Usch för föräldrar

Jag satte mig igår kväll och tittade på en dokumentär på webben jag missat på SVT. Den handlade om föräldrars förhoppningar på sina idrottsutövande barn. Eeeh man kan säga att jag kände mig ganska träffad. Dessutom kände jag mig liten, gemen och egoistisk. Speciellt smärtsamt tog uttalandet från idrottspsykologen om "hur våra barns (fina) prestationer blir ett kvitto på mitt (fina) föräldraskap".

Sen var det rätt jobbigt att se ungdomarna som älskade att simma, men som inte ville tävla. Det gjorde de senare i programmet i alla fall. För deras föräldrar ville det.

Bäst barn vinner bör alla föräldrar se. Den är nyanserad, angelägen och intressant. Om du missade den, har en dator och en timme över kan du se den på den här länken.

Bäst barn vinner!

Fylleri fyllerår

Min dotter fyller fem om en dryg vecka, så nu är det presentjakt för hela slanten. Det enda hon kan komma på som hon önskar sig är två hårda plastbebisar, en prins och en prinsessa. Och med tanke på att det enda hon önskade sig i fyraårspresent var en studsboll (vilket jag avfärdade och istället satsade på STORA och dyra saker, som väl alla ungar vill ha?) och besvikelsen var total för att hon fick allt, utom det enda hon önskade sig, så lovade jag mig själv att gottgöra henne.

Därför. På lunchen stegade jag iväg för att kolla på de där BR-dockorna som hon drömmer om. Fast beslutad att införskaffa både prins och prinsessbebis äntrade jag butiken.

Vad i helvete? Visserligen är man ju grymt luttrad på ockeriverksamhet när man har barn, men 499 spänn för bara prinsen? Utan prinskläder! De kostade ytterligare 199 kr. På det ska förstås läggas en liten prinsessa i samma prisklass.

En sak som jag i alla fall vet att vi ska köpa är den här underbara boken. Moki cyklar jorden runt.

Vad gäller kungliga bebisar ser det tyvärr mörkt ut.

Tisdagstema

Jag har stött på en blogg som en sjuhelvetes massa bloggare verkar följa. I alla fall på tisdagar.

Tisdagstema lägger ut ett tema varje, just det, tisdag, och ett par hundra bloggare tolkar med hjälp av kameran.

Hell, jag är ju ny på det här så jag tog helt enkelt en bild jag tog tidigare i år. Jag skyller på att februaridagsljuset inte räckte till.

Den ska illustrera längtan och efter att ha dissat en hel del bilder på måltider och dryck i massa olika sammanhang.

Håll till godo håll till godo, det här kan mycket väl bli en tisdagsvana.

Kom igen, mösa er iväg nu. Seså!

Jag har helt glömt att rapportera om en jättehändelse!

I fredags.

Bio. Två vuxna.

Jag minns inte när det hände senast. Tror det kan ha varit The Squid and the Whale för ungefär femhundra år sedan. Men som sagt, i fredags var det så dags. Eftermiddagsbio visserligen, men ändå.

Valet föll på Juno och jag vet inte om det är bristen på biobesök eller om den faktiskt var så bra, men jag grät. Och jag skrattade. Och jag gillade.

Det får bli mitt tips till alla er som inte heller får till det.

Juno! Se den!

Fastfruset

Hoppla

Melodifestivalens deltävling nummer 2 är just avslutad och lätt chockade konstaterar vi att favoriterna fick nöja sig med andra chansen. Det som kändes så avgjort, så uppgjort, men så fick Carola sitta och applådera häpet åt "andra chansen" medan två rödklädda bananer i pyjamas snuvade dem på finalplatsen.

Så kan det visst gå.

Skönt break

Jag är ledig idag. Semester. Hemma för att vara med barnen.

Det känns som att jag valde rätt dag, strålande sol en kall vinterdag. Vi har just kommit tillbaks från en tur till den lokala servicebutiken där vi köpte en massa skräp. Innan dess våfflor med mycket grädde.

Ursprungsplanerna med Universeum eller Äventyrsbad fick stryka på foten för mer oavancerade aktiviteter. Nu studsar barnen på studsmattan, i minusgrader och i full vintermundering.

Själv ska jag fira med en kopp finkaffe i solen.

Inte igång

Om man ska springa Göteborgsvarvet (det har jag tänkt göra, har betalat in i alla fall) så är februari en väldigt viktig månad. Om man inte är med nu och lägger grunden (den kunde gärna lagts tidigare också) så kan man i princip glömma varvet. I alla fall om man har några ambitioner med loppet.

Det är idag 13 februari och fortfarande är hot om spöstraff det enda som får ut mig i spåret. Jag vill inte helt enkelt. Jag tycker att det är tungt. Och tråkigt. Jag vill hellre kolla TV, läsa en bok, elda i brasan, sova, peta tånaglarna. Men så uppbådar jag den lilla, ytterst lilla vill jag tillägga, motivation som finns i kroppen och beger mig ut.

Idag ägnade jag till exempel en halvtimme på sajten maraton.se för att panikproppa i mig lite inspiration istället för att ta på mig de leriga löparskorna och Just do it. Lägga upp slingor och läsa om kost. Pulstester och morgonpass. Här finns hur mycket av allt som helst.

Dock väldigt lite som får igång mig.

Jag hittade dock en väldigt intressant artikel om elitmaratonlöperskan som berättar hur trött man blir av träning. Hon var tvungen att sova 10 timmar varje natt OCH 2 timmar mitt på dagen.

Jag tänkte att jag ju redan nu sover 11 timmar om dygnet.

Då blev jag ännu tröttare.

Lite reklam

för min sons blogg och det senaste inlägget.

Länk bredvid; Leopardernas djungel

Logiskt

(Snart) femåriga dotterns svar på om hon ville ha gräslök på äggsmörgåsen:

- Jag tycker inte om gräs.

- Och jag tycker inte om lök.

Ganska klart och tydligt, eller hur?

Vem behagade skämta med hela svenska folket?

I min upphetsning över texten till I love Europe glömde jag hel och hållet att kräkas över koreografin.

Kjolar. Utfällda. Dansandes. Med alla Europas flaggor påsydda.

Nej nu måste jag springa och kräkas igen.

En Utd-supporter och en City

För övrigt är soffan uppbokad idag kl 14.30. Då är det derbydags i Manchester och jag har blivit utnämnd att slänga in några resultat på Bomben.

Jag anar att jag även kommer att få serva med öl och Fanta till husets båda herrar.

Varför då undrar ni.

För att jag håller på Arsenal.

Röstfusk

Christer Sjögren och I love Europe vidare.

Vad är det för fel på folk?

Förnedrings-TV

På kontoret, titt som tätt, är det någon vid vårt långa arbetsbord som bryter tystnaden och skriker ut på bruten finlandssvenska:

- Jag har förneeedrat mig!

Väldigt roligt, speciellt om man minns Arjas bekännelsescen i Stjärnorna på slottet med Stormares lågmälda replik:

- Vad fan vill hon vara med i den skiten för?

Helhetsintryck

Sen hade de faktiskt belyst Scandinavium i Mellofärgerna.

Det var riktigt snygg faktiskt. Plötsligt förstår man den centralt belägna grå klumpens förändringspotential lite bättre.

Ett tips för kvällens Mello

E-Type och The Poodles går vidare tillsammans med Amy Diamond. Skulle jag tro även om jag gillade Andreas Johnson-kopian bäst.

I övrigt hade Ingela Pling med sin bruna Eurovisiontunga skrivit den grovt patetiska texten I love Europe för Christer Sjögrens räkning. Antingen är damen ifråga mer ironisk än någon annan i hennes generation eller så tror hon på allvar att det är ett smart sätt att snuva de slaviska länderna på röster.

Christer själv då? Jo han omgav sig med turkosa revydamer och nyfärgat hår, provade att ta några danssteg och tog i allt vad rösten mäktade med i tidernas största fjäskyttring.

Kvällens behållning då?

Tro det eller ej, men Lasse Berghagen, Arja Sajonmaa och Björn Persson (yes snart på var mans läppar) gjorde kvällen.

