.

Kejsaren av Kina...

2008-12-05T14:00:00.000+01:00

Åttaåringen introducerade leken Kejsaren av Kina tycker inte om T i morse. Jag och Mr Buzz spelade förstås med och låtsades som vi inte över huvud taget förstod varför kejsaren gillade Lisa men inte Lotta, gurka men inte tomater och så vidare och så vidare.

Femåringen ville också vara med, men det var lite svårt, speciellt med storebrors lite taffliga förklaringar, så det hela slutade med att vi under bilfärden till dagis gick igenom vad femåringen gillade istället för kejsaren.

Du gillar chokladmilkshake och att bada i varm swimmingpool, du gillar godis och gymnastik, rosa och glitter, Philofix och Fem myror, att cykla och leka med kompisar, du gillar pannkakstårta och Kitty, att bli kliad på ryggen och gå till frisören, att lyssna på saga och åka skridskor, att stå på händer och att pussas.

Nej, inte att pussas. Förstås. Men det andra stämmer, så storebror ville gärna ha sin personliga sammanfattning. Det är klart att han skulle få.

Du gillar att spela fotboll och byta Pokémon, äta pizza och chips, Barda och pingis, du gillar jordgubbsmilkshake och Frölunda, att gosa och spela Försvunna diamanten, att baka och läsa, att åka vattenruschkana och Liverpool, att leka med kompisar och att spara pengar, att sjunga och att spela tennis, att bada (inte i badkar) och att lyssna på BWO.

Det var lite häftigt även för oss. Vi känner ju de här två nu, och vad de föredrar är väldigt tydligt. Och mysigt. Men vad som gäller om två år vet man ju inte.

Inte bra för bröllopsformen

2008-12-05T13:58:00.001+01:00

Jag vet inte hur era fredagar ser ut på jobbet, men strax efter lunch är detta vad som dukar upp hos oss. Och det är ingen som säger något om man tar en kall öl i kylen för att skölja ner det med heller.

Det är gott, det är fredag, men det är inte bra för formen.

Visst blir man festsugen?

2008-11-27T11:27:00.001+01:00

Den har några veckor på nacken nu, men jag kan inte låta bli att tycka att detta är en riktigt riktigt bra reklamfilm.

Eller hur?

Tipset

2008-11-24T11:35:00.002+01:00

Och om jag ändå bloggar igen kan jag ju passa på att meddela att jag ägnat mig åt att läsa ut Dödgrävarens Dotter i helgen.

Den var magisk. Jag ger den fem toastar.

Okej då

2008-11-24T10:12:00.000+01:00

Jag håller på att göra slut med Babbans blogg, men jag är inget vidare på det. Jag tänkte att om jag ignorerar och inte låtsas om och bara springer min väg, så kanske den slutar springa efter mig. Slutar ringa, knacka mig på axeln, störa mig när jag ska sova.

Men icke. Babbans blogg hänger i, hon tänker minsann inte ge sig så lätt låter hon hälsa. ”Om jag nu varit din kompanjon, din partner, i två och ett halvt år, då kan du plötsligt inte bara höra av dig.”

Kan jag väl visst det. Jag kanske har tröttnat på dig.

”Nej det har du inte. Du behöver mig”, svarar Babbans blogg.

Vet väl inte du, svarar jag tjurigt. Förresten har jag inte tid med dig, jag måste jobba.

”Väldigt vad du jobbar mycket. Då behöver du nog mig mer än någonsin. Jag är ju din…”

Håll tyst nu. Jag orkar inte med dig, jag har massor av andra saker att tänka på.

”… ventil!”

Mmm, det har du kanske rätt i.

Låt mig tänka ett tag till då.

Det kanske inte är slut helt och hållet.

”Jag vet att du gillar mig.”

iTunes

2008-11-21T09:32:00.000+01:00

I mina lurar just nu:

Oh Boy med Miss Li. Kom igen katten, det svänger ju!

Alla var där!

