Man är väl helt enkelt inte så annorlunda.

Har ni varit med om att just när man gör något så verkar det som hela Sverige gör samma sak?

Till exempel:
Jag är normalt sett en ganska sansad person när det kommer till impulsköp. Ja till och med när det kommer till planerade inköp. Plötsligt kan inte sluta köpa grejer. Kreditkortet glöder i fickan och jag hittar saker vi bara måste ha överallt. Kläder, mattor, stövlar, möbler, filmer.

Då kan jag ge mig fan på att det i kvällens Aktuelltsändning låter så här: ”Svenskarna handlar mer än någonsin tidigare.”

När jag var gravid var det förstås baby-boom på alla löpsedlar.

När jag sa upp mig och satsade på egen företagande sa de att det aldrig förr varit så många egenföretagande kvinnor i Sverige.

Efter de senaste dagarnas shoppingexplosion skulle jag därför råda er att skynda er att köpa aktier i Polar´n o. Pyret.

Undanflykter från en allt mer rundkindad kvinna

Vi skulle ha sprungit idag och herre min skapare vad jag hade behövt det. Men som sagt, det regnade göteborgskt hela mörka kvällen och min löparpartner hade fått en X-box.

Istället kycklingtortillas och rödtut med grannarna.

Vi schpringer en annan dag.

Nu Brokeback Mountain på dvd:n.

En sån dag

Det är min sista dag som frifräsare och det har varit en omtumlande sådan. Jag hade planerat att unna mig lite slöseritid med mig själv. Hade bokat massagetid. Skulle köpa tårta till arbetskamraterna.

Istället en helstressig morgon då mitt bankomatkort, fem minuter innan massagetiden börjar, fastnar i maskinen. Får tillbaks det, fem minuter efter det att massagetiden börjar.

Letar mig fram i Borås efter rätt adress. Det vräker ner, vindrutetorkarna fladdrar som vansinniga. Jag vet inte vart jag ska, jag är tio minuter försenad och jag ser ingenting.

Ringer 118 118. Hittar rätt. Hej hej ursäkta ursäkta. Strippar. Blir knådad och ganska lugn.

Tillbaks till kontoret för att hämta 15-kiloslådan och dela ut kramar till de som vill ha. Det visar sig att två vill ha. Tar min flyttlåda under armen och knuffar upp ytterdörren. Himlens portar står fortfarande på vid gavel och jag har fått en p-bot.

Tack Borås. Det har varit skoj att lära känna dig, din nitiske fan.

Och i morgon är det tillbaks till kolgruvan.

Några år i en bananlåda

Det känns ändå lite märkligt. Skönt och som en stor utandning javisst, men även lite skumt och annorlunda.

Det regnade på tvären i Borås idag. Jag var på kontoret, stod vid mitt skrivbord och mina hyllor och plockade ner papper, broschyrer, foldrar, radiomanus, en Buttericksbajs och gamla visitkort i en bananlåda.

Lite vemodigt stannade jag till och bläddrade igenom anteckningar från en riktigt rolig arbetsdag - för ungefär ett år sedan. Ja så här i efterhand var det den enda arbetsdag som var riktigt flabbig, kreativ och självuppfyllande. En sån där dag när man älskar sitt jobb - och känner sig lyckligt lottad att man får tillåtelse att på arbetstid komma med sjuka idéer.

Det var en skön känsla som spred sig från magen ända ner i tårna. Ända tills morgonen efter då chifen tyckte att idéerna var kass.

Det är ändå lite märkligt. Att allt jag gjort, fyrtio timmar i veckan, i 2,5 år ryms i en banankartong. Att när jag dammat av min hylla och lämnat tillbaka min dator så finns det längre inga spår om att jag någonsin suttit där.

Nåväl, det är inte riktigt sant. Allt jag producerat lever kvar. Mina ord är för alltid tryckta i fyrfärg på diverse arkiverat material.

Och i morgon sitter där en 45-årig kvinna med rött hår.

Babban sitter någon helt annanstans.

Men det är ett nytt kapitel. Idag ägnar jag mig åt att stänga det här.

Just nu kör han väl "Old Dan Tucker"

Vad är väl Bossen mot en kopp te och en nyhyrd dvd?

Intalar jag mig just nu.

Neverstop?

De här gigantiska batterierna sattes fast bak på bussar och bilar i Delhi (var fan sitter h:et i Delhi? Dehli?) i en kampanj för Duracell.

Lite gullig tycker Babbsan.

Vintertid var det ja

Det här med att ställa om klockan till vintertid hade vi full koll på i år. En kompis till oss berättade igår att hans mamma ringer varje år, på eftermiddagen dagen före man ska ställa om. För att påminna honom. Han är fyrtio år nu. Dessutom med tillägget: "Du kan ställa om klockan redan ikväll, när du går och lägger dig. Det går jättebra."

Någon som inte hade greppat klockans framflyttande igår var våra grannar. I natt gick jag upp för att hjälpa treåringen in till vår säng. Skumögd stapplade jag med nattkorta hälsenor mellan vårt rum och barnens när jag ser hur hela familjen sitter och äter frukost, redo att snart bege sig till dagis och jobb.

Kl 05.30.

Moooooaaaahaaaa. Det är kul med radhus ibland.

Ikväll kör det ihop sig.

Kl 21.00 Ondskan (har fortfarande inte sett, men läst)

Kl 21.00 Sideways (har sett och är lite kär i)

Kl 21.20 Sopranos (den går ju inte att sluta följa)

Kl 21.30 Läggdags för Babban (egentligen är den ju t o m 22.30)

Shit.

Som det gamla ordspråket säger

Blåvitt är disco.

GAIS är rock´n´roll.

Jag vet inte. Efter att ha sett AIK valsa runt med Blåvitt och trycka in 4-0 känns det som att senast Blåvtt verkligen bjöd upp till dans var nån gång på åttiotalet.

Så jag satt här i soffan och funderade på vilken dans som är totalt orörlig, klumpig och i avsaknad av fantasi. Iförd randig pyjamas.

Förslag någon?

Utsikt

Så här ser det ut på mitt nya kontor om jag tittar rakt fram och lite uppåt.

Nyhetsvecka

Det är mycket nytt i vårt familjeliv den här veckan.

Ny höft.

Nytt jobb.

Ny bil.

Nya lån.

Tycker vi är kul

jag har aldrig reflekterat över att mina föräldrar måste tyckt att jag var jätterolig emellanåt när jag var liten. Visst, en del saker har man ju fått höra så att det räcker duktigt. Men andra, lite sjuka grejer. Fattade de sånt när jag var liten?

Som vår sexåring som håller på att lära sig läsa. Det går riktigt hyggligt, han har nästan lämnat det där med ljudande. I alla fall på bekanta ord som leoparder och Elfsborg och Anders Svensson. Dem nyper han direkt.

Men sen finns det några lite roligare uttal.

Som att Ola blir Olla.

Eller när lilltjejen plockar kottar och ska stoppa dem i fickan. Fast "ck" funkar inte riktigt än det brukar bli "t" rätt och slätt. Som att "macka" blir "matta". Ja ni fattar. Man kan tro att hon ska stoppa kottarna någon helt annan stans.

