I´m just taking a moment.

Igår kväll, efter en burk starköl och som gräsänka, kände jag ett plötsligt behov att köpa lite musik på iTunes Store. Om man en gång skapat ett konto där är det väldigt svårt att låta bli ingivelsen att shoppa för 9 spänn, speciellt efter en burk starkis.

Om jag drar mig till minnes så köpte jag faktiskt Jokkmokks-Jocke på någon form av betaltelefon mitt under en förfest för sisådär 15 år sedan. Vi bodde i Slottet (numera Världskulturmuséet i Göteborg) och hävde lätt några flaskor Danmarksimporterat rött i veckan ett tag. Ibland kom polisen och tittade in i kråkslottsförfallet med ficklampor, i bland kom någon inneboende hem med halva Scandics foajé, ibland vaknade man på morgonen och höll på att snubbla över en kundvagn, en röd hotellmatta, en tyroleruppsättning, en stoppskylt eller något annat i hallen.

Ibland beställdes helt enkelt musik från TV-shop.

Jokkmokks-Jocke.

Jag skrattar nästan ihjäl mig.

Igår köpte jag i alla fall fyra (för mig) ganska nya låtar. Jag kan rekommendera dem vemsomhelst som startat konto på iTunes.

Min son håller för öronen och skriker om Darin eller BWO.

I´m just taking a moment.

Franska tips please

Eventuellt eventuellt alltså långt från klart, men ett frö har börjat gro, så tar vi oss an Franska Rivieran i sommar.

Och det ska erkännas med en gång; jag är oskuld på Rivieran. Har aldrig vatt där. Inte Nice, inte Cannes, inte Monaco, inte över huvud taget varit i södra delen av Frankrike.

Jag tänker att mina Guccibrillor är det enda jag äger som kommer att passa in. Min fejkbränna, mina sneakers och mina sommarshorts som jag köpte i Mexico år 2000 won´t do. På shortsfronten har det till och med gått så långt att min sambo skämtar om mig. Om mina fula fula fula shorts som jag inte verkar kunna bli av med. Men ambitionen är hög inför säsongen – nya shorts har prioriterats upp. Ingen ska skämta om mina shorts den här sommaren. Allra minst på Rivieran.

Jag tänker också att vi slinker omkring, in och ut på restauranger, klädsamt förälskade och klädsamt berusade på that bubbly thing. Att vi beställer ostron på löpande band till dess att kvällssolen glödande och fräsande löses upp i havshorisonten.

Sedan tänker jag att just det. Barnen ska ju med.

Det blir väl som vanligt. Vi hyser in oss på ett medeltrevligt hotell med barnglad inställning. Som har stor frukostbuffé, micro på rummet och pool som tål att göras bomben i. Inget designtjafs här.

Sedan tänker jag att jag ska kolla med er – är det någon som känner till ett sådant ställe?

Inga poäng för slarv

Det slutade lika illa som de allra värsta föraningarna igår kväll. Healy gjorde inget hattrick, men likväl två mål på två lägen. Sverige gjorde – ingenting. Elmander grävde lite hål, men någon annan ville inte träda fram i Belfast igår. Förutom Healy då.

Det var en riktigt deppig föreställning.

Sverige när de är som allra sorgligast att skåda.

Jag läste i gårdagens aftonbladet.se för att se vad ordkonstnären Banks trodde innan matchen. Hans krönika avslutades så här:

"Lars Lagerbäck kommer att skicka ut sina spelare för att spela fotbollsmatch. Lawrie Sanchez kommer att skicka ut sina spelare för att skriva in sig i ett lands historia. The Kop kommer att mässa sitt ”Ulster til I die” och när domaren blåser kommer Sanchez att skrika CHAAAARGE! så det ringer i öronen på varenda spelare.
Där har ni utmaningen.
Skickliga fotbollsspelare står upp och gör något stort av den.
De dåliga? De börjar slarva."

Han är helt enkelt för jävla bra på att skriva. Och, obviously, lika precis i sin förmåga att förutse faror, brister och luckor.

Hoppla, Lasse goes safe

Jag har alltid gillat Niclas Alexandersson, inte bara för att han till vardags spelar i rätt färger, utan för att han är både pålitlig och ganska grym.

Jag har samtidigt aldrig varit någon större hang-around till Chippen. Hans synthtofs störde mig så förbannat under VM, hans attityd och uttalanden och korkade grejer och Cafépremiärer med storbystade brudar rimmar väldigt illa med personer jag gillar.

Men en Chip i uttalad storform som bänkas till förmån för en som inte ens är i matchspel, då vet jag inte riktigt.

Luktar fegis Lasse.

Och det får jag nog äta upp hela kvällen. Med min känsla för profetior får jag säkert äta upp hela den blonda, torra synthtofsen.

Hoppas Ralf eller Glenn bjuder på något att skölja ner den med.

Green Tea

I reklambranschen är vi bra på att snegla på varandra, på att beundra en bra idé och – ännu viktigare i den här ankdammen – att racka ner på en dålig.

