Zero, nil, noll, inga.

Kommentera inte ihjäl er bara, folks.

Bafusin vs tolvan

Jag har varit en sväng på Apoteket och köpt Bafusin. Hade helt glömt av hur jävligt de smakade, men de bedövar ganska hyggligt fortfarande.

Visst serru, jag har råkat på en halsinfektion som håller på att reta upp mig ordentligt. Egentligen borde jag dra ett fett dunbolster över huvudet och ligga ner idag, men icke, här sitter jag på min arbetsplats. Plikttrogen as ever.

Förra veckan sprang jag två gånger a´12 km. I lördags skulle jag lagt löparspåret i brygga igen, men den här halsbölden var för envis. Jag har inte velat skryta så mycket om mitt långlöpande här på bloggen (även om jag kände mig o-er-hört duktig), men nu kände jag att det var på sin plats för jag tycker lite synd om mig själv.

Jag vet inte vad som retar mig mest. Vetskapen om att min nyvunna kondis sakta håller på att fepplas bort igen, eller det konstanta retandet av gamla flimmerhår som kittlar mig inifrån.

Pretty fucking far from ok

Jag och min dotter åker från stan till förorten igår eftermiddag. Hon får sitta i framsätet och jag tar av henne de blöta stövlarna och den fuktiga mössan.
Hennes mörka hår är statiskt och trassligt, som vanligt. Hon har röd nare på hakan och lite smuts på kinden. Hon njuter, det är inte ofta hon får sitta där fram fast hon tjatar varje dag.

Hon bestämmer musik, spår nummer tre ska det vara. Sjumilakliv med Martin Stenmarck. Vi sjunger högt och falskt. Hon kan hela texten, bättre än mig.

I min värld ganska full av nödrim, men i hennes helt perfekt.

Jag vill kasta loss
och lära mig slåss
Raka av allt hår
och bäras ut på bår
Ta tjuren vid hornen
och hålla dom hårt
Bita på sanningen
Och kväva all gråt

Jag tänker på att texten, med nödrim och allt, skulle kunna vara skriven om den inför världens ögon sönderfallande Britney Spears. Så tänker lite till på Brittan och att hennes dyra skor och stora hus ändå bara är en generation från poor white trash. Men framför allt tänker jag på att hon är pretty fucking far from ok.

Jag håller min fyraåring i handen och hon hjälper mig att växla. Hennes fingrar är långa och naglarna målade i cerise.

Jag tänker att vi sitter och sjunger Sjumilakliv och är ingen generation från någonting. Möjligen från rödvin, flygande jakob och Rolling Stones.

Och så tänker jag att just de här åtta minuternas bilfärd är ganska långt från vad Britney upplever.

Audi inte så bra. TryggHansa väldigt bra.

Audi = Sugiga

TryggHansa = Kungen av marsvin

För att använda min 6-årings vokabulär.

Tanten har börjat fuska

Jag fick några bra vintips från mina kolleger i fredags. Efter en del hattande fram och tillbaks bestämde jag mig för Beringer Zinfandel. Det var två av varandra oberoende tipsare som pekade på samma vin, därav beslutet.

När jag kom in på bolaget klockan fem. En fredag. Lönehelg. Så var det 97 nummer före mig. Och gästerna skulle komma en timme senare, vilket skulle betyda att jag fortfarande skulle stå i kö.

Då gjorde jag mitt gamla trick från när jag var väldigt mycket yngre och djärvare. (Det var på den tiden då jag både tjuvåkte på spårvagnen och hoppade bungy jump.) Nu var det dags igen. Den enda skillnaden från förr var att jag nu slog på en pulsförhöjning med ungefär tvåhundra slag.

Jag brukade göra – och gör så även denna fredag i tantåldern – så här:

Jag står beredd. Vaksam och alert att sprinta fram så fort läge uppstår.
När nummer 632 trycktes fram i kassa 7 (jag hade 721) och ingen tar kommandot mot kassan direkt, då hugger jag.

Då måste man stega fram bestämt, utan tvekan, med blicken fäst vid biträdet och med ett avslappnat leende på läpparna. Sedan knycklar man ihop lappen och lägger den i kölappshögen. Och beställer tre flaskor vin i den övre prisbilden.

Inget biträde i världen kommer att ifrågasätta ditt könummer.

Vad vill jag? Vem är jag? Var ska jag?

Igår missade jag att håva hem dessa stolar på auktion. Jag hoppade av på 3 200. Eller snarare, jag blev överbjuden och ganska lättad. Fast jag ville ha dem. Hur schizo är det?

Fredagsmagi

De kvällar när jag inte badar barn eller diskar efter middagen, eller för all del skriver brev till Audi eller går på bio, och klockan är 19.05 och ingen hänger framför burken. Ja då händer det att jag sätter på Dr Phil för att få mig en dos common sense.

Igår visade det sig att det finns ett hus som heter Dr Phil House. Där har han samlat ett antal hatfyllda människor som ska bli polare med sina värsta antagonister. Här skulle jag kunna svälla ut och berätta om de olika människoöden som samlats och bla bla bla, men det tänker jag inte göra.

Jag tänker istället berätta om den Dr Phil-mening som satte sig som en syl hos mig. Han har ju den förmågan, Phil.

Till den 56-åriga kvinna som var oerhört bitter, arg, frustrerad och som utsett alla vita människor till sina ovänner, sa han så här:

You want magic in your life? Then be magic.”

Hans livsfilosofi faller väldigt väl ihop med min. Du skapar dina egna möjligheter. Sitter du som ett sölmongo och gnäller, ja då är det vad du får tillbaks.

Så, create a little magic out there.

Tärningen är kastad

Ett snabbt och trevligt svar från Claes Jerveland:

Hej Barbara,

Tack för ditt målande mail nedan. Jag beklagar givetvis problemet med din Audi samt om du uppfattat att du hänvisats till olika personer. Din kontakt ska givetvis vara din lokala återförsäljare och av denne ska du få hjälp och raka besked. Som du säkert förstår kan inte jag per mail utlova ersättningar eller lösningar på enskilda kund förfrågningar. Vi loggar ditt ärende hos vår kundtjänst som tar över ditt ärende och ser till att du blir vederbörligen kontaktad.

Mvh
Claes Jerveland

ps Chefen för Audi Sverige är from oktober 2006 Jens Wetterfors ds

Så var ärendet tillbaka hos fotfolket. Fortsättning följer.

Sport och film

Jag sponsrar Canal+ och jag gör det relativt glatt varje månad. Därför blir jag extra glad när de använder (en del) av pengarna till riktigt bra reklam.

Eller hur?

Släng in popcornen i micron och lägg upp fötterna.

Ibland får man ta saken i egna händer. Jag skickade igår kväll ett mail till Audis svenska VD – Claes Jerveland. Pappa kommer att bli stolt. Och snart kommer nog ett snabbt och trevligt svar från Claes.

Hej Claes Jerveland,

Jag kontaktar dig eftersom du är chef för all Audiförsäljning i vårt land. Häromveckan när vi körde vår 2,5 år gamla (eller nya, beroende på hur man ser det) Audi A4 Quattro märkte vi att det inte kom någon värme ur klimatanläggningen. Vi fingrade på termostaten. Höjde från 19 till 22. Inget händer. Det strömmar iskall luft ur systemet.

Som du vet är krånglande bilar en grogrund för otyglad vrede. Vi tar bilen till vår duktige verkstadskille. Som inte förstår någonting. Han säger att den är alldeles för ny för den här typen av fel. Efter en felundersökning kommer han i alla fall fram till – osannolikt nog enligt utsago – att det måste läcka ur vattenpumpen. Vilket du, Claes, säkert känner till att det inte ska göra efter 3 600 mil. Detta är ett problem som vår vanliga verkstad inte vill befatta sig med, ”det måste Audi ta på sig, det här handlar ju om ett konstruktionsfel”, säger our man.

Sagt och gjort. Till verkstaden i Göteborg. Samma rynka mellan ögonbrynen och bekymrade min där. Vattenpumpen? Nä, den ska hålla minst lika länge som kamremmen. Och den, Claes, den håller ju 18 000 mil på just den här modellen.

Det är nu det börjar. Hur låga odds det än verkar vara på vattenpumpen, så är det just den som sprungit läck. Vi får en nota på 6 500 spänn. För ett fel som inte skulle uppstått. Jag ringer verkstaden och vid det här laget har jag jagat upp mig något alldeles. Verkstaden bollar över till Svenska Volkswagen i Stockholm. Som sparkar tillbaks bollen på uppstuds. Så där håller det på, fem gånger fram och tillbaka. Tills Stockholms kundtjänst tröttnar och tar 70% av materialkostnaden. Det motsvarar 329 kr. Jag tänkte egentligen inte gå in på hur den personal du håller dig med svär sig fria från ansvar, men det här skyfflandet ger knappast höga betyg.

Som du förstår är jag inte intresserad av att få ett avdrag på notan på 300 spänn. Jag är intresserad av att någon stegar fram och greppar pucken. Blåser av spelet och slutar springa på läktaren. Jag är intresserad av att denne någon inte tar 300 spänn av ansvaret, utan hela.

