Varaslätta sedd från bilen med mobilen

I Arns fotspår

Just hemkomna från en - just det - regnig utflykt down memory lane. Telefonkonferenser, nattliga sms och tidiga morgonsamtal låg till grund för dagens planering, tre kusinfamiljer emellan. Målet för utflykten var Lidköping med Rörstrand och Läckö slott på schemat, dessutom skulle det frossas i de gamla hemtrakterna i form av fotbollsplaner, nedlagda färgfabriker och nostalgiska caféer. Med regnet i ryggen och nordanvinden rakt framifrån bokade vi av själva tältmomentet på Kinnekulle redan i morse.

Allt som allt var vi 11 glada men blöta turister som fick se Ernst Billgrens utställning på Läcko, som shoppade lite i fabriksutförsäljningen på Rörstrand, som skippade kebaben men som tog en klassiskt rullad leverpastej-thékaka på Nordpolen i Vara.

Jag träffade till och med en gammal klasskamrat som fick en av herrarna i sällskapet att förbanna sina gröna gummistövlar men kompensera det genom att stoppa babystrumpor i kalsongerna.

Nu är vi hemkomna, de tolv timmar gamla blöta strumporna ligger i tvätten, en kopp Roiboos har värmt magen och Ljungberg har skrivit på för West Ham.

Sicken dag.

Vi glömmer campingen i Verona just i år

Jag antar att det var strax efter den lilla tältincidenten som vi bokade en all-inclusive till Kreta.

Tältar bäst som tältar sist

Jag vet inte hur man bäst beskriver Friluftsvaror i Mölndal. Det är i alla fall en jävligt trång och rörig butik som allra mest påminner om en prylbod där allt kostar tio kronor. Dessutom har de lätt den suraste försäljare jag någonsin stött på. Han står helst med ryggen åt kunderna och meckar med nåt litet kardborreband och när man närmar sig honom drar han en suck och tittar på en med en ointresserad översittarblick.
Men av någon anledning drar vi oss dit allt som oftast när vi är ute efter något friluftsaktigt. Igår vankades det till exempel tält. Hela ofriluftskunniga familjen ska nämligen tälta (nåja en natt klarar väl vem som helst) nästa vecka. Och vi som inte kan speciellt mycket hade fått rådet att köpa ett kupoltält, det verkar vara det sänaste.

Våra otränade ögon tyckte att prylboden hade en massa fräsiga tält och valet föll till slut på ett grönt med plats för fyra och med ett litet förtält. Mr Buzz ville gärna investera i ett campingbord-set med tillhörande fastsatta stolar, men där fick jag bryta in och påminna om den föreliggande uppgiften – en natt, inte ett liv i tält.

Sagt och gjort, tältet inhandlat och instuvat i bilen. Det var dags att hämta barnen och prova att sätta upp det i trädgården.

Ni som är damer vet hur upphetsande det kan vara att se sin man kraftfullt ta tag i praktiska ting. Hur han plockar fram sina snickargener, fäller ut en tumstock, räknar efter, drar fram en kort blyertspenna och gör en markering. Hämtar sticksågen… ja ni fattar.
Mr Buzz tog sig an uppgiften att testa tältet när vi lite uppskruvade och campingglada kom hem. Kanske kunde vi bli en sådan där käck familj som åker Europa runt på somrarna? Rotterdam, Antwerpen, Alsace, Verona, Genua, Pisa, Siena, Antibes, inte vet jag men plötsligt kändes det som världen öppnade sig genom en tältduk.
Barnen blev inbjudna att delta, men valde att ointresserat titta på från balkongen innan Bolibompatrumpeten ljöd och de tacksamt avlägsnade sig.

Det som utspelade sig på gräsmattan vet jag inte så mycket om. Mer än att det 1,5 timme senare har vänts uppochner på tältduken och förts in två pinnar. Det finns ingen jävla instruktionsmanual, muttrade sambon och surade lite över alla pinnar och tampar och snören och stora dukar som lågt irrationellt spridda över gräsmattan.
Jag gick ner för att försöka vara en hjälpande hand. Det slutade med en illa spänd, halvt uppsatt, sned och pösig historia ytterligare en timme senare. Därtill en styck mycket irriterad Barbara, en tilltufsad handy-man och en smärtsam insikt om att den scen som utspelat sig mycket väl skulle kunna platsa i både Sällskapsresan, Papphammar och Fleksnes.

På måndag är det skarpt läge.

Kanske kanske inte?

Och om vi ändå berör ämnet beslutsångest så är det stora samtalsämnet här hemma:

Restresa till värmen eller inte restresa till värmen?

Jag antar att vi funderar ända tills de tar slut.

Ett inlägg jag inte helt fick ihop, men ändå

Jag lider av beslutsångest. Oftast inte gällande de stora besluten i livet som hus, man, barn och val av bil. Nä då slår jag till snabbare än besiktningsmannen hunnit stava till f i f-u-k-t. Det är redan påskrivet och klart.

Ny bil? En Audi kanske? Ingen provkörning, knappt någon prutning, några sms och sedan är vi glada och fattiga. Nej med rynkad panna petandes med rost eller tegelpannor, luriga frågor om kamremmar eller dräneringar det får andra hålla på med.

Däremot när det kommer till vilken film vi ska se, vilken restaurang vi ska gå på och vad jag då ska ha och dricka, då velas det hej vilt. Den verkar spännande! Fast å andra sidan är det ju alltid mysigt med en feel-good... Eller en riktig thriller, hur länge sedan var det vi såg en sån? Fast vi kanske ska hyra något i stället? Eller...?

Därför är det i vår verklighet ganska fantastiskt att vi gjorde ungefär så som jag utlovade innan, barnlösa igår kväll.

Middag på Tranquilo, ett glas vin på Avalon. Sen blev det inte den där Idi Amin-filmen utan istället Zodiak som höll på att skrämma det levande livet ur mig. Jag satt uppkrupen mot mr Buzz och hyperventilerade mestadels och upprepade Det är bara på låtsas, en film helt enkelt som ett lugnande mantra.

Tills min sambo vänligen upplyste mig om att det var en sann historia.

Vad det nu har med beslutsångest att göra.

Ikväll blir det bara och endast tjejval på tv:n

Jahapp. Lite sur är jag för att min käre make lyckades låna ett exemplar av Luftslottet som sprängdes och därför ser det som sin fulla rätt att få läsa den först. Visserligen läser han snabbt men det vet ju alla som läst någon av Stieg Larssons böcker att det måste betecknas som tortyr att ha ett oläst ex i huset - och få vänta på sin tur. Lite som att stå i kö till Loopen och kön började vid våffelstugan.

Men men inget ont som inte för något gott med sig. Jag antar att jag i alla fall får ha fjärrkontrollen i fred ett par kvällar.

En dagens granne, tack

Om man nu ändå är tillbaka i storstaden så vore det väl fan om man inte såg till att utnyttja det ordentligt. Tur att våra bästa grannar också firar hemmaledigt denna veckan.

Dagens bästa deal:

Våra barn knoppar hos dem i natt. Deras hos oss i morgon.

Det bör innebära följande:

Barnen överlyckliga.
Vi ska ta kvällsdrink på nya hotellet Avalon, en bit mat på Trankan och sedan toppa det hela med Last king of Scotland på Hagabion.

Men först köttfärssås och Gothia Cup.

Föräldrars val

Det slår mig som en uppercut i mellangärdet (kan man ens få det eller är det bara på hakan man får uppercuts, jag vet inte men jag gillar ordet) och när jag på en och en halv dag plöjer igenom Sigge Eklunds Det är 1988 och har precis börjat snöa framstår det plötsligt alldeles kristallklart.

Att de runda klipporna, de fogliga krabborna, de lätterövrade musslorna, de färska räkorna, den röda studsbollsapparaten vid kiosken där bollarna kostar fem kronor, de hetsiga uno-omgångarna, högläsningen ur Bröderna Lejonhjärta, den bubbliga tennisplanen, loppisen vid Väjern där man inte kan andas med näsan, de stora segelbåtarna, doften av nybakt bröd och kaffe tidigt på morgonen och den knarrande skrindan

kommer att vara mina barns sommarminnen och att den här delen av Bohuslän kommer att vara en väsentlig del i deras liv.

Kanske är det i den här miljön de bäst slappnar av, som vuxna. Kanske kommer de att ta sina egna barn just hit och vägra sina respektive att semestra någonannanstans.

Kanske.

Gud vad skönt att man aldrig aldrig är riktigt nöjd med just nu.

I morse längtade jag hem.

Nu längtar jag tillbaks.

Back

Så. Vi är tillbaks i Mölndal.

Vi gjorde en bokstavligt bejublad comeback till hejaramsorna "Vi älskar Mölndal klapp-klapp-klapp-klapp-klapp" från baksätet när vi passerade Mölndal Stad-skylten och log lite åt att det faktiskt var blå himmel och sval vind här hemma. Kraftfull åska, ondsint regn och förbittrad blåst bakom oss.

