Om att bli äldre

När man fyller trettiofyra är det inte med några större förväntningar om fina livsomvälvande presenter. Kanske var det just därför jag blev så glad över den generositet som flödade över mig i lördags.

6 grattis-sms.

4 grattissamtal.

2 teckningar.

2 biljetter till Konserthuset i maj.

1 intensivkurs i Snowboard i Idre 2008.

1 Eight Hour Cream.

1 vältummad Danielle Steel-bok för att påminna mig om mig själv som 17-åring.

1 Stig Larsson-bok (den fina Stig) ”Sov du så diskar jag”, för att påminna mig om att jag traskat en bit sedan Danielle Steel-eran.

1 biografi om Charles Bukowski.

1 sällskap som uppvaktade med jättegoda pizza slices, oliver och salami.

Med andra ord; jag är en lyckligt lyckligt lottad 34-åring.

Här kommer:

1 tack.

Vi minns det ungefär så här

Energikick

Vad gäller energikick tror jag inte att något slår en skidvecka med sol. Alldeles upprymda, alldeles utvilade och alldeles brunfräscha i ansiktet dök vi upp hemma sent i går kväll.

Alldeles krumma i ryggen efter tio timmar i bil.

Där bak, i kombilastutrymmet, är det fullpackat med familjeminnen.

Nu är det dags att tvätta fönstren och rensa garderoben.

Tjoho!

En lägesrapport

Barnen är på Barnens After ski och mumsar glass. Vi över åtta är förvisade till sporthallens café och en riktigt riktigt sunkig caffe latte.

Kinderna värmer hela kroppen och låren darrar. Om en stund är det dags att dra tillbaka till stugan, låta blicken fara över de vilsamma norska fjälltopparna i fjärran, och helsteka en fläskfilé.

Sedan Göran Persson.

Jag har hela huvudet fullt av bloggämnen, men så lite tid. Om tre minuter går tiden ut på lånedatorn i repan.

Så:

Sol.

Sexåringen kör röda backar och övar på parallellsvängar.

Fyraåringen kör störtlopp. Inga svängar. Inga bromsar. Men ett stort leende.

Jag går in i ett komatiskt tillstånd samtidigt som eftertexterna på Görandokumentären börjar rulla.

VI snarkar ikapp med vädringsluckan på vid gavel.

På lördag lämnar vi vintern och åker mot våren.

Gott så.

Nu är det tio sekunder kvar på interne

Ni kan ju alltid läsa en bra bok medan ni väntar

Jag vet inte om jag kan tipsa om dem ännu, men de här beställde jag igår och de verkar lovande.

Ja jag vet att jag skulle läst Ett öga rött för länge sedan, men det har helt enkelt inte blivit av.

:)

Tidigt tidigt innan ni ens tänkt tanken på att hämta tidningen kommer vi att sitta i bilen med destination Idre. Bloggandet den närmsta veckan kommer att bli sporadisk anar jag. Eventuellt smiter jag in på hotellet och letar upp en burk som man kan surfa på i tio minuter för trettio spänn, eventuellt inte.

Vi får se. Mest ska jag umgås med min familj och bli trött av fysisk ansträngning.

But I´ll be back, sprängfylld av nya uppslag och fräscha idéer.

Håll ut...

Om kompisrelationer

Man vet att man kommit en bit i en vänskapsrelation när man kan umgås en hel vecka i underställ. Utan dusch, utan fön, utan smink, utan trevlig doft.

Man kan ha kommit ännu längre när man kan släppa väder tillsammans med någon i löparspåret. Och medlöparen ler och undrar om det verkligen ska höras när tjälen släpper.

Lite konstigt ändå

Ett kort tag, en säsong för att vara exakt, spelade jag i ett fotbollslag som det året höll till i division 1. Jag hade just kommit tillbaka från att ha fött fram ett styck barn sex veckor tidigare. Ändå hade jag inbillat mig att jag var vältränad, att jag var opåverkad av de senaste nio månaderna och den situation jag befann mig i med amning och hormoner och uppluckrat bäcken och skvimpande mjölkbröst och läckande underliv inte hade någon som helst inverkan på min fysik.

Kanske var det i den tron som jag i ett första träningspass med gänget gav mig på en och en halv timmes pass med friidrottstränare i Skatås. Resultatet blev att uppskattningsvis två liter kiss sipprade nedför benen och att min andhämtning påminde om en hjärt- och lungsjuk åttioårings.

Jag tänker tillbaka på hur jag betedde mig ibland.

27,5 år. Inte helt purung.

Men väldigt konstig verklighetsförankring.

Sen när jag inte har något bättre för mig så brukar jag tänka på alla de där satans löppassen som vi hade med det laget. De älskade löpning! De formligen jublade när det meddelades att planen var vattensjuk och att vi istället skulle ha fyspass. Det hade jag då aldrig upplevt i ett fotbollslag innan. Inte senare heller, men det beror väl mest på att jag hasar runt i C-laget där vi skyr all form av fysisk ansträngning.

Efter en stunds grunnande på de här helvetespassen som utfördes under glada och käcka medspelares tillrop mindes jag ännu en lite annorlunda grej.

När man väl kom i mål ett par mil senare, med blodsmak i munnen och ben som sprutade mjölksyra och allt allt allt man kunde tänka på var att få lägga sig ner på gräset tills den värsta smärtan lagt sig, ja då kom det någon hurtfrisk tränare eller medspelare och lyfte upp en.

- Du ska inte ligga ner!

- Det är bättre att du rör på benen!

Nu undrar jag varför, yo. Varför fick jag inte ligga och ta igen mig?

Just nu över jag en del mental träning på hur det kommer att kännas när jag kommer i mål efter 21 km i maj. Jag tänker att jag ska belöna mig själv med att ligga fritt. Och länge. Och alldeles alldeles orörd.

Akta eder funktionärsjävlar.

Ingen petar på morsan efter 21 km.

Idre om två dagar

Bara ett par dagar kvar. Sedan är det Idre Fjäll för hela slanten.

På något sätt vet man redan hur det kommer att sluta.

Sol.

En öl eller två.

Skidskola för barnen.

Ömma lår och blossande kinder.

Gulasch i underställ.

Tio timmars grissömn.

Helt ok för min del.

Like father like son

Min son berättade igår att mamman till en tjej i hans klass kan rulla ögonen bakåt in i huvudet och faktiskt se sin egen hjärna.

- Det är sant. Hon kan det, Lovisas mamma.
- Verkligen?
- Ja, det kan hon.
- Vem är Lovisa förresten? Hur ser hon ut? (Jag har jättedålig koll på de flesta av barnen i klassen, speciellt den halva som inte spelar i fotbollslaget.)
- Det är ju hon med gult hår och tjocka kinder.

Min son kan verkligen konsten att uttrycka sig.

Han kan ha ärvt förmågan efter sin far som lyckats fälla följande kommentarer när jag klippt/färgat håret:

- Jättefint, lite polskt sådär (utan ironi). (När jag försökte färga bort en dålig mörk färg till en aaaaaningen gulaktig ljusare)
- Jag tycker att det är fint. Lite fläckigt. (När jag färgat RANDIGA slingor)
- Jättesnyggt, lite hockeyfrilla nästan. (När jag inte alls klippte hockeyfrilla)

Schönt

Idag ska jag ägna eftermiddagen åt att undervisa elever i reklam. Innan dess ska jag äta lunch i det blå vädret.

Skön dag.

Med mars kommer drömmarna

Just nu sitter jag och längtar till Sydeuropa. Det är så konstigt, för jag verkar klara ut sunkperioden oktober-mars hur bra som helst, men när solen börjar förlänga dygnet och värma frusna fingar, ja då längtar jag bort.

Jag undrar varför. Kanske för att jag vaknat. För att drömmarna också gnuggat gruset ur ögonen.

Men nu är jag bara en knapptryckning bort från att boka en vecka på Sardinien.

Tolv minuters lycka

I morse hoppade jag av bussen två hållplatser innan min. Jag har patetiskt nog börjat leva efter veckotidningarnas råd, att få in mer vardagsmotion i form av att gå lite extra och alltid ta trapporna. Det där med trapporna har jag gjort, utan undantag, de senaste tio åren men det har mer med min klaustrofobi att göra än jakten på en fast rumpa.

Sagt och gjort. Idag hoppade jag av så att jag fick tolv minuters gångväg till jobbet istället för de tjugo sekunder jag har från min vanliga hållplats. Solen värmde fast klockan var 07.50 och fåglarna satt bekvämt uppallade på små frusna grenar och kvittrade för mig. I dörren till Espresso House höll en slipsklädd herre upp dörren. Creman på caffe latten var perfekt. Jag var först på jobbet och nynnade när jag plockade i ordning i köket.

Om det är våren eller promenaden är svårt att avgöra.

Men glad är jag.

Glady keeps on keeping on

Ett litet lyckopiller den där Gladys.

Ett genombrott!

Det är såååå spännande. Jag har en god vän som är skådespelare och som sådan kan man dra till med små, nästan obefintliga, minilögner för att någon gång få chansen att visa världen sin talang.

Min vän är duktig. Han har gått scenskolan och spelat teater, film, reklamfilm, föreläst och turnerat med Riksteatern. Första gången jag såg honom på scen var 1993 när han spelade mot Ted Åström, mer känd som Olyckan.

Om det var Olyckan som gjorde att Maria Bonnevie och Mikael Persbrandt slog igenom istället vet jag inte, men nu har han fått en grevlig revansch.

Arn ska spelas in.

Min vän har fått en roll som Greve Tott eller något i den stilen med kravspecifikationen att han är en utmärkt ryttare.

Nu har han fått rollen och lika mycket som han gläds över det, lika mycket våndas han över att han aldrig suttit på en hästrygg.

Inspelning imorgon.

Ridlektion ikväll.

Dessutom är han allergisk.

Om ni om, några månader, ser Arn på bio och ser en Greve skumpa förbi, hängandes under hästmagen rödnäst och skräckslagen. Ja då vet ni.

Min kompis.

Gladys gör mig glad

Efter tips av Fredrik, en skön tant på Ellen Show.

Fyraårskalas

Nu är det över. Tre kalas för vår fyraåring och nu går det helt enkelt inte att fira mer.

Jag tror till och med att födelsedagsbarnet själv har tröttnat. Men bra var det.