Den här kampanjen för Lipton Green Tea blev i alla fall jag varm i hjärtat av. Och i vanlig ordning önskar jag att den låg i min portfolio och inte i JWT:s i Kairo.

Landskampsdags

Ikväll är det äntligen en landskamp av vikt igen! Pressen skrämmer som vanligt upp mig med historier om hattrick av den där Healy, om domaren som dömer lite som han vill och Lars-Roland pratar om arenan som en tolfte spelare. På förhand ser det ju minst sagt snårigt ut.

Men.

Zlatan är tillbaka och jag tror han är åtminstone liiiite sugen på att täppa till munnen på den svenska presskåren.

Chippen tror jag inte att jag skulle tycka om på något sätt om jag fick träffa honom in person, men hans form och självförtroende sägs ju vara grym.

Elmander, den lille divan kommer att springa springa springa med sina långa ben och sitt flytande steg, för i landslaget är han en riktig superkämpe.

Sen vet jag inte om Ljungberg och Isaksson, Mellberg och Hansson, Svensson och Källström hinner toppa formen tills ikväll.

Men jag tror vi vinner i alla fall.

Och så är jag väldigt nyfiken på om vi kommer att få se ett hemma-hos-reportage från Glenn Hysén.

Poff så blev det mitten av maj

Satt ut och mumsade på en falafel vid kajkanten på lunchen. I bara skjorta och det var svettigt nog.

Efter jag torkat stark vitlökssås ur mungiporna blev det en caffe latte från Di Matteo.

Känns lite jobbigt att sätta igång med en varumärkesplattform inomhus just nu. Allt inomhus blir så fult i jämförelse.

Fönstren ut mot myllret oförtjänt skitigt ut. Min vita MacBook ser ut som den behandlats av obarmhärtiga nikotinfingrar.

Bättre att inte vakna upp från vinterdvalan.

Jag gnuggar redan händerna i väntan på kvällens avsnitt.

Och de rackarna tar framsätet också!

När jag var liten och åkte ankarlift med min mamma eller pappa vill jag minnas att det var grymt obekvämt att ha ankarhelvetet högt uppe på ryggen, alldeles under skuldrorna. Men så var det, det var lite jobbigt att vara barn. Man längtade efter alla de bekvämligheter som vuxenlivet verkade erbjuda. Som att åka ankarlift med ankaret komfortabelt instoppat under rumpan.

Så döm om min förvåning när jag nu blivit varse att vissa saker förändrats. Barnens väl och ve har blivit långt mycket viktigare än föräldrarnas.

Inte ska en sån liten stackare åka med liften alldeles obekvämt alldeles för högt alldeles jobbigt.

Nä, nä, det är numera min son som har liften under rumpan. Jag har den i knävecken och kompenserar åkställningen med en krum rygg och kramp i vaderna.

Och jag fattar inte. Vad har hänt och när exakt hände det?

Var det inte min tur nu?

När ska jag få åka bekvämt i ankarliften?

Om att bli äldre

När man fyller trettiofyra är det inte med några större förväntningar om fina livsomvälvande presenter. Kanske var det just därför jag blev så glad över den generositet som flödade över mig i lördags.

6 grattis-sms.

4 grattissamtal.

2 teckningar.

2 biljetter till Konserthuset i maj.

1 intensivkurs i Snowboard i Idre 2008.

1 Eight Hour Cream.

1 vältummad Danielle Steel-bok för att påminna mig om mig själv som 17-åring.

1 Stig Larsson-bok (den fina Stig) ”Sov du så diskar jag”, för att påminna mig om att jag traskat en bit sedan Danielle Steel-eran.

1 biografi om Charles Bukowski.

1 sällskap som uppvaktade med jättegoda pizza slices, oliver och salami.

Med andra ord; jag är en lyckligt lyckligt lottad 34-åring.

Här kommer:

1 tack.

Vi minns det ungefär så här

Energikick

Vad gäller energikick tror jag inte att något slår en skidvecka med sol. Alldeles upprymda, alldeles utvilade och alldeles brunfräscha i ansiktet dök vi upp hemma sent i går kväll.

Alldeles krumma i ryggen efter tio timmar i bil.

Där bak, i kombilastutrymmet, är det fullpackat med familjeminnen.

Nu är det dags att tvätta fönstren och rensa garderoben.

Tjoho!

En lägesrapport

Barnen är på Barnens After ski och mumsar glass. Vi över åtta är förvisade till sporthallens café och en riktigt riktigt sunkig caffe latte.

Kinderna värmer hela kroppen och låren darrar. Om en stund är det dags att dra tillbaka till stugan, låta blicken fara över de vilsamma norska fjälltopparna i fjärran, och helsteka en fläskfilé.

Sedan Göran Persson.

Jag har hela huvudet fullt av bloggämnen, men så lite tid. Om tre minuter går tiden ut på lånedatorn i repan.

Så:

Sol.

Sexåringen kör röda backar och övar på parallellsvängar.

Fyraåringen kör störtlopp. Inga svängar. Inga bromsar. Men ett stort leende.

Jag går in i ett komatiskt tillstånd samtidigt som eftertexterna på Görandokumentären börjar rulla.