Jag antar att abstinensen efter bloggen för min del, krigsdokumentärer för sambon, drömelveresultatet för sonen och studsmattan för dottern fällde avgörandet.

Babban på resa

Hej

Här sitter jag och fulbloggar på kapat trådlöst internet i Bovallstrand. Jag kom på (efter en ganska chockartad start på semestern) att jag helt glömt av att göra ett bloggfarväl.

Så här kommer det. I´m on vacation. Jag kommer att blogga på en liten lätt sparlåga från och till den närmsta veckan. Sedan kommer allt skvaller om vad Leif Pagrotsky och Janne Plånbok och de andra kända ansiktena i Bovall egentligen gör.

Eventuellt också några rader om knattediskor på klipporna, om fisksoppan på bryggan och om de femhundraåttiotre Uno-omgångarna vi klarat av hukandes i vår hyrda källare.

Jag hoppas att jag kommer att få skriva lite om min solbränna också.

Tills dess,

Läs Montecore och ät färska räkor.

Regnsommar

Regnet trummade mot fönstren. Jag var som vanligt alldeles obeskrivligt trött alldeles obeskrivligt längtansfull efter semester bara två arbetsdagar kvar. Mr Buzz hade riggat radion i sovrummet, det var nybäddat och jag kröp ner i min säng, han i sin.

P1 och 22.15 kom förmiddagens repris på sommarpratarna Filip och Fredrik om sin omhuldande kärlek till USA.

Vi låg där, sida vid sida, med en fluffig kudde under nacken och ett fluffigt täcke på kroppen. Jag somnade någonstans runt berättelsen om Lou Reed med ett leende på läpparna.

Helt och hållet anonymt

Ni som är inne här titt som tätt har säkert noterat att jag försöker att hålla mig själv och min familj och mina vänner hyggligt anonyma. Att när jag fotar så visar jag inga ansikten.

I helgen var vi i Mollösund, jag gick loss med kameran i vanlig ordning och brukar tänka familjealbum å ena sidan och bloggfoton å den andra.

Jag antar att jag snart inte kommer att hitta fler sätt att gestalta mitt liv på utan att lyfta in ett ansikte.

Här är i alla fall Mollösund. Idylliskt och ansiktslöst.

Point of no return

Det börjar bli ont om ursäkter. Jag har sprungit totalt fem gånger sedan Göteborgsvarvet samtidigt som jag kolhydratladdar ungefär som om jag skulle springa det en gång i veckan. Två rejäla truckförarmåltider per dag och ibland ertappar jag mig själv med att lägga ner lite extra smör i den nyss avrunna pastan. Det händer att jag lägger mig i soffan och ber barnen hämta mamma en öl. Det hände igår framför Halmstad-Elfsborg. Resultatet väntar såklart inte i svalen medan jag funderar på om en löprunda kunde vara nåt, kinderna ser lätt hamstermässiga ut, magen har hittat tillbaka till sitt sköna skvalp och överarmarna har fått dimples.

Ikväll måste de på. Skorna med heldämpning och pronationsstöd. Löparbrallorna med speed cut och den ventilerande kanalsydda tröjan med cooling effekt. De har väntat länge nog.

Ok för att soffan är rätt intagande, men hela den här potatisgrejen håller på att ta död på mig. Och jag vet ju hur det blir på semestern, då lockar grillen, sällskapet och vinglaset mer än en runda i skogen.

Så vad fasen, jag har ju två dagar på mig. Löpning ikväll, body pump i morgon.

Sen tar vi fem veckor ledigt.

Sen fick de stryk

Igår kväll trotsade vi regnet, min pappa, en gammal vän och jag. Vi satt med fötterna på ryggstöden på Ullevi och åt hamburgare och skrattade lite åt Christian Järdler. För hans inhopp går lika lite till historien som hans stora vita frisyr.

Sen skrattade vi lite åt Ölme som framstod så klantig och så stirrig, inte bara vid självmålet eller vad vi nu ska kalla det.

Sen stod vi upp och försökte skrika in bollen. Det gick nästan, bara lite ribba och lite Sandqvist var i vägen.

Sen skrattade vi lite åt det Nya Blåvitt, fast på ett bra sätt. De var riktigt kul att se på, de hade ett rappt och självsäkert spel, de hade fart, de hade en innermittfältsduo på totalt 37 år, de hade greppet och de borde tryckt in åtminstone ett mål till.

Sen skrattade vi inte mer. När bollen gick in för Malmö och slutsignalen var ungefär tio sekunder bort var slamret från lämnade, besvikna plaststolar det enda som hördes.

Sen åkte vi hem.

Mamma vet du hur coola killar har byxorna?

The sour bunch

När man som jag hoppar runt och provar lyckan än här och än där, så för det åtminstone en god sak med sig. Man får en förevändning till att dricka drinkar med en hel massa före detta kolleger. Ikväll är det dags för någon form av reunion från min gamla arbetsplats. Det som allra mest och tydligast förenade oss då var uppgivenheten, frustrationen och irritationen. Vi ägnade timmar varje dag i bilen, på lunchen, på mailen, på msn, vid kaffeapparaten, med ett ögonkast på pressade möten. Vi kände alla samma sak.

Som tur var är branschen i så stark tillväxt att vi alla klarade oss helskinnade därifrån. Med livet i behåll men med tilltufsad ork sitter vi sex gamla arbetspolare utspridda över byråvärlden. Vi har fått något nytt gemensamt – vi trivs och mår bra.

Det måste förstås firas genom skvaller och Mojitos.

Frågan är bara vad vi ska prata om nu.Jag tror aldrig vi träffats allihop och inte eldat på situationen med negativ energi. Vi vet inte hur man beter sig tillsammans på ett obekymrat och glatt sätt.

We´re the sour bunch.

!

En liten paus

Jag har tagit mig en liten bloggpaus, den varade hela dagen igår och kommer nog att avslutas någon gång under eftermiddagen. Jag har så gräsligt mycket att göra på jobbet att det inte blir några tankar över. Jag går upp på tredje snoozet, flåsar till jobbet efter frukost, jobbar jobbar, kommer hem och vaknar i soffan av mina egna snarkningar. Men i eftermiddag skönjer jag ljuset. Ses då.

Tiden på buss

Jag sitter på bussen och njuter av att bara åka med. Jag tänker inte, läser inte. Jag sover med öppna ögon, är helt blank. Busschauffören också uppenbarligen, för efter en stund rusar två beskäftiga damer fram och underrättar föraren om att hon tagit fel väg. Hon får göra en U-sväng längre bort och gör sitt bästa för att köra ifatt tidtabellen på blöt asfalt.

Bredvid mig sitter en tjej och spelar spel på mobilen, gör sitt bästa för att få tiden att gå.

Men tiden

den går ju ändå.

Sunscreen speech

Om man är sambo med en lärare som varje år innan skolavslutningen oroar sig för hur han ska tacka av sina elever, kan man visa honom detta. Antingen tar han det som en man och dansar hula-hula istället. Eller så tar han helt enkelt och plagierar den.

Ladies and gentlemen of the class of '99: Wear sunscreen.

If I could offer you only one tip for the future, sunscreen would be it. The long-term benefits of sunscreen have been proved by scientists, whereas the rest of my advice has no basis more reliable than my own meandering experience. I will dispense this advice now.

Enjoy the power and beauty of your youth. Oh, never mind. You will not understand the power and beauty of your youth until they've faded. But trust me, in 20 years, you'll look back at photos of yourself and recall in a way you can't grasp now how much possibility lay before you and how fabulous you really looked. You are not as fat as you imagine.

Don't worry about the future. Or worry, but know that worrying is as effective as trying to solve an algebra equation by chewing bubble gum. The real troubles in your life are apt to be things that never crossed your worried mind, the kind that blindside you at 4 p.m. on some idle Tuesday.

Do one thing every day that scares you.

Sing.

Don't be reckless with other people's hearts. Don't put up with people who are reckless with yours.

Floss.

Don't waste your time on jealousy. Sometimes you're ahead, sometimes you're behind. The race is long and, in the end, it's only with yourself.

Remember compliments you receive. Forget the insults. If you succeed in doing this, tell me how.

Keep your old love letters. Throw away your old bank statements.

Stretch.

Don't feel guilty if you don't know what you want to do with your life. The most interesting people I know didn't know at 22 what they wanted to do with their lives. Some of the most interesting 40-year-olds I know still don't.

Get plenty of calcium. Be kind to your knees. You'll miss them when they're gone.

Maybe you'll marry, maybe you won't. Maybe you'll have children, maybe you won't. Maybe you'll divorce at 40, maybe you'll dance the funky chicken on your 75th wedding anniversary. Whatever you do, don't congratulate yourself too much, or berate yourself either. Your choices are half chance. So are everybody else's.

Enjoy your body. Use it every way you can. Don't be afraid of it or of what other people think of it. It's the greatest instrument you'll ever own.

Dance, even if you have nowhere to do it but your living room.

Read the directions, even if you don't follow them.