2008-11-15T23:03:00.002+01:00

Det är inte bara Mia Skäringer som är här. Fröken från barnens dagis satt och sög på en öl i baren noterade vi just.

Lite kvar av dagen

2008-11-15T18:38:00.002+01:00

Om en timme ska vi äta fyra-rätters-supé. Kroppen är lite trött efter gympasset, men huden är som en nytalkad barnarumpa efter den ungerska lerinpackningen.

Vi ska ta ett glas champagne i baren innan och om jag bara får tag i lite kontanter tänkte jag ta sex minuter i solariet. (Under mina glansdagar solade man svettigt och glatt minst 30 minuter, vad har hänt?)

Mia Skäringer är här. Jag hörde henne i damomklädningsrummet tidigare. Först bara hennes röst och jag tänkte vad lik roliga Mia hon låter, en helt perfekt imitation, och så vände jag mig mot henne och så var det hon. Kul. Om jag vågar ska jag bjuda henne på en drink och göra high-five med henne.

Sedan ska jag läsa vidare i Dödgrävarens dotter.

Sweet helg!

Spa=vila=lust=blogga

2008-11-15T18:31:00.002+01:00

Jag och Mr Buzz rekreerar oss.

Vi är på Spa i Varberg och plötsligt går tiden väldigt långsamt. När man badat, bastat, behandlats, tränat, lunchat och sovit och klockan ändå bara är 18.34. Då är tiden ur led.

Jag har vacklat lite gällande bloggen ett tag, det vet ni som brukar klicka er hit. Den har inte varit förknippad med lust och glädje och inspiration såsom en blogg måste drivas. Jag har inte velat helt enkelt.

Än har jag inte bestämt mig för hur jag ska göra. Jag både gillar den och inte. Den känns som ett ok lite för ofta just nu, jag vet inte varför.

Men nu är jag på spa. Jag har tid och jag kände en gnista lust.

Så nu skriver jag igen.

Sådan far sådan son

2008-11-10T14:39:00.002+01:00

När min sambo var liten sparade han ihop pengar hela året för att sedan, i julhandeln, se till att få skjuts till NK och köpa julklappar till familjen. En parfymflaska till mamma, en slips till pappa. Det generösa draget har han kvar och man kan ju (som förälder he he) bara hoppas att det går i arv.

I min barndom tutade jag nämligen iväg till Macken och köpte en cigarettändare till mamma (jag visste ju att hon gillade att röka) och en sådan där liten leksaksbil till pappa (jag hade fått för mig att han gillade bilar, vilket inte var sant och vad han tyckte om en leksaksbil kan man ju bara tänka sig). De spelade glada i alla fall, julen efter när jag köpte en westernpocket (som lirade i allra lägsta B-ligan även på ICA Nyckelpigan) i julkapp till min litteräre far.

Så igår på Fars dag skulle det väl på något sätt ge sig, hur barnen agerade. Vem de liknade. Sonen sprang ner till den lokala livsbutiken med egna pengar och kom hem med en 200 grams Marabou Amigo och ett alldeles för dyrt Till Far-kort från mitten av åttiotalet. Halva månadspengen rök, men han var jättestolt.

Lillskruttis sprang genast upp och pärlade ett halsband och ritade ett eget glitterkort. Inte för att hon är snål utan för att det är den finaste present hon kan komma på. När hennes bror fyllde åtta förra månaden skulle hon bestämt köpa en liten gris till honom, för hon vet att det är hans favoritdjur.

De är givmilda och de ger med hjärtat och med en uppoffrande del av plånboken.

Det känns fint.

Sådan mor sådan son

2008-11-10T14:38:00.001+01:00

I helgen var jag och åttaåringen på en liten utflykt längs söderleden. Där, precis mellan motorvägen och sjunde green på golfbanan, låg en voltad bil på taket och såg häpen ut. Jag blev också häpen, för jag pekade och stirrade och höll på att tackla till bilen i omkörningsfilen så märkligt såg det ut.

