Bridezillas på utflykt

Jag bara måste berätta om gårdagskvällen. Det som hände är tamejfan värt att ruska liv i Babbans gamla blogg med, bara det.

Jag och en kollega till mig (en mycket mer organiserad och välplanerad kollega ska sägas) har ordnat med samma sömmerska till våra båda bröllop. Min klänning är halvfärdig (vi gifter oss om en och en halv vecka), hennes ska påbörjas (hon gifter sig i juni) vilket gav upphov till en del skratt på jobbet igår eftermiddag.
Mest åt mig antar jag.

Sömmerskan visade sig bo i Lövgärdet som ligger en liten bit från Angered. Kollegans mamma stod utanför jobbet kl 17 med Crosscountryn halvt parkerad på trottoarkanten. Vi körde igång gps:en (ingen av oss hade bekymrat oss om att ens titta på hitta.se, inte ens den välplanerade kollegan), men kom bara en sisådär tio-femton meter innan den lade av. Handfallna börjar vi leta oss mot Angered, men ingen kan komma på hur tusan man kör dit. Gps:en kom och gick, jag ringde efter beskrivning när vi flabbande hamnat på Redbergsplatsen och vi var millimetrar från att krocka med en spårvagn.

Nåväl, efter en timmes körning var vi i alla fall framme i trevåningshusområdet där sömmerskan bodde. Vi ringde på porten och jag sneglade upp på fönstren för att utröna vilket som var hennes. Jag bestämde mig för att det var de på andra våning där de välsydda, ombonade gardinerna hängde i sina omtag och en glad pelargonia log mot mig.

Så var det inte. Hon bodde på nedre botten och vi hoppas att det var därför hon hade överkast uppnålade för alla tre fönstren. Alltså. Inget dagsljus, men däremot halva garderobsdörrar, sönderslagna toalettdörrar, tvätt på golvet i travar, intorkade tallrikar och en glatt skvättande valp. Sömmerskan bjöd på te vilket jag och mamman tveksamt tackade ja till, men jag var så förbaskat hungrig att jag inte hade så mycket att välja på. Kollegan sa att hon "kanske tar ett glas vatten lite senare." Det gjorde hon såklart inte.

I köket, under lysrörsbelysningen, delade ”ateljén” plats med köksbordet. Eller ja, ateljén var en strykbräda. Valpen skuttade glatt omkring lite kissig med sina tassar och hoppade upp och nafsade oss i benen. När vi provade klänningarna skrek vi förskräckt åt henne när hon kom farandes, kollegan sa till och med till på skarpen med orden ”lägg av nu, kisslaban!” Det avskräckte dock knappast det lilla yrvädret.

När det var som värst drack jag lite te utan att andas med näsan, valpen skuttade runt de tre damer som försökte få bukt med klänningen där under lysrören innan hon bestämde sig för att slita sönder innanmätet på en kudde och kollegan hittade ett medel mot vaginalsvamp där klänningblekmedlet enligt uppgift skulle stå.

Sedan åkte vi hem. När vi var på motorvägen upptäckte vi att lampan som signalerade öppen motorhuv lyste. Vi såg framför oss hur den skulle slå upp mot rutan och lämna oss uppkörda i närmsta refug.

Så blev det inte. Vi svängde av, stängde huven, sög på en Läkerol och tänkte att klänningarna nog blir bra ändå.

Och att vad vi just varit med om blir ett fint blogginlägg.