Ibland leker de spion

Jag tror att vi kan ha gjort världens fynd när vi köpte vårt hus. Jag vet att det är svårt att tala fynd utan att nämna priser och marknad och fall och uppgång och räntor och amorteringar, men det är inte det jag menar.

Det körde så att säga ihop sig igår kväll. Herrn i huset skulle jobba kväll och jag var på föreläsning. Men på våran gata i stan serru där hjälps vi åt, precis sådär enkelt, otvunget och opretto som man önskar att radhuslivet är.

När jag kom hem hade barnen varit hos grannarna i en timme och satt just och åt köttfärspita. Jag fick en också och stod och snattrade i köket med grannfrun medan de fyra jämnåriga äntrade studsmattan. Grannarnas femtonåriga son hängde också på, med jeansen ungefär en meter under rumpan men med kalsongerna där de skulle. Han verkar tycka att de är skoj att brottas med de två sjuåringarna och sedan bjuda dem på tuggummi.

När jag kom ut från att ha stökat kring med disken en stund har de tagit av sig strumporna och springer på grässlänten. En annan grannpojk som är elva smög bakom bilarna och hyssjade med fingret när jag undrande tittade på honom. Han tycker också att de två sjuåriga killarna är kul att leka med – och smyga på – av en anledning jag inte känner till.

Ytterligare tjugo minuter senare när mörkret börjar lägga sig ropar jag in barnen för ett bad innan läggdags. De kommer släntrande med skorna i handen och ett jordtäcke under naglarna och ett nöjt leende på läpparna.

Elvaåringen har just skänkt sin Pokemonsamling till min son.

När jag kommer in för att släcka ljusslingan i deras rum luktar det kvavt. Jag öppnar balkongdörren på glänt och ser att han somnat med korten tryckta mot bröstet.

Gammal och kulturförfallen

Man vet att man håller på att bli en riktigt sorglig skugga av sig själv när man börjar hetssurfa efter svenska premiären av Shrek 3.

En njutning

Vi har blivit med ny tvättmaskin. Det är helt och hållet en materiell njutning, men en njutning är det. Vi står och hänger över den i källaren. Låter fingertopparna glida över knapparna. Förundras över de digitala funktionerna, den patenterade trumman och jeansprogrammet. Den är så fin.

Alldeles nyss satte centifugeringen igång. När vår gamla maskin centifugerade vibrerade soffan i takt med att köksmaskinerna slamrade och rasslade och ett godståg tycktes ta genvägen till centralen genom huset.

Nu.

Väser.

Den.

Och det bara lite grann. En viskning. En flämtning.

Jag tror att den till och med hänger upp tvätten på egen hand.

Du är väl lite rough around the edges?

Du vet väl att du inte behöver fila bort dina egenheter eller slänga den gamla fula lampan som du älskar? Att du inte måste gömma undan dina böcker om Deep Purple för att de inte passar i bilden och att du fortfarande kan beställa in pommes frites med majonnäs?

Du vet väl att det som sticker ut är det som gör att jag minns dig med värme? Att det fula och trasiga och tilltufsade och skavande och illasittande är det som gör dig till du? Om du är ett asgarv vill jag se det när du klär dig, när du väljer inredning, när du leker med dina barn.

Vi kan lägga soffkudden tillrätta och vi kan torka smulor tills vi dör. Vi kan köpa Elle Interiör och vi kan anlita en home styler och en personal shopper.

Och at the end of the day är vi så perfekt trimmade att vi inte längre intresserar någon.

Det kan bara bli bättre och på lördag är det som allra bäst

Det rapporteras om ett svenskt fotbollslandslag som hade svårt med det mesta på träningen igår. Den sämsta träningen någonsin sa Lagerbäck, men idag skiner solen kanske även över Stockholm och det är en ny dag, en ny träning, vilade ljumskar och matchen närmar sig.

Simon Banks beskriver det som vanligt allra bäst:

Olof Mellberg ser extremt harmonisk ut, men i övrigt var det på den nivån att jag ett tag var säker på att laget låg under med 2–1 mot de gula konorna.

Allt hänger ihop

Och så blir man lite glad igen

Tysken är utbytt

Klart ni minns Bellmanhistorierna. De som pågick från sjuårsåldern och ungefär fram till fjortonårsdagen och som inbegrep en norrman, en tysk och så den lille Bellman. De lever än idag, bland dagens sjuåringar är jag eeeeh... betryckt... att kungöra.

Det roliga i vår familj är dock inte så mycket att Bellman stannar kvar längre än grisen i svinstian eller att hans flaggstång kan peta Gud i röven, utan att vår sjuåring har svårt med exaktheten i ord.

Nä serru hemma hos oss är det Norsken, Torsken och Bellman.

En blandning av sött och salt

Och så inlägget we all been waiting for. Stockholmsresan.

För er som inte har barn alternativt är duktiga på att lämna bort de barn ni har så kanske det här inlägget framstår som en stor gäspning. För er som är som vi (dåliga på att ta weekends på tu man hand); stäng munnen och torka hakan. Det blir inte bättre än så här.

Åt 2 st luncher på stan.
Åt 1 st middag på stan (himmelsk sushi på Ljunggrens).
Åt 1 st middag i lägenhet.
Åt 2 st frukostar i lägenhet där vi gick upp, satte oss, blev serverade.
Drack 9 st latte från Juramaskinen.
Tog 1 st vacker långpromenad längs vattnet på Kungsholmen.
Såg 1 st fotbollsmatch på 40-tummaren.
Shoppade 1 st skjorta till herrn.
Shoppade 2 st toppar till Babban.
Lånade 2 st morgonrockar.
Trängde ner fötterna i 1 st ballerinaskor till Babban.
Hade 0 störande inslag.

Dessutom prat, prat, prat, champagne, kvällste på terassen och 1 st kändis i form av Mauro Scocco.

Lite barnarbete

Eftersom jag är hemma och vårdar kräksjuk dotter så fick även "möjligen smittsam son" också stanna hemma idag. Han må vara smittbärare, men han är pigg och springer ut och in till studsmattan i ren frustration antar jag. Att vara hemma med mamma som ömsom jobbar ömsom städar står inte högt i kurs. Inte heller lillasyster som inte ens har vett att kräkas i toalettstolen.

När halva dagen har gått är han så sur, så slö och så uttråkad som bara en sjuåring kan bli. Jag ser tillfället, hugger det i flykten. Undrar om han ville tjäna några kronor. Ja det vill han gärna.

Han får golvmoppen och varmt citrusdoftande vatten i en hink. Jag tar dammsugaren och ger honom instruktionen att gå efter mig med moppen vilket han gör. Väldigt nära. Hans och min rumpa brottas om samma utrymme. Små våta varma fötter lämnar avtryck på högblankt golv. Moppfransar som blöta sviskade mot soffötter och mot mattkanter.

Men ändå. Han visar sig vara en idog och noggrann våtmoppare på två våningsplan. För besväret får han åtta kronor, i enkronor. Dem ska han köpa tuggummi på Maxi för.

Senare står jag i vårt nystädade kök och gräddar våfflor till mellanmål. Lillfjompan skriker uppifrån att hon vill ha hjälp att få ner hennes docka från en hylla. Jag svarar att jag kommer. Om en stund. Ska bara grädda klart våfflorna först.

Då hör jag den lille hjälpsamme nasaren stryka förbi mig.

- Jag kan göra det. För fem kronor.

Tillbaka i verkligheten

Jag kommer alldeles strax, inom kort, om en liten stund lägga ut texten om en fantastiskt vilsam och vuxet avslappnad Stockholmshelg.

Ska bara torka lite dotterspyor från sängen, golvet, mattan först.

Magsjukan is in da house.

Skrattar bäst som skrattar sist

Det är lite lustigt exakt hur mycket man kan se fram emot att resa bort på tu man hand. Vi bestämde oss tidigt i vintras för just den här helgen, och på att ta X2000 upp. Jag slog till på 1:a klassbiljetter och i måndags var jag och införskaffade två glossy magazines. En som passar dam, en som passar herr. Strax innan vi passerar Herrljunga ska vi köpa varsin kopp tågkaffe.

Vänta ni som inte är föräldrar.

Ni kommer att bli precis likadana.

Vuxenhelg coming up

I morgon bitti åker jag och herrn i huset till Stockholm. Det ska shoppas och ätas i lugn och ro.

Jag tänker sena kvällar, jag tänker vin och god mat, jag tänker samtal som får ta tid och jag tänker minst tre nya plagg i garderoben.

Jag tänker inte så mycket Melodifestivalens blå skiva, Bamsetuggummin eller på att rita en djurpark.

