Best!

Idag, om ungefär en timme närmare bestämt, kommer sjuåringens kära vän hem från långsemester i Halland. Det har längtats. Vi har skickat sms och mms, ringt och ritat teckningar. Snart är det äntligen dags. Hon ringde igår och berättade att hon kommer i morgon.

Hela dagen har vi tittat ut på gatan för att se om bilen rullat in. Sjuåringen har tyckt sig höra knackningar på dörren mest hela dagen, men det har visat sig vara diskborsten som slår mot diskhon eller storebror som vevar med innebandyklubban. Ingen kompis så långt ögat når.

För en timme sedan kunde hon inte hålla sig längre, då sprang hon upp till sitt rum och stängde noga dörren efter sig. Sprang ner och hämtade tejpen. Och sedan saxen. Lågt gnolande hittade jag henne i full färd med att slå in presenter och göra små längtansfyllda pyssel till sin vän.

Som den gamla tablettasken där det står Du är best. Det kallar jag mottagande.

Om det är någon som undrar...

... så valde vi att stanna hemmavid. Tapeten är uppe, golven är bonade, gräset är klippt, kaffet är drucket, löparslingan är besökt, boken är färdigläst, rosenbröden är bakade och ute piskar vinden och regnet mot rutorna.

Det känns lite som höst, deppigt nog. Eftersom jag är något av ett yr.no-addict så hade vi givetvis koll på att tisdagen och onsdagen var de sista riktigt fina dagarna innan höststormen skulle dra över västkusten. Därför passade vi på att göra en utflykt tidigt i veckan. Det blev en övernattning på ett lite märkligt B&B, mitt bland åkrarna utanför Falkenberg och sedan en heldag med vänner vid havet. De långgrunda stränderna saknar ju både brännmaneter och kyla, så onsdagen tillbringades mer eller mindre i vågorna, i vilt slagsmål om en liten boll med två sjövilda tioåringar.

Efter grillad lax och jordgubbsefterrätt åkte vi hem och vaknade inte förrän sent nästa dag av att regnet smattrade.

Det var den sommaren på något sätt.

Det blir nog att tapetsera...

Åååkej. Jag läser igenom mina senaste inlägg och inser att tonen i dem är direkt deppig. Det är som om semestern hittills varit ett straff, med vissa uppiggande element. Och det är ju faktiskt helt felaktigt, så jag tänkte att jag måste förklara mig, lägga ut texten. Berätta hur det hela ligger till.

Förväntningarna på mina semesterveckor är stora. Planerna är inte alltid storslagna (har ännu aldrig varit på Rivieran eller i Biarritz, i Bilbao eller Pamplona) utan brukar innehålla lika delar vila, salta bad och tjocka böcker. I år har följande hänt:

1, Barnen börjar bli stora. Större än Bamseklubbar och Astrid Lindgrens Värld.
2, Vi är inte lika utpumpade när semestern börjar.
3, Jag har insett att vi måste putta in åtminstone ett överraskningsmoment i det där semesterreceptet. Något nytt, något kittlande. Åtminstone för min del.

Gott så. Nästa år är vi möjligen i Bovall två veckor istället för årets tre, och de andra två ska vi peta in en resa som stimulerar nyfikenheten. Jag tror att de här tre veckorna har lärt oss just det. Att mamman i familjen får spatt av för mycket långsamhet.

Så nu har vi en sista semestervecka kvar och vi bollar lite sinsemellan vad vi ska hitta på då. Du vet, det är lite som festen som satt igång och när klockan drar midnatt har du två val; antingen tar du en rejäl raggardrink eller så går du på Ramlösan. Öser på eller blandar in förnuftet. Maxar eller väntar in nästa fest. Klackarna i taket eller ”det är ju en dag i morgon också.”

Ungefär de valen står vi mellan. Antingen tutar vi på och drar till Rom, Barcelona eller Nice. Tar vad som finns, hostar upp och flabbar åt att vi är åtminstone liiiite verrückt. Eller så tapetserar vi det där sovrummet, tar en dagsutflykt till Brännö och rensar i landet.

Den som lever får se.

Semestern i bilder

Det här kommer man att drägla över i november.

En kort paus

Barnen och jag har tagit ett tillfälligt stopp i semestern och åkt tillbaka till stan. 9-åringen hade en kompis hemma, de har suttit och läst Kalle Anka på golvet i hans rum, sett på Simpson och ätit glass med smultron. Våra två veckors frånfälle har gjort att smultronplantorna i trädgården dignar av både alldeles för mörka och alldeles lagom röda bär.

Jag har packat upp, kört en tvätt, klippt gräset, hämtat ut ett paket, gått igenom posten och räkningarna - och tagit mig en löprunda. Snart är det dags att stänga igen huset och bege oss mot Bovall igen, för några sista lata dagar. Det går inte fort. Hjärnan fungerar ungefär som trög välling, vi tar inga beslut som sträcker sig längre än kvällens middag (ibland knappt ens det), skrindan gnisslar bakom oss där vi drar fram.

Det är skönt. Men det driver mig lite grann mot vansinne, så den här pausen med staden och tvätten och gräsmattan behövde jag. Om någon timme sätter vi av igen, mot de nötta pocketböckerna och de fläckiga shortsen.

Jag vet inte om jag är lycklig, trött, utvilad eller uttråkad. Jag känner inte så mycket, jag bara är. Märkligt det där, vad semesterlunk och lite taskigt väder kan göra med en människa.