Själv fick jag ägna en hel arbetsdag åt att bli runtskickad när allt jag önskade var att någon skulle greppa luren och säga: ”Du har köpt en Audi. Då ska du inte behöva oroa dig för sådana här uppenbara missar. Vi fixar det, för vi ser att vårt rykte är viktigare än sexochetthalvt lakan.”

Jag är övertygad om att du har en vision om att driva ett företag som borgar för den högsta av kvaliteter. Det är i alla fall den bild av varumärket Audi som jag fått. I den världen skulle ni ge garantier om någon bil inte håller det mått som ni faktiskt tar betalt för.

Men inte. Det håller liksom inte att lova en sak innan köpet. Vorsprung durch technik. Och en helt annan när det så kallade vorsprunget avslöjas i all sin avklädda prakt. Det hoppas jag att du förstår.

Så här tänkte jag:

Du ringer det där samtalet till Stockholm eller Tyskland eller where ever och ger dem som monterat in en halvtaskig vattenpump i vår bil en uppsträckning. Sedan ser du till att ta kostnaden för den här konstruktionsmissen.
Hur låter det?
Ditt e-postsvar kommer jag att publicera på min blogg. Den har ett tusental unika läsare i veckan och jag tror att mina besökare redan börjat poppa popcorn och satt sig till rätta, i väntan på ditt svar.

Bästa hälsningar

Barbara B.

Just det. Cambiassos frisyr.

Som ni förstår, här finns ett helt outtömligt ämne som ingen av dagens kommentatorer ens vill beröra.

22 vippande frisyrer, 44 spelande lårmuskelpaket, 2 tränare i trenchcoat och grånade tinningar och 1 Henrik Strömblad som fått gå i pension.

Nu har morsan tänkt till

Här sitter vi igen. Klockan är 22.22 och Inter-Valencia är snart slutspelad. Henrik Strömblad och Gleen Hysén har betat av ännu en kväll i kommentatorsbåset. Henrik är inte lika överjävlig att lyssna på som igår och Glenn verkar vara lite irriterad på honom redan från avspark. Han kanske också fick klåda av Henkes ständiga tullande ur pluntan i går kväll, vad vet jag.

Tänk om man kunde slippa de här herrarna helt och hållet. Vem hade man då velat lyssna på?
Min sambo retar sig samtidigt på att jag kommenterar Cambiassos frisyr. Ingen annan gör ju det, säger jag. Och det borde de för den för sorglig.

Så slog en tanke mig. En HELT fantastiskt kreativ och nyskapande tanke.

Hur underhållande (snälla snälla snälla någon programchef lyssna på den här idén) skulle det vara om Klara Zimmergren och MIa Skäringer från radions Roll-on, fick kommentera en match?

I tell you.

Svinkul och totally memorable.

Bosse Hansson kom tillbaka. Allt är förlåtet.

Vi satt och häckade framför Lille-Man Utd i Champions League igår kväll. Jag har bara en sak att säga, och det rör inte matchen.

Henrik Strömblad. Kan hända att han är den sämsta kommentatorn ever. Glenn Hysén framstod som en klasskommentator i jämförelse. Kanske hade han varit och tullat i innefickan ett par varv innan sändning, för en gedigen insats det stod han då verkligen inte för.

Någongång under första halvlek går Unitedsupportrarna berserk. De stormar planen från sin kortsida och polisen är snabbt framme och föser tillbaka packet.

I enlighet med någon FIFA-överenskommelse så visar aldrig TV vad som sker när något sådant sker. Vilket jag kan tycka är rätt, buset ska inte få njuta av att dessutom se sig själva i TV-rutorna. Den här informationen är jag rätt säker på att även Henrik Strömblad känner till. Så antingen ser han det som sin plikt att underrätta oss tittare vad som händer utanför bild, eller så får han helt enkelt ribba av att prata om batonger, hårda nypor och tårgas.

För karln slutade nämligen aldrig. Spelet fortgick. Neville fintade. Ronaldo gjorde hundra överstegare. Larsson skarvade. Och Henrik Strömblad pratade vidare om den franska polisen.

Just när man trodde att han lagt av hör vi igen:

- Nu verkar det som de använder tårgas. Ja där vänder publiken upp på läktaren igen.
- Den franska polisen är ju känd för att slå först och fråga sedan. Inte för att jag har någon personlig upplevelse av detta.
- Nu tar de fram batongerna.
- Är det vattensprutor de använder där?

Och till slut:

- Nej, nu får jag sluta prata om tumultet.

Fast det gjorde han inte.

Jag tippar på ribba.

Kanske är dags för förändring?

Vad fan hände i The Departed?

Jag har hamnat i diskussion med en vän om hur The Departed egentligen slutade. Hon och hennes man blev oense om huruvida Jack Nicholson också var undercover.
Så vill jag inte alls minnas det hela, men å andra sidan var den full av förvecklingar och snabba puckar, så from time to time satt jag och sambon och tittade hålögt på varandra. Hoppades att den andra hade fattat.

Någon som har bilden klar för sig?

Vad fan hände i The Departed?

På inköpslistan till fredag:

Vin
Fint vin
Dyrt vin
Champagne

En enda lång lucka

Det är lite konstigt, men på fredag har vi bjudit hem en familj som bor hyfsat nära oss. I somras hittade vår sexåring deras sexåring och vår treåring deras treåring. De bor en gata bort och vid något tillfälle tog vi med deras sexåring på en dagsutflykt till havet. Vill minnas att det var dallrande trettiotvå grader och glass som smälte innan man fick av pappret.

När vi sen eftermiddag lämnade tillbaks honom lagom rödmosig, frågade mamman och pappan om vi ville komma dit lite senare på kvällen på middag.

Visst, det tackade vi glatt ja till. Senare slank vi över, solbrända och med en flaska rosévin under armen. Vi gick därifrån fyra (!) finfina flaskor vin och en grillad torsk senare. Sedan dess har vi släpat runt ett samvete i containerstorlek och tänkt att vi snart bjuder igen.

Nu är det minus-två-gradigt februari och det är pay-back-time.

Barnen känner ju varandra bra vid det här laget, men allt jag minns från den där kvällen var alla flaskor som de halade fram och hur mycket och högljutt vi pratade. Inte om vad. Inte om vi kom varann speciellt nära, inte vad de jobbar med eller hur länge de bott i sitt hus.

Tyvärr minns inte min sambo mer än jag. Men vi tror att vi minns att de var lite vinkännare.

Hoppet står nu till att de inte minns så vidare värst mycket om oss heller.

Knappt om tid. Knappt någon.

Aaaaaah, jag har kräkmycket på jobbet idag. Hinner knappast hitta på bloggämnen och än mindre skriva dem. Åt lunch stående på femochenhalv minut, nu två minuter till kundpresentation.

Japp där ringer de på dörren.

Skriver mer sedan, and that´s a promise.

Kanske om det mobila elementet som tagit plats bredvid mig och vars fläkt låter som ett tröskverk.

Nu bulle.

Zlatan och vem som har rätt

Zlatan vill inte spela. Lasse vill inte krusa. Men Roland verkar pigg. Han ska åka till Italien och prata ut mellan fyra (eller sex brukar han lägga till) ögon. Fyra tycker jag verkar bra, Lasses två ögon gör nog bättre i att stanna hemma. Den vibben kan till och med jag läsa, fast jag sitter långt från händelsernas centrum. Zlatan kan möjligen tänka sig att snacka med Roland, men vid Lasse drar han förmodligen alla sorts gränser.

Zlatan kommer inte att komma tillbaka innan Lasse har gjort sitt. Rolles eventuella fjäsktripp isn´t gonna change a thing. Mer än att Zlatan troligen kommer att känna sig fjäskad för. Vilket jag inte vet om han gillar eller ej.

Zlatan glömmer inte en oförrätt. Lasse glömmer inte rätt förberedelser och Ronaldo glömmer troligen inte en förrätt.

Vem får rätt?

Sett den, gillade den

Nu har vi äntligen sett den. Brokeback Mountain.

Kvarstår bara att köpa legot.

Snudd på massor av budskap i det här blogginlägget

På mornarna på väg till jobbet brukar jag få en punkt.se tryckt i näven. På samma vagn sitter jag ofta och funderar på ett bra bloggämne. Mycket lustigt så händer det att jag hittar små uppslag i tidningen att skriva om. Så också denna morgon.

Längst bak i tidningen ligger Filmtipset. Där recenseras kvällen bästa filmer. Idag var det bland annat Under solen, Hemlängtan och Ed Wood som synades i sömmarna. Först kommer en kort sammanfattning så som en kort sammanfattning brukar se ut.

Hemlängtan sammanfattades till exempel så här:

Tonåring blir intagen på ungdomsavdelning. Vardagen med vårdpersonal och andra intagna återges. Samtidigt berättas om killens symbiotiska relation med sin mamma. Känsligt, snudd på sårbart spel.

Urrr. Jag ryser flera gånger. Snudd på sårbart spel. Låt mig gissa: recensenten är snudd på i kontakt med sitt egna känsloliv.

Under varje recension får man också en snabbguide om filmens genre, belyst med en röd pil.

Hemlängtan fick beskrivningen ”Budskap”. Under solen fick både ”Kärlek” och lite ”Budskap”.

Jag kan, som tidigare nämnts, tipsa om Babel. Knökfullt med ”Budskap” där.

