Ihålig lycka

Barn är skönt harmoniska, trygga och lyckliga om de får:

Sova ordentligt
Äta bra och ganska ofta
Röra på sig
Bada och klippa naglarna några gånger i veckan
Bygga lego med en kompis

Vuxna blir lyckliga om de får:

Rock and Republicjeans
En iPod Nano
En Lexus RX 400h
Infällda spotlights
En flatscreen på minst 42 tum

Vad är det som händer med oss när vi växer upp?

Barnbarn

Min dotter är treochetthalvt och hon har redan mammaplanen klar för sig. Hon ska ha tre eller åtta barn och blir det tre ska de heta Squirtels, Bulbazaar och Treecko.

Den där lille Bulbazaar, det kommer att bli mormors egna favorit.

Höften eller Bruce? Vad väljer DU?

I brevlådan i fredags låg ett tjockt brev från Sahlgrenska adresserat till min sambo. Han står i operationskö för att byta ut en nedsliten höftled. Lite som Göran Persson i fjol. Enda likhet ska påpekas.

Jag jobbade hemma, han skulle inte komma hem på ytterligare sex timmar. Brevet låg där på köksbänken och varje gång jag gick för att ta en kopp kaffe liksom vädjade det till mig att jag skulle befria dess innehåll.
Jag är väluppfostrad nog att inte öppna andras brev, jag ser det som ett intrång, ett övertramp, en riktig no-no. Men ändå. Det var ju inte direkt skrivet med snirklig handstil och med parfymdoft. Det var ju från Sjukhuset.

Runt kl. 13 hade brevet i praktiken hoppat upp i famnen på mig och slet i mitt finger. Plötsligt ramlade innehållet ut, ned på golvet och som jag låg där på knä och förbannade min svaga karaktär och plockade upp pappren så såg jag.

Han ska opereras! Om tre veckor! Å jisses.

Fumlar fram telefonen och ringer direkt och erkänner.

Ja jag öppnade brevet, men du ska opereras! Höften ska väck!

Vi blir alldeles skakiga. Äntligen är det dags.

Det kommer att bli så bra. Här ska spelas fotboll med barnen, tas långa promenader utan värk, åkas skridskor, skidor och… och…. eeeeh…en blick i almanackan… va fan… ska han opereras när jag ska på Springsteen? Näää.

Kul, men taskig tajming. Jag ska ju till Stockholm då, se på Bruce.

Skön livskamrat.
Sambon har väntat i tjugo smärtsamma år på den här dagen.
Jag tänker på Bruce och den där sviten jag skulle unna mig.

Du kanske skulle byta mer än höften älskling?

detskapratasfortfortfort

Min svärfar pratar snabbast i världen. Jävlar i havet man måste spetsa öronen och vara vaksam nogsam lyhörd.

Att höra honom och min sambo prata med varann är som att höra hebreiska. Man har ingen aning vad de snackar om.

Han ringde just. De ska komma hit på födelsdagsfirande idag och vill bli upphämtade vid ändhållplatsen. Bussen är framme 11.49, så jag lovade att vi står där. Vid Pressbyrån, ja på det vanliga stället.

Jo barnen mår bra. Kalaset för kompisarna igår var superlyckat.

Ja de var helt utslagna på kvällen.

Allt bra med er också? Vad skönt.

Fotbollen var magisk igår kväll, inte sant?

Javisst, jamen då ses vi sen.

Jag lägger på luren och ser hur länge vi pratat.

34 sekunder.

Så här i halvlek är vi ganska nöjda

Snart är första halvlek mellan Sverige och Spanien avklarad. Innan matchen började och vi såg Spaniens laguppställning med Xavi, Torres, Villa, Puyol och de andra mot Petter Hansson, Spöket Nilsson och Elmander sa jag "det är lambs to the slaughter."

Å herrejävlar vad rätt jag hade. Fast helt tvärtom.

Johan Elmander. Jag blir nästan lite kär.

Anders Svensson. Kul att du är tillbaka i gammal god form.

Petter Hansson. Du får se ut hur du vill hädanefter. Sned näsa, vita blaffiga lår, rosa hy. Jag bryr mig inte.

För att förgylla kvällen ytterligare tävlar vi just nu om vem som kan komma på den mest kreativa harangen om den skitirriterande producenten.

"Fittproducent" leder knappt över "far åt helvete bonnläpp".

Önsketänkande

Om Håkan Mild skulle göra en Fredrik Reinfeldt skulle han övertala Svennis att ta över efter Arne.

