Tillbaka i vardagen

Guldet ligger och göttar sig på Kamratgården. Götaplatsen ser ut som efter Göteborgsvarvet minus tvättsvamparna. Skräpigt och tomt.

På jobbet har jag lämnat en del projekt och dykt ner i nya. Jag har med mig guldpytten i en plastlåda till jobbet idag. Solen tränger fram, räntan går upp.

Saker kommer.

Och saker går.

Vi firade med hemmagjord Pytt såklart

Och med att hänga jeansen på tork.

Jag längtade hem till TV-soffan

Vi kom till Ullevi tio minuter innan matchstart. Det regnade sådär fiiiint som bara en sprinkler inställd på sin allra mest sprinkligaste inställning kan göra. Ett kort tag tänkte jag att det var passande väder. Om Göteborg nu skulle ta SM-guld efter elva år så är väl inramningen Göteborgsväder väl valt?

Hemma i garderoben hände ett jättefint och praktiskt skalställ, en skön mössa och varma vantar.

På Ullevi satt två damer i ulljackor och jeans. Vi bestämde oss hyggligt kvickt för att köpa varsin plastponcho. Med huva.

Där satt vi sedan som två vita kondomer och skällde på tolvåringar som sparkade på stolar, huttrandes och lite kissnödiga i en tilltagande snålblåst och skoningslöst regn. Jag svor över min poncho som fladdrade framför ögonen å ena sidan och som smet åt vid mitt blöta ansikte å den andra.

När vi pratade lät vi lite som Vivika Andebratt och vi höll våra handväskor i hårt grepp under capen. Jag hade med mig eget sittskydd.

- Jaha, då verkar det som vi ställer oss upp lite grann. Trevligt, sa vi när Ullevi började koka i 80:e minuten och Brommapojkarna stött in 1-0 mot Djurgården.

Jeansen satt klistrade vid vänster ben. Ponchon fladdrade. Håret var genomblött. Sminket hängde som på en full tvättbjörn.

Men Guldet.

Det kom hem till Göteborg.

Dålig start

Dagen började illa. Jag hade ställt om klockan på mobilen igår kväll så att jag inte skulle behöva tänka för mycket i morse. Jag blev dock lite förvånad när sjuåringen självmant gick upp 5.35. Somnade om och gick upp några timmar senare.

Då började något som inte kan kallas söndagsfrid, hur mycket man än försöker. Våra barn kan vara ganska tjötiga när de bestämmer sig för det. Jag minns bara att jag försökte läsa artikeln om somalierna i Göteborg i en timme. Att jag fick torka mjölk, svara på Thailandsfrågor, avstyra syskongruff, svara på vad 68 plus 78 är (146) och vad 146 plus 98 är och så vidare. Jag fick ett bryt och kom aldrig igenom artikeln.

Sen körde det ihop sig när jag upptäckte att mobilklockan ställt om sig själv (också). Det betydde att jag plötsligt förlorade en timme i en redan pressad planering.

Det var det som gjorde att jag lite senare satt på Ullevi i pissregn iförd ulljacka och jeans.

Ur dimman in i dimman

Fredag kväll. Hummerpastan är nedsköljd med några glas vitt. Barnen kollar Häxan surtant, kundpresentationen på fyra timmar i eftermiddags där jag och min kollega grillades av 6 hårda kunder gick bra.

Veckan från Helvetet är avklarad.

Sorry alla som ringt, mailat, sms:at eller bara kollat in här under veckan. Jag har varit sjukt upptagen. Inte ett åtagande utanför jobbet har jag klarat.

Eller ja. Biljetterna är ju i hamn.

Babban är tillbaka.

Jippie!

Vi har fått biljetter till matchen efter att ha hängt ut cirka femtusen krokar. Det ger mig ett lyckorus som jag antar står i paritet med att faktiskt vinna matchen.

Halva matchen vunnen i alla fall då.

Vad hände?

Blåvitt-Trelleborg på söndag.

Vi hann boka barnvakt,

men inga biljetter.

