En dag på jobbet

Vissa dagar är jobbet roligare än andra. Som när jag:

1, Fick ägna en halvdag på Buttericks

2, Fick klä ut försäljningschefen för en av våra stora kunder till äkta bonnläpp

3, Skickade fakturan

Skitbra terapi

Det finns inget som är bättre för mamma-självförtroendet än måndagar kl 20.00.

SuperNanny på fyran.

Plötsligt är vi näst-intill Perfekta Familjen.

Belöningssystem, naughty chair, sorteringsmetoden. Och det som gör riktigt bra TV är förstås "från fullständigt kaos till funktionell familj".

Allt detta på en timme. Jag brukar kolla första kvarten. Kaos är mycket roligare, och i det skenet är vi sååååå bra.

Belåtet tar jag en kopp te och lägger mig och läser.

Just nu drömmer jag om

Ett nytt soffbord. Och det är så så så jobbigt när man fastnat med själen, hjärtat, livet i ett speciellt. Dyrt. Alldeles för dyrt.

...

Fredag natt. Babban i vimlet.

Coldplay goes scary

Jag har helt och hållet fastnat i låten Fix You av Coldplay, lyssnar på den minst fem gånger om dagen.

Det allra bästa är när han sjunger meningen "I will try to fix you". Så skönt ordval, som om människor kunde repareras precis om bilar.

I alla fall. När man gnolar på en låt fyrtio gånger om dagen så kan man antingen bli väldigt less på den, eller så växer den. I det här fallet har låten fått en helt ny innebörd för mig.

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you

Inte så svår engelska om man slår upp ignite = antända, sätta eld på.

Plötsligt känns det som Original Gangsters har skrivit texten.

Jag sätter eld på dina ben.
Jag ska fixa dig.

Drömmen som gick i kras.

Idag: En sådan där dag som jag drömde om, när jag skulle ta steget från en anställning till att bli egen. Jag täntke nämligen att jag kunde sitta på ett café och jobba, lika bra men med ny omgivning, större influenser, bättre kaffe.

Yeah right. Startade med en frukost före åtta, tillsammans med J. Vi snackade graviditeter, croissanter, jobb och barn. Jag smaskade fikonmarmelad till franskbröd.

När J dragit vidare tog jag upp min laptop och satte mig till rätta. Fick visserligen klarat av en av tre texter, men en andra stor Latte satte full fart på både yrsel och blåsa. Batteriet svajade. Folk kom in i strid ström och det vet ju alla - att det är jätteintressant att titta på vad folk har på sig, undra över deras relation till varandra, smyglyssna på ett samtal.

Därför. Mycket trevligt. Lite jobb.

Och en jävligt tung dator att kånka runt på. Ja kånka runt på, stan ligger ju så nära. Köpte en tröja till min son, en hårfön till mig själv och nån krullande hårprodukt.

670 kr fattigare åkte jag hem. Plus 80 spänn i parkering.

Inget mer skrivande på café.

Lycka.

En bra bok.

Surdegsmacka med ost och små, röda tomater.

En kopp nybryggt kaffe.

Damien Rice.

Kl 15.27 en torsdag.

Det är inte Borås fel att jag mår illa.

Men somliga dagar är bättre än andra.

Sitta i Borås hör inte till de bättre. Om ni kan välja bort Borås ur ert liv – gör det.

Jag vet inte varför jag känner burr när jag kommer till Borås. Det är nog en högst personlig åsikt som troligen är infekterad av att vara uppväxt i en småstad.

Det jag gillade allra minst från mina första sjutton år i en håla gör sig påmint på lunchrasten (jag känner igen människor på stan, som jag aldrig pratat med) och på fikarasten (alla pratar om folk alla känner).

Eller när jag bläddrar i Borås Tidning. Krönikören Jan Hansson skrev glatt inför matchen mot Blåvitt en storartad hyllning till Di Gule och hur de var bättre på alla positioner. Det visade sig visserligen stämma ganska bra. Men avslutet på krönikan. Avslutet.

Det stod så här, och jag skämtar inte. "Champions League 2007?"

Mooohaaa.

Trångsinthet.

För låg luft.

Ni fattar.

Basilikaslem?

Den bästa relation du kan ha med en kund när du är egen företagare, är när de tror att du fortfarande är anställd. Sa en vän.

På fredag ska jag på kick-off med min gamla byrå, så jag antar att jag utifrån ett företagarperspektiv ska betrakta situationen som hygglig. Idag har jag bestämt vad jag ska äta på kvällen, någon fisk med slungad dill och basilikagastrix.

Gastrix?

Någon?

I SAOL finns det inte med. Gastrit är det närmaste man kommer - en - er * inflammation i magsäckens slemhinna.

Och så den där slungade dillen. Skulle gärna vilja se kocken stå där och slunga.

Jag ser det som kundvård helt enkelt. Och äter. Lite slungat slem.

Vem klagar man hos?

Blåvitt-Elfsborg.

1-1.

Magnus Kihlstedt var inte bäst på plan.

Stefan Selakovic glömde bollen.

Anders Svensson sparkade stora hål i luften.

Jag vill ha mina två timmar tillbaks.

Funderat på namnbyte, Uffe?

Hos oss går EN Ulf Lundell-låt varm, den första på den nya (?) skivan. Sexåringen tycker den är "gjym". Han har för övrigt svårt med just "r"-ljuden. Och lite annat när det kommer till uttal.

Ulf Lundell förresten, ja han heter Ulf Rondell.

Min fd chef.

Exakt.

På måndag slåss vi för hedern.

Jag vet inte om det är för att fredagsvinet slunkit ner (väl kylt, en Sauvignon Blanc jag fick av Homer - tack) och jag känner mig lite bladig. Eller om det är så att jag blivit varse att jag jobbar i Borås fyra dagar nästa vecka. Men jag har en känsla att min sexåring kommer att få torka en tår ur ögat på måndag kväll.

Blåvitt kommer att trycka ner de små Elfsborgarna i Gamla Ullevis sviktande matta så djupt, att de först grävs fram när grävskoporna ska förbereda nya arenan.

Må "Alla luktar fisk i Göteborg" skandera.

"Anders äter tacos i Borås" lär segra.

Alltså.

Måndag.

Bossen bryter upp

Bossen ska skilja sig. Och i slutet av oktober ska vi båda till Globen i Stockholm.

Let me be a shoulder to cry on.

Det finns ett liv som pågår därute.

För er som sitter och häckar på ett kontor dagarna i ända har jag en sak att säga.

Först: Been there.

Sedan: Igår, en vanlig sketen torsdag, tog jag och en vän en promenad på Amundön. Ljungen blommar! Det är minst 20 grader i vattnet! Lunch på Nordgården. Lax smakar fantastiskt när man har all tid i världen! Ett samtal som får lov att vara en hel dag blir djupare!

