Till försäljning

Efter allt snack här hemma om Affären (de tre gör ingenting annat, Pokemonbilderna har en enorm dragningskraft) har jag nu rensat ut några gamla garderober och hittat lite gamla barnkläder som jag lovat honom.

Han ska börja med att försöka sälja dem på Blocket och all avans ska gå direkt till honom och syrran, utan mellanhänder.

Vi gör vad vi kan för att hålla en Kommersenhelg på avstånd.

Risken är väl bara att han får, så att säga,
blodad tand.

Entreprenörsgatan

Min son och två grannkillar har kommit på en jättebra affärsidé. Den går, i kortversion, ut på att ta saker från sina hem och sälja på stan. För intäkterna ska de köpa Pokèmonbilder.

Jag har fått prata med grannfruarna om vad de får ta. Har sagt nej till att sälja Mr Buzz kostym, även om den säkert skulle ge en bra slant, även de böcker som han bar ner i en papperspåse nekades honom.

Han har varit otröstlig, tycker inte att han får sälja någonting. Vi har lovat att se igenom förrådsutrymmena, men samtidigt garderat upp situationen genom att säga att det kan bli svårt att bara ställa ut ett bord på torget sådär. Att man måste ha tillstånd.

Den ene killen ska baka en rabarberpaj att sälja som liten sidekick. Den andre ska koka kaffe och vi ska visst stå för saften.

Senaste planen oss tanter emellan är att boka dem ett bord på Kommersen.

Snart ska vi komma in på prissättningen.

Något säger mig att 150 kr för Barnens Bibel är lite att ta i.

Tack kompis

En god vän till mig har gjort något riktigt stort. Något som manifesterar vår vänskap, något som är så hedervärt att jag blir tårögd.

10.00 igår släpptes biljetterna till Bruce Springsteens Sverigespelning i december.

10.04 var de slut.

De som ändå är i fyrtioårsåldern, som bor i flådig lägenhet med golvvärme under parketten och inbyggda högtalare till och med på toaletten, som trots det, lägger sig i ett tält tillsammans med okända människor i snålblåst och strilande regn mellan fredag och lördag för att skaffa mig en biljett till konserten. Och lyckas.

De kan kalla sig fans.

Eller riktigt fina vänner.

In my face

Jag vet att jag är trettiofyra år. Jag vet att det per definition betecknar mig som medelålders. Jag vet att det finns de som är äldre, och att det verkligen finns de som är yngre. Jag har länge trott att åren inte satt några spår.

Tills igår när bilderna från internfotograferingen blev klara för beskådan.

Vad i hela helvetet? Vem har satt två ihopskrynklade clementinskal ovanför mina ögon? Vem är det som jävlas? Vem är det som tigger om det?

I hemlighet har jag gått omkring och undrat varför de inte frågat om leg på systemet de senaste tre åren.

Igår fick jag det obarmhärtiga svaret.

Rakt upp i ansiktet.

Trivs

Det är väldigt trivsamt på mitt nya jobb. Alldeles strax kommer Kent som masserar den som vill, eller pratar transfetter om man är mer upplagd för det. Jag ska nog gå på de där fasta tummarna mot axlarna just idag.

Varje morgon är det också ganska så najs att ta en runda i köket. Några värmeljus är tända, den ekologiska frukostbuffén är framdukad. Jag brukar ta en riktigt grov macka med philadelphiaost, skinka och lite grönt. Sedan toppar jag med en liten efterrätt; en halvgrov variant med hushållsost och aprikosmarmelad. Lite juice och kaffe. Ett plommon om det finns, annars några vindruvor eller ett äpple.

Jag är bortskämd and I like it.

Med den äran

Jag ville bara säga att Mr Buzz fick slå in sonens Andra Skolbok igår.

Riktigt så missunnsam är inte ens jag.

Warning: Highly addictive

Allvarlig varning. Om ni inte redan gjort misstaget - gå inte med i Facebook. Folk bits och kramas, taggar foton och skänker pengar. Skvallrar och nätverkar. Man får kontakt med folk man glömt och man får reda på vilka ens vänner känner.

Det är Mina-vänner-boken för oss med rynkor.

Och det är alldeles för kul.

Jag tycker han är rolig, Charles Bukowski

from my bed
I watch
3 birds
on a telephone
wire.
one flies
off.
then
another.
one is left,
then
it too
is gone.
my typewriter is
tombstone
still.
and I am
reduced to bird
watching.
just thought I'd
let you
know,
fucker.

Ingen hatt i potten i år

Tio spänn på att Blåvitt kniper guld i år.

Jobbigt jobb

Det är verkligen skitjobbigt.

Nu måste jag gå på ett av stans största upplevelsecenter. Resten av dagen.

Förmodligen måste jag trycka i mig en trist panini med chevre, honung, fikon, ruccola och soltorkade tomater i solen först. Och prata inte om det, en kärv latte till det.

Usch och fy.

Den som ändå slapp det här ekorrhjulet.

Saker som går i arv

Igår gjorde jag något elakt. Jag hade köpt omslagspapper till sonens första skolbok. Jättefint, med fotbollsspelare i alla dess former. Sonen var nöjd, pappret var fint, tejprullen redo.

Ja när vi ändå pratar om redo, så var även Mr Buzz det visade det sig. Han slår sig ner med matteboken i högsta hugg, klar att kasta sig över uppgiften att få slå in sonens första bok. Lärare som han är också, det här måste vara lika upphetsande för honom som en häckfinal för systrarna Kallur. Eller systrarna Kallurs pappa.

Så det är inte utan ett styng av dåligt samvete jag skriver det här. Att ha ett barn som går i första klass, det är stort, även för föräldrar. Eller kanske framförallt för föräldrar. Det är också förknippat med hejdlös nostalgi och bleka minnen. I mitt fall det väldigt tydliga minnet av hur min pappa med klumpiga fingrar, en rulle fotbollspapper och alldeles för mycket tejp gjorde det bästa av mina skolböcker.

Det låg mycket hjärta i hans omslagningar, men någon större finess kan jag inte ens med den bästa av viljor få det till. Snarare en bok som blev en skrynklig liten klump som inte riktigt gick att stänga. Jag gömde den i bänken. Hittade en metod på att ta fram den riktigt snabbt och slå upp rätt sida i samma rörelse. Ibland sneglade jag avundsjukt på bänkgrannarnas släta, prydliga omslag.

Tjugosju år senare slår minnet tillbaka med glasklar precision i samma ögonblick som Mr Buzz leende slår sig ner med sax, tejp, papper, bok och inte alls speciellt klumpiga fingrar. Ändå. Jag kan inte hjälpa det.

Jag tar hans rättighet ifrån honom utan omvägar, oförställt, obarmhärtigt. Säger att det är bättre om jag gör det själv. Minnet av mina egna vanställda böcker får mig att grusa hans upprymda förväntningar i en enda utandning.

Han ser lite ledsen ut.

Det får mig inte att känna mig bättre.

Godmorgon måndag

Vi startar med något snyggt direkt va?

Det börjar rätta till sig nu

En BK-lunch senare.

Vad hände?

Urk.

Är svårt bakis idag.

Hela världen gungar i takt med att en skön spya glider upp och ner i strupen och inte riktigt kan bestämma sig för om den ska fortsätta att misshandla diafragma och magmunnen eller om den faktiskt ska se till att komma ut. Upp. Än så länge är den kvar inombords.

Kundmöte klockan 10. Långsamt plågsamt ställde jag mig i duschen. Borstade tänderna. Deo. Mascara. Men det kunde ändå inte maskera hur jag egentligen mår. Kanske för att kroppen är S-formad och inte klarar att sträcka på ryggen, jag vet inte.

Funderade på hur jag skulle klara att gå till vagnen.

Ringde en taxi.

Vilken loser jag är.

Min utsikt måndag till fredag

Dagarna springer mig förbi

Jag har svårt att hitta den lilla betraktelsen i det stora skeendet just nu för allt som händer är så stort. Så nytt. Så snurrigt och så mycket. Så kul. Så spännande.

Och så känns det inte så givande att blogga om uppdateringar på iTunes, hur den nya adressboken börjar ta form eller att det är skitstörigt att gå från Ericsson till Nokia. Jag kan ju inte ens skicka ett sms utan att bete mig som ett tvättäkta mongo.

Ikväll ska vi ut och äta fint tillsammans här på jobbet. Jag kanske hittar nåt att skriva om där. En bit oxfilé kan mycket väl figurera som morgondagens inlägg.

Eller vad fan

Nästan alla ord börjar på S.

Idag ska jag gå hem klockan tre för att hämta barnen

Notera att alla ord börjar med bokstaven "S"

Sex timmars sömn sätter sina spår.

Hej vilken start

Jag tror vi kan säga att jag fått en tuff start här på nya bygget. Klockan närmar sig halv elva på kvällen och jag är fortfarande kvar. Mör men kvar. De andra visar inte en tillstymmelse till att packa ihop och knata hemåt. En har till och med tagit med sig morgondagens skjorta på galge.

These guys are tough.

Jag tror aldrig jag varit på jobbet så här länge. Om det inte varit fest då. Jag är helt enkelt byggd av annat virke. Ett som behöver sova. Träffa barnen. Krama maken. Läsa Bukowski.

Om en stund tar jag fan taxi hem. Någon förmån ska man väl ha.

Blubb blubb

Sorry jag är helt urblåst trött och blek efter den Stora Premiärdagen. Först lite mammanerver i ettan och sedan en hyggligt lång arbetsdag fylld av idéer, de flesta spolade vid hemgång. Nu slits jag mellan ännu ett avsnitt av The Shield och att festa till det ordentligt med manualen för min nya mobil. Men först får vi gotta oss åt allt nytt. Även om det suger märgen ur oss.

