En dag på jobbet

Vissa dagar är jobbet roligare än andra. Som när jag:

1, Fick ägna en halvdag på Buttericks

2, Fick klä ut försäljningschefen för en av våra stora kunder till äkta bonnläpp

3, Skickade fakturan

Skitbra terapi

Det finns inget som är bättre för mamma-självförtroendet än måndagar kl 20.00.

SuperNanny på fyran.

Plötsligt är vi näst-intill Perfekta Familjen.

Belöningssystem, naughty chair, sorteringsmetoden. Och det som gör riktigt bra TV är förstås "från fullständigt kaos till funktionell familj".

Allt detta på en timme. Jag brukar kolla första kvarten. Kaos är mycket roligare, och i det skenet är vi sååååå bra.

Belåtet tar jag en kopp te och lägger mig och läser.

Just nu drömmer jag om

Ett nytt soffbord. Och det är så så så jobbigt när man fastnat med själen, hjärtat, livet i ett speciellt. Dyrt. Alldeles för dyrt.

...

Fredag natt. Babban i vimlet.

Coldplay goes scary

Jag har helt och hållet fastnat i låten Fix You av Coldplay, lyssnar på den minst fem gånger om dagen.

Det allra bästa är när han sjunger meningen "I will try to fix you". Så skönt ordval, som om människor kunde repareras precis om bilar.

I alla fall. När man gnolar på en låt fyrtio gånger om dagen så kan man antingen bli väldigt less på den, eller så växer den. I det här fallet har låten fått en helt ny innebörd för mig.

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you

Inte så svår engelska om man slår upp ignite = antända, sätta eld på.

Plötsligt känns det som Original Gangsters har skrivit texten.

Jag sätter eld på dina ben.
Jag ska fixa dig.

Drömmen som gick i kras.

Idag: En sådan där dag som jag drömde om, när jag skulle ta steget från en anställning till att bli egen. Jag täntke nämligen att jag kunde sitta på ett café och jobba, lika bra men med ny omgivning, större influenser, bättre kaffe.

Yeah right. Startade med en frukost före åtta, tillsammans med J. Vi snackade graviditeter, croissanter, jobb och barn. Jag smaskade fikonmarmelad till franskbröd.

När J dragit vidare tog jag upp min laptop och satte mig till rätta. Fick visserligen klarat av en av tre texter, men en andra stor Latte satte full fart på både yrsel och blåsa. Batteriet svajade. Folk kom in i strid ström och det vet ju alla - att det är jätteintressant att titta på vad folk har på sig, undra över deras relation till varandra, smyglyssna på ett samtal.

Därför. Mycket trevligt. Lite jobb.

Och en jävligt tung dator att kånka runt på. Ja kånka runt på, stan ligger ju så nära. Köpte en tröja till min son, en hårfön till mig själv och nån krullande hårprodukt.

670 kr fattigare åkte jag hem. Plus 80 spänn i parkering.

Inget mer skrivande på café.

Lycka.

En bra bok.

Surdegsmacka med ost och små, röda tomater.

En kopp nybryggt kaffe.

Damien Rice.

Kl 15.27 en torsdag.

Det är inte Borås fel att jag mår illa.

Men somliga dagar är bättre än andra.

Sitta i Borås hör inte till de bättre. Om ni kan välja bort Borås ur ert liv – gör det.

Jag vet inte varför jag känner burr när jag kommer till Borås. Det är nog en högst personlig åsikt som troligen är infekterad av att vara uppväxt i en småstad.

Det jag gillade allra minst från mina första sjutton år i en håla gör sig påmint på lunchrasten (jag känner igen människor på stan, som jag aldrig pratat med) och på fikarasten (alla pratar om folk alla känner).

Eller när jag bläddrar i Borås Tidning. Krönikören Jan Hansson skrev glatt inför matchen mot Blåvitt en storartad hyllning till Di Gule och hur de var bättre på alla positioner. Det visade sig visserligen stämma ganska bra. Men avslutet på krönikan. Avslutet.

Det stod så här, och jag skämtar inte. "Champions League 2007?"

Mooohaaa.

Trångsinthet.

För låg luft.

Ni fattar.

Basilikaslem?

Den bästa relation du kan ha med en kund när du är egen företagare, är när de tror att du fortfarande är anställd. Sa en vän.

På fredag ska jag på kick-off med min gamla byrå, så jag antar att jag utifrån ett företagarperspektiv ska betrakta situationen som hygglig. Idag har jag bestämt vad jag ska äta på kvällen, någon fisk med slungad dill och basilikagastrix.

Gastrix?

Någon?

I SAOL finns det inte med. Gastrit är det närmaste man kommer - en - er * inflammation i magsäckens slemhinna.

Och så den där slungade dillen. Skulle gärna vilja se kocken stå där och slunga.

Jag ser det som kundvård helt enkelt. Och äter. Lite slungat slem.

Vem klagar man hos?

Blåvitt-Elfsborg.

1-1.

Magnus Kihlstedt var inte bäst på plan.

Stefan Selakovic glömde bollen.

Anders Svensson sparkade stora hål i luften.

Jag vill ha mina två timmar tillbaks.

Funderat på namnbyte, Uffe?

