Valborg utan det mesta

Ikväll är det valborsmässoafton. Det hade vi tänkt fira med att stå och hänga över cortegen, sjunga in våren i trädgårdsföreningen och senare på kvällen spana in den lokala brasan.

Istället lite skön scharlakansfeber. Knottror, feber, bubblor, prickar, svullen hals, tunga och ett knä som fått ledinfektion. Förmodligen var det den samlade symptomsymfonin som fick oss att härda ut i sju timmar på Östas barnakut igår eftermiddag och kväll.

Mest synd är det förstås om skruttan som också är sugen på att springa in våren.

Vi andra turas om. Jag i spåret i går kväll, storebror med kompisen på Amundön idag på eftermiddagen och farsan i spåret as we speak.

Men så är det med barn, alla planerade ledigheter sjuder av bräcklighet. Det är bara att planera in.

Varvet vs duntäcket

Som sagt, det organ som lever innanför mitt kranium är helt och hållet fokuserat på Göteborgsvarvet. Igår kom dessutom det stora kuvertet med starttid och annan information. Strax innan jag skulle till och somna läste jag igenom det som låg i kuvertet. Kolhydrater, dryck, strumpor, skav, vätskekontroller, tejp och pulsklocka. Organet slukade allt. Klamrade sig fast vid vartenda ord. Gick på högvarv.

Jag släcker lampan och blundar. Inom tre minuter sover jag, så har jag alltid fungerat. Jag lägger mig, jag blundar, jag somnar.

Den här natten vill organet bearbeta sådant som den funderar på. Helt och hållet slumpmässigt faller lotten på varvet. Under mitt duntäcke, med fönstret på vid gavel och neddragna persienner verkar det vara så att efter 5 km får man duscha. Då pausas tiden och man går ner i en källare och tar en svalkande dusch. Tvättar håret. Tar på sig fräscha kläder.

Efter ytterligare 5 km löpning är det dags för bio. Vi är ju redan nyduschade så vi köper bara lite varma popcorn. Sjunker ner i bekväma biosäten. Har 11 km kvar, men det går ju som en dans det här. Verkar ju vara fullt med belöningar, bara man klarar 5 km åt gången.

Något säger mig att mitt undermedvetna vill säga mig något.

Något annat säger mig att det inte kommer att bli en så bekväm resa som det var i natt. Under duntäcket.

Fan vet om jag inte skulle stanna där helt enkelt.

21 grader och sol. Vindstilla.

Det finns dagar då man helt enkelt måste ta sig en falafel vid kanalkanten.

Idag är en sådan dag.

En bullshiter

Med en enda kommentar, ett enda förfluget ord, en snabb replik på fyllan sades så mycket mer än just det.

Jag satt bredvid en kollega på en generös tillställning i förra veckan. Både fyra och fem glas vin hade slunkit ner och han hade till och med bett servitrisen ta bort ”det där glaset som han inte visste vems det var”. (Hans egna huvudrättsglas) Så visst, vi var lite druckna, men hans ord de minns jag med tysk exakthet. De har bränts fast för att för alltid leva kvar.

Jag berättade för honom att Bruce Springsteen är min husgud ungefär samtidigt som han ska ta sig ännu en klunk gyllengult vin. Han håller på att sätta i halsen.

- Bruce Springsteen, fy fan vad B, säger han och sköljer ner lite spenat från hörntanden.

Bara sådär. Hur i hela friden argumenterar man mot det? Karln tänker Bruce, karln tänker Born in the USA. Som alla illiterära Bosskännare.

Jag avskyr att slåss mot Born in the USA, för jag vet inte hur man gör. Jag hatar att försöka förklara att det där raspiga gapandet med den knutna näven egentligen är så väldigt väldigt lite Bruce.

Men jag orkar inte.

Jag tar en klunk vin jag också.

Och tänker att han kan ju sitta där med sin Depeche och gå genom livet och tro att det är livet.

Tjugoen, hur långt kan det vara?

Jag tänker väldigt mycket tjugoen kilometer och göteborgsvarv just nu. Så mycket att jag kommer att tvinga mig själv ta igen den förlorade förkylningsveckan genom att springa varannan dag fram till några dagar innan.

Sagt och gjort. Eftersom jag ska ut på lite dumheter ikväll fick det därför bli ett löppass på bandet på lunchen. För att ladda upp hade jag tryckt i mig både ett äpple och ett päron och en liter vatten innan tolv.

Sedan var det inte mycket att be för. Sprang i det tänkta tempot (hjälp) i 7,5 kilometer innan jag blev så vinglig, blöt och yr att jag var tvungen att avbryta. Under de 40 minuter jag utsätter mig för denna plåga är allt jag kan tänka på hur jag ska slippa springa tjugoen kilometer och dessutom hålla grannfrun bakom mig.

Lila i ansiktet och med en eftersvettningsmängd som allena kunde utradera den afrikanska torkan fick jag lov att lägga mig ner på golvet i omklädningsrummet.

Och tänker att det här var ju inte så farligt.

Ganska skönt faktiskt.