Tips från Sveriges säkraste källa

I min sons klass och parallellklass hade de igår omröstning av Melodifestivalen. Det innebär 49 sjuåringar som fick rösta på sin favorit efter det att fröken spelat upp låten på en CD-spelare.

Eftersom jag är ganska säker på att det är den generationens mammor och pappor som tvingas lägga 3.95 på SVT:s inkomstbringande jippo kan jag redan nu låta meddela kvällens resultat.

1. The Ark 15 p
2. Måns Zelmerlöw 13 p
3. Sonja Aldén 5 p

Seså, spring till era ATG-ombud nu.

Eller förresten. Det var det de förutseende och spelberoende fröknarna redan räknat ut?

Det roliga är slut och börjar snart

Slutspel i hockey.

Yäsp.

Snart avspark i fotbollsallsvenskan.

Yesp!

Milda macaronies.

Audis försäljningschef ringde mig just och ville anställa mig till Kundtjänst.

Eller kanske inte.

Men han ville ge mig vad han menade var en riktigt hygglig gest. Troligen uppläxad av VD:n har de nu ”bjudit till” och sett till att vi har ett tillgodohavande hos dem.

Om vi skulle få för oss att pimpa upp kärran kan det kanske vara bra att ha. Jag tänker spoiler, jag tänker extra ljus, jag tänker flames.

Men jag tänker också att det lönar sig att vara bråkstake.

Glöm aldrig det, alla snälla flickor (och pojkar) därute.

Hyllning till fötterna

En god vän har med Vasaloppet i ryggen just klarat av Klassiker. Jag, som med nöd och näppe, klarade ut åtta kilometer på löpband igår hyser den djupaste respekt. Till saken hör att det här är en kille med en ganska trivsam liten kula ovanför jeansen och som inte direkt strikes me som en sportfåne mer än i TV-soffan.

Värst tyckte han enligt egen utsago var Vasaloppet och Lidingöloppet. Lidingöloppet är ju tre mil terräng varav en mil är uppför.

När man håller på att kräkas för minsta platåhöjning är det svårt att föreställa sig hur man genomför en sån grej med livet i behåll. Men det gjorde han. Och hans sambos beskrivning om synen på upploppet är värt att återges, för jag vet inte när jag skrattade åt en inre bild så mycket senast.

Hans ben har domnat helt och kan bara bära honom framåt genom att stappla fram. De ser stelopererade ut och han slår på låren för att försöka få liv i dem. Huvudet vippar i samma härliga rörelseschema som Paula Radcliffe och han är tjugo minuter efter i planeringen.

Det är respekt.

Upplösningen närmar sig

Jag kommer att hålla på Andreas Johnson i morgon kväll.

The Ark som tät tvåa.

Ladybird går igen

Igår var det fyraårskontroll på BVC med lilltjejen. Jag har någon sorts inbyggd skräck över att gå till BVC. Har fått för mig att de kan ta mina barn ifrån mig om de inte anser mig lämplig som förälder. Gissar att det kan ha varit den där Ladybird, Ladybird som skrämde upp mig för en sisådär tjugo år sedan.

Sedermera torkas det snoriga näsor, kammas hår, klipps naglar, tvättas bort ketchupfläckar på kinden och byts om till nytvättad stass innan vi åker dit.

När vi igår kom in i sköterskans rum fick vi sätta oss på varsin stol varav min var i kulisserna, i alla fall bildligt. Det var sköterskan och lillskruttis som skulle snacka, jag skulle vara tyst. Sköterskan började med att ställa några sociala frågor om hur gammal hon är, om hon hade kalas och sedan vem hon leker mest med på dagis.

Det är då det händer.

Lillfjompan håller på att sabba allting.

- Jag leker mest med Lina, men ibland, då vill Klara vara med och leka med oss. Och då, ibland, då vill inte vi det och då säger Klara att hon kommer att DÖÖÖ.

Sköterskan ser förvirrat på mamman i kulisserna.

Som torkar bort lite senap från skjortärmen och undrar om vem som ska få bli fostermamma nu.

8 down, 13 to go

Inför Göteborgsvarvet har jag nu trappat upp min träningsmängd en smula. På lunchen idag drog jag av 8 km i varvtempo. Herregud. Jag säger då det, att tio veckor känns i underkant om jag ska greja ytterligare 13 km.

Nu sitter jag här bland förundrade kollegor.

Lila i ansiktet. Eftersvettningar. Luktar lite unket för jag glömde deon. Och torra trosor.

Min bror och jag

Jag fyller år inom kort och har redan fått min present från min lillebror. Han lever på noll, oftast minus, och from time to time nudlar. Han är student och konstnär och unnar sig sällan lyxen av ett par hela strumpor.

Därför är det så fantastiskt stort när jag nu fick en biografi om Charles Bukowski. Icke inhandlad på antikvarie, sprillans ny och ganska dyr vill jag minnas. Kyrkråttan förser borgarbrackan och det gör mig så glad så glad men samtidigt oerhört sorgsen.

Fyra dagar efter mig fyller han 26. Om jag kan ta ner månen till honom så gör jag banne mig det.

Till dess får ni njuta av Bukowskis egna fylleord:

“Boring damned people. All over the earth. Propagating more boring damned people. What a horror show. The earth swarmed with them.”

Rover och stadsministern och jag

I natt drömde jag att jag var skittuff och satt och rattade värsta militärgröna Range Rovern. Någon satt bredvid mig, men jag minns inte vem.

Efter en stund frågade jag min mystiska medpassagerare vems bilen var.

- Det är Fredrik Reinfeldts, svarade den okända personen.

Det verkade helt i sin ordning, att jag körde Freddans bil. Det var, som det ofta är i drömmar, inte det minsta konstigt.

Men nu sitter jag här och önskar att jag frågat varför.

Hemma hos nästa expert

Det här har ju visat sig vara jätteskoj, att glutta in i fotbollsexperternas hem mitt i Champions League-sändningarna. Ikväll var det Patrik Anderssons tur att ha en kameraman att servera lite kaffe och kaka.

Patrik Andersson gillar rött. Han hade röda kuddar i sin rottingsoffa (!), kändes lite som den skulle platsa på en inglasad veranda, men det såg ut som inslaget var filmat mitt i hans vardagsrum. Han hade tänt några ljuslyktor, den lille mysgubben, och hade det riktigt ombonat med sina matchande gardiner. Någonting säger mig att Patrik Andersson bjuder kamerakillen på sju sorters hembakta kakor.

Men vad är det som står strax bakom hans högra axel?

Skådar mitt norra öga en elefant?

I porslin?

Det är ju inte annat än att man börjar ana att Patrik rantat runt på savannen med Ralf och knäppt ett eget exemplar av "big five" som de sedan låter glasera.

Vad kommer härnäst? Nästa vecka sänder de kanske från Tommy Svenssons Växjövilla där vi får se hur han sitter uppallad på ett glänsande noshorn?

Jag tackar TV6 för de här pikanta inslagen. Mycket uppiggande när spelarna inte bjuder upp till dans.

Ont det gör ont.

Jag ska ha en liten dammiddag i morgon kväll. Idag har jag förberett vad vi ska mumsa på, inget jag kan avslöja här eftersom jag råkar veta att några av dem är flitiga läsare av Babbans blogg.

Men en av ingredienserna är chilifrukt och den stod jag för en stund sedan och pillade ut kärnorna ur. Det går ju alltid snabbast med ett enkelt tumgrepp tycker jag. Rafs rafs så är hela raden med små kärnor borta.

Sedan måste man komma ihåg komma ihåg komma ihåg att inte pilla sig i ögonvrån typ ett dygn efter.

Just det. Kvinnan som kan komma till jobbet med morgonens soppåse, som kan ta tre steg från soffan med sikte på köket - men inte ha en susning om vad jag skulle där och göra.

Oddsen för att minnas att hålla tassarna borta från ögonvrån är med andra ord fantastiskt låga.

Jag hann inte mer än ut ur köket, så hade jag glömt det.

Ont det gör ont.

Hemma hos Ralf

Snart är det avspark i Champions League mellan Valencia och Inter. Mellan studiosnacket och reportagen piper kameramannen iväg hem till Ralf Edström för att få några experttips innan drabbningen.

Bilden är tajt. Ralf tar upp nästan hela rutan och han har en blå t-shirt på sig där han sitter i soffan. Men ni vet ju hur det är, det finns inget som är så intressant som att se hur folk har det hemma.

Allt vi tillåts se är en kastanjefärgad skinnsoffa, ljusgula väggar, en juckapalm i fönstret och en manshög leopard i porslin bredvid soffan.

Ändå vet man precis.

Här kommer inte Elle Interiör att göra ett reportage.

En röst i natten

I lördags var det "andra chansen" i melodifestivalen och sexåringen fick tillåtelse att ringa och rösta på sina två favoriter. Först på Jimmy Jansson, sedan på Magnus Uggla. Själva upplägget med att man kan rösta efter varje framträdande, vilket hade kunnat bli tre gånger/artist känns lätt beräknande från SVT:s sida. Så vi begränsade det hela till att rösta i första omgången. Om Jimmy skulle gått vidare fick han klara sig utan vår röst.

Jimmy Jansson åkte ut i första.

Sedan var det dags för den andra favoriten Magnus Uggla. Sexåringen röstade även på honom och resultatet blev att Uggla slog ut penntroll nummer två, Nanne.

Det var då Helvetet bröt ut i radhuset.

Sonen ville rösta igen när den lille krullige gaphalsen ställdes mot skönsångaren Sonja. Han vill ge Uggla en hjälpande hand till final. Men det satte hans sugiga mamma p för. (Inte bara hade vi redan dragit upp röstningsreglerna, vi fick dessutom höra i direktsändning att 1,1 miljoner TV-tittare hade röstat så vi försökte försiktigt förklara nålen-i-höstack-problematiken. Vilket inte är helt enkelt, speciellt som vi vill motivera barnen att rösta i riksdagsvalet när de blir större.)

Vi röstade inte en andra gång och Uggla gick inte till final.

Ni förstår säkert själva.

Det var mammas fel.

Gråt, förtvivlan, eventuellt kan det ha uppstått ett frustrerat bett och spark på soffkudden i tumultet.

Då vet du Magnus. Ditt frånfälle i Globen är mitt fel.