Små insikter i ett liv som å ena sidan pressas av jobb (har suttit och filat på en pressrelease sedan kl 07.00), men som å andra sidan ger plats åt väsentligheter.

Som att ljungen blommar.

Kom an bara!

Ni vet hur man går omkring i livet och gör sig redo. När jag var fjorton solade jag i kokosolja på Cypern så att jag kunde glida fram i (alldeles för) korta jeansshorts på stan när jag kommit hem, när jag var tjugotvå tränade jag backträning på fredagkvällen för att kanske, någon gång, vara redo för Allsvenskan.

Nu har jag jobbat i som copy i sju år och inte tänkt på annat än hur jag ska göra mig redo för Forsman & Bodenfors.

Men när är man tillräckligt brun, snabb eller vass?

Blir man någonsin redo, med egna, kritiska mått mätt?

Mitt nya jag säger kom an bara. FB, jag är så redo jag kan bli.

Ska bara sola lite.

Babban likes.

Ytlig - jag?

Min pappa och lillebror är något av kultursnobbar. Slas är husguden, tillsammans med lite andra franska och japanska prosaister (heter det så?). Själv gillade jag Fem-böckerna när jag var runt 10. Vilket har fått min far att tro att det är på den intellektuella nivån jag befinner mig. Men så gillar jag ju inredning och jobbar med reklam också. Ytterligare två dödssynder.

Pappa, I´ve got news for you. Enid Blyton är placerad på hyllan. Och jag läser (oftast) inte böcker från pockettoppen.

I alla fall, det stör mig att min pappa känner mig så dåligt. Att han tror att mina tankar kretsar kring mode, nytt soffbord och Beckfilmer. Att han har så fel.

Men så slår det mig, han tror bara vad han ser. Det är som min blogg.

Den är inte utlämnande. Inte privat. Inte avslöjande. Jag ger er skärvor av mitt liv, sånt som händer mig, sånt jag reflekterar över. Men långt ifrån allt.

Det har heller inte varit syftet att ge för mycket. Inte i verkligheten och verkligen inte på bloggen.

Ni som förväntar er mer kan sluta komma hit, för jag kommer aldrig att ge er mer. Min själ, mitt hjärta stannar innanför skalet. Men om ni nöjer er med smulorna, delarna som består av mig, ja då är ni välkomna tillbaks.

Elfsborg, sexårsverksamhet, reklam, träningsflit. Sånt bloggar jag om.

Men jag kan mer. Känner mer. Tänker mer. Men det stannar hos mig.

Det blir aldrig som man tänkt sig.

Jag hade stora, högtflygande planer med min frilansverksamhet. Inte så mycket vad gäller kreativitet, idéhöjd och guldlejon i Cannes, men åtminstone hitta en bättre balans mellan jobb och privatliv.

Här skulle gås yogakurs.

Här skulle tas tennislektioner av 22-åring med äpplestjärt.

Här skulle utvecklas sinnen genom fiiiiin litteratur.

Så vad hände? Jag är fortfarande nöjd om jag hinner med förlovningssidorna i G-P, jag använder fortfarande mestadelen av hjärnan till införsäljningsfoldrar och jag har inte slagit en forehand.

Min slutsats är att egenföretagande inte är lika med egentid.
Så ge mig Nobelpriset.
Eller åtminstone en Dry Martini. Med äpplestjärt.

Från mig till dig

För att det regnar. För att solen skiner. För att livet stannar upp.

För att den är så jävla bra

För att jag just lärt mig hur man gör sånt här.

Vassegod.

Olika grader av viktighet

Det var på väg till Maxi Stormarknad som jag insåg att den som en dag lyckas snärja min son kommer att bli en mycket lycklig kvinna. Sexåringen satt på sin bilkudde bredvid mig i framsätet och kommer som alltid på tusen kluriga frågor om sådant som han registrerar genom fönstret. Den här dagen handlade det om trafikljus och favoritsamtalsämnet brandbilsutryckning.

”Varför får brandbilen köra mot rött ljus och inte vi?”, undrade han.

”För att det de gör är viktigare än att vi kommer till Maxi i tid. De räddar ju hus som brinner och kanske även människor i husen. Och det är ju allra viktigast”, svarar jag.

”Är det allra viktigast?”, fortsätter den frågvise.

”Ja”.

”Jaha. Jag trodde kärlek var viktigast”, säger han och tittar ut genom fönstret.

Stenman och sanningen

Jag tänkte först bloggkräkas lite om Sveriges match igår, men Simon Bank hann som vanligt först med sina briljanta formuleringar.

”När Stefano Farina blåste en barmhärtig slutsignal plockade Fredrik Stenman upp bollen och dyngade iväg den med full kraft.
Det enda som överraskade mig var att han både fick tag i bollen och lyckades träffa den.”

Ute

Idag fick jag mig en vinge av min kollega. Jag är ju copy och ska ha koll på det där med ord. Bättre än någon annan på jobbet är det tänkt.

Jag jobbar med en kund där målgruppen är barn, hoppande skuttande barn. Vi håller på med en ganska massiv kampanj för deras räkning och som en liten, ynka detalj i ett väldigt mycket större sammanhang, så hade jag i en enhet använt ordet "ball".

Det tog hus.

I.

Helvete.

Det verkar som "ball" är ett 80-talsuttryck som bara old people använder. Det var det "lökigaste" han hade sett sa han. Och rekommenderade "fett" i stället.

Vilket fick mig att dra slutsatsen: Jag är en gamling på väg utför. Fett utför.

Dags att casha in?

My blog is worth $564.54.
How much is your blog worth?

Reinfeldts gåtfulla leende

Nån mer än jag som inte fattar Reinfeldts uttryck på valaffischerna som smetats upp på stan?

Vad är det här? En fånig, intetsägande, på gränsen till räddhågsen antydan till ett leende.

Ska inte utmanarna vara de kaxiga uppstickarna? Nä, det kanske är rätt. Uppstickare vinner inga val.

Men en trygg landsfader då? Som kan bära den stigande ränteoron och den fallande börsditon på sina breda axlar? Nähä inte det heller.

Nej, M väljer det här. Något som inte säger mer än obeslutsamhet. Som en åsna mellan två hötappar.

Fast det säger kanske allt?

Nöjd är bara förnamnet!

Vad säger man? 400 m simning, 2 mil cykel och 5 km löpning. Det låter inte mycket för världen, var sträcka för sig. Nu vet jag bättre.