Det är förbehållet barnvakten.

För övrigt

Jag håller på att ändra åsikt om den där Gavaldaboken. Den börjar bli riktigt varm och puttrig.

Tankar om erfahrung

Jag har alltid undrat hur man blir rutinerad. När jag var yngre verkade det så häftigt att vara erfaren, att ha en trygg rutinbank att luta sig emot. Nu har jag kommit på hur det funkar. Gör så här:

Se till att klamra dig fast inom ett och samma skrå. Gå till jobbet varje dag när klockan ringer. Låt åren passera revy. Upptäck en ny rynka runt ögonen, ett grått hårstrå i tinningen. Och säg hej till ditt nya, rutinerade jag.

Söt biff

Uppsummering innan läggdags

Jaha. Det blev inte så mycket sparka rumpa, var det någon som gjorde det så var det i alla fall inte Blåvitt. En pigg och trevlig första halvlek byttes mot en stor gäsp.

Ja fast åt Anders Svensson är det synd att gäspa. Han var riktigt bra och snart är det landskamp så alltid finns det något att glädjas åt i bedrövelsen.

Innan jag tar mig an Gavalda i sänghalmen vill jag bara passa på att lägga en liten kräka, en yttepyttig vämjelse, en brun kletig hög i betyg till Hjalmar Jonsson. Kan någon skicka tillbaka honom och hans taffliga fötter till den gejser som närt honom?

Så. Nokk. Nu lite fransk pocket med massor av punkter...

Precis nu

Precis nu är det avspark på Borås Arena. Vi sitter med jordgubbskräm i magen och tittar på matchen på Canal+.

Nu har det gått 1.02 och något säger mig att Blåvitt kommer att sparka rumpa.

Två i ett

Det här är min son om 20 år. Han gillar PSP och han gillar att passa hundar.

Han gillar för övrigt även Elfsborg, men det ska jag ta ur honom ikväll.

Burr

Sitter på jobbet med svettfuktig t-shirt och blöt sittdel som en direkt effekt av morgonens cykling. Har en begynnande molvärk i underlivet och finnar i nacken.

Känns som en fin tisdag.

Söndag kväll

Ännu en långhelg har passerat revy. Vi noterar en brännbollsmatch, grillkväll, stekt spätta i trädgården, en picknick och köp av en styck tvättmaskin.

Inte så många fler rader i Gavaldas kioskvältare (snart halvvägs nu) men ett hem i harmoni. Barnen doftar Bamses äppletvål och är alldeles slutstudsade efter många soltimmar på grannskapets studsmatta. Vi vuxna tittar på Jamie Oliver och håller en riktigt trevlig ton till varandra.

Det får duga inför veckan.

Use less paper

Just det. Tjejfest ikväll.

Världens bästa idé. En kompis fyller år och det ska firas med hela bekantskapskretsen på damsidan. Ryktet säger Tranquillo och rapporter kommer sänare.

Om jag var en medioker fransk forward

Den senaste tiden har jag haft det lite körigt. Beslutsamhet är inte mitt middle name, men den här vändan har varit den tuffaste någonsin tror jag. Det handlar om stora beslut. Det handlar om trivsel, om vart jag ska gå varje dag (ja i alla fall måndag till fredag) och det handlar om ägg. Stora välputsade guldiga ägg.

Jag resonerat undefär så här:

Säg att jag är en medioker fransk forward som fått spela lite då och då. Som springer och springer och som har tron på sig själv men som egentligen aldrig gjort ett riktigt viktigt mål. Inget som någon minns.

Låt säga att det i ett annat lag spelar en likadan spelare. En missförstådd talang.

Låtsas nu att ett lag vill värva båda två. Att de ska få spela i division ett (det är fortfarande inget allsvenskt lag som vill satsa på dem) och att de ska få spela varje match centralt.

Jag tror inte att division-ett-laget vet att mittcirkeln kommer att skimra. Jag tror inte att de vet att den andre är Zidane. En förklädd Zidane. En play maker i världsklass, en spelare som matar fram macka efter macka och om jag bara springer kommer jag att göra fler mål än någonsin tidigare.

So what´s the hook? Jo, problemet är att jag idag spelar med ett lag med världens största hjärta, som spelar på de mest välklippta mattorna, som låter mig springa lite hur jag vill, som jag trivs så bra i att det rister som ett öppet sår i mig så fort jag tänker på att lämna dem, som har ligans mest inspirerande och oortodoxa coach, som har kul kul kul på plan.

Det är jobbigt att vara jag.

Någon som fattar något?

Elfsborg-Blåvitt

På tisdag kommer hela min gamla arbetsplats i Borås att bege sig till arenan genom att ta sig ut på Rådhusplatsen, knalla ner för Allégatan, svänga höger vid Järnvägsgatan, gå den långa rakan förbi lokstallarna, känna doften från Max och sätta sig till rätta inne i betongklumpen bara för att få se Bananer i pyjamas säkra tre nya pinnar.

Perestrejka?

Just nu lyssnar jag på den här låten varje gång jag startar upp datorn, vilket brukar bli några gånger om dagen. Jag tycker att den har en rysk klang, som en avvaktande kalinka som lurar i bakgrunden. Fast som aldrig släpps ut. En uppdämd östeuropeisk sorgsenhet utan crescendo. Det kan man också behöva.

Speciellt när datorn strejkar.

Brett Anderson - The More We Possess

Kriminellt långsamt

I morse stod jag och min sambo där vi parkerar bilen för att ta oss till respektive jobb. Då kommer det en herre som ser väldigt suspekt ut. Inte så mycket för hur han ser ut, för hans utseende kan beskrivas som ordinärt, men hur han beter sig. Han släntrar fram, alldeles för långsamt. Han tittar sig omkring som om allt han ser är vackert. Som om tegelbyggnaden, parkeringsplatsen, bilarna, jag och min sambo, den illa åtgångna muren, gräsplätten och den överfyllda papperskorgen vore små uppenbarelser på hans väg. Och så går han så där provocerande långsamt. Jag ryser till. Här har vi med ett äkta psykfreak att göra.

När jag sitter i trygghet på bussen undrar jag ändå hur det kommer sig att någon som går långsamt och tar in världens färger och dofter mest framstår som en massmördare?

Det känns lite tomt

Blöta och söndertrampade pappersmuggar, förnimmelsen av ett blått streck på 21097 meter, vadhögt med gula svampar, ont i låren, ryggen, blåsor på fötterna och en tung medalj runt halsen.

Sedan är det över.

Eftersnacket är förstås fortfarande ett ljummet spår. Alla frågar, sms:ar, man firas som kontorets hjältinna. Men snart svalnar även det. Snart är det Kristi Himmelfärd och eventuellt dags för ännu en löprunda i den tysta skogen med alla backar.

Jag undrar varför.

Meningen har ebbat ut, sopats upp, suddats ut.

Säg hej till baksmällan.

Both sides

I morse rullade jag lätt åt höger ur sängen. Tog emot mig med armarna och med stöd av fönsterbrädet hävde jag mig upp. Jag skrek rätt ut efter första trappsteget och funderade en stund på om jag skulle ta barnens madrass och glida ner på. Det känns för jävligt och väldigt skönt.

Varvet som jag minns det

Så sitter vi här. Fyrans sport har just börjat, barnen ligger nybadade och oljehala i sina sängar och en kopp Persian Earl Grey ryker bredvid mig.

Det är första gången jag verkligen sitter och njuter efter varvet. Smälter intrycken, skakar i ömmande lår och känner mig duktig. (Och hör gubben smacka på mörk choklad ska tilläggas, det enda som stör idyllen just nu)

Jag minns att pulsklockan visade att jag hade 125 i vilopuls i startfållan. Jag minns att jag sprang på 10 blankt de första 2 kilometrarna och att jag undrade när pulsen skulle kännas normalt arbetande, inte skenande tickande fladdrande nervös och adrenalintoppad. Det försvann någonstans läng säldammsbacken. Då gick halva startfältet i startgrupp 10.

Jag minns Älvsborgsbron och att jag inte tyckte att den var speciellt tung, inte heller Eriksbergssidan tog på krafterna eller ens Göta Älv-bron. Däremot i takt med att jag såg bältesspännaren i vänster ögonvrå och Storan i höger, då tog krafterna slut.

Höfterna värkte och varje steg fick manas fram av reptilhjärnan. Täta checkar på klockan, ett maniskt räknande av sekunder och vad som återstår.

Sedan mållinjen, något som var menat som en spurt och lättnad, glädje, kramp.

Det var kul. Jag kommer nog att göra om det.

Men nu, njuta te och sport.

Vem kunde anat?