Do not read beauty magazines. They will only make you feel ugly.

Get to know your parents. You never know when they'll be gone for good. Be nice to your siblings. They're your best link to your past and the people most likely to stick with you in the future.

Understand that friends come and go, but with a precious few you should hold on. Work hard to bridge the gaps in geography and lifestyle, because the older you get, the more you need the people who knew you when you were young.

Live in New York City once, but leave before it makes you hard. Live in Northern California once, but leave before it makes you soft.

Travel.

Accept certain inalienable truths: Prices will rise. Politicians will philander. You, too, will get old. And when you do, you'll fantasize that when you were young, prices were reasonable, politicians were noble and children respected their elders.

Respect your elders.

Don't expect anyone else to support you. Maybe you have a trust fund. Maybe you'll have a wealthy spouse. But you never know when either one might run out.

Don't mess too much with your hair or by the time you're 40 it will look 85.

Be careful whose advice you buy, but be patient with those who supply it. Advice is a form of nostalgia. Dispensing it is a way of fishing the past from the disposal, wiping it off, painting over the ugly parts and recycling it for more than it's worth.

But trust me on the sunscreen.

Crazy ones

Sånt som vi little rich girls do

Vi tänker på samma sätt, Paris Hilton och jag. En vecka i fängelse eller en vecka med halsfluss och fördragna persienner kräver båda en upprättelse i form av en ansiktsbehandling.

Bring on the dreadlocks

Den som har turen att bli hembjuden till oss samtidigt som det är tropisk hetta denna sommar kommer med stor sannolikhet att bli bjuden på Rum punch i trädgården.

Lagom tills dess att solen vandrar till höger och himlen blir mörkare blå kommer Eva Fröling själv att komma nedför trappan med en klirrande tillbringare. Om man kunde smaka på Karibien så tror jag att den smakar ungefär så här sött.

Du gör så här:

Fyll karaffen med isbitar ungefär halvvägs
Häll i en bra skvätt mörk rom
Pressa några färska lime
Häll i en hyfsad dutt med sockerlag (som du förberett och kylt såklart)
Toppa med lika delar passionsfruktjuice och ananasjuice
Gröp ur några passionsfrukter på toppen
Rör runt och lyssna på klirret

Om ni inte har turen att få komma hit under ovanstående omständigheter råder jag er att prova den hemma på egen hand.

Driven from the mainland to the heart of the caribbean.
Singing, woy yoy yoy, woy yoy-yoy yoy,
Woy yoy yoy yoy, yoy yoy-yoy yoy!

Från Göran till Eva

Årets julklapp var en upplevelse minns jag att jag läste. Min karlslok var inte sen med att hänga på den trenden och gav mig ett presentkort på Hagabadet som legat till sig i hemliga lådan.

Ända tills nu.

Jag bokade en ansiktsbehandling ungefär i samma veva som jag upptäckte en svartvit hård knöl på näsan, tänkte att hudterapeuten kunde få sätta tänderna i något riktigt aptitligt.

Det hela började bra, lite ansiktsvatten och rengöringscremer och ansiktsdusch och varma handdukar och ånga. Sen började hon med själva klämmandet. Plötsligt befann jag mig i mitt tonårsrum igen, med tårande ögon och svullet röd näsa stod jag framför spegeln och väste "den som vill vara fin får lida pin."

Hakan gick ganska bra, men det var bara början på hennes plågsamma färd över pormaskträsket. Pannan klarar man om man tänker att man genomgått två förlossningar, ett trick som jag brukar ta till även hos tandläkaren.

Men näsan.

AJ!

Hon klämde och klämde, tryckte, pressade, använde naglarna, pincett, grep och eventuellt en yxa. Jag tog tag om hennes handleder så hårt jag kunde och skrek "sluta nypas för fan!"

Eller inte.

Jag knep ihop och tänkte att jag skulle få blåmärken i hela ansiktet och en näsa som Göran Johansson.

Det fick jag dessbättre inte. När svullnaden lagt sig under oljan och hon färgat färdigt mina ögonbryn såg jag istället ut lite lite lite grann som Eva Fröling.

Foto på Fotö

En blöt midsommar blev en solig och skön midsommardag. Evert Taubes Fritiof Anderssons Paradmarsch fyllde bilen och vi skrålade Hej mina lustiga bröder! Sedan tog vi båten från Hjuvik till Hönö, hade medhavda hönökakor som vi mumsade på när vi satt på klipporna på Fotö. Taube kändes passande och vi tittade på lämpliga husköp när vi blir pensionärer. Om vi inte flyttar till Spanien, Bordeaux, Pampas eller Provence vill säga.

Hej mina lustiga bröder!

Sex krabbor på två musselbeten och blöta jeans upp knäna, finfin mjölkchoklad och varma vindar.

Kan bli en fin hemmasemester det här.

Bossincidenten

Jag har börjat åka buss igen, om det är något det tillför i mitt liv så är det bra bloggämnen. Det händer förvånansvärt mycket på en buss om man bara orkar titta. Idag behövde man inte ens göra det för att bli underhållen.

Bussen gör halt på en hållplats där en kille i tjugoårsåldern står och väntar. Jag tänker att han ser ut som en ung Bruce Springsteen, smal med rock´n´roll-tisha och jeans, skägg och stort hår, lagom ovårdad och med den för tidens självklara mp3:n.

Han går på i mitten, sträcker fram månadskortet mot maskinen tills den säger beeep. Han sjunker ner längre bak i bussen, läser en tummad pocket och trummar med fingrarna till musiken.

Det är bara en hållplats kvar nu, bra för jag är lite sen. Men bussen kör inte. Nej serru det var ju en ovårdad prick som hade fräckheten att stiga på i mitten av bussen och inte ens be om ursäkt för det.

Bussen står surt kvar och busschauffören våldför sig på micken.

- I den här bussen går vi på längst fram. Kom fram och stämpla så att vi vet att du åker med den här bussen, spottar han fram.

Killen sitter kvar, bemödar sig inte ens med att svara. Det är ju inte bara oförskämt utan precis vad man kan förvänta sig av såna där skäggiga smala män.

- Ja du hör vad jag säger. Jag kör ingenstans, fortsätter Goebbels och slår av motorn.

Vi andra vet inte om vi ska börja gråta eller skratta. Vi ser oss om med förvånade, förbannade, försenade blickar. Tänker på vad som är viktigast för bussen på rutten – att hålla tidtabellen eller jaga (redan instämplade) passagerare som går på i fel dörr.

Killen sitter kvar, helt oberörd, helt ovetandes om att anledningen till att vi stannar upp halva Göteborgs lokaltrafik är på grund av hans påstigning.

Hans öronsnäckor är djupt inborrade och allra troligast har han kommit i skön stämning till It's Hard to Be a Saint in the City.

Vi andra hoppar av, går den sista hållplatsen och tackar för uppiggande generationsklyftor.

Jag gillade aldrig skånske Elias och nu förstår jag varför

Vår prima primadonna

Lillskruttan har sannerligen fått en storartad begåvning för dramatik. Idag hade vi kommit överens om att hon skulle duka av fyra tallrikar (som vi samlat i en enda hög) efter middagen. Detta är numera en viktig del av hennes annars oförtjänta veckopeng.

Så efter middagen, när alla är klara och jag annonserar att det är dags för henne att kavla upp ärmarna och bära tallrikshögen de fyra metrarna bryter hon ihop.

Det är såååå orättvist. Såååå jobbigt, svårt, tråkigt. Tårarna trillar, droppar ner över ledsna kinder, ner på tallrikshögen i en minipöl.

När hon förstått att hon kan strunta i det, men samtidigt få ett avdrag på veckopengen börjar det formligen spruta ur ögonen på henne.

- Ååååh, jag gör väl det då, men sen ska jag inte vara ditt barn längre, gråtskriker hon.

Varpå hon dukar av, springer ut på studsmattan och skrattar med de andra barnen.

Nu var det dags igen. Hon råkade i konflikt med sin pappa på övervåningen om man tar av sig trosorna innan man går på toaletten eller efter. Innan sa pappa. Efter påstod hon. Ända tills The Drama Queen bestämde sig för att äntra scenen än en gång denna afton.

Gråten hörs över hela kvarteret och ganska så jättemycket över The Arks senaste som brorsan försöker träna in.

Jag lämnar brorsan vid datorn och kommer upp alldeles lagom till nästa teatraliska utspel.

- Ååååh, jag gör väl det då, men sen kommer jag aldrig mer att vara glad, vrålar hon som en skönt effektfull Grande Finale.

Hon kan bli något den här tjejen.

Hon kan verkligen bli något.

Ska köpa en boa så bör saken vara biff.

Not in this world

"Hon var klädd i hans jeans. De var alldeles för stora för henne, så hon tog ett brunflätat skärp och drog åt dem vid midjan. Hon tog en av hans vita linnekjortor från galgen. Drog in hans doft och tog på sig den. Knäppte knapparna en bit upp och fäste upp håret i en slarvig knut. Hon sminkade sig inte och lät fötterna flyga omkring i det fria, alldeles nakna, alldeles bruna."

