Chipp och klack - nej tack!

Vi såg idag GAIS-Elfsborg på Gamla Ullevi, i första hand för vår gulsvarta sons skull och i andra hand för att göra något annat än att sola och bada.

Men det är nåt med mig och Elfsborg som inte passar. Som en sten i skon, ett irriterande skav. Så mycket att jag måste blogga om det. Det är inte det att de har näsa för mål eller förmåga att slå fler än fem passningar i följd som retar mig. Inte heller deras tränare, spelare, dräkter eller frisyrer gör mig på dåligt humör. Idag vann de dessutom komfortabelt med 0-3 och GAIS fick knappt låna bollen.

Nej, det är det här smånätta tofflandet och trixandet. Det är som att titta på ett gäng talangfulla tonåringar på stranden i flipflops som lattjar lite. Det smäller aldrig! Aldrig en närkamp där ben knäcks och flisor från en menisk seglar upp på läktaren. Aldrig det sköna ljudet från en riktigt distinkt passning. Bara chipp och klack. Och efter 45 minuters vrickningar och skyfflande i sidled vill jag bara skrika.

Men lillpojken fick i alla fall utlopp. Tre gånger fick han stå (!) på plaststolen och klappa i händerna. Själv ser jag fram emot morgondagens Blåvitt-AIK. Må ben krossas och bollen forceras in av Magnus Ölme Johansson.

Byte önskas!

Det slog mig igår:

Tennisskola på Korsika, Brassefotbollskola i Båstad till smittande sambamusik, tre glassar om dagen, stilla kvällsbåtutflykt i Bohuslän, grillad lax och ett Playstation Portable.

Jag vill leva mina barns liv.

P G och Forden.

Spotade gamle volvopampen P G Gyllenhammar med fruga igår. Inte nåt att blogga om tycker ni?

Nähä. Kolla in Barbaras bildbevis då. Was ist das für ein Auto?

Ni som kör Volvo - sälj fort som fan! P G vet nåt vi andra inte vet.

Fy Katten!

I Bamse kan man lära sig massor. I det senaste numret är favoriten här hemma när Katten Jansson säger åt ett bi att sticka (vilket han såklart gör). Vissa fraser fastnar, även hos en treåring. Det är verkligen skitkul att höra henne säga:

-Böla lagom. Du bad ju om det.

Om att inte fatta.

Jag träffade en gammal kär bekantskap i går som jag inte sett på tio år.

Han är 33 år och cancern har ätit upp halva hans ansikte. Vi satt i 2,5 timme och pratade väldigt lite om vad som hänt de sista tio åren. Mest förstås om de två år han bestulits på. Åtta månader på sjukhus, strålning, cellgifter, kortison och diuretika. Han har varit en hårsmån från döden, och han kommer att vara det var tredje månad på sina efterkontroller i ett par år. Han har ett antal svåra operationer kvar för att rekonstruera hans ansikte.

Jag frågar om han är tacksam för att han återfått livet. Det var inte första gången han fått den frågan.

-Jag är inte det minsta jävla tacksam för att jag blivit av med två år av mitt liv. För att jag inte kan le utan att visa en sargad käke utan tänder och för att jag aldrig kommer att få barn naturlig väg. Jag skulle inte vilja kalla det för glädje att de tagit en bit av mitt underben för att konstruera ett käkben, så att jag inte kan gå utan att få ont. Jag antar att jag har högre krav än så på det som kallas livet.

I det ögonblicket blev det väldigt klart hur lite man förstår av det andra går igenom.

Livsviktig gradering

I bilen i morse. Sonen till jämnårige grannpojken:

-Vem är din bästa kompis?
-Vet inte.
-Min är Lowe. Sen kommer Hugo. SEN kommer du. på tredje plats.

Med ett tonfall som antydde att han kom med ett glädjande besked.

Lite västkustporr.

För er som aldrig får nåt.

Inte så skönt

Ibland fastnar läktarhymner på hjärnan. Jag vet inte riktigt varför, speciellt som jag bara sett en enda match i år. Men i alla fall.

Så sköööönt att va Öisare
Så sköööönt att va Öisare
Så sköööönt att va Öisare
Så sköööönt att va Öisare?

Hammarby 23 p
AIK 21 p
Djurgården 19 p
IFK Göteborg 18 p
Malmö FF 18 p
Kalmar 17 p
Elfsborg 17 p
Gefle 15 p
Gais 13 p
Helsingborg 11 p
Häcken 10 p
Halmstad 8 p
Öster 6 p
Örgryte 4 p

Allt har ett slut.

Jag har alltid undrat om det kan vara så att samtalsämnena med sin partner någon gång tar slut. Visst, praktiska göromål, nåt nytt på jobbet eller en rolig formulering av barnen, det är en outsinlig källa. Men utöver det. De stora frågorna, reflektionerna, tankar som står över det vardagliga. När sinar de?

Nu vet jag. Efter ungefär tio år tillsammans.

Vi hade det fixat. Barnen var hos sina sommarvänner på kalas, vi hade 2,5 timmes egen tid i Smögen. Först lite strosande på bryggan (provade en klänning som riktade blickarna åt precis fel wobblande region) och sedan den klassiska skaldjursbaguetten. En timme kvar och ett mysigt kafé. Där tog samtalsämnena slut. På Smögen, på ett mysigt kafé.

En kopp kaffe - och till den försjönk vi i varsin pocketbok.