Tillsammans med Luuk.

Festligt värre

Sjuåringen är lyrisk. Det här kan vara den bästa dagen i hans liv. Dels ska vi ikväll infinna oss på Scandinavium och genrepet för Melodifestivalen. Sjuåringens BÅDA favoriter The Poodles och E-type har festivalen till ära slagit i hop sina påsar i ett hejdundrande fyrverkeri med smällar och eld. Det bådar gott enligt en ettagluttare. Men inte nog med det. Dessförinnan ska vi äta hamburgare och pommes och bara det är ju fest.

Förhoppningsvis kompenserar det att hans precious Playstation tappat laserkraft och måste in på lagning.

Vi får väl se, jag ser mest fram emot att få se Christer Sjögren live innan jag dör.

Längtar ut

Jag sitter inne och längtar ut.

Solen är åter i Göteborg. Efterlängtad. Vi har inte sett den på så länge att vi börjat tvivla på att den fortfarande fanns.

Men här på kontoret har vi dragit ner persiennerna för att slippa speglingar i skärmen. Vi stänger den ute. Låtsas som den inte finns, det är enklast så när man inte får ta del av den.

Jag sitter fast i ett produktionsträsk utan like. Axlarna är uppkörda mot öronen och fötterna trummar hetsigt mot golvet. I övrigt är det tyst.

De senaste fem minuterna är det enda jag tänkt på hur jag ska kunna ta mig ut i solen.

Nu kom jag på att vår senaste kampanj blåser förbi på spårvagnssidorna just nu och det måste väl någon plåta?

Kan bli jag.

Och en mjukglass.

Mitt i paniken

På jobbet är det galet. Det märks på flera sätt, att kaffestunderna på morgonen blir längre (jo det är någon form av apati som hittat hit som gör att när man väl startat går man inte att hejda, så det är skönt att inte starta) och att bordshockeymatcherna blir färre och mer aggressiva. Det märks också på bloggen, jag har nästan aldrig fem minuter över åt att skriva.

De saker som bryter stressen och det inrutade blir högvaluta. Så jag har sett till att boka en av firmans cyklar över lunchen. Jag tänkte ta mig en liten tur i solen och äta lunch på Avenyn idag.

Bara en sådan sak.

Introsuckers

Super Bowl gick som vi vet av stapeln i söndags natt. Vi som är lite suckers för snygga intron till program får torka hyggligt stora salivhögar till den här.

Biff men ingen banan

Lagom till fettisdagen vi snart femåriga dottern berätta en sak från dagis. Hon drar upp axlarna och ler med hela munnen. Ögonen lyser.

Det visar sig att hennes dagismagister har smeknamn på alla barnen. Hon själv blir kallad för Semlan och hennes två kompisar för Mackan och Biffen.

Och så säger han varsågroda när de ska äta.

Jag tror hon är lite kär.

Det lönar sig...

…att vara jobbig och lite skränig. Även om jag var ”den enda förälder” som reagerat på medlemsavgiften (hmm låt mig gissa, de andra har svurit, knutit näven i fickan och surt betalat och sen har de frågat ungarna om det verkligen är så kul med basket och om de inte ska testa handboll eller innebandy istället) så fick vi tillåtelse att betala in ”vad vi tycker det är värt”.

Så alla ni som normalt sett biter ihop och finner er.

Lägg av. Ställ er upp och skrik.

Det lönar sig.

Nu är Babban igång igen.

Alltid är det något som retar upp mig.

Hej där på kansliet,

Jag mailar er därför att min son och hans kompis går i er basketskola. De är nyss fyllda sju år och började så smått prova på basket under hösten. Igår efter träningen fick de varsitt inbetalningskort för medlemskap. Eftersom sonen även går i fotboll (och vi själva varit aktiva i föreningslivet i alla år) såg vi naturligtvis inget konstigt i det, att vara aktiv kostar pengar.

Men när vi öppnade kuvertet. 800 kr? För sjuåringar i basketskola? Det tycker jag är i det närmaste fräckt.

När de väl börjar i ”vanligt” organiserad träning med flera tränare, cuper och sammandrag och de gör ett aktivt val att ”vara med”, då kan den möjligen motiveras. Men som det är nu med lite lek (och vid något tillfälle inställd träning för att tränaren hade egen match och vid ett annat tillfälle bara en halvtimmes träning för att vaktmästaren hade låst fel lås, och nästan alltid bara halv plan och ett uppvärmande tonårslag på andra sidan av den lilla hallen) – ja då känns åttahundra spänn inte i närheten av okej.

Dessutom är de ju så små och ännu bara med och känner på sporten. Är det bra så kanske de fortsätter på riktigt nästa år, men upplägget just nu känns väldigt mycket på lek (även om tränaren är både gullig och bra med barnen).

Att det får kosta några hundralappar tror jag de flesta tycker är helt motiverat, men dagens summa 800 tror jag inte att jag sett i någon idrott som nyttjar kommunala hallar.

Hur tänkte ni när ni satte det priset?

Undrar,

Barbara

Överdriver jag tycker ni?

Det tråkigaste med barn...

..är att de måste bli stora och inte alltid kommer att ha en sån här att gosa ner näsan i.

No pain no gain

Så mycket kan jag säga som att jag inte har det minsta träningsvärk efter pilateslektionen igår.

Däremot ett relativt akut behov av nya, söta träningskläder.

Med tofsar.

Pilates no more

Det har väl inte undgått någon att jag börjat träna lite lätt? Idag på lunchen stretade jag och en kollega iväg genom blåsten och regnet till gymmet. Jag hade bokat in oss på Pilates, något ingen av oss tidigare hade provat på men om jag hade fattat det hela rätt så var det mage-rygg-träning det handlade om.

Sagt och gjort, vi bytte om och gick ner till salen. Där gjorde vi som man gör när man aldrig gjort något förr. Man tittar på hur de andra gör. De drog fram mattor, gummiband och huvudkuddar. Vi drog fram mattor, gummiband och huvudkuddar. De tog av sig skorna. Vi tog av oss skorna.

Instruktören skred omkring och var ljuv med sina långa smidiga lemmar som hon nog bronzerat och klätt in i fräschaste Nike-kollektionen. Hon satte på lite spamusik i högtalarna och satte upp sitt tjocka mörka skådespelarhår i en lös hästsvans. På fötterna hade hon Odd Molly-strumpor med söta rosetter.

De andra sju klassdeltagarna såg ungefär likadana ut, som om de på sin fritid håller på med scrapbooks och cheerleading. På kvällarna tar de på sig sina grå collegetrackpants och en söt vit topp medan de sitter i soffan med telefonluren i ena handen och en halvliters glassförpackning i den andra. Yoghurtglass förstås.

I den här miljön befinner jag mig. Iklädd löparkläder och skor (som jag tar av mig) med intorkad lera och under det har jag ett udda par urtvättade strumpor. Jag är stel och orörlig, fnasiga och vita skenben sticker ut från löparbyxorna. Vader storlek XL.

Samma känsla sköljde över mig som jag hade på jazzdansen i fyran när jag kom i min fotbollsmundering och skulle leka tjej.

Jag hittade nog aldrig den där magmuskeln vid höftkammen som jag skulle pressa ner mot ryggraden. Jag kände inget i alla fall. Inte blev jag svettig heller. Bara att jag – vid 35 års ålder – ibland blir plågsamt medveten om vad jag inte är.

Speciellt tjejig.

Lika som bär

Let´s go

Klockan närmar sig 21.00 och jag är fortfarande på jobbet. Pizza Hut var vänliga att bistå med mat och Honestly okey med musiken. Snart tror jag att det är honestly okey att lämna in och gå hem.

Men kampanjen blir bra. Vi tror att det är en vinnare.

Hoppas att den känslan är densamma när vi kommer till kontoret i morgon bitti.

Bortglömd

Jag sitter och pillar med texter om små ljuvliga barn med bedjande ögon. Till det kör jag lite Bowie i lurarna.