VI snarkar ikapp med vädringsluckan på vid gavel.

På lördag lämnar vi vintern och åker mot våren.

Gott så.

Nu är det tio sekunder kvar på interne

Ni kan ju alltid läsa en bra bok medan ni väntar

Jag vet inte om jag kan tipsa om dem ännu, men de här beställde jag igår och de verkar lovande.

Ja jag vet att jag skulle läst Ett öga rött för länge sedan, men det har helt enkelt inte blivit av.

:)

Tidigt tidigt innan ni ens tänkt tanken på att hämta tidningen kommer vi att sitta i bilen med destination Idre. Bloggandet den närmsta veckan kommer att bli sporadisk anar jag. Eventuellt smiter jag in på hotellet och letar upp en burk som man kan surfa på i tio minuter för trettio spänn, eventuellt inte.

Vi får se. Mest ska jag umgås med min familj och bli trött av fysisk ansträngning.

But I´ll be back, sprängfylld av nya uppslag och fräscha idéer.

Håll ut...

Om kompisrelationer

Man vet att man kommit en bit i en vänskapsrelation när man kan umgås en hel vecka i underställ. Utan dusch, utan fön, utan smink, utan trevlig doft.

Man kan ha kommit ännu längre när man kan släppa väder tillsammans med någon i löparspåret. Och medlöparen ler och undrar om det verkligen ska höras när tjälen släpper.

Lite konstigt ändå

Ett kort tag, en säsong för att vara exakt, spelade jag i ett fotbollslag som det året höll till i division 1. Jag hade just kommit tillbaka från att ha fött fram ett styck barn sex veckor tidigare. Ändå hade jag inbillat mig att jag var vältränad, att jag var opåverkad av de senaste nio månaderna och den situation jag befann mig i med amning och hormoner och uppluckrat bäcken och skvimpande mjölkbröst och läckande underliv inte hade någon som helst inverkan på min fysik.

Kanske var det i den tron som jag i ett första träningspass med gänget gav mig på en och en halv timmes pass med friidrottstränare i Skatås. Resultatet blev att uppskattningsvis två liter kiss sipprade nedför benen och att min andhämtning påminde om en hjärt- och lungsjuk åttioårings.

Jag tänker tillbaka på hur jag betedde mig ibland.

27,5 år. Inte helt purung.

Men väldigt konstig verklighetsförankring.

Sen när jag inte har något bättre för mig så brukar jag tänka på alla de där satans löppassen som vi hade med det laget. De älskade löpning! De formligen jublade när det meddelades att planen var vattensjuk och att vi istället skulle ha fyspass. Det hade jag då aldrig upplevt i ett fotbollslag innan. Inte senare heller, men det beror väl mest på att jag hasar runt i C-laget där vi skyr all form av fysisk ansträngning.

Efter en stunds grunnande på de här helvetespassen som utfördes under glada och käcka medspelares tillrop mindes jag ännu en lite annorlunda grej.

När man väl kom i mål ett par mil senare, med blodsmak i munnen och ben som sprutade mjölksyra och allt allt allt man kunde tänka på var att få lägga sig ner på gräset tills den värsta smärtan lagt sig, ja då kom det någon hurtfrisk tränare eller medspelare och lyfte upp en.

- Du ska inte ligga ner!

- Det är bättre att du rör på benen!

Nu undrar jag varför, yo. Varför fick jag inte ligga och ta igen mig?

Just nu över jag en del mental träning på hur det kommer att kännas när jag kommer i mål efter 21 km i maj. Jag tänker att jag ska belöna mig själv med att ligga fritt. Och länge. Och alldeles alldeles orörd.

Akta eder funktionärsjävlar.

Ingen petar på morsan efter 21 km.

Idre om två dagar

Bara ett par dagar kvar. Sedan är det Idre Fjäll för hela slanten.

På något sätt vet man redan hur det kommer att sluta.

Sol.

En öl eller två.

Skidskola för barnen.

Ömma lår och blossande kinder.

Gulasch i underställ.

Tio timmars grissömn.

Helt ok för min del.

Like father like son

Min son berättade igår att mamman till en tjej i hans klass kan rulla ögonen bakåt in i huvudet och faktiskt se sin egen hjärna.

- Det är sant. Hon kan det, Lovisas mamma.
- Verkligen?
- Ja, det kan hon.
- Vem är Lovisa förresten? Hur ser hon ut? (Jag har jättedålig koll på de flesta av barnen i klassen, speciellt den halva som inte spelar i fotbollslaget.)
- Det är ju hon med gult hår och tjocka kinder.

Min son kan verkligen konsten att uttrycka sig.

Han kan ha ärvt förmågan efter sin far som lyckats fälla följande kommentarer när jag klippt/färgat håret:

- Jättefint, lite polskt sådär (utan ironi). (När jag försökte färga bort en dålig mörk färg till en aaaaaningen gulaktig ljusare)
- Jag tycker att det är fint. Lite fläckigt. (När jag färgat RANDIGA slingor)
- Jättesnyggt, lite hockeyfrilla nästan. (När jag inte alls klippte hockeyfrilla)

Schönt

Idag ska jag ägna eftermiddagen åt att undervisa elever i reklam. Innan dess ska jag äta lunch i det blå vädret.

