Vi klättrar på Jacobs stege, ja vi klättrar på Jacobs stege

Som jag hade längtat. Dagarna hade släpat sig fram, allting annat hade mist sin lyster. För mig fanns bara en enda sak. En vecka innan, på självaste dan före dopparedagen, hade jag rullat ut mitt liggunderlag framför TV:n för att få de bästa platserna.

Hela julhelgens syfte var att utmynna i crescendot Bruce Springsteen Seeger Sessions, SVT1 igår kl 23.20.

Och vad händer? SVT har fått för sig att TEXTA konserten, rakt igenom, varenda låttext - översatt på svenska.

Man dånar. Musik ska upplevas, ta plats, skänka en bit uppsluppenhet, ge näring åt drömmar och i bästa fall skjutas rakt in i venen. Det händer inte om man samtidigt tvingas läsa:

- Ja, min Oklahoma-hustru blåste bort.

Min pappa däremot, han tyckte att själva textandet var en "utmärkt idé" för han "hör så dåligt nuförtiden".

Jag för in del tycker inte att gamla människor ska vara uppe så sent.

Slözapp och chips

Jag låg och slözappade (ja groddperioden är long gone) härom kvällen och fastnade i Jamie Olivers missionerande i det brittiska snabbmatsträsket. Han åker ju runt i skolorna och visar upp en potatis, en bunt sparris och en gul lök för barn i sju-nioårsåldern. Han möts av en storögd och gapande publik. De har ingen aning om vad det är för märkliga knölar han håller upp.

Och det visar ju sig inte vara så konstigt.

Det är inte ens fish-and-chips de käkar i skolorna.

Det är chocolate bars-and-chips.

Jag är inte i djup chock, det kan man inte vara efter två år i Australien och USA. Men ändå. När man har barn börjar man reflektera över helt andra saker än gropiga lår och finnig panna. En dietist berättade om barn som kom till kliniken med sex veckor långa förstoppningar. Föräldrar om trötta, håglösa eller aggressiva småttingar.

Sen, när de är sjutton, ersätter de den taskiga kosten med ett liv på puben. Engelsmännen är way behind, det är den nakna sanningen, avslöjad i hela sin dallriga härlighet av den nakne kocken.

Men till poängen, även om den kommer sent och med risk för att ha tappat en och annan läsare eftersom det inte verkar komma någon poäng alls. Här kommer den:

Jag berättade om programmet för mina barn vid frukost dagen efter. Min sexåring (den plikttrogne och lydige) utbrast helt enligt manus i ett "blääää".

- Äter de choklad och chips - till lunch?, sa han med avsmak och misstro i rösten.

Jag nickade och slängde ett öga på min treåring, (den egensinniga och misstänksamma) om hon snappat upp informationen.

Det hade hon.

I allra högsta grad.

- Mums, log hon stort och fick något drömmande i blicken.

Och började genast lobba för en språkresa.

Friden har kommit

Jag måste bara passa på att lätt överskådligt beskriva kvällen här hemma. Ingen öl. Inget godis. Bara Snapphanarna på TV, björkvedsbrasa och sedan ett parti schack.

Ja, det är lite sådana vi är. Vi umgås gärna genom att låta våra hjärnor brottas, genom att lära oss (mig) mer om vår svenska historia och genom att leva sunt och hälsosamt.

Nä, gäsp, om man skulle gå och kamma fårskinnstofflorna, lyssna på Bach och bläddra lite i Ostindiefararen Götheborg seglar igen, knaprandes på några groddar.

Det kommer ju en dag i morgon också.

Då jävlar ska min sambo massakrera tyskar på Playstation medan jag tänker hetsäta trillingnötter till Sällskapsresan.

Helt koko

Nä, julafton äger inte riktigt den magi som man minns från sin barndom. Om det är på grund av att det är femton grader varmt vet jag inte. Vi tog i alla fall en promenad på julaftons morgon för att kunna släppa loss ordentligt vid julbordet senare.

Om jag låtsades att jag precis hade blivit släppt mig från någon form av isolering där jag inte haft koll på årstiderna skulle jag haft svårt att avgöra om det var jul - eller midsommar.

Toppa det med en rejäl översvämning och man förstår att vädret har blivit koko.

