Folk i kö

Under lunchen kom jag på något som retar mig något alldeles sanslöst. Jag skulle göra två enkla ärenden men råkade ut för samma märkliga beteende båda gånger.

Först ut var H&M. Det hade fallit på min lott att uppdatera dotterns sockförråd. Plockade därför på mig det jag skulle ha i butiken och avancerar mot kassan för att ställa mig i kö. Där står två kvinnor. En längst fram och en som nummer två. Runner-up, näst i tur.

Då kan man tro att hon skulle vara lite på. Vara aningen alert och vaksam på att bevaka sin tur.

Men icke. Den här damen i sina slappa svarta jeans och korta röda jacka lämnar en tre meter lång lucka fram till den som just betalar sina varor. Det här har jag nästan bara upplevt när man står i Bankomatkö eller vid incheckningen på flygplatsen. Det kändes märkligt. Var skulle jag ställa mig? Bakom eller framför slappejeansen?

Då gör man som svenskar gör. Man ställer sig bakom och väntar på att hon ska vända sig om och låta underrätta att hon inte köar utan bara står, lite allmänt vrickat fel. Men samtidigt kan man ju inte annat än att oroas för att någon annan ska klampa på och ställa sig före henne.

För vad händer då med mig? Kan jag hojta på nästa person om jag står i kö bakom någon som ”tydligt” inte gör det?

Förihelvete.

Sådär kan man ju bara inte stå. För långt bort för att vara en tydlig del av kön, men samtidigt för långt fram för att inte på något sätt delta i köverksamheten.

Visa lite jävla beslutsamhet. Hon får ju mig att se fånig ut där vi grupperat oss mitt i butiken.

Det hela slutar väl i alla fall. Sedan händer exakt samma sak på Lindex.

Det hade fallit på min lott att uppdatera sonens täckvästförråd. Plockade därför på mig det jag skulle ha i butiken och avancerar mot kassan för att ställa mig i kö. Där står två kvinnor. En längst fram och en som nummer två. Runner-up, näst i tur.

Då kan man tro att hon skulle vara lite på. Vara aningen alert och vaksam på att bevaka sin tur.

Men icke. Den här damen i långa filtkappa lämnar en tre meter lång lucka fram till den som just betalar sina varor. Det här har jag nästan bara upplevt när man står i Bankomatkö eller vid incheckningen på flygplatsen. Det kändes märkligt. Var skulle jag ställa mig? Bakom eller framför filtkappan?

Då gör man som svenskar gör. Man ställer sig bakom och väntar på att hon ska vända sig om och låta underrätta att hon inte köar utan bara står, lite allmänt vrickat fel. Men samtidigt kan man ju inte annat än att oroas för att någon annan ska klampa på och ställa sig före henne.

För vad händer då med mig? Kan jag hojta på nästa person om jag står i kö bakom någon som ”tydligt” inte gör det?

Förihelvete.

Sådär kan man ju bara inte stå. För långt bort för att vara en tydlig del av kön, men samtidigt för långt fram för att inte på något sätt delta i köverksamheten.

Visa lite jävla beslutsamhet. Hon får ju mig att se fånig ut där vi grupperat oss mitt i butiken.

Inte en gång till. Det säger jag bara.

Måndag

Jag kan bara konstatera att ännu en vecka i jäktens tecken är här. Vi håller på att producera en broschyr med en helvetes massa småtexter i som jag förväntas leverera i strid ström under veckan.

Men dessutom måste jag ladda för landskamp och slutspurt i guldstriden, organisera helgens biokalas och bara götta mig lite med tanken på att vi sitter på en milsvid, finkornig strand i sällskap med en Singha och en Tom Kah Gai om exakt trettiofyra dagar.

Men just nu är det inte läge att tänka på något annat än de där texterna.

Sådär ja, lite Oh Laura i lurarna och så är jag igång.

Stanna upp och andas ut

Det är något speciellt över helgerna på hösten. Inte så många krav på prestation förutom att kratta löv från gräsmattan och sopa ut löv från hallgolvet. Vi går in i en vilsam period, fotbollssäsongen för son och tränarmister är över.

Det är årets bästa tid för att flåsa i spåret. Vi handlar från vår åttaveckorsexcelmeny, jag bakar bröd, läser en bok. Vi eldar i brasan. Barnen cyklar eller bygger med lego eller provar läppglans med vaniljsmak.