Jag hade glömt av Bowie och att jag alltid vill spela både synth på tangentbordet och luftgitarr på golvet när han tutar igång Heroes.

Shame on me.

Pension

Man vet att det inte är mycket bevänt med kroppen när man får ligga i fosterställning från sju på kvällen, efter en löprunda. Jag kom aldrig längre än till duschen, till sängen. I morse när klockan ringde tog det ett helt snooz innan jag lyckats ta mig upp ur sängen.

Gamla människa, håll dig till promenader. Sa jag till mig själv.

Någon gång blir jag stark

Träningsbabban är tillbaka och det är plågsamt. Igår sken solen och det blev både en och två promenader vid sjön. Jag umgicks även med seriösa tankar på att springa, men även tankar som jag-skiter-i-det-där-satans-varvet-och-ligger-och-göttar-mig-med-en-bok-istället.

Sen fick jag ett sms från min kollega, tillika friidrottstränare, som meddelade att det serverades intervallträning kl 17. Det var bara att infinna sig. Och så idag fick jag ett infall alldeles på egen hand, så jag sprang hem från jobbet (visserligen med busskortet i handen).

En timme senare kunde man se en vinglig, stelbent dam halvjogga uppför de sista backarna.

Nu är jag

en blöt fläck.

Kompensation

Jag har haft en intensiv vecka hämtad direkt från helvetet. Tusen och en saker som ska fnulas ut och resultatet är såklart att varenda liten intention till träning gått förlorad samt att barnen tittar konstigt på den där tanten som kommer hem emellanåt. Behöver jag säga att de föredrar sin närvarande far just nu? Det är där alla pussar och vet-du-vad-vi-gjorde-på-dagis hamnar.

Därför blir man såklart extra glad när man på fredagen kan checka ut både hockeybiljetter och en Bollinger från en tacksam arbetsgivare.

Najs gest, tycker jag.

Nu ska jag hem och smörja barnen.

Rättegången mot Tito

Alla var där!

Cash is king

Nattens rån på postterminalen i Göteborg lamslog staden. Eller ja, jag fick reda på att det hade hänt på bussen på väg till jobbet, av en kille som satt bakom mig. Mr Buzz hörde det först vid lunchtid. Det är väl alltid så att det ter sig större utifrån än vad det är på riktigt. Min kollega som bor på Skånegatan (läs granne med Polishuset) kom in vid halv nio, intet anande. Hon hade inte märkt ett smack på sin vanliga cykeltur genom stan.

Ju mer dagen led, desto mer började jag fundera på själva rånbytet. Vad får man med sig från ett rån av en postterminal? Jag frågade min kollega (som jag vet inte skulle skratta ut mig), men handhar de ens kontanter därute?

Han visste inte heller. Tippade på postväxlar, för det lät dyrt.

Jag tänker mig att de sitter med och på en massa stulna kollin i en av sina flyktbilar. Det är ju rena julafton!, flabbar rånarna till varandra och tindrar genom sina svarta huvor.

Sen går de loss på paket från Ellos, Adlibris och CD-on. Festar på kapsyler från Nespresso och Bamsetidningar. Om de har riktig tur dyker det upp ett darrigt skrivet kuvert från mormor till lille Johan.

Stålar!

Ett kall

Härligt Jan

Det sägs att kineserna bygger 3000 nya universitet i sitt land, bara i år. De är som redan vet tjockt många och de pluggar som aldrig förr. De har en ekonomi som går som tåget och de har en plan.

Därför är det extra intressant att en delegation kineser åkte på studieresa till Sverige för att spana in skolsystemet.

De var förundrade, ja rent av häpna. De små runda kineshakorna föll mot bröstet och de strama pannorna rynkades av en enda anledning. De ville veta hur vi gjort för att få våra elever att våga ifrågasätta sin lärare.

- Hur har ni gjort?, undrade de. Häpet.

Jag vet inte om frågan ställdes till Jan Björklund, men visst är det lustigt att det enda kineserna saknar, är det Jan Björklund allra helst vill göra sig av med.

- Det måste bli ordning och reda i skolan, säger Jan. Vi ska ha betyg i uppförande!

Så vi måste sätta stopp för ifrågasättande och sluta upp med att utmana rådande föreställningar! För den som ständigt frågar varför? kommer inte att få stort A eller 5:a eller MVG eller vilket betygsystem Jan bestämmer sig för är det mest korrekta. Troligen stort A nu när jag tänker på det. Det känns mest fyrtiotal.

Vår förmodat största konkurrensfördel ska utrotas.

Det har Jan bestämt.

Hur fan kunde det få ske?

...stormen

Lugnet före...

Fort framåt

Jag hinner ju knappt blogga nu för tiden. Bara den här veckan ska en kampanj skitas ut, en föreläsning med öl och snacks bevistas, löpband testas och konferens klaras av.

Det är bara att luta sig tillbaka och åka med.

Hej vad det går.

Så stor

Sjuåringen gick in till grannpojken igår efter skolan. De går i samma klass. Grannen har två storebröder som är 16 och 17 och som titt som tätt sköter hushållet innan föräldrarna kommit hem. Eller sköter och sköter, de finner sig i att vara hemma och spela Guitar Hero eller Sims.

När så min son kom hem till middagen på kvällen (palsternack- och jordärtkockssoppa med nybakad focaccia minsann) frågade vi vad de gjort.

- Inget speciellt. Kollade på Sagan om Ringen, svarade sjuåringen och ryckte på axlarna.

Vadfalls? Vad hände med Var är Bus-Alfons? Duplo och trätåg? Kapplastavar och gosdjur?

Så här ska det inte vara! Han kan ju inte springa in till grannarna och bli vuxen lite hur som helst. Och den där filmen, den är väl från femton?

Betyg i ettan?

Jag visste att den där Björklund skulle bli ett bekymmer. Mannen är ju en tickande bomb. Först proklamerar han att det största hotet våra barn står inför är dessa horder av obehöriga (läs: okunniga) lärare som infekterar det svenska skolsystemet.

I Björklunds värld är det hårda nypor som gäller, och en formell utbildning. Engagemang, förmåga att se barnen, att undervisa, att ha empati, erfarenhet och pondus räknas inte dit. Det vet ju alla att man knappast lär sig på Lärarhögskolan, men Björklund är en mästare på att förenkla.

Nästa led i hans militäriskt disciplinära åtgärdsprogram är att ge betyg redan i första klass. ”Det är slut på flumskolan”, säger Björklund som ännu inte kommit ut med att han till hösten tänker återinföra både skamvrå och prygel.

Betyg i ettan. Behövs det? Ska man redan från barnens första dag gradera dem (det gör de ganska bra själva ändå), jämföra dem, premiera dem och utsätta dem för det som allt ovanstående medför?

Vad tycker du?

Ska man ha betyg i ettan?
	Ja
	Nej
Free polls from Pollhost.com

Morgonhumör

Lilltjejen hemma är sur. Inte bara lite smågrinig utan våldsamt förbannad över i princip allt. Är det inte djupt orättvist att inte hon får leka med en kompis efter dagis så är det fel mat, fel tröja, fel föräldrar.

Men gårdagens explosiva vredesutbrott tar nog ändå alla pris. Den här gången var det hennes pappa som stod i skottlinjen.

- Du är dum! Du är världens dummaste pappa!

- Ja, det är jag, svarar pappan sansat.

- Och du har…. fula skor!, skriker fyraåringen. Alla dina skor är fula!

Hur bemöter man ett sådant argument? Till viss del har hon ju rätt. Vi ler lite mot varandra, men inte så att hon ser förstås. Det skulle betyda fullskaligt krig. Men i morse tänkte vi ändå att anfallet måste blåst över.

Icke. Hon vaknar på samma solskenshumör som föregående kväll och kräver en äggmacka att äta i bilen. Vi förklarar att så kommer det inte att bli, varpå hysterikan är igång igen.

När vi kommer till dagis osar det om henne. Hon drar kapuschongen över huvudet och skjuter mörka blixtar ur ögonen. På dagis möter hennes favoritmagister som är i tjugoårsåldern, en fena på gitarr och på att brottas och som har fantastisk hand med barnen.