Det är bara sådana vi är

Vi har i helgen gått från rörig familj som skjuter från höften till värsta präktigt organiserade familjen. Hur då undrar du. Genom ett Excel-ark säger jag.

Jodå, Babban har skrivit en fyraveckorsmeny som vi numera likt trälar ska följa. Kanske sätter vi upp den med små gassiga magneter på kylskåpet. Kanske ritar vi små färglada morötter och prinskorvar på den.

Vi ska bli en sådan där familj man läser om i Buffé.

Men inte nog med att vi har fyra färdiga veckomenyer, jag har dessutom skrivit tillhörande inköpslista per vecka. Hur redigt som helst. Väldigt lite vi. Får se hur länge det håller.

Kanske till tisdag.

Big Day

I morgon är en stor dag i vårt hushåll.

Sjuåringen (snart i alla fall) ska börja ettan och jag ska börja mitt nya jobb. Idag har vi tvättat öronen och lagt fram prydliga kläder.

Bring it on!

Njet!

Jag vet inte vad jag ska säga.

På toaletten här på jobbet ligger Amelia sedan i somras och när jag slår mig ner därinne brukar jag bläddra några sidor i den och ströläsa lite. I ungefär mitten av tidningen finns samlarsidan Just nu! med små sköna tips och citat från redaktionen.

Jag vet inte om det är just det här numret eller om det är Amelia i största allmänhet, men Just nu! kan mycket väl trigga igång något våldsamt hos mig. Redaktionen har i sin iver efter nydanande upptäckter istället hamnat djupt i skamlådorna för att lyckas leverera följande tips:

Nu när solen skiner och kameran är framme – passa på att tänka ut en rolig och personlig bild som du kan använda till julkort i vinter. Plocka fram tomteluvor och ta med till stranden… eller gör en ”God jul”-hälsning i sand.

Jag tror jag måste sluta läsa Amelia nu, även på toaletten. Hur kunde det få ske? Varför stoppades inte pressarna? Ge mig städtips, vintips, sextips, träningstips eller vad fan somhelst. Herointips. Bankrånarlektioner. Råd om mord. Jag klarar.

Vad som helst som saknar tomteluva.

Svenskaste smaker

I mitt kylskåp just nu:

Dill, färsk lax, citron, palsternacka, rödbetor, västerbottenost.

På systemet just nu:

Några flaskor rött och några flaskor vitt som under dagen kommer att byta ägare.

På gång in ikväll:

Fyra gäster från Dublin, två från Kålltorp.

Var jag varit på semestern

Jag har läst rätt mycket i sommar. Allt kan jag inte rekommendera, men å andra sidan har jag inte ramlat över något riktigt bottennapp heller. Ibland tror jag att det är mängden som gör det. Det är så gött att lägga upp fötterna i soffan och get going. Ibland med ett glas hemmagjord fläder, ibland inte. Jag läser och när jag läst klart plockar jag fram nästa. Ingen reflektion ingen återhämtning inget avbrott. Rakt in i nästa upplevelse.

Jag antar att det säger lite om mig själv, men om vi lämnar det till dårsoffan så kan vi istället hoppa fram till vad jag tryckt i mig under semestern.

Jag började med Stig Claesson (Slas för er kulturella) och boken med den helt ljuvliga titeln Sov du så diskar jag. Här minns jag att jag fick en lätt släng av dödsångest så det var förmodligen därför jag hoppade rätt in i Sigge Eklunds tunna pocket Det är 1988 och har precis börjat snöa. Här dök det upp tankar på föräldraskap, att växa upp, att bli gammal, om ansvar och om sorg. Det vill vi inte ha för mycket av på semestern så då var det dags att ge sig i kast med sommarens kanske sämsta bok. Författaren var norrman och jag minns inte vad han hette men bokens titel har (tyvärr) satt sig, Wonderboy. Läs den inte, den är inte värd tiden om du inte är sjukligt intresserad av ekonomiska termer och norska aktiemarknaden.
Nu behövde jag något upplyftande och herregud vad rätt det visade sig vara med Montecore av Jonas Hassen Khemiri. Det var nog så här i efterhand sommarens bästa val men det går ju inte att nöja sig där, jag hade ett hysteriskt upparbetat lästempo och var fortfarande bara en dryg vecka in på semestern. Dags för Mitt Iran av Shirin Ebadi som avlöstes av Stieg Larssons sista bok Luftslottet som sprängdes och därefter en bok jag inte minns varken titel eller författare på men som behandlade ett indiska muslimer i England. Snabbt och lätt drog jag igenom Vi som aldrig sa hora av Ronnie Sandahl för att sedan avsluta själva femveckorsorgien med den charmiga En berättelse om traktorer på Ukrainska.

Mr Buzz har läst ungefär samma böcker (vi är inte gifta men väldigt käcka, vi har dessutom likadana träningsoveraller) men i annan ordning och med fyra-fem krigsböcker för en skön feel-good-känsla.

Nu jobb. Läskurvan lär dala, men ikväll tänker jag kicka igång biografin om Charles Bukowski som jag sett fram emot länge.

(Dessutom förstås Bröderna Lejonhjärta och tusen olika mysterier med Lasse & Maja. Förhoppningen är att barnen blir precis lika verklighetsflyende som vi.)

A-R-T-I-K-U-L-E-R-A-!

Någon mer som upplevde det oerhört förvirrande med just Glenn Hyséns (ja jag tänker hålla mig till minst ett inslag om dagen om denna man) snabbsprutande kommentarer igår? Det gick ju inte att höra skillnad på om han sa Villa, Wiland eller Viasat.

Någon av dem var bra enligt Glenn i alla fall.

Avklätt och avklarat

Så. Elfsborg blev överkörda av den spanska armadan igår. Även om det var väntat med en förlust så hade jag inte räknat med att jag skulle skruva på mig i soffan i någon sorts pinsamhetsspasm. Jag tycker att det är så jobbig när miljoner blickar riktas mot Sverige (även om det är Borås) och vi väljer att skämma ut oss. Jag har tidigare ondgjort mig över Elfsborg oförmåga att smälla på, men då har det handlat om allsvenskan. Motståndet var ju förstås betydligt bättre men att stå på spansk bortaplan och vara feg hjälper knappast.

Och som varenda gång ett svenskt lag spelar mot ett topplag påminns man om hur snabbt man blir avklädd. Igår tog det sju minuter att klä av elva boråsare.

De som till och med knutit dubbelknut på skorna.

Hysenklass

Tobias Hysén verkar också undra vad farsan höll på med.

- Han skulle la va häftig, blev hans spontana kommentar till varför Glenn sagt att han var klar för Blåvitt.

Och häftig det var han ju. Först supporterbuss till Kalmar (fem timmars möjlig tid till inmundigande av diverse starkdrycker) sedan upp på räcket och så ville han ju bara så gärna få leverera en nyhet som klacken skulle älska. De skulle ropa hans namn, han kunde redan höra hur de taktfast skulle hamra Glenn-Glenn-Glenn över Fredriksskans. Han är Kung igen. Inte över Wembley den här gången, och inte på grund av vältajmade glidtacklingar, men känslan sitter kvar i hans kropp. Han minns den exakt. Hur han höjer armarna mot skyn som om det inte fanns någon morgondag. Hur hyllningarna inte ville sluta skalla på läktarna och skönt det var att vakna upp följande morgon med lite stela vader och en ömmande ljumske, men med segerns söta smak i munnen.

Då gör det inte så mycket att nyheten inte riktigt överensstämmer med verkligheten.

Han ställer sig på räcket.

The rest is history.

I klacken, iförd matchtröja och ställer sig på räcket och levererar felaktiga nyheter

Någon mer som gissar att Glenn var aningen på lyset igår?

Slakten i Almirida

På torsdagen spelades den återkommande tennisturneringen Almirida Open på Kreta. De entusiastiska deltagarna hade inte bara som uppgift att besegra varandra utan även den heta kretenesiska solen.

I sanningens namn bjöd tävlingen inte på någon större spänning - men däremot på en strålande uppvisning av vinnaren. Mr Buzz stod efter tre matcher som solklar vinnare efter att ha förrättat välsnittade slicar, distinkta backhands och rappa servar. Han såg minst sagt het ut och enda hotet mot 2008 års upprepning är att han möjligen inte kommer att vara på plats.

Han somnade med en Hellas i handen och medaljen kring bröset.

Under äktenskapligt tvång,

Barbara

Vem vet?

Kan det vara så att i jakten på ett lyckligt liv finns bara flyktiga stunder av lycka som ska tillvaratas och avnjutas innan de försvinner?

Just our luck

På semester i hett medelhavsland är det meningen att man ska slappna av. Ligga i skuggan och dåsa, piggna till av en ananasjuice med klirrande isbitar och läsa riktigt långsamt i en halvblöt pocketbok.

Så.

Är.

Det.

Inte.

För.

Oss.

Inte det minsta faktiskt. Våra barn kan om man är snäll beskrivas som aktiva, om man är lagom elak som vilda och om man vill vara riktigt vass som dampiga. En springer åt ena hållet en åt det andra. De kollar aldrig bakåt och knappt framåt. De tror att de är hemma fast vi är borta och att de hittar hur lätt som helst.

- Så, nu tar vi oss ner till middagen, säger vi och öppnar rumsdörren. Jag tänker att de solbruna små liven med nyduschat hår och rena kläder ska ta sina föräldrar i handen och långsamt bege sig ner mot restaurangen. Kanske berättar de en liten anekdot om vad de gjort under dagen, eller så går vi bara som en fin väluppfostrad tillrättalagd trevlig liten familj.