Nu sitter jag här, utsvulten på min lunchrast med gråten i halsen.

De är slut.

Och vi hann inte.

Ni har väl sett Dove Evolution?

Jag och Arne

Det är väldigt underhållande att sitta i soffan här hemma med mig och med Arne Hegerfors som expertkommentator. Vi tycker nämligen helt likadant, bara det att Arne är steget efter mig hela tiden.

Så här kan det låta:

(Jag): Vad snabb han är, Rangiere.

(Arne tre sekunder senare): Han är ruggigt snabb, Rangiere.

(Jag): Oj då, tre passningar på raken (lätt sarkastiskt om när Blåvitt gick till anfall)

(Arne två sekunder senare): Oj då, tre passningar i en följd (också sarkastiskt om när Blåvitt gick till anfall)

Så där håller vi på, Arne och jag, matcherna igenom. Mr Buzz tittar frågande på mig, börjar vända på soffkuddarna och muddra mig för att se om jag har någon mikrofon eller direktlina med kommentarer till Arne i studion.

Såklart jag inte har. Det är något psychic säger jag.

Mellan mig och Arne.

Mint och guld

Ojojojojojojojojojojojojojoj. Blåvitt vinner med ett-noll på en enda ynka målchans. De var skitdåliga från början till slut, men Bengan sågs i gammal fin form.

Här hemma firar vi med mintchoklad och varsin öl.

Skumpan ligger på kylning.

En röst i sjön

Satt i godan ro med mitt kaffe, min eländiga morgonfrisyr och mina puffiga påsar under ögonen vid frukostbordet igår. Åt lite gröt med fikon, bläddrade i G-P. Jag är inte direkt klartänkt på morgonen och jag väljer artiklar lite hipp som happ, lätt disträ och ofokuserad. Bolibompa utgör bakgrundskuliss och jag petar med tårna i smulorna under bordet.

I denna setting får jag så korn på en liten artikel som handlar om en gubbe som känner sig lurad av alliansen på sin pension. Han trodde, innan valet, att han skulle få göra någon form av avdrag (minns tyvärr inte vilket) och på så sätt kunna åka till Kanarieöarna två veckor med sin fru.

Därav lägger han sin röst på Reinfeldt & Co. Nu känner han sig lurad. Det visar ju sig att pensionären inte har rätt till det där avdraget och att han inte alls kommer att få åka på en extraresa till Kanarieholmarna i år.

Nu var det ju så tursamt för gubben att han inte direkt satt tajt till, han hade ändå råd att resa med frugan. Men det var ju principen.

Så vid nästa val tänker han då rakt inte rösta blått. ”Man röstar ju inte på dem som sticker kniven i ryggen på en”, som gubben uttryckte det.

Ok. Egojävel till gubbe. Låt oss komma överens om en sak.

Att ha rösträtt innebär ett ansvar. Det innebär att man lägger sin lilla lapp i lådan för det parti man tror är bäst rustade för att driva AB Sverige. Att man tar ställning. Att man tycker att arbetslösheten, sysselsättningen, företagandet, miljöpolitiken, integrationsfrågorna, eller skattepolitiken är alldeles topp tunnor förjävligt misskött.

Att man ger ansvaret till den man tycker är bäst lämpad.

Att en semesterresa till Kanarieöarna är en direkt pinsam anledning att ta sig till röstlokalen för.

Och sen gå till G-P och lipa.

Skämmes ta mig fan.

Dagen D

Ikväll gäller det för Blåvitt. Till min förtjusning såg jag i G-P att de sänder matchen mot AIK på Canal+. Vi ska göra en fuskvariant av gulasch med nötfärs och paprika och potatis till middag och dottern ska ha med en kompis hem. Jag ska presentera ett varumärkesupplägg för min arbetsgrupp och vi ska sitta utanför kontorets väggar hela dagen. Jag ska äta lunch. Jag ska dricka kaffe och stänga av mobilsignalen. Jag ska köpa mig några nya pocketböcker någongång under dagen när jag får en lucka.

