Stiligt Sverige!

Det var mig en härlig kväll! Först de finfina lammfärsbiffarna, ett glas rött och efter det en skål med godis. Grekland bjöd inte upp till Zorba direkt, men efter Zlatans förlösande praktskott kramades vi, gjorde high-fives och gungade lite på baconet som låg och flöt i magsäcken.

Dåliga omen till trots så kändes det som att detta kan bli en riktigt hygglig turnering av Sverige. Det blir väl 1-1 mot Spanien, knapp vinst mot Ryssland och sedan... Holland i kvarten?

Vem vet? Nu njuter vi bara ett par dagar och laddar inför lördagen.

Då blir det tapas och paella.

Så startar Sverige

Enligt Aftonbladet just nu:

Andreas Isaksson

Niclas Alexandersson, Olof Mellberg, Petter Hansson, Mikael Nilsson

Christian Wilhelmsson, Anders Svensson, Daniel Andersson, Fredrik Ljungberg

Zlatan Ibrahimovic, Henrik Larsson

Jaha, Andersson från start minsann. Vad säger man?

Snart fest!

Ikväll smäller det och alldeles snart borde murveln i svenska laget sms:a sin kontakt på Aftonbladet och läcka startelvan. Jag uppdaterar webbrowsern varje minut just nu. Blir det Svensson defensivt? Blir det Stoor eller Alex? Larsson eller Chippen?

Jag väntar jag väntar.

I väntan på det knyter jag ihop ett temakalas i radhusidyllen.

I och med att vi möter Grekland tänkte jag mig något i den här stilen. Eventuellt med grekisk öl, om det ens finns på systemet. Annars en svätt lådvin tänker jag mig.

Fotboll kan vara riktigt skoj

Dagens besvikelse 1: Frankrike

Dagens besvikelse 2: Italien

Eventuellt EM:s bästa match trots att det bara är första omgången i gruppspelet: Holland-Italien

Vad hände?

Min son som fyller åtta senare i höst har nu fått slå sig fri. Han har delat rum med lillasyster hela sitt liv och trivts väldigt bra med det ska sägas. Lite mörkrädd har han krupit ner i hennes säng när det blåser och viner som mest utomhus, tätt intill och med sin gris i hårt grepp.

Nu har vår käre polack fogat och slipat och målat och tapetserat ett riktigt tonårsrum på källarplan, klart för inflyttning. Mr Buzz och jag har släpat sängdelar och garderober tre våningar upp och tre våningar ner. Nu har rummet dock tagit form, med Elfsborgshalsduken över en stolsrygg och mobiltelefonen (min gamla) på sin alldeles egna hylla som han slipper dela med någon.

Men med eget rum kommer även andra saker. Som att plocka fram skolkatalogen, slänga sig på överkastet med grannkompisen och prata om vilka tjejer som är snyggast i varje klass. (Inte för att jag tjuvlyssnar...)

Så här sitter jag alldeles själv och tittar på Rumänien-Frankrike.

Äntligen Arja

Sen är det också väldigt roligt att Arja nu äntligen kommit med i Allsång på Skansen. Hon hade ju förneeeeeedrat sig om ni minns.

Eller vad tusan!

David Beckham, Jake Gyllenhaal och gamle Brad funkar också.

Om G-P frågat mig

Om jag fick välja middagsgäster och komponera en meny skulle jag välja så här:

Bruce Springsteen, Dalai Lama och min mamma.

Förrätt: Lite plock tror jag. Grillad halloumi, oliver, små heta korvar och söta små paprikor.

Huvudrätt: Grillad hälleflundra med färskpotatissallad, primörer och en pepparrotsaioli. Lite nybakad foccaccia till det där rosmarinen står som kvastar.

Efterrätt: En enkel bärpaj med vaniljsås.

Lite sol trots byggarbeten

Det blev lite sånt här i helgen också. Vi åkte både till havet och knaprade glass och knallade ner till sjön några gånger under den här långledigheten.

Detta trots att vi (än en gång) bor i något av en byssja. Sonens rum står visserligen färdigt, men allt kringflyttande av inventarier gör att andra delar av huset blir lidande.

På kvällarna målar vi och tapetserar dotterns rum, vilket gör att även alla hennes möbler och leksaker står och häckar på andra ställen i huset.

Motivationen för att spackla, riva tapet och sandpappra väggar på kvällarna just nu, ja den kan ni ju själva räkna ut. Det är visst något som kallas EM också…

Inga matkonstnärer direkt

Jag har hållit mig borta från ämnet, även om jag lockats ett antal gånger de senaste veckorna. I G-P har de en artikelserie där de träffar svenska EM-spelare. Man får en liten inblick i spelarens privatliv, man får reda på vilka tre middagsgäster de skulle ha över om de fick drömma och de får sätta ihop en trerättersmeny.

Det har varit mycket Carpaccio till förrätt kan jag säga. ”Pasta av något slag” var en varmrätt som nämndes, minns dessvärre inte av vem. Man kan sammanfatta det hela med att det är försvinnande få som verkar tycka att det här med mat är något man njuter av.

Idag var det dags för Zlatan. Den magiska bolltrollaren med de stora fötterna skippade både förrätt och efterrätt. Till huvudrätt valde han makaroner och köttbullar.

Herregud. Här sitter svenska folket som klistrade framför TV-apparaterna i morgon kväll. Produktionen stannar av, grillarna svalnar, parasollen fälls ihop, kubbspelen plockas in i sina lådor. Sverige står stilla.

För att se på ett gäng ungar?

Cup

Trettio grader varmt är perfekt om man ska ägna helgen åt havsbad, krabbfiske eller kappsegling. Det är inte riktigt lika bra om man ska stå en hel dag på Hisingen och titta på fotbollscup.

Det gick åtminstone hyggligt för sonens lag. Två vinster och en förlust. Den sistnämna var en rejäl käftsmäll, det ser ni inte minst av motståndarlagets målvakt att döma...

Skolavslutning

Jaha. Igår var det minsann skolavslutning för vår ettagluttare. Det hela gick av stapeln i en glänta i skogen bredvid skolan. Barnen tågade in med ettorna först, eller nej förresten, inte riktigt.

Rektorn gick först, iförd den obligatoriska skolavslutningsklädseln för ämbetet, en härlig folkdräkt. De musikaliska eleverna spelade fiol och det var väldigt gulligt tyckte vi föräldrar som stod uppradade i gläntan och väntade.

Efter Idas sommarvisa och Den blomstertid och en massa andra låtar framförda av olika klasser, var det så dags för rektorns tid i rampljuset. Där drogs av en revyinspirerad låt med egen text om allt som hänt under läsåret. Själv blev jag så full i flabb när jag inte kunde avgöra om det var charmigt att hon bjöd på sig själv, eller mest ofriskt att vilja göra en Sophia Loren.

Därefter tog vi sällsis hem med våra vinkännande grannar. Det slutade med ett par flaskor ur källaren upp på balkongen och barnen med vatenpistoler i trädgården.

00.30 vinglade vi hemåt med barn som slocknat i soffan. En skolavslutningstradition så god som någon.

Dagens-jag-lägger-mig-platt-Isaksson-får-vakta-buren

Eller hur ska man tolka Telias senaste kampanj med Rami Shaabans bakåtlutade hållning? Han tänker sig ett par veckor i Alperna han. Lite ost, lite kossor och några fjälltoppar.

