Vi kom till Ullevi tio minuter innan matchstart. Det regnade sådär fiiiint som bara en sprinkler inställd på sin allra mest sprinkligaste inställning kan göra. Ett kort tag tänkte jag att det var passande väder. Om Göteborg nu skulle ta SM-guld efter elva år så är väl inramningen Göteborgsväder väl valt?
Hemma i garderoben hände ett jättefint och praktiskt skalställ, en skön mössa och varma vantar.
På Ullevi satt två damer i ulljackor och jeans. Vi bestämde oss hyggligt kvickt för att köpa varsin plastponcho. Med huva.
Där satt vi sedan som två vita kondomer och skällde på tolvåringar som sparkade på stolar, huttrandes och lite kissnödiga i en tilltagande snålblåst och skoningslöst regn. Jag svor över min poncho som fladdrade framför ögonen å ena sidan och som smet åt vid mitt blöta ansikte å den andra.
När vi pratade lät vi lite som Vivika Andebratt och vi höll våra handväskor i hårt grepp under capen. Jag hade med mig eget sittskydd.
- Jaha, då verkar det som vi ställer oss upp lite grann. Trevligt, sa vi när Ullevi började koka i 80:e minuten och Brommapojkarna stött in 1-0 mot Djurgården.
Jeansen satt klistrade vid vänster ben. Ponchon fladdrade. Håret var genomblött. Sminket hängde som på en full tvättbjörn.
Men Guldet.
Det kom hem till Göteborg.
2 comments:
men viveka andebratt tyckte att det var ja, riktigt trevligt.
Mmmm, det var verkligen trivsamt det här, hörde jag Viveka säga strax innan vi gick.
Post a Comment