Log out

Vad är det som händer med hjärnan dagen innan semester? Har loggat ut helt. Vill inte tänka jobb, vill bara tänka pepparkakor.

Degigt kompis.

God jul!

Nu har även Babban börjat vädra julluft. Bara några timmar kvar till en dryg veckas välförtjänt päsande. Här ska laddas batterier – här ska hjärnor renoveras. När vi kommer ut efter nyår är det som lite bättre människor med något färre rynkor – och som fått upp vårvittring.

Men kolla för Guds skull in här under helgerna. Babban kommer att fortsätta rapporteringen, endast smått förhindrad av dadlar, nötter och julpilsner.

God jul!

Logiska rykten

Simon Bank skriver idag att det inte var Zlatan som blev utvisad igår. Det var hans rykte.

Och visst stämmer det. Zlatan klippte till bollen inte mer än en hundradel efter det att domaren blåst. Domslutet var helt och hållet baserat på Zlatans rykte som trubbelmakare.

Däremot kan jag, enligt rykteslogiken, inte låta bli att undra vad mer Zlatans rykte ställt till med. Grabben själv kanske låg och sov när hans rykte flanerade på stan med Mellberg och Chippen? I så fall har ju även Lagerbäck felat. Han stängde av Zlatan från landslagsspel när han egentligen borde stängt av ryktet.

Sen har jag läst att ryktet fick en son under hösten. Så om Zlatan inte var inblandad i det heller, kan man knappast låta bli att gräva i bibeln. Gravid utan hjälp har i tvåtusen år stavats Helige Ande.

Son of Zlatan is the Son of God.

Det känns som något som Zlatan själv skulle sagt.

Jag är lite imponerad av min egen logik.

Juletips

För oss som tycker att Fairytale of New York är en oslagbar jullåt och som dessutom är svaga för gubbrock har jag ett måstetips.

Köp Håkan Hellströms ”Nåt gammalt, Nåt nytt, Nåt lånat, Nåt blått” och lyssna på sista spåret där han gör den i duett med Plura.

Nytt dimord!

Min treåriga dotter gick ut från husvärmen och ut på den dimbeslöjade gatan i morse. Hon ser sig lätt förvirrat omkring.

- Det är suddigt idag, säger hon.

Jag vägrar att rätta henne. Snart nog är de där egentillverkade orden ett minne blott i alla fall. Tids nog ska Mallen träs över hennes huvud. Tills dess gör man bäst i att njuta av det annorlunda, det udda, ja till och med det felaktiga.

Suddigt. Bästa uttrycket ever.

Busted sneeky man.

Sent på småtimmarna igår var det en någon som försiktigt tassade upp, utan att väcka frugan som låg bredvid i sängen. Sakta smyger han upp dörren, den knirkar och gnäller besvärande högt i ett visst läge. Han sneglar mot sängen, det verkar ha gått bra. Han går långsamt ner för trappan och andlöst stilla knäpper han på datorn.

Inte ett ljud hörs från ovanvåningen. Han pustar ut och slappnar av. På Google ska han nog hitta det han söker. Det är bråttom nu, snart är det julafton och han har ännu inte köpt julklappen till sig själv.

Ledsen grabben. Inte kunde du väl anat att Babban lagt in en cookie och kan se vad besökarna söker på?

You are so busted.

Gammalt är coolt

När vi köpte vår nya iMac tidigt i våras så slog vi samtidigt till på bredband. Vi var värsta stenålderssurfarna innan, skötte bankaffärerna var egentligen det enda vi gjorde hemma. (Surfade en del på jobbet måste jag tillägga) Hemifrån surfade vi på modem. Det tog naturligtvis en evinnerlig tid och det var inte helt ovanligt att det inte funkade alls.

Jag berättade det på jobbet, för en kille född på åttiotalet.

- Nä fan vad coolt! Är det säkert?, sa han.

Han som shoppade Kobratelefoner och gammal mosaik på lunchrasten, eller senaste röda Cheap Monday-brallorna på eBay. Han tyckte jag var en livs levande relik. Han kände någon in real life som surfade med modem.

I hans värld där allt gammalt och knattrigt var inne, blev jag upphöjd till damen som är hur cool som helst.

Numera är jag en svenssonsurfare med bredband.

Lycklig igen.