- Oj då, sa jag.

- Om du koncentrerar dig på att köra bilen så letar jag efter bilvrak, säger den lille passageraren med ett vitt, krampaktigt tag i bildörren.

Om du låter bli att låta precis som din mor så har vi en överenskommelse, tänkte jag.

Men det sa jag inte.

Vykortet

2008-11-07T16:09:00.003+01:00

Klicka på bilden för att förstora den!

Just när man börjar packa ihop sig för helg fick man sig ett gött flabb.

Vackert var ordet!

I´m losing it

2008-11-07T15:16:00.001+01:00

Jag har tappat geisten för min blogg! Det kommer knappast som en överraskning för dig som följer Babban, för mindre frekventa och mer ointressanta inlägg har bloggen sällan skådat. Jag tror att det är lite mycket just nu, jag varken har tid eller lust att reflektera över saker och ännu mindre tid att formulera dem.

Så här är det: Jag ger mig själv en chans till. Om jag inte piggnat till under helgen och fyllt på med tankar tar jag helt enkelt en time-out.

Det kanske är dags för det.

Förvalta har jag aldrig varit särkilt bra på och kanske har bloggen blivit något som jag mest håller vid liv. Jag ger den ingen energi och har inte gjort på ett tag, då är det heller inte givande för någon.

Men vi ger det över helgen va?

Jag ska sova, springa och må gott. Kanske räcker det för att komma igång igen.

Ulf Rondell fick femma

2008-11-05T10:13:00.002+01:00

GP ger Lundell en femma och jag är glad att jag var där. För så är det. Det finns vissa konserter man inte vill ha missat. Det här var en sådan.

Jag kommer nog inte att gå på så många fler Lundellkonserter. Jag kommer inte heller att köpa några fler skivor eller ens sätta fart och lyssna på dem jag redan har.

Men jag är glad att jag var där. Det var riktigt mäktigt och det är ett gott och glatt minne att lägga i bankfacket.

Härligtx3

2008-11-04T16:38:00.000+01:00

Härligt! En hel arbetsdag har passerat och det är dags att ta av sig lurarna och sätta av till gymmet. Jag har bokat in ett spinningpass som börjar om tjugofem minuter och därefter ska jag på Ulf Lundell i Konserthuset. Unplugged sägs det.

Härligt igen!

Hemma efter att ha varit borta

2008-11-03T11:46:00.000+01:00

Det börjar allt mer likna ett avrapporteringsställe det här. I helgen var vi i Stockholm hela lilla familjen. Det var en helt enorm energikick att lämna ett gråmulet men kylslaget Mölndal för tre dagar i storstaden.

Här besöktes Vasamuséet, Livrustkammaren, slottet, Vickan och deras köttbullar, musikalen Sune, Urban Outfitters, charmiga restaurangen Koh Phangan och inte minst vänner vi allt för sällan träffar.

Jag vet inte om det är något Stockholmskt, men vi drack minsann champagne till middagen både fredag och lördag kväll. Festligt värre! Bortskämda och mycket nöjda åkte vi hem till Götet när mörkret sänkte sig på söndagskvällen.

Nu vardag.

Hektiskt

2008-11-03T11:43:00.000+01:00

Ni undrar väl om Babban lever? Jodå det gör jag allt.

Men jag har lite annat att stå i också.

Woody is alive!

2008-10-28T22:39:00.003+01:00

Hoppsan hejsan, jag är nyss hemkommen från biosalongen minsann.

Det är inte speciellt svårt. Man bokar biljett på nätet. Man åker in, parkerar. Man hämtar ut biljetten. Man går in i salongen.

Ändå. Det var minst ett halvår sedan jag sist var på bio och varje gång jag går slås jag av hur mycket jag tycker om det. Ikväll såg vi Vicky Christina Barcelona av Woody Allen. Om man blickar tillbaka en tio-tolv år hade jag och en vän en Woodyklubb. Vi träffades någon gång i månaden (detta var före barnen) och såg en Woodyrulle. Sedan skrev jag ner vilka filmer vi sett och laminerade (!) klubbkort till samtliga medlemmar (två).