Men kvällen är vikt åt matchen på Råsunda.

Kl. 19 öppnas två kalla Grolsch och då gäller det ta mig fan.

Lite gammal, men fortfarande väldigt rolig

Och kring mig snurrar solen

Ett litet tips till alla aktiespekulanter (speciellt inom telekomsektorn):

Jag har noterat något ganska imponerande. När jag köpte min första mobiltelefon 1997 blev det en Ericsson. En tämligen tung pjäs med väl tilltaget batteri. Jag var nöjd med telefonen i flera år.

Sedan dess har jag varit Ericsson trogen. I alla fall nästan. Jag har flirtat med Nokia lite lätt, två gånger i mitt mobilliv om jag ska vara uppriktig.

Den första gången var när jag fick nytt jobb och fick välja "vilken telefon jag ville, inom rimliga gränser". Just då, i telebutiken framstod Ericsson som steget efter vår finske granne när det kom till fräsighet. Jag övergav Ericssontegelstenen (vilket i mobilvärlden är en relativt omfattande och drastisk handling, det är ju skitbökigt att lära sig alla nya tricks) för en silverfärgad "smäcker" Nokia.

En månad senare dök Ericssonaktien till katastrofnivåer. Den var väl nere på en tre spänn eller nåt. Folk fick lämna sina jobb.

Och nu har det hänt igen. Efter ytterligare en Ericssonperiod valde jag på sensommaren den helt grymma Nokia N95 (liksom varenda en i reklamvärlden som jag kan komma på).

Svanberg borde sett det coming. Jag överger Ericsson för andra gången och aktien börjar leka fritt fall.

Någon mer som ser ett samband?

Kasst

Vi hade laddat för fest igår. En tub med Mentos och en balja te stod framdukade. Brasan knastrade och sjuåringen hade fått tillåtelse att stanna uppe åtminstone första halvlek.

Jag sjöng om Zlatan och vi läste på webben om Conchas chockstart och tabellen såg bra ut och Lagerbäck hade bokat fest med champagne och vi hade guldläge. Råsunda var packat till bristningsgränsen. EM-platsen skulle egentligen bara bockas av. Ren formalia.

Sedan hände... ingenting? Passningssäkre Svensson och tunge Källström på samma mittfält. Av dem såg vi inget. Chippen hann inte röra bollen innan han trampade snett och Elmander lyckades inte med en enda mottagning. Det var snurrigt och stressat och i soffan fick vi bita oss ordentligt i kinden för att inte sprida dålig stämning inför sjuåringen.

Nordirland pressade så snabbt och med så mycket hjärta (precis som sist vill jag minnas) att vi inte någon gång under matchen lyckades hålla i bollen och få till ett ordnat, kreativt, framåtriktat spel. Därför var det som att slänga in ett extra vedträ på elden när herrarna på trean skulle analysera förfallet.

Bosse (som tagits in för att addera den analytiska tyngd Glenn saknar?) hade bara en enda sak att säga. Bosse lät som en gammal repig skiva. (Varför suger TV3 till sig varenda rötet stolpskott som finns i fotbolls"expert"branschen?) Om bara Zlatan och Elmander hade skiftat position (de är båda anfallare) skulle matchbilden se helt annorlunda ut, menade Bosse.

Yeah right.

När Glenn påpekade att Zlatan borde ta en djupledslöpning när Elmander vinner nickduellerna kände vi till och med rökdoften ur Bosses öron hemma i soffan. "Men Glenn, tycker du verkligen att en världsforward ska ta djupledslöpningar?", fräste Bosse.

Ja, jag ser inga problem med det.

Jag ser inga problem med att någon hade tagit lite fler löpningar. Då kanske vi hade festat till det och firat med en kopp Lipton Special Edition i går.

Vi får vänta med att fira helt enkelt. Kanske ända tills TV3 blivit av med landskampsrättigheterna.

För sent ute?

Hörru Zlatan, du kan få köpa vårt för 15!

Im out of control

Facebook.