Continues: The Slowskys

Föredrar långsamheten

I dagens Resumé:

Bloggarna lockar till köp

Närmare 60 procent av bloggläsarna har köpt något de läst om på en blogg. Tre fjärdedelar anser att bloggarna har goda kunskaper om det de skriver om.

Jag antar att det kan vara tvärtom också? Att ni inte kommer att springa iväg på fikarasten och köpa en Audi?

Babbans babbel om Babel

Igår kväll var jag på bio med en vän. Vi skulle se Babel som vi egentligen inte hade hört så mycket mer om än att regissören är Alejandro Blablabla som gjorde den fantastiska 21 Grams. Vi kände även till det där med sjufaldig Oscarsnominering och att den gamle Pittan skulle vara med.

Den var enkelt uttryckt ruggigt bra. Efteråt satt vi på Cappuccino och sög på varsin Pago. När vi först pratat oss trötta om vilken hopplöst utdaterad inredning cafét har, så försökte vi enas om sentensen av filmen.

Den handlar ganska mycket om rädslan för andra kulturer, om hur dåliga vi är att lyssna på varandra, och hur superior amerikanerna anser sig vara.
Enligt vår amatörmässiga fruktjuicetolkning.

Sedan när jag satt på vagnen hem tänkte jag på titeln. Babel. Var inte det något bibliskt? Vi har inte kommit dit i Barnens Bibel ännu, men namnet klingade bekant. Nåt med torn, var det inte så.

Var tvungen att googla när jag kom hem och jajamensan.

I 1 Mos. 11 berättas att människorna i Babylon byggde ett torn som skulle nå ända upp i himlen. Från början talade alla människor i tornet samma språk, men som straff för deras högmod (dvs. tron att de kunde nå himmelen) ordnade Gud så fiffigt att det utvecklades olika språk och människorna inte längre kunde förstå varandra. Det här ska ha lett till splittring och förfall. Babels torn har (förutom högmodsgrejen) kommit att bli en symbol för mångspråkighet och språkrikedom.

Då kände jag mig faktiskt lite smart.

Jag undrar

Och när jag kräkts ur mig hur helt åt helvete kass det är med vattenpumpar som går sönder och det här måste ju vara ett konstruktionsfel och herregud när jag köper en Audi så gör jag det med vissa förväntningar och ska det verkligen vara så här vilket ansvar tar ni, så förväntar jag mig att damen ifråga svarar:

- Inga problem, vi fixar det här. Så ska det inte vara när du köper en Audi.

Undrar om det blir så.

Teorin no småchifer

Min pappa är lite speciell, inte som oss som gillar när saker bara flyter. Han älskar nämligen när saker trilskas med honom. Han har alltid sökt sig till konflikter och tycker att det är toppen om han kan få elda upp sig och skälla lite på folk. Då är han som bäst. Ju jävligare, desto bättre.

En broskbit i kaviaren? Perfekt! Där är han verkligen i sitt esse.

Sofföverdrag som krymper? Jippie! Här ska klagas som det aldrig klagats förr.

För pappas tes har alltid varit att vända sig till högsta hönset. Om en normal människa skulle vända sig till IKEAs kundtjänst, så vänder sig pappa till Ingvar Kamprad himself.

- Lillbossar och mellanchefer vågar aldrig ta avgörande beslut. Det är de för rädda för. Ska man få något att hända, så ska man vända sig till högste chefen, brukar han säga.

Med tillägget att man ska göra det så övertygande retoriskt som bara är möjligt. Och man ska vara riktigt heligt förbannad.

Så nu, när vattenpumpen på vår bil, som är två och ett halvt år gammal, har gått sönder och måste bytas ska pappas dotter praktisera det hon lärt sig.

Jag vet inte hur ni känner, men om jag köper en Audi.

Punkt.

Ska inte det borga för någon typ av kvalitet? Vorsprung durch technik liksom.

Om jag sedan köper en specialutrustad Audi med Quattro och sportchassi och grym motor och annat och som gått strax över 3 000 mil. En vattenpump byter man efter 18 000 mil.

Punkt igen.

En bil som precis sluppit ur sin nybilsgaranti. Ska det vara några problem med en sådan kärra överhuvudtaget?

Nu har jag retoriken. Ska bara krydda den med lite hederlig överjävlig irritation.

34 blir 20

Någon har satt en förortsmorsa på att lansera Göteborgs partyliv. Nu ska här tänkas krogliv, det allra krämigaste, stekigaste och pulserande nattliv som staden erbjuder. För att komma i stämning har jag dagen till ära tagit av mig mysbrallorna, släppt ner den kletiga tofsen och gnuggat bort tandkrämsfläckarna från den där fräsiga svarta skjortan.

Det händer faktiskt, otroligt nog, att de med ännu mindre koll vänder sig till mig för att få tips om vart de ska gå på afterwork eller bröllopsdagsmiddag eller för att dansa.

Till moi?

Med den lilla självförtroendekick ett sådant förtroende ger, tar jag mig ändå an uppgiften med den största av iver. Jag surfar ut på stureplan.se för att hitta lite sköna uttryck som inte är daterade 1994. Och om jag inte visste det innan så får man en ganska bra bild av hur jävla off man är – och samtidigt hur befriande skönt det är att inte vara en del av Världen Yta.

Den där pay-offen jag håller på att snickra på ska tjugoåringar gilla. Den ska kännas rätt. Den ska vara yta. Den ska vara glammig.

Så någonting säger mig att "Göttet ur Götet" inte är helt rätt.

Fan. Får börja om. Måste försöka leva mig in mer i tjugoåringarnas värld. Leva som de. Krypa in under deras skinn.

Tror jag går och köper mig en Pepsi Max.

Säg hejdå till övertro på barn

Det där med att man tycker att barnen plötsligt kan en massa. Att de faktiskt har koll på ett och annat. Om vi någonsin inbillat oss att vår fyraåring kan sortera och väga fakta, så var det en förhoppning som flög all världens väg i lördags.

Vi skulle till Tjörn. Det hade vi förklarat ungefär tusen och en gånger. Att vi skulle bo på hotell, bada i en stor tunna och spela spökspelet. Vi hade visat världsatlasen och Sverigekartan.

Kvällen innan trodde hon att vi skulle bo i tält kommande natt. (Kanske inspirerad från Abraham och Lot, vad vet jag) På lördagsmorgonen när vi så knådade ner tröjor, dockor och kycklingfiléer i den stora, gula dykartrunken dök hon upp igen.

Och trodde att vi skulle till Thailand.

Detta toppades av att sexåringen var väldigt orolig för det där med tunnan. Skulle han bottna? Skulle det vara för varmt? Skulle det vara andra människor där? Skulle vi ha badkläder på oss? Skulle det inte vara för kallt? Hur stor är den där tunnan? Står den verkligen på bryggan? Håller bryggan för en tunna?

Och. Så. Vidare.

Slutsatsen och lärdomen får bli att fyraåringar har ingen koll på varken det ena eller andra, det gör vi bäst i att försöka minnas. Sexåringar har en tendens att oroa sig för saker de aldrig upplevt, för om föräldrar bråkar och om de kör vilse.

Däremot gillar de båda Jimmy Jansson.

Liiiiite najs upplevelse

Och det gyttigaste kan mycket väl ha varit den vedeldade tunnan på bryggan.

Tänk er 40-gradigt vatten. Trätunna. Isblå himmel. Minus fyra runt huvudet. Ispärlor på ögonfransarna. Röd nästipp.

Tänk sedan bort två spattiga barn som inte alls vill ha minispa utan hellre öva bentag eller kolla Bolibompa. Tänk istället lugn och ro, en ganska kall öl och klucket av vågor.

Det gjorde vi.

Helgen

Vi var på minisemester ute på Tjörn i helgen.

Det var gytt.

Vilken person är farligast? Den som är i gasen eller den som varit det?

Att man blir lite personlighetsförändrad när man är på pickalurven är ju inget nytt. Jag betedde mig som värsta supersociala minglaren igår, tänkte inte på någon morgondag eller på att det finns något som en sista-buss eller en tom plånbok. Men som sagt, det är inget nytt under solen.

Däremot att den här avslappande och vidlyftiga låt-gå-hållningen även håller i sig dagen efter, det tycker jag känns lite oroväckande.

Jag sitter på jobbet med ett svagt illamående, kass koncentration och en mage som låter som ett maskinrum på en lastfärja. Då och då rapar jag lite pysande. Det luktar surt.

Jag tänker att jag ska pinna bort till cafét strax under oss och köpa mig det mest kaloririka de har. Ett wienerbröd med smörfyllning och glasyr. Eller varför inte en wienerlängd? På lunchen tror jag att jag ska unna mig den där kashmirtröjan till mig själv och ett par coola skinnsneakers till min sambo. Klart att barnen ska ha Gucci. Schälvfallet.

Allt känns luddigt skönt, allt är möjligt, vem är jag att sätta gränser?

Jag har fullt upp med att hålla illamåendet i schack.

Till lunch? Det får väl bli oxfilé toppat med ostron och hummer. Däremot champagne, nej, där går gränsen.

Då kommer jag kräkas.

