Mitt nya skinn

Jag vet inte vad jag tycker om det nya utseendet på bloggen. Jag hittade helt enkelt en funktion där jag lekte loss ett tag, och så var det något med de här böckerna som jag gillade. Men jag vet inte.

Ska jag byta tillbaka tycker du?

Gummibåt i sikte!

Min nioåring har länge gillat det där med att lägga pengar på hög, att räkna dem och fantisera om dem. Den här sommaren imponerades han av småkillarna som fräste runt med sina gummibåtar bland skären utanför Bovallstrand och vips så hade hans sparande fått ett mål. Nästa år ska han (och syrran som han något motvilligt fått med i projektet, jag antar att han är ute efter hennes lilla plånbok) vara stolt ägare till en gummibåt med 5-hästars motor. Det har han bestämt.

Därför har han nu lagt ut diverse prylar på Blocket, samt att han frenetiskt arbetar på att få upp sin månadspeng.

Igår hörde jag honom sitta och mumla i soffan. Jag makade mig lite närmare och fällde ut de stora öronen och hörde något i stil med:

- 150 kr i månaden ger på ett år 1800 kr med en ränta på tjugo procent, vilket ger...

Hur som helst. Vi har gett honom och lillsyrran i uppdrag att städa toalett och handfat (vi har tre uppsättningar i huset) en gång varannan vecka för att skrapa ihop ytterligare lite pengar. Entusiastiskt sätter de igång med Ajax och WC-anka och allt vad vi har.

Mr Buzz ger dem utförliga instruktioner på hur de ska gå till väga, hur man borstar rent och hur noga man torkar av. Efter en toalett och ett handfat utbrister nioåringen förtvivlat:

- Det här är ju skitjobbigt! Ska vi göra det här två gånger i månaden?!?

Tillbaks i stan

Det är inte så ofta vi tar oss tid att skaffa barnvakt, Mr Buzz och jag, för att gå på bio. Men tidigare i veckan hände det, kosmopolitiskt hungriga som vi var efter en månad vid kusten, och föremålet för kvällen blev omtalade Inception.

Vi satt och mös i biomörkret, samtidigt som morfar och plastmormor tog hand om barnen. Barnvakterna hade velat lite fram och tillbaka tidigare om vad de skulle hitta på under tiden (att bara vara hemma i huset var visst inget alternativ). Morfar vill bestämt ge dem lite kulturell utbildning, samtidigt som han någonstans innanför allt det där gråa håret förstår att barn är som barn alltid varit. De gillar kort sagt inte vad en morfar gillar.

Resultat? Först McDonald´s, sedan Konstmuséet. Alla nöjda.

Och filmen då? Jo tack, en fyra ska den allt ha!

Något om lite

Den här sommarens starkaste minne. Kanske decenniets när jag tänker efter. En brygga, en solnedgång, några barn. Mer sånt!

Det slog mig häromdagen att mycket kan man skjuta på till framtiden, till hösten, till i morgon. Allt utom en sak. Våra barns uppväxt. Den är nämligen här och nu.

Det finns perioder då man undrar vad man håller på med. När man flänger mellan jobb, hämtningar och tusen aktiviteter. När man inte hinner laga ordentlig mat, inte hinner förhöra läxor, när man glömmer matsäckar och föräldramöten. Dagar när barnen spelar alldeles för mycket tv-spel. Veckor när fredagar är lika med hämtpizza och en mamma som somnar lite pizzakladdig i soffan.

Det är då man intalar sig att sådär kommer inte nästa vecka att vara. Och om det visar sig att det kör ihop sig även då, så blir det i alla fall bättre i höst. Då jävlar ska tempot skruvas ner.

Fast det blir ju sällan så, i verkligheten.

Och sedan när semestern kommer så är man så utschasad att man inte ids tänka ut de där sakerna man drömmer om. Eller vad man faktiskt vill knö in i sina barns uppväxt. Vad de ska ha med sig i livet.

Vi vill ju visa våra barn klippor av bohusgranit, hur man slår itu en blåmussla till krabbete, rofylldheten i att läsa en bok, hur man lagar en carbonara, tjusningen i The Beatles, hur man slår i en tältpinne, hur enkelt det är att koka egengjord flädersaft, trä solvarma hallon på strå, åka skridskor på hemmasjön, ta en meningslös T/R-resa med Djurgårdsfärjan, jogga vid sjön, blicka ut från Ramberget, väga palsternackan på ICA Maxi. Du vet, all möjlig jox.

