Femåringen och lekkompisen

Femåringen hade inga kompisar hemma i söndags, de var på utflykter lite här och där och hon var uttråkad. Ville leka.

Jag tog fram dagislistan men när vi betat av en sisådär fyra fem stycken och ändå bara fått prata med telefonsvarare tog jag en rövare och frågade om hon inte ville leka med S, en jämnårig tjej i fotbollen.

- Ja det kan jag göra, vad har hon för nummer?, svarade femåringen som i trans. Jag hade nog inte trott att hon skulle våga. De känner ju inte varandra egentligen, går på olika dagis och fotbollen dyker vi upp på med mycket glesa mellanrum. Men vem är jag att bedöma det? Om hon tycker att det är en bra idé så är det väl det?

Sagt och gjort. Hon ringer upp, presenterar sig och sedan är det klar. S hoppade jämfota av iver, hon skulle komma direkt.

De två sprang genast upp på rummet. Sedan ner. Upp. Ner. Lekte kurragömma med storebror och hans kompis. Klättrade i våningssängen, hängde i knävecken. Pysslade med glitter, filttyg, lim, kartong.

De var, som jag och Mr Buzz anade, av samma skrot och korn. Åtminstone i de timmar hon var hemma hos oss. Och visst är det något bra över det där? Att vara fem år och mötas och leka och inte tänka så mycket. Bara känna och göra.

Det borde man ta efter.