Visserligen kund men inte Very Important

Det här verkar ju arta sig till värsta surbloggen. Välkomna välkomna alla nytillkomna läsare, här kan ni läsa om dålig kundvård, leverantörsproblem och mobiler som får fuktskador.

Jag tycker i alla fall, innan jag lämnar klagoträsket och tipsar om polkasteg eller hur du spetsar kaffet, att TryggHansas svar angående vår rapportering om maskinskada är betjänt av ett utrymme:

Hej!

Jag reglerar maskinskada på er bil.
Undrar om ni sökt goodwill på detta.
Detta då bilen inte har gått så långt och känns som detta
fel har kommit alldeles för tidigt.
Goodwill är något som verkstan själv kan bestämma
över och brukar ge det till trogna kunder.
Så innan jag betalar ut något så vill jag ha
besked om det.

Hälsningar skadereglerare Blablabla

Jag bara antar att vi inte räknas in bland Audis allra bästa kunder.

Inte heller att vi i framtiden kommer att göra det.

Min vän K800i måste till farbror doktorn

Det verkar som man alltid ska ha något att ägna den lilla pyttiga tid man har över efter jobbet, barnen, huset och maken fått sitt. (Inte nödvändigtvis i den ordningen, det bara kom ut så och huruvida maken får sitt eller ej är inget jag tänker diskutera på bloggen.)

Det verkar i alla fall som den tiden ska ägnas åt att sura på Audi, frisör-Jessica eller nu senast i raden - min sunkiga mobil. Den umgicks med min fuktiga handduk en stund igår. Ilsknade till skulle jag tro, gillade inte sällskapet, kanske hellre ville glida ner till den varma skon vad vet jag.

När jag plockade upp den var den alldeles varm. Kokande. Skitsur förmodligen och inte tinade han upp på hela kvällen. Han ställde till värsta scenen, den långsinta jäveln. Svarade inte på tilltal utan bara stirrade på mig ett ilsket orange öga.

Nu vägrar han kicka igång igen. Jag ringde SonyEricssons support igår kväll, men allt hopp verkar ute. Han ska sova ut ordentligt.

Idag tar jag honom till doktorn, jag kan faktiskt inte leva utan honom.

Den lille surkålen.

Periodvis inte att lita på

Jag har kommit på mig själv.

Som periodare.

Den värsta sorten. Den som viker sig för lasten i flera veckor, som under den perioden är oförmögen att tänka varken rationellt eller hälsoinriktat. Den som låter kroppen åka på en saftig blåtira, inre blödningar och svullna organ utan att känna varken smärta eller sorg. Eller ansvar för den delen.

Men periodvis är jag också den bästa sorten. Som tryggt befinner mig i andra änden av skalan och som tar det där med sundhet på allra största allvar. Som inte tar ett felsteg, som inte svävar ut i allehanda frosserier.

Sådan är jag. I perioder tränar jag, springer en runda på 12 km med lätta steg och med bara sojabönor och mosad avokado i magen. Som kommer hem, gör sit-ups och bälgar vatten. Lägger sig tidigt, läser böcker, knaprar paranötter och fiberkex. Som packar träningsväskan till lunchen dagen efter.

Två veckor senare hittar man mig fast i chorizoträsket. Jag tar största biten gräddtårta till kaffet utan att blinka, jag bakar kärleksmums som om jag drev bageri, jag äter endast och uteslutande ost på mackan och tar gärna en folköl till vardagsmiddagen. Pastramins bäst-före hinner gå ut. Grönsakerna torkar fast i kylen.

Just nu är jag inne i den fina perioden. Min föresats är att stanna i den till efter 13:e maj, eller snarare till efter Göteborgsvarvet.

Men jag tror inte det.

Jag kommer falla dit tre gånger, om jag känner mig själv.

Som Martin Stenmarck skulle sagt.

Ett kalas om dagen är finfint för magen

Kalasen duggar tätt nu. Mars verkar vara en sådan månad, massvis av kottar som kommit till världen och som nu vederbörligen ska firas.

I lördags var sonen på bushuskalas för två klasskamrater, igår släktkalas för vår dotter. På fredag barnkalas med prinsesstema, på lördag femtioårsfest, på söndag barnkalas med baklängestema och på måndag barnkalas i utklädningsstil.

Idag: köpa presenter.

Konsten om att låtsas som ingenting

Jag skickade ett mms till min man med ett foto på mig själv. Han visste inte ens att jag hade klipptid idag och så klipper jag av typ 15 cm på längden. Tänkte att jag inte ville riskera hans hjärtstatus så jag skickade helt enkelt en bild med texten ”Morsan har skaffat page…”

Nu kom ett svar.

Spännande! Förmodligen har han en skön komplimang om att han aldrig sett mig så snygg, eller hur ska han nu kunna matcha en sådan kvinna, eller….

Hmpf. Tydligen inte.

2007-03-02 15:44

Något annat som ska handlas?

Ny Babs

Eeeeeh. Vad hände?

Jag gick till frissan på lunchen med en bild på Emma Wiklund. På något sätt tror jag fortfarande att jag ska gå därifrån 187 cm lång och med ett förflutet som minimjölkmodell. Med schyssta modekläder och platt mage.

Kom tillbaka med page. I övrigt samma gamla krokiga fingrar och skeva ben.

Var klagar man?

Babban moves on

Det slog mig att jag inte berättat slutet på Audihistorien. Jag är väl sådan till naturen, jag slår tillbaka med all min verbala kraft, kliar mig på hela kroppen i vrede, sliter mitt hår, sparkar på dörrar, brottar ner någon.

Sedan har jag ventilerat ut det och då släpper jag det. Ja i alla fall tills det blir aktuellt igen.

Jag blev tillbakaputtad in i systemet och efter en vecka ringer en flane från Audi Göteborg. Han beklagar beklagar beklagar beklagar, men det finns inget de kan göra.

Yeah, as if. Om de hade velat, är jag ganska säker på att de hade kunnat. Jag blev hänvisad till mitt försäkringsbolag och det var där jag släppte mina aggressioner.

En så trevlig man, med snabb service och ordning på loftet. Direkta instruktioner vart vi skulle skicka kvitton och vårt kontonummer.

Problem ur världen. TryggHansa hjältar. Babban nöjd.

Nu frisör-Jessica i Borås.

Here we go again

När jag inte driver ekonomiska ersättningskrav mot Audi så gör jag det mot små frisersalonger i Borås.

Jag vet inte varför jag funkar på det här sättet, men jag lever verkligen upp när jag får chans att klämma åt någon som jag tycker har gjort fel. Pulsen stiger, fingertopparna kliar och plötsligt tänker jag klarare än en norrländsk fjällbäck.

Den här damen gav mig ett uppdrag i september, en text hon ville ha till ett utskick och som jag beräknade skulle ta mellan två och tre timmar. Jag tror att ni förstår, det handlar inte om några summor som får en reklambeställare att falla ihop.

Men den här halvfiguren, vi kan kalla henne Jessica, hon vägrar betala fakturan. Efter första påminnelsen ringde hon upp mig och förklarade orimligheten i fakturan. ”Det var ju bara några rader som du skrev”.

Jag sa att man mäter inte priset i antal ord. Jag tror till exempel inte att byrån som tog fram ”Connecting people” eller ”For life” tog betalt för två och en halv sekunds arbete. Men det tror Jessica. Från Borås.

Hon avslutar samtalet med att säga att ”det här kunde hon gjort möcket bättre själv, och dessutom alldeles gratis”. Just innan hon slänger på luren i örat på mig.

Det var synd att hon slängde på luren just där. Jag tänkte just fråga om samma sak gäller på hennes lilla samhallsalong. Om jag kan skita i att betala för att jag inte är nöjd med deras timdebitering. Eller om jag tycker att jag kunde gjort det bättre själv, så är ju det argument nog. För klippa kan väl vem somhelst? Fast jag skulle vänta med att säga det till efteråt. När de klippt klart, satt fönen i sin hållare och sopat bort håret under stolen.

Nu har ärendet i alla fall nått Kronofogden och (inte oväntat) har Jessica, fortfarande kvar i Borås och fortfarande svinsur, bestridit ärendet. Trots att jag har all mejlkorrespondens sparad där både beställning och offerering är glasklar.

Hon hinner dessutom ljuga tre gånger i bestridandet. Hehe, hon skriver att hon talat om för mig att hon inte tänkte acceptera fakturan och att ”samtalet avslutades”. Jag antar att det är en liten skönskrivning av att ”jag dängde på luren”. Under samtalet sa hon aldrig att hon inte skulle betala, bara att hon inte tänkte rekommendera mig för någon annan liten efterbliven ordbeställare. Vilket passade mig utmärkt.

Jessica kommer sedan fram till att hon betalt in x antal kronor till mig för den tid som hon anser vara rimlig, vilket Jessica själv räknat på var 1,25 tim.

?

Jaha. Efter en överenskommelse så kan man visst själv räkna ut vad som är rimligt.

Och så bara en liten, pyttig, obetydlig lögn till.

Hon har inte betalt in en krona.

Men hon känner heller inte Babban, eller hur.

See you in court som vi säger, vi som lever så ospännande liv att sådana här ärenden blir en drog.

Femtio spänn fattigare

Ett styck halsskydd inköpt.

Klart att grabben är värd femtio spänn, giving it a second thought.

Bara en liten nödlögn

Jag var och spanade in bokrean på lunchen. Det stod en medelålders herre bredvid mig och lät fingertopparna löpa över böckerna. Han verkade vara ute efter något särskilt.

Så ringer hans telefon. Han svarar. Den i andra änden verkar fråga var han är någonstans. Han svarar:

- Nä, jag står här i lunchkön. Det är strax min tur. Köttbullar.

Huh?!?

Jag ryggar instinktiv till och tittar på honom med en (klädsam) rynka mellan ögonen. Han vänder sig bort och hukar längst inne i butiken. Bland barnböckerna.

Något säger mig att han kan ha vissa mytomandrag. För bokhandelsporr kan man väl vara relativt öppen med?

Ska man inte va glad på sin födelsedag när ska man då vara glad?

Idag fyller min dotter fyra år. Hon vaknade förstås, precis som man ska när man fyller år, en timma innan klockan ringde. Vi tvingade ner henne i sängen med instruktioner om att sova räv. Storebror följde med ner för att fixa med frukost på sängen.