Igår latade vi oss till och med i stan. Vi provade höstkläder på Filippa K (mycket intressanta kläder just nu tyckte vi båda) och drack caffe latte och vaniljkrämsbulle utomhus. Vi fikar och träffar vänner och krattar.

Det är något speciellt med helgerna på hösten.

Poked by

Ta de tre minuterna, det är värt det

I min dropbox i morse

20 låtar av José Gonzales.

Passar fint till mitt danska rågbröd med leverpastej och gurka, på något sätt.

Ur askan i elden

Hoppsan. Uttrycket "hej vad dagarna går" har sällan varit mer korrekt. Det var visst i måndags jag bloggade senast. Nu är det torsdag morgon och jag har hunnit med att besöka Borås (det tar aldrig slut) och begrava mig i en produktion som ska tryckas i 160 000 ex. Jag tänkte att det kunde vara en god prioritering att satsa på den snarare än på bloggen.

Men nu är jag tillbaka. Lite jäktad men full av fina blogginlägg.

Just you see.

Pytt-i-panna om några veckor någon?

”Säkra” två-noll mot Malmö och guldfrossan infann sig hemma i soffan. Tre blåvita supporters, en rödblå, en gulsvart och så en som vacklar (just nu rödblå och nej det är inte Mr Buzz även om man kan tro det, det är dottern som är empatin personifierad mot sin far) satt med några sega ostbågar och kalla Grolsch efter en dag i lantluft.

Om vi tar hem det här tänker vi bjuda på pytt med champagne.

Alla som är själsligt blåvita är förstås välkomna.

Dan före dan

I morgon fyller sonen sju. Som vanligt kommer det hela att kickas igång av en leverpastejmacka och ett flas juice och en kaka. Tända ljus och en skrovlig sång. Två paket, resten på kvällen.

Kvällsaktiviteten brukar vara att födelsedagsbarnet får bestämma middagsmat och sen toppar vi det med en pannkakstårta. (Om det inte blir som i sockerråttan fyraåringens fall; pannkaka till middag och pannkakstårta till efterrätt, någonstans där drar vi gränsen.)

Det var länge jämnt skägg mellan chicken nuggets och hamburgare till i morgon, där den senare gick segrande ur striden. Efter pannkakstårtan är det dags att titta i familjealbum från exakt sju år tidigare, därefter resten av presenterna.

Idag hade vi släktkalas, ett litet och mysigt sådant. En pytteliten fiskdamm och en gissningstävling om vad tårtmotivet föreställde.

Födelsedagsbarnet tyckte den var grym! De andra hade svårt att se vad det skulle likna.

Jag har svårt att förstå det.

Har du?

Hösthelg

Mest för att ingen trodde att det gick att toppa den här

Vad hela reklambranschen pratar om just nu

Som hovet skulle gjort

När sonen nu fyller sju hade han planerat att bjuda några klasskamrater på bio och McDonals´s. I en sjuårings värld blir det inte så mycket bättre. Ja det skulle väl vara om det var Stefan Ishizaki som flippade hamburgarna med klacken och Anders Svensson som serverade dem då.

Så långt allt väl. Jag ringer SF och vill boka biljetter, men det passar sig inte. På SF bestäms nämligen veckans tablå en vecka innan och det vet väl alla som försökt arrangera barnkalas att så sent kan man inte skicka ut inbjudningarna. Så inbjudningarna fick göras utan vetskap om filmen faktiskt skulle gå den tid den gick veckan innan. Är ni med?

Om ni är det minsta bildade i dramaturgi så har ni redan räknat ut vad som händer. Inbjudningarna ligger ute hos förväntansfulla kompisar. Föräldrar har bildat telefonkedja för hämtning och lämning och mamma- och pappa-veckor och innebandyträningar och annat.

SF har möte, troligen i Stockholm. De tittar på besökssiffrorna och bestämmer sig för att inte visa filmen den tid och plats som vi bjudit in kalasgästerna till.

Utmärkt. En sak till att fixa med mellan presentinköp, kanelbulledagar och varumärkesarbeten. För att göra en lång historia kort så har jag nu i alla fall djup och tät kontakt med en riktig stjärna, en påläggskalv med glad skaraborgska, på SF Bergakungen. Han gör allt som står i hans makt att fixa oss en privatvisning. En egen salong. En VIP thing.

Lite Royal style. (Som det anstår en sjuåring.)

Jag tänker så här;

Jag räddar festen.

Grabben blir skolans okrönte kung.

Övriga föräldrar vill nita oss. Hårt.

Och stretch!