Vin med kvist

Ni kan glömma det där hälsoinlägget jag gjorde tidigare. Ikväll reklambar i stan och jag tänker dricka minst ett glas kaloririkt vin innan jag tar bussen till förorten.

Eller...

...kommer de med selleristav?

Minus

Hemma håller vi på att gå igenom de fyra räknesätten. Addition är inga problem men subtraktion har stött på en liten fyraårig patrull. Vid något tillfälle har jag försökt förklara genom att ta godisbitar från henne, men då får hon något vilt i blicken och blir så störd över mitt övergrepp att hon inte är i något räknesätts state of mind om man så säger.

- Jag tog en, hur många har då du kvar?, försöker jag och gömmer en gelégroda under soffkudden.
- Ge tillbaks!, vrålar lillskruttis.
- Men jag försöker ju förklara minus, lirkar jag och håller fast kudden.
- Ge tillbaks! Den var min!, fortsätter lillskruttis.

Okej. Vill helst inte att subtraktion ska bli värsta traumatiska grejen, så jag ger tillbaks grodan.

Hon ser på mig med misstro och bär iväg med resten av godisskålen till en tryggare sfär.

Nu läste jag om Mae West idag. Hon sa helt enkelt så här:

A man has one hundred dollars and you leave him with two dollars, that's subtraction.

Kanske ska testa det.

Då får hon även en läxa i livsnödvändig, kvinnlig list.

Hmm. Verkar som det är tre mot en.

Efter en vecka i junkfoodens bakrum har jag nu ploppat ut på andra sidan som en äkta friskus. Nu har jag köpt dinkelmüsli till frukost. Jag tränade på gymmet på lunchen och sedan gottade jag mig med en sjubitars sushi.

Fräscht.

För när jag börjar tänka hälsa vet jag verkligen hur man gör. Här slängs creme fraiche. Här fylls det på med torkade aprikoser och fikon. Ingen falukorv innanför mina väggar. Quinoa verkar nyttigt. Och quorn. Ja allt som börjar med Q kanske.

Qöttbullar.

Med mig i fallet tar jag givetvis hela familjen som nu serveras grillad fisk med ångade grönsaker och till efterrätt rårivna morötter med russin.

De tittar skeptiskt på tallriken.

Surt på mig.

Men det biter inte. Jag tänker att ”grönt te – hur gammal måste man vara för att gilla det?”

Sedan efter maten när jag nynnar loss på någon grönsakssång och känner mig alldeles lätt i kroppen. Som en fjäder. En fräsch en.

Då hör jag plötsligt hur det prasslas i godisskåpen och när jag smyger runt kökshörnet står där en målinriktad make och två tysta (!) barn och gömmer sig bakom hans ben. Han delar med sig av sin Marabou chokladkaka och hyssjar med finger över munnen.

De fnissar och har choklad över hela tänderna.

Jag lägger mig i soffan och ger upp. Sugandes på en broccolikvist.

I kreditträsket

När vi satt på tåget hem till Göteborg i söndags räknade vi ihop finanserna. Efter att jag lagt vantarna på resten av SL-kupongerna och vi gjort den avräkningen slutade det hela med att jag var skyldig 100 spänn.

- Jag tar ut det på Centralen, sa jag.

Tänkte att hon säkert glömmer det. Att jag kan lämna den här helgen hundra spänn upp.

Inte då. I morse fick jag ett mail:

Yo bitch!

Gimme my money or I'll pop your sorry little ass.

/A

I morgon ryker en knäskål.

Bäst jag betalar.

Fel som blev rätt

Baksidan med att ladda ner skivor är att man inte vet hur artisterna ser ut längre. Å andra sidan kan det förstås vara en fördel för somliga. Om jag hade botaniserat fritt i en skivaffär hade jag aldrig hittat den här snubben. Han heter David Gray. Jag laddade ner skivan i tron att han var den nåååågot kyligare mulattsångaren Craig David.

I alla fall.

Låten Babylon av David Gray.

Köp.

Den tjuvaktiga herren

Gick på spårvagnen för att ta mig till jobbet i morse. Efter mig kommer en skum herre. Han har beige jacka, är kal om flinten och på näsan vippar ett par trista små glasögon. Den här lille mannen har portfölj och är på väg till sitt jobb som Tjänsteman på kanske Skattemyndigheten eller varför inte ekonomiavdelningen på Stena? Han står upp, liksom hänger på kupongmaskinen. Han stämplar inte. När vi närmar oss en hållplats kliver han ut i gången med ett halvt steg och stirrar på nypåstigna passagerare.
Man bara vet att han inte vill åka fast. Att han tjuvåker.

Men. Det roliga har knappt börjat.

När vi passerar taxegränsen, fem hållplatser senare, stoppar han plötsligt i sitt lilla förköpskort och stämplar två kuponger.

Han sparade en kupong.

Han köpte sig ganska mycket oro.

Inte så lite nöjd sätter han sig bekvämt mitt i vagnen. Bläddrar i en gratistidning.

Han tyckte nog att det var värt den där kupongen.

Vad gör inte en beige herre för att få lite spänning?

Bara det inte regnar piffi

Vi håller som bäst på att kolla in tips på boende och stränder och annat inför vår Koh Lanta-resa i november. Här ska planeras i tid!

Den här beskrivningen av resmålet hittade vi igår. Jag bara anar att det kan vara ett översättningsprogram som varit i farten. Annars skulle nog jag kräva tillbaka pengarna från den översättaren. Småfull är bara förnamnet.

”Den Lanta öresorten skar du fynd den som är lätt att frigöra ditt, varar besvärad och får i handlag med naturen.
Stega av utveckling är långsammare på Koh Lanta, och denna gör den ett idealt att förlägga för de som söker en badstrandparadise som är färdig med de svänga kokosnöttreesna, waterfallsna och den lokala kulturen.
Gilla andra områden längs Thailand Andaman seglar utmed kusten, äger rum den mest väl tiden att resa till Lanta mellan November och April. Detta är det torrt kryddar, även om vid April det finns tillfälliga hällregn. Perioden May till Oktober är det regnigt kryddar. Haven blir det ganska grova begränsande fartyget snubblar och färjor. Dykningsynlighet lider vanligt som väl.
Flightspermissioner dagligen från Bangkok till Krabi. Räcka för den tre timme ritten till Koh Lanta, när där, transport liksom kortkort-skåpbilar väntar på. Den andra halvan av snubbla är mestadels på ferryboats, en scenic ritt som makes den ett angenämt snubblar till den huvudsakliga ön av Lanta. När där, det är lätt att fördjupa sig oneself i de lätta berlocken av Koh Lanta. Den mest tuffa delen lämnar.”

Det verkar som det regnar kryddor.

Hoppas det är timjan. Det gillar jag.

Verklighetsflykt som njutningsmedel

En tanke slog mig efter förra inlägget om min passion för böcker. Att förlora sig i en bok är min skönaste tillflykt, det jag helst väljer när jag vill vara någon annanstans. När jag behöver drömma mig bort, och tro mig jag verkar behöva drömma mer än de flesta jag känner. Varför vet jag inte, jag antar att jag bara är sådan. Det har inget att göra med att jag inte trivs med där jag är. Men drömma måste jag.

Men jag är övertygad om att vi alla har ett tillflyktsbehov. Om man inte tycker att böcker är så cool, så kanske musik är det, eller film, eller playstation, eller joggingspåret, eller botten på glaset eller yoga eller internet. Vi behöver det. Det är inte ett tidsfördriv, det är det viktigaste valet vi gör. Det är här vi när våra drömmar. Ibland är det konstruktivt, utvecklande och resultatfokuserat. Ibland inte.

Men vårt val av tillflykt säger något om oss.

Mitt hjälper mig att drömma.

Och att njuta av stunden.

Älskade bok

Det fina med böcker, det har jag tyckt sedan jag plöjde Enid Blytons Femböcker i 9-årsåldern, är den mentala förflyttning man gör. Då, som 9-åring, blev jag Dick varje gång jag öppnade en av de orangefärgade böckerna. Jag åt plum pudding och jag löste deckarfall som ingen annan. Med mig hade jag försiktigt hariga Anne, orädda pojkflickan George och förnuftiga storebror Julian. Vi hade en hund också, gläfsande Tim. När jag läst klart boken kändes livet lika tomt som det känts levande, bara en stund innan. Vad var nu meningen? Mina tre vänner upplöstes. Tim slutade gläfsa. Jag kastades tillbaka till sjuttiotalshuset i tegel och med bruna skinnsoffor. Tills mamma och jag cyklat till bokhandeln för att köpa nästa bok i serien.

Just nu läser jag Augustvinnaren Svinalängorna. Där har jag blivit finsk ystadsbo i andra generationen. Och det är ju så med böcker nuförtiden. Det är inte alltid man löser fall. Det är sällan feelgood från pärm till pärm. Den här boken gör ont i magen.

Men man hänger i. Har den där obestämda känslan i magen att man är med om en parallell verklighet. En som fortsätter först när jag öppnar boken innan sängdags.

Den gör ont. Men jag tror att den gör gott också.