Skön dag.

Med mars kommer drömmarna

Just nu sitter jag och längtar till Sydeuropa. Det är så konstigt, för jag verkar klara ut sunkperioden oktober-mars hur bra som helst, men när solen börjar förlänga dygnet och värma frusna fingar, ja då längtar jag bort.

Jag undrar varför. Kanske för att jag vaknat. För att drömmarna också gnuggat gruset ur ögonen.

Men nu är jag bara en knapptryckning bort från att boka en vecka på Sardinien.

Tolv minuters lycka

I morse hoppade jag av bussen två hållplatser innan min. Jag har patetiskt nog börjat leva efter veckotidningarnas råd, att få in mer vardagsmotion i form av att gå lite extra och alltid ta trapporna. Det där med trapporna har jag gjort, utan undantag, de senaste tio åren men det har mer med min klaustrofobi att göra än jakten på en fast rumpa.

Sagt och gjort. Idag hoppade jag av så att jag fick tolv minuters gångväg till jobbet istället för de tjugo sekunder jag har från min vanliga hållplats. Solen värmde fast klockan var 07.50 och fåglarna satt bekvämt uppallade på små frusna grenar och kvittrade för mig. I dörren till Espresso House höll en slipsklädd herre upp dörren. Creman på caffe latten var perfekt. Jag var först på jobbet och nynnade när jag plockade i ordning i köket.

Om det är våren eller promenaden är svårt att avgöra.

Men glad är jag.

Glady keeps on keeping on

Ett litet lyckopiller den där Gladys.

Ett genombrott!

Det är såååå spännande. Jag har en god vän som är skådespelare och som sådan kan man dra till med små, nästan obefintliga, minilögner för att någon gång få chansen att visa världen sin talang.

Min vän är duktig. Han har gått scenskolan och spelat teater, film, reklamfilm, föreläst och turnerat med Riksteatern. Första gången jag såg honom på scen var 1993 när han spelade mot Ted Åström, mer känd som Olyckan.

Om det var Olyckan som gjorde att Maria Bonnevie och Mikael Persbrandt slog igenom istället vet jag inte, men nu har han fått en grevlig revansch.

Arn ska spelas in.

Min vän har fått en roll som Greve Tott eller något i den stilen med kravspecifikationen att han är en utmärkt ryttare.

Nu har han fått rollen och lika mycket som han gläds över det, lika mycket våndas han över att han aldrig suttit på en hästrygg.

Inspelning imorgon.

Ridlektion ikväll.

Dessutom är han allergisk.

Om ni om, några månader, ser Arn på bio och ser en Greve skumpa förbi, hängandes under hästmagen rödnäst och skräckslagen. Ja då vet ni.

Min kompis.

Gladys gör mig glad

Efter tips av Fredrik, en skön tant på Ellen Show.

Fyraårskalas

Nu är det över. Tre kalas för vår fyraåring och nu går det helt enkelt inte att fira mer.

Jag tror till och med att födelsedagsbarnet själv har tröttnat. Men bra var det.

Tips från Sveriges säkraste källa

I min sons klass och parallellklass hade de igår omröstning av Melodifestivalen. Det innebär 49 sjuåringar som fick rösta på sin favorit efter det att fröken spelat upp låten på en CD-spelare.

Eftersom jag är ganska säker på att det är den generationens mammor och pappor som tvingas lägga 3.95 på SVT:s inkomstbringande jippo kan jag redan nu låta meddela kvällens resultat.

1. The Ark 15 p
2. Måns Zelmerlöw 13 p
3. Sonja Aldén 5 p

Seså, spring till era ATG-ombud nu.

Eller förresten. Det var det de förutseende och spelberoende fröknarna redan räknat ut?

Det roliga är slut och börjar snart

Slutspel i hockey.

Yäsp.

Snart avspark i fotbollsallsvenskan.

Yesp!

Milda macaronies.

Audis försäljningschef ringde mig just och ville anställa mig till Kundtjänst.

Eller kanske inte.

Men han ville ge mig vad han menade var en riktigt hygglig gest. Troligen uppläxad av VD:n har de nu ”bjudit till” och sett till att vi har ett tillgodohavande hos dem.

Om vi skulle få för oss att pimpa upp kärran kan det kanske vara bra att ha. Jag tänker spoiler, jag tänker extra ljus, jag tänker flames.

Men jag tänker också att det lönar sig att vara bråkstake.

Glöm aldrig det, alla snälla flickor (och pojkar) därute.

Hyllning till fötterna

En god vän har med Vasaloppet i ryggen just klarat av Klassiker. Jag, som med nöd och näppe, klarade ut åtta kilometer på löpband igår hyser den djupaste respekt. Till saken hör att det här är en kille med en ganska trivsam liten kula ovanför jeansen och som inte direkt strikes me som en sportfåne mer än i TV-soffan.