Att Lotta Bromé skulle vinna årets Eurovisionsschlager?

Det finns en i vårt hushåll som blev surare och surare ju mer röstningen framskred. Rumänien röstar på Bulgarien, Cypern på Grekland, Serbien på Montenegro och Lettland på Estland.

Ja och så Norge och Danmark på oss. Men faktum är att Eurovisionsschlagern har blivit en östlig uppgörelse och vi kommer aldrig att komma på annat än en 34:e plats vem Christer Björkman än skickar.

Skönt ändå att han med julstjärnan och den halva discokulan på huvudet inte vann.

Jag tyckte förresten att jag såg honom på varvet.

1.56.26

Så var det gjort. Det gick bra. Jag höll granntanten bakom mig (sprang förbi henne runt 9 km med det spänstigaste steg jag kunde uppbåda och ett leende som inte blottade några svagheter) och jag klarade släktkampen med 50 sekunder.

Om jag kommer ur sängen i morgon ska jag lämna en utförligare rapport.

Snett ute

Det har varit lite dåligt med bloggande de sista dagarna. Det beror mest på att det här kan ha varit den mest hektiska veckan i mitt liv. Jag hade planerat att ha en väldigt lugn vecka där jag kunde samla mig mentalt inför varvet. Gå och lägga mig tidigt. Dricka vatten. Äta pasta. Kolla klockbatteriet, spänsten i sport-BH:n, kratsa skorna.

Istället mycket jobb, fläng mellan konserter, middagar och den sista löpningen. Så torsdag morgon när jag står i köket och på stående fot tuggar i mig en tallrik special K och med andra handen torkar brödsmulor och det knastrar under fötterna på mig och disken står travad och torr och hånler mot mig skickar jag ett desperat sms till vår pålitliga städhjälp.

Kan du komma i morgon?

Hon svarar att hon kan skicka sin syrra istället.

Visst, vem som helst som kan förvandla kaos till ordning är okej just nu.

När vi kommer hem sent fredag kväll luktar det fräsch citrus i huset. Golvet blänker i kvällsljuset. Sängen är i avsaknad av knöliga, grusiga lakan och ser sådär hotellstärkt ut.

Jag ska just slå mig ner i fåtöljen och läsa igenom startinstruktionerna inför loppet när jag ser att kudden ligger dekorativt snett. Inte slarvigt snett, utan med en medveten 45-gradig lutning.

Ja nu när jag ser mig omkring är faktiskt varenda kudde i huset, badrumsmattan, tidningshögar, böcker och kaffebryggare ställda på sniskan.

Jag gillar inte så mycket.

Därför går dagen åt till att hitta tillbaks till raka linjer i huset, inte så mycket tänka lopp idag heller.

Ask the expert

Alldeles strax ska vi presentera ett stort jobb vi ägnat oss åt de senaste veckorna. Mitt jobb under presentationen är att leka expert på ryska revolutionen, bröderna Nobel och Rasputin.

Jag får inte blotta några luckor, det ska inte finnas någon information som inte jag kan svara på. Blixtsnabbt. Rappt och säkert. Utan tvekan.

De skulle bara veta att när jag sitter där och torkar kaksmulor från kinden så tänker jag allra mest på att jag har en kolhydratpåse i pulverform som måste tryckas ner innan kl. 11.

Någonting i luften

Igår var det ännu en match i sexåringens seriespel när Hovås/Billdal skulle få smaka på läderpiskan.

Vi har nog vetat, alla vi föräldrar som är något så när engagerade i laget, att just den här kullen har någonting alldeles speciellt going. Spel på tre planer igår igen och om man räknar samman slutresultaten slutade det någonstans runt 32-11 i vår favör.

Föräldrarna till killarna i det andra laget låtsades som det var kul ändå. De klappade och hejade, men vi såg hur deras leenden stelnade i ett förnedringens grymma grin. Hur de undrade hur vi kunde spela från målvakt till mål på en touch medan deras killar hade svårt att veta vilket håll de skulle.

Det är nog inte så att vi är talangfullare än vad de är. Inte heller så att Mölndalsluften är gynnsammare eller gräsplanen bättre. Men har man sju duktiga instruktörer med hjärta och engagemang så borde det bidra med något. Har man dessutom tjugofem entusiastiska killar som spelar fotboll varje vaken sekund, som är på varje extraträning och som får mer välplanerade träningar än Blåvitts seniorer, ja då har man någonting going.

Någonting väldigt speciellt.

Vassego

I know you´ll like it.

Seu Jorge - Life on Mars

Femton vuxna dansar tåget

Vad kan man hålla emot ett jobb där hela kontoret dansar tåget ut till eftermiddagstårtan?

Till och med revisorn såg road ut längst bak i tåget.

Så ska det se ut!

Tja vad säger man?

Lajlajlajlajlajlajlajlajlaj-laaj.

All we need is a little of your attention.

Usch för människan

Förmodligen är det för att jag har en dotter som är i princip jämnårig med den kidnappade treåriga flickan i Portugal som jag var tjugonde minut surfar ut och kollar om de hittat henne ännu. En mardröm större än någon annan. Ett vedervärdigt, skamlöst, lågt och sjukt brott mot en värnlös flicka i ett främmande land. Det går inte att tänka sig något värre. Inget straff, ingen sjukdom, ingen orättvisa kan vara större än ovissheten om var ens barn är. Om hon plågas. Om hon gråter. Om hon lever. Måtte fan ta den som gjort det och måtte den treåriga flickan med den droppformade irisen snart få komma till sin familj.

Allt annat är förstås förjävligt.

37 km denna veckan ladies and gents

Okej, ni får räkna med en del inlägg om Göteborgsvarvet den närmaste veckan.

Idag skulle jag till exempel vilja slå ett slag för adidas.com/running där man, efter man blivit medlem, kan fylla i sina träningsresultat och få kilometertider och annat skojig inspiration.

Nu kan man ju fuska. Det är ingen som kollar utan man lämnas helt och hållet till sin egen, tvivelaktiga moral.

Därför är jag extra stolt över att kunna publicera ett helt ofuskat träningsveckoresultat.

Återhämtning med kräksmak

Har just avverkat 11 fräscha kilometer i spåret och som den seriösa varvdeltagare jag är trycker jag förstås i mig någon form av recovery i påsform.

Gainomax har varit välkyld och smakat jordgubbsmilkshake hela förra veckan.

Nu var det dags för de tunga grejerna. Löplabbets egna rekommendation. Recoveryns recovery.

Vitargo jordgubb.

Jag mixar pulvret med kranvatten. Skakar. Skakar. Smakar. Spy?

Det smakar faktiskt precis som en munfull färsk spya.

Jag har fem deciliter kvar.

Då återstår viljornas kamp. Vem vinner?

Den som vill komma i form till varvet eller den med någon form av självbevarelsedrift?

Min egna husguide

På mitt förra jobb hade jag en kille som såg det som sin livsuppgift, eller i alla fall som sin arbetsuppgift att förse mig med tre-fyra nya sköna album i veckan. Det visade sig att vi hade väldigt snarlik musiksmak, med den lilla reservationen att jag hade fastnat i Bruce Springsteen-träsket och inte kommit loss.

Nu har vi inte jobbat ihop på nästan ett år. Och jag håller på att falla in i torka igen.

Vad dyker då upp? På posten förra veckan en cd med 124 nya, fräscha spår.

Kan redan nu säga att det här kan bli en favorit.

Pär Hagman & Cirkus Transmopol - Tramp On

Utraderad

Jaha.

Där försvann just vecka 22 ur almanackan.

Mycket hjärna och så lite hjärta

Min son tog som kvällsaktivitet ut sitt världslag i fotboll.

Målvakt:
José Reina

Backlinje:
Gary Neville
Erik Edman
Johan Karlsson

Sedan ville han ha hjälp så jag slängde in:

Alessandro Nesta

Mittfält:
Gattuso
Ronaldinho
C Ronaldo
Giggs

Forwards:
Kaká
Rooney

Någon mer som hittar ett fel?

Dags att ta kontrollen

Innan jag fick barn visste jag med bestämdhet vilka fällor jag inte skulle gå in i. När jag tänker på det så stod det mesta väldigt klart. Innan jag fick barn.

En sak jag absolut inte skulle göra var att låta barnen bestämma över musiken i bilen. När jag var liten var det nämligen P1 eller Sportradion som gällde alldeles oavsett hur mycket jag bönade och bad i baksätet. Där fanns inget förhandlingsutrymme och jag antar att jag slutade tjata någonstans där freestylen gjorde entré på marknaden.

Varför är det då så att Melodifestivalens blå eller svarta skiva går varm så fort man sätter rumpan i sätet?