Det låter ju så enkelt, men alla som både jobbar och försöker hålla ett hus och några barn i schack vet hur svårt det är. Mitt löfte (till mig själv mest) är att åtminstone försöka med de små grejerna, de som finns framför näsan på oss men som man är alldeles för jäkla trött för att se charmen i.

Fast det är klart att ambitionen lever stark just idag. Jag är ju utvilad…

I morgon...

Solen skiner och kycklinggulaschen står och puttrar. Om en stund dukas det upp i trädgården, för den sista semestermiddagen det här året. I morgon ska jag hasa mig upp medan resten av familjen gottar sig i sin egen morgonandedräkt ett par timmar till. Det känns lite konstigt, lite rumphugget att börja när de andra är lediga. Och märkligt att semestern redan är över.

Det går ju alltid så fort. Och så frågar man sig om man hunnit njuta ordentligt, om man är nöjd och utvilad, om man har krafter nog för att ta tag i hösten.

Jag vet inte hur det kommer att kännas efter första arbetsdagen i morgon, men med möjlighet till en månad till med kvällsdopp, grillning i trädgården och ett glas vin då och då så ska det nog gå bra.

Best!

Idag, om ungefär en timme närmare bestämt, kommer sjuåringens kära vän hem från långsemester i Halland. Det har längtats. Vi har skickat sms och mms, ringt och ritat teckningar. Snart är det äntligen dags. Hon ringde igår och berättade att hon kommer i morgon.

Hela dagen har vi tittat ut på gatan för att se om bilen rullat in. Sjuåringen har tyckt sig höra knackningar på dörren mest hela dagen, men det har visat sig vara diskborsten som slår mot diskhon eller storebror som vevar med innebandyklubban. Ingen kompis så långt ögat når.

För en timme sedan kunde hon inte hålla sig längre, då sprang hon upp till sitt rum och stängde noga dörren efter sig. Sprang ner och hämtade tejpen. Och sedan saxen. Lågt gnolande hittade jag henne i full färd med att slå in presenter och göra små längtansfyllda pyssel till sin vän.

Som den gamla tablettasken där det står Du är best. Det kallar jag mottagande.

Om det är någon som undrar...

... så valde vi att stanna hemmavid. Tapeten är uppe, golven är bonade, gräset är klippt, kaffet är drucket, löparslingan är besökt, boken är färdigläst, rosenbröden är bakade och ute piskar vinden och regnet mot rutorna.

Det känns lite som höst, deppigt nog. Eftersom jag är något av ett yr.no-addict så hade vi givetvis koll på att tisdagen och onsdagen var de sista riktigt fina dagarna innan höststormen skulle dra över västkusten. Därför passade vi på att göra en utflykt tidigt i veckan. Det blev en övernattning på ett lite märkligt B&B, mitt bland åkrarna utanför Falkenberg och sedan en heldag med vänner vid havet. De långgrunda stränderna saknar ju både brännmaneter och kyla, så onsdagen tillbringades mer eller mindre i vågorna, i vilt slagsmål om en liten boll med två sjövilda tioåringar.

Efter grillad lax och jordgubbsefterrätt åkte vi hem och vaknade inte förrän sent nästa dag av att regnet smattrade.

Det var den sommaren på något sätt.

Det blir nog att tapetsera...

Åååkej. Jag läser igenom mina senaste inlägg och inser att tonen i dem är direkt deppig. Det är som om semestern hittills varit ett straff, med vissa uppiggande element. Och det är ju faktiskt helt felaktigt, så jag tänkte att jag måste förklara mig, lägga ut texten. Berätta hur det hela ligger till.

Förväntningarna på mina semesterveckor är stora. Planerna är inte alltid storslagna (har ännu aldrig varit på Rivieran eller i Biarritz, i Bilbao eller Pamplona) utan brukar innehålla lika delar vila, salta bad och tjocka böcker. I år har följande hänt:

1, Barnen börjar bli stora. Större än Bamseklubbar och Astrid Lindgrens Värld.
2, Vi är inte lika utpumpade när semestern börjar.
3, Jag har insett att vi måste putta in åtminstone ett överraskningsmoment i det där semesterreceptet. Något nytt, något kittlande. Åtminstone för min del.