Vi som lämnat Starlet och Harlekin och Danielle Steel beee-hind vet ju att verkligheten ser somewhat different ut. (Det killar tror är osminkad är i själva verket en jävligt omsorgsfullt "naturell" sminkning.) Jag som släpat mig fram i ett skick som överensstämmer med Harlekinbeskrivningen ovan (inte ett plagg jag tagit på mig har varit mitt) i fyra dagar kan berätta att det inte finns en enda romantisk ingrediens i den looken.

Killar. Drop it.

Den finns inte.

Inte på riktigt.

Inget ont som inte för något gott med sig.

Låt mig säga såhär:

Jag har sparat in rätt mycket schampo, balsam, rakhyvlar, krämer, hårprodukter, mascara och foundation de senaste dagarna.

Hrm, ja och deodorant och parfym också.

Det kan ju vara en effekt från hans Mac också

Nedan min sjuårige sötnos, redan bevandrad i Photo Booths roliga värld.

Det var flüssen och jag blev lite glad

Även om ni kommenterar lite dåligt så tror jag nog att de flesta av er ängslas över mitt sjudomstillstånd, ni vrider händerna i olust och letar letar letar efter nästa inlägg.

Lever Babban alls?

Jodå, det ska jag säga er att efter fem timmar på Axessakuten fick jag diagnosen halsflüss.

Jag är så glad.

Äntligen bevis på att mitt tillstånd finns. Det heter något bestämt, det orsakas av streptisar och det gör ont.

Nu har jag svalt första penicillindosen och alldeles snart ska jag sluta rapportera om sjukdomar.

Magic!

Jag har ett litet tips jag vill dela med mig av till alla sjuka martyrer. Igår låg jag instängd i sovrummet när jag plötsligt blev akut törstig. Jag var alldeles för svag för att stiga upp, och min hals klarade inte av att ropa på Mr Buzz därnere (han var djupt försjunken i Brandenburgers; The Third Reich´s Special Forces och hör dessutom lite illa).

Det var då jag kom på det. Greppade mobilen och skickade ett sms. Hörde signalen gå fram och en minut senare stod han där med juice och panodil.

Magic.

Senare samma kväll hade jag lagt mobilen på laddning i annat rum, men då fick uppfinningsrikedomen göra entré igen. Tänkte först fira ner en stor lapp genom fönstret som kunde dingla utanför vardagsrumsfönstret, men i och med valet av makens litteratur ansåg jag det relativt osannolikt att han skulle lyfta blicken från boken och se meddelandet. Ringde därför från hemtelefonen till hans mobil och lät meddela kvällens beställning.

Vatten och panodil.

Se det funkade det också.

Deja vu

Klockan är 04.37 och jag halvligger i soffan och utstöter små ljud som aaaaah och hhfffff. I natt hag jag svettats ner en bomullst-shirt och ett styck bomullstrosor. Vaknade med ett ryck och satte mig stirrigt upp i sängen i mina genomblöta kläder. Drog av dem och la mig ner, i en lika blöt säng med ett blött täcke och en blöt kudde.

Somnade om och vaknade med ett ryck i en ännu blötare säng, med ett ännu blötare täcke och en ännu blötare kudde. Rådigt hämtade jag min morgonrock och tänkte att den kunde funka som fin uppsugare. La mig i fotändan och vände på täcket.

Så kl 03.57 vaknade jag igen, precis som igår. Efter en halvtimmes vridande i numera endast fuktig säng gick jag ner och la mig i soffan.

På tv kan jag välja på The visitation (10 minuter kvar), Stolthet och fördom (30 minuter kvar) och A history f violence (25 minuter kvar). Jag kan säkert framkalla tårar till alla tre.

Ett glas jordgubbsjuice och två panodil på bordet.

Jag känner igen det här.

Det ska inte få bli någon vana.

Det är fruktansvärt synd om mig. Igen.

Det börjar bli lite tjatigt det här, inlägg om hur sjuuuk jag är. Måste dock berätta hur darrig och svettig och vissen jag har varit sedan fredag eftermiddag. Vaknade i morse med en hals som inte kan svälja, ett huvud som håller på att sprängas och bultande örontrummor. Lägg till en helt okontrollerad kroppstemperatur, ömsom paniksvettningar ömsom frossbrytningar.
Jag sväljer (inte så bra) två panodil så fort reglerna tillåter om jag orkar sträcka mig från sängen till sängbordet.

I morse gick jag upp runt 04.00 för att ta mig lite jordgubbsjuice varpå jag höll på att svimma och fick lägga mig i fosterställning på köksgolvet. Sedan blev det film på Canal+, en ganska puttrig amerikansk tjejfilm som jag grät floder till. Jag tror att sjukdomen gör mig extra blödig.

Nu är jag på någon form av kick och kan sitta upprätt för första gången på ett dygn.

Jag vet inte vilken vår jag senast varit så här sjuk. Vill minnas att jag råkat på både det ena och det andra ur sjukdomskartoteket.

Lepra kan vara det enda jag missat, men det kommer säkert lagom till semestern.

Hö i beskyllningens tid

Jag och min son var på GAIS-Elfsborg igår och det var ju inte utan att man fattade att planen skulle bli det stora samtalsämnet. Den såg verkligen förjävlig ut, mer brun torr gul bränd än man kan tänka sig dem i Australiens inland.

Jag tycker i alla fall att Magnus Haglunds efterspel var lite överdrivet. Som vi brukade säga på min tid; det är lika illa för motståndaren. Det spel som Elfsborg visade upp igår var så långt från mästarfotboll man kan komma. Långsamt, trögt, virrigt, desperat. Mängder av felpass och dålig rörelse, det såg mer ut som de redan har gått på semester eller svensexa eller djurparken med familjen. GAIS vann inte för att de spelade bättre, men de kämpade och slet till sig tre behövliga poäng.

Och till Haglund har jag bara en passning att komma med; där fick du för vattnad plast.

Inte ens ett skvätt från Yangtse?

En kollega basunerade ut i morse att hennes högsta dröm är att åka till Kina. Hon vill göra det nu. I morgon är inte bra nog.

Kina, intressant tänkte jag. Mittens rike. Funderade på om det var muren som lockade henne, eller den förbjudna staden eller terrakottaarmén eller sidenvägen eller maten eller templen eller kulturen eller folket eller vad? Kanske lite av allt, det brukar ju vara så man funkar.

Men icke. Det var shoppingen hon ville åt. En vecka i Kina borde hon hinna shoppa både Vuittonglasögon, Peakställ till dottern och Canadian Goose till sig själv. Och ändå gå plus på affären.

Kina är reducerat till ett exotiskt Ullared, varken mer eller mindre.

Jag antar att globaliseringen nått sin topp.

Tack moderna samhälle, nu kan jag dö i frid.

Tvåett

Apropå att Djurgården slog Blåvitt igår kväll med 2-1 så har jag hämtat dagens citat från Simon Banks. Djurgården har börjat mata långbollar, Blåvitt har börjat spela sig igenom mittfältet.

Under Stefan Rehn försöker IFK bli Dif, medan Dif under Siggi Jónsson vill bli lite mer blåvitt.

(…) Det är svårt att spela som Blåvitt vill 2007, men när det lyckas bär det långt (det har det gjort för Djurgården). Det är enklare att spela som Djurgården vill 2007, men det kan bära långt det också (det har det gjort för Blåvitt).

Han är en stor konstnär den där Simon Banks. Det vet man när man vill citera någon hela tiden, fast man får lägga band på sig och man inte vill verka för uppenbar, för frälst, för hängiven.

Det är ju ingen Simon-Banks-citat-blogg det här.

Även om man kan tro det ibland.

Snabb som en kobra

Vi har tagit det där med barnuppfostran på allra största allvar. Jobbar med servetten i knät, inga knivar i munnen, vänta tills alla är klara, tacka för maten, titta i ögonen när du hälsar och allt annat som hör livet till.

Så i lördags när fyraåringen hade vi gäster (eller främmat som det heter i Skaraborg). De hade tagit med senaste Bamsetidningen i present till lilltjejen och visste inte att vi såklart är värsta Bamseprenumeranterna. Och vi som vill ha trevligaste, mest väluppfostrade barnen tittar direkt uppfodrande på lillskruttan och säger i en mun:

- Nämen, vad säger man då?

Hon tittar på omslaget, på gästerna, på oss och säger:

- Då har vi två.

Överkokt och försvunnen

Visst. Det är underbart med sommarvärme. I alla fall sommarvärme och en plats på klipporna, med solbrillor, fötterna i havet och en fläkt i håret från Nordsjön.

Inte så mycket på kontor i inomhustemperatur 30 grader. Först trodde jag att luften stod stilla här inne dessutom, men nu ser jag att den faktiskt rör sig. Den darrar framför skärmen, vibrerar som en hägring. Fingrarna svullnar, kinderna kokar, hjärnan är slapp och lealös och har gått och lagt sig hängmattan.