Jag har fortfarande ont i halsen (tredje veckan nu), så jag vaknar med ett ruttet humör varje morgon. Men till lunch idag fick jag min gubbröra och lättöl. Det krävs så lite.

Är vi klara?

Såhär i julklappshysterins sista dagar kan jag inte låta bli att berätta vad som undslapp min sambo. Det är humor på allra högsta nivå. Han stod och pillade med någon gammal sladd, nynnade O helga natt och säger, helt appropå, helt självklart, helt glatt:

- Är vi klara med alla julklappar nu?

Okej. Inte så kul om man inte känner till sammanhanget. Eller åtminstone är bekant med kvinnlig vs manlig shopping. Vilket jag tror att ni är.

Moahahahaaaa.

- VI är nästan klara älskling. Det är bara till dina föräldrar kvar. Ska jag ta det också?

Men så läste jag i någon av gratistidningarna på bussen i morse en så bra krönika att jag var tvungen att riva ut vissa delar av den. Den hette ”Män är på mars, kvinnor på Åhléns” och snuddade vid både julklappsshopping och våra olika shoppingmönster.

”Konsumtionssamhället är skapat av kvinnan, och så har det kanske alltid varit. Gick grottmannen ut för att stena en mammut så kom han också hem med en mammut – inte med en murkla, lite citrongräs och en självdöd ekorre som vissa andra.”

Så jag antar att det är just another könsfälla. Inte så mycket bara vi.

Men vänta. Betyder det att det blir en mammut i julklapp?

Happiness Factory

Jag har hört att den här lilla snutten kostade ungefär en tia att göra.

En filmhelg

Med barnvakt i bakfickan passade jag och sambon på att kila på bio söndag eftermiddag. Det brukar bli ett satans velande fram och tillbaka - när man äntligen får chans att gå vill man ju inte välja fel. Idag föll valet på Borat.

Det blev en och en halv timmes obekvämt vridande i fåtöljen - men också många sköna gapflabb.

Och om en minut börjar Constant Gardener på Canal+.

Bara namnet gör att jag förväntar mig en annan typ av filmupplevelse. Lite som att först gå på wrestling och sedan på högmässa?

Julfest med nya jobbet

Om en liten stund lämnar vi halvfärdiga jobb bakom oss och drar på julfirande. Jag har sett många nyanställda gå ut särdeles hårt på första festen. Brukar vara väldigt underhållande och något man kan prata om länge efteråt, men inte så klokt ur ett karriärmässigt perspektiv.

Därför: inga drinkar efter midnatt, varannan vatten och möcke julmat så ska jag nog klara mig helskinnad ur det här.

Oj. Släden går nu.

Ses i morgon.

---

I can see!

Det lättar lite runt lunch. Då är utsikten den här.

Var är jag?

Utsikt från diverse fönster när jag går upp, när jag åker till jobbet, när jag tar en eftermiddagskaffe, när jag åker hem från jobbet, när jag äter middag, när jag slözappar och när jag går till sängs.

Inte undra på att barnen inte fattar om det är idag eller igår, dags för frukost eller middag.

Inte Bruce, men det är bra ändå.

I was unconscious, half asleep
The water is warm 'til you discover how deep
I wasn't jumping, for me it was a fall
It's a long way down to nothing at all

You've got to get yourself together
You've got stuck in a moment
And you can't get out of it
Don't say that later will be better
Now you're stuck in a moment
And you can't get out of it

And if the night runs over
And if the day won't last
And if your way should falter
Along this stony pass

It's just a moment
This time will pass

Carina?

I morse på bussen överhörde jag följande konversation bakom mig. Det hela föregicks av att en kille i 35-årsåldern stod och spanade på tjejen bakom mig större delen av resan. När stolen bredvid henne blev ledig stegade han bestämt fram och satte sig.

- Carina?, sa han.

- Neeeej?, svarar hon tveksamt.

- Förlåt. Jag tyckte du var så lik en tjej som jag gick i samma gymnasieklass som, för länge sen.

- Nej, det är inte jag, svarade tjejen.

- Du är jättelik Carina. Ser ut precis som henne, fortsätter killen.

- Jag får ofta höra att jag är lik folk, svarar tjejen.