- Är det blå skiva i?, hör man från baksätet.
- I så fall vill jag ha 3:an, sedan kan du hoppa till 9:an och sedan 16.

Det innebär Anna Book, Jimmy Jansson och The Ark.

Den blå och svarta skivan håller på att ta kål på mig.

Jag klarar inte mer.

Gavalda - who likes it... really?

Jag vet att alla pratar om Anna Gavaldas pocketvältare om Camille och Franck och de andra fransoserna. Jag har läst. Och läst. Inte så jättelångt men jag kommer fan inte in i den.

Jag tycker att dialogen är ganska torftig.

Dessutom gillar jag inte att var tredje mening avslutas med... punkt punkt punkt. Jag får utslag mot punkter som inte slutar någonstans... Som ska få oss att förstå att vi ska tänka vidare själva...

Me not like.

Me like rejäla slut på meningar.

Punkt.

Igår köpte jag boken Den motvillige resenären av Jenny Diski. Den kändes av beskrivningen att döma som en bok helt i min smak.

Det kostar att ligga på...ehhh...bott?

Idag har jag köpt Ginseng och vitamintillskottet Mitt val Sport. För tio år sedan gick jag på sportvarianten helt ogenerat, jag har alltid betraktat mig som en sportig person.

För sju år sedan gick jag över till Mitt val Kvinna, när jag plötsligt insåg att jag inte går på gymmet mer än en gång/veckan och springer jag så blir det flåsiga 6 km.

Men nu. Nu när tjugoettan flåsar mig i nacken och jag dessutom har någon form av virus som rantar runt i blodet, ja då fick sportvarianten göra storstilad comeback.

Nu har jag köpt allt jag kan tänkas behöva. Skor, strumpor, brallor, tröja, tillskott innan, tillskott under och tillskott efter tävling. Och så själva startavgiften då.

Gudarna vet hur mycket pengar jag lagt på ett lopp jag inte ens vill springa.

Hur ska man göra då?

Gud vad det är deprimerande att läsa om vårdsituationen i Göteborg. Om jag ser några sådana artiklar i G-P brukar jag lämpligen hoppa över dem. Om det inte handlar om barn som blivit felbehandlade och blinda, eller folk på turistmål som jag ska åka till (Thailand) och de fått någon typ av –kock i blodet och fått amputera benen eller andra fall av dramatisk sort. Då läser jag med stora sensationsögon.

Idag packade vi in hela familjen till vårdcentralen för en enkel provtagning i halsen på både mig och min son. På vårdcentral nummer 1 kom vi en kvart efter öppning, det var ett nybörjarmisstag som vi inte gör om. Nummerlapparna hade tagit slut och just idag hade de bara en läkare på plats mot normala tre.

Satte oss i bilen och åkte till Axessakuten istället. Borde väl anat oråd när jag inte ens kom in på deras sida på webben igår kväll. Överbelastad var bara förnamnet. Väl där såg myllrade det som Paris centralstation i rusningstid. Hundratals snörvlande och halta människor hängde som säckar över varandra. Det var som någon kastat in mig i första avsnittet i Pestens tid.

Det var trettio nummer före mig.

Trettio nummer för att bli inskriven i receptionen och sedermera prioriterad that is.

Något säger mig att ett halsprov med vaga symptom inte kommer att prioriteras speciellt högt. Och så vet man ju hur det blir, när man suttit där i fem timmar droppar det in folk som har bältros och varande bölder och som hamnar före en på listan i alla fall.

Jag gav upp.

Streptisarna is in da house.

But are they in mine?

Bunkrar upp

Om inget annat hjälper så är jag beredd att ge kroppen lite hjälp på traven.

Känner mig lite lurig i halsen fortfarande, lite vissen bakom ögonen. Men just nu ignorerar vi.

10 dagar kvar.

Sjukt sjukt sjukt i vårt hem

Första maj, blå himmel och invitationer till en slö dag vid kusten, en spontan fotbollsmatch på den lilla gräsplanen samt erbjudande om barnbyte dök upp redan på morognkvisten.

Synd att sonen då insjuknade i halsfluss i natt.

Knottrig, genomfrusen och med grötig röst försökte han avsluta middagen igår kväll. Det blev istället en Alvedon, ett snabbt varmt bad och ner i sängen.

En ledighet som inte direkt hamnar i minneskartoteket.

Valborg utan det mesta

Ikväll är det valborsmässoafton. Det hade vi tänkt fira med att stå och hänga över cortegen, sjunga in våren i trädgårdsföreningen och senare på kvällen spana in den lokala brasan.

Istället lite skön scharlakansfeber. Knottror, feber, bubblor, prickar, svullen hals, tunga och ett knä som fått ledinfektion. Förmodligen var det den samlade symptomsymfonin som fick oss att härda ut i sju timmar på Östas barnakut igår eftermiddag och kväll.

Mest synd är det förstås om skruttan som också är sugen på att springa in våren.

Vi andra turas om. Jag i spåret i går kväll, storebror med kompisen på Amundön idag på eftermiddagen och farsan i spåret as we speak.

Men så är det med barn, alla planerade ledigheter sjuder av bräcklighet. Det är bara att planera in.

Varvet vs duntäcket

Som sagt, det organ som lever innanför mitt kranium är helt och hållet fokuserat på Göteborgsvarvet. Igår kom dessutom det stora kuvertet med starttid och annan information. Strax innan jag skulle till och somna läste jag igenom det som låg i kuvertet. Kolhydrater, dryck, strumpor, skav, vätskekontroller, tejp och pulsklocka. Organet slukade allt. Klamrade sig fast vid vartenda ord. Gick på högvarv.

Jag släcker lampan och blundar. Inom tre minuter sover jag, så har jag alltid fungerat. Jag lägger mig, jag blundar, jag somnar.

Den här natten vill organet bearbeta sådant som den funderar på. Helt och hållet slumpmässigt faller lotten på varvet. Under mitt duntäcke, med fönstret på vid gavel och neddragna persienner verkar det vara så att efter 5 km får man duscha. Då pausas tiden och man går ner i en källare och tar en svalkande dusch. Tvättar håret. Tar på sig fräscha kläder.

Efter ytterligare 5 km löpning är det dags för bio. Vi är ju redan nyduschade så vi köper bara lite varma popcorn. Sjunker ner i bekväma biosäten. Har 11 km kvar, men det går ju som en dans det här. Verkar ju vara fullt med belöningar, bara man klarar 5 km åt gången.

Något säger mig att mitt undermedvetna vill säga mig något.

Något annat säger mig att det inte kommer att bli en så bekväm resa som det var i natt. Under duntäcket.

Fan vet om jag inte skulle stanna där helt enkelt.

21 grader och sol. Vindstilla.

Det finns dagar då man helt enkelt måste ta sig en falafel vid kanalkanten.

Idag är en sådan dag.

En bullshiter

Med en enda kommentar, ett enda förfluget ord, en snabb replik på fyllan sades så mycket mer än just det.

Jag satt bredvid en kollega på en generös tillställning i förra veckan. Både fyra och fem glas vin hade slunkit ner och han hade till och med bett servitrisen ta bort ”det där glaset som han inte visste vems det var”. (Hans egna huvudrättsglas) Så visst, vi var lite druckna, men hans ord de minns jag med tysk exakthet. De har bränts fast för att för alltid leva kvar.

Jag berättade för honom att Bruce Springsteen är min husgud ungefär samtidigt som han ska ta sig ännu en klunk gyllengult vin. Han håller på att sätta i halsen.

- Bruce Springsteen, fy fan vad B, säger han och sköljer ner lite spenat från hörntanden.

Bara sådär. Hur i hela friden argumenterar man mot det? Karln tänker Bruce, karln tänker Born in the USA. Som alla illiterära Bosskännare.

Jag avskyr att slåss mot Born in the USA, för jag vet inte hur man gör. Jag hatar att försöka förklara att det där raspiga gapandet med den knutna näven egentligen är så väldigt väldigt lite Bruce.

Men jag orkar inte.

Jag tar en klunk vin jag också.

Och tänker att han kan ju sitta där med sin Depeche och gå genom livet och tro att det är livet.

Tjugoen, hur långt kan det vara?

Jag tänker väldigt mycket tjugoen kilometer och göteborgsvarv just nu. Så mycket att jag kommer att tvinga mig själv ta igen den förlorade förkylningsveckan genom att springa varannan dag fram till några dagar innan.

Sagt och gjort. Eftersom jag ska ut på lite dumheter ikväll fick det därför bli ett löppass på bandet på lunchen. För att ladda upp hade jag tryckt i mig både ett äpple och ett päron och en liter vatten innan tolv.