Gästerna har åkt. Barbara ska strax krypa till kojs, men först en rapport såklart. Sammanfattningsvis (vi har ältat oss igenom den här hamburgermiddagen) kan man säga att simningen var det minsta problemet. Visserligen blåste det snålt och vågigt på sjön, men på nio minuter var saken biff och det var dags för växling. Här hade jag snurrat till det lite, lagt strumporna som korvar i skorna och var alldeles för darrig i armarna för att bytet skulle löpa smidigt.

På startlinjen träffade jag min granne, 40-åriga Marie som inte direkt känns som en atlet om jag säger så. Där och då fick tävlingen sitt mål. Jag kunde inte komma efter henne och fortsätta bo på den här gatan.

Ur sjön var vi precis samtidigt, småsnackade t o m lite. Men på cykeln drog vi ifrån, min stretande kusin och jag, på varsin Skeppshult. Mycket kan jag säga om Skeppshult, men lätta, snabba cyklar tillverkar de inte. 2 mil i blåst och backar blev en plåga.

Och så härnäst - kronan på verket, Barbaras paradgren löpningen. Den visste jag innan att den inte skulle vålla några problem, i löparspåret är jag hyfsat aktiv.

Så döm om min förvåning när jag hoppar av cykeln och benen är som av gelé, fast längst ner som stockar. Hur i hela friden ska jag ens kunna jogga runt med kramp? Kusin och jag höll fortfarande ihop, djupt förvissade om att halva startfältet låg bakom oss.

Löpningen säckade ihop helt, paradgrenen blev det svagaste kortet. Och inte nog med det, fyrahundra meter innan målsnöret dyker Marie upp, trettio meter bakom. Jag sätter full spruta på stockarna, salivet rinner ur mungipan ner över hakan. Och klarar målet. Marie kommer efter oss båda, kusinen häver dessutom fram bröstkorgen över mållinjen och besegrar mig (sorry J Jazz).

Men Marie kommer efter. Ja hon kommer faktiskt sist. Det fanns inget halvt startfält bakom oss. Funktionärerna har redan satt upp resultatlistorna och packar ihop.

1.45 tog det. Ett fantastiskt stordåd.

Mandomsprovet

Är lite för mätt, börjar oroa mig för att jag faktiskt ska cykla runt på damcykel med cykelkorg och hittar inte min vattenflaska. Igår kväll laddade jag upp med fisksoppa och vitt vin. Börjar tro att jag inte tagit Herkules Stordåd med den aktning och respekt som det kommer att kräva.

Om en timme är det dags. Urrr, det såg kallt ut i sjön... Och så den j-a cykeln.

Men å andra sidan, om tre timmar sitter jag här. Ett glas cola, en varm dusch och två kilo lättare. Barbara återkommer helt enkelt.

Mina resor

Klicka här för en egen karta
Det här var ju jättekul. Här har jag varit. Känns lite futtigt. Och väldigt fegt västerländskt.

... och sedan det här.

Så, ni suckers som fortfarande inte anmält er - en hamburgare smakar som bäst efter två timmars viktkontroll.

Efteranmälan fram till en timme innan start.

Först det här...

Vad som fascinerar en 3-åring

Jag var på friidrotts-EM idag, tillsammans med mina barn. Åååh... vi skulle ha en skön mamma-barn-aktivitet där de nyfiket kunde fråga mig om hur stavhopparna kan hoppa så högt eller varför den lilla bilen hämtar diskusen. Såna mysiga saker. Jag skulle sitta i mitten och de skulle krypa upp mot mig, från varsitt håll.

Inte hoppa upp och ner för stolen, tjata om popcorn och sparka med sandalerna på de andra åskådarna. Eller vara mest fascinerad av stolsnumret. Visserligen 4444, men ändå.

Träningsstatus måndag

Klockan är 19.25. Middagen är avklarad, jobbet avslutat, barnen är kittlade. Temperaturen är helt perfekt, ganska svalt och lite molnigt.

Såååå. känner jag för att snöra på mig löpardojorna och ge mig av? Inte direkt.

Näpp. Jag sitter här och bloggar och äter russin. Snart ska jag lägga mig i soffan och läsa senaste Offside. Jag menar, det är ju sex dar kvar. Såvitt jag vet så ligger motionsslingan på samma plats även i morgon.

Rosengård vs Mölndal

Angående en förälders oro för sina barn. Och att önska sig ha lite mer rosengårdsmentalitet.

Utdrag ur Gringo, om Blatte United FC

"...De är uppväxta i Sverige. Men de bor i New York. De har gjort tunga karriärer. Och de är blattar. Spelarna i Blatte United FC äger inte bara på arbetsmarknaden utan också på fotbollsplanen.
– Vi i Blatte är framgångsrika, vi är väldigt fucking framgångsrika, säger Omino Gardezi, lagets grundare.

På onsdag ska den 10-årige nyss inflyttade New York-bon Kevin börja amerikansk skola för första gången.
– Han kommer ju åka på stryk första dagen, säger Andreas, en av lagets tre icke-blattar,
– Jag vet. Men han är från Rosengård så han klarar det, svarar Keke.
..."

400 m sim, 20 km cykel, 5 km löpning.

Ur någon slags medelålderskris föddes en idé i somras om att anordna ett triathlon. Efter mycket velande fram och tillbaks gällande funktionärer, säkerhet och olika motionsklasser blev det hur som helst enklast att istället förena sig med FK Herkules redan färdigklurade tävling Herkules Stordåd.

Hur som helst. Skickade ut sms-inbjudningar hej vilt till tävlingen + efterföljande grillfest en dag då jag av okänd anledning kände mig pigg och stark. Min gamla kollega har nu anmält sig. Vilket innebär att jag:
1. Måste avverka den j-a tävlingen
2. Ska fungera värdinna och grilla hamburgare efteråt
3. Måste ge mig ut och springa ikväll (simningen tänker jag att jag grejar med gammalt hederligt bröstsim & cykla, ja det kan väl vemsomhelst?)

Tips.
Få aldrig plötsliga infall.
Skicka inte sms.
Börja inte träna inför ett triathlon sex dagar innan start.

Söndag kväll. Det betyder 10 timmar till måndag morgon.

Det här är min måndag morgon.

Any one for a swap?

Fotboll och föräldraskap.

Av någon, någonstans, någongång (kan ha varit Dr Phil) hörde jag att den enskilt viktigaste uppgiften man har som förälder är att rusta sina barn för framtiden.

Jaha säger ni som inte har barn. Rocket science.

Men faktum är att det är det svåraste som finns. För när man ser sitt barn hamna på efterkälken, eller när det blir lämnat utanför, så känns det som säsongen 2006 för en Öisare. Obeskrivligt smärtsamt.