Isaksson får stå för svetten.

On my command...

... ta en engelskakurs?

In the air

Nu lyfter landslaget! Och vad är det…tre dagar tills det startar?

Bäst att jobba på nu, för nästa vecka är jag upptagen varje dag från kl. 18.00.

Måndag kväll

Det var bara en sådan kväll. En sån som man måste äta bondomelett, ta ett kvällsdopp i sjön och läsa Barnens jätteatlas på.

Så det gjorde vi. I morgon ska jag upp och göra en radiokampanj, oavsett vilken typ av dag det är.

5

Pirr pirr. Bara fem dagar kvar.

Tills dess roar jag mig med att smälta bort i värmen, baka både äppelmuffins och kärleksmums till sonens fotbollsmatch i morgon då jag ska regera i kafét. Det är bra att låta tankarna röra sig så lite som möjligt. Då slipper man nämligen tänka på:

Zlatans knä, Allbäcks målform, Ljungbergs revben, Mikael Nilssons vänsterfot, Andreas Isakssons matchoträning, Elmanders fot, Linderoths kondition, Anders Svenssons dipp och Alexanderssons hela kropp.

Har jag glömt någon?

Som vanligt inför ett stort mästerskap känns det både spännande, förväntansfullt - och ganska oroligt. Matchen igår missade jag på grund av att Com Hem valt att hacka av en kabel i området lagom till avspark. Vi får se det som ett nybörjarmisstag. Om det händer igen, låt säga från 7 juni, vet jag några som ska få sina fiskar varma.

Det medförde dessutom att jag inte kan skriva om matchen. Jag har endast andrahandsinformation och sådan ska man inte förlita sig på.

Pirr pirr. Snart kör vi.

Bruce spellista

För oss som tycker att sådant här är intressant:


No Surrender
Radio Nowhere
Night
Lonesome Day
The Promised Land
Magic
Trapped
Adam Raised a Cain
Darlington County
It's Hard to Be a Saint in the City
Because the Night
She's the One
Livin' in the Future
Mary's Place
I'll Work For Your Love
Devil's Arcade
The Rising
Last to Die
Long Walk Home
Badlands
-
Growin' Up
Tenth Avenue Freeze-Out
Born to Run
Rosalita (Come Out Tonight)
Dancing in the Dark
American Land

Sött möter sött

Om det nu tänker vara barbadosvärme är mitt allra bästa tips att bjuda er själva på grill i trädgården och kicka igång med den här:

Rum punch för klibbiga sommarnätter

För bråttom för själen

Jag läste någonstans om en stam indianer som skulle till New York i ett viktigt ärende. Detta utspelade sig på femtiotalet och indianerna fick flygbiljetter för att ta sig dit, det låg ju ändå tvärs över kontinenten.

När de landat på flygplatsen gick hela gruppen och satte sig på flygplatsgolvet i en ring. Där skulle de vänta sa de. Ingenting fick dem därifrån. Vad de väntade på?

Sina själar förstås. För även om deras kroppar kunde färdas snabbt med flygmaskinerna, var de övertygade om att deras själar inte hunnit med. Själarna var på väg, men det skulle ta upp till en månad beräknade de. I väntan på dem skulle de ingenstans.

Det tänker jag ganska ofta på, hur sällan vi idag väntar in själen. Inte bara när vi ska ut och resa, utan jämt. I stressen till jobbet, mellan möten, på Internet, på bussen, med mobilen i handen, bombarderade av budskap som vi ska ta in in in.

Själen är någonstans ganska långt bakom oss. Min vippar nog omkring på varaslätten, i sakta mak på väg mot Australien dit kroppen åkte -91.

Eller jag vet inte, men bråttom har vi. Vi borde vänta in oss själva lite mer.

Rewind City

I väntan på att jag ska klara av att formulera några riktigt fina inlägg får ni njuta av den här lilla sköningen.

Vi skrattar ihjäl oss på jobbet åt den här just nu

Jobbig dag

Idag kände vi att vi var tvungna att lämna kontoret för att slippa distraheras av inkommande mail, nyfikna kolleger och lockande bordshockeymatcher. Det blev tre timmar på förmiddagspasset utanför office med kaffe och dreck behagligt lutade mot en husvägg.

Nu är det lunch med kund och ett eftermiddagspass i närliggande park.

Man kan ju ha det sämre, trots allt.

Radhuskärring. Det är jag.

I helgen kokade det på radhusgatan. Värmen dallrade på det där sättet att det blev jobbigt att sitta i trädgården och friteras i en brassestol. Det fick bli havet en stund istället, högt uppe på en solvarm klippa med barnen och deras kompisar grävde sandslott på stranden.

När vi kom hem hade våra (relativt nyinflyttade) grannar fått upp ångan rejält. De hade födelsedagsfirande, inte för någon i radhusfamiljen, utan för pappan i familjens bror. Det betydde ett tjugotal gäster i alla åldrar, grill, gitarrklinkande, brännboll och vin antar jag.

De är långa och mörka, hela släkten och för några timmar kändes det faktiskt som Mitt Stora Grekiska Bröllop mitt på gatan.

Där satt vi, lite blonda och stela, i vår trädgård och sa åt barnen att ha servetten i knät. Runt oss yrde det barn och vuxna och grillat kött i en virvlande kubbmatch.

När solen sänkte sig över radhusgatan var minst tolv av dem ute och spelade in-line-hockey på vändzonen. Min son och hans övernattande kompis hakade på tills vi ropade in dem vid 23-tiden.

Jag gillar det. Jag gillar det som fan.

Det där bullriga och yviga och avslappnade.

Fast jag satt där framför Perelli med min vanliga godisskål och diskbänken glänsande ren.

Radhuskärring. Det är jag.

Respekt!

Det bidde ju inget Göteborgsvarv för Babban i år. Motivationen hade gått och lagt sig under någon soffkudde eller tung persisk matta och har inte återfunnits än. Inte riktigt i alla fall. Visserligen blev det både löpband och bodypump den här veckan och den är inte slut än.

Anyway. I takt med att min vilja decimeras blir jag grymt imponerad av dem som genomför loppet no matter what.

Lite som den här killen. Kräktes innan loppet enligt rykten, och kunde inte hålla emot när trycket hårdnade åt det andra.

Det är fan respekt.

Klicka på bilden så blir den större och hela inlägget blir lite tydligare.

Äntligen lite lust

Idag ska jag göra något för kroppen nytt.

Jag ska träna för första gången på flera veckor. Det kommer att bli löpband och styrketräning på lunchen och cykling hem från jobbet.

Och jag känner för det!

Push it real good

Jorånärå det blev Push i fredags och förmodligen aldrig igen. Det är ingenting varken jag eller Push ägare kommer att sörja, men det var kul att se det alla pratar om. Champagnebaren på damtoaletten, silverbrickan med alla parfymer på densamma, takterassen a´la´beduin style och rosa gratis champagne. Dessutom en utkastad Tommy Salo i vita loafers, vit träningsjacka och ett gigantiskt ögonbryn.

Det var, även om jag var hemma vid midnatt, en trevlig kväll på stan.

Jag försökte smygfota takterassen utan att framstå som alltför muppig, resultatet ovan.

Partaj

Om en stund börjar feschten. Jag har köpt en röd ros att ha på kavajslaget.