Hey brain, come back here! Vi har ett jobb att utföra!

A confession

Hej bloggen. Jag har ett erkännande. Jag har inte varit speciellt sugen på att snacka med dig sista veckorna. Har häcken full av annat och allt som jag kommer på att skriva om är om min sjuårings fotbollsmatcher eller hur skönt det är att ha en studsmatta på gatan. Det kan man ju inte koka soppa på hur många gånger som helst. Men nu ska jag skärpa mig. Ge dig en ärlig chans att inte vara ett förpliktande bihang (jo så har jag sett dig) utan en rätt trevlig och användbar ventil. Jag ska vrida ur det grå inkråmet som en våt trasa. Hitta nya tankebanor, nya formuleringar, nya vägar. Vi har ju något, du och jag.

Läckan

Känns lite ensamt

Jaha.

Nu har vi kommit in i den där svängen när ni glömmer att kommentera igen.

Det kanske är värmen, det kanske är inläggens art, det kanske inte finns någonting att säga. Vad vet jag, tyst är det i alla fall.

Så kom igen, utmana er själva. Lämna ett spår.

Säg något.

Halva jag

Ibland faller svårmodet över mig. Jag har fortfarande inte klurat ut om det hänger ihop med biologiska cykler, hormoner, bakfylla, stress, hunger, koffeinbrist eller någon annan valfri faktor. Ibland tror jag att det kommer när jag kapslar in mig i mina hörlurar och sätter på viss typ av musik. Svårmodet eller melankolin kommer inte så mycket till Mika eller Robbie Williams. Depeche kan göra mig deprimerad dock, men det har helt andra orsaker.

Just nu gnisslar Pär Hagström ut ur lurarna in i öronen och hänger melodiskt melankoliskt över min helt egna privata inre avgrund. Jag vet inte om ni har en sådan, men jag sitter och betraktar min just nu.

Ett hål. En sorg. En bedrövelse. Jag vet att jag måste ta tag i det där hålet någon dag. Se det i ögonen och inte vara rädd. Klappa på det känna på det och förlika mig med det. Kanske till och med bli kompis med det. Bjuda på bulle och kaffemedmjölk.

Ni som känner mig vet att det finns där, ni som inte gör det har nog ändå förstått. Att min sorg är halva jag.

Vad skulle jag vara utan den?

Kvällen utan morgondag

På reklamfesten igår trängdes vi på den kullerstensbeklädda innegården i atensk hetta till DJ Daniel Lemmas musikval. Det dracks Corona med öppna halsar, i ett enda svep, de slank ner i takt med att svetten droppade längs halsen och ner för bröstet. Det serverades tacos med sting och vi fortsatte nationaldagsfesten glatt, skrattandes, dansandes som om det inte fanns någon morgondag.

Nåväl, i alla fall nästan. Vid ett tillfälle står jag och en gammal kollega nära den lilla scenen och rör oss försiktigt till musiken. Hon med handväska, jag med en halvdrucken Corona. Vi tänker att vi ska göra några schyssta moves och låta köttet luftas lite. Det är trevligt, alla är glada, det är en medelhavsstämning i luften och från och till stöter vi på kända ansikten. De flesta har fått en klädsam solbränna och ett tag känns det som vi är sådär fräscha 23 år igen.

Ungefär ända tills jag undrar om vi måste stå så nära högtalaren och riskera tinnitus.

Då inser jag att det är dags att ta på sig cykelhjälmen, lägga nycklarna i cykelkorgen och bege sig hemåt.

För varmt för klibbigt för jobbigt

Ikväll är det den årliga reklamfesten, vilket inte brukar innebära mycket mer än att branschens partysugna samlas i en enda lokal. Dock utvidgar jag mitt kontaktnät för varje arbetsår så festen blir mer och mer som en stor släktfest. I kylen här på jobbet trängs flaskorna från tre ölbackar, väntar på att bli kalla nog och på att vi ska lämna de surrande datorerna för dagen. Ute är det tropisk värme och ljusblå himmel. Här inne är det 28,3 grader och det mesta har lagt av. Air conditionen, idéerna, aptiten, de stora tankarna.
Puts väck.

Och som den snusförnuftiga mor jag ändå blivit kan jag redan nu visualisera morgondagen. Illamående i 28,3 grader.

Lockar inte so much.

Å andra sidan – hålla mig på rätt sida av fyllebarometern för att jag är rädd för morgondagen känns lite aningen för präktigt. Till och med för en morsa som jag.

Fan hur ska jag göra?

Om någon bara kunde sätta på air conditioningen så att jag får tänka klart.

Risken är ju att kylen får tänka åt mig annars.

Sjätteisjätte

Nationaldagen.

Stiligt.

Det kan man ju fira lite som man vill. I vår familj startade vi med frukost i trädgården och lite krocket.

Snart tvåårskalas med pompa. Och lite ståt.

Ikväll smäller vi champagnekorken till Zlatans 4-0.

En lunchbetraktelse

Falafel på lunchen. Framför vår bänk trängs fiskmåsarna med varandra om pommes frites-stumpar och majrove-leftovers. De är lika snuskiga som de alltid varit. Kanske snuskigare. Större än jag någonsin minns att jag sett dem flaxar de omkring runt Falafelvagnarna, hoppas på en förflugen kebabrulle, en bit friterad kyckling eller varför inte en plastkopp med stark sås? Råttor med vingar. Uppgödda på skräp, kan inte få nog. Krokiga näbbar och plirande ögon.

Konstigt att man tappar aptiten.

Så strax bakom oss, vid soptunnorna, pågår ungefär samma sak. Soptunnan bakom oss, på högersidan, den ”äger” en liten herre med silverringar på fingrarna och smutsiga byxor. På andra sidan härbärgerar en kvinna knappt en tvärhand hög. Hon hänger över den vänstra soptunnan med armbågen och håller sin pantpåse i den andra. När man lunchar vid kajkanten måste man bestämma sig för vilken sida man håller på. Vem som ska få ens tomburk. Gubben eller gumman. Höger eller vänster.

Som fiskmåsar.

Förra veckan hade de råkat i luven på varann. Ett regelrätt slagsmål om vems soptunna som egentligen var vems var upprinnelsen till att de kastade flaskor och burkar på varandra.

Undrar vem som tog dem?

Vilken märklig afton

Ja, ska vi ta och prata lite om det som hände på Parken i lördags? Och då menar jag inte Folkets Park i Lidköping, även om det kunde se ut på ungefär samma sätt from time to time. Där var säkerheten på samma pinsamma nivå, vi klättrade över staket, knep av staket, kröp under hela dansgolvet och dök upp vid toaletterna ganska så jordiga eller slickade oss helt enkelt på händerna och kopierade stämplar från de som betalat. Allt för att slippa betala den hundring (herregud detta var ju runt 1987 och hundra spänn var som tusen idag) som inträdet kostade.

Nåväl. Parken i Köpenhamn. Vi skrattade vilt och skålade hemma i lördags kväll. Jag i en folköl, Mr Buzz i brus-TREO och sjuåringen i O´boy. 3-0 och vad är det som händer? Tio minuter senare är känslan att vi kommer att bli överkörda. Dansken anfaller så frejdigt och ofta och farligt att de kommer att knappa in. Den känslan är tydlig.

Och så andra halvlek. Jag är uppe och stoppar om den allt gnälligare djurparksritande fyraåringen och kommer ner några minuter senare. Då står det 3-2. Snart 3-3. Sen får Poulsen spelet, den rultiga 29-åringen likaså, domaren freakar ur och Isaksson kommer in i t-shirt.

3-0 i alla fall.

Vilken märklig afton.

Då visste jag inte att jag skulle kräkas livet ur mig nio timmar senare.

Jag, lite disco trots allt

Jag vet inte vad som har hänt med mitt musiktycke. Kanske har det alltid legat där bak och lurat, kanske har jag inte velat veta av det, förträngt det, förtryckt det, förnekat det. Eller så är det en nära-döden-upplevelse likt mina kaskadkräkningar (ur näsan också, små stränga i rosa fy fan) under gårdagen som gjorde att jag inte orkar med mer svårmod. Neddragna persienner en hel dag när solen steker därute. Det känns jävligt lite disco.

Så idag I give to you världens kanske gladaste och poppigaste tunes.

Mika - Stuck in the middle

Konstig helg

Ja herregeud. Jag vet inte hur man sammanfattar en helg som denna.

Lördag natt (eller natten från fredagen om man så vill) vaknar jag av att Mr Buzz väser från badrummet om en hink. Klockan är 3.40 och mannen jag delar säng med har blivit magsjuk. Jag får för mig att om jag ligger med ryggen åt honom och öppnar balkongdörren så kan jag klara mig. Känner efter i magen. Den bubblar lite. Eller?

Lördagen går med andra ord åt till att leka ensamstående med avlastningen liggandes i ett mörkt rum i egna tveksamma kroppsångor.