Vips så är de borta. En har gömt sig någonstans på vägen ner och leker spion. Den andra tar full fart i nedförsbacken med smattrande flip-flops och brakar rakt in i första bästa bord, meter förbi hovmästaren.

Det är så tröttsamt. Och jag förstår inte varför. Jag beskyllde Mr Buzz gener för att vara ansvariga tills jag kom på att mina föräldrar kallade mig för Eld-i-röva. Min sambo flinade och erkände ändå att han blev kallad för Helfläng.

Jag antar att we had it coming.

Eld-i-röva och Helfläng får inga prydliga, stillasittande barn.

Semestern är över

Jag ska inte hymla. Vi har kommit hem välgödda på valnötter, honung, friterad halloumi, kall Mythos och röda tomater. Vi är bruna och utvilade och har läst tre böcker var, spelat Uno, volleyboll, fotboll och tennis. Men allra mest har vi legat vid poolen eller på stranden. Däremot gjorde vi inte heller den här gången anspråk på att se Knossos eller Retymnon eller Heraiklon eller Samariaravinen. Näpp, vi har frossat i sol och vila och förtjusning över att sonen har gått från försiktig poolbetraktare till kanonkulefarande blötdjur.

Nu är vi hemma. Det känns fint. Vi är så redo vi kan för att starta upp hösten på måndag morgon. Speciellt om man blundar och ser vägen från hotellet ner till byn. Från bergslunden ner till Medelhavet var en promenad på ungefär tio minuter och en orgie i botanik och gastronomi. När jag tänker på det så kunde vi ju intagit vår lunch där och då, på grusvägen ner. Olivträden avlöstes av lime- och citron-träd, fikonträd, vindruvsrankor, aubergineplantor och päronträd.

Då ler jag lite.

När katten är borta dansar råttorna på bordet

Jag vet inte om det blir några fler utlandsvistelser för min del.

Så fort jag lämnat landet börjar det hända riktigt scary saker. Anders Lundin sätter i halsen och Marcus Berg skriver på för Groningen. Vad är det som händer? Kan man inte vara borta i mer än fem minuter innan landet håller på att kajka ihop?

Så, något mer jag bör veta om?

Later alligator

Det här blir det sista inlägget från svensk mark på en vecka. (Eventuella husrånare göre sig icke besvär. Babban har fixat med vaktavlösning.) I eftermiddag tar planet fart från Landvetter och sedan kommer jag mest att ägna kraft åt att samla kraft. Resväskan bågnar av nya böcker och lite av min nya bikini som får göra storstilad premiär för i år.

Om det finns en dator med uppkoppling på plats så vet ni att jag rapporterar, däremot har jag inte bekantat mig med mobilbloggande ännu så det blir helt enkelt inget med det.

Simkorven är nedpackad.

Nu drar vi.

Hårt

En liten liten myggfan har petat in sin lilla trumpetsnok vid min sons öga och därmed utkämpat sitt livs slag. Svullnaden håller sig på ena ansiktshalvan, Clarityn gör sitt jobb och om ett par dagar ser han nog ut som sig själv igen.

Det enda jag oroar mig för just nu är att de övriga i chartersällskapet till Kreta ska tro att det pågår aga i familjen Buzz. När vi står vid gaten i morgon kommer de att snegla lite surt på oss, se till att få byta rum om de hamnar bredvid vårt, och allmänt sett vara avvaktande och kanske lite rädda.

Det måste vi se till att utnyttja.

En sinnesslö rapporterar

Dagarna går och jag blir allt mer sinnesslö. Idag tvingade alarmet upp oss redan 08.10 vilket höll på att bli min död. En plågsam sådan.

SMHI hade ju utlovat ett mindre högtryck när vi planerade en heldag på Brännö. Det blev några huttrande timmar hukandes i någorlunda lä innan vi (äntligen) fick hoppa ombord på färjan tillbaka till civilisationen.

I övrigt går dagarna mest åt att ha massor att göra men inte få något gjort. Det är väl det som kallas semester.

Årets tur

Årets Baldertur skulle avverkas igår. Jag är nämligen övertygad om att om nu vädret är som det är (deppigt) så finns det andra saker att ta till när höstnedstämdheten ska pressas bort. Medicinen stavas B-A-L-D-E-R. Ta en dos omgående om ni inte redan gjort det i år.

Mr Buzz var min motsträviga partner in crime igår, kötiden var satt till futtiga femton minuter och barnvakten sprang omkring någonstans runt Farfars bilar. Det ska sägas omgående, att Mr Buzz inte njuter speciellt mycket av sådana här spektakel. Han kallsvettas, suckar, surar, spänner sig. Jag har lärt mig att det är övergående och att han kan behöva lite spänning i sitt liv, så jag ignorerar hans attacker och står och sms:ar i kön eller pratar om att växla pengar eller köpa bikini. Avdelning Avledning om ni förstår.

Så är det vår tur. Vi slår oss ner i tåget och spänner fast bygeln. Då accelererar paniken, han förstår inte varför vi gör detta överhuvud taget, jag har ju vid närmare eftertanke tvingat honom ner i Baldertåget. När vi tar sats upp för första backen kryper ångesten utanpå kroppen på honom, händerna fladdrar över benen och räcket och bygeln, han vill än en gång understryka att det här inte är det minsta roligt. Inte nåt.

Sen tjuter jag i ungefär enochenhalv minut medan han fortsätter att muttra sitt mantra om hur tråkigt det är bredvid mig.

Ända tills vi bromsar in och turen är över. Jag torkar tårar från kinderna och Mr Buzz ser riktigt upplivad ut.

Det är först när han säger att det var riktigt kul och undrar om vi ska göra det en gång till som jag dänger handväskan i huvudet på honom.

Transformers II

Jag ska alldeles snart sluta tjata om vårt nya rum (som vi igår kväll spelade kort i, sittandes på heltäckningsmattan). Men Världens Finaste Garderob är bevärdigad ett antal okritiska och prisande inlägg. Här några före och efter-bilder, tyvärr tillåter den lilla ytan inte så många överskådliga kameravinklar.

Men håll till godo håll till godo.

Timell och Timell

Det börjar likna rena renoveringsporren här på Babbans blogg. Nu ser vi dock ljuset i tunneln. Golvet är mjukt mot fotsulorna, själva möbeln är snart på plats, bara fondtapetväggen som saknas. Det känns gott i magen att ha ägnat lite kraft åt att hotta upp här hemma. Kanske kan vi tillåta oss en film och en kopp te i kväll.

Om man kan dra in burken i vår walk-in-closet vill säga.

Trutt

Jag är alldeles klibbig. Luktar gammal farbror och har värk i ryggen. Från övervåningen hörs skruvdragaren och lite slag från hammaren.

Vi har jobbat sedan 09.00 i morse, nu är den 22.57.

Det blir fint.

Det är inte det allra minsta som sommartorpet

Det började som en rolig grej, eller snarare som en grej för att verka lite duktiga och döva det dåliga göra-ingenting-samvetet.

Igår på förmiddagen började vi rensa ut vår klädkammare. Den har sett ut som en skräpbod/pundarkvart sedana vi flyttade in för fem år sedan. Så när alla väskor och pärmar och kläder och påsar och skolbetyg och nålkuddar var utrensade såg vi att de vita väggarna var ganska illa åtgångna. Käckt och vesselkvickt hämtar jag en burk med vit färg och sätter igång projekt Fräscha vita väggar.

Det droppar feta vita fläckar på laminatgolvet. Jag trampar i dem, men det gör ingenting för det här golvet måste ju vara originallaminat från sextiotalet. Det bör vi ändå byta ut och när vi tänker på det så vore det ju riktigt cool med en pradalik walk-in-closet med skohyllor klättrandes på väggarna och en glenchecktapet som fondvägg och en burrigt mjuk heltäckningsmatta när man sitter där och väljer outfit på morgonen.

Men skillnaden på att drömma och på att utföra (spackla, riva mattor, tapetsera, flytta skrymmande garderobsjävlar) tog musten ur oss på kvällen.

Tysta och tomma satt vi och tittade på eländet som inte går att stoppa. Hjulet är i rullning, tärningen är kastad. Färgklickarna på golvet skrattar åt oss, garderoberna lutar mot varandra från en illa åtgången sockel, gapande borrhål från väggarna tittar frågande och undrar varför vi drog igång det här.

På Sommartorpet och Room Service och alla andra renoveringsprogram ser det ju charmigt och trivsamt ut. Inspirerande.

Lite måla klipp klipp, lite lägga golv klipp klipp lite tapet och sedan glada leenden.

Nåon borde förbjuda de där programmen i kombination med ledighet och dåligt väder.

Knarkdotter

Min dotter är svårt sockerberoende. Hon formligen kastar sig över allt som innehåller socker. Kakor, bullar, sylt, godis, glass åker ner med ett glatt svish och lämnar bara ett litet rött eller brunt eller vitt spår i mungiporna.

- Får man bara en?, brukar hon fråga när vi andra har inte ens hunnit uppfatta att hon redan satt i sig första bullen.

Vanlig mat däremot tas emot med stor skepsis. Det spelar ingen större roll om det är köttbullar eller torsk, kyckling eller entrecote. Alla födoämnen är ointressanta och enda anledningen till att hon över huvud taget sitter ner med oss är att vi tvingat henne.

Så i veckan när hon var hembjuden till en kompis ville hon bara ringa henne först, innan vi skulle sätta oss i bilen. Hon var sjukt glassugen och visste inte om efterfrågan rimmade med utbudet.

- Hej, det är jag. Har ni nåt hemma hos er?, frågade hon när hennes fyraåriga kompis svarade.

Som en skönt desperat pundare ute efter ett fix. Hon lade på luren med ett leende.

- Då åker vi.