Så att de känner igen mig, även efter det

att jag inte känner igen mig själv?

En liten spaning

Just nu läser jag Bill Clintons bok Att ge. Den handlar mycket riktigt om just att ge, av sin tid, av sina pengar, av sig själv. Bill själv har gett ganska mycket kommer det fram, men han delar även med sig av en hel del solskenshistorier om människor som ingenting har, men som ger ändå.

Också något helt annat:
I bioaktuella filmen Nu eller Aldrig med Jack Nicholson och Morgan Freeman träffas de båda männen i samma sjukrum och pratar om de saker de ville se, göra och åstadkomma i sina liv – innan de dör. Med sin Bucket list som kompass sätter de av för att bocka av listan.

Detta är min spaning.

Mänskligheten håller på att vakna upp från sin törnrosaslummer. Livet har i många århundranden handlat om överlevnad. Om att ha mat på bordet, tak över huvudet. För oss i västvärlden är det inte längre bryderier som upptar hela vårt engagemang, utan vi kan istället ägna perverst stora mått energi åt mode, teknik, inredning, design, semestrar, bilar och gud vet vad. Och när vi tröttnat på det står personlig utveckling högt på agendan.

Så när vi nu så sakteliga vaknar, gnuggar sanden ur ögonvrårna och får ett glas vatten för vår torra strupe kommer våra första ord att vara:

Jag vill leva. Inte på låtsas, utan på riktigt. Inte i väntan på att det riktiga livet ska börja. Jag vill trampa mitt eget vin, jag vill se pyramiderna och jag vill koka en egenfångad krabba. Jag skiter i pengar, jag ger blanka fan i ny bil, juveler och båt. Om jag ska se pyramiderna behöver jag några lessna pund i fickan, men mer än så är inte nödvändigt.

Och i rasande fart gör vi våra egna "Bucket lists". Vad jag vill hinna med innan jag trillar av pinn (och den får inte ha några monetära mål). Jag har just påbörjat min, för tillfället har jag bara kommit på tre saker som känns viktiga.

- Jag vill gå en fotoutbildning (kan tänka mig att även gå en kurs, men det får inte vara för grund)
- Jag vill baka surdegsbröd (för varje gång jag tänker att jag ska göra det ser jag att det ska jäsa i 48 timmar och det har jag inte ännu haft tålamod med)
- Jag vill besöka Rom, och Provence.

Tanken är att man ska komma på fler, betydligt fler. Sedan ska det också bockas av! Varje halvår inventerar man sin lista för att se vad som klarats av och vad som återstår.

Och kanske fyller man på med lite nytt.

Tänk till du också!

Jean Paul?

Morgondagen närmar sig och nu har jag på allvar börjat fundera på vad som ska träs på den här gamla kroppen. Det enda festliga som hänger i garderoben är svart, vilket känns väldigt lite Sommar på Rivieran så jag har ägnat en del av förmiddagen åt att kolla vimmelbilder (vad har folk på sig ute numera?) och lunchen åt att kolla läget i stadens affärer.

Det är seriösa grejer, det här.

Lite kul är det

Lite shopping att klara av innan fredag

De vet nog inte att två katter har smugit sig in bland hermelinerna. På fredag ska jag och en vän mingla i gräddan av Göteborgs nattliv. Inte mindre än tre evenemang ska klaras av och innan läggdags.

Så här har det gått till:

När jag jobbade på ett ännu lite fränare ställe hamnade jag i något gräddregister där jag titt som tätt blir inbjuden på prylar som Davis Cup-mingel på Park Avenue (startade kl. 01.30) och invigningar av diverse olika slag. Jag brukar låta mig imponeras av inbjudningarnas sammetstryck och de glansigt präglade bokstäverna, men låta det stanna vid det. Mest för att de brukar gå av stapeln närmare den tid det är dags för mig att gå upp, än den tid jag går och lägger mig.

Den här fredagen råkade det däremot slumpa sig så att vi har lite mingel på jobbet från kl.17. Så när inbjudningen till invigning av Push takterrass dök upp tänkte jag att det var dags att slå till.

Nu har två små tanter hamnat på stadens mest åtråvärda gästlista och de våndas lite över att 1, de inte vet så mycket om Amir Chamdin som är det stora dragplåstret och 2, dresskoden är Sommar på Rivieran.

Vi vet dock fortfarande hur man dricker en P2.

Fotboll och kärlek

Arenan är fullsatt, vi sitter på varsin plaststol och tittar på samma match, men med olika ögon. Där jag ser en möjlighet ser min son ett hot. Där jag biter ihop käkarna och håller andan sätter han sig allra längst fram på stolen och går upp på tå. Där jag ropar Nej! ropar han Ja!

Han håller på Elfsborg, jag på Blåvitt. När de möts försöker vi gå och titta, idag fick han en supporterhalsduk. Det hänger väl ihop med att jag fick en blåvit halsduk av min farfar någon gång på slutet av sjuttiotalet, på Ullevi när Torbjörn Nilsson gjorde vad han ville med både Elfsborgare och såna från Kaiserslautern.

På plaststolen sitter han i alla fall, med axlarna uppdragna mot öronen och fryser lite. Vi pratar om hur vi tror matchen ska sluta, och ett av hans förslag tangerar det skamliga hållet att jag måste hota honom med lite smisk om han fortsätter. Jag håller i hans varma, breda hand. Den är solbränd. Han menar att polisen tar mig till finkan om jag smiskar honom så jag får ta tillbaks hotet.

- Jag skulle aldrig smiska dig, säger jag. Jag älskar dig mer än Blåvitt.

- Och jag älskar dig mer än Elfsborg, säger han, helt glatt och självklart.

Jag antar att det är därför 3-0-förlusten inte börjat svida än.

Alla får vi något

Såhär i efterhand kunde det väl kvettat. Matchen i Borås. Elfsborg tog emot Blåvitt med sin vattnade plastmatta och även om solen inte värmde så var inte en stol på Borås Arena tom.

Sjuåringen och jag pallrade oss iväg efter skolan, han fick ägna ditvägen åt läxläsning och hemvägen åt att sova. Däremellan fick han jubla, tre gånger.

Jag fick mig en kopp kall kaffe.

Och Blåvitt, ja de fick stryk.

Bot och bättring

Och jag vet att de här två åren har gjort mig till en allt tröttare bloggare.

Men å andra sidan,

kommentarsfältet ser ännu tröttare ut.

Ska vi skärpa oss båda två?

Större

För ganska exakt två år sedan startade jag den här bloggen. Då trevade jag efter bloggämnen och hamnade ganska ofta någonstans runt familjen, fotbolls-VM och Bruce.

Nu har det gått två år och jag skriver mest om familjen, fotbolls-EM (snart i alla fall) och Bruce (jepp snart dags för köttet att studsa igen).

Ett av mina första inlägg handlade om min sjuåring (då fem) som fick lov att på egen hand ta sig till en kompis, en gata bort. Jag minns hur darrig jag var, hur jag inte kunde slappna av förrän jag ringt till kompisen för att försäkra mig om att han kommit fram. Hur jag ändå någonstans förstod att det är så här det måste bli.

Två år har gått och nu är det till affären han vill gå, alldeles själv. I fredags fick han lov. Han tog sin kompis i handen och traskade ner, med en styv hundring på fickan.

