Fas två

De sista åtta åren har jag trampat (eller åkt buss, eller bil, eller spårvagn) hem så snabbt jag kan efter jobbet. Jag har alltid bråttom hem för att hinna krama barnen, prata lite med dem, hjälpa till med läxorna eller med att göra prinsar och prinsessor av toarullar, hänga några kassar bakom en street hockey-kittad son eller bara pilla dottern i nacken när hon ser Bolibompa.

Idag var inget undantag. Jag hoppade på damcykeln och satte av i motvinden. Fyrtio minuter och en fuktig tröja senare var jag hemma och ropade "hallå" i hallen. Barnen satt vid matbordet och pratade, Mr Buzz var på andra våningen och bytte om. Ingen såg mig, ingen hörde mig.

- Hallå!, ropade jag igen. Lite högre den här gången.

De vid matbordet tittar inte ens upp. De fortsätter att prata om vad de nu pratar om.

- Är jag osynlig?, undrar jag.

De tittar uttråkade upp från sin hamburgare och säger "hej mamma" med förpliktigande blickar. Sedan fortsätter de prata om, ja, vad de nu pratar om.

- Hur har ni haft det idag?, försöker jag fast jag vet att jag inte kommer att få något svar.

De skyndar sig att äta upp, duka av sina tallrikar och skentvätta händerna.

Sedan springer de in till sina grannkompisar, samtidigt som Mr Buzz kommer ner och säger att han åker till en kompis nu.

Jaha. Tänker jag. Vad är det här för ny fas? Ska det vara så här nu? Vad fort det gick, hinner jag tänka innan jag tänker att OS, en bok, disken och bloggen ska få min odelade uppmärksamhet ikväll.