Värst tyckte han enligt egen utsago var Vasaloppet och Lidingöloppet. Lidingöloppet är ju tre mil terräng varav en mil är uppför.

När man håller på att kräkas för minsta platåhöjning är det svårt att föreställa sig hur man genomför en sån grej med livet i behåll. Men det gjorde han. Och hans sambos beskrivning om synen på upploppet är värt att återges, för jag vet inte när jag skrattade åt en inre bild så mycket senast.

Hans ben har domnat helt och kan bara bära honom framåt genom att stappla fram. De ser stelopererade ut och han slår på låren för att försöka få liv i dem. Huvudet vippar i samma härliga rörelseschema som Paula Radcliffe och han är tjugo minuter efter i planeringen.

Det är respekt.

Upplösningen närmar sig

Jag kommer att hålla på Andreas Johnson i morgon kväll.

The Ark som tät tvåa.

Ladybird går igen

Igår var det fyraårskontroll på BVC med lilltjejen. Jag har någon sorts inbyggd skräck över att gå till BVC. Har fått för mig att de kan ta mina barn ifrån mig om de inte anser mig lämplig som förälder. Gissar att det kan ha varit den där Ladybird, Ladybird som skrämde upp mig för en sisådär tjugo år sedan.

Sedermera torkas det snoriga näsor, kammas hår, klipps naglar, tvättas bort ketchupfläckar på kinden och byts om till nytvättad stass innan vi åker dit.

När vi igår kom in i sköterskans rum fick vi sätta oss på varsin stol varav min var i kulisserna, i alla fall bildligt. Det var sköterskan och lillskruttis som skulle snacka, jag skulle vara tyst. Sköterskan började med att ställa några sociala frågor om hur gammal hon är, om hon hade kalas och sedan vem hon leker mest med på dagis.

Det är då det händer.

Lillfjompan håller på att sabba allting.

- Jag leker mest med Lina, men ibland, då vill Klara vara med och leka med oss. Och då, ibland, då vill inte vi det och då säger Klara att hon kommer att DÖÖÖ.

Sköterskan ser förvirrat på mamman i kulisserna.

Som torkar bort lite senap från skjortärmen och undrar om vem som ska få bli fostermamma nu.

8 down, 13 to go

Inför Göteborgsvarvet har jag nu trappat upp min träningsmängd en smula. På lunchen idag drog jag av 8 km i varvtempo. Herregud. Jag säger då det, att tio veckor känns i underkant om jag ska greja ytterligare 13 km.

Nu sitter jag här bland förundrade kollegor.

Lila i ansiktet. Eftersvettningar. Luktar lite unket för jag glömde deon. Och torra trosor.

Min bror och jag

Jag fyller år inom kort och har redan fått min present från min lillebror. Han lever på noll, oftast minus, och from time to time nudlar. Han är student och konstnär och unnar sig sällan lyxen av ett par hela strumpor.

Därför är det så fantastiskt stort när jag nu fick en biografi om Charles Bukowski. Icke inhandlad på antikvarie, sprillans ny och ganska dyr vill jag minnas. Kyrkråttan förser borgarbrackan och det gör mig så glad så glad men samtidigt oerhört sorgsen.

Fyra dagar efter mig fyller han 26. Om jag kan ta ner månen till honom så gör jag banne mig det.

Till dess får ni njuta av Bukowskis egna fylleord:

“Boring damned people. All over the earth. Propagating more boring damned people. What a horror show. The earth swarmed with them.”

Rover och stadsministern och jag

I natt drömde jag att jag var skittuff och satt och rattade värsta militärgröna Range Rovern. Någon satt bredvid mig, men jag minns inte vem.

Efter en stund frågade jag min mystiska medpassagerare vems bilen var.

- Det är Fredrik Reinfeldts, svarade den okända personen.

Det verkade helt i sin ordning, att jag körde Freddans bil. Det var, som det ofta är i drömmar, inte det minsta konstigt.

Men nu sitter jag här och önskar att jag frågat varför.

Hemma hos nästa expert

Det här har ju visat sig vara jätteskoj, att glutta in i fotbollsexperternas hem mitt i Champions League-sändningarna. Ikväll var det Patrik Anderssons tur att ha en kameraman att servera lite kaffe och kaka.

Patrik Andersson gillar rött. Han hade röda kuddar i sin rottingsoffa (!), kändes lite som den skulle platsa på en inglasad veranda, men det såg ut som inslaget var filmat mitt i hans vardagsrum. Han hade tänt några ljuslyktor, den lille mysgubben, och hade det riktigt ombonat med sina matchande gardiner. Någonting säger mig att Patrik Andersson bjuder kamerakillen på sju sorters hembakta kakor.

Men vad är det som står strax bakom hans högra axel?

Skådar mitt norra öga en elefant?

I porslin?

Det är ju inte annat än att man börjar ana att Patrik rantat runt på savannen med Ralf och knäppt ett eget exemplar av "big five" som de sedan låter glasera.

Vad kommer härnäst? Nästa vecka sänder de kanske från Tommy Svenssons Växjövilla där vi får se hur han sitter uppallad på ett glänsande noshorn?