Och visst, det går ju bra. Han hade i och för sig spenderat nästan hela pengen, men jag antar att det också är en del av att växa upp.

Helgsummering

Vilken helg! Det känns som semestern börjat och långa lata krabbfiskedagar ska ta vid, därför känns det extra hårt varje måndag när man inser att det inte alls förhåller sig på det viset.

I lördags tog vi en tur till havet och låg på klipporna och göttade oss. Bikinin var på och allt eftersom dagen led tedde sig ett dopp i havet allt mer möjligt, till slut faktiskt riktigt läskande. Jag och sjuåringen tog oss ut i lårhöjd och kastade oss ut, tog några snabba simtag och skvätte lite på varann. Det var 15,5 grader. 10 maj.

Lördagskvällen gick i firandets tecken när vi var på stort baluns. Sommarklädda och ystra dansades det på Nya Varvet tills de omgivande blåklockorna slöt sina små blad och gick sömnen till mötes. Kvällen var inte riktigt kylig, men kanske inte heller ljum. Någonstans däremellan.

Och så söndagen, fotbollsträning för sonen (dottern också egentligen men hon "orkade inte springa") sedan lek med kompisar. På kvällen var vi bortbjudna på grill och brännboll.

Blir det mer sommar än så?

Det var ju roligt

Under tiden som vi åkte från Klippan tillbaka till huset lyckades Blåvitt vända 0-2-underläge mot Kalmar till vinst med 3-2.

Vad gjorde vi på Klippan undrar du?

Jo vi bestämde oss för att go mad och ruska om vardagen lite grann. Satte hela grusiga och klibbiga familjen i bilen när klockan var 18.30 (galet!) och for till glasscafét i Majorna. Barnen balanserade ut två styck rån med jordgubbs- och dumleglasskulor med godisströssel, och två breda leenden.

Sen satte vi oss på en klippa nere vid Klippan, i kvällssolen, med Heliga Birgittas kapell i ryggen och tittade på båtarna.

Jag vill inte på något sätt vara en surkäring, men man vet ju inte hur länge det varar.

När det kommer till väder tar jag inget för givet.

Snart glass och hängmatta

Usch. Ledighet. 20 grader och sol, mycket slappartid och lite måsten. Grill, trädgård, sovmornar.

Då är det jobbigt att gå upp för att gå till kontoret måndag morgon, när man fått den där försmaken på en lång varm ledighet.

Vi hade en fantastiskt skön och slapp helg. Så skön att både bloggande och träning fick semester. På lördagen tog vi till och med en heldag på Marstrand med det obligatoriska pit-stoppet i Bräckboden.

Semester, pallra dig hit nu. Jag längtar!

Bara 54 dagar kvar nu.

Äntligen del II!

Och går in lite mer i det här:

(Jag vet att bilderna är kass men toaletten är så satans liten att jag knappt får plats med både mig själv och en kamera)

Äntligen!

Nu lämnar vi det här:

Snart tillbaka

Jag ska snajt bejätta om den sköna ledigheten, ska baja till talpedagogen med min son först.

Snajt tillbaka.

Statistik vs mod

Visst är det en fantastisk utveckling? Fysioterapeuter i varje allsvensk klubb tar fram detaljerade planer för hur spelarnas muskler och leder och skelett ska hanteras för att få bästa möjliga effekt. Det sätts in chip i kläder, det övervakas med hundratals kameror, det mäts exakta löpmeter under match, det mäts topphastigheter och antal cm bolltransport.

Vem kunde innan mätningarna tro att en målvakt springer nästan 7 km under nittio minuter? Så visst är de intressanta, mätningarna (dessutom brukar det vara så att det lag som springer mest, vinner mest).

Men ändå. Blåvitt har till och med infört ett iskallt och obligatoriskt bassängbad direkt efter match. (Är det inte hemmamatch har de med sig en uppblåsbar pool) Denna fylls med iskallt vatten och isbitar och alla spelare måste bada i mellan 4 och 6 minuter. Fyskillen menar att slaggprodukter försvinner fortare och att man återhämtar sig snabbare på det sättet.

Jag undrar vad som hände med en sockerdricka och en banan.

För likförbannat blir vi besvikna. Hur mycket mumbo-jumbo vi än håller på med så flabbar ändå verkligheten oss i ansiktet.

Inte spelar vi bättre boll än på Torbjörn Nilssons tid? Det verkar som det fortfarande handlar om svett, mod och vilja.

Det slutade väl, men resan var en gäspning

Om man går ut på en fotbollsplan och har nittio minuter framför sig, och är rädd, då vet alla som spelat fotboll (eller bara haft nittio minuter framför sig) att det inte brukar sluta bra.

Det slutade bra igår, för Blåvitts del. I alla fall, skulle jag vilja tillägga, för räddare fotbollslag var det länge sedan jag såg. Jag har visserligen inte sett så mycket fotboll live sedan guldet bärgades en regnig oktoberdag i fjol, men ändå. Jag såg P00 spela med betydligt mer mod i lördags på en grusplan i Billdal.

Jag vet inte riktigt vad de var så rädda för heller. Sundsvall var det knappast, även om de tilläts forsa fram några enstaka gånger. Den skrämmande arenan? De suckande 6 600 på läktaren? Stefan Rehn? Svett? Blåmärken?

Som det såg ut igår så ställde Blåvitt knappt ut skorna. De doppade ner stortån, på sin höjd. Rädda för att bli blöta.

De vann i alla fall och det gladde mig när jag hoppade upp på cykeln just när solen gjorde ridå, en ganska nära sommarlik kväll i Göteborg.

Shine on you crazy diamond

Jag passar på att göra allsvensk läktarpremiär när det nalkas sommarvärme! Ikväll blir det Ullevi och Blåvitt-Sundsvall, hoppas på att få lägga ut ett glatt referat från begivenheten senare i afton.

Frau Boss

I morse fick jag reda på hur det känns att vara arbetsgivare. Vår polack dök upp kl. 7 i vanlig fackmannaordning, men med some news.

Hans pappa vaknade med ryggskott när han skulle ta sig ur sängen i morse och nu skulle de till doktorn. Jag blev så till mig i min nya arbetsledarroll att jag helt glömde berätta för honom om sjuksköterskestrejken. Det visar sig nämligen att jag är väldigt förstående och bara lite lite tänker på att bygget nu står stilla en hel dag och kommer vi nu att hinna färdigt till fredag då städerskan kommer..?

Men det sa jag naturligtvis inte till den drabbade.

Och med lite toner

See a darkness

...

Well, you're my friend
And can you see
Many times we've been out drinking
Many times we've shared our thoughts
Did you ever, ever notice, the kind of thoughts I got
Well you know I have a love, for everyone I know
And you know I have a drive, for life I won't let go
But sometimes this opposition, comes rising up in me
This terrible imposition, comes blacking through my mind

And then I see a darkness
Oh no, I see a darkness
Do you know how much I love you
Cause I'm hoping some day soon
You'll save me from this darkness

Well I hope that someday soon
We'll find peace in our lives
Together or apart
Alone or with our wives
And we can stop our whoring
And draw the smiles inside
And light it up forever
And never go to sleep
My best unbeaten brother
That isn't all I see

Johnny Cash

Fotbollstofflan

För er som känner Babban vet ni att jag brukar tycka om att tävla. Gärna vinna också och nu har jag vunnit de här snygga tofflorna som jag tänker ha och hasa runt i på vårt nya hallgolv så snart det är på plats.