- Hej kompis, säger han.

Hon svarar förstås inte. Inne i huvan är det mörkt.

- Kom så äter vi frukost, lockar han. Vet du, om du var en indian tror jag att du skulle få heta Lilla Åskmoln.

De går in till frukosten, hand i hand. Mitt Åskmoln och hennes favorit.

Why?

Tidigt i söndags morse vaknade jag av att lillfjompan ropade på mig från sin säng. Jag ignorerade. Jag brukar göra det den första gången för chansen är stor att hon somnar om och egentligen bara vill att jag ska leta upp dockans napp eller berätta om det heter Tasmansk pungdjävul eller Japansk pungdjävul.

Den här gången somnade hon om, och jag också. Bara någon minut anar jag dock, för alldeles efter ropade hon igen. Jag gick upp och fick anledningen till ropandet. Första gången var för att hon kräkts i sängen och andra för att hon lagt fingrarna i spyan och vaknat av blöta fingertoppar.

Det betydde förutom lakantvätt:
- Avbokning av barnvakt
- Avbokning av kompis
- Avbokning av fotbollsträning och basketträning
- Avbokning av prästvigning

När klockan var halv nio och hela familjen yrvaket tumlat runt i ångorna av spyan och diverse sms och telefonsamtal var avklarade tänkte jag för mig själv:

När jag var liten kallades plötsliga kräkningar för magsjuka.

Idag säger vi vinterkräksjuka.

Nu undrar jag varför.

?

Secken dag

Först hets hets bråttom bråttom för att hinna sno ihop en kampanj innan lunch. Sedan presentation på lunch, fast utan lunch. Efter det blev det faktiskt lunch, den gamla klassikern gubbröra och folköl dök upp som något av en dark horse. Så nu sitter jag här och har säkert en eller två minuter på mig innan nästa pre-möte inför kundmötet går av stapeln.

Lite småsnurrig är jag dessutom, av folkölen hoppas jag.

Over and out från Babs.

Californication

Min sambo håller örnkoll på veckans TV-tablå och from time to time kan det vara riktigt uppskattat. Som igår kväll då han lät meddela att det 22.45 på TV4 startade en ny serie.

Och vi blev lite förälskade. I Californiacation. Så hett tips.

Se den.

Kausala samband

Jag läste att en av anledningarna till att de italienska fotbollsspelarna handlöst kastar sig, rullar runt och skriker och allmänt betraktar fotbollsplanen som ett forum för antagning på Dramaten, kan vara att de blivit så omhuldade som barn. Det vet ju alla att italienare älskar barn. Bambino och bambina hit och dit, det gullas och nyps i kinder, rufsas i hår och kläs upp i små skräddarsydda skjortor.

Engelsmännen däremot. De sägs hata barn. De tycker mest att barn är i vägen och låter dem sova i dragiga mögelrum (om de bemödar sig med att lägga dem över huvud taget) och klä dem i säckiga grå filtbyxor och torkar inte snor och om de gör det så är det hårdhänt och utan kärlek. De ger dem friterad mat med friterad pommes.

Vart vill jag komma? Jo. Engelsmän på fotbollsplanen viker inte en tum. Ju brutalare och mer råbarkat våld de kan använda, desto bättre. De filmar inte. De gnäller inte. De lämnar inte planen om inte blodet forsar och domaren tvingar dem av. Knappt ens då. No fuss helt enkelt.

Man har forskat på sådant här. Och det tackar ju vi för, vi som alltid har undrat. Det finns med andra ord ett samband mellan samhällets syn på barn och hur dessa barn i vuxen ålder uppför sig på fotbollsplanen.

Säg om inte det var intressant.

Beltran surar

Tito Beltran surar. Det finns minst en artikel om dagen som beskriver Titos långa dagar i häktet.

Häromdagen skulle han bränna sitt svenska pass och lämna landet så fort han bara får tillfälle. Skön hotbild ändå, Tito lämnar rasselandet Sverige med lite pedofili, våldtäkter och, vill jag minnas, massakrering av brevlådor på villagata. Och välkomnas vardå?

Idag var det en ny spännande artikel om hans första häktesdagar. Uppenbarligen hade en vakt knuffat till honom varpå Tito uttalar sig på följande sätt:

- Han trampade på mina mänskliga rättigheter och Jag svär, jag kunde ha dött.

Sen är duschen äcklig också, låter han påvisa. Full med svamp överallt och det vill inte Tito ha på fötterna och det går visst inte att duscha i tofflorna för då kan man halka och kanske dö.

Härligt. Ser fram emot nästa del i artikelserien Tito blir orättvist behandlad.

Väldigt lite Britt Ekland

Jag som följer Stjärnor på slottet och Britt Ekland med sina nio Louis Vuitton-väskor och superstjärne-approach tyckte att det här var ganska friskt.

Hurra hurra!

Det här är mitt 800:e inlägg. Det kommer inte att kvala in bland de mest intressanta kan jag lova.

Men 801:an, den är värd att vänta på.

Helg igen

På jobbet är det löjligt lugnt. Vi ägnar oss åt att dricka kaffe, ladda mobilen, skyffla runt saker på ett julstädat skrivbord och putsa på hockeyspelet. Nästa vecka drar det nämligen igång på allvar.

Alla är här och en massa projekt ska chockstartas. Dessutom ska rookieligan i bordshockey spela upp sig till åtminstone B-lagssammanhang. Det är åtminstone planen.

För att verkligen komma utvilad på måndag tänker jag att det är bäst att jag drar mig hemåt redan innan lunch.

Jag har ju dessutom en fotbollscup för sjuåringar att bevista.

Igår Gore

Jag ägnade ju mig åt inläsning en del av gårdagens arbetsdag och ett projekt som vi kommer att starta upp rätt snart är av miljömässig karaktär. Därför satte jag på filmen En obekväm sanning av och med Al Gore igår. Den har så att säga legat till sig hemma på hallbordet i ungefär tre månader nu och varje gång jag står där och letar efter mina nycklar eller ett förlupet hundrakort ser jag den. Den ligger där och förebrår mig. En konstant skavande påminnelse, ungefär som joggingskorna strax nedanför.

Jag hade samma känsla för en sådär femton år sedan när Schindlers list kom på bio. Jag förstod att det var en film man måste se. Att det inte är ett val, utan en förpliktelse. Att vi är skyldiga mänskligheten att ta emot en skärva av deras lidande. Att det inte går att gömma sig.

Med den ansatsen stegade jag och min andra tonårshälft in på Royal på Avenyn. Vi hade redan varit på Domus Avenyn och köpt biogodiset och här stod vi nu, två tjejer i tjugoårsåldern som hellre ville slänga de sega råttorna och lägga benen på ryggen i riktning mot Kåren alldeles bakom knuten. Ta en stor stark i den klibbiga och öldoftande baren och kanske kasta lite pil med några chalmerister.

Ja ni hör ju. Allt var bättre än att i tre timmar se svartvita förintelsescener med godis från Domus.

Det slutade med att det inte blev någon bio den kvällen. Damen i biljettluckan tittade frågande på oss när vi vände på klacken, men jag vill inte minnas att det blev nåt Kåren heller.

Hursomhelst, den förlamande känslan jag hade inför Schindlers list hade alltså överförts till hallbordet och Al Gore.

Men igår var det dags. Och jag fylldes faktiskt av en kämparlust att åtminstone byta mina glödlampor mot lågenergi-diton, att cykla oftare och att sänka inomhustemperaturen med minst en grad.

Och med kämparglöden pyrande blir jag lite nyfiken på mina läsare.

Vilka förändringar gör du för miljön?

Soft

Jag är tillbaka på jobbet. Det är soft. Innan klockan var tio hade jag klarat av hela veckans arbetsuppgifter, beställt en bok och tryckt ner duktigt med kaffe.

Resten av dagen planerar jag till inläsning.

Eventuellt i en soffa nära dig.

Ur led är tiden

Klockan är 01.43 på natten. Om fem timmar ska jag gå upp och gå till jobbet, men här sitter jag i mörkret och kollar Facebook där allt mindre händer och bloggen där... ja... allt mindre händer.