Jättekul.

Speciellt om man inte har någon som helst kontroll över funktionerna. Så fort jag går in på den där X Me-prylen så skickar den iväg kittlingar eller kärlek eller lite hederlig spanking helt utan min vetskap. Jag tittar på alla små boxar och rutor och ikoner och sen väljer jag att inte göra någonting. Lite feg sådär.

Då förstår ni att jag blev lite förvånad i morse när jag hade blivit spankad på skinkorna av tio olika personer.

Sen såg jag att det var jag som började.

Det föreligger ju en liten risk med funktioner man inte kan kontrollera. Undrar just vad min revisor, min nya arbetskamrat och min kompis man tycker om att jag snärtade dem på stjärten.

Jag tror jag får hålla mig borta från Facebook ett tag.

Det är på tok för farligt.

Gubbgruff

Ojojoj. Vad säger man? Hammarby har inte mindre än tre gånger under säsongen tvingats avbryta matcher för att pubilken kastar in bananer, öl, mynt och eventuellt några kaststjärnor och sticksågar på plan. De identifierade fylltrattarna i mörka hoods tvingas ut med armen uppressad på ryggen i konstig vinkel och sedan blir de portade från arenan (förhoppningsvis) i ett par år. Tills de mognat och visat bättring.

Det är ju inte mer än rätt. Så där kan vi ha det, vi barnfamiljer som vill kunna gå på fotboll utan att riskera livet. Eller åtminstone en parkeringsöverträdelse.

Så det är inte utan att man börjar undra vad Ebba von Sydow gjort för att bli portad på Stureplangruppens nattklubbar.

Inte för att jag tror att hon missar nåt, en skön film och ett glas vin hemma i soffan är på alla sätt bättre, men jag har svårt att tro att hon gjort sig förtjänt av straffet. Hon har nog aldrig kastat ens en skvätt bananlikör på krogen.

Nej det är nog precis som vanligt. Gubbar som blir nonchalerade tar till de medel de kan.

Makt.

I Stockholm betyder det Stureplansexkludering.

Det som förvärrar storyn ytterligare är att Ebba "skickat ett mail till Vimal och bett om ursäkt för om hans vän uppfattade det som otrevligt att jag inte hälsade artigt på honom. Det är jag uppriktigt ledsen för. Jag har aldrig, vare sig i helgen eller tidigare, varit ute efter att såra, kränka eller vara otrevlig mot någon."

Ebba, Ebba.

Be inte om ursäkt.

Det gör man om man gjort fel?

Folk i kö

Under lunchen kom jag på något som retar mig något alldeles sanslöst. Jag skulle göra två enkla ärenden men råkade ut för samma märkliga beteende båda gånger.

Först ut var H&M. Det hade fallit på min lott att uppdatera dotterns sockförråd. Plockade därför på mig det jag skulle ha i butiken och avancerar mot kassan för att ställa mig i kö. Där står två kvinnor. En längst fram och en som nummer två. Runner-up, näst i tur.

Då kan man tro att hon skulle vara lite på. Vara aningen alert och vaksam på att bevaka sin tur.

Men icke. Den här damen i sina slappa svarta jeans och korta röda jacka lämnar en tre meter lång lucka fram till den som just betalar sina varor. Det här har jag nästan bara upplevt när man står i Bankomatkö eller vid incheckningen på flygplatsen. Det kändes märkligt. Var skulle jag ställa mig? Bakom eller framför slappejeansen?

Då gör man som svenskar gör. Man ställer sig bakom och väntar på att hon ska vända sig om och låta underrätta att hon inte köar utan bara står, lite allmänt vrickat fel. Men samtidigt kan man ju inte annat än att oroas för att någon annan ska klampa på och ställa sig före henne.

För vad händer då med mig? Kan jag hojta på nästa person om jag står i kö bakom någon som ”tydligt” inte gör det?

Förihelvete.

Sådär kan man ju bara inte stå. För långt bort för att vara en tydlig del av kön, men samtidigt för långt fram för att inte på något sätt delta i köverksamheten.

