SIMS vs IRL

Barnen spelar SIMS, för dig som inte är inne i den världen betyder det att de skapar familjer, bygger hus, skaffar sig yrken, barn, ex-fruar och annat. Det var ett tag sedan de spelade det, men i morse drog de igång igen och eftersom de båda tycker att det är väldigt roligt gläds jag över att de är sams och tillsammans.

För att till fullo förstå och njuta av den dialog som sedan utspelades behöver man veta att vi ibland roar oss med att fundera på vad våra barn kommer att syssla med i framtiden. Man ska ju passa sig för att placera barnen i fack, speciellt som det kan komma att ändra sig så många gånger. Men ändå, tendensen är att den äldre av dem gärna vill tjäna pengar, har lätt att fundera ut olika affärsstrategier och om han "inte blir fotbollsproffs vill han nog bli advokat för fotbollsspelare."

Den yngre älskar att pyssla, klippa, klistra, rita, baka och glittra. Några gånger har hon fått vara med på jobbet och sitta bredvid vår AD (någon förmån ska man väl ha om man är barn till en reklambyråmamma). Då har hon fått göra egna inbjudningskort med hela världen som spelfält, och använt AD:ns verktyg som sina förlängda pysselfingrar.

I alla fall. Så här lät det:

- Jag vill ha ett målarrum så att jag kan måla tavlor. Jag ska jobba som det, säger lillskruttan.
- Nej, du måste ha ett riktigt jobb. Så att vi tjänar pengar, svarar storebror. Annars kan vi inte bo i huset.

Det där är säkert inte första gången hon får höra det, om hon skulle välja en sådan bana i livet.

Om igår

Vi valvakade igår kväll och hade bakat bullar på dagen, kokat te och krupit upp hela familjen i vår stora soffa för att följa valresultatet. Bullen smakade mest torrt även om vi haft i dubbelt så mycket smör som det stod på receptet, givet vad som hände på tv:n.

Jimmie och hans partikamrater fick mig att tänka på vad Bruce Springsteen sa 1980, efter det att Ronald Reagan valdes till president i USA.

"I don't know what you guys think about what happened last night, but I think it's pretty frightening."

Jag vet att SD:s största stöd kommer från Skåne, att de inte är speciellt starka i storstadsregionerna och inte är ett typiskt landsortsparti. Men ändå, det finns något i Jens Lekmans text från Friday night at the drive-in bingo som jag velat skriva om länge. På något sätt känns det som att det passar ganska bra idag.

Why do the people in the country wanna look like the people in the city?
when the people in the city aren't the slightest pretty
I want the people in the country to wear flannel shirts
and saggy jeans all covered in dirt
I want the people in the country to be open and kind
but most times I've met those with a narrow mind
with a big black dog to bite your behind
if they ever find out you're not one of their kind

Vi avslutar med ett suck, och en förhoppning om att MP slutar lipa och istället tar möjligheten att påverka.

Så fint.

Jag hämtade min mörkhåriga dotter på skolan idag där vi stötte på sonens nya lärare. Vi hälsade och småpratade lite i korridoren. Hon böjde sig fram mot lillskruttan och i ett försök att lära känna sina nya elevers föräldrar och småsyskon utbrast hon lite förvånat:

- Ni är inte alls lika du och din bror.

Jag vet inte varför folk gillar att kommentera vem av barnen som är lik vem eller hur olika de är någon. Jag tror inte heller att det är så roligt att vara liten och aldrig få höra att man är lik någon av sina föräldrar eller sitt syskon. Det är ingen stor grej, men när folk träffar min dotter för första gången är det många som reagerar över hennes mörka hårfärg, och så måste de bara prata lite om det.

När vi kom ut från skolan stannade jag henne och tittade henne i ögonen.

- Lyssna inte så mycket på vad folk säger. Jag tycker i alla fall att ni är lika, sa jag.

Hon kisar upp mot himlen, just innan ett tungt regn bryter ut och vi måste börja springa.

- Vi kanske inte är så lika på utsidan, säger hon och det mörka håret flyger bakom henne.

Utveckling!