Jag själv - märklig

Det är så märkligt. Vi har fått låna Brokeback Mountain på dvd av några kompisar i….jaaa…eeehh…fyra månader nu…. Det här är en film jag verkligen vill se. När den gick upp på bio så var jag på vippen att faktiskt bryta mitt tvååriga frånfälle och se den på stora duken. Så bidde det inte. Nu har vi den framför oss, ligger till och med ovanpå dvd-spelaren. Barnen somnar kl. 20.00. Det har varit julledigt. Vi klagar över det klena TV-utbudet. Vi kollar repriser på Charlton-Bolton.

Men vi sätter fan inte på Brokeback Mountain.

Ibland förstår jag mig inte på mig själv.

Ikväll kanske.

Men troligen inte.

Herren hit och dit

Hemma hos oss har det, ända sedan vår snart fyraåriga tjej blivit kallad till kyrkan för att få Barnens Bibel, varit biblisk läsning varje kväll.

Vi har plöjt Skapelseberättelsen, Adam & Eva, Kain & Abel, Abraham, Lot, Jakob och Esau och om Sodom & Gomorra. Sonen är måttligt intresserad, lyssnar från och till och ibland med ett halvt öra. Men lillskruttan är trollbunden.

Efter varje kapitel säger hon: "Kommer inte Jesus snart?"

Jag eller min sambo brukar berätta att det gör han, fast inte riktigt än. Inte förrän i Nya Testamentet och det kommer längre fram.

Sedan tänker jag att det kanske inte är så hon menar. Hon kanske har en oförklarlig insikt och kunskap om vad Bibeln går ut på, alla redan. Att Jesus ska komma tillbaka.

Burr. Bäst att hålla sig väl med henne.

Tills vi vet läser vi vidare, och det fastnar faktiskt lite klokdom på vägen.

Kvick rapport

En snabb rapport från helgen. Det blev så att jag lät kreditkortet springa gatlopp på Stockholms gator och torg. Köpte bland annat en klänning eller tunika som jag tyckte var jättefin. Men den var stor. Gigantisk. Lite Barbapappa över den. Eller gravid konstnär. Framtill satt det två fickor där jag skulle kunna förvara mina penslar.

Babban till storstaden

Den här helgen ska jag och en tjejkompis (om man vill verka ung) eller väninna (om man inser faktum) åka till Stockholm. Vi lämnar män och barn behind för en tvättäkta tjejhelg. Ikväll Grill på någon sorts drink (hjälp vad beställer man? P2 eller är det nittio?) och i morgon nåt sushiställe. Sedan ska det visst dansas.

På söndag rullar tåget in på perrongen med två ledbrutna men lyckliga tanter.

Tills dess, trevlig helg!

Sätt klockan på 05.00.

I morgon bitti har jag lovat barnen att vi ska äta frukost hemma innan skola och dagis. Och det är inte vilken frukost som helst.

Det ska bli amerikanska pannkakor. Eller magiska pannkakor som lillfjompan säger.

Jajamensan, supermorsan ska upp i ottan och grädda varma, fluffiga frukostpannkakor.

Det är väl det som kallas en bra start på dagen?

Mamma helt utan nojor

Nu har vi gjort en helt icke-unik, men dock efterlängtad bokning. Vi ska till Thailand i november, i två veckor och det ska verkligen bli fantastiskt.

När jag var yngre oroade jag mig aldrig för resor. Det var ju själva livet. Hur enkelt som helst. Kul. Spännande. Intressant.

Eller nu ljög jag ganska friskt. Jag minns plötsligt att jag hukat på hotellrum i Ensenada i Mexico, vågade inte lämna rummet, knappt ens för att släppa in room service.

Fem år senare hukade jag på hotellrum i Mexico City. Vågade inte över huvud taget gå utanför hotelldörren efter mörkrets intrång. Knappt på dagtid heller.

Men nu är det Thailand, Världens Fredligaste Land. Ändå.

Just nu oroar jag mig mest för:

1. Min sons jordnötsallergi. Kommer lokalbefolkningen att fatta att det är NO PEANUTS, inte EXTRA PEANUTS? Har de kök som klarar den hanteringen?
2. De verkar vara i avsaknad av säkerhetsbälten i Thailand. Vi ska åka minibuss i 2 timmar från flygplatsen. Dessutom kryllar hela landet av fatalister med inställningen ”det som sker det sker”.
3. En ny jättevåg
4. Mellanlandning i Arabemiraten
5. Jumbojetflygningen överhuvudtaget

Ja det var väl det.

Ska bli kul det här.

Bättre? Värre?

Jag tänker att man kunde haft det värre. Två friska barn, verkar hyfsat intelligenta än så länge, en fantastisk make, hus, bil som visserligen är på reparation, pappa och bror, vänner som andra skulle kunna mörda för att få ha på sin kompislista. Ett jobb som stimulerar mig och som betalar ok.

Just nu sitter jag och skriver om knubbsälar, knölsvanar och öronmaneter.

Då tänker jag att man kunde haft det bättre också.

Man kunde ju fått skriva om en annan knölsvan.

Som Zlatan.

Så då tänker jag att jag kunde haft det värre igen. För här, på min blogg får jag skriva precis vad jag vill.

Om att göra sina barn en otjänst

Det finns en sak som jag gått och tänkt på ett tag och som på en middagsbjudning i lördags plötsligt stod alldeles klar för mig. Vi var hembjudna till min sambos gamla gymnasievänner som har äldre barn än vi, 15 och 17 år. Och när vi satt där och pratade om barn och små och stora bekymmer så slogs jag av insikten att om man lyssnar noga på det de har upplevt, så kan man bespara sig själv ganska mycket tankemöda. Hjulet är redan uppfunnet liksom. Och det sitter där i samma rum, det är bara att roffa åt sig av all erfarenhet inom området.

Eftersom vi är lite sportnördar så pratade vi en del om knattefotboll och friidrott och annat. En insikt som de hade kommit till och som jag bara satt och slickade i mig av var att barnen behöver inte börja så förbaskat tidigt. De behöver inte heller få arrangemangen servade till sig med organiserad träning, riktiga matchställ, cuper i Danmark när de är nöjda med två koner som mål och någon att lira emot. För vad har de då kvar att drömma om?

Och när man tänker på det, så gäller ju det inte bara idrotten. Vi har visat våra barn Thailand, Korsika och USA när de är 5 år. Var fan ska de resa för att toppa det?

Vi åker till Legoland och Disney World innan de fyllt tre. Vi äter på restaurang, går på bio, på Liseberg, köper superrörliga spindelmannengubbar i naturlig storlek, ger dem eldrivna bilar och vi ger dem Intertröjor med eget tryck på ryggen. Innan de fyllt fyra.

Vi tror vi gör dem en tjänst.

Och allt vi gör är att krossa deras drömmar.

Minus elva på skärmen

Om man har en Mac, och det har man om uppskattar snygga designdetaljer. Som till exempel Widgets. Det är små ikoner om allt möjligt som man kan lägga upp för att med bara ett klick få en överblick om saker som intresserar en.

Min väderwidget funkar sådär.

Jag tittar ut. Det ösregnar. Måste vara runt fyra plusgrader eller mer.

Jag kollar min widget. Den säger oftast något helt annat, men den brukar inte slå fel på mer än femton grader.

Det är ingen bojkott. Det är ett hån.

Äntligen!

Inte Äntligen i den betydelsen att Zlatan nobbar landslaget, men Äntligen i den betydelsen att jag får lite bra bloggämnen igen. Det har ju varit frastorrt på fotbollsfronten sedan jag slutade pendla till Borås, sedan Blåvitt packade in, sedan Elfsborg sidledsförflyttade sig till guldet.

Men nu är det dags igen. Zlatan nobbar alltså landslaget på obestämd tid.

- Tills vidare, säger Lagerbäck.

Det kan betyda en av två saker. Antingen att beslutet gäller ”just nu”, eller som i anställningssammanhang – att det gäller för överskådlig framtid. Att det är klubbat, klart, beslutat, avgjort att det är det här som gäller.

Sannolikt är det så att Zlatan inte omprövar sitt beslut förrän Lagerbäck är historia. Vilket innebär att antingen får landslaget klara sig utan en av världens bästa forwards eller så får vi leta ny förbundskapten. Något säger mig att Lagrell kan vara lika stolt tjurskallig som Zlatan.

I min värld är Zlatan är en omogen och tjurig kille som borde vända blicken utåt istället för inåt. Som hade möjlighet att göra helt land fullt av småtjejer och småkillar stolta över sin landslagsreplika. De, som när Sverige kvalspelar, målar sig gulblå i ansiktet, som tillåts vara vakna extra länge och som skriver hyllningslåtar. Det är dem han visar att han inte bryr sig ett skvatt om.

Zlatan har ju missat hela poängen.
Zlatan anser sig vara större än Sverige. Han har just gjort sig mindre än sig själv.

Somna tidigt har sina sidor

Och det är först idag jag inser att jag missade Saltön igår.

Hmmmpppffffff.

Något måste hända nu.

Eftersom jag har tagit för vana att somna in runt kl 20.30 på kvällarna, strax efter att jag nattat barnen och läst några rader i en bok, har jag inte så mycket att blogga om. Mitt liv just nu avgränsar sig till att sova, jobba, läsa, äta, plocka och diska. Ibland duschar jag, ibland tränar jag, ibland lunchdejtar jag. Det här levernet måste få ett slut! Det ger inte direkt upphov till en massa nya reflektioner eller djupa samtal. Den enda stunden på dagen som jag verkligen har tid att fundera på bloggämnen är på vagnen till jobbet. Med punkt.se och tysta medpassagerare.