I vår familj får man några små presenter på morgonen och resten på kvällen, efter pannkakstårtan som är beställd. Födelsedagsbarnet fick en ring, en liten smyckesask med pärlor på och en krona med slöja.

Från att ha önskat sig ficklampor och fotbollströjor har hon nu totalvänt och istället placerat hela prinsesstemat överst på önskelistan. Jag är själv en prinsessanalfabet. Fotbollströja fattar jag. Boll och halsskydd och riddartält och lego inga problem. Men glitter, klistermärken, nagellack, fjäderpennor och luktsuddi har jag så svårt att förstå.

Hur gör man? Plockar man ihop en liten godispåse? Är det verkligen kul att få lite glitter? Verkar det inte lite snålt?

Min fyraåring må ha blivit stor idag, men hon är sig lik. Envis. Bestämd.

Kronan skulle visst inte ha slöja. Den kommer hon aldrig att ta på sig, övertalningsförsök är helt och hållet a waste of time.

Hoppas att hon kommer att gilla pingvinryggsäcken hon får ikväll. Antar att den kan vara gångbar för en 34-åring i reklambranschen annars. Lite oväntat sådär. Alltid lurar man någon.

Det hängde sig, men nu hänger de där.

När man bott i sitt hus i fem år, så skulle jag rekommendera att man tar tag i vissa inredningsdetaljer. Gardiner i sovrummet kan vara en sån grej. Själva har vi varit smått bedrövliga på just gardiner-i-sovrummet-grejen så länge att vi vant oss vid en skön härva med sladdar i ena hörnet av fönstret. Kort sagt kan man säga att det varit ett naket, på tok för kalt intryck överlag i sovrummet. Detta rum som ska kännas ombonat (obs: läs inte kappa och omtag) och inramat och trivsamt.

Så igår hände det.

Proppen gick ur. Inte bara hade vi gått igenom svängen ta hem tygprover, tagit mått, beställt tyg, köpt gardinstång, köpt tråd och veckband, lämnat tygstycket till sömmerska och löst ut de färdigsydda gardinerna.

Vi hade ägnat en kväll åt att takmontera gardinstången också. Fan det är ju ett heltidsjobb att fixa gardiner till ett rum.

- Det här är snart gjort, sa min hurtige sambo på söndagkvällen.

Tisdag kväll är det klart.

Och en sak kan jag säga. Snyggare och mer tidskrävande gardiner kommer ni aldrig att se.

Speciellt snygga är de när snön sakta faller, i stora tysta flingor utanför fönstret.

Fab. Ulous.

Perfekt då vet vi.

Sonen ringer till en kompis för att fråga om de ska leka. Numera kan han själv bläddra fram numret i adressboken, ringa upp och göra upp eftermiddagens planer.

När de är klara kommer han ner och säger:

- Jesper kommer strax. Han ska bara bajsa.

19.00 smäller det

Ikväll kl 19 blir det popcorn och saft i soffan. Frölunda möter Luleå och matchen sänds på Canal+.

Jag antar att det blir svårt att skaka av sig den där lille mannen som bor hos oss.

Jag vet redan nu att han lär sitta på sin favoritplats i soffan iförd målvaktsbenskydd, axelskydd och hjälm.

Dock utan halsskydd.

Än så länge.

Fullkittad för källarhockey

Angående min hockeyintresserade son så uppstod en mindre diskussion i lördags. Eller mindre och mindre, man kan väl säga att diskussionerna verkar ha tagit helt nya proportioner.

Han önskar att han fick halsskydd och damasker för att komplettera sin hockeymaterialsamling. Jag och hans pappa tycker att det känns väl onödigt för att ”bara” stå i källaren och lattja. Eller på sin höjd finåka lite på Åby eller Ruddalen.

Nu verkar det i 6-åringens värld inte vara så ”bara”. Det är visst VM som pågår där nere i källaren. Vi tycker att han kan få sitt halsskydd om han väljer att börja i hockeyskolan. (Det ska tilläggas här att han fått axelskydd, benskydd, armbågsskydd, handskar, en komplett målvaktsutrustning för streethockey, skridskor, hjälm, tröja och trunk sedan tidigare.) Vi vill inte gärna framstå som snåla.

Diskussionen urartar. Tårar trillar, dörrar dräms igen, stämband spricker. Till slut hittar han någon som säljer begagnat halsskydd på Blocket. För femtio kronor.

Och en kille som både lärt sig surfa och läsa lurar man inte så lätt. Hans sista, smått desperata men nog så uträknade försök till ett halsskydd blir:

- Femtio kronor, kan ni inte ens lägga det på mig?

Magnus eller Roine?

Via kontakter har vi fått tips på två olika målare som eventuellt kan hjälpa oss med lite målerijobb hemmavid.

Den ena heter Magnus. Den andra Roine.

Vem hade du ringt?

Zero, nil, noll, inga.

Kommentera inte ihjäl er bara, folks.

Bafusin vs tolvan

Jag har varit en sväng på Apoteket och köpt Bafusin. Hade helt glömt av hur jävligt de smakade, men de bedövar ganska hyggligt fortfarande.

Visst serru, jag har råkat på en halsinfektion som håller på att reta upp mig ordentligt. Egentligen borde jag dra ett fett dunbolster över huvudet och ligga ner idag, men icke, här sitter jag på min arbetsplats. Plikttrogen as ever.

Förra veckan sprang jag två gånger a´12 km. I lördags skulle jag lagt löparspåret i brygga igen, men den här halsbölden var för envis. Jag har inte velat skryta så mycket om mitt långlöpande här på bloggen (även om jag kände mig o-er-hört duktig), men nu kände jag att det var på sin plats för jag tycker lite synd om mig själv.

Jag vet inte vad som retar mig mest. Vetskapen om att min nyvunna kondis sakta håller på att fepplas bort igen, eller det konstanta retandet av gamla flimmerhår som kittlar mig inifrån.

Pretty fucking far from ok

Jag och min dotter åker från stan till förorten igår eftermiddag. Hon får sitta i framsätet och jag tar av henne de blöta stövlarna och den fuktiga mössan.
Hennes mörka hår är statiskt och trassligt, som vanligt. Hon har röd nare på hakan och lite smuts på kinden. Hon njuter, det är inte ofta hon får sitta där fram fast hon tjatar varje dag.

Hon bestämmer musik, spår nummer tre ska det vara. Sjumilakliv med Martin Stenmarck. Vi sjunger högt och falskt. Hon kan hela texten, bättre än mig.

I min värld ganska full av nödrim, men i hennes helt perfekt.

Jag vill kasta loss
och lära mig slåss
Raka av allt hår
och bäras ut på bår
Ta tjuren vid hornen
och hålla dom hårt
Bita på sanningen
Och kväva all gråt

Jag tänker på att texten, med nödrim och allt, skulle kunna vara skriven om den inför världens ögon sönderfallande Britney Spears. Så tänker lite till på Brittan och att hennes dyra skor och stora hus ändå bara är en generation från poor white trash. Men framför allt tänker jag på att hon är pretty fucking far from ok.

Jag håller min fyraåring i handen och hon hjälper mig att växla. Hennes fingrar är långa och naglarna målade i cerise.

Jag tänker att vi sitter och sjunger Sjumilakliv och är ingen generation från någonting. Möjligen från rödvin, flygande jakob och Rolling Stones.

Och så tänker jag att just de här åtta minuternas bilfärd är ganska långt från vad Britney upplever.

Audi inte så bra. TryggHansa väldigt bra.

Audi = Sugiga

TryggHansa = Kungen av marsvin

För att använda min 6-årings vokabulär.

Tanten har börjat fuska

Jag fick några bra vintips från mina kolleger i fredags. Efter en del hattande fram och tillbaks bestämde jag mig för Beringer Zinfandel. Det var två av varandra oberoende tipsare som pekade på samma vin, därav beslutet.

När jag kom in på bolaget klockan fem. En fredag. Lönehelg. Så var det 97 nummer före mig. Och gästerna skulle komma en timme senare, vilket skulle betyda att jag fortfarande skulle stå i kö.

Då gjorde jag mitt gamla trick från när jag var väldigt mycket yngre och djärvare. (Det var på den tiden då jag både tjuvåkte på spårvagnen och hoppade bungy jump.) Nu var det dags igen. Den enda skillnaden från förr var att jag nu slog på en pulsförhöjning med ungefär tvåhundra slag.

Jag brukade göra – och gör så även denna fredag i tantåldern – så här:

Jag står beredd. Vaksam och alert att sprinta fram så fort läge uppstår.
När nummer 632 trycktes fram i kassa 7 (jag hade 721) och ingen tar kommandot mot kassan direkt, då hugger jag.

Då måste man stega fram bestämt, utan tvekan, med blicken fäst vid biträdet och med ett avslappnat leende på läpparna. Sedan knycklar man ihop lappen och lägger den i kölappshögen. Och beställer tre flaskor vin i den övre prisbilden.

Inget biträde i världen kommer att ifrågasätta ditt könummer.

Vad vill jag? Vem är jag? Var ska jag?

Igår missade jag att håva hem dessa stolar på auktion. Jag hoppade av på 3 200. Eller snarare, jag blev överbjuden och ganska lättad. Fast jag ville ha dem. Hur schizo är det?

Fredagsmagi

De kvällar när jag inte badar barn eller diskar efter middagen, eller för all del skriver brev till Audi eller går på bio, och klockan är 19.05 och ingen hänger framför burken. Ja då händer det att jag sätter på Dr Phil för att få mig en dos common sense.

Igår visade det sig att det finns ett hus som heter Dr Phil House. Där har han samlat ett antal hatfyllda människor som ska bli polare med sina värsta antagonister. Här skulle jag kunna svälla ut och berätta om de olika människoöden som samlats och bla bla bla, men det tänker jag inte göra.

Jag tänker istället berätta om den Dr Phil-mening som satte sig som en syl hos mig. Han har ju den förmågan, Phil.

Till den 56-åriga kvinna som var oerhört bitter, arg, frustrerad och som utsett alla vita människor till sina ovänner, sa han så här:

You want magic in your life? Then be magic.”

Hans livsfilosofi faller väldigt väl ihop med min. Du skapar dina egna möjligheter. Sitter du som ett sölmongo och gnäller, ja då är det vad du får tillbaks.