Då brukar jag eller min sambo inte kunna låta bli.

- Var ska du stoppa dem sa du?

Eller:

- Vad hette den där killen i boken nu igen?

Sambon och jag ler i samförstånd och fnissar lite.

Oerhört moget, jag vet.

Filmdebut

Min son ville till varje pris göra en egen film (så som hans kompis gjort). Så igår kväll lärde vi oss väldigt hjälpligt programmet iMovie.

Mest nöjd är jag med att musiken fortsätter till svart bakgrund, i ungefär två och en halv minut.

Planering

Jag tillhör de där som gärna vill planera. Helst vill jag planera hela mitt liv. Just nu är den planen att bli bra på mitt jobb och kanske skriva en bok. Det ska jag göra i sisådär femton år.

Sen är barnen stora nog att flytta hemifrån. Då ska vi sälja huset och flytta in till sta. Eller så tar vi några år i en riktigt storstad. Milano. Eller Paris.

Sen går jag i tidig pension och lever hyfsat gott på min bok och på att skriva krönikor i facktidningar.

I planen ingår inte skilsmässa, konkurs, sjukdom eller ens karriärbyte.

Fan i min planering ingår inte ens en hamster.

Sextonåringar är inte imponerade

Vi har en liten prao här på jobbet. Han är jättesöt, går i ettan på gymnasiet och har jeansen hängande ungefär där skinkorna går över till lår.

Jag tycker lite synd om honom. Mest för att han har kommit till Sveriges stelaste byrå, men även för att ingen hittar på saker för honom att göra. Sen kan jag inte låta bli att tänka på att det bara är tio år tills min egen son ska smyga omkring och vara blyg och finnig och rar. Och då hoppas jag verkligen att någon tant eller farbror engagerar sig i honom.

Så jag gick ut hårt och försedde honom med böcker i grundläggande annonstänk och typografi som han sömnigt bläddrade i. Sen skrev jag ihop en fiktiv brief till honom där han skulle ta fram en reklamkampanj för Ford. Och sen fick han i uppgift att kolla de 40 bästa reklamfilmerna över världen det här året.

Han var inte imponerad.

Han tycker inte heller att han ”lärt sig speciellt mycket.”

Men han har fattat tycke för mig som ställföreträdande tant. Så han brukar smyga upp bakom mig och stå och mumla något ohörbart. Mest om att han vill ha mer att göra.

Jag vet inte. Det verkar ju vara ett heltidsjobb att hitta på projekt till honom. Och jag tar betalt per timme. Jag jobbar ju inte ens här.

Och han är inte imponerad.

Är man sexton år så är det klart att man är blyg. Och finnig. Och har byxorna på halva röven.

Men tanten verkar tappa greppet. Helst av allt vill jag skaka om honom, dra upp brallorna och säga åt honom att engagera sig lite själv. Hitta på något! Gör något! Vadsomhelst men stå inte här och spill din tid!

Slutsats: Tyck inte synd om sextonåringar. De förtjänar det inte.

Sånt som intresserar en radhusmamma

Jag gillar normalt sett inte att häcka framför barnprogrammen, brukar se till att diska, plocka eller bädda... eller blogga hehe...

Men när Ola Rapace spelar pappa, då är jag beredd att göra ett undantag.

Mumma.

Från basilika till sega råttor

Jag ska snart börja jobba på riktigt igen. Det kanske är bra för mig för när jag jobbar hemifrån pysslar jag ibland med lite väl mycket hushållsarbete.


Igår skrev jag till exempel en inköpslista till min sambo som jag sedan mailade till honom.

Men inte nog med det.

Jag skrev den i Maxiordning.

Först skrev jag färska kryddor (de kommer först i butiken), sedan diverse grönsaker, frukt, sedan mejeri, ägg, ost, hmmm sen går man till köttet, skinkan, brödet, konserverna, godishyllan.

Ett tag funderade jag på att dessutom lägga dem i bokstavsordning, men där hejdade jag mig.

Som sagt.

Heltidsarbete.

Kan bli bra för mig.

See what I mean?

Välkommen kreativitet. Hej då Nalle Puh.

Thortable
Originally uploaded by Stebbi.

Den här sköna bilden hittade jag med beskrivningen av fotografen själv. Det är hans son som ritar. Han brukar hitta honom i de mest fantastiska poser, på olika ställen i hemmet.

Den killen kommer att gå långt.

Jag tror man gör det om man äger konsten att fantisera. Om man uppmuntras att måla, klättra, skapa, hoppa, pyssla, läsa. Inte så mycket hänga framför burken. (Tjena dåliga samvetet!) Och jag tror att man med fantasins hjälp kan lösa problem och svårigheter under hela livet.

Jag försöker ändå tänka på det när min dotter klättrar på soffbordet, matbordet eller soffryggen. Hon är ju faktiskt en Pokemon i full färd med att strida. Eller när min son iförd långkalsonger, shorts och minibriefs ÖVER det skidar omkring på vardagsrumsparketten. Fötterna står i två tomma pusselkartonger, i händerna har han gafflar. På ryggen en kulspruta (tack farbror Martin). Resten av familgen sitter nerkörda i soffan med plakat med siffror på. Själv är han skidskytt, vi publik eller jury eller hur det nu funkar i skidskytte. Vi har som uppgift att visa de där skyltarna i alla fall. I tio varv.

Det hade varit så mycket enklare att placera dem i soffan framför Nalle Puh.

Jättefult

Hoppla. Klockan är halv elva och ögonen går i kors. Jag har visst somnat framför TV:n ikväll igen.

Jag orkar inte komma på något skoj att blogga om idag. Jag är för trött.

Det enda som slår mig som jag inte skrivit om är Reinfeldts polisonger.

De är alldeles avhuggna. De slutar på tok för tvärt och på tok för långt uppp.

Det är fult.

Perfektionen driver oss

Om man jobbar som snickare kanske man drömmer om att slå i den perfekta spiken på ett slag. Väg- och vatteningenjörer har jag fått för mig, en enda gång i sitt liv, önskar planera, rita och platta till varm asfalt till den perfekta vägen utan vattenpass. Balettdansare tänjer, mjukar, svettas för att klara hoppet, flytet, spänsten, de där två timmarna när allt stämmer. Statistikern drivs av att få fram fina staplar kanske. Vad vet jag.

Vad jag vet är att jag drömmer om att en gång få göra den absoluta copyn. Den folk avundas, minns, kanske river ut och sparar, pratar om, bloggar om. Den som får smilbanden att rycka av textsnuttens blotta minne.

Ungefär som den här.

Säg hej till mansgrisen!

Jag börjar ana att jag sitter fast i fel kropp. Jag gillar att skölja ner en stor stek med en liter öl, jag lyssnar gärna på en raspig Lundell, en raspig Springsteen, en raspig Dylan eller en raspig whatever. Jag frossar i varenda alster Bukowski någonsin producerat och jag drömmer om en tavla av Ernst Brunner.

Om friåret fanns kvar skulle det inte förvåna mig om jag valde att rusta upp en rostig Buick och köra tvärsöver Amerika med en bandana i håret.

Vem är jag?

I kvinna 33 bor en tvättäkta mansgris sextioplus.

Säg hej!