Jag somnade 20.30 ikväll, före barnen till och med. Kände mig både lite snorig och lite vissen från gårdagsfirandet och tänkte att en lång natt i nytvättade lakan kunde göra tricket.

Icke. Före midnatt vaknade jag och var så pigg att det var lika bra att gå upp.

Jag ägnade istället lite tid åt att föra över bilderna från festen igår. En del var riktigt förträffliga och visade med sin klara blixt det som man så lätt förtränger i skenet av fladdrande ljus och en och annan flaska vin. Andra visade en suddig hund (vem har tagit?), fem bilder på en amaryllis i fönstret (?) och några på krutrök över trädäcket.

Det ska sägas att maken till trevligt pattaj var det länge sedan jag bevistade. Men den där lilla nubben som serverades till vickningens Jansson kl 02.00, det var de som behövde den minst som ville ha den mest.

Men glädjen stod högt i det nymålade taket denna kristallklara, hala nyårsnatt.

Det sägs att nästa år ska bli fantastiskt.

Såna är vi, eller var vi kanske...

Ikväll vankas nyårsfest hos goda vänner. Vi har fått i uppdrag att tota ihop förtugget till champagnen samt ett melodikryss. Eftersom vi är både lata och dåliga på att planera satt vi sent i går natt och skrev kluriga låtfrågor. Idag köpte vi nyårsstassen och alldeles nyss kom vi hem från Maxi med små delikatesser som vi nu (1,5 timme före festen) ska knåda ihop.

Nyårslöfte inför 2008:

Vara ute i bättre tid.

Tomt

Ett tag trodde jag att ledighet - och leda - skulle odla massor av tankar och reflektioner värdiga bloggen.

Men icke.

Att göra inget ger inga nya tankar.

Så ledig så ledig

Jodå, Babban lever. Ansiktssvullnaden har lagt sig, liksom det mesta av muntorrheten. Mitt inteskrivande är inte för att jag är sjuk, utan för att jag är ledig.

Jag skriver alltså inte, utan äter choklad och gröt, läser böcker, ser på August, dricker vin, spelar spel, tar blåsiga och fuktiga promenader, tänder ljus.

Igår sprang jag för första gången på en månad, 7 km. Det gick inte så bra.

Nu ser vi på Simpson the movie för femte gången sedan julafton.

Snart stänger vi butiken

Vi har precis avslutat julbordet här på jobbet och jag sitter och päser med byxknappen uppknäppt. Rapar lite surt. Jag toppade det hela med en rejäl klick ris a´la´malta som jag nu ångrar. Sedan blev det julgåvor; en flaska champagne och en get i Mocambique, och som en liten julfinal; en match i juniorligan i bordshockey. Vi har fortfarande de sämsta istiderna, men vi har påbörjat vår klättring mot seniora sammanhang.

Jag leder med 5-1 i matcher.

Om en liten stund ska jag fixa de sista klapparna.

Sedan är det jul.

Snygg i håret

När jag gick hemifrån i morse lät jag håret falla fritt så att säga. Jag brukar sätta upp det i en tofs, allra senast när jag står på busshållplatsen och väntar på att ta mig till jobbet.

Så kom jag till jobbet. Tofslös. Kände mig lite kvinnlig, lite vänt skogsrå fast med attityd. Åt frukost, ringde ett samtal, kopierade några kvitton, tidrapporterade. Slängde med manen.

När jag ett par timmar senare tittar mig själv i spegeln har jag faktiskt glömt att jag har håret nedsläppt. Jag tvättar händerna noggrannt och lyfter blicken mot min spegelbild, lite på jakt efter om svullnaden på halsen lagt sig.

Då ser jag. En frisyr som inte är av detta årtionde. Här har det krullat sig helt på eget bevåg och lagt sig lite som en skön hjälm och ramar in ansiktet. Väldigt lite skört skogsrå utan mer Jonatan Lejonhjärta.

Det blev en snabb tofs och en förhoppning om att så få som möjligt på kontoret sett mig.

På hamsterfronten

Min läkare ringde, något förbryllad igår. Nej det var inte påssjuka sa han, provsvaren hade kommit. Det hade jag ju visserligen aldrig trott att det var, men jag hade nog önskat det ändå. Så att jag visste. Så att han kunde säga att det är ofarligt och försvinner av sig självt inom två-tre dagar. Men så var det inte.

Han famlar i mörkret, vet inte vad det är som drabbat mig. Jag googlar vidare och har ett femtontal diagnoser i rockärmen, men det berättar jag inte för honom.

Svullnaden har lagt sig (en halvmeter längre ner, som min lustiga kollega kläckte ur sig på stormötet igår, till de andras tjutande förtjusning) och kvarstår egentligen bara i relativ litenhet på höger sida halsen. Muntorrheten är det värre med, jag tvingas dricka hela tiden för att överhuvudtaget kunna svälja.

Det var det senaste på hamsterfronten.

Over and out.

Längtans tider

Jag kommer att ägna större delen av ledigheten åt att ligga på rygg i soffan och läsa. En bok som jag längtar efter att få sätta tänderna i är Bodil Malmstens Kom och hälsa på mig om tusen år.

Den är så fin. Pappret, bilderna, orden. Och eftersom det tycks som Bodil delar min passion för Bukowski passar jag på att citera något ur boken (ja jag har smygläst lite redan).

Så här skriver hon:

Många vet inte vilken stor författare Charles Bukowski är. Dessa många har gått på mediabilden av fullgubben Bukowski, en bild som han bekräftade så fort han kom åt.

Charles Bukowski om att skriva poesi:
>> If you don´t have to do it, don´t do it, man.<<

En tanke

Hmmm, jag funderar just på om jag ska dra en sådan där skruv genom halsen på julspelet ikväll. Lite för att dra uppmärksamheten från hamsterlooken och samtidigt göra mig till den där knasiga klassmamman som bjuder så på sig själv. De kommer såklart att tycka att mössen har en hemskt skojfrisk mamma som de gärna skulle vilja lära känna lite bättre.

Men det kanske är fel? Att inte låta det månadsintensivt inövade julspelet få sin förtjänade stund i rampljuset? Att på ett så plumpt och självcentrerat sätt sätta barnen i skymundan för att få själv få sola mig i glansen av en ganska fånig barnsjukdom?

Jag får fundera lite. Känns kanske inte helt klockrent ändå.

Mössens julafton

Också tur att min sons klass har juluppvisning i dag. Han ska vara möss. Yes, inte mus utan möss, enligt egen beskrivning ungefär tio stycken.

Jag vill hemskt gärna följa med och se julspelet och hur han ska vara så många möss. Det är bara det att jag balanserar runt ett huvud i medicinbollstorlek på mina axlar.

Jag minns hur jag skämdes över mina föräldrar när de var med i skolan. Alltid var det ju något fel, de hade fula kläder eller (gud bevare mig) begärde ordet i klassrummet eller något annat oförlåtligt.

Vad ska mössen och resten av klassföräldrarna tänka om den här figuren?

Det är inte Halloween?

The Mask

När jag vaknade i morse var jag väldigt nyfiken på om svullnaden lagt sig. Jag ska inte säga att jag rusade upp, men jag gick målmedvetet mot toaletten när jag gnuggat nattet ur ögonen.

Om man vill vara snäll så kan man säga att svullnaden inte lagt sig.

Om man inte vill vara snäll så kan man säga att huvudet ny flyter ihop med resten av kroppen på ett oskiljaktigt och mer komplett vis.

Tur att hoppet är det sista och allt det där.

Twice the size

Jag anade att det inte bara var julgodiset och ölen på Koh Lanta som givit mig mina nyfunna hamsterkinder, och i det visade det sig att jag hade rätt. Men en sak i taget, nu tar vi det hela från början.

Visst, illamående och kräksjuka och annat mysigt i all ära. Men när jag ser mig i spegeln i går kväll, tycks mig mina kinder vara twice the size. Jag frågar min sambo som svarar att han tycker att jag ser ut precis som vanligt, fast med tillägget "rockan" istället för "älskling".