Sedan var det inte mycket att be för. Sprang i det tänkta tempot (hjälp) i 7,5 kilometer innan jag blev så vinglig, blöt och yr att jag var tvungen att avbryta. Under de 40 minuter jag utsätter mig för denna plåga är allt jag kan tänka på hur jag ska slippa springa tjugoen kilometer och dessutom hålla grannfrun bakom mig.

Lila i ansiktet och med en eftersvettningsmängd som allena kunde utradera den afrikanska torkan fick jag lov att lägga mig ner på golvet i omklädningsrummet.

Och tänker att det här var ju inte så farligt.

Ganska skönt faktiskt.

Nynnandes går jag in i duschen.

Lurad igen.

Vann vi?

Igår var det så premiär på hemmaplan mot grönklädda Landvetter. Man kunde se ett helt gäng försiktiga, men förväntansfulla småkillar. Det var charmigt, det var glatt och det var rörande.
I övrigt sammanfattar jag så här:

En hel del dribblingar som sista man.

Ett par självmål.

Inkast som i handboll.

Men också målglatt. Spel mellan lagen uppdelade på tre planer och om resultatet skulle spela någon som helst roll så slutade det sammanlagt 21-6 till oss.

Inte för att jag räknar.

Matchdags, vem bryr sig?

Ikväll är en stor kväll.

Min sexåring ska spela sin första fotbollsmatch.

Hans mamma är inte så lite sugen på att tvåla dit de små Landvetterungarna med 10-0.

Fast min yttre fasad är mycket mognare än så. Helt vuxet säger jag att det inte spelar någon roll om de vinner eller förlorar, bara de har roligt. Jag låtsas titta lite förstrött på matchen, sippandes på en kopp skjulbryggt kaffe i plastmugg. Jag ler överseende när domaren blåser fel och jag ger ett lugnt, harmoniskt intryck som bara en klok förälder med sitt barns bästa för ögonen kan ge.

Ingen vet att det bor en sjuårig, kortklippt sur Torbjörn Nilsson där inne.

Så, nu ska jag lämna kontoret och åka hem för att träna sonen i lite glidtackling med dobb innan avspark.

Jag drar mig inte för att sparka på någon som ligger. Och som är sex år.

Jag är verkligen lite lumpen.

I morse berättade jag för min Elfsborgsdiggande son att de bara fick 1-1 hemma mot Gefle. Och att Blåvitt vann med 2-1 borta mot BP.

Sen bara slank det ur mig att världsordningen är återställd.

Blåvitt femma.

Elfsborg nia.

Tick-tack

Göteborgsvarvet närmar sig obarmhärtigt. För varje andetag jag tar är det ett mindre till loppet. Om jag sover en hel natt är det åtta träningstimmar som går till spillo.

Jag har ju dragits med en hästförkylning under en mycket viktig uppbyggnadsvecka, men nu har jag kommit igång igen. I söndags blev det runt stora Delsjön och igår kväll 11 fräscha kilometer.

Träffade min granne i spåret. Minns ni damen mittemot? Hon på triathlonet?

Det verkar som hon ska springa varvet också.

Fick just ett nytt mål med loppet. Måste som vanligt hålla henne bakom mig. Hon är en så in i h-e irriterande skrytsam person att det kommer att bli alldeles outhärdligt att ens hämta upp tidningen på morgonen om hon klår mig.

Igår såg hon lycklig ut i spåret. På gränsen till religiös.

Själv hade jag tungan strax under knäna och en lila ton i ansiktet.

Men så visade det sig. Jag hade sprungit till och från spåret (ca 4 km) medan hon tog bilen.

Där fick hon.

Måndag på jobbet

Jag lever ett liv i sus och dus. Idag ingår det i mitt jobb att besöka ytterligare ett slott. Eventuellt ta en slottslunch, strosa omkring på ägorna och testa golfsvingen.

Oj, måste åka nu.

Prinsen väntar.

Lat lördag

Det blev en skön och lat eftermiddag i den närliggande fisförnäma slottsparken. Vi hittade en helt egen del av trädgården där hela sällskapet åt frallor, bulle, kex och drack kaffe.

Solen stekte, det var vindstilla, barnen sprang och letade blommor och pinnar.

Jag tänker att mycket bättre än så här blir inte en lördag. Prata med goda vänner, slappa på en filt, se barnen vara nöjda med att plocka i naturen.

Varför gör inte alla det en lördag?

Lunchen från helvetet

Åkte till Linnéstaden på lunchen, intet anande om att hin håle själv vakade över min axel. Först ett besök hos min revisor som beklagande beklagande meddelade min restskatt.

- Men det kunde varit värre!, ropade hon käckt till mig innan jag tog en tröstkola och stängde igen dörren.

- Hur då?, tänkte jag.

Svaret lät inte vänta på sig. Bara minuter senare ser jag tvåans spårvagn komma runt hörnet. Jag tar sats och ska bara springa de femtio metrarna för att hinna i kapp den.

Det gör jag inte. Istället faller jag raklång (i hög fart för jag tränar ju en hel del löpning just nu) och slår mig sönder och samman. Knät, armbågen och handflatan blöder. Mina företagspärmar ligger utfläkta över större delen av Linné. Balansrapporten umgås med skattefodringarna, resultaträkningen med mina utlägg.

Jag samlar ihop mina flyende papper och låter dem bilda en härva i papperskassen. Jag är ensam och chockad och ledsen och har ont. Tårarna bränner bakom ögonlocken när jag sätter mig på trottoarkanten och sväljer ner klumpen.

Tar min trasiga kasse och haltar bort till nästa vagn. Jag tycker mig se skymten av Den Onde där han står och flinar bakom krönet. Tror han försvann mot Linnéplatsen.

Den jäveln.

Jag tror vi kommer nu.

I min Drömelva har jag just bytt ut Jari Ilola och satt in Jonathan Berg.

Känns som någonting kan hända i år i alla fall.

Om inte annat så blev just hjärtat lite större, lite gladare, lite friskare och lite livfullare.

En helt vanlig arbetsdag

Det kan ha varit den göttigaste arbetsdag jag någonsin haft. Den som startade med tre timmar spa, två behandlingar, en promenad i omgivningarna och som avslutades med sushi, råbiff, hälleflundra och lite för mycket vitt vin.

Nu finns det inga ursäkter kvar.

Det är bara att få ur sig texten. Själva baksidan med researcharbetet. De kräver något in return.

Eventuellt måste jag få några spaprodukter för att rekapitulera minnet.

Tisdagkväll

Jag måste erkänna att jag blev lite häpen när jag noterade att Canal+ valt att visa ÖSK-Elfsborg som veckans match när Blåvitt-AIK spelades samma tid. Det kan väl inte ha varit någon annan anledning än att plastgräs gör sig bättre i TV den här tiden på året.

Kvällen började i alla fall bra.

1-0 Elfsborg (bra för sonen)

1-0 Blåvitt (bra för mig)

Och slutade riktigt sugigt.

Aaah den som ändå hade viloperioder!

Det är rätt häftigt att när jag sitter här och snörvlar och tycker lite synd om mig själv så ligger en av mina närmaste vänner och föder barn. As we speak.

Fick ett sms för några timmar sedan att de var på sjukhuset och att det var tio minuter mellan värkarna. De där gräsliga värkarna för er som minns. Hon har tio minuter mellan dem.

Jag har konstant hosta. Och halsont. Och lite ledvärk.

Tio minuters intervall mellan hostattackerna hade varit en dröm.

Snörvl.

Jag bugar och bockar

När drogerna kickat in runt lunch kunde jag däremot glädja mig över varldens förmodligen glassigaste jobb.

I morgon (om Gud vill och familjen får vara hyggligt upprätta) ska jag jobba hela dygnet. Från 08.00 till sent. Väldigt sent.

Arbetspasset innehåller tre-fyra timmar i spaavdelning, en behandling med någon form av varm olja, en lunch i nya restaurangdelen och sedan fest så att taket lyfter.

Och få betalt för insatsen.

Man tackar.

Så gräsligt sjuk

I morse mådde jag så dåligt som bara någon riktigt illvillig, missunnsam och bitter människa förtjänar att må. Jag har nått en ålder av trettiofyra och då verkar det som man inte kan ta sig ur sängen ordentligt längre. Min svank min svank. Den är helt låst i läget framåtlutad nittio grader i ungefär tjugo minuter.

Denna morgon även med tillägget tennisarmbåge, feber, halsfluss, huvudvärk, hosta, rinnande näsa och öm röd näsrot. Åtminstone kändes det så. Lite droger senare klarade jag faktiskt av att jobba lite också.