Ta in en stammande herre från gnällbältet. En ren vinstaffär.

Jag sitter i Borås idag och där är min arbetsplats så belägen att den gränsar till loungen. Idag sitter där en främmande herre och pratar i telefonen. Jag tror han är från Örebro. Inte bara gnäller han väldigt högt, han stammar dessutom.

- Du du du du du tar en i taget.

- Stopp stopp stopp stoppa in dem från höger bara.
- Då då då då då då ringer du tillbaks?

Behöver jag säga att det medför grava koncentrationsproblem?

Allting tar tar tar tar tar tar så mycket längre tid.

Fast å andra sidan debiterar jag per timme.

October feel

Man vet att det börjar bli höst när man plötsligt saknar handkräm, när barnen tror att det är natt när vi går upp och man börjar styra upp semesterplanerna för juli 2007.

Urrr.

Så vann den guld i Cannes. Årets bästa - och största - film.

Säg det du just sa till Beckham.

Idag är det avslutning i pojkfotbollen. Föräldrarna ska spela mot barnen och sedan ska vi fika. Jag har trissat upp någon sorts VM-finalstämning här hemma där jag mer eller mindre lovat att jag ska finta upp sonen på läktaren. Fast jag vet att när jag väl står där så brukar jag vara rätt bra på att låtsas missa bollen eller gå på en fumlig tvåfotare.

Ungefär en timme innan Matchen ska gå av stapeln tar jag en dusch. Mest för att jag inte gjort det sen i fredags och håret ligger blankt och mörkt klistrat mot min panna. Det som inte står upp och är lurvigt och ljust. Där bak i nacken.

Sambon tycker inte jag är klok.

- Ska du duscha innan fotbollen?

Lätt irriterat svarar jag, med mascaraborsten i högsta hugg.

- Du får välja mellan det och att jag dyker upp som Adolf Hitler. Där fram. Marilyn Monroe där bak.

Vadvardetjagsa?

Just det, rubriken.

Sex år - en svår tid.

Det lutar väl åt att jag startar nån slags talkshow.

Jepp, då tar vi helg.

Från den här veckan minns jag gärna Sveriges sex kvalpoäng, 18 grader och blåblåblå himmel, en rätt trevlig kantarellgryta, huvudlös och sanslös möbelshopping, kusinmiddag på Tranquillo (avslutades med att en kusin fick springa och kräkas men det var trevligt i alla fall), de nya ministrarna i den kriminella marginalen, en rostbiffslunch på AstraZeneca och såklart fällandet av SSU-Anna.

Dags att krypa till kojs.

Så nu ska jag gå och lägga mig och läsa Anna Wahlgren, kapitlet om sexåringen hägrar. Senaste gångenjag läste var om femåringen. Då var rubriken "Fridens lilja". Något säger mig att sexåringens kommer att vara en helt annan.

Oprah släng dig i väggen

Jag kan tycka att det är jättespännande att leka amatörpsykolog. Då brukar jag analysera någons beteende eller frustration eller något annat och översätta till en helt egen Dr. Phil-Winfrey-Freud-Wahlgren-teori.

Idag fick jag en klarsynt tanke om något som brytt mig en tid. Jag var på kvällspromenad med en väninna och då brukar vi älta det mesta om karlar, barn, livet, stress, cancer och jobb. Svulst som svulst som vi brukar säga.

I alla fall. När vi hade skilts åt och jag gick där och jag andades in den höga klara oktoberluften så visste jag bara.

Min sexåring har haft någon form av prestationsångest ett tag. Det yttrar sig genom att han inte längre vill gå på fotbollsträningen. Han vill bara inte. Det ska sägas att grabben tidigare har gråtit när han har missat en fotbollsträning, att han har spelat boll på varenda liten plätt hela sommaren och i alla fall i mitt tycke verkar uppriktigt intresserad av sporten.

Så all min samlade Dr. Phil-Winfrey-Freud-Wahlgren-kunskap rasslade plötsligt på plats och gav mig lösningen. När jag kom flåsande in i radhusvärmen berättade jag upphetsat för min läsande (krigsbok) sambo att jag klurat ut vad det är.

- Jag tror att han är i en känslig ålder. Hans självbild och verkligheten inte stämmer överens. Han har alltid haft ett stort självförtroende, han skryter gärna om det mesta. Hur snygg han är. Hur snabb. Hur bra han fintar. Nu har han blivit smärtsamt medveten om att inte är så bra som han vill tro. Det finns till och med andra som är bättre. Och det här handlar inte om fotbollen. Han är helt enkelt inne i en liten kris.

Sambon ser imponerad ut. Han verkar vilja säga något, men jag fortsätter. Jag är inne i ett stim nu.

- Visst är det så? Tror du inte det? Det måste vara så.

- Mmmm, kanske.

- Jo så är det. Jag har knäckt det. Jag är ta mig fan lysande.

Så talar bara någon med en självbild som är förankrad i verkligheten.

Lysande var ordet.

Hyfsat intelligent copy

...

Fler losers

Radiotjänst i Kiruna jublar. De håller på att fördubbla sina intäkter, varenda minister tycks ha fifflat - och ångrat sig.

Ur Aftonbladet idag:
"Migrationsminister Tobias Billström har inte betalat tv-licens sedan 1996. Som skäl anger han ungdomligt oförstånd. Han ångrar sig nu och har beställt en räkning från Radiotjänst på det han är skyldig i licensavgifter.
- När jag flyttade hemifrån 1996 valde jag att inte betala, eftersom jag inte tyckte att SVT producerade några bra program. Med åren blir man klokare och självklart ska man följa de lagar vi stiftat, säger han till TT."

Okej.

Vad är värst?

Att vi har en migrationsminister som inte betalar tv-licens?

Eller att vi har en migrationsminister som inte tycker "att SVT producerar några bra program?"

Vad har mannen kollat på då? TV3? Kanal 5?

Tur att "han har blivit klokare med åren."

Fyra losers

Som jag ser det finns det vissa likheter mellan Cecilia Stegö Chilò och Mellberg-Wilhelmsson-Ibrahimovic.

Alla fyra underkänner vad majoriteten kommit överens om till gagn för egen profit.

Alla fyra tycker att de har rätt att stå över gemensamt överenskomna regler och demokratiska beslut.

Alla fyra kör upp ett långt finger i röven på dem som gör rätt för sig.

Sorgens ansikte

Det är så sorgligt så sorgligt. Kvinna 34 år, magsmärtor, tänker att det är stressrelaterat, mycket på jobbet nu, efter några månader blir det akuta magsmärtor, sjukhus, skiktröntgen, förändringar på bukspottskörtel, lever, tarmar och livmoder, tumörjakt, var är huvudtumören, vad är drabbat, varifrån sprids det, sjukskriven make orkar inte prata, tre barn under fyra år.

Det är så sorgligt så sorgligt.

Can I buy you?

Ihålig lycka

Barn är skönt harmoniska, trygga och lyckliga om de får:

Sova ordentligt
Äta bra och ganska ofta
Röra på sig
Bada och klippa naglarna några gånger i veckan
Bygga lego med en kompis

Vuxna blir lyckliga om de får:

Rock and Republicjeans
En iPod Nano
En Lexus RX 400h
Infällda spotlights
En flatscreen på minst 42 tum

Vad är det som händer med oss när vi växer upp?