När jag jobbar hemma:

Duschar jag inte förrän på eftermiddagen

Skaver jag omkring i mysoverall

Luktar jag svett

Sjunger jag ibland på franska

Äter jag polarkaka med ost till lunch

Tänker jag mycket på vad jag ska blogga om

Känner jag att hela världen ligger öppen. Att det bara är en inställningsfråga om jag ska lägga in ett löppass efter polarmackan.

Lägger jag sällan eller aldrig in ett löppass

Snart ska jag få uppleva Bossen för sjunde gången.

Låt oss be tillsammans

Jag skulle ju köpa någon fräsig Elfsborgpryl till Judas igår. Jag gick in i supportershopen i Borås och möts bland annat av det här. En bomullsväst. I dassigt rött. Med luva. Den finns i svart också. Med gult tryck.

Jag vet inte om vi ska bli oroliga.

Textilrikets vagga. Modets moder. Det är här designintresserade utbildar sig för att fortsätta föra Sveriges respekterade fashionmärken vidare.

Jag tänkte så här. Om Elfsborg vinner allsvenskan så kommer samtliga stora dagstidningar, kvällstidningar och TV-kanaler sända live från Stora Torget i Borås.

Låt oss tillsammans be för att vi slipper se ett hejdlöst firande i bomullsväst med luva.

Hur ska man efter det attrahera modemedvetna designstudenter till Borås?

Jag vill tacka

Jag tycker det är kul att läsa dedikationerna på de första sidorna i böcker. Vanligtvis är de fulla av:

”Jag vill tacka min vackra hustru Jane och mina fem fantastiska barn för att de stått ut med mig, min underbara agent Edith för att hon hela tiden pressar mig, min härliga korrekturläsare Helen för att hon hittar de mest uppenbara fel. Jag vill även tacka James för att han låtit mig få insyn i polisarbetet… bla bla bla.”

Jättekonstigt att jag fastnar för det där. Det är ju helt asnördigt, totalt förväntad hyllningsinfo och det kommer aldrig – aldrig – hända att jag råkar känna någon i den där raden av duktiga anhöriga.

Så vilken befrielse när man suger i sig av dedikationerna och hittar något att flabba åt. Ordentligt. Det verkar krävas en surmulen I-don´t-give-a-rats-arse-about-dedications. Som Charles Bukowskis och Postverket.

Detta är ett skönlitterärt verk och tillägnas ingen.

Oj, jag kom på att jag visst har något att blogga om.

Det luktar fortfarande bajs i vårt sovrum.

Ikväll ska jag banne mig leva upp

I dag har jag ingenting att blogga om. Det händer nämligen inte nåt i mitt liv. Jag ser ingen, jag pratar inte med någon, jag reflekterar inte över något, jag lyssnar inte på radio och ser inte på TV. Jag läser inte, jag tränar inte, hell jag borstar knappt tänderna.

Jag har fullt upp med att sova.

Måndag kväll; 20.30.

Tisdag kväll; 20.25.

Jag vet inte vad det är. Mörkret? Herr Blund? Höstkoma? Åskan?

Men ikväll, då ska jag hålla korpgluggarna öppna minsann.

Åtminstone till 21.

Så mogen så mogen

Jag är så mogen. Ni som läser den här bloggen hyfsat regelbundet vet att jag gillar att kaskadkräkas på Elfsborg.

Kanske vet ni också att min farfar jobbade på Götaverken och var en av Blåvitts största supportrar? Att jag var kär i Torbjörn Nilsson som sjuåring och att jag lät mamma sy upp en Blåvittkudde som jag sedan hade på samlingen i skolan? Min kärlek till Torbjörn skulle manifesteras genom att överlämna den till honom, personligen, i halvtid på Nya Ullevi 1980.

Hur som helst. Till helgen fyller min son Judas år.

Min sambo håller på ÖIS. Mest för att vara lite fin i kanten anar jag, en annan teori är att han inte vågade göra revolt mot sina föräldrar. Han har i alla fall varit ”så kallad” öisare sen sextiotalet.

Så var det det där med födelsedagen. Vi funderar på att köpa en Elfsborgströja till gossen.

Jag tror minsann att jag blivit vuxen.

Och så hejar ju lillskruttan på Blåvitt.

Innehavaren av detta jobb har tröttnat.

I mitt jobb ingår de mest oglammiga uppgifter. Ofta lite för ofta. I morse fick jag uppmaningen att formulera texten på insidan av ett presentkort. Tre år på universitetet, påbyggnad på IHM, sju år i yrket. Och så är det sånt här min tid används till.

Det är inte så att jag anser mig för fin. Hade jag gjort det skulle jag hoppat av den här banan för länge sen.

