Secken natt.

22.30. Gick och lade mig och läste en kvart. Sussade in jämte mina två nya sängkamrater.

23.10 Sexåringen har fått fnatt. Drömmer en mardröm, sitter svettig i sängen och ropar saker jag inte förstår. Har något vilt i blicken och vill upp och gå. Somnar igen efter ungefär tio minuter.

00.35 Telefonen ringer. Jag svarar med en puls på ungefär 240 (samtal mitt i natten bådar aldrig gott). Det är en tjej som ringt fel och som skäms, förlåt förlåt. Svårt att somna om med hög puls.

01.40 Sexåringen drömmer en mardröm, sitter svettig i sängen och ropar saker jag inte förstår. Har något vilt i blicken och vill upp och gå. Somnar igen efter ungefär tio minuter.

06.50 Treåringen vill att jag ska läsa en saga.

Jag vill helst att min sambo kommer hem.

Ska jag bli orolig?

Fick just ett sms från min sambo. Han ligger på sjukhuset i morfinångor och har tagit för vana att skicka ett sms för att han saknar något som han vill att jag ska ta med på besökstiden.

Så här står det:
"Hallå gumman. Vill du ta
med mina
toddtofflorumina
toddtofflnrtoddtmfflor"

Som sagt, se den.

Se den!

På tips från en vän hyrde jag igår Hooligans på dvd. Den handlar om West Ham Uniteds så kallade firma och hur Harvardstudenten Matt hamnar mitt i den där fajtcirkusen och hur den get´s in his blood.

Jag gillade den rakt av. Låg i soffan, helt själv och barnen sov. Och sen avslutas den med en av decenniets bästa låtar One Blood av Terence Jay.

Det enda konstiga var väl att Frodo sprang omkring och låtsades vara Harvardstudent. De hade till och med ansträngt sig så till den gräns att de klippt bort hans håriga fötter.

Second hand Bookstore

Tänk aldrig några onda tankar om ensamstående.

Första kvällen och natten som ensamstående avlöpte väldigt bra. Jag badade barnen i skumbad, jobbade lite när de hade somnat, ignorerade disken men tömde diskmaskinen, identifierade silen på tvättmaskinen och drog loss ungefär en halv dunkudde ur den, pratade med den intagne, somnade efter några kapitel i Bukowskis Historier från ingenstans.

I morse gick jag upp efter bara ett snooze, duschade och kokade gröt. Väckte barnen, en skvätt välling, kammade bort den värsta trulsen och skrapade bilen. (Här upptäckte jag något intressant. Min granne klev ut med sin dotter samtidigt som jag. Hjälpte henne in i bilen – och åkte iväg. Kvar stod jag med isskrapan och en stenhård vit skorpa på fönstren. En kvart senare var vi också iväg.)

Kupévärmare log granntanten (Marie som jag höll bakom mig på triathlonet om ni minns) i sin gubbiga Opel. Verkar bra tänkte jag. Ska nog läsa igenom instruktionsboken till bilen ikväll. Vi kanske också har det och hur imponerad skulle inte herr Konvalesens bli om jag får igång kupévärmaren?

Nåväl, det kändes som en rätt schysst morgon frånsett att jag fick vända och hämta barnens termobyxor.

I alla fall tills dess sexåringen och jag klev ur bilen vid hans skola och jag ser att jeansen han har på sig har gigantiska jordkockor på fler än tio ställen. De är faktiskt, såhär när solen börjar hjälpa den skumögde, mer bruna än ljusblå.

Ett tag funderade jag på att ursäkta mig för fröken. Men det struntade jag i.

Är man ensamstående så är man.

Jag och Prada

Jag älskar att läsa. Just därför är det så skönt att läsa om andra som älskar att läsa. Miuccia Prada sa nyligen så här i en intervju:

”I read. I read. You have to, it´s fundamental. Image cannot be all-dominant. Reading is very important, especially for young people - it´s becoming an urgency. Images are kind of boring. Nothing is more exciting than understanding, and that is found through reading.”

Sjuk? Yeah right.

För andra dagen i rad har jag träffat min gamla parhäst från Borås på lunch. Vi är båda två barnsligt lyckliga över att strosa omkring på Kungsgatan, Kungstorget, Vallgatan och varför inte cirkulera lite kring Domkyrkan?

Det roliga är att vi är varandras andraval. För andra dagen i rad har hans – och mina – lunchdejter blivit inställda. Han tror inte att jag egentligen har någon jag ska träffa. Jag tror inte att han har någon. Han insinuerar att ”lammfärsbiffarna i big-pack-lådan inte kallas för dejt”.

Idag blev hans dejt sjuk.

Eller ”sjuk”.

Min kunde inte komma ifrån jobbet förrän halv ett.

Vi fick ta varandra idag igen.

Men i morgon, då jäklar ska jag träffa en annan gammal kollega.

Promise.