Barnbarn

Min dotter är treochetthalvt och hon har redan mammaplanen klar för sig. Hon ska ha tre eller åtta barn och blir det tre ska de heta Squirtels, Bulbazaar och Treecko.

Den där lille Bulbazaar, det kommer att bli mormors egna favorit.

Höften eller Bruce? Vad väljer DU?

I brevlådan i fredags låg ett tjockt brev från Sahlgrenska adresserat till min sambo. Han står i operationskö för att byta ut en nedsliten höftled. Lite som Göran Persson i fjol. Enda likhet ska påpekas.

Jag jobbade hemma, han skulle inte komma hem på ytterligare sex timmar. Brevet låg där på köksbänken och varje gång jag gick för att ta en kopp kaffe liksom vädjade det till mig att jag skulle befria dess innehåll.
Jag är väluppfostrad nog att inte öppna andras brev, jag ser det som ett intrång, ett övertramp, en riktig no-no. Men ändå. Det var ju inte direkt skrivet med snirklig handstil och med parfymdoft. Det var ju från Sjukhuset.

Runt kl. 13 hade brevet i praktiken hoppat upp i famnen på mig och slet i mitt finger. Plötsligt ramlade innehållet ut, ned på golvet och som jag låg där på knä och förbannade min svaga karaktär och plockade upp pappren så såg jag.

Han ska opereras! Om tre veckor! Å jisses.

Fumlar fram telefonen och ringer direkt och erkänner.

Ja jag öppnade brevet, men du ska opereras! Höften ska väck!

Vi blir alldeles skakiga. Äntligen är det dags.

Det kommer att bli så bra. Här ska spelas fotboll med barnen, tas långa promenader utan värk, åkas skridskor, skidor och… och…. eeeeh…en blick i almanackan… va fan… ska han opereras när jag ska på Springsteen? Näää.

Kul, men taskig tajming. Jag ska ju till Stockholm då, se på Bruce.

Skön livskamrat.
Sambon har väntat i tjugo smärtsamma år på den här dagen.
Jag tänker på Bruce och den där sviten jag skulle unna mig.

Du kanske skulle byta mer än höften älskling?

detskapratasfortfortfort

Min svärfar pratar snabbast i världen. Jävlar i havet man måste spetsa öronen och vara vaksam nogsam lyhörd.

Att höra honom och min sambo prata med varann är som att höra hebreiska. Man har ingen aning vad de snackar om.

Han ringde just. De ska komma hit på födelsdagsfirande idag och vill bli upphämtade vid ändhållplatsen. Bussen är framme 11.49, så jag lovade att vi står där. Vid Pressbyrån, ja på det vanliga stället.

Jo barnen mår bra. Kalaset för kompisarna igår var superlyckat.

Ja de var helt utslagna på kvällen.

Allt bra med er också? Vad skönt.

Fotbollen var magisk igår kväll, inte sant?

Javisst, jamen då ses vi sen.

Jag lägger på luren och ser hur länge vi pratat.

34 sekunder.

Så här i halvlek är vi ganska nöjda

Snart är första halvlek mellan Sverige och Spanien avklarad. Innan matchen började och vi såg Spaniens laguppställning med Xavi, Torres, Villa, Puyol och de andra mot Petter Hansson, Spöket Nilsson och Elmander sa jag "det är lambs to the slaughter."

Å herrejävlar vad rätt jag hade. Fast helt tvärtom.

Johan Elmander. Jag blir nästan lite kär.

Anders Svensson. Kul att du är tillbaka i gammal god form.

Petter Hansson. Du får se ut hur du vill hädanefter. Sned näsa, vita blaffiga lår, rosa hy. Jag bryr mig inte.

För att förgylla kvällen ytterligare tävlar vi just nu om vem som kan komma på den mest kreativa harangen om den skitirriterande producenten.

"Fittproducent" leder knappt över "far åt helvete bonnläpp".

Önsketänkande

Om Håkan Mild skulle göra en Fredrik Reinfeldt skulle han övertala Svennis att ta över efter Arne.

När jag jobbar hemma:

Duschar jag inte förrän på eftermiddagen

Skaver jag omkring i mysoverall

Luktar jag svett

Sjunger jag ibland på franska

Äter jag polarkaka med ost till lunch

Tänker jag mycket på vad jag ska blogga om

Känner jag att hela världen ligger öppen. Att det bara är en inställningsfråga om jag ska lägga in ett löppass efter polarmackan.

Lägger jag sällan eller aldrig in ett löppass

Snart ska jag få uppleva Bossen för sjunde gången.

Låt oss be tillsammans

Jag skulle ju köpa någon fräsig Elfsborgpryl till Judas igår. Jag gick in i supportershopen i Borås och möts bland annat av det här. En bomullsväst. I dassigt rött. Med luva. Den finns i svart också. Med gult tryck.

Jag vet inte om vi ska bli oroliga.

Textilrikets vagga. Modets moder. Det är här designintresserade utbildar sig för att fortsätta föra Sveriges respekterade fashionmärken vidare.

Jag tänkte så här. Om Elfsborg vinner allsvenskan så kommer samtliga stora dagstidningar, kvällstidningar och TV-kanaler sända live från Stora Torget i Borås.

Låt oss tillsammans be för att vi slipper se ett hejdlöst firande i bomullsväst med luva.

Hur ska man efter det attrahera modemedvetna designstudenter till Borås?

Jag vill tacka

Jag tycker det är kul att läsa dedikationerna på de första sidorna i böcker. Vanligtvis är de fulla av:

”Jag vill tacka min vackra hustru Jane och mina fem fantastiska barn för att de stått ut med mig, min underbara agent Edith för att hon hela tiden pressar mig, min härliga korrekturläsare Helen för att hon hittar de mest uppenbara fel. Jag vill även tacka James för att han låtit mig få insyn i polisarbetet… bla bla bla.”

Jättekonstigt att jag fastnar för det där. Det är ju helt asnördigt, totalt förväntad hyllningsinfo och det kommer aldrig – aldrig – hända att jag råkar känna någon i den där raden av duktiga anhöriga.

Så vilken befrielse när man suger i sig av dedikationerna och hittar något att flabba åt. Ordentligt. Det verkar krävas en surmulen I-don´t-give-a-rats-arse-about-dedications. Som Charles Bukowskis och Postverket.

Detta är ett skönlitterärt verk och tillägnas ingen.

Oj, jag kom på att jag visst har något att blogga om.

Det luktar fortfarande bajs i vårt sovrum.

Ikväll ska jag banne mig leva upp

I dag har jag ingenting att blogga om. Det händer nämligen inte nåt i mitt liv. Jag ser ingen, jag pratar inte med någon, jag reflekterar inte över något, jag lyssnar inte på radio och ser inte på TV. Jag läser inte, jag tränar inte, hell jag borstar knappt tänderna.

Jag har fullt upp med att sova.

Måndag kväll; 20.30.

Tisdag kväll; 20.25.

Jag vet inte vad det är. Mörkret? Herr Blund? Höstkoma? Åskan?

Men ikväll, då ska jag hålla korpgluggarna öppna minsann.