Och sedan var det matchen. Jag vet inte om jag ska ägna ett helt inlägg åt bara den, för något liknande har jag aldrig upplevt. Förundrade sitter vi. Magsjukan, sjuåringen och jag och tittar på bilderna från Parken.

Sedan visste jag när jag gick och la mig. Magen rörde. Illamåendet kom krypande. Nej nej snälla inte mig. I morse kastade jag upp tio gånger den elfte kom bara små torra saftstrilar från de kraftiga sammandragningarna.

Jag tyckte väldigt synd om mig. Nu är jag lite starkare från yogurt men ändå svag och yr och trött och illamående och ska nog gå tillbaks till sängen och vila mig igen.

Vilken konstig helg.

Överraskning även för mig

Här sitter jag och lyssnar på Justin Timberlake och gillar det.

Det kändes oväntat.

Ibland leker de spion

Jag tror att vi kan ha gjort världens fynd när vi köpte vårt hus. Jag vet att det är svårt att tala fynd utan att nämna priser och marknad och fall och uppgång och räntor och amorteringar, men det är inte det jag menar.

Det körde så att säga ihop sig igår kväll. Herrn i huset skulle jobba kväll och jag var på föreläsning. Men på våran gata i stan serru där hjälps vi åt, precis sådär enkelt, otvunget och opretto som man önskar att radhuslivet är.

När jag kom hem hade barnen varit hos grannarna i en timme och satt just och åt köttfärspita. Jag fick en också och stod och snattrade i köket med grannfrun medan de fyra jämnåriga äntrade studsmattan. Grannarnas femtonåriga son hängde också på, med jeansen ungefär en meter under rumpan men med kalsongerna där de skulle. Han verkar tycka att de är skoj att brottas med de två sjuåringarna och sedan bjuda dem på tuggummi.

När jag kom ut från att ha stökat kring med disken en stund har de tagit av sig strumporna och springer på grässlänten. En annan grannpojk som är elva smög bakom bilarna och hyssjade med fingret när jag undrande tittade på honom. Han tycker också att de två sjuåriga killarna är kul att leka med – och smyga på – av en anledning jag inte känner till.

Ytterligare tjugo minuter senare när mörkret börjar lägga sig ropar jag in barnen för ett bad innan läggdags. De kommer släntrande med skorna i handen och ett jordtäcke under naglarna och ett nöjt leende på läpparna.

Elvaåringen har just skänkt sin Pokemonsamling till min son.

När jag kommer in för att släcka ljusslingan i deras rum luktar det kvavt. Jag öppnar balkongdörren på glänt och ser att han somnat med korten tryckta mot bröstet.

Gammal och kulturförfallen

Man vet att man håller på att bli en riktigt sorglig skugga av sig själv när man börjar hetssurfa efter svenska premiären av Shrek 3.

En njutning

Vi har blivit med ny tvättmaskin. Det är helt och hållet en materiell njutning, men en njutning är det. Vi står och hänger över den i källaren. Låter fingertopparna glida över knapparna. Förundras över de digitala funktionerna, den patenterade trumman och jeansprogrammet. Den är så fin.

Alldeles nyss satte centifugeringen igång. När vår gamla maskin centifugerade vibrerade soffan i takt med att köksmaskinerna slamrade och rasslade och ett godståg tycktes ta genvägen till centralen genom huset.

Nu.

Väser.

Den.

Och det bara lite grann. En viskning. En flämtning.

Jag tror att den till och med hänger upp tvätten på egen hand.

Du är väl lite rough around the edges?

Du vet väl att du inte behöver fila bort dina egenheter eller slänga den gamla fula lampan som du älskar? Att du inte måste gömma undan dina böcker om Deep Purple för att de inte passar i bilden och att du fortfarande kan beställa in pommes frites med majonnäs?

Du vet väl att det som sticker ut är det som gör att jag minns dig med värme? Att det fula och trasiga och tilltufsade och skavande och illasittande är det som gör dig till du? Om du är ett asgarv vill jag se det när du klär dig, när du väljer inredning, när du leker med dina barn.

Vi kan lägga soffkudden tillrätta och vi kan torka smulor tills vi dör. Vi kan köpa Elle Interiör och vi kan anlita en home styler och en personal shopper.

Och at the end of the day är vi så perfekt trimmade att vi inte längre intresserar någon.

Det kan bara bli bättre och på lördag är det som allra bäst

Det rapporteras om ett svenskt fotbollslandslag som hade svårt med det mesta på träningen igår. Den sämsta träningen någonsin sa Lagerbäck, men idag skiner solen kanske även över Stockholm och det är en ny dag, en ny träning, vilade ljumskar och matchen närmar sig.

Simon Banks beskriver det som vanligt allra bäst:

Olof Mellberg ser extremt harmonisk ut, men i övrigt var det på den nivån att jag ett tag var säker på att laget låg under med 2–1 mot de gula konorna.

Allt hänger ihop

Och så blir man lite glad igen

Tysken är utbytt

Klart ni minns Bellmanhistorierna. De som pågick från sjuårsåldern och ungefär fram till fjortonårsdagen och som inbegrep en norrman, en tysk och så den lille Bellman. De lever än idag, bland dagens sjuåringar är jag eeeeh... betryckt... att kungöra.

Det roliga i vår familj är dock inte så mycket att Bellman stannar kvar längre än grisen i svinstian eller att hans flaggstång kan peta Gud i röven, utan att vår sjuåring har svårt med exaktheten i ord.

Nä serru hemma hos oss är det Norsken, Torsken och Bellman.

En blandning av sött och salt

Och så inlägget we all been waiting for. Stockholmsresan.

För er som inte har barn alternativt är duktiga på att lämna bort de barn ni har så kanske det här inlägget framstår som en stor gäspning. För er som är som vi (dåliga på att ta weekends på tu man hand); stäng munnen och torka hakan. Det blir inte bättre än så här.

Åt 2 st luncher på stan.
Åt 1 st middag på stan (himmelsk sushi på Ljunggrens).
Åt 1 st middag i lägenhet.
Åt 2 st frukostar i lägenhet där vi gick upp, satte oss, blev serverade.
Drack 9 st latte från Juramaskinen.
Tog 1 st vacker långpromenad längs vattnet på Kungsholmen.
Såg 1 st fotbollsmatch på 40-tummaren.
Shoppade 1 st skjorta till herrn.
Shoppade 2 st toppar till Babban.
Lånade 2 st morgonrockar.
Trängde ner fötterna i 1 st ballerinaskor till Babban.
Hade 0 störande inslag.

Dessutom prat, prat, prat, champagne, kvällste på terassen och 1 st kändis i form av Mauro Scocco.

Lite barnarbete

Eftersom jag är hemma och vårdar kräksjuk dotter så fick även "möjligen smittsam son" också stanna hemma idag. Han må vara smittbärare, men han är pigg och springer ut och in till studsmattan i ren frustration antar jag. Att vara hemma med mamma som ömsom jobbar ömsom städar står inte högt i kurs. Inte heller lillasyster som inte ens har vett att kräkas i toalettstolen.

När halva dagen har gått är han så sur, så slö och så uttråkad som bara en sjuåring kan bli. Jag ser tillfället, hugger det i flykten. Undrar om han ville tjäna några kronor. Ja det vill han gärna.

Han får golvmoppen och varmt citrusdoftande vatten i en hink. Jag tar dammsugaren och ger honom instruktionen att gå efter mig med moppen vilket han gör. Väldigt nära. Hans och min rumpa brottas om samma utrymme. Små våta varma fötter lämnar avtryck på högblankt golv. Moppfransar som blöta sviskade mot soffötter och mot mattkanter.

Men ändå. Han visar sig vara en idog och noggrann våtmoppare på två våningsplan. För besväret får han åtta kronor, i enkronor. Dem ska han köpa tuggummi på Maxi för.

Senare står jag i vårt nystädade kök och gräddar våfflor till mellanmål. Lillfjompan skriker uppifrån att hon vill ha hjälp att få ner hennes docka från en hylla. Jag svarar att jag kommer. Om en stund. Ska bara grädda klart våfflorna först.

Då hör jag den lille hjälpsamme nasaren stryka förbi mig.

- Jag kan göra det. För fem kronor.

Tillbaka i verkligheten

Jag kommer alldeles strax, inom kort, om en liten stund lägga ut texten om en fantastiskt vilsam och vuxet avslappnad Stockholmshelg.

Ska bara torka lite dotterspyor från sängen, golvet, mattan först.

Magsjukan is in da house.

Skrattar bäst som skrattar sist

Det är lite lustigt exakt hur mycket man kan se fram emot att resa bort på tu man hand. Vi bestämde oss tidigt i vintras för just den här helgen, och på att ta X2000 upp. Jag slog till på 1:a klassbiljetter och i måndags var jag och införskaffade två glossy magazines. En som passar dam, en som passar herr. Strax innan vi passerar Herrljunga ska vi köpa varsin kopp tågkaffe.

Vänta ni som inte är föräldrar.

Ni kommer att bli precis likadana.