Mina barn växer just nu. Det blev tydligt i helgen när tioåringen (snart, han fyller om en månad) tar cykeln, precis efter att han klarat av frukosten och kletat i en halv burk vax i luggen, och sätter av till en kompis. Han har mobiltelefonen med sig, men mer än det är det bara ett par långa shorts, en hoodtröja och en cykelhjälm. Han kommer hem strax innan solen går ner och då får vi putta i honom i badkaret. Jord- och gräsfläckar på shortsen och en smutsig kant under naglarna. Frisyren är lite plattare men lika kladdig, kinderna är röda och däcken på cykeln behöver pumpas.

Han har ett eget liv. Jag vet att han ätit lunch hos en kompis, och all sammantagen jord indikerar att han rört sig utomhus. Han berättar inte så mycket, säger att det har varit bra just innan han dyker ner i senaste Kalle Anka.

Min sjuåriga dotter har också växt. I bilen behöver vi inte sätta på ”Melodifestivalen svart skiva 2008, spår 14” direkt när vi satt oss. Hon tycker till och med att det är okej att jag väljer låt idag. Jag spelar Winnerbäcks Hugger i sten och hon lyssnar på hela låten. Sedan ber hon mig att spela den igen. Jag tror att hon gillart. Den och Håkan Hellströms Kom igen Lena.
Det kan tyckas vara små steg, men det är en rörelse från schlager-sm till svensk pop, och det är (om man tvingats lyssna på svart och vit mellofestivalskiva i fyra år) en enorm lättnad. Som att livet återvänder när man får lyssna på
Jag dricker glögg
Med balkong dörren öppen inatt
Jag är så trött på alla mail och koder
Jag vill ha dig här på riktigt inatt
Och suga liv ur din halspulsåder

istället för
Allt man skjuter upp till sen
Vem vet när vi ses igen
För hösten knappar in
Det går så väldigt fort
Så lägg din hand i min
Så vi får nånting gjort

I helgen såg vi på film, barnen fick välja först. Det blev Spacedogs eller något liknande, och av förklarliga skäl fick de se den på egen hand. Senare under helgen såg vi på den animerade film som vi valt ut, Mr. Buzz och jag, Den fantastiske räven. Ingen av barnen var speciellt sugna innan, men åtminstone tioåringen satt som klistrad när vi väl satt på den. Det var en charmig och annorlunda berättelse och när vi väl summerade filmhelgen visade det sig att han tyckt mycket bättre om den vi valt, än den han själv valt.

Och så det sista beviset på att vi lämnar småbarnsträsket bakom oss:
Tioåringen har reviderat sin tio-i-topp lista gällande favoriträtter. Borta är hamburgare, pizza och pommes frites, ersatta av Oxfilé Africana och thaibiff i rödcurry.

Vad nästa steg blir har jag ingen aning om. Kanske föredrar de rent av en citysemester i Paris före all-inclusive på Mallis? Eller indiskt före McD?

Valtider, Tolkien och Oates

Det pratas val och ideologier vart man än vänder sig just nu. Själv ägnar jag mest tankemöda åt jobbet, att försöka ta mig ut på en löparrunda då och då och att skjutsa runt barnen till träningar och matcher. På kvällarna säckar jag ihop i soffan och följer lite lamt debatterna på tv.

Som vanligt har jag inte bestämt mig för vilket parti jag ska rösta på (det är ju flera veeeeckor kvar), jag har inte fått upp ångan och intresset, jag har inte tagit ställning till vilka frågor som känns viktiga. Helt enkelt för att jag haft för mycket annat i skallen.

Jag vet inte om jag gillar Mona Sahlin (trots att ingen annan gör det) eller om jag gillar Fredrik Reinfeldt (trots att alla andra gör det). Jag har helt enkelt inte bestämt mig, ens om det.

Men så var det ett trevligt reportage i G-P härom morgonen. Det var i del tre och alla som bor i Göteborg vet att då handlar det om kultur. Just den här artikeln handlade om var partiledarna står ur ett kulturellt perspektiv.