Åtminstone till 21.

Så mogen så mogen

Jag är så mogen. Ni som läser den här bloggen hyfsat regelbundet vet att jag gillar att kaskadkräkas på Elfsborg.

Kanske vet ni också att min farfar jobbade på Götaverken och var en av Blåvitts största supportrar? Att jag var kär i Torbjörn Nilsson som sjuåring och att jag lät mamma sy upp en Blåvittkudde som jag sedan hade på samlingen i skolan? Min kärlek till Torbjörn skulle manifesteras genom att överlämna den till honom, personligen, i halvtid på Nya Ullevi 1980.

Hur som helst. Till helgen fyller min son Judas år.

Min sambo håller på ÖIS. Mest för att vara lite fin i kanten anar jag, en annan teori är att han inte vågade göra revolt mot sina föräldrar. Han har i alla fall varit ”så kallad” öisare sen sextiotalet.

Så var det det där med födelsedagen. Vi funderar på att köpa en Elfsborgströja till gossen.

Jag tror minsann att jag blivit vuxen.

Och så hejar ju lillskruttan på Blåvitt.

Innehavaren av detta jobb har tröttnat.

I mitt jobb ingår de mest oglammiga uppgifter. Ofta lite för ofta. I morse fick jag uppmaningen att formulera texten på insidan av ett presentkort. Tre år på universitetet, påbyggnad på IHM, sju år i yrket. Och så är det sånt här min tid används till.

Det är inte så att jag anser mig för fin. Hade jag gjort det skulle jag hoppat av den här banan för länge sen.

Det är bara det att ”Innehavaren av detta presentkort får handla varor till ett värde av” känns som någonting vi kan hitta en liten pryo att göra.

Vänta lite. Jag fick just mail.

Hoppsan. Verkar som att jag nu ska skriva texten till baksidan på ett 10-kort. Det ska stå att kortet inte är personligt.

Ok.

”Kortet är inte personligt.”

Fel fel fel

Jag har svarta finbyxor på mig idag. Lite vida, fin kvalitet och sitter som en smäck i midjan. Åndå. Det känns fel. Helt fel.

Jag lever i jeans, oftast i samma par varje dag. Nu har jag köpt ett par nya denimfavoriter, fast de håller på att läggas upp. Det slog mig att jag köpte TVÅ par svarta finbrallor för några år sedan. I princip helt oanvända.

Men svarta byxor, det är ju snyggt. Tänkte jag i morse.

Så sitter jag här och bara vill komma ur dem. Jag måste komma ur dem. Jag kan inte gå omkring hela dagen i mina svarta finbrallor.

Det är inte jag. Jag har lämnat svarta finbrallor way behind.

Jag är jeans. Svarta, blå eller vita. Jag kan till och med vara kjol.

Men jag är inte finbrallor. Alla tittar. Ler, flinar, kanske rynkar ögonbrynen en smula.

Olustigt hukar jag bakom skrivbordet.

Det blir fan ingen fikarast idag.

Tio år och superromantiska

Jag och min käresta firade att vi varit tillsammans i tio år i lördags. Det slog mig att vi inte är så romantiska som för tio år sen. Följande dialog utspelade sig i sovrummet.

Jag vaknar mitt i natten och måste gå på toaletten. Jag kommer tillbaka och slås av den där lukten som kommer ur ett sovrum just mitt i natten. Varm, kväljande, stillastående.

Jag lägger mig.

Säger: "Det luktar bajs här."

Han svarar: "Stäng munnen då."

Fast med kärlek. Vi skrattar. Och somnar.

Hett bloggtips

Min 6-åring kanske blir precis som jag. Jag ville bli författare eller fotbollsproffs när jag var i hans ålder.

Han vill starta en blogg. Han skriver allt själv på den, jag har bara hjälpt honom att starta den, att skriva in det han dikterade i informationen om honom själv och ladda in en bild.

Nu bloggar han - och skriver - helt på egen hand.

Ärade läsare. Låt mig introducera världens yngsta bloggare:

http://leopardernasdjungel.blogspot.com/

Ur vishetens källa

Jo förresten. Spågumman sa också att Elfsborg inte kommer att vinna allsvenskan.

Så vet ni.

En helt äkta feberdröm

Igår var det invigningsfest av nya lokaler för en byrå i stan. Ibland ger jag illusionen av att vara en ansvarskännande småbarnsmamma. Ibland går jag helt enkelt ut och dricker mig lite lullig.

Det gjorde jag igår. Jag träffade några trevliga gamla kollegor och mumsade tapas och bälgade rödvin. I en annan del av lokalen var det en hyllning till Danmark. Det var där jag kom på att jag börjar bli som min pappa. Jag tog tillfället i akt och frossade i danskt smörrebröd med riktigt feta bitar leverpaté, gele och bacon. Kan tänkas att jag fick i mig både gammeldansk och pilsner.

Sen mina vänner dök chokladfontänen upp. Där häckade jag med ett träspett, jordgubbar och varm choklad. Det spelades rysk folkmusik och sen gick jag in till spådamen.

Jag vet. Det låter som en feberdröm, men det är helt sant.

Spåtanten hade sönderrökta bruna tänder, några guldtänder, huckle och var en "resande". Hon berättade saker om mig som...eeehhh....jag inte fick berätta.

Hon tyckte att jag "snackar för mycket".

Det slutar jag med.

Här.

Anna får äta sin egen skit.

Intressantast just nu måste vara rättegången mot Anna Sjödin. Denna kvinna med brottarkropp och könordskäft. Och en människosyn som inte direkt harmonierar med SSU:s? Om man säger så.

I DN idag står det att ordningsvaktens vittnesmål var mer detaljrikt och dessutom stöddes av sex vittnen. Annas vittnesmål var betydligt kortare (av anledningen att hon inte minns?).

Hmmm. Vem ska man tro på?

Den som var nykter och som visade upp ett svullet ansikte, en stulen vaktbricka och som stöds av sex vittnen?

Eller den som var full som en kastrull och som lämnar ett korthugget vittesmål? Som har en politisk karriär att rädda och som anlitat Leif Silbersky?

Jag tror såhär. Om man anlitar Leif då vet man att man sitter i skiten. Leif är lika med guilty.

"Roligt".

Jag tycker det är skitroligt med citationstecken som sitter på fel ”ord”. Helst helt ”fel” ord. Det ”är” det allra roligaste.

Det är inte lika ”roligt” när de sitter rätt.

Vi är sååååå lika.

Senaste fem böckerna jag läst:

Factocum av Charles Bukowski (om Henry Chinaskis drickande och tillfälliga arbeten över amerikanska kontinenten)

Undantaget av Christian Jungersen (om arbetskamraterna på Dansk Centrum för folkmord och spännande intriger)

För att lämna röstmeddelande tryck stjärna av Bodil Malmsten (små noveller om dagens Sverige)

Tätt intill dagarna av Mustafa Can (om kärleken till en mamma man inte alltid har förstått)

Ingen sång om kärlek av Karen Duve (tjockisen som trotsar rädslan)

Senaste fem böckerna min sambo läst:

Warzsawas bödel av Niclas Sennerstig (om vapen och krig)

Slaget vid Monte Cassino av Matthew Parker (om vapen och krig)

Stalin, den röde tsaren och hans hov av Simon Sebag Montefiore (om vapen och krig)

Vapenfakta; Kulsprutepistoler av Ian V. Hogg (om vapen)

Vapen från två världskrig; Kulsprutor av John Walter (om vapen)

Jahapp. Och så undrar vi varför vi inte alltid förstår varann.