Gott så. Nästa år är vi möjligen i Bovall två veckor istället för årets tre, och de andra två ska vi peta in en resa som stimulerar nyfikenheten. Jag tror att de här tre veckorna har lärt oss just det. Att mamman i familjen får spatt av för mycket långsamhet.

Så nu har vi en sista semestervecka kvar och vi bollar lite sinsemellan vad vi ska hitta på då. Du vet, det är lite som festen som satt igång och när klockan drar midnatt har du två val; antingen tar du en rejäl raggardrink eller så går du på Ramlösan. Öser på eller blandar in förnuftet. Maxar eller väntar in nästa fest. Klackarna i taket eller ”det är ju en dag i morgon också.”

Ungefär de valen står vi mellan. Antingen tutar vi på och drar till Rom, Barcelona eller Nice. Tar vad som finns, hostar upp och flabbar åt att vi är åtminstone liiiite verrückt. Eller så tapetserar vi det där sovrummet, tar en dagsutflykt till Brännö och rensar i landet.

Den som lever får se.

Semestern i bilder

Det här kommer man att drägla över i november.

En kort paus

Barnen och jag har tagit ett tillfälligt stopp i semestern och åkt tillbaka till stan. 9-åringen hade en kompis hemma, de har suttit och läst Kalle Anka på golvet i hans rum, sett på Simpson och ätit glass med smultron. Våra två veckors frånfälle har gjort att smultronplantorna i trädgården dignar av både alldeles för mörka och alldeles lagom röda bär.

Jag har packat upp, kört en tvätt, klippt gräset, hämtat ut ett paket, gått igenom posten och räkningarna - och tagit mig en löprunda. Snart är det dags att stänga igen huset och bege oss mot Bovall igen, för några sista lata dagar. Det går inte fort. Hjärnan fungerar ungefär som trög välling, vi tar inga beslut som sträcker sig längre än kvällens middag (ibland knappt ens det), skrindan gnisslar bakom oss där vi drar fram.

Det är skönt. Men det driver mig lite grann mot vansinne, så den här pausen med staden och tvätten och gräsmattan behövde jag. Om någon timme sätter vi av igen, mot de nötta pocketböckerna och de fläckiga shortsen.

Jag vet inte om jag är lycklig, trött, utvilad eller uttråkad. Jag känner inte så mycket, jag bara är. Märkligt det där, vad semesterlunk och lite taskigt väder kan göra med en människa.

Dripp dropp

När vi gick och lade oss i går kväll var det sent. Solen sjönk ner i det alldeles stilla havet, det var vindstilla, tyst, varmt. En sådan där svensk sommarkväll som man fantiserar om ungefär 350 dagar om året.

I morse vaknade vi av att regnet smattrade mot takfönstret. Fönstret stod, som det gjort de här två veckorna, på glänt, för jag tycker det finns något vackert med att höra vattnet klucka och känna havsluften strömma in under natten. Det droppade av regn på golvet, på mina byxor som låg slängda över ett bord.

Jag stängde fönstret och gnuggade natten ur ögonen. Tog den branta trappan ner till köket, väckte familjen och hällde blåbär på yogurten. Åt och hörde regnet tillta. Utanför var det grått grått grått så långt ögat kunde nå.

Nu är det lunch och vi har spelat skitgubbe, Uno och löst korsord. Sett på morgon-tv, surfat och diskat. När man beskriver det kan det låta riktigt mysigt, vilsamt. Som något man behöver som kontrast till den vanliga hetsen hemma i stan.

Kanske är det så. Kanske är det bra fast det just nu känns som att jag hellre ser Bohuslän som det var igår.

Skillnaden del II

Eller baka.

Skillnaden mellan två dagar

Är bara en enda bokstav.

Bada.

Pundaren har gått och lagt sig

Det brukar ta ett tag innan jag, som enda familjemedlem, kommit in i semesterlunken. Den första veckan brukar jag bete mig som en pundare på avgiftning. Rastlös, tankspridd, irriterad och missnöjd med varenda val vi gjort förpestar jag tillvaron för min familj. Det är inget jag är stolt över, inget jag egentligen är förvånad över heller, för så här har det sett ut de senaste åren.