Spännande, tänkte jag, för är det något ordspråk jag gillar så är det "visa mig din bokhylla och jag ska säga vem du är" (detsamma gäller väl CD-samlingen, eller Spotifylistan kanske det är numera, och DVD-förrådet)

Jag visste ju redan innan att Mona är ett Springsteen-fan, men vad de andra går igång på hade jag ingen aning om. Jag dök ner i artikeln – som behandlade partiledarnas favoritartist, favoritfilm och favoritbok – med stort intresse.

Och om jag inte är helt klar med vad jag prioriterar gällande vård/skatter/ROTochRUT/arbetsmarknadspolitik/äldreomsorg så var G-P:s avslöjanden något helt annat. Här har jag nämligen åsikter mina vänner.

Först tänkte jag att det här måste de ju ha förberett sig på långt innan G-P ringde upp. De har ju för fasiken talskrivare och rådgivare och google och sunt förnuft tänkte jag. Ändå.

Jag vill börja med att redogöra för Jan Björklund och Fredrik Reinfeldt. Hrm. Eller vad sägs om Reinfeldts "Pop och schlager" (Lite av varje/Mix Megapol är ju bra), "Gökboet" och "Sagan om Ringen-triologin" (Helt ok svar. Om man är tolv år.) eller Björklunds "Dansband", "Ciderhusreglerna" och "Änglar och Demoner"?

Hilfe! Detta sagt av mannen som kräver skärpning av de svenska eleverna, som vill skapa knivskarpa elitklasser... Men det gäller väl "de riktiga ämnena" som matematik och fysik, antar jag.

Mona får dock full pott, enligt min smak: Bruce Springsteen", "Precious" och "Blonde" av Joyce Carol Oates.

Men vart rösten går, det vet jag inte än.

Mycket att stå i

Det är hektiska dagar på vår reklambyrå just nu. Nya kunder har travat in, vi anställer ännu en skön person och vi har lovat att leverera saker som vi inte kommer att klara av på ordinarie arbetstid. Det gör inget, det är ju en sida av egenföretagandet som så att säga ingår.

Igår kväll hade vi en ny kund på besök, vi har verkligen gått igång på dem. De skänker (precis som vi) en del av vinsten till välgörenhet, de har en rad mänskliga värderingar inristat i sina kärnvärden, och de är riktigt trevliga som personer dessutom. Igår kväll när han landat på Landvetter efter en lång dag i Stockholm åkte han direkt till vårt kontor för ett möte. Med sig hade han tre stora surdegsbröd som han köpt på ett litet ekobageri i Stockholm, i tre papperspåsar.

Det var en till var och en av oss som hade tagit en stund från familjen för att få till det brådskande mötet. Så här ligger nu ett härligt bröd och väntar bredvid min arbetsplats.

Sådana kunder ser vi gärna fler av!

Åttiotalet

Igår kväll rotade jag fram några gamla fotoalbum i källaren. Jag tänkte att jag skulle visa barnen ett gäng bilder från mitt utbytesår i Australien 1991, jag mindes att det var lite bilder på mig och koalor, mig och kängurur, mig och blåsfiskar, mig och krokodiler (en del på mig och FourX, det lokala ölet också, men dem bläddrade jag kvickt förbi) som jag trodde att de skulle gilla.

Dessutom tänkte jag att det kunde vara roligt för dem att se att jag inte alltid varit såhär gammal, utan en gång i tiden ung och elegant.

Vad jag inte hade räknat med var nioåringens kommentar vid anblick av första bilden där jag sitter på flygplanet och smilar upp mig:

- Men mamma, varför hade du peruk?

- Det är ingen peruk. Det är mitt åttiotalssvall, svarade jag och kände att det där med fotoalbum från the past kanske inte var en så bra idé. Entusiasmen dog lite i takt med att jag själv formulerade frågorna, inne i mitt lilla mammahuvud.

- Varför har du byxorna så högt uppdragna?

- Varför gick du i t-shirt i herrstorlek och varför satte du upp håret i en sådan där ful klut?

Och så vidare.

Sedan var det någon ledsen koala också. Jag minns inte riktigt.