Förvånansvärt var ordet.

Spekulationer om Suri

Jag har svårt att bedöma exakt hur sjukt det här är. Suri Cruise, ja ni vet Tompa och Katies påstådda bebis. Om hon finns (vilket vissa betvivlar) så kan hon ha efterlämnat en styck bajskorv.

Denna har bronzerats och ska ställas ut i New York.

På sin fyramånadersdag ska Suri ha klämt ur sig den här högen. Jag vet inte hur det är med Suri, men mina barn bajsade någon form av senapsgul vätska, bronzerad och klar förvisso, men inte mycket till hög.

Har de redan börjat ge henne fast föda? Är det sjukare än själva monumentet?

När ska vi gripa in när vi ser att barn far illa? Inte nog med att hon äter rejäla smakportioner två månader för tidigt och riskerar tarmarnas väl och ve. Övergreppet visas dessutom upp för omvälden. Helt ogenerat.

Någon som har numret till amerikanska socialen?

Ny kunskap

Man lär sig jättemycket från sina barn. Som att öva upp sitt tålamod, att vara helt och fullt närvarande eller att se tjusningen i en maskros eller intorkat tuggummi. Jättelänge.

Eller så kan man lära sig coolingar som Treecko, Combusken, Sceptile, Makuhita och Taillow.

Jag tänkte jag kunde ha en liten utbildning i Pokèmonar. Dela med mig av min nyfunna kunskap.

Säg hej till Treecko. Utvecklas till Grovyle vid level 16 och till Sceptile vid level 36.

Dans i olja

Det är verkligen inte meningen att jag ska kamma hem snabba poäng på andras bekostnad på den här bloggen. Men ibland är det svårt att låta bli.

Som när min 6-åriga kille nybadad och oljig dansar till reggae för oss. Iförd satinrock från Thailand, storlek minst två nummer för liten, vattenkammad och med en dansstil som skulle få vilken strippa som helst grön av avund.

Det är sånt som livar upp i radhusidyllen.

Mumma!

Heja september

24:e september. Klockan är kvart över sju och vi har just avklarat middagen i trädgården. T-shirtväder och grillad lammkorv och det känns som runt slutet av juli. Nu sitter barnen och designar sina egna medaljer och Skärgårdsdoktorn ska just få till det på TV.

Så gött.

Reklam som fastnar?

Reklam för ett lim med pay-offen:

Joins anything.

Sån är Babban

Man vet ju hur det är i Stockholm. Man ser kändisar överallt, förra gången såg jag till exempel Kjell Sundvall. Den mannen är liten kan jag säga.

Idag var jag i Stockholm på jobb. Efter plikten var avklarad blev det en kaffe i solen på Grodan. Där satt även Pontus Gårdinger och hade kul.

Lika kul var reaktionerna från mitt sällskap när jag tog en bild.

"Näää, gjorde du?"

"Vad pinsam du är!"

Jepp, sån är jag.

Hjärtliga gratulationer

Det ringde i min mobil strax före fem. Det visade sig att jag har namnsdag idag och det har gått mig obemärkt förbi. Tills klockan fem då storkusinen ringde. Hon har sett det som sin plikt att (fullfölja min mosters arv) och ringa och gratta släkten på namnsdagen.

Viktig dag eller ej, men det känns fortfarande kul att bli grattad tycker Barbara, 5 år.

Sen kom min son hem från tennisen (ja han går i tennis med uppvikt krage och långa shorts) och sa att han hade en present till mig. Först fick jag välja hand bakom ryggen. Jag tar alltid fel, men sen får jag den på tredje försöket. Det var en liten pappersask. När jag öppnade den låg där en liten rundslipad sten på rosa bomull. På insidan av locket stod det i kursiv stil: ”Ger energi när du är nedstämd”.

Häpen. Var. Bara. Förnamnet.

Men så mindes jag någonting. Jag vet inte vad. Det är ett korn, ett litet minneskorn. Jag tror att jag har fått den av någon? Eller så har min sambo fått den i något sammanhang. Min son erkände till slut att han hittat den bakom hallbyrån, så det kan stämma.

Sen fick jag en teckning där det stod: ”gratis på namnsdan barbara” och så en massa hjärtan.

Då surnade 3-åringen till. Och började rita hjärtan på löpande band. Sen fick jag även några Pokèmonteckningar.

Love-bombing på namnsdagen. Kan vara allt från ett mobilsamtal till ett tuschhjärta.

För mycket eller för lite.

För mycket kaffe. För mycket kiss i mammas säng. För svårt att somna om. För högt arbetstempo. För lite tankar. För lite blogg. För dåliga för att ta guld. För många födelsedagar. För lite motion.

För vem?

Åh herregud.

Idag fick vi reda på lite mer om Rikets First Lady – Filippa Desirée Augustina Pippilotta Reinfeldt.

Musik hon tycker om är Per Gessle, Abba och Mike Oldfield.

Hjälp.

Eller är det ett försök att nå ut till den breda massan? I så fall saknas bara Tomas Ledin.

Sagerska huset lär skaka i grunden. Folkligheten flyttar in.

Om att äta upp sin hatt

Ponera att Bllåvitt gör sitt jobb och tar tre pinnar mot ÖIS ikväll.

Då är hatten snart på säkra sidan.

...

Zlatan, I´ve got one word for you.

Blöja.

Snart bestämmer vi!

Om en timme ska vi gå bort till skolan och rösta. Jag ska bara vattenkamma mig först.

Och bestämma mig. Gjorde just ett av alla valtest på webben för vägledning. Jag tror ju fortfarande att just min röst räknas.

Men vad fan kan jag utläsa av det här?

C
64%

Kd
63%

S
60%

Mp
56%

Fp
55%

V
54%

M
51%

You tell me.

I ugnen just nu

Citronpaj i mitt hjärta
Låt mig besjunga dig nu
Åldrad i ungdomlig grönska,
Citronernas paj, det är du!
Av pajer jag känner i världen
Är du den paj som fått allt.
Genom bagarens kärlek till köket
en blandning av sött och surt.

Konstigt.

Om man åker från Melbourne till Adelaide i Australien drar man tillbaka klockan en HALVTIMME. Är inte det konstigt? Vad är det för tidszon?

Stefan lever!

23.35 och jag har just kommit hem.

Ok, inte så sent tycker du. Tre timmar efter normal läggdags säger jag.

Ikväll har jag vimlat med byråfolk och det hela slutade med en varmkorv och White Russian uppe på ett tak vid Kungsportsplatsen. Stefan Andersson spelade live.

Just det.

The Stefan Andersson.

Kan meddela att han lever. Spelar numera för ett femtiotal människor på ett tak vid Kungsportsplatsen.

Rödblå röra

Så här i valtider blir jag extra schizofren. Jag vet inte om det handlar om att vara ett barn av sjuttiotalet i solidaritetens tecken eller vad det är. Jag minns inte mina föräldrar som politiskt aktiva eller ens politiskt tydliga.