Visa lite jävla beslutsamhet. Hon får ju mig att se fånig ut där vi grupperat oss mitt i butiken.

Det hela slutar väl i alla fall. Sedan händer exakt samma sak på Lindex.

Det hade fallit på min lott att uppdatera sonens täckvästförråd. Plockade därför på mig det jag skulle ha i butiken och avancerar mot kassan för att ställa mig i kö. Där står två kvinnor. En längst fram och en som nummer två. Runner-up, näst i tur.

Då kan man tro att hon skulle vara lite på. Vara aningen alert och vaksam på att bevaka sin tur.

Men icke. Den här damen i långa filtkappa lämnar en tre meter lång lucka fram till den som just betalar sina varor. Det här har jag nästan bara upplevt när man står i Bankomatkö eller vid incheckningen på flygplatsen. Det kändes märkligt. Var skulle jag ställa mig? Bakom eller framför filtkappan?

Då gör man som svenskar gör. Man ställer sig bakom och väntar på att hon ska vända sig om och låta underrätta att hon inte köar utan bara står, lite allmänt vrickat fel. Men samtidigt kan man ju inte annat än att oroas för att någon annan ska klampa på och ställa sig före henne.

För vad händer då med mig? Kan jag hojta på nästa person om jag står i kö bakom någon som ”tydligt” inte gör det?

Förihelvete.

Sådär kan man ju bara inte stå. För långt bort för att vara en tydlig del av kön, men samtidigt för långt fram för att inte på något sätt delta i köverksamheten.

Visa lite jävla beslutsamhet. Hon får ju mig att se fånig ut där vi grupperat oss mitt i butiken.

Inte en gång till. Det säger jag bara.

Måndag

Jag kan bara konstatera att ännu en vecka i jäktens tecken är här. Vi håller på att producera en broschyr med en helvetes massa småtexter i som jag förväntas leverera i strid ström under veckan.

Men dessutom måste jag ladda för landskamp och slutspurt i guldstriden, organisera helgens biokalas och bara götta mig lite med tanken på att vi sitter på en milsvid, finkornig strand i sällskap med en Singha och en Tom Kah Gai om exakt trettiofyra dagar.

Men just nu är det inte läge att tänka på något annat än de där texterna.

Sådär ja, lite Oh Laura i lurarna och så är jag igång.

Stanna upp och andas ut

Det är något speciellt över helgerna på hösten. Inte så många krav på prestation förutom att kratta löv från gräsmattan och sopa ut löv från hallgolvet. Vi går in i en vilsam period, fotbollssäsongen för son och tränarmister är över.

Det är årets bästa tid för att flåsa i spåret. Vi handlar från vår åttaveckorsexcelmeny, jag bakar bröd, läser en bok. Vi eldar i brasan. Barnen cyklar eller bygger med lego eller provar läppglans med vaniljsmak.

Igår latade vi oss till och med i stan. Vi provade höstkläder på Filippa K (mycket intressanta kläder just nu tyckte vi båda) och drack caffe latte och vaniljkrämsbulle utomhus. Vi fikar och träffar vänner och krattar.

Det är något speciellt med helgerna på hösten.

Poked by

Ta de tre minuterna, det är värt det

I min dropbox i morse

20 låtar av José Gonzales.

Passar fint till mitt danska rågbröd med leverpastej och gurka, på något sätt.

Ur askan i elden

Hoppsan. Uttrycket "hej vad dagarna går" har sällan varit mer korrekt. Det var visst i måndags jag bloggade senast. Nu är det torsdag morgon och jag har hunnit med att besöka Borås (det tar aldrig slut) och begrava mig i en produktion som ska tryckas i 160 000 ex. Jag tänkte att det kunde vara en god prioritering att satsa på den snarare än på bloggen.

Men nu är jag tillbaka. Lite jäktad men full av fina blogginlägg.

Just you see.

Pytt-i-panna om några veckor någon?