Jag tackar TV6 för de här pikanta inslagen. Mycket uppiggande när spelarna inte bjuder upp till dans.

Ont det gör ont.

Jag ska ha en liten dammiddag i morgon kväll. Idag har jag förberett vad vi ska mumsa på, inget jag kan avslöja här eftersom jag råkar veta att några av dem är flitiga läsare av Babbans blogg.

Men en av ingredienserna är chilifrukt och den stod jag för en stund sedan och pillade ut kärnorna ur. Det går ju alltid snabbast med ett enkelt tumgrepp tycker jag. Rafs rafs så är hela raden med små kärnor borta.

Sedan måste man komma ihåg komma ihåg komma ihåg att inte pilla sig i ögonvrån typ ett dygn efter.

Just det. Kvinnan som kan komma till jobbet med morgonens soppåse, som kan ta tre steg från soffan med sikte på köket - men inte ha en susning om vad jag skulle där och göra.

Oddsen för att minnas att hålla tassarna borta från ögonvrån är med andra ord fantastiskt låga.

Jag hann inte mer än ut ur köket, så hade jag glömt det.

Ont det gör ont.

Hemma hos Ralf

Snart är det avspark i Champions League mellan Valencia och Inter. Mellan studiosnacket och reportagen piper kameramannen iväg hem till Ralf Edström för att få några experttips innan drabbningen.

Bilden är tajt. Ralf tar upp nästan hela rutan och han har en blå t-shirt på sig där han sitter i soffan. Men ni vet ju hur det är, det finns inget som är så intressant som att se hur folk har det hemma.

Allt vi tillåts se är en kastanjefärgad skinnsoffa, ljusgula väggar, en juckapalm i fönstret och en manshög leopard i porslin bredvid soffan.

Ändå vet man precis.

Här kommer inte Elle Interiör att göra ett reportage.

En röst i natten

I lördags var det "andra chansen" i melodifestivalen och sexåringen fick tillåtelse att ringa och rösta på sina två favoriter. Först på Jimmy Jansson, sedan på Magnus Uggla. Själva upplägget med att man kan rösta efter varje framträdande, vilket hade kunnat bli tre gånger/artist känns lätt beräknande från SVT:s sida. Så vi begränsade det hela till att rösta i första omgången. Om Jimmy skulle gått vidare fick han klara sig utan vår röst.

Jimmy Jansson åkte ut i första.

Sedan var det dags för den andra favoriten Magnus Uggla. Sexåringen röstade även på honom och resultatet blev att Uggla slog ut penntroll nummer två, Nanne.

Det var då Helvetet bröt ut i radhuset.

Sonen ville rösta igen när den lille krullige gaphalsen ställdes mot skönsångaren Sonja. Han vill ge Uggla en hjälpande hand till final. Men det satte hans sugiga mamma p för. (Inte bara hade vi redan dragit upp röstningsreglerna, vi fick dessutom höra i direktsändning att 1,1 miljoner TV-tittare hade röstat så vi försökte försiktigt förklara nålen-i-höstack-problematiken. Vilket inte är helt enkelt, speciellt som vi vill motivera barnen att rösta i riksdagsvalet när de blir större.)

Vi röstade inte en andra gång och Uggla gick inte till final.

Ni förstår säkert själva.

Det var mammas fel.

Gråt, förtvivlan, eventuellt kan det ha uppstått ett frustrerat bett och spark på soffkudden i tumultet.

Då vet du Magnus. Ditt frånfälle i Globen är mitt fel.

Visserligen kund men inte Very Important

Det här verkar ju arta sig till värsta surbloggen. Välkomna välkomna alla nytillkomna läsare, här kan ni läsa om dålig kundvård, leverantörsproblem och mobiler som får fuktskador.

Jag tycker i alla fall, innan jag lämnar klagoträsket och tipsar om polkasteg eller hur du spetsar kaffet, att TryggHansas svar angående vår rapportering om maskinskada är betjänt av ett utrymme:

Hej!

Jag reglerar maskinskada på er bil.
Undrar om ni sökt goodwill på detta.
Detta då bilen inte har gått så långt och känns som detta
fel har kommit alldeles för tidigt.
Goodwill är något som verkstan själv kan bestämma
över och brukar ge det till trogna kunder.
Så innan jag betalar ut något så vill jag ha
besked om det.

Hälsningar skadereglerare Blablabla

Jag bara antar att vi inte räknas in bland Audis allra bästa kunder.

Inte heller att vi i framtiden kommer att göra det.

Min vän K800i måste till farbror doktorn

Det verkar som man alltid ska ha något att ägna den lilla pyttiga tid man har över efter jobbet, barnen, huset och maken fått sitt. (Inte nödvändigtvis i den ordningen, det bara kom ut så och huruvida maken får sitt eller ej är inget jag tänker diskutera på bloggen.)

Det verkar i alla fall som den tiden ska ägnas åt att sura på Audi, frisör-Jessica eller nu senast i raden - min sunkiga mobil. Den umgicks med min fuktiga handduk en stund igår. Ilsknade till skulle jag tro, gillade inte sällskapet, kanske hellre ville glida ner till den varma skon vad vet jag.