En annan vän uttryckte (vid ett tillfälle jag minns, det var på telefon och jag stod i glasskön i Borås stadspark) att de som har spelat fotboll har världens försprång i livet (och då menade han nog inte Öisare). "Då lär man sig att när man åker på en tackling så finns det två saker att göra - ställa sig upp och borsta bort jorden från knäna - eller ligga kvar."

På något sätt har Dr Phils eventuella visdom och min väns lösryckta åsikt skapat en aha-upplevelse hos mig som förälder. För mina barn kommer att åka på lika många tacklingar, törnar, motgångar och smällar som alla vi andra, fotbollsspelare eller ej.

Min uppgift är att rusta dem.

Och det gör man fan inte i Elfsborg.

Barbara tipsar vidare.

Det var två år sedan min sambo och jag gick på bio (borträknat Shrek 2, Ice Age 2, Madagaskar, Svamp-Bob Fyrkant och Lilla Kycklingen). Då vill man inte gärna satsa på en Beck-film.

Om ni vill se en överjävligt bra film (enligt min högst personliga smak), ska ni se "The Squid and the whale". New York 1986, en litterär familj där skilsmässan ligger och pyr. Helt grym ur alla aspekter. Typ.

The Squid and the whale.

Se den.

Barbara tipsar

Jag kommer inte att komma med boktips så där jätteofta, så när det kommer ett - pass opp!

Läste "Postverket" av Charles Bukowski på semestern och det är någonting med snuskiga, uppkäftiga gubbfyllon som får mig att säga Yummie!

Skillnaden i att vara fri

Idag sitter jag och skriver texter till en soffbroschyr som ska finnas i möbelbutiker i Norge. Visst, det är samma sak som jag ägnat mina sju år i yrket åt, men känslan är faktiskt helt annorlunda.
Jag är ju min egen nu. Och med brytningen kom ett oväntat stråk av motivation, kraft och entusiasm. Skitkonstigt. Visserligen kan en del av förklaringen vara fem veckors ledighet.

Nåväl back to business; ”Mer avskalat, stramt och rent än med armstödet Kave blir det inte. En smalt armstöd som med fördel kan kombineras med flera av…”

Tio saker jag ska göra när jag får mer tid

1. Förbättringsmåla väggar och garderober på övervåningen
2. Framkalla kort från senaste året och sätta in i album
3. Komma i sådan form att en löprunda är något annat än en plåga
4. Läsa massa bra böcker för barnen där de ligger uppkrullade mot mitt bröst, alldeles tysta och stilla
5. Vika in alla plagg och lägga dem fint i garderoben
6. Göra en hårinpackning
7. Dricka mer vatten
8. Sortera lego i en hög, duplo i en annan och fundera ut vart alla andra små däck, gubbar, plastbitar hör och sedan lägga dem i märkta askar
9. Sätta in alla papper som ligger och skräpar i pärmar/slänga alla papper som ligger och skräpar
10. Baka bröd och göra storkok som jag fryser in

Chipp och klack - nej tack!

Vi såg idag GAIS-Elfsborg på Gamla Ullevi, i första hand för vår gulsvarta sons skull och i andra hand för att göra något annat än att sola och bada.

Men det är nåt med mig och Elfsborg som inte passar. Som en sten i skon, ett irriterande skav. Så mycket att jag måste blogga om det. Det är inte det att de har näsa för mål eller förmåga att slå fler än fem passningar i följd som retar mig. Inte heller deras tränare, spelare, dräkter eller frisyrer gör mig på dåligt humör. Idag vann de dessutom komfortabelt med 0-3 och GAIS fick knappt låna bollen.

Nej, det är det här smånätta tofflandet och trixandet. Det är som att titta på ett gäng talangfulla tonåringar på stranden i flipflops som lattjar lite. Det smäller aldrig! Aldrig en närkamp där ben knäcks och flisor från en menisk seglar upp på läktaren. Aldrig det sköna ljudet från en riktigt distinkt passning. Bara chipp och klack. Och efter 45 minuters vrickningar och skyfflande i sidled vill jag bara skrika.

Men lillpojken fick i alla fall utlopp. Tre gånger fick han stå (!) på plaststolen och klappa i händerna. Själv ser jag fram emot morgondagens Blåvitt-AIK. Må ben krossas och bollen forceras in av Magnus Ölme Johansson.

Byte önskas!

Det slog mig igår:

Tennisskola på Korsika, Brassefotbollskola i Båstad till smittande sambamusik, tre glassar om dagen, stilla kvällsbåtutflykt i Bohuslän, grillad lax och ett Playstation Portable.

Jag vill leva mina barns liv.

P G och Forden.

Spotade gamle volvopampen P G Gyllenhammar med fruga igår. Inte nåt att blogga om tycker ni?

Nähä. Kolla in Barbaras bildbevis då. Was ist das für ein Auto?

Ni som kör Volvo - sälj fort som fan! P G vet nåt vi andra inte vet.

Fy Katten!

I Bamse kan man lära sig massor. I det senaste numret är favoriten här hemma när Katten Jansson säger åt ett bi att sticka (vilket han såklart gör). Vissa fraser fastnar, även hos en treåring. Det är verkligen skitkul att höra henne säga:

-Böla lagom. Du bad ju om det.

Om att inte fatta.

Jag träffade en gammal kär bekantskap i går som jag inte sett på tio år.

Han är 33 år och cancern har ätit upp halva hans ansikte. Vi satt i 2,5 timme och pratade väldigt lite om vad som hänt de sista tio åren. Mest förstås om de två år han bestulits på. Åtta månader på sjukhus, strålning, cellgifter, kortison och diuretika. Han har varit en hårsmån från döden, och han kommer att vara det var tredje månad på sina efterkontroller i ett par år. Han har ett antal svåra operationer kvar för att rekonstruera hans ansikte.

Jag frågar om han är tacksam för att han återfått livet. Det var inte första gången han fått den frågan.

-Jag är inte det minsta jävla tacksam för att jag blivit av med två år av mitt liv. För att jag inte kan le utan att visa en sargad käke utan tänder och för att jag aldrig kommer att få barn naturlig väg. Jag skulle inte vilja kalla det för glädje att de tagit en bit av mitt underben för att konstruera ett käkben, så att jag inte kan gå utan att få ont. Jag antar att jag har högre krav än så på det som kallas livet.

I det ögonblicket blev det väldigt klart hur lite man förstår av det andra går igenom.

Livsviktig gradering

I bilen i morse. Sonen till jämnårige grannpojken:

-Vem är din bästa kompis?
-Vet inte.
-Min är Lowe. Sen kommer Hugo. SEN kommer du. på tredje plats.

Med ett tonfall som antydde att han kom med ett glädjande besked.

Lite västkustporr.

För er som aldrig får nåt.