Något måste hända nu.

Men boken jag började i igår kväll, Svinalängorna av Susanna Alakoski verkar bra.

Högt högt

"I vår kommer du vilja stoppa ner skjortan i ett par höga jeans."

Jag kan tänka mig att det är ok med platt mage. Men jag vet inte med post-graviditet-tant-mage.

Kommer jag vilja det?

Hur tänkte du då Stieg?

I fredags läste jag ut "Flickan som lekte med elden", andra boken om Salander och Blomqvist. De är ju verkligen page-turners som man säger utrikes.

Något som alltid imponerar på mig när jag läser böcker är nogrann research. Detaljrikedom och namedroppande av grejer man aldrig hört talas om. Sånt sätter guldkant på läsningen.

I slutet av den här boken (lugn jag ska inte avslöja något av vikt) åker Lisbeth till Göteborg. Det är nu jag börjar förstå att författaren inte alltid har full koll. Jag skulle tro att Stieg Larsson slarvat med lokalgrävandet runt sid 500. Kanske har han inte ens tittat på Eniro när han skriver om Lisbeths färd genom Göteborg.

Något i den här stilen skriver Stieg:

"Hon åker Linnégatan upp, sedan kör hon nedför Avenyn mot Nordstan."

Eeeeeh?

Full pott för brott

I helgen hade vi fått låna en dvd av en kompis. Det var med filmen The Departed och det förstår ju vem som helst att om den är bioaktuell så är det en sköjvariant vi fått hem. Ingen köpeversion med andra ord.

Jag pratade med min pappa och berättade för honom att vi hade The Departed hemma. Att det var en kompis kompis som var väldigt… (här letade jag efter orden och just innan jag skulle säga ”dataflink” så fyllde han i: ”…kriminell”).

Min far är inte känd för sin fläckfria moral, men vissa saker håller han visst högt. Jag hade inte ens reflekterat över att vi umgicks i kriminella kretsar. Men den banan vår familj börjat ta kan ju vara inkörsporten till tyngre grejer som laglös kopiering av läroböcker.

Hur som helst. Utan att reflektera mer över den brottsliga närvaron, så tittade vi på filmen igår kväll och jag ger den fem cellnycklar.

Snart grabbkväll. Hilfe!

Fredag eftermiddag. Det betyder snart fredag kväll och för vår del att en grabbkväll för sex danssugna 6-åringar ska ta vid.

Vi har lovat att servera paraplydrinkar, tacos och ostbågar. Samt att starta upp discot med Darin, Martin Stenmarck och Markoolio.

6-åringen har lovat att lillsyrran får vara med.

Alla nöjda.

Bussfråga

Varför är det så här:

När man är ack så lite lite lite försenad till bussen, knappt så att det märks, så har den såklart avgått exakt i tid.

När man väntar på nästa buss, står och huttrar och skakar, så är den såklart fem minuter försenad. Om den kommer alls.

Jag vet inte men jag undrar varför, yo.

Jag läser vidare om mina utvandrare:

”De modiga pionjärerna var människor med styrka och övertygelse som var villiga att slåss för sina ideal och som var omgärdade av oöverstigliga hinder i Sverige. Men i Amerika blev deras övertygelse och energi användbara redskap.”

Känns lite som vi fortfarande lever vår historia?

Då och nu

Jag håller på lite intressant efterforskning för ett nytt projekt på jobbet. I det ingår att ta reda på så mycket jag kan om Den Stora Utvandringen.

Jag hittar en massa spännande fakta och siffror som inte låter sig skojas bort så lätt.

Det har visat sig att på mitten av 1800-talet emigrerade inte mindre än 1,3 miljoner svenskar till Amerika. Det ska ställas i relation till att det i Sverige bodde totalt 5,5 miljoner människor.

Vi verkar ju ha varit helt radiostyrda i Sverige. Alla drog till samma resmål. Varför emigrerades det inte till Brasilien eller Mexico? Eller Canada eller Kina? Gick det inga båtar dit?

Det handlade då (tror jag, har inte kommit dit i min efterforskning ännu) – och nu – om värsta masspsykosen. Amerika hade fått ett eget namn – ”The Promised Land” och var duktiga på att göra reklam för sig själva. Destinationen affischerade Stockholms alla gatlyktor och torg och när den första klicken dragit iväg och skickat hem brev om hur fantastiskt det var, så började det som alla försäljare förtjust gnuggar händerna för. Word-of-mouth.

En femtedel av befolkningen på 1850-talet valde att inte tänka själva. (Å andra sidan hade de knappast tillgång till Internet så vem kan klandra dem?)

Men vi? Vi som har inblick i och möjlighet att åka till vilket skrymsle av världen som helst. Vi väljer Thailand som alla andra.

Snart även vår lilla eftersläntrande familj.

Vi är så lurade, men vi har ju uppenbarligen vanan inne.

Det är värt en reflektion.

Äntligen!

Nu är det bekräftat, det som vi mammor anat under lång tid. Reinfeldt och Persson pratar om pappaledighet hit och pappaledighet dit, att det är viktigt för barnet och en massa annat bjäfs.

Nu kommer en dam som vet vad hon pratar om.

Tjipptjopp, kom igen!

Förra veckan vet jag från säker källa att jag inspirerade två personer att gå och träna när jag berättade att jag varit på spinning.

Nu har det hänt igen. Jag har kört ett spinningpass på lunchen och i måndags var jag på BodyPump.

Seså.

Iväg med er.

Kunskap väger tungt

...

Hmmm. Vilken ska vi välja?

Energitjuven livsfrågan

Varje morgon är en plåga. Varje morgon när jag ligger så gött så gött under duntäcket och mobilalarmet fyrar av var nionde minut så funderar jag på själva meningen med allt. Varför måste man gå till jobbet? Vad är meningen med allt detta, egentligen? Varför kan man inte bara få sova så länge man har lust till och sedan göra det man känner för just då? Varför finns jag? Varför varför varför?

Jag skulle nu vilja ta tillfället i akt och berätta exakt hur mycket energi dessa livsfrågor tar. Varje morgon.

Min sambo är inte piggare än vad jag är. (Han skjuter ju dessutom tyskar i bålen på nätterna, så jag får dessutom sova längre) Däremot tycks han ha bestämt sig för att inte krångla med meningen med livet varje morgon. Han har bestämt sig för att gå upp. Gå till jobbet. Så gör man bara. Man ifrågasätter inte det som händer varje dag.

Det kostar för mycket.

Det kära bloggläsare. Håller jag på att lära mig.

I morgon torsdag.

Då ska ni få se på El Skutto.

Tough luck

Ibland tänker jag att man kunde haft det värre. Den här veckan borde jag (i jobbet) besöka trettio noga utvalda göteborgskrogar och se Rocky Balboa.

Pust och stånk, men ni vet hur det är.

Någon ska göra det också.

T H A I = Den egentliga betydelsen

Om det inte hade varit så att jag blev väckt av Kissande Barn 1 och sedan av Kissande Barn 2 hade det här blogginlägget aldrig sett dagens ljus. Jag drömde nämligen något väldigt, väldigt konstigt i natt och tack vare att jag blev väckt minns jag drömmen förhållandevis tydligt.

På dagarna tänker jag mycket på att resa till Thailand. Det har blivit en liten hobby för mig, att leta resor på nätet, att fråga ut vänner som rest dit och att läsa artiklar om vilken ö som egentligen är bäst.

Så inte så konstigt kanske att jag drömmer om Thailand. Men innehållet i min dröm, det är inget jag är helstolt över. Å andra sidan är det ju så det är med drömmar, de är oftast helt skumma.

Jag drömde att när vi kom till Thailand så var det första vi fick lära oss hur man går på toaletten enligt inhemsk sed. Det var också då det blev tydligt vad de fyra bokstäverna THAI står för.

T= Tablespoon (Efter att ha gjort nummer två på toaletten tar man en matsked och får bort det värsta)
H= Hot wipe (Man torkar med en varm, fuktig frottéduk)
A= Airbrush (Man tar sig vidare i kedjan, med ändalykten bar, till en blåsmaskin)
I= Minns jag tyvärr tyvärr inte vad det stod för. Inte heller vad man gjorde på denna station.

Snälla snälla ni som varit i Thailand. Säg att jag har fel?

Eller vänligen fyll i sista stationen.

Vad gör man på I?

Vad vuxna gör. Egentligen.

Min pappa jobbade på Försäkringskassan när jag var liten. Han var personalchef, men jag hade jättesvårt att begripa vad han egentligen sysslade med.

Kopierade var jag ganska säker på, för jag fick testa att kopiera handflatan (eller om vi busade till det alldeles fick jag lägga dit kinden) i den där helskojiga apparaten.

Och så dracks det kaffe. Men det var väl ungefär det jag visste om min pappas jobb.

Min dotter ska ”jobba med dator” när hon blir stor, om hon inte blir polis. Jobba med dator är visst vad jag gör.

Journalistik när den är som bäst

Vi tittade på Arsenal – Man Utd igår eftermiddag. Några grannar kom förbi och vi bjöd på varmkorv och folköl.