Jag blir jättenyfiken. Hur ser man ut om man ofta får höra att man är lik folk? Måste kolla in henne när jag stiger av. Under tiden fortsätter konversationen och jag tänker att det där med Carina kanske bara var en ursäkt från killens sida för att få igång ett samtal.

När jag stiger av sneglar jag förstås på Carina och hennes gamla klasskompis. Jag blir då varse två saker.

Carina påminner mig inte om någon och hon är minst tio år yngre än killen som, uppenbarligen tröttnat på SprayDate.

Vem är bästa sportkrönikören?

Omröstning på resume.se igår, Mats Olsson leder.

Jag säger lätt Simon Bank.

Men det som bekymrar mig mest är att någon har tyckt att Mats Härd kan få vara ett röstbart alternativ. För Mats har jag fyra bokstäver.

S
O
P
A

En helt vanlig dag för en mamma.

Skämmes SATS!

Det ringde i min mobil från ett nummer jag inte kände igen. Han som ringde presenterade sig som Jonas på SATS.

- Jaha?, sa jag. Tänkte att jag kanske missat att betala räkningen.

- Jag undrar när du var hos oss och tränade sist, säger Jonas.

- Förra måndagen om jag inte missminner mig, sa jag.

- Oj, en och en halv vecka sedan. Får man fråga varför?, joddlar Jonas käckt.

- För att jag har haft ont i halsen, svarar jag. What are you – my dad? Vill jag tillägga, men det gör jag inte.

Jonas förklarade att han ringer runt till medlemmar som har svårt att komma igång. Jag fräser att det inte är något fel på motivationen, men att man faktiskt inte ska träna när man är sjuk. Med det önskar Jonas att jag ska krya på mig. Och att vi ses snart i träningssalen igen.

Huga. Vet Jonas vem jag är? Sitter han och kollar på internnätverket på den där bilden de tar när man köper årskort? Har han till och med sett mig skumpa runt i min osmickrande träningsstass?

Det kan ju vara en sån där som Robin Williams i One Hour Photo.

Ett par saker skulle jag vilja rekommendera SATS, för att inte framstå som varken stalkers eller farsor.

Ring inte upp medlemmar som inte visat sig på en och en halv vecka. Vänta åtminstone ett och ett halvt år.

Ge blanka fan i om jag kommer eller ej. Jag betalar min faktura. Jag väljer SATS för att jag vill ha friheten att träna när jag vill. När det passar mig. Och jag vill inte behöva stå till svars för Jonas eller någon annan gulklädd friskissäljare/förföljare.

Cannavaro - en italiensk produkt

Skönt manér. Skön mittback. Tycker Babban.

What a great Monday.

Det tog fyra timmar hem i bil från Sunne igår kväll. Vid 23-tiden siktade vi Göteborg, jag komplett shaky efter en dag där kosten bestod av en endaste ostfralla, fyra koppar kaffe, en chokladdränkt donut, en coca-cola och några sura nappar.

Det tog sedan ytterligare en timme för mig att inse att jag förmodligen inte kommer hem alls. Varenda avfart var avstängd, och när jag sedan, närmare Kungsbacka äntligen fick svänga av från motorvägen såg jag att jag inte kom tillbaka.

Det var då jag bröt ihop. Tårarna steg när jag satte på med varningsblinkers och tog fram mobilen. Klockan är halv tolv och jag vet inte om jag ska sova över i bilen eller börja gå hem. Det är mörkt. Det regnar. Jag har ont i halsen. Det är för fan miss i nassen.

Tur att man har en rådig sambo som i sömnen kan lokalisera torrskodda vägar.

Runt midnatt kunde jag krypa ner i min varma säng. Cola-speedad, rödgråten och med rethosta.

What a great Monday.

Inget ISS för Babban

Jag tänker lite på Fuglesang där uppe i rymden. Igår skulle de alltså docka med rymdstationen, på sprängskisserna jag såg verkade det som de skulle åka i någon form av rör inne i ISS:en.

Om man lider av hissfobi så framstår Christer som ganska modig.

Hans föräldrar jublade när han sköts iväg. Varför gjorde de det? Var de inte hypernerviga för hans skull? Ville de inte ha honom alldeles intill sig så att de har koll på honom?

När min son (visserligen inte 48 år gammal) åker hiss med sin pappa får jag puls på 200.

Bara 42 år kvar. Sen kommer jag att bli som Fuglesang Sr.