Inte så skönt

Ibland fastnar läktarhymner på hjärnan. Jag vet inte riktigt varför, speciellt som jag bara sett en enda match i år. Men i alla fall.

Så sköööönt att va Öisare
Så sköööönt att va Öisare
Så sköööönt att va Öisare
Så sköööönt att va Öisare?

Hammarby 23 p
AIK 21 p
Djurgården 19 p
IFK Göteborg 18 p
Malmö FF 18 p
Kalmar 17 p
Elfsborg 17 p
Gefle 15 p
Gais 13 p
Helsingborg 11 p
Häcken 10 p
Halmstad 8 p
Öster 6 p
Örgryte 4 p

Allt har ett slut.

Jag har alltid undrat om det kan vara så att samtalsämnena med sin partner någon gång tar slut. Visst, praktiska göromål, nåt nytt på jobbet eller en rolig formulering av barnen, det är en outsinlig källa. Men utöver det. De stora frågorna, reflektionerna, tankar som står över det vardagliga. När sinar de?

Nu vet jag. Efter ungefär tio år tillsammans.

Vi hade det fixat. Barnen var hos sina sommarvänner på kalas, vi hade 2,5 timmes egen tid i Smögen. Först lite strosande på bryggan (provade en klänning som riktade blickarna åt precis fel wobblande region) och sedan den klassiska skaldjursbaguetten. En timme kvar och ett mysigt kafé. Där tog samtalsämnena slut. På Smögen, på ett mysigt kafé.

En kopp kaffe - och till den försjönk vi i varsin pocketbok.

Hus + mor = Husmor

50 gr jäst, 150 gr smör, 5 dl mjölk, 1,5 dl strösocker, 1 tsk salt, 15 dl vetemjöl, 2 msk kanel.

Det är allt som behövs för att känna sig som VÄRLDENS BÄSTA MAMMA.

Äntligen vid datorn.

Hej.

Jag heter Barbara och jag är blog-a-holic.

Jag känner mig lurad.

I år var det tio år sedan jag och min sambo träffades och bestämde oss för att fortsätta träffas. En av många anledningar till att tycke uppstod, från min sida, var att han var - är - påläst, intelligent, allmänbildad och intresserad. Det största av hans intressen rör sig kring Andra världskriget och dess pansarkryssare, bunkrar, strategier, bakhåll och generaler. Lite rart, jag var klart imponerad.

Men något har hänt. Prenumerationen på Populär historia, de fyrtio dvd:nerna om Churchill och de tunga böckerna lever visserligen kvar. Men allra mest sitter han och avlossar salvor i spelet Call of Duty på sonens Playstation.

Jag brukar gå och lägga mig till knattret av automatvapen och en och annan svordom. Och känner mig lite lurad. Jag trodde ju att han var ett professorsämne.

Nord och Syd

Barbara har varit på semester och har på denna lärt sig något helt nytt. Det vimlar ju av gamla syd- och nordkonflikter i historieböckerna. Syd- och Nordkorea. Syd mot Nord i 1700-talets USA. Syd- och Nordvietnam. Und so weiter.

Men Syd- mot Nordöland, det har jag aldrig greppat tidigare. Som tur var upplyste våra värdar i sitt hus på södra Öland om uppdelningen i Gott och Ont.

Södra Öland erbjuder loppis, stenstränder, bykrogar och Alvaret. Norra delen å sin sida blomstrar av campingplatser, minigolfbanor och t-shirtförsäljning. Ungefär så.

Så nu vet ni. Valet gör ni vid brofästet. Höger för kultur, vänster för folklighet.

Götet 6/7

Sommar i Sverige, det blir inte bättre än så här. Västkustklippor, 22 gr i vattnet.

Bara så ni vet.

Livet vid 82

Dagens minne måste vara när farmor, 82 år gammal, i förmiddags spelade Pokémon med barnen. Detta helt obegripliga kortspel med ungefär hundratusen osympatiska djur eller vad det ska föreställa, olika krafter, liv, styrkor och allt vet vad.

Barnen älskar det och farmor verkade ganska road. Man kan bara hoppas att man blir på det där självklart nyfikna sättet. 82-år-och-klart-att-vi-ska-spela-Pokémon.

Själv kommer jag att ha en paradvåning där jag samlat mina kvinnliga änkevänner. Vi bor i kollektiv och dricker svartvinbärslikör och spelar på travet. Ibland kommer barnen och barnbarnen och hälsar på. Då sjunger vi lite för högt, äter tapas och svär som borstbindare. För om jag inte blir nyfiken, klok och självuppoffrande ska jag nog passa på att bli super-ego som gammal.

Schwartz mot Ronaldinho.

Jag spelade fotboll med min 6-åring på en gräsplan i närheten av där vi bor. Tidigare har vi lite skämtsamt kallat honom för "vår lille Schwartz" efter vissa likheter i brutal spelstil. Å andra sidan klagar han inte när han åker på en kyss heller.

I alla fall. Vi kör först till sex mål. (En kompromiss, jag ville köra till fem, han till nio.) När det står 3-1 till mig kommer det första gula kortet, han springer in i mig i full fart, just som jag ska tunnla honom, med armbågen rakt in i höftbenet. Det gör skitont.

5-5 och det är otroligt spännande. Jag fintar honom, tar ett par steg förbi. Då kommer han fräsande bakifrån som en ilsken bålgeting med fyrtio dobbar (om vi hade haft skor, jag har tagit vissa försiktighetsåtgärder) och klipper båda hälsenorna.

Rött kort. Och vad gör han?

Går av och byter in Ronaldinho.

Livet på en pinne.

Idag var vi på en liten promenad och tog ett litet dopp i sjön. Vi är helt zoombi-like, min sambo och jag. Semesterslappa eller tagna av värmen.

Så kom vi hem och laddade över bilderna, och det verkar som datorn gör någonting med bilerna. Trycker ihop dem på höjden liksom.

Kvinnan på bilden är jag, men proportionerna överensstämmer inte med verkligheten. Jag är längre, smalare, brunare, spänstigare, yngre. Och så har jag snyggare kläder.

Måste vara nåt med överföringen till Mac.

Efterlysning numero 2.

Älgen, ring mig genast från Pamplona eller whereever you are. Jag har nyheter till dig, goda sådana.

You lucky bastard.

Semestern är här.

En kopp starkt kaffe, lite Ron Sexsmith och Mustafa Cans "Intill dagarna". Semestern har börjat.

I eftermiddag blir det sjön, ännu lite kaffe i en termos och ett och annat bad. Dock är det inte så avkopplande som det låter. Två badgrisar som gärna vill bada, men inte själva. En som tycker det är så kallt (men som ändå VILL) och kramaktigt klänger sig fast runt min nacke, kall och blöt. En annan som inte vill doppa huvudet men hemskt gärna skvätta på sin mamma, lillasyster och alla andra badgäster.