Coola eller hur?

Ni som inte tävlar utan heller köper grejerna kan göra det här.

And roof

Börjar ta form

Världens kanske snyggaste kakel något sånär på plats. Dessutom ett synnerligen stilfullt gästtoalettak.

Very nice kakeling, som vi säger vi polacker emellan.

Vad står "K":et för by the way?

K-Rauta. Vilket jävla mongotillhåll. De gul- och gråklädda miffona som springer omkring där ute kan varken serva sina kunder i butiken eller när de kommer till kassan. I butiken är det stört omöjligt att ens hitta någon som jobbar. Oftast står de och pratar skit om chifen bakom en hög med trall eller så ser de bara allmänt busy ut med en tumstock nerkilad i de pösiga grå brallorna.

På lunchen drog jag dit för att byta 9 meter golvvärmeslinga mot 7 meter. Ärendet gick med K-Rauta-mått mätt relativt smidigt (dvs man har inte behövt leta upp någon att fråga i butiken) när jag stegar fram mot kassan.

Där sitter en tjugoårig bitter kassörska och "hjälper" mig med min retur och mitt nyinköp. För att göra en lång historia kort; vi hade en kupong på 10% rabatt vid förra köpet, den varan som nu skulle lämnas i retur. När jag nu kommer med den vara jag vill byta till förstår ni själva vart det barkar antar jag?

Visst, jag får tillbaka pengar för vara 1 (returen) minus rabatten, men jag får betala fullpris för den nya varan!

Nu visste inte den hennafärgade bruden i kassan vem hon hade framför sig. Hon kände inte till historien om Audi, om frisör-Jessica eller de andra som jag likt ett blodluktande rovdjur inte släpper taget om tills de sprattlar, kvider och ber om nåd.

Jag frågar (till det yttre lugn) om varför jag inte får 10% rabatt på min nya vara.

- För att du redan använt rabatten. Den gäller bara en gång, svarar hon.

- Men jag har ju inte alls använt rabatten, hävdar jag. Jag återlämnade ju varan.

- Så är det i alla fall, säger tjejen och stämpar ut kvittot. Eller hur, Kicki?, säger hon och vänder hon sig mot sin kollega på andra sidan kassan.

Kicki nickar medhållande. De hade haft en annan kund som sa samma sak, men då svarade de helt enkelt samma sak. Att kupongen satt på ett annat papper och då kan de inte ge 10%.

Här finns två val. Det ena är att sura, knyta näven i fickan och mumla att det är för jävligt. Det andra är förstås att be att få prata med hennes chef.

Jag valde alternativ nummer två. (Med viss tvekan eftersom Yannick Tregaro och Emma Green stod bakom mig i kassakön, men jag tänkte att de kanske tyckte att det var underhållande)

Chefen kom och "för den här gången" fick jag så tillbaka mina 400 kr.

Sedan hade de inte tid att älta den här frågan mer, för de skulle på internutbildning.

I kundvård, hoppades jag när jag såg dem hasa iväg i sina betonggrå kläder, i koncernen fyrahundra batonger fattigare.

Now I make call for spolknapp

Våra hantverkspolacker hankar sig fram med bruten engelska och vissa svenska fackord som gipsskiva och reglar och toa. Mycket behändigt.

Själva tycker vi att vi behärskar engelska språket bra och svenskan är det väl inga större fel på heller.

Det är därför jag förvånar mig själv med att hitta en östeuropeisk klang och mycket underliga meningsbyggnader, när jag ska prata med polackerna.

Piotr: We need move toa.

Jag: You move toa?

Piotr: Yes, and we need spolknapp.

Jag: I call 9 o´clock. Ask where is spolknapp.

Och så går dialogen vidare. Till lunch idag säter vi oss nog ute vid sandlådan och suger på en termos med surkålssoppa.
Vi nickar mot varandra i samförstånd, lite kargt.

Tillsammans: Very good soppa. Now toa.

Italian Stallion

The Makeover

Status lördag kväll:

I byssjan

Det är bråda dagar på radhusgatan. De börjar kl 07 med ett goood mooorning och sedan är det full fart på betonghackning (som jag kallar det) och väggrivning. Idag har de varit på Hornbach och köpt material, slängt skräp på tippen och faktiskt kissat i vår rabatt.

De är hur gulliga och duktiga som helst, men ta sig upp eller ner en våning för att vattna kobran gör de helst inte. Jag är å ena sidan glad att inte behöva torka slipdammsavtryck varje dag, men å andra sidan lite bekymrad över lavendeln.

Den luktade ju så gott.

Status just nu är att jag köpt världens finaste kakel och att golvet ser ut som på bilden.

Gipshögen på gatan

Det ryker en del när man tar bort en hög sådant här. Nu på kvällen har dimman lagt sig och inköpslistan är färdigskriven. Herr Handy-Man säger helt enkelt vad han vill att vi köpt tills nästa dag och vips så sätter vi av mot K-Rauta och köper värmeslingor, spots och lite annat smått och gott.

Den ljusblå toaletten är numera ett minne blott. Här satsas på vitt, gråsvart och, kanske kanske, den här röda dimmern.

Skön eller hur?

Även i näsborren

Renovering

Om jag skulle ge mig på att rapportera något från Familjen Buzz liv just nu så skulle det stavas s-l-i-p-d-a-m-m.

Överallt mina vänner, överallt.

Tuggummitricket

Och Blåvitt ångar på. Glömde att bloggglädjas lite över det.

På torsdag är det dessutom derbydags, GAIS ska få smaka på förnedringens dryck. Jag tänkte passa på att hylla den här fina kampanjen i samband med detta.

Glädje!

Jag cyklade i morse! Jag har under flera veckor varit på vippen men varje morgon kommit på en förevändning till att som vanligt sätta mig på bussen istället. Jag har skyllt på frost, försovning, regn, dimma, kvällsaktiviteter och opumpade cykeldäck men nu var det slutfjantat på riktigt.

Upp på cykeln och iväg och det är ju faktiskt lite som vi beskrev i vår senaste ut-och-cykla-kampanj; man mår gott.

På Skånegatan blommar körsbärsträden, solen värmer fingrarna så att vantar inte ens är nödvändiga. Och så kliver man in på kontoret med klädsamma rosor på kinderna.

Vad kan jag säga?

Ställ bilen. Ta cykeln!

Lite blött, lite kallt, men gött

Varenda år är det samma visa. Jag är så sjukt sugen på vår att jag släpar med hela familjen, en filt och en engångsgrill till närmsta havsbukt och tänker att äntligen - äntligen - är det vår!

Ungefär en halvtimma senare griper de stelfrusna fingrarna runt äpplemustkoppen och näsan har antagit en blålila kulör.

Men ändå. Lite sol under kapuschongen, gott om frisk havsluft och en bränd korv senare så känns det ändå varmt i själen.

Idag blev det en hel timme vid Hovåsbadet, i hyggligt lä och med trevligt sällskap. Några stafetter, lite klippklättring och sandslottbygge senare gläds vi över rövvärmen i bilen.

Våren är här, lite kall, men den är här.

Konsten att köpa sig tillhörighet

Tidigt i morse ringde telefonen. Det var en klasskompis till sjuåringen som undrade om han ville vara med och spela fotboll på skolans plan, de var en sex-sju killar från klassen som tänkte dra dit och skrapa knäna mot gruset en stund.