Där käkbenen övergår i öra tycks det som två pingisbollar lagt sig till rätta under huden. De gör att jag framstår som en rundare variant av mig själv och det värker lite. Fast bara lite. Jag går ner till datorn och googlar på "svullna käkar" men träffar inte på något som fångar mitt intresse.

Illamåendet från natten innan har lagt sig, jag somnar.

Och vaknar med samma svullna käkar, men med trevliga tillägget svullen hals. Den gör inte ont, men någon har under natten placerat två dubbelvikta capricciosa under respektive mandel i halsen. John Blund? Lennart Svahn?

På Google tar träffarna fart, det är mer hard core sjukdomar nu, det mesta som har med lymfar att göra verkar illavarslande. Jag sväljer ner en klump när jag borstar trasselknuten ur fyraåringens hår. Förmodligen lever jag inte ens till nyårsafton med det här skenande förloppet. Från illamående till döende på tjugofyra timmar.

Jag bokar tid hos företagsläkaren och får komma efter lunch. Han känner och klämmer och rynkar pannan och hämtar in sin expertkollega med smal guldlänk. De pressar med tummarna mot min svullna hals och undrar om det gör ont. Nej svarar jag.

De låter mig ta sänka och under tiden går de också ut och googlar.

När jag kommer tillbaka säger de att jag förmodligen har Påssjuka, fast det är en barnsjukdom och fast jag inte har feber eller ont när jag sväljer.

Egentligen vill jag ju hoppa upp i hans knä och ge honom en kram, han som tagit mig tillbaks från de döda. Jag vill köpa hela hans internetsnickrade version av en harmlös barnsjukdom med hull och hår, jag vill fira med champagne.

Men tills det där provsvaret kommit från Sahlgrenska i slutet av veckan, vet jag inte vad jag ska tro.

Jag tar det lugnt och hoppas att hamsterkinderna ska go away.

Ulv i fårakläder

Det har varit några omtumlande sista veckor. Resan och planeringen innan, acklimatiseringen när vi kom hem, julpyntandet och lusse på dagis, jobbet och tidsomställningen, Bruce i Globen och sjösjuk på X2000, julklappsjakt och köpa ny diskmaskin.

Under tiden har mina manikyrerade naglar växt ut, färgen på kroppen mattats och det blondare håret återgått till sin normala råttfärg. De kilon jag anade att jag tappat genom att äta frukt, grönt och kyckling har återfunnits via några snabba pastaluncher och alldeles för lite träning.

Jag börjar vänja mig.

Jag gillar det inte, men vardagen har en viss effekt på mig. På oss alla. Det blir tydligt när man lämnat bubblan ett litet tag. Vi flydde den en stund och fick se att livet är större än inköpslistor på Maxi och champions leaguefotboll på TV6. Och visst är det så. Att det finns något som pågår utanför min vanliga, dagliga bubbla.

Något större. Något piggare.

Jag har sett det. Det finns i Thailand och det fanns i Globen.

Och igår kväll, i soffan med Entourage och en kopp te hittade jag en liten skärva till minsann.

Hey vardagen, mig lurar du inte.

Du må ha en tråkig förpackning, men så himla dum är du inte.

Kom ihåg - snäll

Daniel Alexandersson klar för Blåvitt!

Vad ska min sjuårige elfsborgare hemma säga? Daniel är ju hans favoritspelare och Blåvitt är... eeeeh... inte hans favoritlag.

Jag måste vara snäll.

Snäll.

För er som låg hemma och kollade Roomservice igår

La-la-la-la-la-la-lalalalalaaaaa!

När No surrender, Candy´s Room, The Promised Land, Badlands, She´s the one, Jungleland, Born to run och Santa Claus is coming to town revs av femton meter från där jag stod, då glömde jag tid och rum.

Jag glömde att jag är trettiofyraårig tvåbarnsmamma där tiden börjar ta ut sin rätt. Jag glömde de fina rynkorna runt ögonen och det fladdrande överarmsgunget. De framför mig undrade säkert vad den där lilla tanten gick på. Hon som studsade in i dem med sin mjuka mage och som skrek som vore hon besatt av satan själv.

Jag kunde inte bry mig mindre. Och jag tror att jag, för några timmar, faktiskt var nitton igen.

Last night was Magic

Det bjöds på fest i Globen igår kväll. Jag var inbjuden och kom några timmar innan partajet började. Köade i kylan i någon timme och stod sedan på betonggolvet på planen och väntade lite till, eller i två timmar närmare bestämt.

Men sedan kom han, The Boss och hans lakejer. De plockade fram allt de hade. Max Weinberg satt som vanligt rak i ryggen och rörde inte en min, men slå på trumma det kan han. Clemmons blåste i saxen och Little Steve rockade så bandanan stod som en kvast från skallen.

Det var energi, glädje, skratt, eftertanke, röj, gung och svett. Det var fest.

Och jag var bjuden.

Kaskad coming

Sitter och sväljer ner en skön spya på X2000. Det är extra lustigt att jag förtränger hur illamåendet sköljer över mig varje gång jag sätter min fot på den här vagnen. Jag stirrar ut på horisonten, försöker hitta en fast punkt i gungandet att fixera blicken på. Jag har lovar att jobba, men det är svårt när skärmen gungar och all koncentration går åt till att trycka tillbaka dagens frukost.

Bredbandet fungerar dock riktigt bra. För den som nu klarar av att surfa.

Nobelfesten blaha blaha

Ikväll Bruce Springsteen på Globen.

Jag kommer att vara där, svettig, lycklig och hes. Ska alldeles strax lämna office och bege mig mot centralen.

Om jag hittar uppkoppling på X2000 får ni veta mer.

Lite stressat

04.34 vaknade jag idag. Det går med andra ord bakåt. Å andra sidan visade det sig att jag behövde de extra timmarna. Mr Buzz är på konferensresa över natt och i annat land minsann, så jag fick leka ensamstående morsan vilket är mycket tids- och tålamodskrävande.

Sjuåringen har friluftsdag på isstadion idag så det var en hel trunk med hockeyprylar som skulle jagas fatt i. Benskydd, bröstskydd, hjälm, armbågsskydd, skridskor, handskar, två uppsättningar torra kläder, matsäck för heldag, hockeytröja. Hockeytröja? Hockeeeeytröööja..? Var ääär du?

Ingen hockeytröja. Puts väck. Nåväl, koka ägg till äggsmörgås. Väcka barn, kamma troll, tvätta tandkrämsfläckar.

Ösregn. Iväg. One down, one to go. Seså, puss puss mamma är sen. Dripp dropp ösregn.

Då. Jag visste väl det. Att det var någonting tillhörande den där hockeytrunken som jag missat. Hockeyklubba.

Hem igen, klockan är nu 08.05 och det var tre och en halv timme sedan jag steg upp. Jag är tillbaka där jag startade. Hämtar hockeyklubba och sätter av till skolan igen.

Livet är bra härligt ändå.

Och lite så här

Som jag minns det

En röst i natten

Det är faktiskt ganska mysigt att stiga upp när man vet att man har flera timmar framför sig med G-P, bloggen, senaste Offside, en skål musli. Jag har tänt ljus och adventsstjärnor och i huset är det alldeles stilla. Jag är klar i huvudet, ingen yrsel och ingen större nedstämdhet håller tag om mig.

Men ändå. Det finns en olustkänsla med att vara hemma igen efter en hyggligt lång resa. Jag tittar på bilder och minns. Fattar inte att jag varit där så nyss, inte att jag är här nu. Man befinner sig någonstans mittemellan en dröm och en mardröm och det är tamigfan värre än allt.

Jag kommer ihåg att jag känt precis så här förut, i synnerhet efter långresor och med hemkomst mitt i mörkaste vinter. Men man vänjer sig. Vid mörkret och vardagen och regnet och Ica Maxi.

Vänjer sig.

Är det så vi vill leva livet?

Framsteg

Igår klarvaken kl 03.30, idag kl. 05.02.

Det går i alla fall åt rätt håll.