Så, create a little magic out there.

Tärningen är kastad

Ett snabbt och trevligt svar från Claes Jerveland:

Hej Barbara,

Tack för ditt målande mail nedan. Jag beklagar givetvis problemet med din Audi samt om du uppfattat att du hänvisats till olika personer. Din kontakt ska givetvis vara din lokala återförsäljare och av denne ska du få hjälp och raka besked. Som du säkert förstår kan inte jag per mail utlova ersättningar eller lösningar på enskilda kund förfrågningar. Vi loggar ditt ärende hos vår kundtjänst som tar över ditt ärende och ser till att du blir vederbörligen kontaktad.

Mvh
Claes Jerveland

ps Chefen för Audi Sverige är from oktober 2006 Jens Wetterfors ds

Så var ärendet tillbaka hos fotfolket. Fortsättning följer.

Sport och film

Jag sponsrar Canal+ och jag gör det relativt glatt varje månad. Därför blir jag extra glad när de använder (en del) av pengarna till riktigt bra reklam.

Eller hur?

Släng in popcornen i micron och lägg upp fötterna.

Ibland får man ta saken i egna händer. Jag skickade igår kväll ett mail till Audis svenska VD – Claes Jerveland. Pappa kommer att bli stolt. Och snart kommer nog ett snabbt och trevligt svar från Claes.

Hej Claes Jerveland,

Jag kontaktar dig eftersom du är chef för all Audiförsäljning i vårt land. Häromveckan när vi körde vår 2,5 år gamla (eller nya, beroende på hur man ser det) Audi A4 Quattro märkte vi att det inte kom någon värme ur klimatanläggningen. Vi fingrade på termostaten. Höjde från 19 till 22. Inget händer. Det strömmar iskall luft ur systemet.

Som du vet är krånglande bilar en grogrund för otyglad vrede. Vi tar bilen till vår duktige verkstadskille. Som inte förstår någonting. Han säger att den är alldeles för ny för den här typen av fel. Efter en felundersökning kommer han i alla fall fram till – osannolikt nog enligt utsago – att det måste läcka ur vattenpumpen. Vilket du, Claes, säkert känner till att det inte ska göra efter 3 600 mil. Detta är ett problem som vår vanliga verkstad inte vill befatta sig med, ”det måste Audi ta på sig, det här handlar ju om ett konstruktionsfel”, säger our man.

Sagt och gjort. Till verkstaden i Göteborg. Samma rynka mellan ögonbrynen och bekymrade min där. Vattenpumpen? Nä, den ska hålla minst lika länge som kamremmen. Och den, Claes, den håller ju 18 000 mil på just den här modellen.

Det är nu det börjar. Hur låga odds det än verkar vara på vattenpumpen, så är det just den som sprungit läck. Vi får en nota på 6 500 spänn. För ett fel som inte skulle uppstått. Jag ringer verkstaden och vid det här laget har jag jagat upp mig något alldeles. Verkstaden bollar över till Svenska Volkswagen i Stockholm. Som sparkar tillbaks bollen på uppstuds. Så där håller det på, fem gånger fram och tillbaka. Tills Stockholms kundtjänst tröttnar och tar 70% av materialkostnaden. Det motsvarar 329 kr. Jag tänkte egentligen inte gå in på hur den personal du håller dig med svär sig fria från ansvar, men det här skyfflandet ger knappast höga betyg.

Som du förstår är jag inte intresserad av att få ett avdrag på notan på 300 spänn. Jag är intresserad av att någon stegar fram och greppar pucken. Blåser av spelet och slutar springa på läktaren. Jag är intresserad av att denne någon inte tar 300 spänn av ansvaret, utan hela.

Själv fick jag ägna en hel arbetsdag åt att bli runtskickad när allt jag önskade var att någon skulle greppa luren och säga: ”Du har köpt en Audi. Då ska du inte behöva oroa dig för sådana här uppenbara missar. Vi fixar det, för vi ser att vårt rykte är viktigare än sexochetthalvt lakan.”

Jag är övertygad om att du har en vision om att driva ett företag som borgar för den högsta av kvaliteter. Det är i alla fall den bild av varumärket Audi som jag fått. I den världen skulle ni ge garantier om någon bil inte håller det mått som ni faktiskt tar betalt för.

Men inte. Det håller liksom inte att lova en sak innan köpet. Vorsprung durch technik. Och en helt annan när det så kallade vorsprunget avslöjas i all sin avklädda prakt. Det hoppas jag att du förstår.

Så här tänkte jag:

Du ringer det där samtalet till Stockholm eller Tyskland eller where ever och ger dem som monterat in en halvtaskig vattenpump i vår bil en uppsträckning. Sedan ser du till att ta kostnaden för den här konstruktionsmissen.
Hur låter det?
Ditt e-postsvar kommer jag att publicera på min blogg. Den har ett tusental unika läsare i veckan och jag tror att mina besökare redan börjat poppa popcorn och satt sig till rätta, i väntan på ditt svar.

Bästa hälsningar

Barbara B.

Just det. Cambiassos frisyr.

Som ni förstår, här finns ett helt outtömligt ämne som ingen av dagens kommentatorer ens vill beröra.

22 vippande frisyrer, 44 spelande lårmuskelpaket, 2 tränare i trenchcoat och grånade tinningar och 1 Henrik Strömblad som fått gå i pension.

Nu har morsan tänkt till

Här sitter vi igen. Klockan är 22.22 och Inter-Valencia är snart slutspelad. Henrik Strömblad och Gleen Hysén har betat av ännu en kväll i kommentatorsbåset. Henrik är inte lika överjävlig att lyssna på som igår och Glenn verkar vara lite irriterad på honom redan från avspark. Han kanske också fick klåda av Henkes ständiga tullande ur pluntan i går kväll, vad vet jag.

Tänk om man kunde slippa de här herrarna helt och hållet. Vem hade man då velat lyssna på?
Min sambo retar sig samtidigt på att jag kommenterar Cambiassos frisyr. Ingen annan gör ju det, säger jag. Och det borde de för den för sorglig.

Så slog en tanke mig. En HELT fantastiskt kreativ och nyskapande tanke.

Hur underhållande (snälla snälla snälla någon programchef lyssna på den här idén) skulle det vara om Klara Zimmergren och MIa Skäringer från radions Roll-on, fick kommentera en match?

I tell you.

Svinkul och totally memorable.

Bosse Hansson kom tillbaka. Allt är förlåtet.

Vi satt och häckade framför Lille-Man Utd i Champions League igår kväll. Jag har bara en sak att säga, och det rör inte matchen.

Henrik Strömblad. Kan hända att han är den sämsta kommentatorn ever. Glenn Hysén framstod som en klasskommentator i jämförelse. Kanske hade han varit och tullat i innefickan ett par varv innan sändning, för en gedigen insats det stod han då verkligen inte för.

Någongång under första halvlek går Unitedsupportrarna berserk. De stormar planen från sin kortsida och polisen är snabbt framme och föser tillbaka packet.

I enlighet med någon FIFA-överenskommelse så visar aldrig TV vad som sker när något sådant sker. Vilket jag kan tycka är rätt, buset ska inte få njuta av att dessutom se sig själva i TV-rutorna. Den här informationen är jag rätt säker på att även Henrik Strömblad känner till. Så antingen ser han det som sin plikt att underrätta oss tittare vad som händer utanför bild, eller så får han helt enkelt ribba av att prata om batonger, hårda nypor och tårgas.

För karln slutade nämligen aldrig. Spelet fortgick. Neville fintade. Ronaldo gjorde hundra överstegare. Larsson skarvade. Och Henrik Strömblad pratade vidare om den franska polisen.

Just när man trodde att han lagt av hör vi igen:

- Nu verkar det som de använder tårgas. Ja där vänder publiken upp på läktaren igen.
- Den franska polisen är ju känd för att slå först och fråga sedan. Inte för att jag har någon personlig upplevelse av detta.
- Nu tar de fram batongerna.
- Är det vattensprutor de använder där?

Och till slut:

- Nej, nu får jag sluta prata om tumultet.

Fast det gjorde han inte.

Jag tippar på ribba.

Kanske är dags för förändring?

Vad fan hände i The Departed?

Jag har hamnat i diskussion med en vän om hur The Departed egentligen slutade. Hon och hennes man blev oense om huruvida Jack Nicholson också var undercover.
Så vill jag inte alls minnas det hela, men å andra sidan var den full av förvecklingar och snabba puckar, så from time to time satt jag och sambon och tittade hålögt på varandra. Hoppades att den andra hade fattat.

Någon som har bilden klar för sig?

Vad fan hände i The Departed?

På inköpslistan till fredag:

Vin
Fint vin
Dyrt vin
Champagne

En enda lång lucka

Det är lite konstigt, men på fredag har vi bjudit hem en familj som bor hyfsat nära oss. I somras hittade vår sexåring deras sexåring och vår treåring deras treåring. De bor en gata bort och vid något tillfälle tog vi med deras sexåring på en dagsutflykt till havet. Vill minnas att det var dallrande trettiotvå grader och glass som smälte innan man fick av pappret.

När vi sen eftermiddag lämnade tillbaks honom lagom rödmosig, frågade mamman och pappan om vi ville komma dit lite senare på kvällen på middag.

Visst, det tackade vi glatt ja till. Senare slank vi över, solbrända och med en flaska rosévin under armen. Vi gick därifrån fyra (!) finfina flaskor vin och en grillad torsk senare. Sedan dess har vi släpat runt ett samvete i containerstorlek och tänkt att vi snart bjuder igen.

Nu är det minus-två-gradigt februari och det är pay-back-time.

Barnen känner ju varandra bra vid det här laget, men allt jag minns från den där kvällen var alla flaskor som de halade fram och hur mycket och högljutt vi pratade. Inte om vad. Inte om vi kom varann speciellt nära, inte vad de jobbar med eller hur länge de bott i sitt hus.

Tyvärr minns inte min sambo mer än jag. Men vi tror att vi minns att de var lite vinkännare.

Hoppet står nu till att de inte minns så vidare värst mycket om oss heller.

Knappt om tid. Knappt någon.

Aaaaaah, jag har kräkmycket på jobbet idag. Hinner knappast hitta på bloggämnen och än mindre skriva dem. Åt lunch stående på femochenhalv minut, nu två minuter till kundpresentation.