De val som ett halvår tidigare framstått som helt perfekta, avkopplande, intressanta, kittlande och rofyllda är plötsligt helt fel.

Ska vi sitta i Bohuslän och uggla i tre veckor? Vem fick den idén och hur kunde jag tro att det var något för mig? Jag som är världens mest rastlösa själ, som söker nya kickar och knarkar på resesajter så ofta jag hinner med. Ska sitta i ett och samma hus, med samma klippor, samma gräslöksbuntar, samma snåriga stigar till vattnet, samma bryggrestaurang som guppar i takt med segelbåtarna utanför.

Hitta lunken när hjärtat slår i 180 och internetuppkopplingen är snabb och där hela världen bara ligger ett knapptryck bort.

Och så en vecka senare. Pundaren vaknar tidigt, sätter på sig en t-shirt och löparskor, knappar fram Sommar i P1 på iPhonen och sätter på sig de knallröda lurarna. Tar sin femte morgonpromenad vid havet innan de flesta vaknat. Köper med sig några morgonfärska frallor från torget innan programmet är till ända.

Denna femte dag fungerar det faktiskt. Lugnet har infunnit sig och det lätta, varma regnet får stanna hela dagen om det vill. Från och med nu hasar jag mig fram med skrindan i släptåg och kommer inte att träffa pundaren förrän runt 22 december igen.

Bohuslänsommar

I år har vi bestämt oss för en Sverigesommar. Det är ju alltid en chansning det där, med väder och vind, sol och regn.

Men vackert, det måste vi enas om att det är.

Eller hur?

No comments:

En omstart

Under 2009 skrev jag totalt 20 inlägg på Barbara Buzz, bloggen som jag startat tre år tidigare. Den som jag så väl behövde som ventil och som verktyg. När jag startade den i maj 2006 var det där med bloggande ett relativt nytt fenomen, och jag längtade efter att få skriva mina egna, oredigerade ord efter år av tyckande och vändande och vridande av varenda tecken jag skrivit, i mitt yrke.

Så jag bloggade. Och bloggade.

När 2009 inleddes hade jag fått det utlopp jag behövde och att underhålla det kändes mer som en betungande plikt än som något nödvändigt. Jag skrev om Blåvitt, om barnen, om semesterresor, om kollektivtrafiken och ibland om jobbet. Jag skrev för att det kändes skönt och jag skrev under namnet Barbara Buzz (för att jag i motsats till många bloggare inte såg något värde i att nå en stor publik eller göra mig ett namn). Jag skrev helt enkelt för att jag älskade det.

Tre år senare, i början av 2009, älskade jag det inte en endaste smula. Vartannat inlägg handlade om varför jag inte skrivit, varför jag varit så tyst. Och när jag väl fick mig för att skriva så hade jag inget att skriva om. Jag var tom.

Nu har det gått ett och ett halvt år efter mitt sista inlägg värt namnet. Jag sitter (eller halvligger om jag ska vara ärlig) i en hyrd stuga i Bovallstrand. Havet guppar alldeles utanför knuten, smultron, fläder och lavendel skickar sina dofter med vinden och ett stilla lugn har lagt sig där jag antar att själen bor.

För några dagar sedan kände jag ett försiktigt puttrande i bloggdelen av hjärnan. Den där delen som vill summera händelser, berätta historier och formulera små, men stora vardagsepisoder.

Förr kanske man skrev dagbok, vad vet jag. Jag tog i alla fall fram nätverkskabeln, lap-topen och började fylla fönstret med ord.

Jag tror att det kommer mera.

Fredagsunderhållning för en sjukling

Feber och halsmandlar stora som fotbollar har gjort att jag varit lite tyst ett tag. Både här och hemmavid. Nu har jag knaprat penicillin ett par dagar och börjar se ljuset i tunneln. Jag lever till och med i förhoppningen om att det inte blir ännu en natt i svettbadandets tecken.

Jag vet inte vad som är värst; att vakna varannan timme fullkomligt, totalt genomblöt, invirad i dränkt täcke och på en kudde som droppar - eller att svälja tusen nålar. Nu är det i alla fall snart över, jag har ätit idag och nu dricker jag min första kopp kaffe på tre dagar.