Jag minns å ena sidan Björn Afzelius. Å andra sidan Abba och Rolling Stones.

Idag är jag å ena sidan egenföretagare och anser mig själv vara hyfsat liberal. Å andra sidan har jag grundvärderingar som bygger på att hjälpa de svagaste.

Fan vad det är svårt. Jag är 33 år och har en navelsträng till sjuttiotalet som är grövre än en båttamp.

Ge mig en Top hat så ska jag tänka på saken.

Jag har ju hela helgen på mig.

Det kunde varit värre.

Jag är på väg till jobbet för en dryg vecka sedan. Äsch, nu säger jag ju det igen. Jobbet.

I alla fall, jag ska iväg på jobb en måndag morgon och sitter som vanligt i bilen mellan Göteborg och Borås. Eller vad fan. Det är en eller två dagar i veckan. Så. Plötsligt är det stopp på motorvägen. Huh? Är det fler som vill till Borås? Det har jag inte märkt på dryga två år.

- Det verkar som det hänt en olycka, säger min pendlarvän.

- Vad fan, vi har ju möte nu på morgonen.

I en halvtimma blir vi sittandes i Landvetterbacken. Jag får ringa jobb...f´låt uppdragsgivaren.
När proppen äntligen släpper tvingas vi åka gamla vägen via Härryda innan vi släpps ut på motorvägen igen. Vi har tappat en timma på en resa som normalt sett tar en halvtimma.

På jobbet gnäller jag högt och ljudligt för alla som vill höra. En av mina kollegor lyssnar lydigt och vrider på sin kaffekopp.

- Ja och så tänker man ju på dem som varit med i olyckan.

Yeah right.

Någon har haft en betydligt sämre morgon än jag.

Det visade sig vara en oljeläcka från en tankbil.

Men ändå. Från och med nu ska jag alltid tänka på någon. Som har haft det värre än en bilkö.

Ballerina vill bli fler

Fett mycket att göra

Jag har sååååååå tjockt på jobbet just nu. Eller vänta. Jobbet? Jag menar i företaget. Hinner inte ens blogga. Och igår somnade jag före nio i soffan och vaknade av en härligt skorptuggande sambo som kollade på nyheterna.
Men ikväll så. Då kommer en hop nya blogginlägg.

Just you wait.

Catching scenery

Aaaah, what the heck. Ännu en bild från naturknarkandet i helgen.

It´s getting to me.

Erkännande

G-P i morse:

"Bötning har blivit ett känt begrepp i Göteborg. Nu är även Borås drabbat. Bötning är att genom utpressning tilltvinga sig pengar."

Jag erkänner.

Det var jag.

Jag sa upp mig, och nu hittar de ingen annan.

Men de petalar bra.

Med smak av filt.

Jag är lite inne på det där med att äta upp saker. Idag, på kontoret i Borås, lovade jag att äta upp min hatt om Elfsborg avslutar Allsvenskan på fler poäng än Blåvitt. Något som den inbitne förstår inte var speciellt begåvat. Tabelläget som det ser ut nu är inte till min fördel.

Jag vet inte vad som flög i mig.

Jag har ju inte ens en hatt.

Babban vs Nature

Jag ska producera en text om kajakande i Bohuslän. Så i helgen bar det av till Fjällbacka för att få lite input till artikeln.

Ett tag när jag satt där i kajaken och hade fått kläm på pedalerna som styr rodret (höger fot gör att kajaken svänger höger) och det var rofyllt stilla vatten, stekande septembersol och klar sikt under kajaken på tio meter, ja då förstod jag tjusningen.

Jag förstod de som naturknarkar. De som vandrar, klättrar, paddlar, åker skidor, långfärdsskridskor och kokar kaffe på trangia. För de lever på kicken som naturen ger. Den fulla upplevelsen. Det totala lugnet. De skjuter det rakt upp i venen. De drar det rakt in i naturnäsan.

Och ett tag var jag beredd att tro att jag skulle springa till Friluftsbutiken (du ser, jag vet inte ens vad de heter) redan på måndag och köpa ett självuppblåsbart liggunderlag eller en snygg vattentät säck. Att vi skulle kunna bli en sån där familj som ger våra barn naturliga upplevelser, snarare än sockervadd på Liseberg.

Men så fick jag en insikt om mig själv. Den är ungefär så här:

Jag gillar att paddla kajak, liksom jag gillar att dricka en pint på en inrökt pub och vråla på Arsenal, liksom jag gillar att läsa Bodil Malmsten, liksom jag gillar att rulla köttbullar, liksom jag drömmer om en vecka i solstol på Mallis, liksom jag gillar att blogga, liksom jag gillar spela tantfotboll, liksom jag gillar att prova röda Cheap Mondays och tro att jag kan komma undan med dem fast jag fyllt 33, liksom jag ser fram emot Picassoutställningen.

Så. Jag kommer aldrig att bli en total naturknarkare. Jag har för mycket annat som jag också gillar, och dygnet har bara 24 timmar.

Men en eller två gånger om året kanske.

Hoppas barnen finner ro i Farfars bilar.

Lite sur. Och bred.

Okej. Vissa saker vill man faktiskt veta.

Det är inte så ofta man ser sig själv bakifrån. Och när man väl gör det, så kan det ibland KOMMA SOM EN CHOCK.

Varför har ingen sagt att jag har världens bredaste rygg?
Jag ser ju inte klok ut! Så det är inte för inte man blir lite sur på så kallade vänner.

"Nej, du har jättefin rygg. Smal och skir."

Jag har heller aldrig blivit plåtad på det här sättet. Eller så har vederbörande varit schysst nog att radera. Eller så beror det på att jag drar armarna bakåt. Vad vet jag?

Vad jag i alla fall vet med säkerhet är att jag från och med nu alltid ska vända ryggen till.

Fredagsgöra

idag har jag sprungit 7 km och cyklat dit och hem.

Inte gjort några sit-ups.

Ätit en Nogger efter maten.

Druckit två glas vin. Masi.

Troligen fått en ny kund.

Packat väskan för att åka och paddla (och sova i tält!).

Krattat fotbollsplanen.

Ätit lunch på Astra Zeneca.

Sovit till kl 07.10.

Inte skickat någon faktura.

Inte kollat mitt saldo.

Tvättat kissiga lakan.

Tackat nej till B-lagsmatch.

Bokat en kajak.

Gubbrock at its best.

Jerry Lee Lewis släpper en ny skiva 26 september.

Ja, 2006.

Ja, uppenbarligen lever mannen än. Det kanske bara var jag som inte visste?

På den nya plattan gästas han i alla fall av:

Bruce Springsteen
Eric Clapton
Jimmy Page
Mick Jagger
Ronnie Wood
Keith Richard

Det kan vara sista chansen. Jag ska i alla fall köpa.

Adidas snor från Nike.

I reklamvärlden finns det en devis som säger "sno gärna, men sno snyggt".
Eller åtminstone "sno något som producerats i en annan världsände och inte vunnit priser".

Det känns inte som Adidas lyssnat på endera devis. Det underminerar dessutom förtroendet för hela reklambranschen.

