Lilltjejen vaknade i söndags, satte sig upp och gnuggade gruset ur ögonen. Håret stod som vanligt som ett burrigt nystan från bakhuvudet och pyjamasen var varm och skrynklig.
- Mamma?
- Mmm?
- Jag är så himla pysselsugen idag, sa hon som om hon faktiskt haft tid att fundera.
Sedan drog hon fram sin överfulla pyssellåda under sängen, det tog inte lång tid att notera att vi saknade både garn och silkespapper om hon skulle kunna göra sitt tänkta pennställ.
Det fick bli en tur till Panduro.
Monday, March 30, 2009
Saturday, March 28, 2009
Earth Hour
Jag vet inte riktigt hur det här evenemanget planerades, men att lägga en tyst, svart timme mitt i landskampen mellan Portugal och Sverige satte åtminstone oss i svårigheter. Jag menar, det är klart att man vill ställa upp och jag tycker att sådana här manifestationer är viktiga att delta i. Dessutom har ju barnen full koll och räknar ner och pratar om att "jorden måste få andas lite".
Men ändå.
Portugal - Sverige.
VM-kval.
Hej hej.
Vi har bestämt oss för att släcka ner allt, utom teven. De tända ljusen är redo, två våningar redan nedsläckta och snart fimpar vi datorn.
Sjutton minuter kvar, sedan syns bara ett blått flimrande sken från vårt lilla radhus.
Det blir vårt bidrag.
Men ändå.
Portugal - Sverige.
VM-kval.
Hej hej.
Vi har bestämt oss för att släcka ner allt, utom teven. De tända ljusen är redo, två våningar redan nedsläckta och snart fimpar vi datorn.
Sjutton minuter kvar, sedan syns bara ett blått flimrande sken från vårt lilla radhus.
Det blir vårt bidrag.
Thursday, March 19, 2009
Studsigt tips!
Dagens tips för er som har Spotify måste bli The Killers och då gärna den smittande sköna Human. Eventuellt räcker det att sätta på närmaste radiokanal för jag känner väl igen den.
Den får mig i alla fall att studsa upp och ner på min kontorsstol, med mina kolossala lurar.
Den får mig i alla fall att studsa upp och ner på min kontorsstol, med mina kolossala lurar.
Tuesday, March 17, 2009
Back!
Jahapp. Babban är tillbaka!
Det trodde kanske varken du eller jag, om vi ska vara riktigt ärliga?
Jag har i alla fall fått tillbaka ett litet bloggsug den senaste tiden, känt att jag vill skriva igen. Eventuellt beror det på att en massa tunga projekt på jobbet går mot sitt slut, eller så är jag bara allmänt påverkad av den begynnande våren.
Alldeles oavsett så har jag dagen till ära fräschat till mitt huvud (bloggens huvud, inte mitt eget, det ska jag göra hos frisören i morgon) och gått och klämt på en massa puttriga inlägg.
Välkommen tillbaka kära läsare, om du inte tröttnat på Babbans silent treatment.
Nu kör vi igen.
Det trodde kanske varken du eller jag, om vi ska vara riktigt ärliga?
Jag har i alla fall fått tillbaka ett litet bloggsug den senaste tiden, känt att jag vill skriva igen. Eventuellt beror det på att en massa tunga projekt på jobbet går mot sitt slut, eller så är jag bara allmänt påverkad av den begynnande våren.
Alldeles oavsett så har jag dagen till ära fräschat till mitt huvud (bloggens huvud, inte mitt eget, det ska jag göra hos frisören i morgon) och gått och klämt på en massa puttriga inlägg.
Välkommen tillbaka kära läsare, om du inte tröttnat på Babbans silent treatment.
Nu kör vi igen.
Monday, January 26, 2009
Biljetterna i hamn!
Min biljettvän har än en gång visat prov på äkta vänskap och inte baa köat utan även införskaffat biljett till sommarens Springsteenkonsert.
Man tackar!
Man tackar!
Monday, January 19, 2009
Fixelifix
Och på onsdag ska jag slinga mig! Det är ingen ände på kosmetiska detaljer när man ska gifta sig.
Jag slänger nog in en sexminutare i ett solarie i morgon också, och en promenad ikväll.
Jag slänger nog in en sexminutare i ett solarie i morgon också, och en promenad ikväll.