Visst, svarade sjuåringen och sprang upp för att byta om. Jag föreslog att vi skulle cykla dit, men det ville han absolut inte. Efter ett tag visar det sig att anledningen till varför han inte vill cykla inte är att han är lat som man skulle kunna tro, utan att han tycker att hans cykel är på tok för lökig.

Och när vi kom ner till fotbollsplanen och jag såg grabbarnas mountainbikes stå lutade mot varann så förstod jag. Det går snabbt i barnmodet. Cykeln vi fick ärva av en granne, vars son är fem år äldre, ser ut att tillhöra min egen barndom.

Nu har vi varit och köpt nytt. Just nu kan man se en styck mallig sjuåring cykla gatan upp och ner på det här monstret.

Guilty or not guilty?

Engla 10 år försvann när hon cyklade hem från fotbollsplanen. Hon hade mobilen med sig och skulle hålla kontakten med sin mamma var tionde minut var det bestämt. Naturligtvis borde ingenting hända, naturligtvis borde Engla kommit hem fem minuter senare och satt i sig köttbullar berättat om sin Ronaldinho-klack.

Men så blev det inte, det vet varenda svensk förälder och de allra flesta andra också.

Nu har de gripit en misstänkt. Han nekar till anklagelserna. Svär sig fri, säger att det inte var han.

Sedan vill han inte säga så mycket mer, utan vill kontakta en advokat. Då ringer han Leif Silbersky.

Leif Silbersky. Jag har sagt det förr, men vill man ha Leif Silbersky, då vet man verkligen hur långt ner i skiten man sitter.

Och kom hit?

Som de flesta av er vet så har jag ju den möjligheten att jag kan se vad man sökt på på Google för att hamna här på Babbans blogg. Oftast är det "Audi" eller "påssjuka" eller "Almirida" eller något annat jag attackerat.

Igår var det något annat kan man säga.

Han blev nog lite besviken.

(Klicka på bilden så blir den större)

Böckerna slut

Dags att beställa vårskörden! Innan jag bekräftar beställningen - någon som tycker något?

Allsvenskan igång

Igår vann Blåvitt med 4-1 mot Örebro, ikväll vann Elfsborg mot AIK med 3-0. Det betyder att den allsvenska glädjen står högt i tak hemma hos oss. Sjuåringen fick tillåtelse att sitta i soffan och se matchen på Canal+ och mumsa leverpastejmacka, fast han hade borstat tänderna.

Jag såg inte matchen igår så den har jag svårt att kommentera, men kvällens utskåpning på Borås arena tänkte jag tala lite om. Borås stolthet Elfsborg gick ut och spelade mot Solnas motsvarighet AIK. Eller ja, de spelade mot klubbnamnet AIK, inte så mycket mot klubblaget AIK. Jag har sällan sett AIK så tandlöst och taffligt, men Elfsborg gjorde en bra match likväl.

Ishizaki visade varför han är så dyr i Drömelvan och Avdic levererade. Joakim Sjöhage hade först färgat håret på salong och sedan bjöds han på en toppning av både Nils-Eric och målvakt Öhrlund vid 2-0-målet. Det var riktigt underhållande och om jag skulle tippa om serien så skulle jag sätta Elfsborg högre än 6:a och AIK någonstans i regionen noll poäng, noll mål.

Det blir väl strax över Kålltorp.

Livet på fem dagar

Herre min skapare, jag har inte bloggat på nästan en hel vecka och ändå har jag haft full internetuppkoppling både hemma och på jobbet. Visserligen har jag vistats en hel del på jobbet, men ändå.

Jag kör en liten sammanfattning om de senaste fem dagarna och sen kör vi på som vanligt igen. Som om ingenting har hänt.

Jobb, nya jeans, klippning, Uno, köttfärssås, gymnastik, Plantagen, vårskor till 7-åringen, filmen "Oskuld", fika, biltvätt, dammsugning, löpning, glädjande Blåvittvinst, helgjobb, hämt-thai.

Just det, så hade min kära sambo och fröken lillsprätt bakat Kärleksmums i fredags, lagom tills jag kom hem från jobbet. De är fina, mina familjemedlemmar. Och jag byter inte bort dem mot något.

Glammiga jeans, check

Babbans läsare har talat.

Det bidde jeansen.

Ettett

Och Blåvitt spelade 1-1 borta mot Malmö.

Tja, känns som en helt okej start på Allsvenskan.

Slut på semestern

Idre Fjäll brukar vi åka till. Det var fjärde året nu på raken som vi tog oss 62 mil upp i Dalarna för en skidvecka. Faktum är att åren med barn mellan benen i horisontella backar och att plocka upp små vingelpellar efter halva knappliften börjar bära frukt. Båda barnen är så gott som självgående nu, sjuåringen är värsta gps:en i skidsystemet. Han vet precis hur man tar sig till svarta backen "Specialen" och blå "Snövit" och after-skin på Charlies.

I år hann vi även med att tjata in hela sällskapet på Pernilla Wibergs Hotels relaxavdelning. (Eller vi mörkade att vi hade fyra små när vi ringde och och sa att vi ville testa hotellet för kommande konferenser.) Sedan dök vi upp lite skamset med fyra stökrövar och mumlade något om att barnvakten blivit vinterkräksjuk.

Det var väl värt lögnen kan jag säga. Från bastun blickade vi ut över fjälltopparna och här fanns även en livs levande isvak. Fast inomhus.

Och med det avslutar vi fjällsagan för i år.

De här hade jag tänkt.

Minus the ass.

Behöver hjälp

I födelsedagspresent till mig själv tänker jag ge ett klädesplagg. Det känns som det var evigheter sedan jag köpte något roligt (och dyrt) och för tillfället brottas jag med mig själv om jag ska satsa på ett par riktigt trevliga jeans, eller en praktiskt varm huvtröja.

Jeans nöter jag å ena sidan ner varje vaken timme. Jag gillar jeans. Jag behöver uppdatera jeans. Jag tror att jag kommer att tycka om den här lite högre modellen med utsvängda ben.

Eller så går jag helt enkelt och pyntar upp för en varm och gosig huvtröja som jag kan stå och vara varm och gosig i när sonen spelar fotbollsmatcher frusna vårkvällar eller när jag drar skrindan till sjön för att grilla en kvällskorv eller när jag går på Blåvitt och spelet inte värmer.

Jeans.

Huvtröja.

Glam.

Praktisk.

Jag vet faktiskt inte. Kan inte ni avgöra?

Ska jag köpa jeans eller huvtröja?
	Glammiga jeans
	Praktisk huvtröja
Free polls from Pollhost.com

Carvingpasset med extra krydda

Det visar sig vara sju stycken medelålders damer som signat upp sig på Carving-passet. Dennis, 25, är skidlärare och han har varit här hela säsongen. Det ser man på hans brunbrända ansikte, ljusa skägg och kritvita tänder.

Han berättar inlevelsefullt om carvingtekniken och grundpositioner och hållning och kantåkning. Vi lyssnar med ansiktet vänt mot solen, ser för vårt inre hur vi åker i långa, knivskarpa svängar. Vi njuter av att vara utan barn och Dennis säger att vi är hans duktigaste grupp. Någonsin.