Vin och blod

Vi blev hembjudna till några grannar igår kväll. Sist vi träffades försökte vi imponera på dem genom att bjuda på Beringer Zinfandel eftersom vi vagt påminde oss om att de var lite vinsnobbar. Träffen dessförinnan låg nämligen höljd i dimma.

Regnet föll envist, mörkret sänkte sig, det tändes ljus och vi pratade om att det känns som november. Värden hade sprängt ett blodkärl i ögat och om man tittade på honom från höger var det svårt att äta av den hårda getosten och den söta mangon.

Men vinet slank ner. De har en vinkällare som de med typ en kvarts mellanrum slinker ner i och fiskar upp en ny årgångsflaska. Vi försökte verkligen bete oss. Vi slängde oss med lite druvsorter och jag nämner allt som oftast att vi har en Amarone stående hemma i vårt ynkliga lilla vinförråd. Det brukar ta skruv.

Sen minns jag inte mycket mer. Glimtar av ett paraply som fälls upp, gummistövlar på fel fötter och ett surt skämt om det blodsprängda ögat.

Vi måste sluta träffas så här.

Varaslätta sedd från bilen med mobilen

I Arns fotspår

Just hemkomna från en - just det - regnig utflykt down memory lane. Telefonkonferenser, nattliga sms och tidiga morgonsamtal låg till grund för dagens planering, tre kusinfamiljer emellan. Målet för utflykten var Lidköping med Rörstrand och Läckö slott på schemat, dessutom skulle det frossas i de gamla hemtrakterna i form av fotbollsplaner, nedlagda färgfabriker och nostalgiska caféer. Med regnet i ryggen och nordanvinden rakt framifrån bokade vi av själva tältmomentet på Kinnekulle redan i morse.

Allt som allt var vi 11 glada men blöta turister som fick se Ernst Billgrens utställning på Läcko, som shoppade lite i fabriksutförsäljningen på Rörstrand, som skippade kebaben men som tog en klassiskt rullad leverpastej-thékaka på Nordpolen i Vara.

Jag träffade till och med en gammal klasskamrat som fick en av herrarna i sällskapet att förbanna sina gröna gummistövlar men kompensera det genom att stoppa babystrumpor i kalsongerna.

Nu är vi hemkomna, de tolv timmar gamla blöta strumporna ligger i tvätten, en kopp Roiboos har värmt magen och Ljungberg har skrivit på för West Ham.

Sicken dag.

Vi glömmer campingen i Verona just i år

Jag antar att det var strax efter den lilla tältincidenten som vi bokade en all-inclusive till Kreta.

Tältar bäst som tältar sist

Jag vet inte hur man bäst beskriver Friluftsvaror i Mölndal. Det är i alla fall en jävligt trång och rörig butik som allra mest påminner om en prylbod där allt kostar tio kronor. Dessutom har de lätt den suraste försäljare jag någonsin stött på. Han står helst med ryggen åt kunderna och meckar med nåt litet kardborreband och när man närmar sig honom drar han en suck och tittar på en med en ointresserad översittarblick.
Men av någon anledning drar vi oss dit allt som oftast när vi är ute efter något friluftsaktigt. Igår vankades det till exempel tält. Hela ofriluftskunniga familjen ska nämligen tälta (nåja en natt klarar väl vem som helst) nästa vecka. Och vi som inte kan speciellt mycket hade fått rådet att köpa ett kupoltält, det verkar vara det sänaste.

Våra otränade ögon tyckte att prylboden hade en massa fräsiga tält och valet föll till slut på ett grönt med plats för fyra och med ett litet förtält. Mr Buzz ville gärna investera i ett campingbord-set med tillhörande fastsatta stolar, men där fick jag bryta in och påminna om den föreliggande uppgiften – en natt, inte ett liv i tält.

Sagt och gjort, tältet inhandlat och instuvat i bilen. Det var dags att hämta barnen och prova att sätta upp det i trädgården.

Ni som är damer vet hur upphetsande det kan vara att se sin man kraftfullt ta tag i praktiska ting. Hur han plockar fram sina snickargener, fäller ut en tumstock, räknar efter, drar fram en kort blyertspenna och gör en markering. Hämtar sticksågen… ja ni fattar.
Mr Buzz tog sig an uppgiften att testa tältet när vi lite uppskruvade och campingglada kom hem. Kanske kunde vi bli en sådan där käck familj som åker Europa runt på somrarna? Rotterdam, Antwerpen, Alsace, Verona, Genua, Pisa, Siena, Antibes, inte vet jag men plötsligt kändes det som världen öppnade sig genom en tältduk.
Barnen blev inbjudna att delta, men valde att ointresserat titta på från balkongen innan Bolibompatrumpeten ljöd och de tacksamt avlägsnade sig.

Det som utspelade sig på gräsmattan vet jag inte så mycket om. Mer än att det 1,5 timme senare har vänts uppochner på tältduken och förts in två pinnar. Det finns ingen jävla instruktionsmanual, muttrade sambon och surade lite över alla pinnar och tampar och snören och stora dukar som lågt irrationellt spridda över gräsmattan.
Jag gick ner för att försöka vara en hjälpande hand. Det slutade med en illa spänd, halvt uppsatt, sned och pösig historia ytterligare en timme senare. Därtill en styck mycket irriterad Barbara, en tilltufsad handy-man och en smärtsam insikt om att den scen som utspelat sig mycket väl skulle kunna platsa i både Sällskapsresan, Papphammar och Fleksnes.

På måndag är det skarpt läge.

Kanske kanske inte?

Och om vi ändå berör ämnet beslutsångest så är det stora samtalsämnet här hemma:

Restresa till värmen eller inte restresa till värmen?

Jag antar att vi funderar ända tills de tar slut.

Ett inlägg jag inte helt fick ihop, men ändå

Jag lider av beslutsångest. Oftast inte gällande de stora besluten i livet som hus, man, barn och val av bil. Nä då slår jag till snabbare än besiktningsmannen hunnit stava till f i f-u-k-t. Det är redan påskrivet och klart.

Ny bil? En Audi kanske? Ingen provkörning, knappt någon prutning, några sms och sedan är vi glada och fattiga. Nej med rynkad panna petandes med rost eller tegelpannor, luriga frågor om kamremmar eller dräneringar det får andra hålla på med.

Däremot när det kommer till vilken film vi ska se, vilken restaurang vi ska gå på och vad jag då ska ha och dricka, då velas det hej vilt. Den verkar spännande! Fast å andra sidan är det ju alltid mysigt med en feel-good... Eller en riktig thriller, hur länge sedan var det vi såg en sån? Fast vi kanske ska hyra något i stället? Eller...?

Därför är det i vår verklighet ganska fantastiskt att vi gjorde ungefär så som jag utlovade innan, barnlösa igår kväll.

Middag på Tranquilo, ett glas vin på Avalon. Sen blev det inte den där Idi Amin-filmen utan istället Zodiak som höll på att skrämma det levande livet ur mig. Jag satt uppkrupen mot mr Buzz och hyperventilerade mestadels och upprepade Det är bara på låtsas, en film helt enkelt som ett lugnande mantra.

Tills min sambo vänligen upplyste mig om att det var en sann historia.

Vad det nu har med beslutsångest att göra.

Ikväll blir det bara och endast tjejval på tv:n

Jahapp. Lite sur är jag för att min käre make lyckades låna ett exemplar av Luftslottet som sprängdes och därför ser det som sin fulla rätt att få läsa den först. Visserligen läser han snabbt men det vet ju alla som läst någon av Stieg Larssons böcker att det måste betecknas som tortyr att ha ett oläst ex i huset - och få vänta på sin tur. Lite som att stå i kö till Loopen och kön började vid våffelstugan.

Men men inget ont som inte för något gott med sig. Jag antar att jag i alla fall får ha fjärrkontrollen i fred ett par kvällar.

En dagens granne, tack

Om man nu ändå är tillbaka i storstaden så vore det väl fan om man inte såg till att utnyttja det ordentligt. Tur att våra bästa grannar också firar hemmaledigt denna veckan.

Dagens bästa deal:

Våra barn knoppar hos dem i natt. Deras hos oss i morgon.

Det bör innebära följande:

Barnen överlyckliga.
Vi ska ta kvällsdrink på nya hotellet Avalon, en bit mat på Trankan och sedan toppa det hela med Last king of Scotland på Hagabion.

Men först köttfärssås och Gothia Cup.

Föräldrars val

Det slår mig som en uppercut i mellangärdet (kan man ens få det eller är det bara på hakan man får uppercuts, jag vet inte men jag gillar ordet) och när jag på en och en halv dag plöjer igenom Sigge Eklunds Det är 1988 och har precis börjat snöa framstår det plötsligt alldeles kristallklart.

Att de runda klipporna, de fogliga krabborna, de lätterövrade musslorna, de färska räkorna, den röda studsbollsapparaten vid kiosken där bollarna kostar fem kronor, de hetsiga uno-omgångarna, högläsningen ur Bröderna Lejonhjärta, den bubbliga tennisplanen, loppisen vid Väjern där man inte kan andas med näsan, de stora segelbåtarna, doften av nybakt bröd och kaffe tidigt på morgonen och den knarrande skrindan

kommer att vara mina barns sommarminnen och att den här delen av Bohuslän kommer att vara en väsentlig del i deras liv.

Kanske är det i den här miljön de bäst slappnar av, som vuxna. Kanske kommer de att ta sina egna barn just hit och vägra sina respektive att semestra någonannanstans.

Kanske.

Gud vad skönt att man aldrig aldrig är riktigt nöjd med just nu.

I morse längtade jag hem.

Nu längtar jag tillbaks.

Back

Så. Vi är tillbaks i Mölndal.