Varje gång jag går i däck lovar jag mig att le lite mer när jag är frisk. Förundras över morgonsolen, glädjas över att körsbärsträden redan står i blom, njuta av doften från nybryggt kaffe.

Bara inte idag.

Touche!

Fyraåringen när vi inte tog hissen till Apoteket idag:

- Varför åker du inte hiss mamma?

- Jag fastnade en gång när jag var liten. Det tyckte jag var lite otäckt så jag vill helst inte åka hiss längre, fast jag vet att det inte är farligt.

Hon tänkte hårt en stund bakom de geggiga solglasögonen.

- Mamma, man får gå snabbt in i hissen så fastnar man inte.

Inte det minsta bitter

Mitt tillstånd till trots tog jag lillfjompan i kardan och avverkade både Apotek och Maxi. Jag är sällan sjuk så när jag väl har fått en liten känning kretsar varje vaken sekund kring min åkomma. Det var därför med nöd och näppe som vi tog Maxi och inte helt och komplett hängav oss åt hämtpizza restan av veckan.

Nej här ska göras kalops, dillstuvad potatis och kassler samt lax med bakpotatis och salsa på kvällarna. Dessutom har jag köpt ingredisenser till det snabba fruktbrödet. Vilken gen är det som tvingar mig att göra det? För kroppen vill ta mig fan inte.

Men jag antar att andra sidan - att skicka snoriga hämtpizzebarn till skola och dagis - avskräcker mer.

Nu vet jag inte om jag ska lägga in det mms jag fick från sambon eller inte.

Bild på en wienerschnitzel som liksom hänger över kanterna på tallriken och trycker undan den frasiga potatisen. Citronklyftan ser liten men saftig ut. Och ölen som tornar upp sig i bakgrunden verkar befinna sig i en isig tvåmeterssejdel.

Seså Babban.

Inte bitter. Inte bitter. Inte bitter.

Han får ju inte...

...eeeeh...

...se veckan match på Canal+ i morgon.

Örebro - Elfsborg.

Inte bitter. Inte alls.

Nytorkade

Babban har ont

Babban är här, bara lite vessen och tufsig idag. Min skrutta har ögoninfektion, jag har halsont och min sambo är i Berlin.

Jag förväntas:

- Hämta på skolan
- Handla på Maxi
- Ta en sväng förbi Apoteket
- Bädda
- Diska
- Göra lunch
- Rita en djurpark
- Tvätta jeans så att sexåringen ser ren och välvårdad ut även när det blir kallare
- Skriva klart en webb

och

- Vara kärleksfull och inte det minsta missunnsam när sambon ringer hem ikväll från en solig och lättjefull dag i en världshuvudstad

Take-away and never go back

För att ytterligare toppa min fina upplevelse hos Filippa K kilade jag vidare till Pasta & Panini som brukar vara ett säkert kort på lunchen. Jag har egentligen bara en sak att säga.

”…med grillad majs” låter fan så mycket bättre än ”…med sladdrig minimajs direkt från konservburk.”

Klart de kommer undan med det. För vem orkar ta minimajsen i sin blekblöta hampa och gå tillbaka för att klaga?

Spegel spegel på väggen där säg vem som grådaskigast i världen är?

Idag på lunchen var det stora klänningshoppardagen. På lördag är det dop för min vackre gudson och nästa vecka är det invigningsfest på ett hotell vi varit med och snajdat på. Klädsel mörk kostym står det och enligt mina gamla etikettkunskaper innebär det någon form av stilig klänning. Helst tänkte jag hålla mig borta från svart eftersom det säkert dyker upp något bröllop och då vet ju alla hur det blir med svart.

Traskade därför bort till Filippa K-butiken och rafsade åt mig inte mindre än sju snygga klänningar in i provhytten. Jag vet inte om det är rätt läge att hänga framför spegeln i april bara. Noll solbränna kvar från förra sommaren. Gråfnasiga ben med sockmärken och lite svart skenbensstubb. En skvalpig mage som vittnar om minst två födslar. En afrikansk rumpa. En finne på hakan och så den där breda, mjölkvita ryggen.

Jag mådde lite illa.

Klänningarna visade antingen alldeles för mycket cleevage eller hela trosmönstret. Jag fick dessutom låna ett par riktigt stiliga pumps med öppen tå. Jag trängde ner mina minst två nummer för stora, torra fötter med svart ludd i dem. Mina tånaglar som för några månader sedan var blå från löpningen är nu grå och kraftiga.

Jag mådde lite illa.

Vad är det för fel med bruntonade speglar som förlänger kroppen frågade jag mig där jag stod. Och mådde illa.

Det blev ingen klänning denna lunchrast heller.

Men en flaska brun-utan-sol ligger i direkt farozon.

Usch för dusch

Ikväll på TV6 börjar Gothika. På TV6 hemsida kan man läsa den här beskrivningen:

”När kriminalpsykologen Miranda Grey vaknar och finner att hon är patient på sjukhuset där hon själv arbetar vet hon först inte vad hon ska tro. Hennes förvirring tilltar när hon inser att hon också är misstänkt för mordet på sin man och att hon inte har något minne av kvällen då han bragtes om livet. Så småningom börjar dock pusselbitarna att falla på plats så att Miranda kan urskilja den fula sanningen.”

Påannonseringen för serien på kanalen har dock en heeeelt annan vinkel. Jag låg i soffan och läste min trevliga bok igår kväll och hade samtidigt på Liverpool-PSV. I pausen passade sexan på att puffa lite för seriestarten ikväll och lät en upprymd men basig herrstämma säga
något i stil med:

”Se Halle Berry duscha med Penelope Cruz.”

Ytterligare kommentarer ganska mycket överflödiga.

En helg i radhuslängan

Det var en gång en radhuslänga. Som i alla radhuslängor är de som bor där ganska bra på att hålla koll på varandra. De märker direkt om något förändras i de dagliga rutinerna, om jalusier plötsligt är neddragna och om någons bil parkeras med fronten bak och baken fram.

I ett av husen i den här radhuslängan bor det en familj som, sin unga ålder till trots, likt en strutsfarm sträcker på huvudena när de hör ett ljud från gatan. Behöver jag säga att de har full koll på samtliga aktiviteter i sin del av längan?

”Vad gör mormor och morfar här?”, tänker kvinnan i familjen när hon ser hur grannfruns mor och far backar upp sin lilla Polo mittemot. Hon döljer ditt ansikte bakom gardinen, är noga med att inte falla ut i plötsliga rörelser som kan få gardinen att fladdra.

Mormor och morfar packar ut två stora matkassar ur bilen. Bär upp dem. Packar ur dem i kylskåpet. Backar ut familjens Ford. Kör in sin lilla Polo i den lediga luckan. Tar Forden och åker iväg.

Kvinnan bakom gardinen minns hur granntanten berättat att hon minsann skulle förlusta sig i fjällen med jobbet under helgen. Mystiskt, tänker hon.

Senare på kvällen dyker grannmannen upp. Däremot inget barn. Deras fyraåriga dotter är spårlöst försvunnen. I alla fall så här bakom gardinen. Han knäcker en öl. En ölkorv. Några öljordnötter och en ölfilm. Vid elva slutar TV:n att flimra och mannen går till sängs.

Under helgen kan man bakom gardinen se hur mannen tar sig en sovmorgon, hur han åker iväg med sitt badmintonrack, hur han solar sig på balkongen och hur han äter upp det som fruns mor och far packat i hans kyl.

Lördag natt kommer han hem i taxi. Bakom gardinen ryktas det om att han haft en grabbkväll på stan. Söndagen går i vilans tecken. TV:n flimrar igen. Balkongdörren öppnas, skjortknapparna likaså.

På kvällen kommer hans fru hem. Något senare även mormor och morfar och den försvunna fyraåringen. Till och med bakom gardinen kan man läsa det lilla fyraåriga ansiktets tankar. ”Pappa har lite mycket att göra”, tänker hon. ”Men någon dag kommer vi säkert att umgås, bara han och jag.”

Onsdag och klockan närmar sig 15.23

Jag slänger mig mellan texter om scenografer och texter om kex. Tar en kopp kaffe med röd mjölk, tänker på att jag vill köpa de där Acnejeansen med ett lilastick och lyssnar på The Bees. Jag vet att jag måste löpträna i eftermiddag men jag ser mer fram emot att äta yogurthkyckling med oregano och lägga mig på sängen med min bok. Jag cyklade inte idag, men jag tog en fullkornskaka till kaffet. Åt flera dagar gammal lax till lunch och bytte skor till min sexåring. Undrar om man kan ha svart klänning på dop och känner att jag nog är lite uttorkad. Nu ska jag skriva text om flygplan innan klockan blir fyra.