Ikväll hade Woodyklubben revival och den var riktigt bra. Lika mustig, lika dialogintensiv, lika neurotiska människor, lika relationsdriven handling.

Woody woody på er där ute, som vi säger i den inte jättecoola lamineringsklubben.

Men se filmen. Den livade upp!

Fajtern

2008-10-27T20:49:00.002+01:00

Vad vi kallar rip

2008-10-27T14:57:00.001+01:00

...att de som varit med och tagit fram Vattenfalls senaste klipp inte riktigt vetat om exakt HUR STORT Amnestys kampanj slog.

Vad tror du?

Signatures

2008-10-27T14:55:00.001+01:00

För några år sedan var de här filmerna av Amnesty ett stort samtalsämne i reklamvärlden. Din signatur kan göra skillnad var kampanjens stora idé och något säger mig...

Femtvå

2008-10-27T09:43:00.003+01:00

Vi var på Blåvitt-Elfsborg igår, min son och en blåvitfärgad kompis till honom, hans mamma och så jag. Det vi fick uppleva på vägen till och från vår ganska-långt-bort-parkerade bil visade sig göra större intryck på de båda åttaåringarna än 5-2-matchen. Då är de ändå fotbollsintresserade.

En av insläppsvakterna frågade (skämtsamt, men det gick inte fram) småkillarna om de hade med sig någon bomb innanför jackan. De skakade storögt och sammanbitet på huvudet. Lät sig motvilligt visiteras och den där eventuella bomben blev kvällens samtalsämne nummer ett. Särskilt när Elfsborgsklacken smällde av en fyrverkeripjäs modell större vid första målet. Då var de säkra på att en bombman slunkit genom nätet trots vakternas utfrågningar och visiteringar.

Under matchen drack vi varm choklad och åt bullar, i pausen lyckades vi på något märkligt sätt nästla oss in i VIP-baren, jag tjingsade på Anders Svensson innan jag kom på att han inte känner mig, jag klämde mig in för att beställa mellan Håkan Mild och Roger Gustafsson. Att jag var Mulleklädd grämde mig enormt när jag såg att vi hade haft chans att smita ner på VIP-läktaren om vi bara haft mod och lite mer av spelarfrukläder snarare än bylsig fleecetröja under regnställ, stövlar, röda kinder och trassligt mösshår.

Efter matchen var vi väldigt nära att få se ett gängslagsmål, men polisen störtade emellan med batonger och sedan passerade vi en vält parkbänk och det var nog ganska exakt vad småkillarna orkade med. Vi fick skynda oss hem till Mölndal och den lokala pizzerian.

Matchen då?

Jo man tackar. Jag missade visserligen 1-1-målet för att jag var på toaletten med sonen. Sedan missade jag 2-1-målet för då var vi på väg från baren. Men de satte ju inte stopp där. Fem och bud på fler, det var mästartakter och det var längesedan jag såg Blåvitt spela så bra.

En väldigt händelserik kväll med andra ord.

På frågan om exakt hur mycket jag älskar dig:

2008-10-26T11:38:00.002+01:00

- Ända upp till rymden, så långt bort man kan komma och tillbaka igen. Hundratusen gånger, förklarade jag för lilltjejen. Så mycket älskar jag dig. Hur mycket älskar du mig?

Jag vet, jag bad om det. Men ändå. Svaret var nåååågot lägre på skalan än vad jag hade förväntat mig.

- 0,2 millimeter, svarar femåringen glatt.

Life!

2008-10-24T09:58:00.002+02:00

Fredagen har börjat precis i min smak. Först visade det sig att det fanns en fikonfralla kvar i brödkorgen, de brukar vara slut när jag kommer, men idag fick jag mig en!