Vi gjorde en bokstavligt bejublad comeback till hejaramsorna "Vi älskar Mölndal klapp-klapp-klapp-klapp-klapp" från baksätet när vi passerade Mölndal Stad-skylten och log lite åt att det faktiskt var blå himmel och sval vind här hemma. Kraftfull åska, ondsint regn och förbittrad blåst bakom oss.

Jag antar att abstinensen efter bloggen för min del, krigsdokumentärer för sambon, drömelveresultatet för sonen och studsmattan för dottern fällde avgörandet.

Babban på resa

Hej

Här sitter jag och fulbloggar på kapat trådlöst internet i Bovallstrand. Jag kom på (efter en ganska chockartad start på semestern) att jag helt glömt av att göra ett bloggfarväl.

Så här kommer det. I´m on vacation. Jag kommer att blogga på en liten lätt sparlåga från och till den närmsta veckan. Sedan kommer allt skvaller om vad Leif Pagrotsky och Janne Plånbok och de andra kända ansiktena i Bovall egentligen gör.

Eventuellt också några rader om knattediskor på klipporna, om fisksoppan på bryggan och om de femhundraåttiotre Uno-omgångarna vi klarat av hukandes i vår hyrda källare.

Jag hoppas att jag kommer att få skriva lite om min solbränna också.

Tills dess,

Läs Montecore och ät färska räkor.

Regnsommar

Regnet trummade mot fönstren. Jag var som vanligt alldeles obeskrivligt trött alldeles obeskrivligt längtansfull efter semester bara två arbetsdagar kvar. Mr Buzz hade riggat radion i sovrummet, det var nybäddat och jag kröp ner i min säng, han i sin.

P1 och 22.15 kom förmiddagens repris på sommarpratarna Filip och Fredrik om sin omhuldande kärlek till USA.

Vi låg där, sida vid sida, med en fluffig kudde under nacken och ett fluffigt täcke på kroppen. Jag somnade någonstans runt berättelsen om Lou Reed med ett leende på läpparna.

Helt och hållet anonymt

Ni som är inne här titt som tätt har säkert noterat att jag försöker att hålla mig själv och min familj och mina vänner hyggligt anonyma. Att när jag fotar så visar jag inga ansikten.

I helgen var vi i Mollösund, jag gick loss med kameran i vanlig ordning och brukar tänka familjealbum å ena sidan och bloggfoton å den andra.

Jag antar att jag snart inte kommer att hitta fler sätt att gestalta mitt liv på utan att lyfta in ett ansikte.

Här är i alla fall Mollösund. Idylliskt och ansiktslöst.

Point of no return

Det börjar bli ont om ursäkter. Jag har sprungit totalt fem gånger sedan Göteborgsvarvet samtidigt som jag kolhydratladdar ungefär som om jag skulle springa det en gång i veckan. Två rejäla truckförarmåltider per dag och ibland ertappar jag mig själv med att lägga ner lite extra smör i den nyss avrunna pastan. Det händer att jag lägger mig i soffan och ber barnen hämta mamma en öl. Det hände igår framför Halmstad-Elfsborg. Resultatet väntar såklart inte i svalen medan jag funderar på om en löprunda kunde vara nåt, kinderna ser lätt hamstermässiga ut, magen har hittat tillbaka till sitt sköna skvalp och överarmarna har fått dimples.

Ikväll måste de på. Skorna med heldämpning och pronationsstöd. Löparbrallorna med speed cut och den ventilerande kanalsydda tröjan med cooling effekt. De har väntat länge nog.

Ok för att soffan är rätt intagande, men hela den här potatisgrejen håller på att ta död på mig. Och jag vet ju hur det blir på semestern, då lockar grillen, sällskapet och vinglaset mer än en runda i skogen.

Så vad fasen, jag har ju två dagar på mig. Löpning ikväll, body pump i morgon.

Sen tar vi fem veckor ledigt.

Sen fick de stryk

Igår kväll trotsade vi regnet, min pappa, en gammal vän och jag. Vi satt med fötterna på ryggstöden på Ullevi och åt hamburgare och skrattade lite åt Christian Järdler. För hans inhopp går lika lite till historien som hans stora vita frisyr.

Sen skrattade vi lite åt Ölme som framstod så klantig och så stirrig, inte bara vid självmålet eller vad vi nu ska kalla det.

Sen stod vi upp och försökte skrika in bollen. Det gick nästan, bara lite ribba och lite Sandqvist var i vägen.

Sen skrattade vi lite åt det Nya Blåvitt, fast på ett bra sätt. De var riktigt kul att se på, de hade ett rappt och självsäkert spel, de hade fart, de hade en innermittfältsduo på totalt 37 år, de hade greppet och de borde tryckt in åtminstone ett mål till.

Sen skrattade vi inte mer. När bollen gick in för Malmö och slutsignalen var ungefär tio sekunder bort var slamret från lämnade, besvikna plaststolar det enda som hördes.

Sen åkte vi hem.

Mamma vet du hur coola killar har byxorna?

The sour bunch

När man som jag hoppar runt och provar lyckan än här och än där, så för det åtminstone en god sak med sig. Man får en förevändning till att dricka drinkar med en hel massa före detta kolleger. Ikväll är det dags för någon form av reunion från min gamla arbetsplats. Det som allra mest och tydligast förenade oss då var uppgivenheten, frustrationen och irritationen. Vi ägnade timmar varje dag i bilen, på lunchen, på mailen, på msn, vid kaffeapparaten, med ett ögonkast på pressade möten. Vi kände alla samma sak.

Som tur var är branschen i så stark tillväxt att vi alla klarade oss helskinnade därifrån. Med livet i behåll men med tilltufsad ork sitter vi sex gamla arbetspolare utspridda över byråvärlden. Vi har fått något nytt gemensamt – vi trivs och mår bra.

Det måste förstås firas genom skvaller och Mojitos.

Frågan är bara vad vi ska prata om nu.Jag tror aldrig vi träffats allihop och inte eldat på situationen med negativ energi. Vi vet inte hur man beter sig tillsammans på ett obekymrat och glatt sätt.

We´re the sour bunch.

!

En liten paus

Jag har tagit mig en liten bloggpaus, den varade hela dagen igår och kommer nog att avslutas någon gång under eftermiddagen. Jag har så gräsligt mycket att göra på jobbet att det inte blir några tankar över. Jag går upp på tredje snoozet, flåsar till jobbet efter frukost, jobbar jobbar, kommer hem och vaknar i soffan av mina egna snarkningar. Men i eftermiddag skönjer jag ljuset. Ses då.

Tiden på buss

Jag sitter på bussen och njuter av att bara åka med. Jag tänker inte, läser inte. Jag sover med öppna ögon, är helt blank. Busschauffören också uppenbarligen, för efter en stund rusar två beskäftiga damer fram och underrättar föraren om att hon tagit fel väg. Hon får göra en U-sväng längre bort och gör sitt bästa för att köra ifatt tidtabellen på blöt asfalt.

Bredvid mig sitter en tjej och spelar spel på mobilen, gör sitt bästa för att få tiden att gå.

Men tiden

den går ju ändå.

Sunscreen speech

Om man är sambo med en lärare som varje år innan skolavslutningen oroar sig för hur han ska tacka av sina elever, kan man visa honom detta. Antingen tar han det som en man och dansar hula-hula istället. Eller så tar han helt enkelt och plagierar den.

Ladies and gentlemen of the class of '99: Wear sunscreen.

If I could offer you only one tip for the future, sunscreen would be it. The long-term benefits of sunscreen have been proved by scientists, whereas the rest of my advice has no basis more reliable than my own meandering experience. I will dispense this advice now.

Enjoy the power and beauty of your youth. Oh, never mind. You will not understand the power and beauty of your youth until they've faded. But trust me, in 20 years, you'll look back at photos of yourself and recall in a way you can't grasp now how much possibility lay before you and how fabulous you really looked. You are not as fat as you imagine.

Don't worry about the future. Or worry, but know that worrying is as effective as trying to solve an algebra equation by chewing bubble gum. The real troubles in your life are apt to be things that never crossed your worried mind, the kind that blindside you at 4 p.m. on some idle Tuesday.

Do one thing every day that scares you.

Sing.

Don't be reckless with other people's hearts. Don't put up with people who are reckless with yours.

Floss.

Don't waste your time on jealousy. Sometimes you're ahead, sometimes you're behind. The race is long and, in the end, it's only with yourself.

Remember compliments you receive. Forget the insults. If you succeed in doing this, tell me how.

Keep your old love letters. Throw away your old bank statements.

Stretch.

Don't feel guilty if you don't know what you want to do with your life. The most interesting people I know didn't know at 22 what they wanted to do with their lives. Some of the most interesting 40-year-olds I know still don't.

Get plenty of calcium. Be kind to your knees. You'll miss them when they're gone.

Maybe you'll marry, maybe you won't. Maybe you'll have children, maybe you won't. Maybe you'll divorce at 40, maybe you'll dance the funky chicken on your 75th wedding anniversary. Whatever you do, don't congratulate yourself too much, or berate yourself either. Your choices are half chance. So are everybody else's.

Enjoy your body. Use it every way you can. Don't be afraid of it or of what other people think of it. It's the greatest instrument you'll ever own.

Dance, even if you have nowhere to do it but your living room.

Read the directions, even if you don't follow them.

Do not read beauty magazines. They will only make you feel ugly.

Get to know your parents. You never know when they'll be gone for good. Be nice to your siblings. They're your best link to your past and the people most likely to stick with you in the future.

Understand that friends come and go, but with a precious few you should hold on. Work hard to bridge the gaps in geography and lifestyle, because the older you get, the more you need the people who knew you when you were young.