Nynnandes går jag in i duschen.

Lurad igen.

Vann vi?

Igår var det så premiär på hemmaplan mot grönklädda Landvetter. Man kunde se ett helt gäng försiktiga, men förväntansfulla småkillar. Det var charmigt, det var glatt och det var rörande.
I övrigt sammanfattar jag så här:

En hel del dribblingar som sista man.

Ett par självmål.

Inkast som i handboll.

Men också målglatt. Spel mellan lagen uppdelade på tre planer och om resultatet skulle spela någon som helst roll så slutade det sammanlagt 21-6 till oss.

Inte för att jag räknar.

Matchdags, vem bryr sig?

Ikväll är en stor kväll.

Min sexåring ska spela sin första fotbollsmatch.

Hans mamma är inte så lite sugen på att tvåla dit de små Landvetterungarna med 10-0.

Fast min yttre fasad är mycket mognare än så. Helt vuxet säger jag att det inte spelar någon roll om de vinner eller förlorar, bara de har roligt. Jag låtsas titta lite förstrött på matchen, sippandes på en kopp skjulbryggt kaffe i plastmugg. Jag ler överseende när domaren blåser fel och jag ger ett lugnt, harmoniskt intryck som bara en klok förälder med sitt barns bästa för ögonen kan ge.

Ingen vet att det bor en sjuårig, kortklippt sur Torbjörn Nilsson där inne.

Så, nu ska jag lämna kontoret och åka hem för att träna sonen i lite glidtackling med dobb innan avspark.

Jag drar mig inte för att sparka på någon som ligger. Och som är sex år.

Jag är verkligen lite lumpen.

I morse berättade jag för min Elfsborgsdiggande son att de bara fick 1-1 hemma mot Gefle. Och att Blåvitt vann med 2-1 borta mot BP.

Sen bara slank det ur mig att världsordningen är återställd.

Blåvitt femma.

Elfsborg nia.

Tick-tack

Göteborgsvarvet närmar sig obarmhärtigt. För varje andetag jag tar är det ett mindre till loppet. Om jag sover en hel natt är det åtta träningstimmar som går till spillo.

Jag har ju dragits med en hästförkylning under en mycket viktig uppbyggnadsvecka, men nu har jag kommit igång igen. I söndags blev det runt stora Delsjön och igår kväll 11 fräscha kilometer.

Träffade min granne i spåret. Minns ni damen mittemot? Hon på triathlonet?

Det verkar som hon ska springa varvet också.

Fick just ett nytt mål med loppet. Måste som vanligt hålla henne bakom mig. Hon är en så in i h-e irriterande skrytsam person att det kommer att bli alldeles outhärdligt att ens hämta upp tidningen på morgonen om hon klår mig.

Igår såg hon lycklig ut i spåret. På gränsen till religiös.

Själv hade jag tungan strax under knäna och en lila ton i ansiktet.

Men så visade det sig. Jag hade sprungit till och från spåret (ca 4 km) medan hon tog bilen.

Där fick hon.

Måndag på jobbet

Jag lever ett liv i sus och dus. Idag ingår det i mitt jobb att besöka ytterligare ett slott. Eventuellt ta en slottslunch, strosa omkring på ägorna och testa golfsvingen.

Oj, måste åka nu.

Prinsen väntar.

Lat lördag

Det blev en skön och lat eftermiddag i den närliggande fisförnäma slottsparken. Vi hittade en helt egen del av trädgården där hela sällskapet åt frallor, bulle, kex och drack kaffe.

Solen stekte, det var vindstilla, barnen sprang och letade blommor och pinnar.

Jag tänker att mycket bättre än så här blir inte en lördag. Prata med goda vänner, slappa på en filt, se barnen vara nöjda med att plocka i naturen.

Varför gör inte alla det en lördag?

Lunchen från helvetet

Åkte till Linnéstaden på lunchen, intet anande om att hin håle själv vakade över min axel. Först ett besök hos min revisor som beklagande beklagande meddelade min restskatt.

- Men det kunde varit värre!, ropade hon käckt till mig innan jag tog en tröstkola och stängde igen dörren.

- Hur då?, tänkte jag.

Svaret lät inte vänta på sig. Bara minuter senare ser jag tvåans spårvagn komma runt hörnet. Jag tar sats och ska bara springa de femtio metrarna för att hinna i kapp den.

Det gör jag inte. Istället faller jag raklång (i hög fart för jag tränar ju en hel del löpning just nu) och slår mig sönder och samman. Knät, armbågen och handflatan blöder. Mina företagspärmar ligger utfläkta över större delen av Linné. Balansrapporten umgås med skattefodringarna, resultaträkningen med mina utlägg.

Jag samlar ihop mina flyende papper och låter dem bilda en härva i papperskassen. Jag är ensam och chockad och ledsen och har ont. Tårarna bränner bakom ögonlocken när jag sätter mig på trottoarkanten och sväljer ner klumpen.

Tar min trasiga kasse och haltar bort till nästa vagn. Jag tycker mig se skymten av Den Onde där han står och flinar bakom krönet. Tror han försvann mot Linnéplatsen.