Snackisen som gick hem

Tjoho! Jag har just trängts med ungefär tusen brats och tusen tanter och tusen reklamare och fem pensionärer och fem miljoner gymnasietjejer om Viktor & Rolfs H&M-kollektion. Det blev en liten nätt skörd som jag ser fram emot att prova ikväll. Kön till provrummet hade jag inte kommit ifrån levande.

H&M har verkligen fattat. Jag menar verkligen. Det kommer inte finnas ens en kalsong kvar vid lunch.

Det är så typiskt

I morgon ska det bytas höft på sambon, förra operationen blev uppskjuten. Det kommer att bli en alldels förjävlig sak att gå igenom för honom. Det ska sågas, hamras, bändas och användas stämjärn. Dagarna efter är det kateter, morfinpump och andra smärtstillande som gäller som diet. Dessutom är hela huset är fullt av hjälpmedel som strumppåtagare, gripklo och sittkuddar. Ser ut som värsta pensionärshaket.
Så det är inte det. Klart att operationen är värre, jag ska inte gnälla.

Men förutom att leka ensamstående med allt vad det innebär i ett par veckor så föll det även på min lott att lämna in bilen på reparation och rekonditionering innan vi ska sälja den. Jag ska sedan sälja den (hjälp hur gör man, vilka papper ska fyllas i och vad svarar jag om de vill veta om fläktremmen?) på Blocket.

Och så självaste kronan på verket. Tvättmaskinen pajade i morse. Herregud, det innebär att välja ut en ny, transportera hem den, få ut den gamla och i flytta torktumlaren som står ovanpå, koppla ur maskinen, få den nya på plats, koppla lite slangar och sedan lära sig den nya med hjälp av instruktionsboken (jag hatar instruktionsböcker).

Fattas väl bara att jag ska dränera huset den här veckan också.

Vem är det mest synd om?

Jag är tillbaks i mindre kropp

Jag var på utvecklingssamtal gällande min 3,5-åring. Det var faktiskt ganska omskakande. Som att slungas tillbaks trettio år i tiden. För det som fröken berättade måste varit identiskt med vad min dagmamma och senare lekisfröken sa till mina föräldrar om mig på sjuttiotalets kvartsamtal.

Min dotter och jag har visserligen växt upp under liknande sociala förutsättningar (med två föräldrar och hus med ganska många jämnåriga grannar.) Men ändå. Hon har haft en storebror att knuffa på och är ett ganska typiskt andrabarn.

Så jag skyller det mesta på de där små DNA-stegarna. Eller hur förklarar man ”en flicka som skulle kunna ta för sig mer i gruppen, som springer fortare än de flesta större killarna och som älskar att tävla mot dem, som ett stort självförtroende till sin prestation men sämre självkänsla och kan vara ganska blyg, som kan alla bokstäver och som nästa skriver och läser, som är tidig med huvudfotningar, som älskar att rita men inte vill hålla fröken i handen.”

Frågan är vad hon ärvt av sin far?

Nåja, hon kanske börjar rita stridsvagnar snart.

Och sedan i trettioårsåldern är hon en halvt misslyckad, halvt missförstådd copy som gärna börjar meningar med ”och”.

Ny putslustig kollega

I går när jag kom till jobbet möttes jag av en Lisebergskanin som satt uppflugen i en fåtölj alldeles stor, fluffig och välkomnande.

Lite senare när jag hämtade mig en kopp kaffe hade han bytt position. Något mer ekivok, men fortfarande ganska välkomnande.

Efter lunch satt han på min kollegas plats med sina gröna luddiga fingrar på tangentbordet.

Han blick var ihålig och tom. Det tror jag det, så som han jagar runt och leker lustig på kontoret. Hörru kaninskrälle, vi andra försöker faktiskt jobba.

Vad tror du att det är?

Liseberg?

Är det du hatten?

Nej men hej Mae West! Det var mig en härlig hatt du kommer med. Vad kan jag göra för dig? Å vänligt av dig att erbjuda en tugga, men jag letar vidare tror jag. Den känns inte eeeeehh... riktigt rätt... lite för mycket ÖIS. Tack i alla fall.

Om yrkesstolthet

Det allra mest frustrerande jag kan komma på som copywriter är när kunden kommer tillbaka med korr (här skulle jag visserligen kunna sätta punkt) med följande förklaring:

- Jag vet inte med texten. Den saknar flyt, tycker jag. Sedan är det ju fel att börja en mening med ”och”.

Det sagt av en kund som givit ett underlag skriven av en dyslektiker och som innehåller både sär skrivningar och tusen stvafel.

Där någonstans slår min yrkesstolthet i taket. Jag vet att jag inte kan skrika att jag vet bättre, även om jag skulle vilja. Jag ler lite överseende och försöker få fram var problemet ligger. Det vet de oftast inte, bara att de någon gång under sin skolgång väckts ur sin slummer och snappat upp att en mening börjar man fan inte med ”och”.

Jag brukar försöka förklara att det där är en gammal usel regel som inte gäller längre. Det viktiga är att man hittar en skön ton, ett bra flyt och att min uppgift som copy är att leda, locka och belöna läsaren i texten.

