Det är lite konstigt, men på fredag har vi bjudit hem en familj som bor hyfsat nära oss. I somras hittade vår sexåring deras sexåring och vår treåring deras treåring. De bor en gata bort och vid något tillfälle tog vi med deras sexåring på en dagsutflykt till havet. Vill minnas att det var dallrande trettiotvå grader och glass som smälte innan man fick av pappret.
När vi sen eftermiddag lämnade tillbaks honom lagom rödmosig, frågade mamman och pappan om vi ville komma dit lite senare på kvällen på middag.
Visst, det tackade vi glatt ja till. Senare slank vi över, solbrända och med en flaska rosévin under armen. Vi gick därifrån fyra (!) finfina flaskor vin och en grillad torsk senare. Sedan dess har vi släpat runt ett samvete i containerstorlek och tänkt att vi snart bjuder igen.
Nu är det minus-två-gradigt februari och det är pay-back-time.
Barnen känner ju varandra bra vid det här laget, men allt jag minns från den där kvällen var alla flaskor som de halade fram och hur mycket och högljutt vi pratade. Inte om vad. Inte om vi kom varann speciellt nära, inte vad de jobbar med eller hur länge de bott i sitt hus.
Tyvärr minns inte min sambo mer än jag. Men vi tror att vi minns att de var lite vinkännare.
Hoppet står nu till att de inte minns så vidare värst mycket om oss heller.
No comments:
Post a Comment