På stranden - en torr, brunbränd make fast i Sudukoträsket. Och med en kopp kaffe.

Korsika var inte så dumt.

Jag vet inte om det bara är jag, men jag längtar tillbaka.

Puss på dig pappa.

Min pappa säger att jag inte är riktigt klok. För hur kan man säga upp sig från en fast tjänst, med bra betalt? Så gör man bara inte. Man härdar ut.

Men någonting har hänt med vår generation. Vi härdar inte ut speciellt bra. Vi värnar livskvalitet före trygghet, sätter tid före pengar. För vi har ju redan allt.

Det här är ett av de största besluten jag fattat (både man, barn och hus kändes enkla i sammanhanget), men att kasta sig ut i egen-företagar-härvan, det kan jag säga mina vänner, att det är stort.

Speciellt som de höjer räntan. Och elpriserna rakar i höjden. Och börsen går åt helvete.

Jag gör det ändå och jag är jävligt stolt.

Puss på dig pappa.

Efterlysning!

Den lille kan inte vara en dag över åtta. Han spelar triangel. Den större är säkert ett år äldre, åtminstone ett huvud äldre, av det rundare slaget och han blåser i ett munspel. De står upptryckta i en port i Haga, framför dem ligger ett uppfällt munspelsfodral. Tomt.

Jag hinner inte reagera. Plöstligt är jag jämsides med dem och jag hinner kasta en blick från längst ut i ögonvrån. Jag återfick aldrig fattningen, var på väg till ett möte och hade bråttom. Men de båda pojkarna fick mig att se tre tjejer dansa och mima i Särnmarkshuset i Lidköping 1984. I turkos, röd och blå tröja. Diggi-loo Diggi-ley. Vi hade bandspelare, men stod lika upptryckta mot närmsta vägg och hade en mössa till myntkopp.

Jag tror vi fick ihop 37 kr på en hel dag. Och ett erbjudande om att uppträda på UG (Ungdomsgården).

Jag borde stannat, kastat i en femma och bjudit på ett leende. Men jag reagerade för sent, jag hade för bråttom.

Så om någon ser den spelande duon i Haga, lägg i en slant från en speleman till en annan. Jag betalar igen.

To be continued.

Tärningen är kastad som den gode Ceasar (?) sa. För alla er som är involverade i mitt yrkesliv. Spänningen går att ta på. Intrigen tätnar. På fredag kommer upplösningen.

Pärlan.

Igår krånglade jag hem min (hushållets) nyinköpta, tunga cykel bak i bilen. Från och med nu ser ni mig mest susa runt med cykelkorg, damstyre och lågt insteg.

Fantastiskt skön, gung i den handgjorda lädersadeln. Och nej, jag får inte provision av Skeppshult. Jag skriver det här ändå.

Oooops.

Idag har jag inlett diskussioner med chifen om min anställnings vara eller icke vara.

Hoppsan. Hängslen, livrem, fallskärm, flytväst - get out of here. Jag kanske hoppar. Utan er.

Skyll dig själv, Van Basten.

Portugal-Holland har just blåsts av. Herregud. 10 gula och 4 röda kort och ett vilt kämpande Holland som ville få till en kvittering. 10 dumma varningar, 4 dumma utvisningar, 1 domare som tappat koncepten.

Men allra dummast var ändå Van Basten. Här har man Ruud Van Nistelroy på bänken. Och väljer att hålla honom där.

Så frågan är - vad har hänt? Det här är ju jättespännande. En av världens pålitligaste målskyttar och så väljer coachen att byta in en högerback och några andra osexiga alternativ. Hihihi... ser fram emot att läsa hela skvallerpressen för att få information om vem Ruud mobbat/slängt en sko på/bäddat säck för.

Van van van. Holland är utslagna.

Litet tips.

Jag vet inte om jag är helt efter, för den här boken skrevs 1995 men på semestern sträckläste jag "Poeten" av Michael Connelly.

Läs den i sommar.

Strand vs Plage

Franska har en något fiiinare klang än de flesta andra språk. Qui?

Som Plage. Me like.

Non-smoking-annons

Vi är hemma.

Det gick för fort. Fyra månaders väntan och så är man plötsligt hemma igen. Ska jobba i morgon liksom. Det känns tomt och inte alls som i Ving-reklamen "Känslan sitter kvar länge".

Det kanske är så här svenska landslaget känner sig?

VM-lågan som slocknade

Det har varit ganska lustigt att ha en 14-tums TV med randig bild och franska kommentatorer (visserligen Arséne Wenger, men fattar man ingen franska måste det betecknas som överkurs) och se hela VM-intresset falna. Från fullständig kalenderbitare som bara häromdagen liknade VM vid "julafton för en treåring, men bara vart fjärde år) till en som ljumt sippade en minibars-Kronenburg i mörkret i dubbelsängen till Sverige-England.

Så ikväll, Sverige-Tyskland. Avspark 17.00 och vår buss till flygplatsen avgår från hotellet kl 17.45. Och jag bryr mig knappt. Kanske beror det på avsaknaden av eget spel, de bleka superstjärnorna (inte du Freddie) eller bara att 30 graders värme och svag bris får en att tänka på annat. Vadvetjag.

I alla fall, i matchens 75:e minut dök vi upp på Bastias flygplats och dess rökiga bar. Fortfarande 2-0 och ryktet florerar att Zlatan bränt en straff. Högt över.

Ingenting stämmer. Inte för Sverige. Inte om straffen.

Bara att det är fyra långa år tills nästa gång.

Så kan man också göra.

Liltjejen är (som bekant) galen i socker i alla former. Godis, glass, sylt - allt funkar. Igår tjatade hon på glass från det hon slog upp ögonen.

Strax efter lunch föll vi till föga och hon fick en stor chokladstrut. Den åt hon upp, under tystnad, på ungefär fyra minuter. Eller så länge som det tog storebror att ta av pappret på sin vaniljdito.

När hon var klar sa hon:
"Eller jag tar ingen chokladglass. Jag tar en jordgubb." Och torkade av sig på tröjärmen.

Vilket öppnade helt nya möjligheter för oss som skulle hyra en liten Polo för att ta oss runt ön. En extra försäkring kostade 18 Euro. Vi tog den. I sammanhanget ter det sig som en liten summa.

Men om inget händer bilen planerar vi att säga:
"Eller vi tar ingen försäkring."

Tack sockertrollet.