Sedan var massören här. Det hade jag glömt, och nu har jag precis satt mig framför burken, nyknådad, avslappnad och oljig.

Helt perfekt. Dessutom har vi lånat en film som jag ser fram emot att se ikväll: Darjeeling Limited.

Livet är inte så illa, trots allt.

Kvällsskoj med förbränning

2008-10-23T09:17:00.003+02:00

Vi är extremt jämna i badminton, min kusin och jag. Igår kväll drabbade vi samman på bana 9 och även om matchen gick i vågor stod det 1-1 i set och 12-12 i tredje när det återstod en minut av matchen.

Jag kom på mina egna tankar när fjäderuslingen seglar så långsamt så långsamt, trots att jag smashar och smashar. Vid några tillfällen hade jag chockerat både mig och motståndare med att nöta vid nät. När hennes lösa bollar, gång på gång, outtröttligt seglade ovanför mig och jag bara hade att trycka in dem ville jag skrika Die motherfucker, die! Lite som Transformers.

Rödmosiga, sega i steget och med viss yrsel avslutade vi matchen och även om jag gav varenda liten svettdroppe jag hade, nöp den rackarn sista poängen.

Men det spelar mindre roll. Det var väldigt roligt, vi var helt slutkörda och vi fick snackat lite skit.

Håller vi?

2008-10-22T19:27:00.002+02:00

Klockan är 19.30 och två damer i Mölndal ska ta sig i väg, i varsin bil i ösregnet, för att kl 20 spela en timme badminton.

Vi ses, en medelålders hälsenebristning senare?

Vem där – egentligen?

2008-10-20T11:06:00.003+02:00

Ju äldre mina egna barn blir och ju fler andra barn jag träffar, desto nyfiknare blir jag på hur vuxna jag känner idag var som barn. De bekantskaper som jag gjort i mitt vuxna liv, vänner som jag tycker väldigt mycket om, hur var de som barn? Skulle jag ha gillat dem om jag vuxit upp på samma gata som dem?

Slog de kanske spaden i huvudet på en i sandlådan om de inte fick den röda kakformen? Tvingade de andra barn att äta torkade daggmaskar? Började de gråta om de kom efter när man hade cykeltävling? Tjallade de för mamma?

Tröstade de om man var ledsen? Sjöng de högst vid samlingen på lekis? Ville de hellre pärla än att hoppa i pölar?

Vilka personlighetsdrag hade de?

För när man växer upp anpassar man sig till det sociala livet, oavsett hur man fungerade i sandlådan. Man blir som alla andra. Klär sig som alla andra. Tycker som alla andra. Sticker inte ut, är inte elak (så att det märks), delar med sig och ställer upp.

När man fått nyckeln till samhällets oskrivna regelbok finns det saker som inte fungerar längre. Och då kan man plötsligt bli kompis med alla, i alla fall på ett ytligare plan.

De allra flesta verkar ju okej, men min nyfikenhet spritter ännu:

hur var du som liten?

Skulle jag ha gillat dig?

Skulle du ha gillat mig?

Helgsummering!

2008-10-20T10:34:00.001+02:00

Vi har haft en jätteskön helg, vilsam på gränsen till uttråkad på lördagen, men social och glamorös på söndagen.

Men vi börjar väl med fredagen?
Våra grannar en gata upp kom över på en kycklinggryta och några flaskor vin efter det att vår och deras son testat sin utrustning på hockeyskolans bytarkväll. Vid midnatt insåg vi att barnen nog var lite möra, och att det är en dag i morgon också, varpå vi bröt upp, diskade och gick och lade oss.
På lördagen utsatte jag mig och sonen för två promenader till den lokala livsbutiken. Det är båda barnens favoritsysselsättning, och jag behövde röra lite på fläsket så det var bara att ta på regnställen och bege sig iväg. Somnade i skedposition med dottern i dubbelsängen efter att hela sångboken klarats av.