Några andra argument har jag inte. Jag önskar att de ville lita på copywriterns professionalism och kunnande, såsom man litar på att snickaren slår i spiken på bästa sätt, att tandläkaren vet i vilken tand han ska borra eller den grafiske formgivaren väljer de typsnitt, färger och former som bäst passar varumärket.

Men det låter sig inte göras. Att lägga fingrarna i skrivgröten får visst vem som helst göra.

Hatten av Elfsborg

Det blev inte en vilt satsande Wiland som kunde resulterat i en straff. Det blev en hands. En helt solklar hands. Fröjdfelt valde att inte se den. Det var ju ändå 91:a minuten och Boråsarna hade påbörjat partyt på läktarna.

Det upplevdes säkert inte så på plats på Borås Arena, men hemma i soffan kändes guldet visserligen välförtjänt sett över hela säsongen, men samtidigt gavs en viss fadd bismak. Han borde ju blåst.

Men men, fotboll är fotboll och bollen är rund.

Jag har en hatt att tugga i mig.

Så spännande

Det är halvlek i sista omgången av Allsvenskan och det känns som Elfsborg kommer att slita ur djurgårdarnas hjärtan när de fått vila sig en kvart. Säsongens sista fyrtiofem minuter tror jag inte att de tappar. Det skulle möjligen vara om Wiland satsar lika huvudlöst, kompromisslöst och vanvettigt som Sjöhage och Mathias Svensson gjort mot Tourray. Straff till DIF och 1-1?

Men ändå, det känns inte så. Kaffet står och puttrar, björkveden ska strax få knastra för första gången i höst.

Hemma är det rogivande, på TV:n skitspännande. Snart kommer min son hem från fotbollsträningen och med tanke på vilken dålig förlorare han är så är det bäst att Elfsborg håller ut.

Om fyrtiofem vet vi.

Gratistidningar

De nya gratistidningarna är vår tids påflugna tiggare. Nåja, inte så mycket tidningarna som de stackare som är anställda för att dela ut dem. De tigger om att få lämna sina trycksvärtiga rumphuggna nyhetsblad till välvilliga pendlare. På min väg till jobbet får jag mota bort minst tio närgångna utdelare. Metro har ju ynglat av sig och blivit tre eller fyra liknande tidningar.

Jag har kommit på att det funkar precis som i skolan. Sök för fan inte ögonkontakt med läraren om du inte vill ha frågan. Tricket att stirra ner i bänken (läs: marken) funkar fortfarande.

Det blir väl så, att man inte vill ha ens det som är gratis, när för många erbjuder samma sak. Eller när man tvingas fly vildsinta påprackare.

Utbud och efterfrågan. Hört talas om det Metro, City och .SE?

På söndag avgörs det

Jag har inte skrivit om Allsvenskan på länge. Det beror inte på ointresse, utan mest på att jag saknar hjärtat såklart. Blåvitt gör en skitsäsong, eller åtminstone en skitavslutning på säsongen. Nu är det Elfsborg eller AIK. Det har det visserligen varit ett tag. ”Allsvenskan som ingen vill vinna” som Simon Bank så förträffligt uttryckte det.

På söndag kommer något av lagen vinna, vare sig de vill eller inte. Jag hoppas och tror på Elfsborg. De kan behöva något att glädjas över i Borås.

Vad vacker vintern är!

Man märker att man varit i Borås för länge när man gläds åt helt vardagliga, självklara saker. Det är ungefär som en dödsdömd som fått livet åter. Som fått möjligheten att uppleva ytterligare en vinter, en vår. Så känns det att jobba i centrala Göteborg. Man upplever storheten i att bara kunna andas.

Igår när jag klev av bussen och det kom kall rök ur lungorna gick jag in och tog med en värmande caffe latte från cafét bredvid vår uppgång.

På lunchen köpte jag vinterkläder till barnen.

Efter jobbet bara slank jag in i Saluhallen och köpte tolv korvar. Wienerkorvar, en med sherry och paprika och en lammkorv med vitlök och persilja.

Idag ska jag äta lunch med en gammal klasskompis.

Livet har återvänt.

Man är väl helt enkelt inte så annorlunda.

Har ni varit med om att just när man gör något så verkar det som hela Sverige gör samma sak?

Till exempel:
Jag är normalt sett en ganska sansad person när det kommer till impulsköp. Ja till och med när det kommer till planerade inköp. Plötsligt kan inte sluta köpa grejer. Kreditkortet glöder i fickan och jag hittar saker vi bara måste ha överallt. Kläder, mattor, stövlar, möbler, filmer.

Då kan jag ge mig fan på att det i kvällens Aktuelltsändning låter så här: ”Svenskarna handlar mer än någonsin tidigare.”

När jag var gravid var det förstås baby-boom på alla löpsedlar.

När jag sa upp mig och satsade på egen företagande sa de att det aldrig förr varit så många egenföretagande kvinnor i Sverige.

Efter de senaste dagarnas shoppingexplosion skulle jag därför råda er att skynda er att köpa aktier i Polar´n o. Pyret.