Vuxenhelg coming up

I morgon bitti åker jag och herrn i huset till Stockholm. Det ska shoppas och ätas i lugn och ro.

Jag tänker sena kvällar, jag tänker vin och god mat, jag tänker samtal som får ta tid och jag tänker minst tre nya plagg i garderoben.

Jag tänker inte så mycket Melodifestivalens blå skiva, Bamsetuggummin eller på att rita en djurpark.

Det är förbehållet barnvakten.

För övrigt

Jag håller på att ändra åsikt om den där Gavaldaboken. Den börjar bli riktigt varm och puttrig.

Tankar om erfahrung

Jag har alltid undrat hur man blir rutinerad. När jag var yngre verkade det så häftigt att vara erfaren, att ha en trygg rutinbank att luta sig emot. Nu har jag kommit på hur det funkar. Gör så här:

Se till att klamra dig fast inom ett och samma skrå. Gå till jobbet varje dag när klockan ringer. Låt åren passera revy. Upptäck en ny rynka runt ögonen, ett grått hårstrå i tinningen. Och säg hej till ditt nya, rutinerade jag.

Söt biff

Uppsummering innan läggdags

Jaha. Det blev inte så mycket sparka rumpa, var det någon som gjorde det så var det i alla fall inte Blåvitt. En pigg och trevlig första halvlek byttes mot en stor gäsp.

Ja fast åt Anders Svensson är det synd att gäspa. Han var riktigt bra och snart är det landskamp så alltid finns det något att glädjas åt i bedrövelsen.

Innan jag tar mig an Gavalda i sänghalmen vill jag bara passa på att lägga en liten kräka, en yttepyttig vämjelse, en brun kletig hög i betyg till Hjalmar Jonsson. Kan någon skicka tillbaka honom och hans taffliga fötter till den gejser som närt honom?

Så. Nokk. Nu lite fransk pocket med massor av punkter...

Precis nu

Precis nu är det avspark på Borås Arena. Vi sitter med jordgubbskräm i magen och tittar på matchen på Canal+.

Nu har det gått 1.02 och något säger mig att Blåvitt kommer att sparka rumpa.

Två i ett

Det här är min son om 20 år. Han gillar PSP och han gillar att passa hundar.

Han gillar för övrigt även Elfsborg, men det ska jag ta ur honom ikväll.

Burr

Sitter på jobbet med svettfuktig t-shirt och blöt sittdel som en direkt effekt av morgonens cykling. Har en begynnande molvärk i underlivet och finnar i nacken.

Känns som en fin tisdag.

Söndag kväll

Ännu en långhelg har passerat revy. Vi noterar en brännbollsmatch, grillkväll, stekt spätta i trädgården, en picknick och köp av en styck tvättmaskin.

Inte så många fler rader i Gavaldas kioskvältare (snart halvvägs nu) men ett hem i harmoni. Barnen doftar Bamses äppletvål och är alldeles slutstudsade efter många soltimmar på grannskapets studsmatta. Vi vuxna tittar på Jamie Oliver och håller en riktigt trevlig ton till varandra.

Det får duga inför veckan.

Use less paper

Just det. Tjejfest ikväll.

Världens bästa idé. En kompis fyller år och det ska firas med hela bekantskapskretsen på damsidan. Ryktet säger Tranquillo och rapporter kommer sänare.

Om jag var en medioker fransk forward

Den senaste tiden har jag haft det lite körigt. Beslutsamhet är inte mitt middle name, men den här vändan har varit den tuffaste någonsin tror jag. Det handlar om stora beslut. Det handlar om trivsel, om vart jag ska gå varje dag (ja i alla fall måndag till fredag) och det handlar om ägg. Stora välputsade guldiga ägg.

Jag resonerat undefär så här:

Säg att jag är en medioker fransk forward som fått spela lite då och då. Som springer och springer och som har tron på sig själv men som egentligen aldrig gjort ett riktigt viktigt mål. Inget som någon minns.

Låt säga att det i ett annat lag spelar en likadan spelare. En missförstådd talang.

Låtsas nu att ett lag vill värva båda två. Att de ska få spela i division ett (det är fortfarande inget allsvenskt lag som vill satsa på dem) och att de ska få spela varje match centralt.

Jag tror inte att division-ett-laget vet att mittcirkeln kommer att skimra. Jag tror inte att de vet att den andre är Zidane. En förklädd Zidane. En play maker i världsklass, en spelare som matar fram macka efter macka och om jag bara springer kommer jag att göra fler mål än någonsin tidigare.

So what´s the hook? Jo, problemet är att jag idag spelar med ett lag med världens största hjärta, som spelar på de mest välklippta mattorna, som låter mig springa lite hur jag vill, som jag trivs så bra i att det rister som ett öppet sår i mig så fort jag tänker på att lämna dem, som har ligans mest inspirerande och oortodoxa coach, som har kul kul kul på plan.

Det är jobbigt att vara jag.

Någon som fattar något?

Elfsborg-Blåvitt

På tisdag kommer hela min gamla arbetsplats i Borås att bege sig till arenan genom att ta sig ut på Rådhusplatsen, knalla ner för Allégatan, svänga höger vid Järnvägsgatan, gå den långa rakan förbi lokstallarna, känna doften från Max och sätta sig till rätta inne i betongklumpen bara för att få se Bananer i pyjamas säkra tre nya pinnar.

Perestrejka?

Just nu lyssnar jag på den här låten varje gång jag startar upp datorn, vilket brukar bli några gånger om dagen. Jag tycker att den har en rysk klang, som en avvaktande kalinka som lurar i bakgrunden. Fast som aldrig släpps ut. En uppdämd östeuropeisk sorgsenhet utan crescendo. Det kan man också behöva.

Speciellt när datorn strejkar.

Brett Anderson - The More We Possess

Kriminellt långsamt

I morse stod jag och min sambo där vi parkerar bilen för att ta oss till respektive jobb. Då kommer det en herre som ser väldigt suspekt ut. Inte så mycket för hur han ser ut, för hans utseende kan beskrivas som ordinärt, men hur han beter sig. Han släntrar fram, alldeles för långsamt. Han tittar sig omkring som om allt han ser är vackert. Som om tegelbyggnaden, parkeringsplatsen, bilarna, jag och min sambo, den illa åtgångna muren, gräsplätten och den överfyllda papperskorgen vore små uppenbarelser på hans väg. Och så går han så där provocerande långsamt. Jag ryser till. Här har vi med ett äkta psykfreak att göra.

När jag sitter i trygghet på bussen undrar jag ändå hur det kommer sig att någon som går långsamt och tar in världens färger och dofter mest framstår som en massmördare?

Det känns lite tomt

Blöta och söndertrampade pappersmuggar, förnimmelsen av ett blått streck på 21097 meter, vadhögt med gula svampar, ont i låren, ryggen, blåsor på fötterna och en tung medalj runt halsen.

Sedan är det över.

Eftersnacket är förstås fortfarande ett ljummet spår. Alla frågar, sms:ar, man firas som kontorets hjältinna. Men snart svalnar även det. Snart är det Kristi Himmelfärd och eventuellt dags för ännu en löprunda i den tysta skogen med alla backar.

Jag undrar varför.

Meningen har ebbat ut, sopats upp, suddats ut.

Säg hej till baksmällan.

Both sides

I morse rullade jag lätt åt höger ur sängen. Tog emot mig med armarna och med stöd av fönsterbrädet hävde jag mig upp. Jag skrek rätt ut efter första trappsteget och funderade en stund på om jag skulle ta barnens madrass och glida ner på. Det känns för jävligt och väldigt skönt.

Varvet som jag minns det

Så sitter vi här. Fyrans sport har just börjat, barnen ligger nybadade och oljehala i sina sängar och en kopp Persian Earl Grey ryker bredvid mig.

Det är första gången jag verkligen sitter och njuter efter varvet. Smälter intrycken, skakar i ömmande lår och känner mig duktig. (Och hör gubben smacka på mörk choklad ska tilläggas, det enda som stör idyllen just nu)

Jag minns att pulsklockan visade att jag hade 125 i vilopuls i startfållan. Jag minns att jag sprang på 10 blankt de första 2 kilometrarna och att jag undrade när pulsen skulle kännas normalt arbetande, inte skenande tickande fladdrande nervös och adrenalintoppad. Det försvann någonstans läng säldammsbacken. Då gick halva startfältet i startgrupp 10.

Jag minns Älvsborgsbron och att jag inte tyckte att den var speciellt tung, inte heller Eriksbergssidan tog på krafterna eller ens Göta Älv-bron. Däremot i takt med att jag såg bältesspännaren i vänster ögonvrå och Storan i höger, då tog krafterna slut.

Höfterna värkte och varje steg fick manas fram av reptilhjärnan. Täta checkar på klockan, ett maniskt räknande av sekunder och vad som återstår.

Sedan mållinjen, något som var menat som en spurt och lättnad, glädje, kramp.

Det var kul. Jag kommer nog att göra om det.

Men nu, njuta te och sport.