Tur att söndagen dök upp med lite glamour! Storkusinen fyllde år och bjöd på bellinis, musselpasta och prinsesstårta. Själv hade jag fixat med skjuts dagen innan och tog en skvätt söndagsvin. Det medförde att löpningen igår kväll fick stryka på foten, men jag blev glad när jag läste i morgontidningen att forskning har visat att det är viktigare med vänner och socialt liv än att kroppen är i god fysik när man blir äldre.

Det stod inte hur gammal.

Men vem vill chansa?

Och idag går det upp igen...

2008-10-17T10:16:00.002+02:00

Klicka på bilden för att se den större.

Sladdproblem

2008-10-16T13:54:00.003+02:00

När sonen fyllde åtta förra veckan fick han bland annat en högtalargris att ha på sitt rum. Sedan får han låna en iPod av oss och koppla in BWO och Darin och vad det nu är han lyssnar på med förbehållet att inte spela allt för högt.

Han blev väldigt glad för grisen, men inte lika glad när vi upptäckte att vi fått en amerikansk kontakt på sladden. Födelsedagsglädjen grumsades något, men jag lovade att fixa det så snabbt jag kunde. Traskade därför tillbaka till butiken med sladden i måndags och de tittade lika förvånat på kontakten som vi hade gjort.

- Den här funkar ju inte, sa hon i kassan.

- Nej, just det, svarade jag.

Hon lovade att kolla med de andra butikerna (i Stockholm) för de hade inga fler högtalargrisar i butiken. Några timmar senare ringer hon upp och undrar om sladden sitter fast i en transformator. Jag säger att det gör den. Hon säger att då kan jag bara ta den senare delen av sladden och gå till Claes Olsson och köpa en ny. Så ersätter de mina utlägg sedan.

- Det tyckte de i Stockholm var enklast, säger hon hurtfriskt.

- Ja det kan jag tänka mig att de tyckte, svarar jag. För då slipper ju de gå till Claes Olsson och lägga ut pengar och fixa med kvitton. Jag tycker att det är enklast om de skickar en ny sladd till er och så kommer jag och lämnar den gamla.

- Jaha. Jaha ja, men då gör vi så, svarade biträdet lite pafft.

Då kände jag att jag nästan axlar rollen som pappas flicka med den äran. Så himla svårt är det inte att vara stökig kund. Nästan bara kul.

PT:n

2008-10-15T20:34:00.002+02:00

En god vän till mig tränar på gym, och när han gör det har en PT (Personal Trainer) som piskar på honom. Han är i ganska dåligt skick, min vän, enligt honom själv. Han är nyss fyllda fyrtio och kan inte göra tio sit-ups i en följd. Han tycker att det är sorgligt och därför betalar han surt då och då sin PT för att få honom i bättre shape.

Han var hos sin PT igår och eftersom han har svårt att svälja den här nya bilden av sig själv, den som inte ens klarar tio sit-ups, arbetar han upp både ett milt raseri och en massa energi innan han kommer dit. Väl där vill han förstås visa, driva sig, pressa sig. Han kräks varje gång han är där.

Igår hade PT:n sagt till honom att han nästan aldrig sett en kropp som var så stark, men som hade så risig kondition. Att han måste jobba mer med medicinbollen. Att han måste komma oftare.

Varpå min ilskne vän svarar:

- Det är inte det här jag betalar dig för. Att höra sådant här. Du ska bekräfta mig! Säga att jag är duktig!

Jag sa att jag inte tror att det är en PT:s jobb. Fast vad vet jag? Jag varken har någon som skriker på mig i spåret eller är speciellt mycket i spåret.

Trevligheter

2008-10-13T15:32:00.001+02:00

Tittar ut. Jippi. Nästan femton meters sikt. Grått, regnigt, kallt, ruggigt.