Det är bara det att ”Innehavaren av detta presentkort får handla varor till ett värde av” känns som någonting vi kan hitta en liten pryo att göra.

Vänta lite. Jag fick just mail.

Hoppsan. Verkar som att jag nu ska skriva texten till baksidan på ett 10-kort. Det ska stå att kortet inte är personligt.

Ok.

”Kortet är inte personligt.”

Fel fel fel

Jag har svarta finbyxor på mig idag. Lite vida, fin kvalitet och sitter som en smäck i midjan. Åndå. Det känns fel. Helt fel.

Jag lever i jeans, oftast i samma par varje dag. Nu har jag köpt ett par nya denimfavoriter, fast de håller på att läggas upp. Det slog mig att jag köpte TVÅ par svarta finbrallor för några år sedan. I princip helt oanvända.

Men svarta byxor, det är ju snyggt. Tänkte jag i morse.

Så sitter jag här och bara vill komma ur dem. Jag måste komma ur dem. Jag kan inte gå omkring hela dagen i mina svarta finbrallor.

Det är inte jag. Jag har lämnat svarta finbrallor way behind.

Jag är jeans. Svarta, blå eller vita. Jag kan till och med vara kjol.

Men jag är inte finbrallor. Alla tittar. Ler, flinar, kanske rynkar ögonbrynen en smula.

Olustigt hukar jag bakom skrivbordet.

Det blir fan ingen fikarast idag.

Tio år och superromantiska

Jag och min käresta firade att vi varit tillsammans i tio år i lördags. Det slog mig att vi inte är så romantiska som för tio år sen. Följande dialog utspelade sig i sovrummet.

Jag vaknar mitt i natten och måste gå på toaletten. Jag kommer tillbaka och slås av den där lukten som kommer ur ett sovrum just mitt i natten. Varm, kväljande, stillastående.

Jag lägger mig.

Säger: "Det luktar bajs här."

Han svarar: "Stäng munnen då."

Fast med kärlek. Vi skrattar. Och somnar.

Hett bloggtips

Min 6-åring kanske blir precis som jag. Jag ville bli författare eller fotbollsproffs när jag var i hans ålder.

Han vill starta en blogg. Han skriver allt själv på den, jag har bara hjälpt honom att starta den, att skriva in det han dikterade i informationen om honom själv och ladda in en bild.

Nu bloggar han - och skriver - helt på egen hand.

Ärade läsare. Låt mig introducera världens yngsta bloggare:

http://leopardernasdjungel.blogspot.com/

Ur vishetens källa

Jo förresten. Spågumman sa också att Elfsborg inte kommer att vinna allsvenskan.

Så vet ni.

En helt äkta feberdröm

Igår var det invigningsfest av nya lokaler för en byrå i stan. Ibland ger jag illusionen av att vara en ansvarskännande småbarnsmamma. Ibland går jag helt enkelt ut och dricker mig lite lullig.

Det gjorde jag igår. Jag träffade några trevliga gamla kollegor och mumsade tapas och bälgade rödvin. I en annan del av lokalen var det en hyllning till Danmark. Det var där jag kom på att jag börjar bli som min pappa. Jag tog tillfället i akt och frossade i danskt smörrebröd med riktigt feta bitar leverpaté, gele och bacon. Kan tänkas att jag fick i mig både gammeldansk och pilsner.

Sen mina vänner dök chokladfontänen upp. Där häckade jag med ett träspett, jordgubbar och varm choklad. Det spelades rysk folkmusik och sen gick jag in till spådamen.

Jag vet. Det låter som en feberdröm, men det är helt sant.

Spåtanten hade sönderrökta bruna tänder, några guldtänder, huckle och var en "resande". Hon berättade saker om mig som...eeehhh....jag inte fick berätta.

Hon tyckte att jag "snackar för mycket".

Det slutar jag med.

Här.

Anna får äta sin egen skit.

Intressantast just nu måste vara rättegången mot Anna Sjödin. Denna kvinna med brottarkropp och könordskäft. Och en människosyn som inte direkt harmonierar med SSU:s? Om man säger så.

I DN idag står det att ordningsvaktens vittnesmål var mer detaljrikt och dessutom stöddes av sex vittnen. Annas vittnesmål var betydligt kortare (av anledningen att hon inte minns?).

Hmmm. Vem ska man tro på?

Den som var nykter och som visade upp ett svullet ansikte, en stulen vaktbricka och som stöds av sex vittnen?

Eller den som var full som en kastrull och som lämnar ett korthugget vittesmål? Som har en politisk karriär att rädda och som anlitat Leif Silbersky?

Jag tror såhär. Om man anlitar Leif då vet man att man sitter i skiten. Leif är lika med guilty.