Live in New York City once, but leave before it makes you hard. Live in Northern California once, but leave before it makes you soft.

Travel.

Accept certain inalienable truths: Prices will rise. Politicians will philander. You, too, will get old. And when you do, you'll fantasize that when you were young, prices were reasonable, politicians were noble and children respected their elders.

Respect your elders.

Don't expect anyone else to support you. Maybe you have a trust fund. Maybe you'll have a wealthy spouse. But you never know when either one might run out.

Don't mess too much with your hair or by the time you're 40 it will look 85.

Be careful whose advice you buy, but be patient with those who supply it. Advice is a form of nostalgia. Dispensing it is a way of fishing the past from the disposal, wiping it off, painting over the ugly parts and recycling it for more than it's worth.

But trust me on the sunscreen.

Crazy ones

Sånt som vi little rich girls do

Vi tänker på samma sätt, Paris Hilton och jag. En vecka i fängelse eller en vecka med halsfluss och fördragna persienner kräver båda en upprättelse i form av en ansiktsbehandling.

Bring on the dreadlocks

Den som har turen att bli hembjuden till oss samtidigt som det är tropisk hetta denna sommar kommer med stor sannolikhet att bli bjuden på Rum punch i trädgården.

Lagom tills dess att solen vandrar till höger och himlen blir mörkare blå kommer Eva Fröling själv att komma nedför trappan med en klirrande tillbringare. Om man kunde smaka på Karibien så tror jag att den smakar ungefär så här sött.

Du gör så här:

Fyll karaffen med isbitar ungefär halvvägs
Häll i en bra skvätt mörk rom
Pressa några färska lime
Häll i en hyfsad dutt med sockerlag (som du förberett och kylt såklart)
Toppa med lika delar passionsfruktjuice och ananasjuice
Gröp ur några passionsfrukter på toppen
Rör runt och lyssna på klirret

Om ni inte har turen att få komma hit under ovanstående omständigheter råder jag er att prova den hemma på egen hand.

Driven from the mainland to the heart of the caribbean.
Singing, woy yoy yoy, woy yoy-yoy yoy,
Woy yoy yoy yoy, yoy yoy-yoy yoy!

Från Göran till Eva

Årets julklapp var en upplevelse minns jag att jag läste. Min karlslok var inte sen med att hänga på den trenden och gav mig ett presentkort på Hagabadet som legat till sig i hemliga lådan.

Ända tills nu.

Jag bokade en ansiktsbehandling ungefär i samma veva som jag upptäckte en svartvit hård knöl på näsan, tänkte att hudterapeuten kunde få sätta tänderna i något riktigt aptitligt.

Det hela började bra, lite ansiktsvatten och rengöringscremer och ansiktsdusch och varma handdukar och ånga. Sen började hon med själva klämmandet. Plötsligt befann jag mig i mitt tonårsrum igen, med tårande ögon och svullet röd näsa stod jag framför spegeln och väste "den som vill vara fin får lida pin."

Hakan gick ganska bra, men det var bara början på hennes plågsamma färd över pormaskträsket. Pannan klarar man om man tänker att man genomgått två förlossningar, ett trick som jag brukar ta till även hos tandläkaren.

Men näsan.

AJ!

Hon klämde och klämde, tryckte, pressade, använde naglarna, pincett, grep och eventuellt en yxa. Jag tog tag om hennes handleder så hårt jag kunde och skrek "sluta nypas för fan!"

Eller inte.

Jag knep ihop och tänkte att jag skulle få blåmärken i hela ansiktet och en näsa som Göran Johansson.

Det fick jag dessbättre inte. När svullnaden lagt sig under oljan och hon färgat färdigt mina ögonbryn såg jag istället ut lite lite lite grann som Eva Fröling.

Foto på Fotö

En blöt midsommar blev en solig och skön midsommardag. Evert Taubes Fritiof Anderssons Paradmarsch fyllde bilen och vi skrålade Hej mina lustiga bröder! Sedan tog vi båten från Hjuvik till Hönö, hade medhavda hönökakor som vi mumsade på när vi satt på klipporna på Fotö. Taube kändes passande och vi tittade på lämpliga husköp när vi blir pensionärer. Om vi inte flyttar till Spanien, Bordeaux, Pampas eller Provence vill säga.

Hej mina lustiga bröder!

Sex krabbor på två musselbeten och blöta jeans upp knäna, finfin mjölkchoklad och varma vindar.

Kan bli en fin hemmasemester det här.

Bossincidenten

Jag har börjat åka buss igen, om det är något det tillför i mitt liv så är det bra bloggämnen. Det händer förvånansvärt mycket på en buss om man bara orkar titta. Idag behövde man inte ens göra det för att bli underhållen.

Bussen gör halt på en hållplats där en kille i tjugoårsåldern står och väntar. Jag tänker att han ser ut som en ung Bruce Springsteen, smal med rock´n´roll-tisha och jeans, skägg och stort hår, lagom ovårdad och med den för tidens självklara mp3:n.

Han går på i mitten, sträcker fram månadskortet mot maskinen tills den säger beeep. Han sjunker ner längre bak i bussen, läser en tummad pocket och trummar med fingrarna till musiken.

Det är bara en hållplats kvar nu, bra för jag är lite sen. Men bussen kör inte. Nej serru det var ju en ovårdad prick som hade fräckheten att stiga på i mitten av bussen och inte ens be om ursäkt för det.

Bussen står surt kvar och busschauffören våldför sig på micken.

- I den här bussen går vi på längst fram. Kom fram och stämpla så att vi vet att du åker med den här bussen, spottar han fram.

Killen sitter kvar, bemödar sig inte ens med att svara. Det är ju inte bara oförskämt utan precis vad man kan förvänta sig av såna där skäggiga smala män.

- Ja du hör vad jag säger. Jag kör ingenstans, fortsätter Goebbels och slår av motorn.

Vi andra vet inte om vi ska börja gråta eller skratta. Vi ser oss om med förvånade, förbannade, försenade blickar. Tänker på vad som är viktigast för bussen på rutten – att hålla tidtabellen eller jaga (redan instämplade) passagerare som går på i fel dörr.

Killen sitter kvar, helt oberörd, helt ovetandes om att anledningen till att vi stannar upp halva Göteborgs lokaltrafik är på grund av hans påstigning.

Hans öronsnäckor är djupt inborrade och allra troligast har han kommit i skön stämning till It's Hard to Be a Saint in the City.

Vi andra hoppar av, går den sista hållplatsen och tackar för uppiggande generationsklyftor.

Jag gillade aldrig skånske Elias och nu förstår jag varför

Vår prima primadonna

Lillskruttan har sannerligen fått en storartad begåvning för dramatik. Idag hade vi kommit överens om att hon skulle duka av fyra tallrikar (som vi samlat i en enda hög) efter middagen. Detta är numera en viktig del av hennes annars oförtjänta veckopeng.

Så efter middagen, när alla är klara och jag annonserar att det är dags för henne att kavla upp ärmarna och bära tallrikshögen de fyra metrarna bryter hon ihop.

Det är såååå orättvist. Såååå jobbigt, svårt, tråkigt. Tårarna trillar, droppar ner över ledsna kinder, ner på tallrikshögen i en minipöl.

När hon förstått att hon kan strunta i det, men samtidigt få ett avdrag på veckopengen börjar det formligen spruta ur ögonen på henne.

- Ååååh, jag gör väl det då, men sen ska jag inte vara ditt barn längre, gråtskriker hon.

Varpå hon dukar av, springer ut på studsmattan och skrattar med de andra barnen.

Nu var det dags igen. Hon råkade i konflikt med sin pappa på övervåningen om man tar av sig trosorna innan man går på toaletten eller efter. Innan sa pappa. Efter påstod hon. Ända tills The Drama Queen bestämde sig för att äntra scenen än en gång denna afton.

Gråten hörs över hela kvarteret och ganska så jättemycket över The Arks senaste som brorsan försöker träna in.

Jag lämnar brorsan vid datorn och kommer upp alldeles lagom till nästa teatraliska utspel.

- Ååååh, jag gör väl det då, men sen kommer jag aldrig mer att vara glad, vrålar hon som en skönt effektfull Grande Finale.

Hon kan bli något den här tjejen.

Hon kan verkligen bli något.

Ska köpa en boa så bör saken vara biff.

Not in this world

"Hon var klädd i hans jeans. De var alldeles för stora för henne, så hon tog ett brunflätat skärp och drog åt dem vid midjan. Hon tog en av hans vita linnekjortor från galgen. Drog in hans doft och tog på sig den. Knäppte knapparna en bit upp och fäste upp håret i en slarvig knut. Hon sminkade sig inte och lät fötterna flyga omkring i det fria, alldeles nakna, alldeles bruna."

Vi som lämnat Starlet och Harlekin och Danielle Steel beee-hind vet ju att verkligheten ser somewhat different ut. (Det killar tror är osminkad är i själva verket en jävligt omsorgsfullt "naturell" sminkning.) Jag som släpat mig fram i ett skick som överensstämmer med Harlekinbeskrivningen ovan (inte ett plagg jag tagit på mig har varit mitt) i fyra dagar kan berätta att det inte finns en enda romantisk ingrediens i den looken.

Killar. Drop it.

Den finns inte.

Inte på riktigt.

Inget ont som inte för något gott med sig.

Låt mig säga såhär:

Jag har sparat in rätt mycket schampo, balsam, rakhyvlar, krämer, hårprodukter, mascara och foundation de senaste dagarna.

Hrm, ja och deodorant och parfym också.

Det kan ju vara en effekt från hans Mac också

Nedan min sjuårige sötnos, redan bevandrad i Photo Booths roliga värld.