Då behöver man något riktigt varmt och ulligt att se fram emot. För vår del blir det Stockholm om drygt två veckor då vi inte bara ska våldumgås med vänner i deras trevliga hem, utan även spana in Vasamuséet och musikalen Sune. Kanske även Grill eller Le Rouge eller någon annan vuxenflirtande restaurang, slottet och livrustkammaren och en båttur till Djurgården?

Vem vet, något att se fram emot är det i alla fall!

Veckans

2008-10-13T10:45:00.001+02:00

Jag vet inte vad du ska äta i veckan, men hos oss vankas det toskansk rådjursragu, apelsin- och dillmarinerad lax, fetafrittata och kryddig kycklinggryta.

Mums och dagens tack till Middagsfrid.

BH

2008-10-13T10:11:00.001+02:00

På fredag ska vår åttaåring börja i hockeyskola. Han tycker att det ska bli jätteroligt, det tycker vi också även om vi hört en del om kalla hockeyhallar i gryningen och skridskoknytande tills de fyller tolv.

Just nu lever vi livet BH – before hockey. På lördag är det livet after hockey. AH.

Vi får väl se hur vi trivs med det.

Cannesvinnarna

2008-10-09T16:34:00.003+02:00

Nu ska vi gå på visning av världens bästa reklam på Röhsska. Det ska bli kul. Inspirerande.

Jag rapporterar ikväll.

Nu bubbel och snittar. (Det är jag fan värd efter den här veckan.)

Höst genom en Nokia

2008-10-09T16:32:00.003+02:00

Inte bra

2008-10-09T16:32:00.001+02:00

På lunchen idag tog vi en promenad till Järntorget av två anledningar. Dels för att vi behövde andas lite i solen, dels för att de har en rätt fin sushi där borta. Vi sneddade över själva Järntorget och hamnade bakom två äldre män. De bar på varsin plastpåse och såg inte ut att ha ett uttalat mål. De bara gick. Pratade. Bar på sina kassar.
En av männen var svart. Han var kort och smal, hade en slokande hållning och hade på sig en uppknäppt rock som såg sticksig och ogästvänlig ut.

Just som vi passerade dem stannade de upp. Den svarta mannen tvärstannade och rynkade pannan. Hans rygg var böjd, kassen vilade i hans hand. Han tittade rakt på sin vän, tog tag i hans rockärm och sa Jag mår inte bra.

Uppfordrande och utlämnande. Tydligt och med eftertryck.

Jag mår inte bra.

Inte på ett sådant där sätt som om han fått ont i hjärtat och behövde sätta sig ner. Nej inte alls. Han mådde inte bra. I själen, tolkade jag det som. Han ville säga det, om nu vännen inte förstått det tidigare under deras gemensamma promenad.

Jag mår inte bra.

Fyra ord som kräver stort mod och stor insikt.

Vad de pratade om sedan vet jag inte, men min sushi fick en tom eftersmak.

Kvällsjobb

2008-10-07T21:03:00.001+02:00

Vi sitter kvar på jobbet för att i vild panik och desperation jobba ut en ny kampanj. Den vi ska presentera i morgon och har jobbat på de senaste tre veckorna fick vi starta om idag. En kollega hade sett en förvillande lik kampanj (för en helt annan produkt, men ändå) på teve i går kväll och vips så gick vår idé i graven.

Det var bara att starta om.

Nu är klockan nio på kvällen och den senaste idén med att använda gamla mammor känns lite lätt tveksam. Just nu skrattar vi så magen värker åt min kollegas skissade mamma med liiiiite korta armar.

Herregud. Undrar om jag kommer hem i tid till att sjunga för sonens på hans födelsedagsmorgon.

Klippdags

2008-10-06T10:36:00.001+02:00

Jag ska klippa mig på lunchen och min frisör har länge tjatat på mig att göra mig av med min sorgliga lilla tofs och göra en kortare variant. Jag har skruvat på mig och sagt att ”nästa gång, då är jag nog redo”. Det har jag sagt i ett och ett halvt år nu. Jag tror inte hon köper det en gång till. Jag tror hon klipper till mig (hej hej Arne Hegerfors) helt enkelt och så kan vi ju inte ha det.