När jag plockade upp den var den alldeles varm. Kokande. Skitsur förmodligen och inte tinade han upp på hela kvällen. Han ställde till värsta scenen, den långsinta jäveln. Svarade inte på tilltal utan bara stirrade på mig ett ilsket orange öga.

Nu vägrar han kicka igång igen. Jag ringde SonyEricssons support igår kväll, men allt hopp verkar ute. Han ska sova ut ordentligt.

Idag tar jag honom till doktorn, jag kan faktiskt inte leva utan honom.

Den lille surkålen.

Periodvis inte att lita på

Jag har kommit på mig själv.

Som periodare.

Den värsta sorten. Den som viker sig för lasten i flera veckor, som under den perioden är oförmögen att tänka varken rationellt eller hälsoinriktat. Den som låter kroppen åka på en saftig blåtira, inre blödningar och svullna organ utan att känna varken smärta eller sorg. Eller ansvar för den delen.

Men periodvis är jag också den bästa sorten. Som tryggt befinner mig i andra änden av skalan och som tar det där med sundhet på allra största allvar. Som inte tar ett felsteg, som inte svävar ut i allehanda frosserier.

Sådan är jag. I perioder tränar jag, springer en runda på 12 km med lätta steg och med bara sojabönor och mosad avokado i magen. Som kommer hem, gör sit-ups och bälgar vatten. Lägger sig tidigt, läser böcker, knaprar paranötter och fiberkex. Som packar träningsväskan till lunchen dagen efter.

Två veckor senare hittar man mig fast i chorizoträsket. Jag tar största biten gräddtårta till kaffet utan att blinka, jag bakar kärleksmums som om jag drev bageri, jag äter endast och uteslutande ost på mackan och tar gärna en folköl till vardagsmiddagen. Pastramins bäst-före hinner gå ut. Grönsakerna torkar fast i kylen.

Just nu är jag inne i den fina perioden. Min föresats är att stanna i den till efter 13:e maj, eller snarare till efter Göteborgsvarvet.

Men jag tror inte det.

Jag kommer falla dit tre gånger, om jag känner mig själv.

Som Martin Stenmarck skulle sagt.

Ett kalas om dagen är finfint för magen

Kalasen duggar tätt nu. Mars verkar vara en sådan månad, massvis av kottar som kommit till världen och som nu vederbörligen ska firas.

I lördags var sonen på bushuskalas för två klasskamrater, igår släktkalas för vår dotter. På fredag barnkalas med prinsesstema, på lördag femtioårsfest, på söndag barnkalas med baklängestema och på måndag barnkalas i utklädningsstil.

Idag: köpa presenter.

Konsten om att låtsas som ingenting

Jag skickade ett mms till min man med ett foto på mig själv. Han visste inte ens att jag hade klipptid idag och så klipper jag av typ 15 cm på längden. Tänkte att jag inte ville riskera hans hjärtstatus så jag skickade helt enkelt en bild med texten ”Morsan har skaffat page…”

Nu kom ett svar.

Spännande! Förmodligen har han en skön komplimang om att han aldrig sett mig så snygg, eller hur ska han nu kunna matcha en sådan kvinna, eller….

Hmpf. Tydligen inte.

2007-03-02 15:44

Något annat som ska handlas?

Ny Babs

Eeeeeh. Vad hände?

Jag gick till frissan på lunchen med en bild på Emma Wiklund. På något sätt tror jag fortfarande att jag ska gå därifrån 187 cm lång och med ett förflutet som minimjölkmodell. Med schyssta modekläder och platt mage.

Kom tillbaka med page. I övrigt samma gamla krokiga fingrar och skeva ben.

Var klagar man?

Babban moves on

Det slog mig att jag inte berättat slutet på Audihistorien. Jag är väl sådan till naturen, jag slår tillbaka med all min verbala kraft, kliar mig på hela kroppen i vrede, sliter mitt hår, sparkar på dörrar, brottar ner någon.

Sedan har jag ventilerat ut det och då släpper jag det. Ja i alla fall tills det blir aktuellt igen.

Jag blev tillbakaputtad in i systemet och efter en vecka ringer en flane från Audi Göteborg. Han beklagar beklagar beklagar beklagar, men det finns inget de kan göra.

Yeah, as if. Om de hade velat, är jag ganska säker på att de hade kunnat. Jag blev hänvisad till mitt försäkringsbolag och det var där jag släppte mina aggressioner.

En så trevlig man, med snabb service och ordning på loftet. Direkta instruktioner vart vi skulle skicka kvitton och vårt kontonummer.

Problem ur världen. TryggHansa hjältar. Babban nöjd.

Nu frisör-Jessica i Borås.

Here we go again

När jag inte driver ekonomiska ersättningskrav mot Audi så gör jag det mot små frisersalonger i Borås.

Jag vet inte varför jag funkar på det här sättet, men jag lever verkligen upp när jag får chans att klämma åt någon som jag tycker har gjort fel. Pulsen stiger, fingertopparna kliar och plötsligt tänker jag klarare än en norrländsk fjällbäck.