Vi som tar igen

På den här resorten finns det gott om trevliga människor. (Sa jag att jag har tullat på vinet?) De allra flesta faller in under kategorin "har-dåligt-samvete-för-att-vi-inte-tillbringar-så-mycket-kvalitetstid-med-våra-barn" och nu ska vi ta igen det hela veckan. Iförda Fred Perry- eller Ralph Lauren-piké och med halvlånga shorts samt seglarskor tar vi oss an tennis, segling eller kanotrace på dagarna.

På kvällarna sitter vi och väntar på vår tur till datorn, det där MSN messenger verkar väldigt populärt.

Oj. Nu sitter en herre i Lacostepiké (sorry glömde) och väntar på att få komma till på di.se.

Fem i topp

En halv flaska vitt korsikanskt vin till fisk- och skaldjursgrytan satte snurr i huvudet. Så mycket att jag drog mig till minnes något jag lovat fixa:

VM-listan, den officiella:

1. David Beckham (de säger att han spelar i England, men vem bryr sig? Världen stannar när TV-kamerorna fångar in honom)
2. Roque Santa Cruz (Paraguay)
3. Frankie Hejduk (USA, spana in den här godingen som ser ut som en kalifornisk surfare)
4. Kaka (Brasilien, lite ung för min smak men ändå)
5. Freddie Ljungberg (mest på bild, mindre i rörligt format)

Oki, comments?

Suck vs Floff

Suck. Så låter det när jag vaknar en vanlig måndag.

Floff. Så låter det när tennisbollarna viner i luften en måndag på Korsika.

Lillasyrran terroriserar.

Dagens minne från Korsika.

Det är första mötet i barnklubben, på agendan står Skattjakt. Tjugofem barn har samlats med fröken, tystnaden är total, så som den brukar vara när tjugofem för varandra okända människor möts. Utom en pratkvarn, mistingen i gänget, vår 3-åring.

"Hej, jag heter Bamse", säger hon till fröken och visar upp sin halvätna chicken nugget. "Och det här är dunderhonung."

Fröken spelar jätteintresserad, kanske är hon t o m glad att någon pratar. Några följdfrågor följer och lilltjejen svarar att hon är så stark att hon kan lyfta alla sina vänner.

"Oj vad stark du är", säger fröken när lilltjejen spänner musklerna.

"Och det här är Skalman", fortsätter den treåriga pratkvarnen och pekar på sin tysta storebror. Som lägger båda händerna för ansiktet.

Han är ju 6 år, spelar med de stora killarna i tennisskolan. Som har med sig sina Pokemon-kort och som hellre vill ha knytskor och keps än kardborrar och solhatt.

Han är definitivt inte Skalman.

Long live the legends

Otroligt snyggt av Rockaxis Magazine!

Min Batmantjej

Lilltjejen som är 3 var hos grannpojken på 3,5 häromdagen. De funkar jättebra ihop kanske för att båda gillar att hoppa, springa, klättra på soffan och leka superhjältar.

Grannpojkens mamma berättade glatt när jag kom och hämtade att hon hörde hur min tjej sa:

"Idag får du vara tjej-superhjälte, för jag får alltid vara det annars."

Detta sagt av dottern till den kvinna som i sin barndom helst ville heta Dick.

Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!

Jag hade besök av två fotbollskunniga (nåja) väninnor igår kväll och vi grillade, fixade efterrätt, åt godis, drack cola, folköl som säkert varenda svensk framför TV:n igår kväll. Men med en konstant puls på 160 så låg man ju i bra förbränningstempo ändå resonerade vi. Den första halvleken kämpade Sverige för att spräcka nollan och vi på att få 6-, 3- och 1-åringen i sina sängar och kvar där.

Diskussionerna pendlade mellan "det är synd att vi har ett landslag som inte har en aning om hur man gör mål" till "jag har en riktigt dålig känsla just nu" och "kom igen nu för h-e". Så i 89:e minuten - jubel, glädjeskutt, high-five och framför allt "det var ju det jag sa, Ljungberg kommer att sätta den...."

Det var en nervpåfrestande kväll och den klådande ångest som rasar genom varenda cell i kroppen fick mig att säga att "om de inte gör mål innan 65:e minuten så går jag upp och lägger mig". Det gör man ju såklart inte, men det känns lite bättre att kunna hota, att ge svenska laget ett litet ultimatum.

Jag sa nog aldrig att om de inte gör mål innan den 89:e så får det vara, men de gjorde det ändå, hot eller ej.

Och som de gjorde det. Det var värt varenda sekund av ångest.

Nu chockar vi!

Sveriges CHOCKOFFENSIV som Aftonbladet valt att kalla den enda förändringen till ikväll, att Kim går in på Anders plats, är ju i sig ett skämt.

(För inte kan målvaktsbytet där givne förstemålvakten Isaksson byter av Shaaban räknas som en "chockoffensiv"?)

Expressen har en annan källa, enligt den spelar Anders Svensson kvar och den nyheten borde rubricerats CHOCKDEFENSIV?

Men de två helt motstridiga nyheterna är faktiskt riktigt intressanta. Det är väl här det avgörs vilken tiding som har den bästa källan?

Jag tror ändå att Kim spelar. Vad tror ni?

Räddaren i nöden

Himmelriket är nära. Idag tillbedjer vi en spretande plast- och metallpjäs.

190 spänn. Fan ta dig Zlatan om ni inte vinner i morgon, då kommer räkningen på posten.

Antenntjänst vad god dröj

Idag har jag ägnat större delen av min mötesfria tid åt att ringa runt till Storgöteborgs antenn- och TV-firmor. Jag kan säga att de är några stycken. Och att ingen av dem kan komma förrän om tidigast två veckor!

Det tycks mig som:

A, Antennerna av idag håller risig kvalitet
B, Människor inte har nån som helst aning hur man själv reparerar en taskig antenn
C, Antenn- och TV-reparatörerna skär guld med täljkniv
D, Det inte lär bli nån Sverige-Paraguay här hemma i morgon
E, Man kanske skulle lämna reklamvärlden och gå in i antennbranschen

Cable guy - where art thou?

Fan fan fan. Kom hem igår och skulle sätta på Frankrike-Schweiz som fond till mitt pannkaksstekande. Vad händer? Ingen signal eller mottagning eller något annat för den delen. Bara en snöig bild. Mitt under brinnande VM.

Sambon var på vift igår kväll så jag petade lite i sladdarna och stängde av, satte på, spanade på kabeln som löper på fasaden (jag tror att den är till TV:n) till jag helt enkelt gav upp och läste resultaten på webben.

Men faktum kvarstår; den största spänningen inför torsdagens match är inte längre om Kim får spela, om vi äntligen lyckas göra ett spelmål, om Mellbergs uppspel kommer att gå som på ett snöre längs marken till Ljungberg eller om någon lyckats klippa av Chippen sin fjolliga tofs. Nä nu koncentreras hela nervanspänningen till om vi över huvud taget kommer att få någon bild.