Japp där ringer de på dörren.

Skriver mer sedan, and that´s a promise.

Kanske om det mobila elementet som tagit plats bredvid mig och vars fläkt låter som ett tröskverk.

Nu bulle.

Zlatan och vem som har rätt

Zlatan vill inte spela. Lasse vill inte krusa. Men Roland verkar pigg. Han ska åka till Italien och prata ut mellan fyra (eller sex brukar han lägga till) ögon. Fyra tycker jag verkar bra, Lasses två ögon gör nog bättre i att stanna hemma. Den vibben kan till och med jag läsa, fast jag sitter långt från händelsernas centrum. Zlatan kan möjligen tänka sig att snacka med Roland, men vid Lasse drar han förmodligen alla sorts gränser.

Zlatan kommer inte att komma tillbaka innan Lasse har gjort sitt. Rolles eventuella fjäsktripp isn´t gonna change a thing. Mer än att Zlatan troligen kommer att känna sig fjäskad för. Vilket jag inte vet om han gillar eller ej.

Zlatan glömmer inte en oförrätt. Lasse glömmer inte rätt förberedelser och Ronaldo glömmer troligen inte en förrätt.

Vem får rätt?

Sett den, gillade den

Nu har vi äntligen sett den. Brokeback Mountain.

Kvarstår bara att köpa legot.

Snudd på massor av budskap i det här blogginlägget

På mornarna på väg till jobbet brukar jag få en punkt.se tryckt i näven. På samma vagn sitter jag ofta och funderar på ett bra bloggämne. Mycket lustigt så händer det att jag hittar små uppslag i tidningen att skriva om. Så också denna morgon.

Längst bak i tidningen ligger Filmtipset. Där recenseras kvällen bästa filmer. Idag var det bland annat Under solen, Hemlängtan och Ed Wood som synades i sömmarna. Först kommer en kort sammanfattning så som en kort sammanfattning brukar se ut.

Hemlängtan sammanfattades till exempel så här:

Tonåring blir intagen på ungdomsavdelning. Vardagen med vårdpersonal och andra intagna återges. Samtidigt berättas om killens symbiotiska relation med sin mamma. Känsligt, snudd på sårbart spel.

Urrr. Jag ryser flera gånger. Snudd på sårbart spel. Låt mig gissa: recensenten är snudd på i kontakt med sitt egna känsloliv.

Under varje recension får man också en snabbguide om filmens genre, belyst med en röd pil.

Hemlängtan fick beskrivningen ”Budskap”. Under solen fick både ”Kärlek” och lite ”Budskap”.

Jag kan, som tidigare nämnts, tipsa om Babel. Knökfullt med ”Budskap” där.

Continues: The Slowskys

Föredrar långsamheten

I dagens Resumé:

Bloggarna lockar till köp

Närmare 60 procent av bloggläsarna har köpt något de läst om på en blogg. Tre fjärdedelar anser att bloggarna har goda kunskaper om det de skriver om.

Jag antar att det kan vara tvärtom också? Att ni inte kommer att springa iväg på fikarasten och köpa en Audi?

Babbans babbel om Babel

Igår kväll var jag på bio med en vän. Vi skulle se Babel som vi egentligen inte hade hört så mycket mer om än att regissören är Alejandro Blablabla som gjorde den fantastiska 21 Grams. Vi kände även till det där med sjufaldig Oscarsnominering och att den gamle Pittan skulle vara med.

Den var enkelt uttryckt ruggigt bra. Efteråt satt vi på Cappuccino och sög på varsin Pago. När vi först pratat oss trötta om vilken hopplöst utdaterad inredning cafét har, så försökte vi enas om sentensen av filmen.

Den handlar ganska mycket om rädslan för andra kulturer, om hur dåliga vi är att lyssna på varandra, och hur superior amerikanerna anser sig vara.
Enligt vår amatörmässiga fruktjuicetolkning.

Sedan när jag satt på vagnen hem tänkte jag på titeln. Babel. Var inte det något bibliskt? Vi har inte kommit dit i Barnens Bibel ännu, men namnet klingade bekant. Nåt med torn, var det inte så.

Var tvungen att googla när jag kom hem och jajamensan.

I 1 Mos. 11 berättas att människorna i Babylon byggde ett torn som skulle nå ända upp i himlen. Från början talade alla människor i tornet samma språk, men som straff för deras högmod (dvs. tron att de kunde nå himmelen) ordnade Gud så fiffigt att det utvecklades olika språk och människorna inte längre kunde förstå varandra. Det här ska ha lett till splittring och förfall. Babels torn har (förutom högmodsgrejen) kommit att bli en symbol för mångspråkighet och språkrikedom.

Då kände jag mig faktiskt lite smart.

Jag undrar

Och när jag kräkts ur mig hur helt åt helvete kass det är med vattenpumpar som går sönder och det här måste ju vara ett konstruktionsfel och herregud när jag köper en Audi så gör jag det med vissa förväntningar och ska det verkligen vara så här vilket ansvar tar ni, så förväntar jag mig att damen ifråga svarar:

- Inga problem, vi fixar det här. Så ska det inte vara när du köper en Audi.

Undrar om det blir så.

Teorin no småchifer

Min pappa är lite speciell, inte som oss som gillar när saker bara flyter. Han älskar nämligen när saker trilskas med honom. Han har alltid sökt sig till konflikter och tycker att det är toppen om han kan få elda upp sig och skälla lite på folk. Då är han som bäst. Ju jävligare, desto bättre.

En broskbit i kaviaren? Perfekt! Där är han verkligen i sitt esse.

Sofföverdrag som krymper? Jippie! Här ska klagas som det aldrig klagats förr.

För pappas tes har alltid varit att vända sig till högsta hönset. Om en normal människa skulle vända sig till IKEAs kundtjänst, så vänder sig pappa till Ingvar Kamprad himself.

- Lillbossar och mellanchefer vågar aldrig ta avgörande beslut. Det är de för rädda för. Ska man få något att hända, så ska man vända sig till högste chefen, brukar han säga.

Med tillägget att man ska göra det så övertygande retoriskt som bara är möjligt. Och man ska vara riktigt heligt förbannad.

Så nu, när vattenpumpen på vår bil, som är två och ett halvt år gammal, har gått sönder och måste bytas ska pappas dotter praktisera det hon lärt sig.

Jag vet inte hur ni känner, men om jag köper en Audi.

Punkt.

Ska inte det borga för någon typ av kvalitet? Vorsprung durch technik liksom.

Om jag sedan köper en specialutrustad Audi med Quattro och sportchassi och grym motor och annat och som gått strax över 3 000 mil. En vattenpump byter man efter 18 000 mil.

Punkt igen.

En bil som precis sluppit ur sin nybilsgaranti. Ska det vara några problem med en sådan kärra överhuvudtaget?

Nu har jag retoriken. Ska bara krydda den med lite hederlig överjävlig irritation.

34 blir 20

Någon har satt en förortsmorsa på att lansera Göteborgs partyliv. Nu ska här tänkas krogliv, det allra krämigaste, stekigaste och pulserande nattliv som staden erbjuder. För att komma i stämning har jag dagen till ära tagit av mig mysbrallorna, släppt ner den kletiga tofsen och gnuggat bort tandkrämsfläckarna från den där fräsiga svarta skjortan.

Det händer faktiskt, otroligt nog, att de med ännu mindre koll vänder sig till mig för att få tips om vart de ska gå på afterwork eller bröllopsdagsmiddag eller för att dansa.

Till moi?

Med den lilla självförtroendekick ett sådant förtroende ger, tar jag mig ändå an uppgiften med den största av iver. Jag surfar ut på stureplan.se för att hitta lite sköna uttryck som inte är daterade 1994. Och om jag inte visste det innan så får man en ganska bra bild av hur jävla off man är – och samtidigt hur befriande skönt det är att inte vara en del av Världen Yta.

Den där pay-offen jag håller på att snickra på ska tjugoåringar gilla. Den ska kännas rätt. Den ska vara yta. Den ska vara glammig.

Så någonting säger mig att "Göttet ur Götet" inte är helt rätt.

Fan. Får börja om. Måste försöka leva mig in mer i tjugoåringarnas värld. Leva som de. Krypa in under deras skinn.

Tror jag går och köper mig en Pepsi Max.

Säg hejdå till övertro på barn

Det där med att man tycker att barnen plötsligt kan en massa. Att de faktiskt har koll på ett och annat. Om vi någonsin inbillat oss att vår fyraåring kan sortera och väga fakta, så var det en förhoppning som flög all världens väg i lördags.

Vi skulle till Tjörn. Det hade vi förklarat ungefär tusen och en gånger. Att vi skulle bo på hotell, bada i en stor tunna och spela spökspelet. Vi hade visat världsatlasen och Sverigekartan.

Kvällen innan trodde hon att vi skulle bo i tält kommande natt. (Kanske inspirerad från Abraham och Lot, vad vet jag) På lördagsmorgonen när vi så knådade ner tröjor, dockor och kycklingfiléer i den stora, gula dykartrunken dök hon upp igen.

Och trodde att vi skulle till Thailand.

Detta toppades av att sexåringen var väldigt orolig för det där med tunnan. Skulle han bottna? Skulle det vara för varmt? Skulle det vara andra människor där? Skulle vi ha badkläder på oss? Skulle det inte vara för kallt? Hur stor är den där tunnan? Står den verkligen på bryggan? Håller bryggan för en tunna?

Och. Så. Vidare.

Slutsatsen och lärdomen får bli att fyraåringar har ingen koll på varken det ena eller andra, det gör vi bäst i att försöka minnas. Sexåringar har en tendens att oroa sig för saker de aldrig upplevt, för om föräldrar bråkar och om de kör vilse.

Däremot gillar de båda Jimmy Jansson.

Liiiiite najs upplevelse

Och det gyttigaste kan mycket väl ha varit den vedeldade tunnan på bryggan.

Tänk er 40-gradigt vatten. Trätunna. Isblå himmel. Minus fyra runt huvudet. Ispärlor på ögonfransarna. Röd nästipp.

Tänk sedan bort två spattiga barn som inte alls vill ha minispa utan hellre öva bentag eller kolla Bolibompa. Tänk istället lugn och ro, en ganska kall öl och klucket av vågor.