Hus + mor = Husmor

50 gr jäst, 150 gr smör, 5 dl mjölk, 1,5 dl strösocker, 1 tsk salt, 15 dl vetemjöl, 2 msk kanel.

Det är allt som behövs för att känna sig som VÄRLDENS BÄSTA MAMMA.

Äntligen vid datorn.

Hej.

Jag heter Barbara och jag är blog-a-holic.

Jag känner mig lurad.

I år var det tio år sedan jag och min sambo träffades och bestämde oss för att fortsätta träffas. En av många anledningar till att tycke uppstod, från min sida, var att han var - är - påläst, intelligent, allmänbildad och intresserad. Det största av hans intressen rör sig kring Andra världskriget och dess pansarkryssare, bunkrar, strategier, bakhåll och generaler. Lite rart, jag var klart imponerad.

Men något har hänt. Prenumerationen på Populär historia, de fyrtio dvd:nerna om Churchill och de tunga böckerna lever visserligen kvar. Men allra mest sitter han och avlossar salvor i spelet Call of Duty på sonens Playstation.

Jag brukar gå och lägga mig till knattret av automatvapen och en och annan svordom. Och känner mig lite lurad. Jag trodde ju att han var ett professorsämne.

Nord och Syd

Barbara har varit på semester och har på denna lärt sig något helt nytt. Det vimlar ju av gamla syd- och nordkonflikter i historieböckerna. Syd- och Nordkorea. Syd mot Nord i 1700-talets USA. Syd- och Nordvietnam. Und so weiter.

Men Syd- mot Nordöland, det har jag aldrig greppat tidigare. Som tur var upplyste våra värdar i sitt hus på södra Öland om uppdelningen i Gott och Ont.

Södra Öland erbjuder loppis, stenstränder, bykrogar och Alvaret. Norra delen å sin sida blomstrar av campingplatser, minigolfbanor och t-shirtförsäljning. Ungefär så.

Så nu vet ni. Valet gör ni vid brofästet. Höger för kultur, vänster för folklighet.

Götet 6/7

Sommar i Sverige, det blir inte bättre än så här. Västkustklippor, 22 gr i vattnet.

Bara så ni vet.

Livet vid 82

Dagens minne måste vara när farmor, 82 år gammal, i förmiddags spelade Pokémon med barnen. Detta helt obegripliga kortspel med ungefär hundratusen osympatiska djur eller vad det ska föreställa, olika krafter, liv, styrkor och allt vet vad.

Barnen älskar det och farmor verkade ganska road. Man kan bara hoppas att man blir på det där självklart nyfikna sättet. 82-år-och-klart-att-vi-ska-spela-Pokémon.

Själv kommer jag att ha en paradvåning där jag samlat mina kvinnliga änkevänner. Vi bor i kollektiv och dricker svartvinbärslikör och spelar på travet. Ibland kommer barnen och barnbarnen och hälsar på. Då sjunger vi lite för högt, äter tapas och svär som borstbindare. För om jag inte blir nyfiken, klok och självuppoffrande ska jag nog passa på att bli super-ego som gammal.

Schwartz mot Ronaldinho.

Jag spelade fotboll med min 6-åring på en gräsplan i närheten av där vi bor. Tidigare har vi lite skämtsamt kallat honom för "vår lille Schwartz" efter vissa likheter i brutal spelstil. Å andra sidan klagar han inte när han åker på en kyss heller.

I alla fall. Vi kör först till sex mål. (En kompromiss, jag ville köra till fem, han till nio.) När det står 3-1 till mig kommer det första gula kortet, han springer in i mig i full fart, just som jag ska tunnla honom, med armbågen rakt in i höftbenet. Det gör skitont.

5-5 och det är otroligt spännande. Jag fintar honom, tar ett par steg förbi. Då kommer han fräsande bakifrån som en ilsken bålgeting med fyrtio dobbar (om vi hade haft skor, jag har tagit vissa försiktighetsåtgärder) och klipper båda hälsenorna.

Rött kort. Och vad gör han?

Går av och byter in Ronaldinho.

Livet på en pinne.

Idag var vi på en liten promenad och tog ett litet dopp i sjön. Vi är helt zoombi-like, min sambo och jag. Semesterslappa eller tagna av värmen.

Så kom vi hem och laddade över bilderna, och det verkar som datorn gör någonting med bilerna. Trycker ihop dem på höjden liksom.

Kvinnan på bilden är jag, men proportionerna överensstämmer inte med verkligheten. Jag är längre, smalare, brunare, spänstigare, yngre. Och så har jag snyggare kläder.

Måste vara nåt med överföringen till Mac.

Efterlysning numero 2.

Älgen, ring mig genast från Pamplona eller whereever you are. Jag har nyheter till dig, goda sådana.

You lucky bastard.

Semestern är här.

En kopp starkt kaffe, lite Ron Sexsmith och Mustafa Cans "Intill dagarna". Semestern har börjat.

I eftermiddag blir det sjön, ännu lite kaffe i en termos och ett och annat bad. Dock är det inte så avkopplande som det låter. Två badgrisar som gärna vill bada, men inte själva. En som tycker det är så kallt (men som ändå VILL) och kramaktigt klänger sig fast runt min nacke, kall och blöt. En annan som inte vill doppa huvudet men hemskt gärna skvätta på sin mamma, lillasyster och alla andra badgäster.

På stranden - en torr, brunbränd make fast i Sudukoträsket. Och med en kopp kaffe.