En röst i sjön

Satt i godan ro med mitt kaffe, min eländiga morgonfrisyr och mina puffiga påsar under ögonen vid frukostbordet igår. Åt lite gröt med fikon, bläddrade i G-P. Jag är inte direkt klartänkt på morgonen och jag väljer artiklar lite hipp som happ, lätt disträ och ofokuserad. Bolibompa utgör bakgrundskuliss och jag petar med tårna i smulorna under bordet.

I denna setting får jag så korn på en liten artikel som handlar om en gubbe som känner sig lurad av alliansen på sin pension. Han trodde, innan valet, att han skulle få göra någon form av avdrag (minns tyvärr inte vilket) och på så sätt kunna åka till Kanarieöarna två veckor med sin fru.

Därav lägger han sin röst på Reinfeldt & Co. Nu känner han sig lurad. Det visar ju sig att pensionären inte har rätt till det där avdraget och att han inte alls kommer att få åka på en extraresa till Kanarieholmarna i år.

Nu var det ju så tursamt för gubben att han inte direkt satt tajt till, han hade ändå råd att resa med frugan. Men det var ju principen.

Så vid nästa val tänker han då rakt inte rösta blått. ”Man röstar ju inte på dem som sticker kniven i ryggen på en”, som gubben uttryckte det.

Ok. Egojävel till gubbe. Låt oss komma överens om en sak.

Att ha rösträtt innebär ett ansvar. Det innebär att man lägger sin lilla lapp i lådan för det parti man tror är bäst rustade för att driva AB Sverige. Att man tar ställning. Att man tycker att arbetslösheten, sysselsättningen, företagandet, miljöpolitiken, integrationsfrågorna, eller skattepolitiken är alldeles topp tunnor förjävligt misskött.

Att man ger ansvaret till den man tycker är bäst lämpad.

Att en semesterresa till Kanarieöarna är en direkt pinsam anledning att ta sig till röstlokalen för.

Och sen gå till G-P och lipa.

Skämmes ta mig fan.