Det gjorde vi.

Helgen

Vi var på minisemester ute på Tjörn i helgen.

Det var gytt.

Vilken person är farligast? Den som är i gasen eller den som varit det?

Att man blir lite personlighetsförändrad när man är på pickalurven är ju inget nytt. Jag betedde mig som värsta supersociala minglaren igår, tänkte inte på någon morgondag eller på att det finns något som en sista-buss eller en tom plånbok. Men som sagt, det är inget nytt under solen.

Däremot att den här avslappande och vidlyftiga låt-gå-hållningen även håller i sig dagen efter, det tycker jag känns lite oroväckande.

Jag sitter på jobbet med ett svagt illamående, kass koncentration och en mage som låter som ett maskinrum på en lastfärja. Då och då rapar jag lite pysande. Det luktar surt.

Jag tänker att jag ska pinna bort till cafét strax under oss och köpa mig det mest kaloririka de har. Ett wienerbröd med smörfyllning och glasyr. Eller varför inte en wienerlängd? På lunchen tror jag att jag ska unna mig den där kashmirtröjan till mig själv och ett par coola skinnsneakers till min sambo. Klart att barnen ska ha Gucci. Schälvfallet.

Allt känns luddigt skönt, allt är möjligt, vem är jag att sätta gränser?

Jag har fullt upp med att hålla illamåendet i schack.

Till lunch? Det får väl bli oxfilé toppat med ostron och hummer. Däremot champagne, nej, där går gränsen.

Då kommer jag kräkas.

Vin med kvist

Ni kan glömma det där hälsoinlägget jag gjorde tidigare. Ikväll reklambar i stan och jag tänker dricka minst ett glas kaloririkt vin innan jag tar bussen till förorten.

Eller...

...kommer de med selleristav?

Minus

Hemma håller vi på att gå igenom de fyra räknesätten. Addition är inga problem men subtraktion har stött på en liten fyraårig patrull. Vid något tillfälle har jag försökt förklara genom att ta godisbitar från henne, men då får hon något vilt i blicken och blir så störd över mitt övergrepp att hon inte är i något räknesätts state of mind om man så säger.

- Jag tog en, hur många har då du kvar?, försöker jag och gömmer en gelégroda under soffkudden.
- Ge tillbaks!, vrålar lillskruttis.
- Men jag försöker ju förklara minus, lirkar jag och håller fast kudden.
- Ge tillbaks! Den var min!, fortsätter lillskruttis.

Okej. Vill helst inte att subtraktion ska bli värsta traumatiska grejen, så jag ger tillbaks grodan.

Hon ser på mig med misstro och bär iväg med resten av godisskålen till en tryggare sfär.

Nu läste jag om Mae West idag. Hon sa helt enkelt så här:

A man has one hundred dollars and you leave him with two dollars, that's subtraction.

Kanske ska testa det.

Då får hon även en läxa i livsnödvändig, kvinnlig list.

Hmm. Verkar som det är tre mot en.

Efter en vecka i junkfoodens bakrum har jag nu ploppat ut på andra sidan som en äkta friskus. Nu har jag köpt dinkelmüsli till frukost. Jag tränade på gymmet på lunchen och sedan gottade jag mig med en sjubitars sushi.

Fräscht.

För när jag börjar tänka hälsa vet jag verkligen hur man gör. Här slängs creme fraiche. Här fylls det på med torkade aprikoser och fikon. Ingen falukorv innanför mina väggar. Quinoa verkar nyttigt. Och quorn. Ja allt som börjar med Q kanske.

Qöttbullar.

Med mig i fallet tar jag givetvis hela familjen som nu serveras grillad fisk med ångade grönsaker och till efterrätt rårivna morötter med russin.

De tittar skeptiskt på tallriken.

Surt på mig.

Men det biter inte. Jag tänker att ”grönt te – hur gammal måste man vara för att gilla det?”

Sedan efter maten när jag nynnar loss på någon grönsakssång och känner mig alldeles lätt i kroppen. Som en fjäder. En fräsch en.

Då hör jag plötsligt hur det prasslas i godisskåpen och när jag smyger runt kökshörnet står där en målinriktad make och två tysta (!) barn och gömmer sig bakom hans ben. Han delar med sig av sin Marabou chokladkaka och hyssjar med finger över munnen.

De fnissar och har choklad över hela tänderna.

Jag lägger mig i soffan och ger upp. Sugandes på en broccolikvist.

I kreditträsket

När vi satt på tåget hem till Göteborg i söndags räknade vi ihop finanserna. Efter att jag lagt vantarna på resten av SL-kupongerna och vi gjort den avräkningen slutade det hela med att jag var skyldig 100 spänn.

- Jag tar ut det på Centralen, sa jag.

Tänkte att hon säkert glömmer det. Att jag kan lämna den här helgen hundra spänn upp.

Inte då. I morse fick jag ett mail:

Yo bitch!

Gimme my money or I'll pop your sorry little ass.

/A

I morgon ryker en knäskål.

Bäst jag betalar.

Fel som blev rätt

Baksidan med att ladda ner skivor är att man inte vet hur artisterna ser ut längre. Å andra sidan kan det förstås vara en fördel för somliga. Om jag hade botaniserat fritt i en skivaffär hade jag aldrig hittat den här snubben. Han heter David Gray. Jag laddade ner skivan i tron att han var den nåååågot kyligare mulattsångaren Craig David.

I alla fall.

Låten Babylon av David Gray.

Köp.

Den tjuvaktiga herren

Gick på spårvagnen för att ta mig till jobbet i morse. Efter mig kommer en skum herre. Han har beige jacka, är kal om flinten och på näsan vippar ett par trista små glasögon. Den här lille mannen har portfölj och är på väg till sitt jobb som Tjänsteman på kanske Skattemyndigheten eller varför inte ekonomiavdelningen på Stena? Han står upp, liksom hänger på kupongmaskinen. Han stämplar inte. När vi närmar oss en hållplats kliver han ut i gången med ett halvt steg och stirrar på nypåstigna passagerare.
Man bara vet att han inte vill åka fast. Att han tjuvåker.

Men. Det roliga har knappt börjat.

När vi passerar taxegränsen, fem hållplatser senare, stoppar han plötsligt i sitt lilla förköpskort och stämplar två kuponger.

Han sparade en kupong.

Han köpte sig ganska mycket oro.

Inte så lite nöjd sätter han sig bekvämt mitt i vagnen. Bläddrar i en gratistidning.

Han tyckte nog att det var värt den där kupongen.

Vad gör inte en beige herre för att få lite spänning?

Bara det inte regnar piffi

Vi håller som bäst på att kolla in tips på boende och stränder och annat inför vår Koh Lanta-resa i november. Här ska planeras i tid!

Den här beskrivningen av resmålet hittade vi igår. Jag bara anar att det kan vara ett översättningsprogram som varit i farten. Annars skulle nog jag kräva tillbaka pengarna från den översättaren. Småfull är bara förnamnet.

”Den Lanta öresorten skar du fynd den som är lätt att frigöra ditt, varar besvärad och får i handlag med naturen.
Stega av utveckling är långsammare på Koh Lanta, och denna gör den ett idealt att förlägga för de som söker en badstrandparadise som är färdig med de svänga kokosnöttreesna, waterfallsna och den lokala kulturen.
Gilla andra områden längs Thailand Andaman seglar utmed kusten, äger rum den mest väl tiden att resa till Lanta mellan November och April. Detta är det torrt kryddar, även om vid April det finns tillfälliga hällregn. Perioden May till Oktober är det regnigt kryddar. Haven blir det ganska grova begränsande fartyget snubblar och färjor. Dykningsynlighet lider vanligt som väl.
Flightspermissioner dagligen från Bangkok till Krabi. Räcka för den tre timme ritten till Koh Lanta, när där, transport liksom kortkort-skåpbilar väntar på. Den andra halvan av snubbla är mestadels på ferryboats, en scenic ritt som makes den ett angenämt snubblar till den huvudsakliga ön av Lanta. När där, det är lätt att fördjupa sig oneself i de lätta berlocken av Koh Lanta. Den mest tuffa delen lämnar.”

Det verkar som det regnar kryddor.

Hoppas det är timjan. Det gillar jag.

Verklighetsflykt som njutningsmedel

En tanke slog mig efter förra inlägget om min passion för böcker. Att förlora sig i en bok är min skönaste tillflykt, det jag helst väljer när jag vill vara någon annanstans. När jag behöver drömma mig bort, och tro mig jag verkar behöva drömma mer än de flesta jag känner. Varför vet jag inte, jag antar att jag bara är sådan. Det har inget att göra med att jag inte trivs med där jag är. Men drömma måste jag.

Men jag är övertygad om att vi alla har ett tillflyktsbehov. Om man inte tycker att böcker är så cool, så kanske musik är det, eller film, eller playstation, eller joggingspåret, eller botten på glaset eller yoga eller internet. Vi behöver det. Det är inte ett tidsfördriv, det är det viktigaste valet vi gör. Det är här vi när våra drömmar. Ibland är det konstruktivt, utvecklande och resultatfokuserat. Ibland inte.

Men vårt val av tillflykt säger något om oss.

Mitt hjälper mig att drömma.

Och att njuta av stunden.

Älskade bok

Det fina med böcker, det har jag tyckt sedan jag plöjde Enid Blytons Femböcker i 9-årsåldern, är den mentala förflyttning man gör. Då, som 9-åring, blev jag Dick varje gång jag öppnade en av de orangefärgade böckerna. Jag åt plum pudding och jag löste deckarfall som ingen annan. Med mig hade jag försiktigt hariga Anne, orädda pojkflickan George och förnuftiga storebror Julian. Vi hade en hund också, gläfsande Tim. När jag läst klart boken kändes livet lika tomt som det känts levande, bara en stund innan. Vad var nu meningen? Mina tre vänner upplöstes. Tim slutade gläfsa. Jag kastades tillbaka till sjuttiotalshuset i tegel och med bruna skinnsoffor. Tills mamma och jag cyklat till bokhandeln för att köpa nästa bok i serien.

Just nu läser jag Augustvinnaren Svinalängorna. Där har jag blivit finsk ystadsbo i andra generationen. Och det är ju så med böcker nuförtiden. Det är inte alltid man löser fall. Det är sällan feelgood från pärm till pärm. Den här boken gör ont i magen.