Vi lapar i oss och kan inte slita ögonen från hans fasta lilla carvingstjärt som guppar framför oss i pisten. Än hit, än dit, mycket kontrollerat.

När vi åker upp i ankarliften sedan, Dennis och jag, lutar jag mig lite mot hans höft. Så tittar han på mig, rakt i ögonen och jag börjar sjunga, med helt samma skira stämma som Suzzie Tapper:

"Visst finns mirakel, och för mig är det faktiskt du..."

Eller ja, något i den stilen.

Snart fart i backen

Solen strålar och hela familjen har just satt sig till bords med rödmosiga kinder. Det vankas köttbullar till lunch och efter det ska de 35-åriga damerna i sällskapet åka Carving-lektion.

I två och en halv timme.

Jisses.

I morgon kör jag om dig som det står på barnens skidskolevästar.

Och i fjällen är det bra

Snön faller långsamt och stora, tussiga flingor lägger ytterligare ett par decimeter snö på biltaken. Det är -3,5 grader nu och solen kämpar för att komma igenom molntäcket.

Samtidigt öser skidskolan på, men lilltjejen gick bara dit för att vi mutade henne med Marabous frukt & mandel. På morgnarna har hon glömt hur kallt det var dagen innan och med magen fylld av havregrynsgröt sätter hon glatt av i backen. Efter lunch är det värre, då vill hon helst rita eller bädda ner sig med en bok, skidskolan lockar inte alls.

Nu ska jag själv ge mig ut i snöyran igen. De lilasvullnade kinderna har blivit rosa, tårna har fått igen sin känsel. Jag har till och med åkt lössnö utanför pisten idag.

Vi har det fint.

Herrgårdspåsk

På lördag åker vi till fjällen. Det ska bli riktigt skönt att andas hög luft och sova (se tidigare inlägg) långa, drömlösa nätter i en vecka.

I år har vi dessutom slagit på stort och lagt till ett pitstopp på vägen. Vi ska bo på Herrgård och äta fina middagen. 30 mil dit, 30 mil kvar vilket känns som ett bra upplägg.

Vår cykelkampanj i Göteborg

Vad tycker ni? Glad eller hur?

Sova eller besluta?

Det har slagit mig att om man somnar runt kl. 20 på kvällarna så har man en betydligt sämre livskvalitet än de som somnar 23.30. I alla fall om man vaknar lika utsövda. De som är vakna de där extra tre timmarna på kvällarna får ju tid att ringa det där samtalet, surfa ut på den där modebloggen, skriva det där tackkortet, se den där dokumentären, lösa det där korsordet.

Jag har tusen saker att reda ut innan vi åker till fjällen i helgen. Om man dessutom (som jag har) har väldigt svårt att fatta snabba beslut så är den tid jag lägger mig och trynar på egentligen extra värdefull. Det är ju då jag borde sitta och älta det jag inte klarar av att besluta.

Men vad gör jag?

Jo jag går och lägger mig bredvid min femåriga kamin och snusar henne i nacken. Bara en liten stund, tänker jag.

Det brukar bli ungefär tio timmar.

Det värsta är att det blir värre för varje år som går, egentligen för varje vecka som passerar.

Jag måste fatta beslut. Jag får inte gå och lägga mig samtidigt som barnen.

Hur svårt ska det vara? Det första beslut som jag ska fatta är att inte gå och lägga mig förrän 22.30.

Tror jag.

Ska känna lite på det.

Snart mitt i trettio

Nästa vecka blir jag 35. Det känns lite märkligt. Trettiofem är ju inte direkt precis-gått-ut-gymnasiet så när jag idag på lunchen vandrade omkring för att köpa mig själv något fint i present föreslog min lite yngre kollega den här.

Visserligen en Ralph Lauren, men ändå. Jag är inte riktigt riktigt där.

Kanske vid 36.

I´m back

Det kan vara vädret, det kan vara ljuset, det kan också vara en guppig mage ovanpå jeanslinningen.

Men löpsuget är tillbaka! Idag blev det en runda på en mil på årsrekordtid. På köpet fick jag fyra rådjur och en hel del pensionärer som skuttade runt i spåret. Alla har vi hittat ut från våra dammiga hem för att njuta av blå himmel och varm sol. (Och grannen fick en fundersam rynka mellan ögonen när hon såg mig kasta upp löparskor i vädret och tajma med kameran.)

Nu ska jag fira med en dusch och rena underkläder.

Nya bekantskaper

Jag har just läst ut Tusen strålande solar och går igenom det där man gör när man verkligen gillat en bok. Man sörjer lite. Laila och Mariam och Aziza och de andra som man fått en relation till, som man gått igenom helvetets alla kval tillsammans med, utkämpat strider mot talibaner med, de ska man nu lämna. Och aldrig återse.

Nej nu är det dags för en ny bok. Just nu har jag ingen på lager, men har fåt tips om Att få bitarna på plats. Kanske slår till på den redan idag, vem vet.

Tills dess att den ligger på Rashids Livs och väntar på att bli upphämtad ska jag dyka ner i premiärnumret av Filter.

Funky eller punky?

Jag köpte en ny tisha igår. Jag tyckte att den var jättesnygg och alldeles lagom rock´n´roll för en medelålders käring som jag håller på att bli.

Sen tog jag på mig den, la till en kofta från H&M och en sjal från Thailand och gick iväg till jobbet. Nu tänker jag att balansen mellan patetisk/desperat och avslappnat punkig är hårfin.

Jag vet fortfarande inte vilken sida strecket jag befinner mig på.

Speciellt inte när jag tar på mig mitt nya läppstift i.d. sassy som går i orange ton.

57 channels and nothing on

Om jag inte somnar på kvällarna så händer det att jag ser på TV. Och som alla andra har jag mina favoriter. Just nu är det:

Californiacation (TV4 torsdagar)
Tell me you love me (Canal+ fredagar)
Rent hus (TV4 onsdagar)
På spåret (säsongen slut annars fredagar)
Champions League, Premier League (så ofta jag kan och helst då Arsenal)

Rent hus tänker du? Ja herregud vad jag går igång på hur äckligt grisigt blir beboeligt. Det är som en mental rening, en pånyttfödelse och jag blir verkligen sugen på att köpa varenda antibakteriellt spray Maxi kan uppbringa.

Vad ser du helst på TV?

Hyfsad känsla!

Boktipset

För övrigt vill jag uppmana alla som inte läst Flyga Drake att göra det snarast. Sedan kan ni ge er på uppföljaren (fast inte uppföljaren som i fortsättnignen) Tusen strålande solar. Den nattar jag mig själv med på kvällarna just nu och det är en ren njutning.

Lika smärtsam, lika fantastisk.

In da butter

Jag kastar mig mellan spårvagnsstreamers, helsidor i G-P, radiospotar och stortavlor just nu. Inte så mycket kataloger och broschyrer och annonser i Kinnabladet.

Det verkar precis som jag kommit upp mig i smöret, utan att jag märkte när det hände.

Jag tror jag stannar ett tag.

Ruggigt bra!

Istället för att ligga i soffan och soffa till sig

lät jag mig skrämmas av den här.

Frågor och svar

Väder utanför ditt fönster:
Ihållande regn.

Lyssnar på just nu:
Cruel av Calexico på datorn, Philadelphia Flyers mot nåt bonnagäng på sonens Playstation och litet surrande från diskmaskinen.