Ännu en grad!

Idag rapporteras det om 22 grader. I hemmasjön igår var det säkert 15, barnen badade ändå.

Vi kommer nog hem med åtta fötter med simhud.

Fotbollskonst

Varför varför varför får jag aldrig göra sån här reklam?

Sex dagar kvar!

En Pastise i skuggan. Sa jag att det var 21 grader i vattnet?

Dagen efter är fortfarande dagen efter

Man kan läsa hur mycket som helst efter en sportslig succé, liksom efter ett fiasko. Idag läser jag helst Simon Bank:

Om Shaka Hislops match:
"Shaka Hislop kom in i stället och spelade så bra att om man kastat alla världens fattiga barn mot målet så hade han räddat dem också."

-----

Om Lagerbäcks oförmåga till snabba beslut:
"Om han fått hade han väntat med sitt byte till VM i Sydafrika 2010, nu tvingade någon honom att skicka in Källström med tolv minuter kvar. Horribelt trög coachning."

Sverige - Trinidad 0-0

Usch. Vilken kväll. Det enda jag vill minnas från den här kvällen är den finfina firren och det utmärkta vinet. Sällskapet i sig var det sannerligen inget fel på, men stämningen - stämningen - gled från uppsluppen förväntansfull till avslaget uppgiven.

Vilken sketmatch, sen får Lagerbäck säga vad han vill. Jag håller med Pojanen i hennes klockrena analys. Det är så tydligt oklart vem i svenska laget som håller i taktpinnen, det borde vara den centralt offensive mittfältaren. Läs: Anders Svensson. Men hans självförtroende vacklar (ni såg väl blicken mot lagledarbänken när det signalerades för byte, när han förväntade sig att bli utbytt?) och den situationen är Lagerbäck allena ansvarig för.

Han har ju inte markerat sitt val. Det borde han gjort, inför Svensson, inför laget, inför hela svenska folket. Det har han inte gjort, och inför nästa match kan det vara Källström som har platsen.

Jag vet inte, hoppet lever antar jag. Men just nu är det som det är. Behållningen av kvällen är en en riktigt fin Pierre Sparr från Alsace.

VM-mål med stil

Chili con Carne och mjölk till Tyskland-Costa Rica och grillad hälleflundra med räkor, chilisalsa och Pinot Gris till Sverige-Trinidad Tobago.

Festen börjar först i morgon.

Snart kommer vi!

Och 21 grader i vattnet.

Cool, coolare, sex-åring

Det är så häftigt med sexåringar. Ena stunden kramgosiga och rädda för monster, och så när man vänder ryggen till, egna CD-skivor i framsätet, nervevad ruta och en fablesse för remixen i eurodiscostil på engelska.

På lördag har vi förresten lovat att göra om barnens rum till disco. Där ska vara discokula i taket, musik (helst Magnus Uggla) och popcorn. Naturligtvis en skylt på dörren och festis till alla fem discodeltagarna.

Vad gör inte mamma och pappa för att få se Sverige-Trinidad Tobago i lugn och ro?

Om än till dunket av "Värsta grymma tjejen".

Kreativiteten slår i taket

Jag hyllar kreativiteten! Och när man har barn har man anledning att jubla varje dag. Som i morse när sonen kom in med sitt nyfådda tennisracket och ville spela mot morsan på gatan.

Planen hade han redan fixat. Diverse saker från soprummet och trädgården fick tjänstgöra som nät.

Wimbledon 2017, bokat och klart.

Hemlis.

Klockan är 12.15 och jag tassar fram och sätter på TV4 Plus. Vafalls?!?!? Ingen landslagsträning? Bara Dr Phil.

Sssch... don´t tell.

Simplicity at its best

Lite julafton varje dag

Har just ägnat en del av lunchen till att kolla landslagets träning på TV4 Plus. Jodå, ni hörde rätt - landslagets TRÄNING.

Den utvecklingen känns helt och komplett sanslös. 1,5 timmes vattendrickande, taktiksack och anfallsövningar är ackompanjerat av Hedman och Olas kallprat. Vi ser Henke trixa, Kalle Svensson stretcha och Zlatan skratta.

Vad är detta? Vi säger till våra barn "du får vänta, man kan inte få allt på en gång" och så kräver vi själva omedelbar behovstillfredsställelse. Vi kan helt enkelt inte vänta fyra dagar till på att VM ska börja. Just därför fylls rutan med träningar, nostalgimatcher och VM-krönikor.

För vi kan inte vänta.

Tvättbjörnsfakta

Vilket jobb man har. Idag har jag ägnat de första två timmarna åt att surfa på "tvättbjörnar i södra Kanada". Var finns de? Vad lever de av? Vad gör de på sin vakna tid?
Det verkar som de små rackarna gärna lever i närheten av människor och dess sopor. Inget att bygga en söt story på enligt mig.

Ibland tänker jag att det är ganska meningslöst, det jag ägnar min hjärnkapacitet åt. Inte är det till att bidra till en friskare miljö eller att sträcka ut en hand mot världssvälten.

Nej, min plats i livet verkar ha inskränkt sig till att skriva om tvättbjörnar, oljeleverantörer och soffor.

Men jag bidrar i alla fall till BNP.

Regattan som försvann

Vi hade bjudit hem goda vänner på lunch med medföljande regatta i sjön hemmavid. Det lät bra, en lite lagom skön överklass-aktivitet. Gigantiska wienerbröd, gott kaffe men inte mycket till regatta.

Vi, två barnfamiljer med drake, tog plats bredvid närmast sörjande regattavänner.

Schälvfallet siktas vi där äfven nästa år. Det låter ju så bra.

7 dagar kvar!

Världen räknar ner till Världens största Fest.

Bara 7 dagar kvar. Och ikväll spelar Sverige mot Chile, med den tänkta startelvan enligt ryktet. Vi har laddat med spagetti och köttfärssås, glass till barnen och kaffe till mamma och pappa.

Jag planerar att plocka fram duntäcket och lägga mig till rätta tills det är dags. Sju dagar - hur svårt ska det vara?

Solen, vart tog du vägen?

Så här ser har det sett ut på vår baksida ända sedan de där dagarna i april. Utemöblerna samlar vatten.

Kära blogg,

Reklamfesten igår. Min ambitiösa chef var inte där, hon var hemma och laddade för en ny, härlig arbetsdag. På väx dit i taxi ringde hon för att stämma av lite smågrejer, samt lät meddela att hon hämtar upp mig i morgon bitti. Kl 7.45. Vi börjar kl 08.00 nämligen, reklamfest eller ej.

Nu är hon 7.48. Hon är sen och jag är yr.