Men man hänger i. Har den där obestämda känslan i magen att man är med om en parallell verklighet. En som fortsätter först när jag öppnar boken innan sängdags.

Den gör ont. Men jag tror att den gör gott också.

Jag själv - märklig

Det är så märkligt. Vi har fått låna Brokeback Mountain på dvd av några kompisar i….jaaa…eeehh…fyra månader nu…. Det här är en film jag verkligen vill se. När den gick upp på bio så var jag på vippen att faktiskt bryta mitt tvååriga frånfälle och se den på stora duken. Så bidde det inte. Nu har vi den framför oss, ligger till och med ovanpå dvd-spelaren. Barnen somnar kl. 20.00. Det har varit julledigt. Vi klagar över det klena TV-utbudet. Vi kollar repriser på Charlton-Bolton.

Men vi sätter fan inte på Brokeback Mountain.

Ibland förstår jag mig inte på mig själv.

Ikväll kanske.

Men troligen inte.

Herren hit och dit

Hemma hos oss har det, ända sedan vår snart fyraåriga tjej blivit kallad till kyrkan för att få Barnens Bibel, varit biblisk läsning varje kväll.

Vi har plöjt Skapelseberättelsen, Adam & Eva, Kain & Abel, Abraham, Lot, Jakob och Esau och om Sodom & Gomorra. Sonen är måttligt intresserad, lyssnar från och till och ibland med ett halvt öra. Men lillskruttan är trollbunden.

Efter varje kapitel säger hon: "Kommer inte Jesus snart?"

Jag eller min sambo brukar berätta att det gör han, fast inte riktigt än. Inte förrän i Nya Testamentet och det kommer längre fram.

Sedan tänker jag att det kanske inte är så hon menar. Hon kanske har en oförklarlig insikt och kunskap om vad Bibeln går ut på, alla redan. Att Jesus ska komma tillbaka.

Burr. Bäst att hålla sig väl med henne.

Tills vi vet läser vi vidare, och det fastnar faktiskt lite klokdom på vägen.

Kvick rapport

En snabb rapport från helgen. Det blev så att jag lät kreditkortet springa gatlopp på Stockholms gator och torg. Köpte bland annat en klänning eller tunika som jag tyckte var jättefin. Men den var stor. Gigantisk. Lite Barbapappa över den. Eller gravid konstnär. Framtill satt det två fickor där jag skulle kunna förvara mina penslar.

Babban till storstaden

Den här helgen ska jag och en tjejkompis (om man vill verka ung) eller väninna (om man inser faktum) åka till Stockholm. Vi lämnar män och barn behind för en tvättäkta tjejhelg. Ikväll Grill på någon sorts drink (hjälp vad beställer man? P2 eller är det nittio?) och i morgon nåt sushiställe. Sedan ska det visst dansas.

På söndag rullar tåget in på perrongen med två ledbrutna men lyckliga tanter.

Tills dess, trevlig helg!

Sätt klockan på 05.00.

I morgon bitti har jag lovat barnen att vi ska äta frukost hemma innan skola och dagis. Och det är inte vilken frukost som helst.

Det ska bli amerikanska pannkakor. Eller magiska pannkakor som lillfjompan säger.

Jajamensan, supermorsan ska upp i ottan och grädda varma, fluffiga frukostpannkakor.

Det är väl det som kallas en bra start på dagen?

Mamma helt utan nojor

Nu har vi gjort en helt icke-unik, men dock efterlängtad bokning. Vi ska till Thailand i november, i två veckor och det ska verkligen bli fantastiskt.

När jag var yngre oroade jag mig aldrig för resor. Det var ju själva livet. Hur enkelt som helst. Kul. Spännande. Intressant.

Eller nu ljög jag ganska friskt. Jag minns plötsligt att jag hukat på hotellrum i Ensenada i Mexico, vågade inte lämna rummet, knappt ens för att släppa in room service.

Fem år senare hukade jag på hotellrum i Mexico City. Vågade inte över huvud taget gå utanför hotelldörren efter mörkrets intrång. Knappt på dagtid heller.

Men nu är det Thailand, Världens Fredligaste Land. Ändå.

Just nu oroar jag mig mest för:

1. Min sons jordnötsallergi. Kommer lokalbefolkningen att fatta att det är NO PEANUTS, inte EXTRA PEANUTS? Har de kök som klarar den hanteringen?
2. De verkar vara i avsaknad av säkerhetsbälten i Thailand. Vi ska åka minibuss i 2 timmar från flygplatsen. Dessutom kryllar hela landet av fatalister med inställningen ”det som sker det sker”.
3. En ny jättevåg
4. Mellanlandning i Arabemiraten
5. Jumbojetflygningen överhuvudtaget

Ja det var väl det.

Ska bli kul det här.

Bättre? Värre?

Jag tänker att man kunde haft det värre. Två friska barn, verkar hyfsat intelligenta än så länge, en fantastisk make, hus, bil som visserligen är på reparation, pappa och bror, vänner som andra skulle kunna mörda för att få ha på sin kompislista. Ett jobb som stimulerar mig och som betalar ok.

Just nu sitter jag och skriver om knubbsälar, knölsvanar och öronmaneter.

Då tänker jag att man kunde haft det bättre också.

Man kunde ju fått skriva om en annan knölsvan.

Som Zlatan.

Så då tänker jag att jag kunde haft det värre igen. För här, på min blogg får jag skriva precis vad jag vill.

Om att göra sina barn en otjänst

Det finns en sak som jag gått och tänkt på ett tag och som på en middagsbjudning i lördags plötsligt stod alldeles klar för mig. Vi var hembjudna till min sambos gamla gymnasievänner som har äldre barn än vi, 15 och 17 år. Och när vi satt där och pratade om barn och små och stora bekymmer så slogs jag av insikten att om man lyssnar noga på det de har upplevt, så kan man bespara sig själv ganska mycket tankemöda. Hjulet är redan uppfunnet liksom. Och det sitter där i samma rum, det är bara att roffa åt sig av all erfarenhet inom området.

Eftersom vi är lite sportnördar så pratade vi en del om knattefotboll och friidrott och annat. En insikt som de hade kommit till och som jag bara satt och slickade i mig av var att barnen behöver inte börja så förbaskat tidigt. De behöver inte heller få arrangemangen servade till sig med organiserad träning, riktiga matchställ, cuper i Danmark när de är nöjda med två koner som mål och någon att lira emot. För vad har de då kvar att drömma om?

Och när man tänker på det, så gäller ju det inte bara idrotten. Vi har visat våra barn Thailand, Korsika och USA när de är 5 år. Var fan ska de resa för att toppa det?

Vi åker till Legoland och Disney World innan de fyllt tre. Vi äter på restaurang, går på bio, på Liseberg, köper superrörliga spindelmannengubbar i naturlig storlek, ger dem eldrivna bilar och vi ger dem Intertröjor med eget tryck på ryggen. Innan de fyllt fyra.

Vi tror vi gör dem en tjänst.

Och allt vi gör är att krossa deras drömmar.

Minus elva på skärmen

Om man har en Mac, och det har man om uppskattar snygga designdetaljer. Som till exempel Widgets. Det är små ikoner om allt möjligt som man kan lägga upp för att med bara ett klick få en överblick om saker som intresserar en.

Min väderwidget funkar sådär.

Jag tittar ut. Det ösregnar. Måste vara runt fyra plusgrader eller mer.

Jag kollar min widget. Den säger oftast något helt annat, men den brukar inte slå fel på mer än femton grader.

Det är ingen bojkott. Det är ett hån.

Äntligen!

Inte Äntligen i den betydelsen att Zlatan nobbar landslaget, men Äntligen i den betydelsen att jag får lite bra bloggämnen igen. Det har ju varit frastorrt på fotbollsfronten sedan jag slutade pendla till Borås, sedan Blåvitt packade in, sedan Elfsborg sidledsförflyttade sig till guldet.

Men nu är det dags igen. Zlatan nobbar alltså landslaget på obestämd tid.

- Tills vidare, säger Lagerbäck.

Det kan betyda en av två saker. Antingen att beslutet gäller ”just nu”, eller som i anställningssammanhang – att det gäller för överskådlig framtid. Att det är klubbat, klart, beslutat, avgjort att det är det här som gäller.

Sannolikt är det så att Zlatan inte omprövar sitt beslut förrän Lagerbäck är historia. Vilket innebär att antingen får landslaget klara sig utan en av världens bästa forwards eller så får vi leta ny förbundskapten. Något säger mig att Lagrell kan vara lika stolt tjurskallig som Zlatan.

I min värld är Zlatan är en omogen och tjurig kille som borde vända blicken utåt istället för inåt. Som hade möjlighet att göra helt land fullt av småtjejer och småkillar stolta över sin landslagsreplika. De, som när Sverige kvalspelar, målar sig gulblå i ansiktet, som tillåts vara vakna extra länge och som skriver hyllningslåtar. Det är dem han visar att han inte bryr sig ett skvatt om.

Zlatan har ju missat hela poängen.
Zlatan anser sig vara större än Sverige. Han har just gjort sig mindre än sig själv.

Somna tidigt har sina sidor

Och det är först idag jag inser att jag missade Saltön igår.

Hmmmpppffffff.

Något måste hända nu.

Eftersom jag har tagit för vana att somna in runt kl 20.30 på kvällarna, strax efter att jag nattat barnen och läst några rader i en bok, har jag inte så mycket att blogga om. Mitt liv just nu avgränsar sig till att sova, jobba, läsa, äta, plocka och diska. Ibland duschar jag, ibland tränar jag, ibland lunchdejtar jag. Det här levernet måste få ett slut! Det ger inte direkt upphov till en massa nya reflektioner eller djupa samtal. Den enda stunden på dagen som jag verkligen har tid att fundera på bloggämnen är på vagnen till jobbet. Med punkt.se och tysta medpassagerare.

Något måste hända nu.

Men boken jag började i igår kväll, Svinalängorna av Susanna Alakoski verkar bra.

Högt högt

"I vår kommer du vilja stoppa ner skjortan i ett par höga jeans."

Jag kan tänka mig att det är ok med platt mage. Men jag vet inte med post-graviditet-tant-mage.

Kommer jag vilja det?