Dripp dropp

När vi gick och lade oss i går kväll var det sent. Solen sjönk ner i det alldeles stilla havet, det var vindstilla, tyst, varmt. En sådan där svensk sommarkväll som man fantiserar om ungefär 350 dagar om året.

I morse vaknade vi av att regnet smattrade mot takfönstret. Fönstret stod, som det gjort de här två veckorna, på glänt, för jag tycker det finns något vackert med att höra vattnet klucka och känna havsluften strömma in under natten. Det droppade av regn på golvet, på mina byxor som låg slängda över ett bord.

Jag stängde fönstret och gnuggade natten ur ögonen. Tog den branta trappan ner till köket, väckte familjen och hällde blåbär på yogurten. Åt och hörde regnet tillta. Utanför var det grått grått grått så långt ögat kunde nå.

Nu är det lunch och vi har spelat skitgubbe, Uno och löst korsord. Sett på morgon-tv, surfat och diskat. När man beskriver det kan det låta riktigt mysigt, vilsamt. Som något man behöver som kontrast till den vanliga hetsen hemma i stan.

Kanske är det så. Kanske är det bra fast det just nu känns som att jag hellre ser Bohuslän som det var igår.

Skillnaden del II

Eller baka.

Skillnaden mellan två dagar

Är bara en enda bokstav.

Bada.

Pundaren har gått och lagt sig

Det brukar ta ett tag innan jag, som enda familjemedlem, kommit in i semesterlunken. Den första veckan brukar jag bete mig som en pundare på avgiftning. Rastlös, tankspridd, irriterad och missnöjd med varenda val vi gjort förpestar jag tillvaron för min familj. Det är inget jag är stolt över, inget jag egentligen är förvånad över heller, för så här har det sett ut de senaste åren.

De val som ett halvår tidigare framstått som helt perfekta, avkopplande, intressanta, kittlande och rofyllda är plötsligt helt fel.

Ska vi sitta i Bohuslän och uggla i tre veckor? Vem fick den idén och hur kunde jag tro att det var något för mig? Jag som är världens mest rastlösa själ, som söker nya kickar och knarkar på resesajter så ofta jag hinner med. Ska sitta i ett och samma hus, med samma klippor, samma gräslöksbuntar, samma snåriga stigar till vattnet, samma bryggrestaurang som guppar i takt med segelbåtarna utanför.

Hitta lunken när hjärtat slår i 180 och internetuppkopplingen är snabb och där hela världen bara ligger ett knapptryck bort.

Och så en vecka senare. Pundaren vaknar tidigt, sätter på sig en t-shirt och löparskor, knappar fram Sommar i P1 på iPhonen och sätter på sig de knallröda lurarna. Tar sin femte morgonpromenad vid havet innan de flesta vaknat. Köper med sig några morgonfärska frallor från torget innan programmet är till ända.

Denna femte dag fungerar det faktiskt. Lugnet har infunnit sig och det lätta, varma regnet får stanna hela dagen om det vill. Från och med nu hasar jag mig fram med skrindan i släptåg och kommer inte att träffa pundaren förrän runt 22 december igen.

Bohuslänsommar

I år har vi bestämt oss för en Sverigesommar. Det är ju alltid en chansning det där, med väder och vind, sol och regn.

Men vackert, det måste vi enas om att det är.

Eller hur?

No comments:

En omstart

Under 2009 skrev jag totalt 20 inlägg på Barbara Buzz, bloggen som jag startat tre år tidigare. Den som jag så väl behövde som ventil och som verktyg. När jag startade den i maj 2006 var det där med bloggande ett relativt nytt fenomen, och jag längtade efter att få skriva mina egna, oredigerade ord efter år av tyckande och vändande och vridande av varenda tecken jag skrivit, i mitt yrke.

Så jag bloggade. Och bloggade.

När 2009 inleddes hade jag fått det utlopp jag behövde och att underhålla det kändes mer som en betungande plikt än som något nödvändigt. Jag skrev om Blåvitt, om barnen, om semesterresor, om kollektivtrafiken och ibland om jobbet. Jag skrev för att det kändes skönt och jag skrev under namnet Barbara Buzz (för att jag i motsats till många bloggare inte såg något värde i att nå en stor publik eller göra mig ett namn). Jag skrev helt enkelt för att jag älskade det.

Tre år senare, i början av 2009, älskade jag det inte en endaste smula. Vartannat inlägg handlade om varför jag inte skrivit, varför jag varit så tyst. Och när jag väl fick mig för att skriva så hade jag inget att skriva om. Jag var tom.

Nu har det gått ett och ett halvt år efter mitt sista inlägg värt namnet. Jag sitter (eller halvligger om jag ska vara ärlig) i en hyrd stuga i Bovallstrand. Havet guppar alldeles utanför knuten, smultron, fläder och lavendel skickar sina dofter med vinden och ett stilla lugn har lagt sig där jag antar att själen bor.

För några dagar sedan kände jag ett försiktigt puttrande i bloggdelen av hjärnan. Den där delen som vill summera händelser, berätta historier och formulera små, men stora vardagsepisoder.

Förr kanske man skrev dagbok, vad vet jag. Jag tog i alla fall fram nätverkskabeln, lap-topen och började fylla fönstret med ord.

Jag tror att det kommer mera.