Another day another dollar.

Mycket lite Kalle Anka

Vi tog med barnen på bio i påskhelgen. Om man har en fyraåring som blir vrålsur om hon inte får följa med, men samtidigt harigt rädd för minsta otäcka grejen på vita duken du vet, då återstår inte så många alternativ.

Därför blev det Kirikou och vilddjuren. Jag visste ingenting om den innan, bara att den var tecknad och barntillåten och på dubbad svenska.

Så här efteråt kan jag säga att den där Kirikou var en liten naken bebis som sprang omkring i Afrika och gjorde gott. Filmen var väldigt väldigt lite Disney. Inte ett skvatt faktiskt. Inte en specialeffekt, inte en bilkrasch, bara lite skön sensmoral.

Det sjöns afrikanska sånger, det sprangs omkring in da nude filmen igenom, stort som smått, vuxna som barn. Och Kirikou var värsta grymma modiga killen.

Det kändes lite som vi skulle hem och fortsätta odla våra grödor, göra batiktryck och inte raka benen. Den kändes lite korrekt sjuttiotal och rödvinsvänster. Men den kändes fin.

Så om ni har barn, se den. Om inte bara för att vi är skyldiga våra barn mer än bara Disney.

Pinfärskt var det här

Jag har märkt att jag inte är den enda bloggaren som helt tacklar av när det vankas ledighet. Hela bloggvärlden verkar gå in i en kollektiv paus, det finns inget nytt att läsa på favoritbloggarna.

När jag började blogga gjorde jag det ganska så mycket främst när jag var ledig. Semestern var en enda lång bloggdimma, om vi var på stranden så låg jag och funderade ut olika nya ämnen att skriva om, när vi var på utlandssemester och långt från en dator satt jag och gjorde noteringar och uppsummeringar i ett anteckningsblock.

Jag antar att första förälskningsfasen lagt sig. Bloggandet har blivit vardag som är lika med rutiner som betyder jobb.

Ändå sitter jag här på självaste helröda annandagen med tre pinfärska inlägg.

Varav ett handlar om att jag inte tänker börja blogga förrän i morgon.

Amundön och påskskönt

Nu jag måste köpa Montecore

Igår jag har läst ut Ett öga rött och nu jag kan inte sluta tänka på shunnesvenska.

Det är lite jobbigt man börjar närma sig mitt i livet och bor i värsta svenneradhuset.

Och så pratar så här.

Jag lovar och svär idag jag ska sluta.

Grymmaste lätt eftersom jag börjat läsa Ben Watts Patient.

Blåvitt är alltid disco, men slutar tyvärr femma

Jag blev just utmanad i att tippa utgången av årets Allsvenska. Så här tippar jag:

1. AIK
2. Malmö
3. Elfsborg
4. Kalmar
5. IFK Göteborg
6. Helsingborg
7. Hammarby
8. Djurgården
9. Gefle
10. GAIS
11. Örebro
12. BP
13. Halmstad
14. Trelleborg

Hur tippar ni?

Trankan

Det var oundvikligt.

Even the moon wanted it to happen. And who am I to tell the moon to fuck off?

Vi hamnade på Tranquillo på lunchen.

Igen.

Ta mig fan på tiden.

Så ska fastighetsskatten avskaffas.

Som Gert Fylking skulle sagt:

Äntligen!

Ja, jag vet att det sägs att priserna på småhus i storstäder kommer att trissas upp ytterligare (yes yes yes!) och att det blir svårare för dem som ännu inte är inne på bostadsmarknaden att faktiskt komma in. Jag vet också att räntorna förmodligen sticker uppåt och att de som tjänar mest på det är de som har de allra flottaste husen och att de blir rikare rikare rikare.

Jag gillar inte ökade klyftor.

Men jag gillar verkligen inte fastighetsskatten heller.

Så jag är glad. Och lite ego.

Und das Wetter nach einmal bitte

Så var det dags igen. Wolfgang Röder ska berätta vilka semesterveckor vi ska satsa på, vilka vi helt bör undvika och om vi ska lägga våra besparingar på en utlandssemester eller ej.

Jag skulle inte ha något emot om någon bestämde sig för att likvidera Wolfgang Röder once and for all. Eller om Aftonbladet.se som verkar ha honom på någon form av livslångt kontrakt kunde vara så vänliga att uppge hur ofta Wolfgang Röders prognoser verkligen slagit in. Hela mannen är ju en vandrande helgardering.

Jag tänker spöstraff, jag tänker krossade knäskålar, jag tänker ganska primitivt när det kommer till Wolfgang Röder.

Nordstan på lunchen

Jag har bråttom. Som vanligt. Småspringer med en falafel i handen. Det rinner stark sås ur foliebotten, i rännilar över min handflata, droppar ner i en strid ström på mina skinnstövlar. Jag stannar upp. Torkar handen, torkar stöveln med en tunn, billig, knölig servett.
Framför mig stressar någon annan vidare. En kvinna i svart jacka. Hon har en skokasse i handen och hon rusar fram genom Nordstan med bestämda klackar. I ögonvrån ser jag ytterligare en kvinna. Hon står stilla, alldeles stilla. Hon har en tung bunt med Faktum i famnen. Hon omfamnar dem och hon sträcker sig ut mot de stressade. Fångar kvinnan framför mig med blicken. Ler förväntansfullt. Höjer på ögonbrynen och särar på läpparna. Ska just säga något. Hon gör en nästan omärklig rörelse med handen, som om hon just sålt ett nummer till den stressade kvinnan framför mig. Hon ser lättad ut. Lycklig. Men kvinnan framför mig ska inte alls köpa Faktum idag. Inte i Nordstan med en skokasse i handen. Inte av den här kvinnan. Hon stressar vidare och Faktumkvinnan sänker armen igen. Hon ler inte längre. Hon har inga förhoppningar om att nå oss.

De stressade.

Varumärket Semcon

Jag måste göra det här inlägget. Det har legat till sig ända sedan Idreveckan, och jag har funderat på om jag ska skriva om det eller inte. Jag antar att jag bestämt mig för att betraktelsen måste komma ut. Om inte för att eventuellt kunna hindra att något liknande kommer att ske igen.

Någon som läser det här har kanske en marknadschefsposition på något företag, en annan kanske är VD, någon har åtminstone tumme med endera en av dem. I så fall; read this carefully.

Jag läste Strategic Brand Management på IHM förra året. Där lärde vi oss hur svårt det är att bygga varumärken. Och hur lätt det är att rasera dem.

Om någon som är det minsta insatt i varumärkesvård på Semcon hade sett vad som pågick på Charlie´s after ski i Idre förra veckan, är jag ganska säker på att de hade velat krypa ur sitt eget krulliga skinn.

Tre herrar i övre medelåldern hade (av Charlie´s gissar jag) utsetts till trubadurer. Underhållare. Spelemän.

De var, som trubadurer i fjällen ofta är, lite för hängiga, lite för gubbiga, lite för bleka och hade lite för många tatueringar på överarmarna.

Dessa tre herrar hade Semcon prånglat på varsin Semconväst. För säkerhets skull hade de även placerat en Semconvepa som fond.

Trubadurerna skrålade. Semcongänget som var på konferensresa skrålade. Ja vi skrålade lite allihop.

Och alla som var där kommer att förknippa Semcon med okarismatiska skrålgubbar utan sångröst. Med tunt hår. Med dallriga tatueringar. Med gubbsvett. Med Living next door to Alice.

Jag är inte säker på att marknadschefen på Semcon gläds över just det.

Jag är ganska säker på att det inte rimmar med Semcons kärnvärden.

I själva verket, om jag greppade mina fyra månader på IHM rätt, så gick Semcon miste om ganska många investerade kronor under två umpa-bumpa timmar på Charlie´s.

Me and Billy Bob

Idag pratade jag med en god vän på telefon när jag var på jobbet. Han berättade att han och hans fru tycker att min sambo är så lik Billy Bob Thornton.

Plötsligt blev jag väldigt sugen på att åka hem till en påsklovsfirande Billy Bob.

Jag vet inte men det kändes som livet tog en helt ny vändning efter det där samtalet.

A little glamour. A little excitement i radhuslivet.

Och kanske betyder det...

...att jag är...?

Tick tack

En ganska kul sida tycker jag. Så här kan halv två illustreras.

http://www.humanclock.com/

Jädra medlodifestivalen

Vi satte oss i bilen, min fyraåring och jag. Hon fick sitta i framsätet och välja låt. Det blev (Åh) När ni tar saken i egna händer.