Det var flüssen och jag blev lite glad

Även om ni kommenterar lite dåligt så tror jag nog att de flesta av er ängslas över mitt sjudomstillstånd, ni vrider händerna i olust och letar letar letar efter nästa inlägg.

Lever Babban alls?

Jodå, det ska jag säga er att efter fem timmar på Axessakuten fick jag diagnosen halsflüss.

Jag är så glad.

Äntligen bevis på att mitt tillstånd finns. Det heter något bestämt, det orsakas av streptisar och det gör ont.

Nu har jag svalt första penicillindosen och alldeles snart ska jag sluta rapportera om sjukdomar.

Magic!

Jag har ett litet tips jag vill dela med mig av till alla sjuka martyrer. Igår låg jag instängd i sovrummet när jag plötsligt blev akut törstig. Jag var alldeles för svag för att stiga upp, och min hals klarade inte av att ropa på Mr Buzz därnere (han var djupt försjunken i Brandenburgers; The Third Reich´s Special Forces och hör dessutom lite illa).

Det var då jag kom på det. Greppade mobilen och skickade ett sms. Hörde signalen gå fram och en minut senare stod han där med juice och panodil.

Magic.

Senare samma kväll hade jag lagt mobilen på laddning i annat rum, men då fick uppfinningsrikedomen göra entré igen. Tänkte först fira ner en stor lapp genom fönstret som kunde dingla utanför vardagsrumsfönstret, men i och med valet av makens litteratur ansåg jag det relativt osannolikt att han skulle lyfta blicken från boken och se meddelandet. Ringde därför från hemtelefonen till hans mobil och lät meddela kvällens beställning.

Vatten och panodil.

Se det funkade det också.

Deja vu

Klockan är 04.37 och jag halvligger i soffan och utstöter små ljud som aaaaah och hhfffff. I natt hag jag svettats ner en bomullst-shirt och ett styck bomullstrosor. Vaknade med ett ryck och satte mig stirrigt upp i sängen i mina genomblöta kläder. Drog av dem och la mig ner, i en lika blöt säng med ett blött täcke och en blöt kudde.

Somnade om och vaknade med ett ryck i en ännu blötare säng, med ett ännu blötare täcke och en ännu blötare kudde. Rådigt hämtade jag min morgonrock och tänkte att den kunde funka som fin uppsugare. La mig i fotändan och vände på täcket.

Så kl 03.57 vaknade jag igen, precis som igår. Efter en halvtimmes vridande i numera endast fuktig säng gick jag ner och la mig i soffan.

På tv kan jag välja på The visitation (10 minuter kvar), Stolthet och fördom (30 minuter kvar) och A history f violence (25 minuter kvar). Jag kan säkert framkalla tårar till alla tre.

Ett glas jordgubbsjuice och två panodil på bordet.

Jag känner igen det här.

Det ska inte få bli någon vana.

Det är fruktansvärt synd om mig. Igen.

Det börjar bli lite tjatigt det här, inlägg om hur sjuuuk jag är. Måste dock berätta hur darrig och svettig och vissen jag har varit sedan fredag eftermiddag. Vaknade i morse med en hals som inte kan svälja, ett huvud som håller på att sprängas och bultande örontrummor. Lägg till en helt okontrollerad kroppstemperatur, ömsom paniksvettningar ömsom frossbrytningar.
Jag sväljer (inte så bra) två panodil så fort reglerna tillåter om jag orkar sträcka mig från sängen till sängbordet.

I morse gick jag upp runt 04.00 för att ta mig lite jordgubbsjuice varpå jag höll på att svimma och fick lägga mig i fosterställning på köksgolvet. Sedan blev det film på Canal+, en ganska puttrig amerikansk tjejfilm som jag grät floder till. Jag tror att sjukdomen gör mig extra blödig.

Nu är jag på någon form av kick och kan sitta upprätt för första gången på ett dygn.

Jag vet inte vilken vår jag senast varit så här sjuk. Vill minnas att jag råkat på både det ena och det andra ur sjukdomskartoteket.

Lepra kan vara det enda jag missat, men det kommer säkert lagom till semestern.

Hö i beskyllningens tid

Jag och min son var på GAIS-Elfsborg igår och det var ju inte utan att man fattade att planen skulle bli det stora samtalsämnet. Den såg verkligen förjävlig ut, mer brun torr gul bränd än man kan tänka sig dem i Australiens inland.

Jag tycker i alla fall att Magnus Haglunds efterspel var lite överdrivet. Som vi brukade säga på min tid; det är lika illa för motståndaren. Det spel som Elfsborg visade upp igår var så långt från mästarfotboll man kan komma. Långsamt, trögt, virrigt, desperat. Mängder av felpass och dålig rörelse, det såg mer ut som de redan har gått på semester eller svensexa eller djurparken med familjen. GAIS vann inte för att de spelade bättre, men de kämpade och slet till sig tre behövliga poäng.

Och till Haglund har jag bara en passning att komma med; där fick du för vattnad plast.

Inte ens ett skvätt från Yangtse?

En kollega basunerade ut i morse att hennes högsta dröm är att åka till Kina. Hon vill göra det nu. I morgon är inte bra nog.

Kina, intressant tänkte jag. Mittens rike. Funderade på om det var muren som lockade henne, eller den förbjudna staden eller terrakottaarmén eller sidenvägen eller maten eller templen eller kulturen eller folket eller vad? Kanske lite av allt, det brukar ju vara så man funkar.

Men icke. Det var shoppingen hon ville åt. En vecka i Kina borde hon hinna shoppa både Vuittonglasögon, Peakställ till dottern och Canadian Goose till sig själv. Och ändå gå plus på affären.

Kina är reducerat till ett exotiskt Ullared, varken mer eller mindre.

Jag antar att globaliseringen nått sin topp.

Tack moderna samhälle, nu kan jag dö i frid.

Tvåett

Apropå att Djurgården slog Blåvitt igår kväll med 2-1 så har jag hämtat dagens citat från Simon Banks. Djurgården har börjat mata långbollar, Blåvitt har börjat spela sig igenom mittfältet.

Under Stefan Rehn försöker IFK bli Dif, medan Dif under Siggi Jónsson vill bli lite mer blåvitt.

(…) Det är svårt att spela som Blåvitt vill 2007, men när det lyckas bär det långt (det har det gjort för Djurgården). Det är enklare att spela som Djurgården vill 2007, men det kan bära långt det också (det har det gjort för Blåvitt).

Han är en stor konstnär den där Simon Banks. Det vet man när man vill citera någon hela tiden, fast man får lägga band på sig och man inte vill verka för uppenbar, för frälst, för hängiven.

Det är ju ingen Simon-Banks-citat-blogg det här.

Även om man kan tro det ibland.

Snabb som en kobra

Vi har tagit det där med barnuppfostran på allra största allvar. Jobbar med servetten i knät, inga knivar i munnen, vänta tills alla är klara, tacka för maten, titta i ögonen när du hälsar och allt annat som hör livet till.

Så i lördags när fyraåringen hade vi gäster (eller främmat som det heter i Skaraborg). De hade tagit med senaste Bamsetidningen i present till lilltjejen och visste inte att vi såklart är värsta Bamseprenumeranterna. Och vi som vill ha trevligaste, mest väluppfostrade barnen tittar direkt uppfodrande på lillskruttan och säger i en mun:

- Nämen, vad säger man då?

Hon tittar på omslaget, på gästerna, på oss och säger:

- Då har vi två.

Överkokt och försvunnen

Visst. Det är underbart med sommarvärme. I alla fall sommarvärme och en plats på klipporna, med solbrillor, fötterna i havet och en fläkt i håret från Nordsjön.

Inte så mycket på kontor i inomhustemperatur 30 grader. Först trodde jag att luften stod stilla här inne dessutom, men nu ser jag att den faktiskt rör sig. Den darrar framför skärmen, vibrerar som en hägring. Fingrarna svullnar, kinderna kokar, hjärnan är slapp och lealös och har gått och lagt sig hängmattan.

Hey brain, come back here! Vi har ett jobb att utföra!

A confession

Hej bloggen. Jag har ett erkännande. Jag har inte varit speciellt sugen på att snacka med dig sista veckorna. Har häcken full av annat och allt som jag kommer på att skriva om är om min sjuårings fotbollsmatcher eller hur skönt det är att ha en studsmatta på gatan. Det kan man ju inte koka soppa på hur många gånger som helst. Men nu ska jag skärpa mig. Ge dig en ärlig chans att inte vara ett förpliktande bihang (jo så har jag sett dig) utan en rätt trevlig och användbar ventil. Jag ska vrida ur det grå inkråmet som en våt trasa. Hitta nya tankebanor, nya formuleringar, nya vägar. Vi har ju något, du och jag.

Läckan

Känns lite ensamt

Jaha.

Nu har vi kommit in i den där svängen när ni glömmer att kommentera igen.

Det kanske är värmen, det kanske är inläggens art, det kanske inte finns någonting att säga. Vad vet jag, tyst är det i alla fall.

Så kom igen, utmana er själva. Lämna ett spår.

Säg något.

Halva jag

Ibland faller svårmodet över mig. Jag har fortfarande inte klurat ut om det hänger ihop med biologiska cykler, hormoner, bakfylla, stress, hunger, koffeinbrist eller någon annan valfri faktor. Ibland tror jag att det kommer när jag kapslar in mig i mina hörlurar och sätter på viss typ av musik. Svårmodet eller melankolin kommer inte så mycket till Mika eller Robbie Williams. Depeche kan göra mig deprimerad dock, men det har helt andra orsaker.

Just nu gnisslar Pär Hagström ut ur lurarna in i öronen och hänger melodiskt melankoliskt över min helt egna privata inre avgrund. Jag vet inte om ni har en sådan, men jag sitter och betraktar min just nu.

