Space

Jag tror att alla mår bra om man får lov att skapa sig lite utrymme. Och att man kan säga det, rakt ut, oinlindat, rätt på.

Igår kväll ville åttaåringen sova hos oss, han var lite rädd på kvällen och ville inte sova själv. Vi gav med oss och sa att det gick bra att lägga sig i vår säng och att vi kommer om en stund.

Han somnade, insvept i båda våra duntäcken med ett hårt grepp om sin frottégris. Sängen var varm när vi kom upp och kröp ner. Han ligger så nära, andas fuktigt i mitt ansikte. Drar av mig hela täcket när han vänder sig. Ligger bara på min sida. Det är trångt, men mysigt.

Så i morse satt jag och pillade med bordsplaceringen till bröllopet. Han kom och ställde tusen frågor. Ville spela Buzz. Eller Monopol. Undrade om vi inte kunde gå ut och spela fotboll.

Vi spelade Buzz en stund. Sedan tog jag fram datorn för att kolla mina mail och kanske blogga lite. Mr Buzz (herrn i huset, inte programledaren på TV-spelet) satt på stolen bredvid och ringde ett samtal. Åttaåringen kröp upp i knät och undrade vad jag skulle kolla på. Vi har etthundrafemtio kvadratmeter stort hus, men sitter alla tre på samma kvadratmeter och andas på varandra.

Jag tror att lite halvtaskig sömn kombinerat med uppgivenhetskänslan att jag de senaste femton timmarna inte haft någon som helst privat sfär, la en fin grund för det plötsliga utbrottet.

Jag flydde upp på övervåningen. Stängde dörren och sa åt sonen att gå in till grannen. Lämna mig ifred.

Nu har jag dåligt samvete, men istället för att be om ursäkt skriver jag om det. Jag höll på att ätas upp. Jag behöver mina egna kvadratmeter ibland. Mina egna tankar och tid jag inte behöver redovisa för någon annan.

Nu ligger jag under täcket med gris och skriver.

Det känns skönt.

Speciellt som jag hör åttaåringen leka med grannpojken i sitt rum därnere.

Det är okej att vilja ha egen tid och det är okej att säga det.