Vi höll varann i handen och hon får hjälpa mig att växla. Vi skrålar så högt vi kan. Vi sjunger så tyst så tyst, viskar. Det är femton minuter av totalt samförstånd. Jag bjuder på ett jorgubbsgum. Min tjej och jag.

Jag tar på mig mina stora solbrillor, det absolut enda jag äger som är inköpt på plats i ett av världens stora modehus. Guccibågarna från Milano. Känner mig ganska cool och väldigt glad, mitt i livet.

- Du ser ut som någon, säger skruttan mellan sångraderna och våra inövade dansrörelser.

- Jasså, vem då?, undrar jag och tänker på prinsessan Madeleine eller någon annan kunglighet.

- Magnus Uggla, svarar hon och blåser en bubbla med tuggummit.

I´m just taking a moment.

Igår kväll, efter en burk starköl och som gräsänka, kände jag ett plötsligt behov att köpa lite musik på iTunes Store. Om man en gång skapat ett konto där är det väldigt svårt att låta bli ingivelsen att shoppa för 9 spänn, speciellt efter en burk starkis.

Om jag drar mig till minnes så köpte jag faktiskt Jokkmokks-Jocke på någon form av betaltelefon mitt under en förfest för sisådär 15 år sedan. Vi bodde i Slottet (numera Världskulturmuséet i Göteborg) och hävde lätt några flaskor Danmarksimporterat rött i veckan ett tag. Ibland kom polisen och tittade in i kråkslottsförfallet med ficklampor, i bland kom någon inneboende hem med halva Scandics foajé, ibland vaknade man på morgonen och höll på att snubbla över en kundvagn, en röd hotellmatta, en tyroleruppsättning, en stoppskylt eller något annat i hallen.

Ibland beställdes helt enkelt musik från TV-shop.

Jokkmokks-Jocke.

Jag skrattar nästan ihjäl mig.

Igår köpte jag i alla fall fyra (för mig) ganska nya låtar. Jag kan rekommendera dem vemsomhelst som startat konto på iTunes.

Min son håller för öronen och skriker om Darin eller BWO.

I´m just taking a moment.

Franska tips please

Eventuellt eventuellt alltså långt från klart, men ett frö har börjat gro, så tar vi oss an Franska Rivieran i sommar.

Och det ska erkännas med en gång; jag är oskuld på Rivieran. Har aldrig vatt där. Inte Nice, inte Cannes, inte Monaco, inte över huvud taget varit i södra delen av Frankrike.

Jag tänker att mina Guccibrillor är det enda jag äger som kommer att passa in. Min fejkbränna, mina sneakers och mina sommarshorts som jag köpte i Mexico år 2000 won´t do. På shortsfronten har det till och med gått så långt att min sambo skämtar om mig. Om mina fula fula fula shorts som jag inte verkar kunna bli av med. Men ambitionen är hög inför säsongen – nya shorts har prioriterats upp. Ingen ska skämta om mina shorts den här sommaren. Allra minst på Rivieran.

Jag tänker också att vi slinker omkring, in och ut på restauranger, klädsamt förälskade och klädsamt berusade på that bubbly thing. Att vi beställer ostron på löpande band till dess att kvällssolen glödande och fräsande löses upp i havshorisonten.

Sedan tänker jag att just det. Barnen ska ju med.

Det blir väl som vanligt. Vi hyser in oss på ett medeltrevligt hotell med barnglad inställning. Som har stor frukostbuffé, micro på rummet och pool som tål att göras bomben i. Inget designtjafs här.

Sedan tänker jag att jag ska kolla med er – är det någon som känner till ett sådant ställe?

Inga poäng för slarv

Det slutade lika illa som de allra värsta föraningarna igår kväll. Healy gjorde inget hattrick, men likväl två mål på två lägen. Sverige gjorde – ingenting. Elmander grävde lite hål, men någon annan ville inte träda fram i Belfast igår. Förutom Healy då.

Det var en riktigt deppig föreställning.

Sverige när de är som allra sorgligast att skåda.

Jag läste i gårdagens aftonbladet.se för att se vad ordkonstnären Banks trodde innan matchen. Hans krönika avslutades så här:

"Lars Lagerbäck kommer att skicka ut sina spelare för att spela fotbollsmatch. Lawrie Sanchez kommer att skicka ut sina spelare för att skriva in sig i ett lands historia. The Kop kommer att mässa sitt ”Ulster til I die” och när domaren blåser kommer Sanchez att skrika CHAAAARGE! så det ringer i öronen på varenda spelare.
Där har ni utmaningen.
Skickliga fotbollsspelare står upp och gör något stort av den.
De dåliga? De börjar slarva."

Han är helt enkelt för jävla bra på att skriva. Och, obviously, lika precis i sin förmåga att förutse faror, brister och luckor.

Hoppla, Lasse goes safe

Jag har alltid gillat Niclas Alexandersson, inte bara för att han till vardags spelar i rätt färger, utan för att han är både pålitlig och ganska grym.

Jag har samtidigt aldrig varit någon större hang-around till Chippen. Hans synthtofs störde mig så förbannat under VM, hans attityd och uttalanden och korkade grejer och Cafépremiärer med storbystade brudar rimmar väldigt illa med personer jag gillar.

Men en Chip i uttalad storform som bänkas till förmån för en som inte ens är i matchspel, då vet jag inte riktigt.

Luktar fegis Lasse.

Och det får jag nog äta upp hela kvällen. Med min känsla för profetior får jag säkert äta upp hela den blonda, torra synthtofsen.

Hoppas Ralf eller Glenn bjuder på något att skölja ner den med.

Green Tea

I reklambranschen är vi bra på att snegla på varandra, på att beundra en bra idé och – ännu viktigare i den här ankdammen – att racka ner på en dålig.

Den här kampanjen för Lipton Green Tea blev i alla fall jag varm i hjärtat av. Och i vanlig ordning önskar jag att den låg i min portfolio och inte i JWT:s i Kairo.

Landskampsdags

Ikväll är det äntligen en landskamp av vikt igen! Pressen skrämmer som vanligt upp mig med historier om hattrick av den där Healy, om domaren som dömer lite som han vill och Lars-Roland pratar om arenan som en tolfte spelare. På förhand ser det ju minst sagt snårigt ut.

Men.

Zlatan är tillbaka och jag tror han är åtminstone liiiite sugen på att täppa till munnen på den svenska presskåren.

Chippen tror jag inte att jag skulle tycka om på något sätt om jag fick träffa honom in person, men hans form och självförtroende sägs ju vara grym.

Elmander, den lille divan kommer att springa springa springa med sina långa ben och sitt flytande steg, för i landslaget är han en riktig superkämpe.

Sen vet jag inte om Ljungberg och Isaksson, Mellberg och Hansson, Svensson och Källström hinner toppa formen tills ikväll.

Men jag tror vi vinner i alla fall.

Och så är jag väldigt nyfiken på om vi kommer att få se ett hemma-hos-reportage från Glenn Hysén.

Poff så blev det mitten av maj

Satt ut och mumsade på en falafel vid kajkanten på lunchen. I bara skjorta och det var svettigt nog.

Efter jag torkat stark vitlökssås ur mungiporna blev det en caffe latte från Di Matteo.

Känns lite jobbigt att sätta igång med en varumärkesplattform inomhus just nu. Allt inomhus blir så fult i jämförelse.

Fönstren ut mot myllret oförtjänt skitigt ut. Min vita MacBook ser ut som den behandlats av obarmhärtiga nikotinfingrar.

Bättre att inte vakna upp från vinterdvalan.

Jag gnuggar redan händerna i väntan på kvällens avsnitt.

Och de rackarna tar framsätet också!

När jag var liten och åkte ankarlift med min mamma eller pappa vill jag minnas att det var grymt obekvämt att ha ankarhelvetet högt uppe på ryggen, alldeles under skuldrorna. Men så var det, det var lite jobbigt att vara barn. Man längtade efter alla de bekvämligheter som vuxenlivet verkade erbjuda. Som att åka ankarlift med ankaret komfortabelt instoppat under rumpan.

Så döm om min förvåning när jag nu blivit varse att vissa saker förändrats. Barnens väl och ve har blivit långt mycket viktigare än föräldrarnas.

Inte ska en sån liten stackare åka med liften alldeles obekvämt alldeles för högt alldeles jobbigt.

Nä, nä, det är numera min son som har liften under rumpan. Jag har den i knävecken och kompenserar åkställningen med en krum rygg och kramp i vaderna.

Och jag fattar inte. Vad har hänt och när exakt hände det?

Var det inte min tur nu?

När ska jag få åka bekvämt i ankarliften?