United we stand

I morse tog jag bussen till jobbet. Jag vet inte om jag skrivit om det tidigare men den ”nya” stombussen mellan Mölndal och centrum är en smärre katastrof.

Först får jag nog plantera själva stombusstänket. För er som inte blivit upplysta med vad som skiljer en stombuss från en vanlig sketen buss, så är jag glad att kunna berätta att den förra är en buss som går ofta, som har påstigning i samtliga dörrar och som har getingmidja.

Just den här stombussen ska gå var tionde minut. Just därför har jag en tendens att freaka ur när den knappt dyker upp efter tjugotvå minuters väntan. Frukostlös, morgontrött och energifattig har jag vid det laget hunnit arbeta upp en monumental frustration som inte riktigt tål en busschaufför som fatalt misslyckats med pilotdrömmarna och istället hamnat bakom ratten i en stombuss.

Ja varmt välkomna ska ni vara på denna buss mot centrum och med anslutning till Körkarlen i Brunnsbo. Jag som kör er idag heter Roland Andersson och jag ska ta er dit så snabbt och smidigt som trafiken tillåter. Vädret på orten är uppsprickande med en temperatur på strax under elva grader, säger kapten Andersson med myndig SAS-stämma.

Å herre. Sweet Lord almighty. Om du nu ska vara 22 minuter sen, se då åtminstone till att hålla truten. Tänkte vi hårdingar längst bak i bussen. Någon bet ihop käkarna, en annan kavlade upp ärmarna och någon tredje mjukade upp nacken.

Vi såg på varandra i samförstånd.

Och i morgon

står vi där igen.

...

Borås Borås

Lördagen var större än självaste störst om man är sju år. Hela fotbollslaget med föräldrar och småsyskon och en och annan morfar dök upp i Borås på förmiddagen. Det var bokat en P-00-match på självaste Arenan.

Och det kan man ju förstå själv, att det finns inte mycket som toppar det. Inte när Elfsborg är favoritlaget, inte när plastgräset ger bra studs och förlåtande bollträff, inte när man få duscha i Elfsborgs omklädningsrum, inte när man får äta lunch på Max och inte när man får gå på djurpark efteråt.

Det var en magisk dag och nästa år måste det väl till San Siro för att killarna ska höja på ögonbrynen.

Bäst att mamma följer med.

Sånt jag såg och sånt jag inte såg

Jag fanns som stöd till de blåvita, nedbäddad i soffan med ett glas havtornsjuice och med TV:n på behaglig volym. 3-0, jag vet inte hur det gick till för jag lyckades missa alla mål. 1-0 innan jag slått på TV.n, 2-0 när jag och sonen var och lämnade en inbjudan till en granntjej och ta mig fan 3-0 när jag när jag läste för barnen. Ändå såg jag säkert 75 minuter av matchen.

Det såg bra ut. Det kunde blivit både fyra och fem noll, men bara om jag hade gått på toaletten och lånat ägg av grannen.

Jag är glad, Blåvitt är på allvar med i diskussionen. De körde över Bajen idag, det såg jag i alla fall.

Synsk Babban

Ikväll avgörs det med största sannolikhet för Blåvitts del. Hemma mot Hammarby, iklätt rosarandigt och med tretton dimmiga gråtunga grader över Ullevi.

Jag planerar att sitta i soffan med knastrande björkved, Canal+ och en kopp te.

Och i och med att jag var så intuitiv senast när jag bara kände att Wernbloom skulle trycka in bollen efter bara 3 minuter så måste jag ju våga mig på ännu ett drag.

Idag sätter jag en slant på Gustaf Svensson. 1-0 på nick.

Glöm inte var ni hörde det först.

De blommiga tunikornas förlovade land

Fredagskvällen i Scandinavium var en verklig upplevelse. Dock inte främst på grund av herrarna på scen.

Nej av störst underhållningsvärde var att blicka ut över de sjutusen tjejer som tagit sig hit och som vred sig i extas när Martin sänkte ögonlocken. Här hade kvinnor gått ur huse! Alla möjliga sorter hade tagit plats, men mest var det nog sådana som vi. De medelålders som lämnat familjen mitt i tacomyset.

Något som vi reflekterade över var ändå de olika varianter som finns av en blommig tunika. Det och det lite sorgliga faktum att det finns de som betalat 495 kronor för den här showen, och att det för somliga kan vara den stora händelsen på den här sidan halvåret.

En kväll som troligen inte lämnade större minnen än barnvaktstrixande, Baileys i en miniflaska och en blommig tunika med svag rökdoft i garderoben.