Hos oss går EN Ulf Lundell-låt varm, den första på den nya (?) skivan. Sexåringen tycker den är "gjym". Han har för övrigt svårt med just "r"-ljuden. Och lite annat när det kommer till uttal.

Ulf Lundell förresten, ja han heter Ulf Rondell.

Min fd chef.

Exakt.

På måndag slåss vi för hedern.

Jag vet inte om det är för att fredagsvinet slunkit ner (väl kylt, en Sauvignon Blanc jag fick av Homer - tack) och jag känner mig lite bladig. Eller om det är så att jag blivit varse att jag jobbar i Borås fyra dagar nästa vecka. Men jag har en känsla att min sexåring kommer att få torka en tår ur ögat på måndag kväll.

Blåvitt kommer att trycka ner de små Elfsborgarna i Gamla Ullevis sviktande matta så djupt, att de först grävs fram när grävskoporna ska förbereda nya arenan.

Må "Alla luktar fisk i Göteborg" skandera.

"Anders äter tacos i Borås" lär segra.

Alltså.

Måndag.

Bossen bryter upp

Bossen ska skilja sig. Och i slutet av oktober ska vi båda till Globen i Stockholm.

Let me be a shoulder to cry on.

Det finns ett liv som pågår därute.

För er som sitter och häckar på ett kontor dagarna i ända har jag en sak att säga.

Först: Been there.

Sedan: Igår, en vanlig sketen torsdag, tog jag och en vän en promenad på Amundön. Ljungen blommar! Det är minst 20 grader i vattnet! Lunch på Nordgården. Lax smakar fantastiskt när man har all tid i världen! Ett samtal som får lov att vara en hel dag blir djupare!

Små insikter i ett liv som å ena sidan pressas av jobb (har suttit och filat på en pressrelease sedan kl 07.00), men som å andra sidan ger plats åt väsentligheter.

Som att ljungen blommar.

Kom an bara!

Ni vet hur man går omkring i livet och gör sig redo. När jag var fjorton solade jag i kokosolja på Cypern så att jag kunde glida fram i (alldeles för) korta jeansshorts på stan när jag kommit hem, när jag var tjugotvå tränade jag backträning på fredagkvällen för att kanske, någon gång, vara redo för Allsvenskan.

Nu har jag jobbat i som copy i sju år och inte tänkt på annat än hur jag ska göra mig redo för Forsman & Bodenfors.

Men när är man tillräckligt brun, snabb eller vass?

Blir man någonsin redo, med egna, kritiska mått mätt?

Mitt nya jag säger kom an bara. FB, jag är så redo jag kan bli.

Ska bara sola lite.

Babban likes.

Ytlig - jag?

Min pappa och lillebror är något av kultursnobbar. Slas är husguden, tillsammans med lite andra franska och japanska prosaister (heter det så?). Själv gillade jag Fem-böckerna när jag var runt 10. Vilket har fått min far att tro att det är på den intellektuella nivån jag befinner mig. Men så gillar jag ju inredning och jobbar med reklam också. Ytterligare två dödssynder.

Pappa, I´ve got news for you. Enid Blyton är placerad på hyllan. Och jag läser (oftast) inte böcker från pockettoppen.

I alla fall, det stör mig att min pappa känner mig så dåligt. Att han tror att mina tankar kretsar kring mode, nytt soffbord och Beckfilmer. Att han har så fel.

Men så slår det mig, han tror bara vad han ser. Det är som min blogg.

Den är inte utlämnande. Inte privat. Inte avslöjande. Jag ger er skärvor av mitt liv, sånt som händer mig, sånt jag reflekterar över. Men långt ifrån allt.

Det har heller inte varit syftet att ge för mycket. Inte i verkligheten och verkligen inte på bloggen.

Ni som förväntar er mer kan sluta komma hit, för jag kommer aldrig att ge er mer. Min själ, mitt hjärta stannar innanför skalet. Men om ni nöjer er med smulorna, delarna som består av mig, ja då är ni välkomna tillbaks.

Elfsborg, sexårsverksamhet, reklam, träningsflit. Sånt bloggar jag om.

Men jag kan mer. Känner mer. Tänker mer. Men det stannar hos mig.

Det blir aldrig som man tänkt sig.

Jag hade stora, högtflygande planer med min frilansverksamhet. Inte så mycket vad gäller kreativitet, idéhöjd och guldlejon i Cannes, men åtminstone hitta en bättre balans mellan jobb och privatliv.

Här skulle gås yogakurs.

Här skulle tas tennislektioner av 22-åring med äpplestjärt.

Här skulle utvecklas sinnen genom fiiiiin litteratur.

Så vad hände? Jag är fortfarande nöjd om jag hinner med förlovningssidorna i G-P, jag använder fortfarande mestadelen av hjärnan till införsäljningsfoldrar och jag har inte slagit en forehand.

Min slutsats är att egenföretagande inte är lika med egentid.
Så ge mig Nobelpriset.
Eller åtminstone en Dry Martini. Med äpplestjärt.

Från mig till dig

För att det regnar. För att solen skiner. För att livet stannar upp.

För att den är så jävla bra

För att jag just lärt mig hur man gör sånt här.

Vassegod.