På resande fot

Det där med tjänsteresor har alltid låtit så ball. Innan man själv började med dem.

- Hej du har kommit till Harald. Jag är på tjänsteresa och återkommer i morgon. För akuta spörsmål, var vänlig tala med min kollega Kaj.

Väldigt väldigt vuxet. En pappa-grej.

Nåväl, idag ska jag på tjänsteresa. Vi ska presentera ett jobb vi gjort och kommer att vara borta precis hela dagen, och en bra bit av kvällen tycks det.

Ska skumpa längs 45:an faktiskt. Slutdestination Sunne.

Visserligen en tjänsteresa, men ärligt talat, Sunne känns inte direkt ball.

Om en snyting.

Min son åkte på en propp i skolan igår. Han, den förstfödde, han med de stora ögonen och det stora hjärtat. Han som för en mamma (och pappa) är perfekt, ofelbar, samvetsgrann. Han rök ihop med sin antagonist på fotbollsplanen och fröken och tio ungar bevittnade hela händelsen.

- Helt oprovocerat, sa fröken. Vilket det förstås inte var. Det vilade en olöst konflikt i luften, men själva händelsen såg åtminstone oprovocerad ut. Den andre killen gick fram till vår och drog helt sonika till honom med knytnäven.

När jag kom hem var han svullen och röd på kinden, men ryckte på axlarna och berättade vad som hänt. Han var inte ledsen, inte upprörd, inte förbannad, inte rädd.

Han är ju större än oss alla.

The ruiner of all things good.

Det är alltid ett angeläget ämne, inte bara för reklamare utan säkert för många som vänder papper eller pillar med små komponenter hela dagarna. Kan man med rak rygg kan prata om sitt yrke? Vad jag faktiskt ägnar min hjärnkapacitet åt. Vad jag bidrar med. Vilken skillnad jag gör i ett större perspektiv.

Inte fan är det att med att få bukt med världssvälten, stoppa epidemier eller ens få en femårig bråkstake på rätt köl. Nä, mitt jobb är väldigt långt från Anna Politskayas.

Nej det är åt annonsformuleringar, pay-offer, varumärkesdokument, säljande rubriker. Jag gör allt som står i min makt för att folk ska sympatisera med just min kund och köpa just deras produkt.

En amerikansk komiker sa häromdagen, och det var riktat till alla inom advertising och marketing; ”Seriously, kill yourself”.

Och “You are the ruiner of all things good.”

Jag vet inte om vår bransch behöver ta hela skulden. När jag nämnde mina grubblerier för en vän (marknadsförare) så sa hon häpet:

- Men Babban, du bidrar ju till BNP.

Någon borde berätta det för den där komikern.

Fel fel fel

Så jag misstog mig. Svensken kan visst ta kontakt med främmande människor på spårvagnen.

På spårvagnen hem ställde sig en man i femtioårsåldern bredvid mig.

- Vilka snygga stövlar du har, sa han.

- Tack, sa jag.

- De kan inte ha varit billiga, fortsatte han.

- Nej, sa jag.

- Men du bär upp dem. De är så där…., sa han och formade tummen och pekfingret till en rund ring.

Sedan gick han av. Han snubblade på trappsteget, luktade gammal fylla och var iklädd lila potatisnäsa.

Från det ena till det andra.

Jag avslutade Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor” sent igår kväll. Jag har inte kunnat lägga den ifrån mig de senaste dagarna. Inte kunde jag anat att sommarens stora pocketplåga skulle vara så bra.

Nu läso jag om den försupne prästen Gösta Berling av Selma Lagerlöf. Han var ju en riktig playboy den där Gösta.

För övrigt inga jämförelser, men det är skoj att kasta sig från 2006, ekonomijournalistik och hackerintrång till 1891, majorskan på Ekeby och kavaljerernas sorglösa leverne.

Beware! Americans on the spårvagn this morning.

I morse på spårvagnen blev jag snabbt varse att tre amerikaner satt på stolarna framför mig. De pratade och pekade och hade allmänt ganska trevligt. De hade portföljer med sig och såg ut som typiska ingenjörer, jag anade tidigt att de var här på jobb.