Från himmel till helvete

Depressionen är total. När vi kom hem efter jobb och skola och dagis igår kväll hade inomhustemperaturen stigit till 14 grader. Jag är yr. Det ligger kläder, väskor, böcker, simpuffar, sladdar, spel, teckningar och filmer utspridda över hela golven.

Kylskåpet gapar tomt. Jag är yr, lillpluttis är trött och grinig. Det är mörkt. Det ska börja regna sägs det. Jag måste kolla om räkningarna betalades. Jag är yr och har huvudvärk.

Vi lever i en bubbla. En kall och mörk bubbla. Ingenting känns som det är på riktigt. Som om någon jävlas med mig, någon som vill mig illa. Vi lägger oss i soffan under filten, jag och barnen, för att hålla värmen. Nästippen är kall och ingen vill äta, vi har tappat aptiten. Det gör inget, för vi har ändå bara varmkorv i frysen. Jag är yr.

Vad hände? Gick jag inte just, alldeles nyligen, i flip-flops och fiskarbrallor och funderade på om jag skulle ta en ananascrush eller en vattenmeloncrush till lunchen?

Mitt knottrade skinn är det enda som vittnar om att de senaste två veckorna inte var en dröm.

Det må vara knottrigt, men det är brunt.

Strange dude

Det känns verkligen märkligt att jag för ett tiotal timmar sedan satt och stirrade på kartbilden om var på klotet vi befann oss. Bilden som fastnat är den över Calcutta.

Fan, vi flyger över Indien tänkte jag. Coolt.

Nu sitter jag här.

Och har ätit indiskt till lunch, i Göteborg.

Det är faktiskt lite märkligt.

Yrsel på kontoret

Vi är tillbaka. Vi landade 04.50 i morse på ett frostigt Landvetter efter fjorton timmar i luften. När väskorna och surfbrädan väl visat sig på bandet kröp vi in i en stor, varm och trygg Volvo V70 med inbyggda bilstolar. Lite annat än de tuk-tuks utan säkerhetsbälten, bilkuddar och knappt bromsar som vi skumpat runt i de senaste två veckorna.

Hemma igen. Huset stod kvar och eftersom vi hade stängt av värmen när vi for (både av snåla skäl samt av miljömässiga; dubbel glädje) var det 8 grader inomhus när vi satte nyckeln i dörren.

Åtta grader, frost på golven, becksvart ute, yr i mössan efter 30 timmar utan sömn och vetskapen om att en dusch kommer att vara nödvändig inom en timme gjorde att hemkomsten blev värsta mardrömmen.

Nu sitter jag på jobbet. Har varit vaken i... låt se... trettiosju timmar i en följd. Hela kontoret gungar och det känns som jag befinner mig i en bubbla. De pratar med mig, diskuterar en presentation vi ska genomföra på torsdag. Jag hämtar svar direkt från ryggmärgen, tror inte de passerar hjärnan alls.

Jag kommer aldrig att palla heldag at office.

Hell, om jag är vaken efter 18.30 ikväll - då måste aporna lämnat Gibraltar.

2 dagar kvar

Det borjar dra ihop sig mot att wrapping it up. Semestern gar mot sitt slut och om 2 dagar sitter vi i minibussen mot Krabi flygplats igen. Det kanns bade lite dystert och samtidigt faktiskt ganska okej. Vi borjar bli klara med Koh Lanta (det kommer jag att ata upp sa snart jag landat i graslasket pa Landvetter, jag vet).

I gar var vi ivag pa tur. Phi Phi Islands i all sin prakt och det snorklades och shoppades och vi var forstas pa det obligatoriska besoket pa The Beach (eller dar den spelades in). Vi besokte aven Monkey Beach som var full av apor. Barnen tyckte det var extra kul att aporna mer an garna drack upp deras Pepsi. Jag tyckte sadar.

Idag bar det ivag till tant doktor har pa on. Mr Buzz har tjocknat till i orat och lillskruttan fatt en gansa sizeable sticka i foten. Bada ska opereras om en timme nar praktiken oppnar.

I morgon lutar det at en elefanttur i djungeln. Tro det eller ej men vi borjar trottna lite pa farsk ananas, vattenmelon, turkosa bad, kyckling med cashew, mango shake och Uno under halmtak.

Theres something rotten in the state of Denmark, jag vet.

Som sagt. Landvetter flygplats. Jag kommer angra.

Och i huvudet ar det trogt

Det blir inte sa manga reflektioner fran den har sidan klotet. Mest rapporter om dagens handelser, och de ar ju inte manga.

Massage, pedikyr, manikyr. Inte sa mycket att tillagga.

Mer an att man mar bra i Thailand.

I morgon kanske jag berattar om ananasdrinken jag planerar att avnjuta i solnedgangen ikvall. Och just det ja - det ar behagliga 32 grader, hog luftfuktighet och huden mar prima.

Sa ocksa 1,5 meter langa varaner tycks det.

Sadekawaa pa er.

Jaha nu ar det visst redan mandag

Oj dagarna susar forbi. De ser ut ungefar likadant varje dag. Man skulle kunna sammanfatta dem i klockslag. Som sa har:

08.30 Nagon i familjen vaknar i var airconditionerade villa med val tilltaget badrum, stor men hard dubbelsang och liten egen uteplats.

09.15 Frukost intas med utsikt over turkost hav. Oftast pannkakor for barnen, toast och nypressad juice av apelsin (om man vill vara trakig), ananas (om man ar lite crazy), apple (smatrist), druvor (galet) eller mango (for den med exklusiv smak).
Vi vuxna plockar musli och berg av farsk frukt.

10.00 Poolen med bok.

11.00 Massage.

12.00 Havet. Vagor. Sakert 28-29 gr varmt. Underbart och beroendeframkallande. Salt.

13.30 Lunch. Kyckling i rod curry, nudlar eller fried rice. Scvampi, beef, mango, basilika, koriander, citrongras. Ni fattar. Garna i sallskap med en Singha eller Chang.

14.30 Vila i skugga. Det flaktar ganska gott vid havet, pa en bambubadd med halmtak och skona madrasser. Bok eller Uno.

16.00 Pool/hav i mild eftermiddagsvarme.

19.00 Middag. Se lunchbeskrivning ovan.

22.00 Ljuset slacks i B14. Vi sover dromlost och stilla tills nasta, likadana, dag tar vid.

OBS! Alla tider ar lokala. Avvikelser kan forekomma.

Hairy rat

Vi bor pa en lyxresort. Det ar hur fint som helst och jag tror att jag namnde det dar med golfbilen tidigare.

Dom om min forvaning i morse da vi fann a hairy rat on a tray. De hade fangat den i vart sovrum pa en bricka full med lim och kex. Den var av storleken mindre katt.

Bildbevis finns och kommer att publiceras inom kort.

Nu kompensation.

Glada nyheter

Sa Sverige klarade EM-platsen. Jag surfade ut pa mobilen tidigt i morse och hann se att det var klart innan mobilen slackte ner.

Lagesrapport onsdag

Vi bor som sagt mycket fint, men lite dyrt. Daremot ar servicen total och de verkar inte sa ofta diska tallrikarna bredvid toaletterna i en liten balja. Som de gjorde dar vi at i gar kvall.

Idag tog jag fried rice with shrimps. Basta valet so far. En och annan Singha slinker ocksa ner kan jag meddela.

Snart ska vi mobilisera krafter for att ta oss till Long Beach och spana in nytt hotell. Barnen ligger i poolen och maken ar nojd efter sin thaimassage, aven om de inte went all the way.

Han verkar lite missnojd med just det, men det finns Swedish massage ocksa sa hoppet lever.

Koh Lanta

Vi ar pa plats! Forutom att vart resesallskap bade svimmade och drabbades av hog feber pa planet hit sa gick det hela bra. Tolv timmar flyg, en mellanlandning i Forenade Arabemiraten dar vi lurades vid incheckningen igen... Karabi visade sig vara just Krabi och inte Karachi som vi befarade.