I går gick du och la dig:
00.00, något av ett rekord när det kommer till mig.

I dag vaknade du:
Först 06.40 då sonen gick upp, sedan helt och fullt vid 9.30.

Vad har du på dig:
Grå lång t-shirt med utanpåsömmar från Acne, grå DKNY-munkjacka som jag köpte i Mexico City för åtta år sedan och grå mysbyxor med färgfläckar, märke okänt. En hel del grått ser jag.

Senaste som ringde dig:
Grannmamman i fredags eftermiddag.

Som du ringde:
Samma grannmamma som jag frågade om barnvaktsmöjligheter fredag kväll.

Senaste som skickade dig sms:
Börjar bli tjatigt, men samma grannmamma som berättade att alla sover. Också det i fredags.

Senaste som du skickade till:
Till en gammal barndomskompis som jag frågade om hon var sugen på att gå på bio ikväll.

Senaste vän du addade på Facebook:
Noah, en amerikansk bekantskap som bor i NY men som jag träffade på Nya Zeeland 1995.

Som addade dig:
Samme Noah.

Senaste person som mailade dig:
Camilla, en fd kollega.

Sista hemsida du besökte/läste:
Fysiken, bokade just in ett spinningpass pga svaret på fråga 1.

Ska/har gjort/göra idag:
Har gjort: Arrangerat en brunch för några vänner vi sällan träffar. De hade inte sett vårt nya kök (som vi satte in 2005), ändå bor vi bara några futtiga kilometer från varandra.
Ska göra: Träna spinning, eventuellt gå på bio. Laga middag, idag bir det gourmet-pytt-i-panna med fläskfilé och chorizo, Se på Tell me you love på Canal+ om jag inte går på bio.

Bra eller dålig dag idag:
Helt okej. Pissigt väder, lite för mätt annars finfint.

Mår gott

Vi har just avslutat en brunch med allt vad det innebär i form av amerikanska pannkakor, melon och mango-sallad, jordgubbsjuice, kaffe och grymma spenatsnurror från Brogyllen. Det känns fint i själen men brallorna spänner oroväckande hårt både här och där.

Det regnar ute och jag måste ge mig ut och springa. Jag måste göra det nu för om en timme är det simskola.

Jag vill inte.

Å andra sidan vill jag gärna fortsätta att komma i mina jeans, så jag antar att jag inte kan sitta och känna efter längre.

Spenatsnurra å ena sidan ger löpning å den andra.

Herren ger och Herren tar.

En helt vanlig fredag?

Igår kväll var det firmafest med respektive där jag jobbar. Det var första stora arrangemanget för min räkning och det kändes som tillställningen var ganska baisad på förhand. Ett intetsägande mail som berättade att det var fest följdes upp av ett tillika beige mail om var vi förväntade befinna oss och när.

Vi halade och fepplade med våra olika barnvaktsalternativ och det var inte förrän vi egentligen hade gett upp som det löste sig. Några grannar hade en helt vanlig fredagkväll med sina barn och det gick bra att vi dumpade två extra på dem. Inte för att vi gladde oss nämnvärt, vi trodde ju fortfarande att festen skulle bjuda på lite tilltugg och en ljummen öl.

Vi trodde inte så mycket på munkar i kåpor, kandelabrar, indisk mystisk dans i rökelse, vernissage, exklusiv konsert av Freddie Wadling, hälleflundra, grafitti, skumpa, Stefan Odelberg och fri bar.

Kanske var det just därför som det var så omskakande. Kvällen blev helt och hållet magisk. Jag håller fortfarande på att samla mig från upplevelsen.

Wadling, där har ni en kille som kan sjunga (jag satt så nära att jag kunde röra honom med tårna om jag sträckt ut benen). Han ackompanjerades av en kollega på akustisk gitarr i den kyrkliknande lokalen. Sju låtar drog han av, halsade lite Staropramen mellan dem, tittade skyggt upp ett ögonblick för att se om vi satt kvar och körde igång nästa.

Vi vågade knappt andas.

Det var enormt.

Upp-och-ner

Jag veeeeet.

Inte hur man vänder bilden.

Is som is

På mitt jobb arbetar vi i fasta team. Det betyder att jag är fast med en och samma AD i alla projekt, på gott och på ont. I vårt fall har det varit bara på gott.

Riktigt gott är det just nu faktiskt. För när han är på semester i Narvik och gör så här:

Så har jag inte så mycket annat att göra än så här:

Radioinspelning

Idag ska jag spela in en radiospot. Skådisen sitter i Stockholm och läser mitt manus, jag sitter i studion och säger till henne att dra ner, dra på, dra upp, dra fram eller kanske att dra till.

Inte vet jag, men skoj ska det bli.

Måste dra nu.

Lite skräpigt

Idag jobbar jag hemifrån. Det betyder att jag ser ut som en skräptant, luktar som en skräptant men känner mig både avstressad och utvilad.

För mig är det livsviktigt att kunna arbeta hemifrån ibland. Det blir en paus, ett andningshål som inte bara handlar om prestation, effektivitet och jäkt. Jag jobbar hemma också (och jag gör det bra), men jag hinner även ringa det där samtalet som man aldrig hinner med när man jobbar, jag har städat av toaletten och gjort en inköpslista.

Och lunchen, den äter jag i soffan till en skräpfilm.

Som den lilla skräpkäring jag är.

Framsteg

Inte ett endaste spam på bloggen på två dagar nu!

Räkmackedagen

Det här är lätt en av mitt livs bästa dagar.

Jag började med att slå min hettempererade kollega med 9-0 i bordshockey.

Sen tog vi oss iväg till kundpresentationen och skulle bara parkera bilen innan. Vad dyker då upp och dansar på trottoaren kring mina fötter om inte en hel tjuga? Bara att plocka upp!

Och så var det kundpresentationen. Vissa möten äger rum i en brun korridor med sorgliga mötesrum och en dammig OH-projektor.

Andra äger rum i Rosencaféet med färska tulpaner, vårsol genom fönstren och en räkmacka som tilltugg.

Idag var bara en sådan dag.

Presentationsdags

Nu ska vi iväg och presentera en (för oss och byrån och faktiskt Göteborg) viktig kampanj. Det ryktas om Trädgår´n och det passar väl bra nu när solen äntligen visar sig.

Det går bra nu (men cashen rullar inte in)

När jag väl visar mig har jag bara jobb att prata om. Det är samma visa hemma. Jag kommer hem, hänger av mig jackan och går ut i köket. Kollar vad som puttrar i grytorna, pussar min man och tar fram wettextrasan.

Börjar torka smulor. Intorkad filmjölk. Stelnade ostkanter.

Och så börjar jag berätta om den senaste kampanjen vi tryckt fram under dagen. Jag är inne i en fantastiskt produktiv period på jobbet. Här skapas det grejer ska ni veta och det får även sambo och barn reda på.

Om de skrattar vet jag att det är bra. Att det håller. Det är dem jag testar på, en reklamointresserad historielärare och två kottar varav en just lärt sig läsa.

Under tiden som jag har befunnit mig i värsta egotrippen har den reklamointresserade historieläraren bakat dinkelbröd med soltorkade tomater, timjag och flingsalt.

Bara sådär.

Jag måste ha världens bästa liv.

Jag lever

Jag ville bara säga det.

Även om man inte kan tro det på den här bloggen.