Efter en stund kliver ytterligare en herre på vagnen. Vi sitter i vagn nummer två, för alla svenskar införstått med att det är den förarlösa vagnen. Men just den är herren går omkring med en tjugosedel och hittar ingen att betala till. Det verkar inte heller som att han förstår den där nya klumpen där man kan lösa biljetter med just sedlar (vem gör det förresten?).

Jag upplyser honom inte. Inte någon annan svensk heller.

Amerikanerna däremot fångar upp den vilsne herren och förklarar att man kan lösa vilka biljetter som helst "at the central station". Det visar sig att herren med tjugan är britt och han tar tacksamt emot råd.

- Where are you going from there?, frågar en av amerikanerna.

- To Lindholmen, svarar engelsmannen.

- Really? That´s where we´re going too, gläds amerikanen.

- You can go with us! What company are you working for there? What is your wife´s name? You have a dog? You miss home?

Jag kan säga att det var skönt när de steg av.

Någon borde upplysa dem om att så gör vi inte i Sverige.

Nä här ska sittas tyst och stirras ut genom fönstret.

Det gäller även Lindholmen.

Hu vad otäckt.

Är det Martin Timell eller Peppe Eng?

Eller värre - en korsbefruktad klon?

Inne hos mig.

Höst har blivit vinter. I Göteborg innebär det att regn ersätts av hällregn som ersätts av duggregn som ersätts av findroppigt blomstersprayregn.

Det är så tröttsamt att man inte ens orkar kommentera eländet längre. Oroas orkar man dock. Och klaga hos någon skulle vara skönt. När jag var liten skickade jag arga brev till Torbjörn Fälldin om att det fanns så ont om soptunnor när man ville slänga till exempel tuggummi eller godispapper.

Om man vill klaga på vädret, vem ringer man då? Det är ju det som gör hela klimatförändringsdiskussionen så läskig. Vi har ingen kontroll. Vi kan inte skriva ett brev till Fredrik Reinfeldt med förhoppningen att han fixar snö till jul.

Istället låser jag in mig i en immig buss med tjock blöt tröja och stänger ute regnet med mina hörlurar. De är feta, omslutande och inkapslande. Idag toppade jag det hela med en pocketbok.

Innanför mina hörlurar är det mysigt och oproblematiskt. Kom och knacka på någon dag så bjuder jag på saffransbullar.

Dött och tomt

Det är lustigt med bloggande. Vissa dagar bara rinner det ut fem inlägg utan att jag ens försöker. De bara poppar upp och säkert tio till ligger och lurar. Andra dagar kan jag sitta och stirra på min skärm och verkligen vilja pressa fram någon klokt. Helst. Sedan bara någonting. Vad som helst duger.

Men.

Inget.

Det står still. Jag har inget att säga. Inget jag funderat över. Inget som hänt. Inget jag längtar efter. Helt dött på tankefronten.

Samtidigt vet jag ju att ni är några stycken som faktiskt går ut och kollar vad Babban reflekterat över idag. Det stressar mig och det kittlar mig och det är för er som jag håller på.

Idag är en sådan dag, om ingen av er listat ut det redan. Rätt fantastiskt ändå, hur jag kan skriva så här mycket om ingenting.

I dagens mail:

Ey bruden! Du har en blogg att skriva! Hur skall jag annars kunna veta vad
som händer med dig och hos er? Skall jag behöva prata med dig, eller vad
menar du?!? Du skriver roligt och den är ett fast (och saknat) inslag i min
pappaledighetsrutin. Skärp dig och fatta att du lever 2006. Skriv blogg!

...

Brustna toner

Min sexårige son håller på att plugga in lussesånger som bäst i skolan. Redan nu har vi insett att någon sångare, det blir han nog aldrig. I alla fall inte om man ska kunna ta rena toner. Men å andra sidan lever hoppet – Håkan Hellström lyckades ju trots avsaknad i att sjunga rent.

Just nu är det en strof ur en lussesång som fastnat och som han brister ut i titt som tätt. Han sjunger väldigt högt och skirt.

- Ja då tänder Gud en stjääääärna…

Fast stjärna uttalat på fiiiingöteborgska. Det vill säga käääääärna.

Han låter precis som Tomas Di Leva.

Bruce i grönt kirurgställ?

När jag och en nära vän var i tjugoårsåldern så brukade vi mäta hur mycket man litade på vissa människor vi träffade.