Den jäveln.

Jag tror vi kommer nu.

I min Drömelva har jag just bytt ut Jari Ilola och satt in Jonathan Berg.

Känns som någonting kan hända i år i alla fall.

Om inte annat så blev just hjärtat lite större, lite gladare, lite friskare och lite livfullare.

En helt vanlig arbetsdag

Det kan ha varit den göttigaste arbetsdag jag någonsin haft. Den som startade med tre timmar spa, två behandlingar, en promenad i omgivningarna och som avslutades med sushi, råbiff, hälleflundra och lite för mycket vitt vin.

Nu finns det inga ursäkter kvar.

Det är bara att få ur sig texten. Själva baksidan med researcharbetet. De kräver något in return.

Eventuellt måste jag få några spaprodukter för att rekapitulera minnet.

Tisdagkväll

Jag måste erkänna att jag blev lite häpen när jag noterade att Canal+ valt att visa ÖSK-Elfsborg som veckans match när Blåvitt-AIK spelades samma tid. Det kan väl inte ha varit någon annan anledning än att plastgräs gör sig bättre i TV den här tiden på året.

Kvällen började i alla fall bra.

1-0 Elfsborg (bra för sonen)

1-0 Blåvitt (bra för mig)

Och slutade riktigt sugigt.

Aaah den som ändå hade viloperioder!

Det är rätt häftigt att när jag sitter här och snörvlar och tycker lite synd om mig själv så ligger en av mina närmaste vänner och föder barn. As we speak.

Fick ett sms för några timmar sedan att de var på sjukhuset och att det var tio minuter mellan värkarna. De där gräsliga värkarna för er som minns. Hon har tio minuter mellan dem.

Jag har konstant hosta. Och halsont. Och lite ledvärk.

Tio minuters intervall mellan hostattackerna hade varit en dröm.

Snörvl.

Jag bugar och bockar

När drogerna kickat in runt lunch kunde jag däremot glädja mig över varldens förmodligen glassigaste jobb.

I morgon (om Gud vill och familjen får vara hyggligt upprätta) ska jag jobba hela dygnet. Från 08.00 till sent. Väldigt sent.

Arbetspasset innehåller tre-fyra timmar i spaavdelning, en behandling med någon form av varm olja, en lunch i nya restaurangdelen och sedan fest så att taket lyfter.

Och få betalt för insatsen.

Man tackar.

Så gräsligt sjuk

I morse mådde jag så dåligt som bara någon riktigt illvillig, missunnsam och bitter människa förtjänar att må. Jag har nått en ålder av trettiofyra och då verkar det som man inte kan ta sig ur sängen ordentligt längre. Min svank min svank. Den är helt låst i läget framåtlutad nittio grader i ungefär tjugo minuter.

Denna morgon även med tillägget tennisarmbåge, feber, halsfluss, huvudvärk, hosta, rinnande näsa och öm röd näsrot. Åtminstone kändes det så. Lite droger senare klarade jag faktiskt av att jobba lite också.

Varje gång jag går i däck lovar jag mig att le lite mer när jag är frisk. Förundras över morgonsolen, glädjas över att körsbärsträden redan står i blom, njuta av doften från nybryggt kaffe.

Bara inte idag.

Touche!

Fyraåringen när vi inte tog hissen till Apoteket idag:

- Varför åker du inte hiss mamma?

- Jag fastnade en gång när jag var liten. Det tyckte jag var lite otäckt så jag vill helst inte åka hiss längre, fast jag vet att det inte är farligt.

Hon tänkte hårt en stund bakom de geggiga solglasögonen.

- Mamma, man får gå snabbt in i hissen så fastnar man inte.

Inte det minsta bitter

Mitt tillstånd till trots tog jag lillfjompan i kardan och avverkade både Apotek och Maxi. Jag är sällan sjuk så när jag väl har fått en liten känning kretsar varje vaken sekund kring min åkomma. Det var därför med nöd och näppe som vi tog Maxi och inte helt och komplett hängav oss åt hämtpizza restan av veckan.

Nej här ska göras kalops, dillstuvad potatis och kassler samt lax med bakpotatis och salsa på kvällarna. Dessutom har jag köpt ingredisenser till det snabba fruktbrödet. Vilken gen är det som tvingar mig att göra det? För kroppen vill ta mig fan inte.

Men jag antar att andra sidan - att skicka snoriga hämtpizzebarn till skola och dagis - avskräcker mer.

Nu vet jag inte om jag ska lägga in det mms jag fick från sambon eller inte.

Bild på en wienerschnitzel som liksom hänger över kanterna på tallriken och trycker undan den frasiga potatisen. Citronklyftan ser liten men saftig ut. Och ölen som tornar upp sig i bakgrunden verkar befinna sig i en isig tvåmeterssejdel.

Seså Babban.

Inte bitter. Inte bitter. Inte bitter.

Han får ju inte...

...eeeeh...

...se veckan match på Canal+ i morgon.

Örebro - Elfsborg.

Inte bitter. Inte alls.