Döm själva.

Zaida feel

Jag lovar - jag har inte mixtrat med marknadsundersökningen.

Men det slutade på just elva.

Plösen lever!

Vi hade match med damveteranerna igår kväll. När jag fick se motståndarlaget äntra arenan (läs: grusplanen bakom de tio gräs- och konstgräsplanerna) lovade jag att äta upp min plös om vi förlorade.

Vi ska spela mot tanter!

Det lustiga är att vi är lika gamla. Lika grå. Har lika mycket rumpa.
Men för mig har tiden stått stilla sedan de där unga, kvicka åren runt 1994.

Det hade kunnat bli ett riktigt roligt blogginlägg där jag dricker kaffe och tuggar plös.

Men vi vann med 5-0 och jag gjorde en riktig skitmatch.

Marknadsundersökningsresultat:

Tio timmar senare har nio av er kommenterat.

Hatten av. Babban firar.

Men jag anar att det finns fler hang-arounds där ute. Chansen att registrera röster lever kvar.

Barnsoldater var det här.

Hmmm. 6-åringen ska snart fylla...just det...6 år. Och då ska det såklart ställas till med barnkalas.

Ett tema brukar vara väldigt populärt, hemma har vi haft både pirater, bagare och fotbollsspelare. Som den omtänksamma mamma jag är sökte jag idag på nätet efter tips.

Varpå jag hittade det här.

Kändes.
Inte.
Så.
Festligt.

Hur många är vi?

Jag har en tid undrat om det över huvud taget är någon som läser Babbans blogg. Javisst, en eller två kommenterar, och vid något tillfälle vad det hela sju (!) stycken som lämnade avtryck.

Antingen skriver jag om ämnen få bryr sig om.

Eller så har jag en väldigt tyst skara besökare.

Så nu tänkte jag göra en enkel marknadsundersökning. Alla som läser detta måste trycka på kommentarer och åtminstone säga ”jag var här”. Du kan till och med vara anonym, jag är inte ute efter att få reda på just vem du är.

Bara hur många. Som läser. Som kommer tillbaka.

Jag tror att elva stycken kommer att visa upp sig. Fan åtta kommer att göra mig glad.

Seså. Överbevisa mig.

Ressugen?

Det här handlar inte bara om att jag råkar gilla Langley Travel. Okej, gilla och gilla, jag är mer eller mindre besatt.

Deras senaste kampanj handlar om nyheten att skida i Japan.

Good folks.

Det kallas bra reklam.

Vem dinglar över helvetesgapet?

Vi läser Ronja Rövardotter för 6-åringen hemma just nu. Samtidigt verkar de ha bestämt i skolan att Ronja är temat för terminen, så nu är det Ronja för hela slanten.

Igår kväll var det jag som läste. Vi hade just kommit till när Ronja ska träffa Birk för allra första gången.

Jag läser något i stil med:

- Det sitter någon där, med benen dinglandes över helvetesgapet.

- Jag vet vem det är, säger 6-åringen. Det är Bildt.

Lasse is the leader

Så var det dags igen. Det är såååå tröttsamt med idrottsstjärnor som är större än överenskomna regler. Förra veckan lämnade Zlatan TV-intervjun när han fick (den trevligt ställda) frågan om hur det kommer att förändra honom när han snart blir pappa?

Han är en barnunge. Sa jag. Kan han inte bjussa på det? Att spela trevlig i trettio sekunder? Avväpna svenska folket med ett patenterat gluggsmil? Vara lite jävla proffsig?

Jag ser det framför mig.

Scen 1.
Zlatan tycker att Zlatan gör som han vill. Olof är lite purken för att ingen firat honom ordentligt. Dessutom är det ”skönt att slippa bära lagkaptens-oket.” Nån frihet ska man väl ändå ha.
Med följer mesige Chippen, med eller utan synthtofs.
Vi är väl ändå vuxna människor, säger de till varandra.

Ridå.

Scen 2.
Lasse väcks ur sin norrländska björnsömn. Här ska ageras! Här ska statueras exempel! Här ska huvuden falla!
De senaste månadernas svidande kritik ska omvandlas till Tydlig Aktion. Ledarskap med hela handen.

Här bestämmer fan ingen annan än Lasse.

Ridå.

Scen 3.
Lasse till Roland, strax innan frukost.
- Det är ju bara Liechtenstein.

En dag på jobbet

Vissa dagar är jobbet roligare än andra. Som när jag:

1, Fick ägna en halvdag på Buttericks

2, Fick klä ut försäljningschefen för en av våra stora kunder till äkta bonnläpp

3, Skickade fakturan

Skitbra terapi

Det finns inget som är bättre för mamma-självförtroendet än måndagar kl 20.00.

SuperNanny på fyran.

Plötsligt är vi näst-intill Perfekta Familjen.

Belöningssystem, naughty chair, sorteringsmetoden. Och det som gör riktigt bra TV är förstås "från fullständigt kaos till funktionell familj".

Allt detta på en timme. Jag brukar kolla första kvarten. Kaos är mycket roligare, och i det skenet är vi sååååå bra.

Belåtet tar jag en kopp te och lägger mig och läser.

Just nu drömmer jag om

Ett nytt soffbord. Och det är så så så jobbigt när man fastnat med själen, hjärtat, livet i ett speciellt. Dyrt. Alldeles för dyrt.

...

Fredag natt. Babban i vimlet.

Coldplay goes scary

Jag har helt och hållet fastnat i låten Fix You av Coldplay, lyssnar på den minst fem gånger om dagen.

Det allra bästa är när han sjunger meningen "I will try to fix you". Så skönt ordval, som om människor kunde repareras precis om bilar.

I alla fall. När man gnolar på en låt fyrtio gånger om dagen så kan man antingen bli väldigt less på den, eller så växer den. I det här fallet har låten fått en helt ny innebörd för mig.

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you

Inte så svår engelska om man slår upp ignite = antända, sätta eld på.

Plötsligt känns det som Original Gangsters har skrivit texten.

Jag sätter eld på dina ben.
Jag ska fixa dig.

Drömmen som gick i kras.

Idag: En sådan där dag som jag drömde om, när jag skulle ta steget från en anställning till att bli egen. Jag täntke nämligen att jag kunde sitta på ett café och jobba, lika bra men med ny omgivning, större influenser, bättre kaffe.

Yeah right. Startade med en frukost före åtta, tillsammans med J. Vi snackade graviditeter, croissanter, jobb och barn. Jag smaskade fikonmarmelad till franskbröd.

När J dragit vidare tog jag upp min laptop och satte mig till rätta. Fick visserligen klarat av en av tre texter, men en andra stor Latte satte full fart på både yrsel och blåsa. Batteriet svajade. Folk kom in i strid ström och det vet ju alla - att det är jätteintressant att titta på vad folk har på sig, undra över deras relation till varandra, smyglyssna på ett samtal.

Därför. Mycket trevligt. Lite jobb.

Och en jävligt tung dator att kånka runt på. Ja kånka runt på, stan ligger ju så nära. Köpte en tröja till min son, en hårfön till mig själv och nån krullande hårprodukt.

670 kr fattigare åkte jag hem. Plus 80 spänn i parkering.

Inget mer skrivande på café.