Om vi gav omdömet ”han skulle få operera mig” så var det i den högre änden av skalan. Detta alldeles oavsett om personen i fråga hade kirurgisk bakgrund. Det var ju bara någon slags intuition om att den här människan klarar allt. Kan försätta berg.

Jag minns inte hur vi bedömde Bruce tillförlitlighet och lugn, men om ni kollar på videon till My Oklahoma Home i mitt förra inlägg så förstår ni.

Kolla in mannen.

Han får operera mig närsomhelst.

See what I mean?

Häng kvar till åtminstone 2.10 så lovar jag att livet kommer att te sig lite bättre...

0 kommentarer

Hallåååååå? Någon där?

Glöm för Guds skull inte att kommentera inläggen.

Det ser bättre ut och inte lika sorgligt/desperat/ensamt/utlämnande/refuserande.

Sir Hank

Så långt borta var jag ju inte.

Henke till Man Utd känns som ytterligare en anledning till att fortsätta betala Canal+-räkningarna.

Yeeeee-haaaaa!

Det jag ska säga nu är verkligen ingen rocket science, bara en ganska elementär betraktelse. Men en betraktelse som är värd att skrivas om.

Jag har kommit på tillfällen när jag mår verkligt bra. När det inte finns något som kan få mig på kasst humör, och nej det är inte nedkissade sängar eller smuliga diskbänkar. Det kan slå mig när jag sitter på jobbet eller på bussen eller i bilen eller hemma i soffan. Den där känslan när det bubblar i hela bröstet och man bjussar sig själv på ett stort leende.

Vet ni när det infaller?

Jo när jag lyssnar på Bruce Springsteen. Just nu Jacob´s Ladder från Pete Seger Sessions.

Höj volymen.

Gunga på höfterna.

Smila.

Det är ta mig fan lyckopiller i klass med seger mot Elfsborg.

Å så spännande.

Ur Sportbladet just nu:
Helsingborg har kallat till presskonferens i dag klockan 12.30.
Enligt klubben handlar det om "en stor och överraskande förändring" i truppen.
Nyfikenheten är stor runt eftermiddagens presskonferens; i ett pressmeddelande skriver Helsingborg.
”Gällande en stor och överraskande förändring i HIF:s A-trupp. Garanterat den största händelsen i fotbollssverige i vinter. Personen i fråga kommer att vara på plats.”

Jag tror att det gäller Henke. Han ska inte lånas ut till Spanien sägs det. Och inte sluta. Men på frågan om det gäller Henke är svaret:

- Det gäller en spelare i truppen.

Jättebra svar. Verkligen. Lite politiskt. Och låt mig gissa?

Det gäller Henke.

Eftersom han inte ska lånas ut till Spanien, så kanske han ska bli tränare i Celtic? Eller så är presschefen smartare än reportern. Barcelona ligger inte i Spanien, utan i Katalonien om man vill.

För det kan väl inte handla om att Gustaf Andersson ska gå till Trelleborg?

Jag - ett slumpens verk?

Jag har alltid varit lite avis på dem som vet exakt vad det vill. Och de vet exakt vad de vill i varje given situation och de vet det blixtsnabbt.

Till exempel om man av någon händelse skulle besöka en bar och någon i sällskapet ska gå och beställa. Då svarar en sådan här person mycket rappt:

- En gin och tonic, fast inte Gordons gin utan Bombay Sapphire. Inte för mycket is och två skivor citron. Och en liten svätt sodavatten på toppen.

Ja ni förstår. Lite som James Bond, fast han håller på och fånar sig med sin Martini.

Jag vet fortfarande inte vad jag själv föredrar. Cosmopolitan är ju gott. Gin och tonic funkar alltid. Öl slinker ner. Rött vin är mumma. Vitt vin gillar jag. Men att välja aktivt och med precision? It´s a no-no.

Nu börjar jag tro att mina obeslutsamma ickeval kan spegla hela mitt liv. Jag kanske inte vet vad jag föredrar inom något område. Hela mitt liv kan vara en slump. En vindflöjelkonsekvens. Mitt jag har blivit vilselett genom att lyssna än hit, än dit, än ner i diket. Men aldrig inåt.

Eller så är det inte värre än att jag har problem att bestämma vilken drink jag föredrar.

Låt oss be för det.