”Säkra” två-noll mot Malmö och guldfrossan infann sig hemma i soffan. Tre blåvita supporters, en rödblå, en gulsvart och så en som vacklar (just nu rödblå och nej det är inte Mr Buzz även om man kan tro det, det är dottern som är empatin personifierad mot sin far) satt med några sega ostbågar och kalla Grolsch efter en dag i lantluft.

Om vi tar hem det här tänker vi bjuda på pytt med champagne.

Alla som är själsligt blåvita är förstås välkomna.

Dan före dan

I morgon fyller sonen sju. Som vanligt kommer det hela att kickas igång av en leverpastejmacka och ett flas juice och en kaka. Tända ljus och en skrovlig sång. Två paket, resten på kvällen.

Kvällsaktiviteten brukar vara att födelsedagsbarnet får bestämma middagsmat och sen toppar vi det med en pannkakstårta. (Om det inte blir som i sockerråttan fyraåringens fall; pannkaka till middag och pannkakstårta till efterrätt, någonstans där drar vi gränsen.)

Det var länge jämnt skägg mellan chicken nuggets och hamburgare till i morgon, där den senare gick segrande ur striden. Efter pannkakstårtan är det dags att titta i familjealbum från exakt sju år tidigare, därefter resten av presenterna.

Idag hade vi släktkalas, ett litet och mysigt sådant. En pytteliten fiskdamm och en gissningstävling om vad tårtmotivet föreställde.

Födelsedagsbarnet tyckte den var grym! De andra hade svårt att se vad det skulle likna.

Jag har svårt att förstå det.

Har du?

Hösthelg

Mest för att ingen trodde att det gick att toppa den här

Vad hela reklambranschen pratar om just nu

Som hovet skulle gjort

När sonen nu fyller sju hade han planerat att bjuda några klasskamrater på bio och McDonals´s. I en sjuårings värld blir det inte så mycket bättre. Ja det skulle väl vara om det var Stefan Ishizaki som flippade hamburgarna med klacken och Anders Svensson som serverade dem då.

Så långt allt väl. Jag ringer SF och vill boka biljetter, men det passar sig inte. På SF bestäms nämligen veckans tablå en vecka innan och det vet väl alla som försökt arrangera barnkalas att så sent kan man inte skicka ut inbjudningarna. Så inbjudningarna fick göras utan vetskap om filmen faktiskt skulle gå den tid den gick veckan innan. Är ni med?

Om ni är det minsta bildade i dramaturgi så har ni redan räknat ut vad som händer. Inbjudningarna ligger ute hos förväntansfulla kompisar. Föräldrar har bildat telefonkedja för hämtning och lämning och mamma- och pappa-veckor och innebandyträningar och annat.

SF har möte, troligen i Stockholm. De tittar på besökssiffrorna och bestämmer sig för att inte visa filmen den tid och plats som vi bjudit in kalasgästerna till.

Utmärkt. En sak till att fixa med mellan presentinköp, kanelbulledagar och varumärkesarbeten. För att göra en lång historia kort så har jag nu i alla fall djup och tät kontakt med en riktig stjärna, en påläggskalv med glad skaraborgska, på SF Bergakungen. Han gör allt som står i hans makt att fixa oss en privatvisning. En egen salong. En VIP thing.

Lite Royal style. (Som det anstår en sjuåring.)

Jag tänker så här;

Jag räddar festen.

Grabben blir skolans okrönte kung.

Övriga föräldrar vill nita oss. Hårt.

Och stretch!

United we stand

I morse tog jag bussen till jobbet. Jag vet inte om jag skrivit om det tidigare men den ”nya” stombussen mellan Mölndal och centrum är en smärre katastrof.

Först får jag nog plantera själva stombusstänket. För er som inte blivit upplysta med vad som skiljer en stombuss från en vanlig sketen buss, så är jag glad att kunna berätta att den förra är en buss som går ofta, som har påstigning i samtliga dörrar och som har getingmidja.