Den här damen gav mig ett uppdrag i september, en text hon ville ha till ett utskick och som jag beräknade skulle ta mellan två och tre timmar. Jag tror att ni förstår, det handlar inte om några summor som får en reklambeställare att falla ihop.

Men den här halvfiguren, vi kan kalla henne Jessica, hon vägrar betala fakturan. Efter första påminnelsen ringde hon upp mig och förklarade orimligheten i fakturan. ”Det var ju bara några rader som du skrev”.

Jag sa att man mäter inte priset i antal ord. Jag tror till exempel inte att byrån som tog fram ”Connecting people” eller ”For life” tog betalt för två och en halv sekunds arbete. Men det tror Jessica. Från Borås.

Hon avslutar samtalet med att säga att ”det här kunde hon gjort möcket bättre själv, och dessutom alldeles gratis”. Just innan hon slänger på luren i örat på mig.

Det var synd att hon slängde på luren just där. Jag tänkte just fråga om samma sak gäller på hennes lilla samhallsalong. Om jag kan skita i att betala för att jag inte är nöjd med deras timdebitering. Eller om jag tycker att jag kunde gjort det bättre själv, så är ju det argument nog. För klippa kan väl vem somhelst? Fast jag skulle vänta med att säga det till efteråt. När de klippt klart, satt fönen i sin hållare och sopat bort håret under stolen.

Nu har ärendet i alla fall nått Kronofogden och (inte oväntat) har Jessica, fortfarande kvar i Borås och fortfarande svinsur, bestridit ärendet. Trots att jag har all mejlkorrespondens sparad där både beställning och offerering är glasklar.

Hon hinner dessutom ljuga tre gånger i bestridandet. Hehe, hon skriver att hon talat om för mig att hon inte tänkte acceptera fakturan och att ”samtalet avslutades”. Jag antar att det är en liten skönskrivning av att ”jag dängde på luren”. Under samtalet sa hon aldrig att hon inte skulle betala, bara att hon inte tänkte rekommendera mig för någon annan liten efterbliven ordbeställare. Vilket passade mig utmärkt.

Jessica kommer sedan fram till att hon betalt in x antal kronor till mig för den tid som hon anser vara rimlig, vilket Jessica själv räknat på var 1,25 tim.

?

Jaha. Efter en överenskommelse så kan man visst själv räkna ut vad som är rimligt.

Och så bara en liten, pyttig, obetydlig lögn till.

Hon har inte betalt in en krona.

Men hon känner heller inte Babban, eller hur.

See you in court som vi säger, vi som lever så ospännande liv att sådana här ärenden blir en drog.

Femtio spänn fattigare

Ett styck halsskydd inköpt.

Klart att grabben är värd femtio spänn, giving it a second thought.

Bara en liten nödlögn

Jag var och spanade in bokrean på lunchen. Det stod en medelålders herre bredvid mig och lät fingertopparna löpa över böckerna. Han verkade vara ute efter något särskilt.

Så ringer hans telefon. Han svarar. Den i andra änden verkar fråga var han är någonstans. Han svarar:

- Nä, jag står här i lunchkön. Det är strax min tur. Köttbullar.

Huh?!?

Jag ryggar instinktiv till och tittar på honom med en (klädsam) rynka mellan ögonen. Han vänder sig bort och hukar längst inne i butiken. Bland barnböckerna.

Något säger mig att han kan ha vissa mytomandrag. För bokhandelsporr kan man väl vara relativt öppen med?

Ska man inte va glad på sin födelsedag när ska man då vara glad?

Idag fyller min dotter fyra år. Hon vaknade förstås, precis som man ska när man fyller år, en timma innan klockan ringde. Vi tvingade ner henne i sängen med instruktioner om att sova räv. Storebror följde med ner för att fixa med frukost på sängen.

I vår familj får man några små presenter på morgonen och resten på kvällen, efter pannkakstårtan som är beställd. Födelsedagsbarnet fick en ring, en liten smyckesask med pärlor på och en krona med slöja.

Från att ha önskat sig ficklampor och fotbollströjor har hon nu totalvänt och istället placerat hela prinsesstemat överst på önskelistan. Jag är själv en prinsessanalfabet. Fotbollströja fattar jag. Boll och halsskydd och riddartält och lego inga problem. Men glitter, klistermärken, nagellack, fjäderpennor och luktsuddi har jag så svårt att förstå.

Hur gör man? Plockar man ihop en liten godispåse? Är det verkligen kul att få lite glitter? Verkar det inte lite snålt?

Min fyraåring må ha blivit stor idag, men hon är sig lik. Envis. Bestämd.

Kronan skulle visst inte ha slöja. Den kommer hon aldrig att ta på sig, övertalningsförsök är helt och hållet a waste of time.

Hoppas att hon kommer att gilla pingvinryggsäcken hon får ikväll. Antar att den kan vara gångbar för en 34-åring i reklambranschen annars. Lite oväntat sådär. Alltid lurar man någon.