Så under helgen har jag gjort min läxa, letat bilder på frisyrer jag gillar. Just nu gillar jag stilikonen (som hon kallas) Josefin Crafoords frisyr väldigt mycket.

Och så tänker jag att om hon nu kallas stilikon så kan det ju inte vara fel.

Tjipp tjopp, om en timme ryker tofsen.

Fel blev kul

2008-10-06T08:55:00.002+02:00

Jag var på simskolan med min femåriga dotter igår. Hon är verkligen jätteduktig. Först lyssnar hon uppmärksamt (det är väl en eller två till av tolv i gruppen som grejar det, de övriga plaskar runt, hoppar upp och ner, hämtar flytkorvar och lite annat), sedan utför hon övningen trots att hon inte är bekväm med att doppa huvudet speciellt länge. Hon fixar det i alla fall.

Igår tog gruppen ett märke också – Sköldpaddan. För att klara det skulle de simma ryggsim en liten sträcka. Numera visar det sig att de lär sig att ryggcrawla istället för så som jag lärde mig för trettio år sedan. Gott så. De flöt, sparkade med raka ben och vevade med armarna.

Tolv barn på ungefär samma gång.

När vi kom hem med det lilla blänkande märket var lilltjejen naturligtvis väldigt stolt. Så stolt att hon även vid middagen fick berätta om hur simskoleduktig hon blivt.

- Berätta vad duktig du var på simskolan, sa jag.

- Jag simmade tretton meter, svarade hon och sken som en sol.

- Och på rygg och allting, fortsatte jag.

Hon kliver ner från stolen och lägger sig platt på parketten för att visa exakt hur hon hade gjort. Storebror sträcker på halsen. Det här vill han se.

Hon ligger och sprattlar och vevar på armarna och säger:

- Jag kan till och med hångla på rygg.

Hon har jättesvårt med ordet crawla. Det sätter sig liksom inte. Hon blandar lätt ihop crawla, med ordet hångla. Till storebrors stora förtjusning, för så mycket vet jag inte om vi skrattat någongång tidigare. Pizzan satte sig på tvären i strupen, tårarna rann, storebror bubblade av skratt ända tills han gick och lade sig.
Det här var en felsägning helt i hans smak. Femåringen skrattar också, men hon vet inte riktigt varför.

Mer än att hon gillar att lyckas med skämt.

Sarah Palin

2008-10-03T11:25:00.001+02:00

"If John McCain wins, this woman will be one 72-year olds heartbeat away from being president in the United States."

Tricket

2008-10-03T10:58:00.001+02:00

Igår var det bokcirkel för hela slanten. Vi mumsade sushi, pimplade vin och sedan satte vi oss till rätta för att prata om omgångens två böcker. Vi var ganska enade allihop om att Mulvaneysboken var förtjusande och att Den ryske vännen var ganska förfärlig.

Jag satt ju och pressade ner det sista av Oates tio minuter innan cirkeln startade, och som en sista desperat åtgärd (för att slippa pekas ut som sämst i klassen) petade jag ner sju olikfärgade post-it-notes på olika ställen i boken.

Det visade sig vara ett mycket begåvat drag. De andra skälvde vid blotta åsynen och jag gick från hopplöst efter till tillbakalutad diva. För med sådan post-its behöver man inte komma med så många smarta inlägg. Det räcker med att man (med halvt slutna ögonlock och säkra fingrar) slår upp boken vid en lila flik och säger något i stil med Som Marianne säger här, på sidan 144...

Ett riktigt bra trick.

Jag vet

2008-10-02T17:20:00.000+02:00

Jag vet jag vet jag vet jag vet. Jag ligger efter med bloggandet. Jag har röven full på jobbet och snart ska jag på bokcirkeln, fast jag fortfarande har femtio sidor kvar i boken.

Jag somnade med den mot bröstet, med lampan tänd i går kväll.