Just den här stombussen ska gå var tionde minut. Just därför har jag en tendens att freaka ur när den knappt dyker upp efter tjugotvå minuters väntan. Frukostlös, morgontrött och energifattig har jag vid det laget hunnit arbeta upp en monumental frustration som inte riktigt tål en busschaufför som fatalt misslyckats med pilotdrömmarna och istället hamnat bakom ratten i en stombuss.

Ja varmt välkomna ska ni vara på denna buss mot centrum och med anslutning till Körkarlen i Brunnsbo. Jag som kör er idag heter Roland Andersson och jag ska ta er dit så snabbt och smidigt som trafiken tillåter. Vädret på orten är uppsprickande med en temperatur på strax under elva grader, säger kapten Andersson med myndig SAS-stämma.

Å herre. Sweet Lord almighty. Om du nu ska vara 22 minuter sen, se då åtminstone till att hålla truten. Tänkte vi hårdingar längst bak i bussen. Någon bet ihop käkarna, en annan kavlade upp ärmarna och någon tredje mjukade upp nacken.

Vi såg på varandra i samförstånd.

Och i morgon

står vi där igen.

...

Borås Borås

Lördagen var större än självaste störst om man är sju år. Hela fotbollslaget med föräldrar och småsyskon och en och annan morfar dök upp i Borås på förmiddagen. Det var bokat en P-00-match på självaste Arenan.

Och det kan man ju förstå själv, att det finns inte mycket som toppar det. Inte när Elfsborg är favoritlaget, inte när plastgräset ger bra studs och förlåtande bollträff, inte när man få duscha i Elfsborgs omklädningsrum, inte när man får äta lunch på Max och inte när man får gå på djurpark efteråt.

Det var en magisk dag och nästa år måste det väl till San Siro för att killarna ska höja på ögonbrynen.

Bäst att mamma följer med.

Sånt jag såg och sånt jag inte såg

Jag fanns som stöd till de blåvita, nedbäddad i soffan med ett glas havtornsjuice och med TV:n på behaglig volym. 3-0, jag vet inte hur det gick till för jag lyckades missa alla mål. 1-0 innan jag slått på TV.n, 2-0 när jag och sonen var och lämnade en inbjudan till en granntjej och ta mig fan 3-0 när jag när jag läste för barnen. Ändå såg jag säkert 75 minuter av matchen.

Det såg bra ut. Det kunde blivit både fyra och fem noll, men bara om jag hade gått på toaletten och lånat ägg av grannen.

Jag är glad, Blåvitt är på allvar med i diskussionen. De körde över Bajen idag, det såg jag i alla fall.

Synsk Babban

Ikväll avgörs det med största sannolikhet för Blåvitts del. Hemma mot Hammarby, iklätt rosarandigt och med tretton dimmiga gråtunga grader över Ullevi.

Jag planerar att sitta i soffan med knastrande björkved, Canal+ och en kopp te.

Och i och med att jag var så intuitiv senast när jag bara kände att Wernbloom skulle trycka in bollen efter bara 3 minuter så måste jag ju våga mig på ännu ett drag.

Idag sätter jag en slant på Gustaf Svensson. 1-0 på nick.

Glöm inte var ni hörde det först.

De blommiga tunikornas förlovade land

Fredagskvällen i Scandinavium var en verklig upplevelse. Dock inte främst på grund av herrarna på scen.

Nej av störst underhållningsvärde var att blicka ut över de sjutusen tjejer som tagit sig hit och som vred sig i extas när Martin sänkte ögonlocken. Här hade kvinnor gått ur huse! Alla möjliga sorter hade tagit plats, men mest var det nog sådana som vi. De medelålders som lämnat familjen mitt i tacomyset.

Något som vi reflekterade över var ändå de olika varianter som finns av en blommig tunika. Det och det lite sorgliga faktum att det finns de som betalat 495 kronor för den här showen, och att det för somliga kan vara den stora händelsen på den här sidan halvåret.

En kväll som troligen inte lämnade större minnen än barnvaktstrixande, Baileys i en miniflaska och en blommig tunika med svag rökdoft i garderoben.