Ikväll är jag extra glad över att vara på bättringsvägen, jag riktigt gnuggar händerna i väntan på att Skavlan ska plocka fram Fru Anka, tillsammans med Henrik Schyffert, i något som inte kan bli annat än riktigt hederlig fredagsunderhållning.

Bara en halvtimme kvar.

Måndag hos mig

Klockan närmar sig elva. Jag har druckit kaffet och ätit gröten. Träningskläderna är packade, om stund ska jag trampa ner till gymmet och det pass som börjar vid lunch.

Jag har jobbat några förmiddagstimmar med ett roligt projekt (halvliggandes i en obäddad säng) och på eftermiddagen ska jag starta igång ett annat projekt, men då tänkte jag sitta i stan. En thailunch med två vänner är också inplanerad.

Man måste ju byta horisont, ta en dusch och lämna förorten ibland.

Nytt liv!

För er som undrar var Babban tog vägen och vad som hänt sedan sist ger jag här en kortare summering av det senaste halvåret.

Någon gång runt februari-mars gick det inte att bedra sig själv längre. Mitt bloggande hade kommit av sig, själva anledningen till varför jag började i maj 2006 hade sakta förtvinat. Jag kände inget behov av att slå på datorn sent på kvällen och krysta ur mig ett intressant inlägg. Jag saknade inspiration, tid, glöd, humor. Jag ville helt enkelt inte.

Ändå tog det ett tag innan jag vågade sluta, eller "ta ett uppehåll" som jag sa. Jag hade ju varit rätt aktiv i tre år, bloggen hade blivit en central del av min vardag. Men ju mer jag jobbade och skrev skrev skrev feta magasin och verksamhetsberättelser och broschyrer och annonser och radioscript och faktiskt TV-script och annat på jobbet, desto mindre ville jag skriva när jag var ledig.

Nu är läget ett annat.

I somras blev jag av med jobbet. Jag hade lagt ner mycket tid och kraft och kärlek på mitt jobb under ganska lång tid. Frustrationen och besvikelsen av att det blev intet stod i paritet med det engagemang jag ansåg att jag lagt in.

Nu har det lagt sig en smula. Jag jobbar på med en massa annat. Flera spännande projekt är i luften och vissa dagar har jag så mycket att göra att jag inte förstår hur jag kunnat jobba fyrtiotimmarsveckor. Jag bakar, tränar, träffar vänner, är vaken på kvällarna, går på fotboll, hämtar barnen, läser, går på föredrag. Och jag jobbar, jag försörjer mig.

Någonstans i den härvan växte passionen för bloggen sig stark igen. För mig är det livsnödvändigt - att vilja skriva. Annars funkar det inte. Det blir krystat, tråkigt, innehållslöst, utan större tankar.

Jag förstår om du gett upp hoppet om Babbans blogg. Jag hade själv gjort det.

Och jag inser att jag måste börja förtjäna mina läsare igen.

PJ

Nioåringen hade hemma en kompis häromdagen och förutom att leka med pottekulor (!) och provplinka på gitarren så gjorde de väl vad nioåringar gör mest. Fixar i ordning frisyren.

Sonen försvann in i ett ärende på toaletten, tog god tid på sig och kom ut nystajlad med hårtopparna blänkande av vax. Luggen låg tryckt åt höger och alldeles bakom, mitt på huvudet, stod håret och spretade lite åt alla möjliga håll.

- Har du fixat håret?, frågade kompisen.
- Mmmm, svarade sonen och kisade mot spegeln.
- Ska du inte ha PJ-frisyr?, frågade kompisen.

Då blev jag nyfiken. PJ-frisyr, vad är det?, frågade jag.

- Det är när man ställer allt hår upp. Även det där bak, fast luggen är platt, svarade kompisen världsvant.
- Men vad står PJ för då?, fortsatte jag.
- PJ? Partille-Johnny, sa kompisen helt självklart.

Sonen drog fingrarna genom nackhåret och gjorde vad han kunde för att få en frisyr som hade både namn och förkortning.

Själv log jag och tänkte att det här blir ett perfekt blogginlägg.