Hur stor den här matchen än må vara på förhand, så var det en ganska trist tillställning enades vi om. I 80:e byttes Henke (som varit hyfsat anonym) ut och några minuter senare kvitterade Arsenal till 1-1.

- De skulle aldrig bytt ut Henke, skrattade vi. För det var ju så uppenbart att en forward inte har så mycket att göra med baklängesmål.

- Det kommer säkert stå något sånt i tidningarna i morgon, spekulerade någon. Att det rasade när Henke lämnat.

Vi skrattade lite. Trodde inte riktigt på det, men det var ju skoj att skämta om.

Vantar sökes

I morse var det minusgrader för första gången sedan några dagar i oktober förra året. Kändes hur mysko som helst. Iskallt ända in i märgen.

Jag har ett tag tänkt att jag måste köpa mig nya handskar. Mina skinnhandskar försvann på förrförra årets julfest och jag vet inte hur jag klarat mig så här länge, egentligen. I år är inte så svårt att greppa, det har ju varit midsommarväder länge nu.

Men, men. I morse i alla fall. Panik. Torra blå fingrar ber om nåd. Jag rotar i mössa-halsduk-vantar-gamla kapuschong-lådan likt en vansinnig. Familjen sitt intryckt i den immiga bilen. Jag letar vantar. Vad som helst.

Kommer till dagis och går in med lillskruttis till frukostbordet. Där sitter fem vattenkammade barn och väntar på sina havrekuddar och två fröknar som värmer limpa i micron.

- Mamma har min storebrors vantar, säger treåringen till alla som vill höra på.

Det vill alla. De tittar med uppspärrade ögon på den galna mamman som tagit sig in i frukostrummet. Hehe. Skoningslöst avslöjad med en sexårings tumvantar med extra förstärkning kring tumgreppet och med resår vid handleden.

Flamschigt låg nivå

Nu sitter jag vid min laptop och huvudet är precis utblåst. Jag har inte ett uns av energi kvar i kroppen. Det susar i öronen, jag hör folk tala på avstånd. Mina ögon är sprängröda, mina läppar kruttorra och mina händer skakar av allt kaffe jag bälgat i mig.

Ett glas fredagsrött på det här kommer att göra mig antingen flamsig eller dåsig. Kanske både och.

Bajsch.

Mooahahahaha.

Thank God its Friday

Det har inte blivit så mycket bloggande för mig idag. Det beror på att jag har haft fyra möten. Ganska tätt.

Möte 1. 08.55-10.00
Möte 2. 10.00-12.00
Möte 3. 12.00-14.00
Möte 4. 14.00-15.30

Nu klar.

Döh.

Hängd!

När jag hämtade min son på skolan igår höll han på att hänga gubbe framme vid tavlan. Sju ivriga klasskamrater satt och ropade och viftade på golvet i klassrummet.

- Jag kan!
- Ta mig!

Jag satt mig vid ett bord och tittade på en stund. Det gissades hej vilt och jubel utbröt såklart om gissningen visade sig vara rätt.

I S _ OK_

Eftersom han är lite risig på att stava än så länge, viskade jag till fröken bredvid att det kanske inte är så lätt att gissa på ordet när det är felstavat.

- Det gör inget, svarade fröken. Det är ändå ingen av barnen som gissar som kan skriva eller läsa.

Vilket blev väldigt lustigt. Bödeln kan inte stava. Offren kan inte skriva. Inte läsa. Men bokstäverna haglade fritt, hurraropen skallade i väggarna, och alla var glada över att få vara delaktiga.

Så, allt väl.

ISHOKY för er som kan stava.

Schematisk överblick. Alltid bra och förenklande.

Örnfakta

Jag tänkte att jag kunde berätta lite om min utomordentliga syn, så att ni inte tror att jag är inbillningssjuk.

När vi var yngre och åkte skidor i Alperna så satt vi i ett sånt där ägg till lift. Det kunde vara olika väderförhållanden som dimma, snöstorm eller ibland vanligt vackert väder. Vi hade, under alla väderförhållanden, en liten lek, mina kusiner och jag. Vem kan först se vad nästa lift har för nummer?

Det var ofta ingen tävling, även om de inte heller var begåvade med synfel så brukade jag sopa rent i den tävlingen. När jag tänker på det så kunde ju Säpo eller någon annan viktig organisation haft grym nytta av denna knivskarpa, pålitliga, väderoberoende hökskärpa.

Så bidde det inte, och så lär det nu inte bli. Min syn säger optikern "att det inte är något fel på", men kompis - han hade ju inte checkat ut mina ögon för tio år sedan. De har gått från grymma till ordinära.

Nu vet jag hur ni andra haft det i alla år.

Lite gungigt, lite dassigt.

Jag önskar mig själv välkommen in i spelet.

Jag är lite sur.

Det visade sig efter symundersökningen att jag som människa kanske åldras, men att mina ögon har kvar sin ungdoms spänst.
Jag har "inga synfel varken på nära eller långt håll". Slut citat.

Det blir inga roliga, intellektuella brillor. Problemet med min gungande omvärld kvarstår.

Örnen är tillbaks.

Det är dags att lägga sig nu. 22.32.

Om man lever ihop med en TV-människa kan en vanlig kväll se ut så här:

Jag ligger i sängen och läser/stirrar i taket/blundar/vilar lite efter barnen har somnat. Det är varmt och mysigt under duntäcket. Vid 21.45 bestämmer jag mig för att lägga mig i soffan och slötitta lite på TV innan jag går och lägger mig.

Under tiden:

Sambon har haft ihjäl tyskar vid Normandie 1945. Han sitter vid lilla TV:n och noterar att jag lämnar position 1 för position 2.

I soffan:

Slår på TV:n. Hinner zappa igenom ettan, tvåan och fyran. Då kommer sambon. Tyskarna är visst slut. Nu te och skorpor framför stora TV:n.

- Det är sporten nu. 22.03.

Jag slår på sporten. När den är slut hittar jag en intressant indisk/brittisk film på Canal+. Den verkar lite lagom mysig, nån indisk kille som…

- Det är sporten på fyran nu. 22.15.

Suckar lite, slår på fyrans sport. Kollar lite grann, verkar som inslagen är samma som de vi just sett på SVT.

Jag längtar tillbaks lite till indiern. Han bryter förlovningen och gråter ut hos sin mamma, hon säger att….

- Nu börjar Boston Public på fyran. 22.30.

Jag ger upp. Lämnar varm soffa, filt och tekoppar med ett irriterat slammer.

För hur slåss man mot någon som pluggat in varenda program? Hur kan slötittande på indier någonsin bli viktigare?

I morgon synundersökning.

"Glass eye"
Originally uploaded by digikuva.

Små rockers

Vad man kan göra för tjugotusen

Saker för 20 000 kr som jag gärna lägger pengar på:

- Resa för hela familjen till Chamonix
- Sänggavel, gardiner och skön fåtölj till sovrummet

Saker för 20 000 kr som jag helst inte vill lägga pengar på:

- Värmepump
- Nya fönster
- Bromsskivor, spindelleder och fläktremsspänne

Jag måste sluta!

Jag tänker att jag måste bli bättre på att leva i nuet. För faktum är att mitt dagdrömmeri bara blir värre och värre. Förr, när jag gav mig ut på en löprunda till exempel, så var det mycket för att rensa skallen. Att låta tankarna löpa fritt och okontrollerat och bara fokusera på andningen.

Nu när jag springer (när jag springer själv ska jag säga, för när jag har sällskap så tjötar han hela varvet igenom och jag slipper tänka alls) så tänker jag på vart vi ska åka på semester, hur mycket pengar vi har, hur de där pengarna kan förvaltas och växa och hur mycket vi i så fall har i december 2009.

Så jag räknar och räknar och i slutet av de åtta kilometrarna har jag gjort upp en plan för hur de ska spenderas. När jag kommer hem har jag glömt av vart vi skulle resa och hur mycket vi skulle spara för att klara det. Men det är det som är själva grejen, jag njuter av att få göra det igen. Och igen. Och igen.

Jag drömmer mig igenom livet. Just nu tar det sig uttryck i resmål och pengar. En annan dag kan det vara i renoveringar eller spa-vistelser, barnens framtid eller sommarhusplaner.

När växer man upp?

Eller bättre uttryckt: när tar drömmarna slut?

Och vad ska jag tänka på då?

Örnen blir också gammal

Efter trettiotre år av örnsyn har jag nu fått tid för synundersökning.

Fan fan fan. Jag verkar ju som jag är dödlig.

Njaaaaa

Gick förbi resebyrån Tickets stora skyltfönster på lunchen. Det verkar som man måste boka väldigt tidigt för att få lov att resa precis dit man önskar. Detta har Tickets reklambyrå valt att förklara såhär:

Boka nu och plocka guldkornen före alla andra!

Jag vet inte, men jag hade ganska jättesäkert valt bort formuleringen ”före alla andra”. Hur tänkte copyn då? Som om det är viktigare att lyckas snuva andra på en resa än att man vill till ett specifikt resmål.

Ibland kan en taskig inställning till vad man tror triggar människor lysa igenom lite för tydligt.

Det har jag aldrig tänkt på, men det var ju väldigt kul.