Vem kunde anat?

Att Lotta Bromé skulle vinna årets Eurovisionsschlager?

Det finns en i vårt hushåll som blev surare och surare ju mer röstningen framskred. Rumänien röstar på Bulgarien, Cypern på Grekland, Serbien på Montenegro och Lettland på Estland.

Ja och så Norge och Danmark på oss. Men faktum är att Eurovisionsschlagern har blivit en östlig uppgörelse och vi kommer aldrig att komma på annat än en 34:e plats vem Christer Björkman än skickar.

Skönt ändå att han med julstjärnan och den halva discokulan på huvudet inte vann.

Jag tyckte förresten att jag såg honom på varvet.

1.56.26

Så var det gjort. Det gick bra. Jag höll granntanten bakom mig (sprang förbi henne runt 9 km med det spänstigaste steg jag kunde uppbåda och ett leende som inte blottade några svagheter) och jag klarade släktkampen med 50 sekunder.

Om jag kommer ur sängen i morgon ska jag lämna en utförligare rapport.

Snett ute

Det har varit lite dåligt med bloggande de sista dagarna. Det beror mest på att det här kan ha varit den mest hektiska veckan i mitt liv. Jag hade planerat att ha en väldigt lugn vecka där jag kunde samla mig mentalt inför varvet. Gå och lägga mig tidigt. Dricka vatten. Äta pasta. Kolla klockbatteriet, spänsten i sport-BH:n, kratsa skorna.

Istället mycket jobb, fläng mellan konserter, middagar och den sista löpningen. Så torsdag morgon när jag står i köket och på stående fot tuggar i mig en tallrik special K och med andra handen torkar brödsmulor och det knastrar under fötterna på mig och disken står travad och torr och hånler mot mig skickar jag ett desperat sms till vår pålitliga städhjälp.

Kan du komma i morgon?

Hon svarar att hon kan skicka sin syrra istället.

Visst, vem som helst som kan förvandla kaos till ordning är okej just nu.

När vi kommer hem sent fredag kväll luktar det fräsch citrus i huset. Golvet blänker i kvällsljuset. Sängen är i avsaknad av knöliga, grusiga lakan och ser sådär hotellstärkt ut.

Jag ska just slå mig ner i fåtöljen och läsa igenom startinstruktionerna inför loppet när jag ser att kudden ligger dekorativt snett. Inte slarvigt snett, utan med en medveten 45-gradig lutning.

Ja nu när jag ser mig omkring är faktiskt varenda kudde i huset, badrumsmattan, tidningshögar, böcker och kaffebryggare ställda på sniskan.

Jag gillar inte så mycket.

Därför går dagen åt till att hitta tillbaks till raka linjer i huset, inte så mycket tänka lopp idag heller.

Ask the expert

Alldeles strax ska vi presentera ett stort jobb vi ägnat oss åt de senaste veckorna. Mitt jobb under presentationen är att leka expert på ryska revolutionen, bröderna Nobel och Rasputin.

Jag får inte blotta några luckor, det ska inte finnas någon information som inte jag kan svara på. Blixtsnabbt. Rappt och säkert. Utan tvekan.

De skulle bara veta att när jag sitter där och torkar kaksmulor från kinden så tänker jag allra mest på att jag har en kolhydratpåse i pulverform som måste tryckas ner innan kl. 11.

Någonting i luften

Igår var det ännu en match i sexåringens seriespel när Hovås/Billdal skulle få smaka på läderpiskan.

Vi har nog vetat, alla vi föräldrar som är något så när engagerade i laget, att just den här kullen har någonting alldeles speciellt going. Spel på tre planer igår igen och om man räknar samman slutresultaten slutade det någonstans runt 32-11 i vår favör.

Föräldrarna till killarna i det andra laget låtsades som det var kul ändå. De klappade och hejade, men vi såg hur deras leenden stelnade i ett förnedringens grymma grin. Hur de undrade hur vi kunde spela från målvakt till mål på en touch medan deras killar hade svårt att veta vilket håll de skulle.

Det är nog inte så att vi är talangfullare än vad de är. Inte heller så att Mölndalsluften är gynnsammare eller gräsplanen bättre. Men har man sju duktiga instruktörer med hjärta och engagemang så borde det bidra med något. Har man dessutom tjugofem entusiastiska killar som spelar fotboll varje vaken sekund, som är på varje extraträning och som får mer välplanerade träningar än Blåvitts seniorer, ja då har man någonting going.

Någonting väldigt speciellt.

Vassego

I know you´ll like it.

Seu Jorge - Life on Mars

Femton vuxna dansar tåget

Vad kan man hålla emot ett jobb där hela kontoret dansar tåget ut till eftermiddagstårtan?

Till och med revisorn såg road ut längst bak i tåget.

Så ska det se ut!

Tja vad säger man?

Lajlajlajlajlajlajlajlajlaj-laaj.

All we need is a little of your attention.

Usch för människan

Förmodligen är det för att jag har en dotter som är i princip jämnårig med den kidnappade treåriga flickan i Portugal som jag var tjugonde minut surfar ut och kollar om de hittat henne ännu. En mardröm större än någon annan. Ett vedervärdigt, skamlöst, lågt och sjukt brott mot en värnlös flicka i ett främmande land. Det går inte att tänka sig något värre. Inget straff, ingen sjukdom, ingen orättvisa kan vara större än ovissheten om var ens barn är. Om hon plågas. Om hon gråter. Om hon lever. Måtte fan ta den som gjort det och måtte den treåriga flickan med den droppformade irisen snart få komma till sin familj.

Allt annat är förstås förjävligt.

37 km denna veckan ladies and gents

Okej, ni får räkna med en del inlägg om Göteborgsvarvet den närmaste veckan.

Idag skulle jag till exempel vilja slå ett slag för adidas.com/running där man, efter man blivit medlem, kan fylla i sina träningsresultat och få kilometertider och annat skojig inspiration.

Nu kan man ju fuska. Det är ingen som kollar utan man lämnas helt och hållet till sin egen, tvivelaktiga moral.

Därför är jag extra stolt över att kunna publicera ett helt ofuskat träningsveckoresultat.

Återhämtning med kräksmak

Har just avverkat 11 fräscha kilometer i spåret och som den seriösa varvdeltagare jag är trycker jag förstås i mig någon form av recovery i påsform.

Gainomax har varit välkyld och smakat jordgubbsmilkshake hela förra veckan.

Nu var det dags för de tunga grejerna. Löplabbets egna rekommendation. Recoveryns recovery.

Vitargo jordgubb.

Jag mixar pulvret med kranvatten. Skakar. Skakar. Smakar. Spy?

Det smakar faktiskt precis som en munfull färsk spya.

Jag har fem deciliter kvar.

Då återstår viljornas kamp. Vem vinner?

Den som vill komma i form till varvet eller den med någon form av självbevarelsedrift?

Min egna husguide

På mitt förra jobb hade jag en kille som såg det som sin livsuppgift, eller i alla fall som sin arbetsuppgift att förse mig med tre-fyra nya sköna album i veckan. Det visade sig att vi hade väldigt snarlik musiksmak, med den lilla reservationen att jag hade fastnat i Bruce Springsteen-träsket och inte kommit loss.

Nu har vi inte jobbat ihop på nästan ett år. Och jag håller på att falla in i torka igen.

Vad dyker då upp? På posten förra veckan en cd med 124 nya, fräscha spår.

Kan redan nu säga att det här kan bli en favorit.

Pär Hagman & Cirkus Transmopol - Tramp On

Utraderad

Jaha.

Där försvann just vecka 22 ur almanackan.

Mycket hjärna och så lite hjärta

Min son tog som kvällsaktivitet ut sitt världslag i fotboll.

Målvakt:
José Reina

Backlinje:
Gary Neville
Erik Edman
Johan Karlsson

Sedan ville han ha hjälp så jag slängde in:

Alessandro Nesta

Mittfält:
Gattuso
Ronaldinho
C Ronaldo
Giggs

Forwards:
Kaká
Rooney

Någon mer som hittar ett fel?

Dags att ta kontrollen

Innan jag fick barn visste jag med bestämdhet vilka fällor jag inte skulle gå in i. När jag tänker på det så stod det mesta väldigt klart. Innan jag fick barn.

En sak jag absolut inte skulle göra var att låta barnen bestämma över musiken i bilen. När jag var liten var det nämligen P1 eller Sportradion som gällde alldeles oavsett hur mycket jag bönade och bad i baksätet. Där fanns inget förhandlingsutrymme och jag antar att jag slutade tjata någonstans där freestylen gjorde entré på marknaden.

Varför är det då så att Melodifestivalens blå eller svarta skiva går varm så fort man sätter rumpan i sätet?

- Är det blå skiva i?, hör man från baksätet.
- I så fall vill jag ha 3:an, sedan kan du hoppa till 9:an och sedan 16.

Det innebär Anna Book, Jimmy Jansson och The Ark.

Den blå och svarta skivan håller på att ta kål på mig.

Jag klarar inte mer.