Fran flygplatsen lotsades vi med heltrygg minibuss med airconditioning i tva timmar och med tva bilfarjor innan vi nadde hotellet. Jordnotterna har vi an sa lange lyckats undvika, de har inga problem att forsta vara laminerade lappar...

28 grader i havet. Utomhusbadtunna till varje bungalow, dvd pa rummet, pool och inga egna handdukar behovs. Vi trivs med andra ord.

Men det allra basta ar nog anda att vi helt slipper att promenera. Personlaen kor glatt runt oss i golfbilen, aven om vi bara ska tre meter.

Lite underligt men gott.

Snart dags

Bara fyra timmar kvar tills det är dags att åka till flygplatsen.

Hurr. Jag glömmer alltid den här känslan. Resfebern. Ångesten. Pulsen. Illamåendet. Men samtidigt pirret och nerven och förväntningarna.

Men glädjen, den hittar vi nog först på plats. Just nu undrar jag varför vi inte bara stannar hemma. Vad är det för fel på november i Göteborg?

Egentligen ingenting. Lite dassigt väder, men lugnt och tryggt.

Nästa rapport kommer direkt från Koh Lanta.

Till dess,

Adios.

Still here

Nej jag har inte åkt än.

Jag har bara apet fullt tills dess att jag checkar in på Landvetter. Men häng i, Babban kommer att rapportera dels från sitt hektiska före-Thailands-liv, sitt fötterna-i-hängmattan-i-Thailands-liv och inte minst sitt nya efter-Thailand-och-djupa-insikter-liv.

Hej så länge.

Konversation mellan kollega 1 och kollega 2

Plats: Kontoret

Tid: Igår, sen eftermiddag.

Kollega 1 och jag halvsitter i sofforna med varsin kopp kaffe och en clementin. Jag har lagt fötterna på en fotpall, skissblocket ligger i knät. Han är lite bakis från festen kvällen innan, jag är bara orsakslöst trött.

Kollega 2 kommer förbi och småpratar lite.

Kollega 2: Jag har ont i huvudet idag.

Kollega 1: Men eeeh, ta och ät en…. spädgris.

Varpå kaffet sprutade ohejdbart ur näsan, flödade ner på blocket och ut över mattan. Det blev inte så mycket mer jobbat den eftermiddagen.

Lurade

Det ser ut som att jag är här. På jobbet tror de att jag faktiskt sitter här. De ser ju mig. De pratar om projekten som om jag lyssnar och bidrar. De tycker att jag blev snygg i håret efter klippningen igår och de undrar om jag ska med på lunch.

Men hur kan jag göra det när jag inte är här?

Jag är ju redan på Koh Lanta. Under en palm, i svag bris, med sand mellan tårna, lite trött i armarna efter en volleybollmatch. Jag ligger ju och tittar genom solkrämskladdiga solbrillor på hur barnen köper färsk mango och papaya och hur stor sjuåringen känner sig som för sköta betalningen.

Ser de inte det?

Oldie

Det känns lite märkligt att efter ha varit en hyggligt djärv backpacker ha blivit trettiofyra år och gå på Apoteket för att köpa

stödstrumpor.

Varulvsvalsen + E H M = gråtkombo

Låt mig säga så här:

Den något osannolika kombinationen Extreme Home Makeover på TV3 och pocketboken Varulvsvalsen av Sigge Eklund tog form i soffan igår kväll.

Det är något med det där skräpprogrammet som gör att tårkanalerna garanterat flödar över, naturligtvis alltid i det förutsägbara skedet när familjen kommer hem och prisar teamet bakom förvandlingen.

Igår kom Extreme Home-familjen hem just som jag fått svårt att ta jämna andetag i boken. Boken skildrar några månader i anhörigas liv runt en narkomans återfall. Den går inte att släppa, lite som knark antar jag. Och kombinationen av dessa båda känslotriggers var såklart usel.

Hulkade lite för mig själv innan jag släckte ljusen och satt en stund i soffan i mörkret.

Nästa gång läser jag under en palm.

Herr Droppfinger

Det börjar dra ihop sig till avfärd nu, det märks i allt vi gör. Visst, vi är på jobbet och i skolan och på dagis, men egentligen är vi inte riktigt där. Vi är i ett annat medvetande. Vi väntar. Och då kan man inte göra så mycket annat.

Så när Mr Buzz igår reste sig från soffan och tog tag i bordskanten så gjorde han det ungefär som vanligt. Det var bara det att det hördes ett knackande från fingertoppsleden som han inte hört förut.

Kras.

Sedan hängde översta leden på fingret likt en slokande nacke. Fräscht. Den gungade av sig självt, den värkte inte, men den gick inte att få tillbaks i sitt ursprungsläge. Så det fick bli akuten och skena igår kväll (inget var brutet, en sena hade gått av).

Som om vi inte har annat att tänka på just nu.

Sträckläsning

Jag har förstås beställt en trave böcker till mina sexton lediga dagar. Bara på planet räknar jag med att plöja en.

Någon som läst någon av dessa?

Schemalagt liv

Det är lite mycket nu, det har ni säkert förstått. Igår upprättade jag listor där jag punktade ner vad som måste göras varje dag fram tills dess vi åker.

Idag ska vi:

Se över vårt reseapotek
Hämta Epi-Pen på Apoteket
Maila G-P om uppehåll i prenumerationen
Ringa FK om blanketter för föräldraledigt

Jag spred helt enkelt ut mellan tre och fem punkter varje dag för att det inte skulle verka oöverstigligt eller åtminstone pressande.

Klockan är nu 15.22 och jag har fortfarande inte bockat av en enda punkt.

Dagen

Idag har vi konferens hela dagen. Start kl 09 och slut kl 19 och ganska späckat schema däremellan.
När vi är klara ska vi äta middag och gäspa åt varandra.

Ska bli skoj det här.

Världens smartaste vakt

Här ligger jag i soffan och fulsurfar på min laptop via okänd grannes bredband. Jag har varit så smart att jag lade in ett fjortonsiffrigt lösenord på vårt egna trådlösa bredband, när vi installerade det för 1,5 år sedan.

Just det.

Problemet är förstås att jag inte har en susning om vad lösenordet börjar på, slutar på eller vilka tolv siffror det är i mitten. Tur då att grannarna håller sitt öppet. Om jag ligger alldeles still i soffan, med datorn på knäet och en kudde under rumpan funkar det utmärkt.

Vi dricker te, lyssnar på The Killers och småspanar på Inter-CSKA Moskva.

Och fulsurfar.

Nära slottet

Idag har jag nästan köpt nya matsalsstolar. Eller matsal och matsal, det var kanske att ta i, men i alla fall. Sex stolar kring det bord vi äter middagar.

De är så fina. De kommer att hålla resten av livet, både i sin design och i materialets hållbarhet. Så det är inte det. Stolarna kommer definitivt att göra jobbet. De kostar en liten slant, det är en baksida. De har en flätad sits som är naturfärgad och som kanske inte direkt är lämpad för små drottningsylthänder och feppliga vindrickare (no offense Mr Buzz).

De kräver dessutom ett matsalsbord (eller i alla fall ett middagsbord) som inte det minsta påminner om det vi har idag.

Plötsligt står jag på lunchrasten, ensam med mina egna snåla tankar och fingrar på kreditkortet. På spel är en matsal i världsklass (hurra vi kan bjuda hem kungen!) som landar på två månadslöner. Jag pratar höjd- och längdmått med försäljaren, jag får se skillnaden mellan bok och ek när det befinner sig under ett fett lager svart lack.

Jag pratar som om jag redan köpt.

Det slutar dock med att jag går därifrån, lika burgen som jag gick in, men utan kungasal.

För vad är väl en sal på slottet? Och förresten så stänger de inte förrän kl. 18.

Måndag igen

På mitt jobb hade vi stängt i fredags. Det betydde en löprunda i solen, när daggen glittrade i gräset. Det betydde också två överaktiva barn i fin möbelaffär och senare på kvällen Halloweenhamburgare med grillad pumpa.

Men framför allt betyder en ledig dag att det är svårt att fokusera när man väl är tillbaka.

Nåja, det kommer väl snart. En kopp kaffe till bara.

--