Ett hål. En sorg. En bedrövelse. Jag vet att jag måste ta tag i det där hålet någon dag. Se det i ögonen och inte vara rädd. Klappa på det känna på det och förlika mig med det. Kanske till och med bli kompis med det. Bjuda på bulle och kaffemedmjölk.

Ni som känner mig vet att det finns där, ni som inte gör det har nog ändå förstått. Att min sorg är halva jag.

Vad skulle jag vara utan den?

Kvällen utan morgondag

På reklamfesten igår trängdes vi på den kullerstensbeklädda innegården i atensk hetta till DJ Daniel Lemmas musikval. Det dracks Corona med öppna halsar, i ett enda svep, de slank ner i takt med att svetten droppade längs halsen och ner för bröstet. Det serverades tacos med sting och vi fortsatte nationaldagsfesten glatt, skrattandes, dansandes som om det inte fanns någon morgondag.

Nåväl, i alla fall nästan. Vid ett tillfälle står jag och en gammal kollega nära den lilla scenen och rör oss försiktigt till musiken. Hon med handväska, jag med en halvdrucken Corona. Vi tänker att vi ska göra några schyssta moves och låta köttet luftas lite. Det är trevligt, alla är glada, det är en medelhavsstämning i luften och från och till stöter vi på kända ansikten. De flesta har fått en klädsam solbränna och ett tag känns det som vi är sådär fräscha 23 år igen.

Ungefär ända tills jag undrar om vi måste stå så nära högtalaren och riskera tinnitus.

Då inser jag att det är dags att ta på sig cykelhjälmen, lägga nycklarna i cykelkorgen och bege sig hemåt.

För varmt för klibbigt för jobbigt

Ikväll är det den årliga reklamfesten, vilket inte brukar innebära mycket mer än att branschens partysugna samlas i en enda lokal. Dock utvidgar jag mitt kontaktnät för varje arbetsår så festen blir mer och mer som en stor släktfest. I kylen här på jobbet trängs flaskorna från tre ölbackar, väntar på att bli kalla nog och på att vi ska lämna de surrande datorerna för dagen. Ute är det tropisk värme och ljusblå himmel. Här inne är det 28,3 grader och det mesta har lagt av. Air conditionen, idéerna, aptiten, de stora tankarna.
Puts väck.

Och som den snusförnuftiga mor jag ändå blivit kan jag redan nu visualisera morgondagen. Illamående i 28,3 grader.

Lockar inte so much.

Å andra sidan – hålla mig på rätt sida av fyllebarometern för att jag är rädd för morgondagen känns lite aningen för präktigt. Till och med för en morsa som jag.

Fan hur ska jag göra?

Om någon bara kunde sätta på air conditioningen så att jag får tänka klart.

Risken är ju att kylen får tänka åt mig annars.

Sjätteisjätte

Nationaldagen.

Stiligt.

Det kan man ju fira lite som man vill. I vår familj startade vi med frukost i trädgården och lite krocket.

Snart tvåårskalas med pompa. Och lite ståt.

Ikväll smäller vi champagnekorken till Zlatans 4-0.

En lunchbetraktelse

Falafel på lunchen. Framför vår bänk trängs fiskmåsarna med varandra om pommes frites-stumpar och majrove-leftovers. De är lika snuskiga som de alltid varit. Kanske snuskigare. Större än jag någonsin minns att jag sett dem flaxar de omkring runt Falafelvagnarna, hoppas på en förflugen kebabrulle, en bit friterad kyckling eller varför inte en plastkopp med stark sås? Råttor med vingar. Uppgödda på skräp, kan inte få nog. Krokiga näbbar och plirande ögon.

Konstigt att man tappar aptiten.

Så strax bakom oss, vid soptunnorna, pågår ungefär samma sak. Soptunnan bakom oss, på högersidan, den ”äger” en liten herre med silverringar på fingrarna och smutsiga byxor. På andra sidan härbärgerar en kvinna knappt en tvärhand hög. Hon hänger över den vänstra soptunnan med armbågen och håller sin pantpåse i den andra. När man lunchar vid kajkanten måste man bestämma sig för vilken sida man håller på. Vem som ska få ens tomburk. Gubben eller gumman. Höger eller vänster.

Som fiskmåsar.

Förra veckan hade de råkat i luven på varann. Ett regelrätt slagsmål om vems soptunna som egentligen var vems var upprinnelsen till att de kastade flaskor och burkar på varandra.

Undrar vem som tog dem?

Vilken märklig afton

Ja, ska vi ta och prata lite om det som hände på Parken i lördags? Och då menar jag inte Folkets Park i Lidköping, även om det kunde se ut på ungefär samma sätt from time to time. Där var säkerheten på samma pinsamma nivå, vi klättrade över staket, knep av staket, kröp under hela dansgolvet och dök upp vid toaletterna ganska så jordiga eller slickade oss helt enkelt på händerna och kopierade stämplar från de som betalat. Allt för att slippa betala den hundring (herregud detta var ju runt 1987 och hundra spänn var som tusen idag) som inträdet kostade.

Nåväl. Parken i Köpenhamn. Vi skrattade vilt och skålade hemma i lördags kväll. Jag i en folköl, Mr Buzz i brus-TREO och sjuåringen i O´boy. 3-0 och vad är det som händer? Tio minuter senare är känslan att vi kommer att bli överkörda. Dansken anfaller så frejdigt och ofta och farligt att de kommer att knappa in. Den känslan är tydlig.

Och så andra halvlek. Jag är uppe och stoppar om den allt gnälligare djurparksritande fyraåringen och kommer ner några minuter senare. Då står det 3-2. Snart 3-3. Sen får Poulsen spelet, den rultiga 29-åringen likaså, domaren freakar ur och Isaksson kommer in i t-shirt.

3-0 i alla fall.

Vilken märklig afton.

Då visste jag inte att jag skulle kräkas livet ur mig nio timmar senare.

Jag, lite disco trots allt

Jag vet inte vad som har hänt med mitt musiktycke. Kanske har det alltid legat där bak och lurat, kanske har jag inte velat veta av det, förträngt det, förtryckt det, förnekat det. Eller så är det en nära-döden-upplevelse likt mina kaskadkräkningar (ur näsan också, små stränga i rosa fy fan) under gårdagen som gjorde att jag inte orkar med mer svårmod. Neddragna persienner en hel dag när solen steker därute. Det känns jävligt lite disco.

Så idag I give to you världens kanske gladaste och poppigaste tunes.

Mika - Stuck in the middle

Konstig helg

Ja herregeud. Jag vet inte hur man sammanfattar en helg som denna.

Lördag natt (eller natten från fredagen om man så vill) vaknar jag av att Mr Buzz väser från badrummet om en hink. Klockan är 3.40 och mannen jag delar säng med har blivit magsjuk. Jag får för mig att om jag ligger med ryggen åt honom och öppnar balkongdörren så kan jag klara mig. Känner efter i magen. Den bubblar lite. Eller?

Lördagen går med andra ord åt till att leka ensamstående med avlastningen liggandes i ett mörkt rum i egna tveksamma kroppsångor.

Och sedan var det matchen. Jag vet inte om jag ska ägna ett helt inlägg åt bara den, för något liknande har jag aldrig upplevt. Förundrade sitter vi. Magsjukan, sjuåringen och jag och tittar på bilderna från Parken.

Sedan visste jag när jag gick och la mig. Magen rörde. Illamåendet kom krypande. Nej nej snälla inte mig. I morse kastade jag upp tio gånger den elfte kom bara små torra saftstrilar från de kraftiga sammandragningarna.

Jag tyckte väldigt synd om mig. Nu är jag lite starkare från yogurt men ändå svag och yr och trött och illamående och ska nog gå tillbaks till sängen och vila mig igen.

Vilken konstig helg.

Överraskning även för mig

Här sitter jag och lyssnar på Justin Timberlake och gillar det.

Det kändes oväntat.

Ibland leker de spion

Jag tror att vi kan ha gjort världens fynd när vi köpte vårt hus. Jag vet att det är svårt att tala fynd utan att nämna priser och marknad och fall och uppgång och räntor och amorteringar, men det är inte det jag menar.

Det körde så att säga ihop sig igår kväll. Herrn i huset skulle jobba kväll och jag var på föreläsning. Men på våran gata i stan serru där hjälps vi åt, precis sådär enkelt, otvunget och opretto som man önskar att radhuslivet är.

När jag kom hem hade barnen varit hos grannarna i en timme och satt just och åt köttfärspita. Jag fick en också och stod och snattrade i köket med grannfrun medan de fyra jämnåriga äntrade studsmattan. Grannarnas femtonåriga son hängde också på, med jeansen ungefär en meter under rumpan men med kalsongerna där de skulle. Han verkar tycka att de är skoj att brottas med de två sjuåringarna och sedan bjuda dem på tuggummi.

När jag kom ut från att ha stökat kring med disken en stund har de tagit av sig strumporna och springer på grässlänten. En annan grannpojk som är elva smög bakom bilarna och hyssjade med fingret när jag undrande tittade på honom. Han tycker också att de två sjuåriga killarna är kul att leka med – och smyga på – av en anledning jag inte känner till.

Ytterligare tjugo minuter senare när mörkret börjar lägga sig ropar jag in barnen för ett bad innan läggdags. De kommer släntrande med skorna i handen och ett jordtäcke under naglarna och ett nöjt leende på läpparna.

Elvaåringen har just skänkt sin Pokemonsamling till min son.

När jag kommer in för att släcka ljusslingan i deras rum luktar det kvavt. Jag öppnar balkongdörren på glänt och ser att han somnat med korten tryckta mot bröstet.