Saftig
Juicy

Är inte det kul att ordet saftig blir juicy på engelska?

Livets mening, lite opretentiöst sådär.

I morse i G-P stod att läsa i en liten notis att barn som växer upp i ”sämre bostadsområden” inte upplever att de har sämre förutsättningar eller att de är olyckligare. Det viktigaste var om de har schyssta kompisar och vettiga aktiviteter.

Såklart. Det behöver man inte vara rymdforskare för att lista ut. Men det kan vara viktigt när man som uppjagad mamma flåsar runt för att hitta gladaste designtapeten, vräkigaste våningssängen och sötaste gunghästen. Som om det är det som gör barnen lyckliga.

Jag har alltid vurmat lite extra för barn som placeras i ett gammalt rum med bruna fönsterlister och en avskavd, grå tapet. Som har en liten tragisk hylla med tre trasiga plastleksaker och en kotte. Med en flisig träsäng och korviga lakan från 80-talet. Sådana rum fanns det gott om även när vi var på husvisningar. Då brukade jag tänka att ”det här går att fixa riktigt trevligt med textiler från Sandbergs, tapet från Designers Guild, mjuka kuddar, generös matta och tusen leksaker.”

Det gläder mig att jag har fel. Och att barn har rätt. Det är ju de som har facit på det som är viktigt i livet. Att umgås, att vara omtyckt, att göra saker man tycker om.

Där ryms tyvärr inte Designers Guild.

Det gungar

Jag vet inte varför jag mår lite tetigt varje eftermiddag. Som om jag fått sjöben, mår lite illa och så gungar det som värsta DFDS-färjan.

Jag tänker att det kan vara flera saker:

- Jag har fått ett virus på balansnerven
- Jag dricker för mycket kaffe
- Jag dricker för lite vatten
- Jag äter för sällan
- Jag behöver terminalglasögon

Och när jag tänker det där sista, att jag behöver terminalglasögon så undrar jag varför jag använder mig av ett så mossigt och förlegat ord? Har vi inget bättre?

Tror att jag måste få ordning på den här yrseln i alla fall. Kan ju inte gå omkring i livet som vore jag bakis. Och så är det en ansträngning att utföra sitt arbete vid datorterminalen.

Cogito, ergo sum

Jag hatar jag älskar jag vill jag längtar jag är hungrig jag är kär jag är trött jag är ledsen jag skrattar jag svettas jag drömmer jag skriver.

Alltså finns jag.

Två överraskningar!

Ibland blir man överraskad. Ibland till och med två gånger samma dag.

Jag vet att en av dem kommer att göra succé.

Jag tror att den andra kommer att få värma lite bänk.

Vad tror ni?

Taskig tajming

Fan också.

Jag som just hade bestämt mig för att skippa hela den här "måste-jobba-mycket-för-att-köpa-snygga-kläder-långa-resor-
schyssta-prylar-designat-hem-grejen".

Så kommer detta.

Dagens uttryck

Sexåringen är förtjust i tuggummi. Det är treåringen också, men inte lika länge. Hon brukar svälja det efter första tugget så hon får en klubba eller något annat istället. Och sexåringen får känna sig stor och cool, som det enda barnet i familjen som klarar att hantera ett tuggummi.

Igår inhandlades Bamsetuggummin på Apoteket. De är sockerfria.

Eller frisockrade som han, tuggummikillen säger.

Frisockrade. Coolt.

Bockarna Bruse

Efter två veckors sjusovande var det igår morse återigen dags att gå upp kl. 06.30. Även för barnen. Jag tassade in och strök försiktigt håret ur pannan på lilltjejen. Ingen reaktion. Puffade lite på henne och sa hennes namn. Ingen reaktion. Tog tag i hennes axlar och skakade försiktigt i henne. Ingen reaktion. Kittlade henne under de mjuka fotsulorna och sa hennes namn igen, lite högre. Hon drog undan benen under täcket.

- Nu är det dags att stiga upp, säger jag.

Då tittar hon upp ur små, små ögonspringor. Hon säger inget, bara pekar. På storebrorsan, typ ”ta honom först”.

Lite som Bockarna Bruse. Nej, nej, nej ta inte mig, ta den som är efter mig. Ta den stora bocken, stor och fet och tjock'en.

Från Tango till Taube

Igår var jag och min sudokuvänstrande make på Konserthuset för att se Sven-Bertil Taube, Håkan Hellström och Göteborgssymfonikerna. Jag var lyrisk, vill plötsligt upptäcka hela Taubes visskatt och kan tänka mig att lösa årskort för att se symfonikerna om och om igen.

En stor del av behållningen låg dock i den blandade publiken. Där kryllade av gråblå läggningar och lika många 17-åriga tjejer med tajta röda jeans.

Bakom oss satt en parant dam som jag uppskattar var i sextiofemårsåldern. Hon var, det blev uppenbart ungefär precis när vi satt oss, där mest för Sven-Bertils skull. Inte så mycket för Håkans. Inte det minsta för Håkans skull faktiskt.

När den gode estradören S-B dragit av en dänga utbrast hon i italienskt manér i ett högstämmigt överklassbraavo! När de sedan växlade de in Håkan som drog upp både tempo och rörelser en bit, kunde vi på bänkraden framför höra ljudet av en diskret pluntöppning och doften av söt likör. Betyget lät inte heller vänta på sig.

- Äh, han kan slänga sig i väggen!

Hon hann även med att sjunga ljudligt (till de intrumentala delarna) samt knäppa med fingrarna och smacka belåtet till S-B:s ombyte (en blodröd skjorta).

Några ovanliga minnen senare, och på väg ut, fastnade vi en stund bakom rullatorparken. Då hörde vi det sista av damen bakom.

- Jag tycker att det är förmätet!

Vad det var som var förmätet missade vi. Något säger mig att det i alla fall inte handlade om Sven-Bertil.

Om ansträngningar

Svärföräldrarna om en väldigt trevlig bjudning de hade varit på i trettonhelgen:

- Oj, vad hon hade gjort sig till.

Detta ska läsas i positiv bemärkelse. De menade att hon verkligen hade ansträngt sig.

Det fick mig att fundera på när "göra sig till" blev något nedsättande. "Gör dig inte till" visar ju att det handlar om något konstlat och onaturligt.

Men det var inte betydelsen förr.

Betyder det att det var bättre förr?

Särö i januari

Jag vet vem du är.

Hörru du din lilla hala fan. Lämna min man ifred! Varenda kväll, när jag går och lägger mig, hittar han en lam ursäkt för att få träffa dig. Varenda dag, när vi dukat av middagen eller lunchen, gör han sig redo för att se dig. Varje morgon när vi vaknar är det dig han skuttar upp för att få träffa.

Han tänker på dig under våra samtal.

Han lägger pannan i djupa veck när han inte förstår dig.

Men han är dig trogen.

Tror du inte jag vet? Att jag har vetat länge?

Jag har sett dig. Till och med känt på dig, prövat dig.

Försvinn ur vårt liv, Sudoku-slampa.

You´ve been here long enough.

Hoppsan

Eeeeh... Det verkar som de heter Hello Saferide.

Där ser man.

Det där med Internet verkar spännande.

I morse berättade min kollega att han sett Fredrik Lindströms program igår kväll och om jag missade det så måste jag försöka se det.

Det kanske går i repris, sa han. Eller så kanske hela programserien släpps på dvd, funderade vi. Ja ett tag snuddade vi till och med vid att vi skulle kunna ringa SVT-arkivet och beställa programmet. Kanske på VHS, eller i super-8-format.

Något besvärat kommer jag på att jag läst en artikel om nya generationens användare och deras konsumtionsmönster. De som laddar ner program innan de ens kommit till Sverige. On-demand-generationen. De som inte vill vänta, vägrar bli försedda, inte vill se på TV vid en viss tidpunkt bara för att programmet råkar sändas just då.

Jag slås av en tanke. Den känns lite märklig, men jag säger det till honom ändå.

- Vem vet, jag kanske kan ladda ner det på nätet, säger jag.

Han lyser upp. Inser hur gamla vi är. Hur nära vi var att ringa SVTs arkivdam.
Jag lovar att undersöka Internet och berätta för mig honom hur man gör.

Så. Nu ska vi in i kundmöte. Ska berätta för dem hur vi tycker att de ska kommunicera med sin målgrupp, om nya konsumtionsmönster, vilka trender vi kan se och vilka mediakanaler han bör investera.

He´s come to the right place.

Gerard, varför sa du inget?

Jag blev hängandes framför mastodontfilmen 1900 på SVT två nätter igenom. Det är verkligen inte likt mig att vara uppe, dagen före jobb, till efter 01.00.

Men det var jag. För det var en riktigt bra mastodontfilm.

Så nu har jag bara en fråga. Scusi en okunnig, men vem kunde anat att Gerard Depardieu var en riktig ärta, en klassisk hunk, en riktig tiopoängare i sin ungdom?

Hey morsan

Jag vet att jag är hopplöst efter när det kommer till musik. (Men av vår musiktävling på nyår att döma finns det de som är värre däran.)

Men de där Hey Saferide verkar ju väldigt bra. Tror att jag till och med utmanar mig själv i att lämna Visakortsnummer på iTunes Store i helgen.

Då ligger Hey Saferide brunt till.