Klänningsdags
I morgon vid lunch kommer min sömmerska med klänningen. Hon vill att jag ska prova den så att den är precis som den ska innan definitiv leverans. Det bådar ju gott. Jag tänker att jag ska prova den på vår största toalett på jobbet, mycket spännande!
Oh what a night!
Åttaåringen hade feber hela söndagen och låg mest och ångade i soffan. Vi petade i honom febernedsättande och jag var iväg och köpte 1,5 l Pepsi till den lille sjuklingen. Efter dokumentären om Stefan Holm gick han till sitt rum och somnade rätt av. Jag läste om Glenn Hysén i Offside en stund, Mr Buzz jämförde Baghvad-Gita med Bibeln och just som vi släckt lampan hör vi en märkligt blöt hostning från femåringens rum.
Jag studsar upp och springer in till henne, vill inte tända lampan utan trevar mig fram i mörkret. Stöter på en portion spagetti på hennes kudde, lakan, täcke som luktar fränt och förstår att hon varken tuggat kvällens middag eller vaknat av att hon faktiskt spytt.
Vi väcker henne, spolar av henne, borstar hennes tänder. Lägger henne mellan oss även om vi förstår vad det kan betyda, det finns inte så mycket att välja på.
Någon timme senare kommer feberkaminen upp och lägger sig och Mr Buzz byter sin säng mot soffan. Han rosslar och lever, huttrar och ångar. Vi somnar en stund, sedan vaknar han igen och beter sig plötsligt som en mångårig heroinist som ska tända av och drabbats av skrikande ångest. Han reser sig ur sängen, pratar osammanhängande, kliar sig på kroppen, lägger sig ner, ställer sig upp, ropar att "rösterna ska hålla tyst", "stick i väg sa jag", öppnar dörren, lägger sig ner, kryper i hop i en boll och håller händerna för öronen, sätter sig upp, ropar lite till, är på väg nerför trappan.
Jag får tag i den lille hallucinogenen, trycker ner honom i sängen och stryker honom över håret. Efter en stund verkar det som skrek i hans öron begett sig av och han kommer till ro.
- Du är världens bästa mamma, viskar han.
På något sätt har han kanske förstått hur trött jag är och vilket bränsle jag behöver. Jag somnade med honom tryckt svettigt mot magen. I alla fall en liten stund. Sedan var det påtänd knarkare igen tills dess att alvedonen började verka och vi fick somna om.
Nu sitter vi här, helt utpumpade och hålögda.
Men febern, den verkar ha lagt sig och inga fler uppkastningar av femåringen har träffats på.
Det finns hopp!
Jag studsar upp och springer in till henne, vill inte tända lampan utan trevar mig fram i mörkret. Stöter på en portion spagetti på hennes kudde, lakan, täcke som luktar fränt och förstår att hon varken tuggat kvällens middag eller vaknat av att hon faktiskt spytt.
Vi väcker henne, spolar av henne, borstar hennes tänder. Lägger henne mellan oss även om vi förstår vad det kan betyda, det finns inte så mycket att välja på.
Någon timme senare kommer feberkaminen upp och lägger sig och Mr Buzz byter sin säng mot soffan. Han rosslar och lever, huttrar och ångar. Vi somnar en stund, sedan vaknar han igen och beter sig plötsligt som en mångårig heroinist som ska tända av och drabbats av skrikande ångest. Han reser sig ur sängen, pratar osammanhängande, kliar sig på kroppen, lägger sig ner, ställer sig upp, ropar att "rösterna ska hålla tyst", "stick i väg sa jag", öppnar dörren, lägger sig ner, kryper i hop i en boll och håller händerna för öronen, sätter sig upp, ropar lite till, är på väg nerför trappan.
Jag får tag i den lille hallucinogenen, trycker ner honom i sängen och stryker honom över håret. Efter en stund verkar det som skrek i hans öron begett sig av och han kommer till ro.
- Du är världens bästa mamma, viskar han.
På något sätt har han kanske förstått hur trött jag är och vilket bränsle jag behöver. Jag somnade med honom tryckt svettigt mot magen. I alla fall en liten stund. Sedan var det påtänd knarkare igen tills dess att alvedonen började verka och vi fick somna om.
Nu sitter vi här, helt utpumpade och hålögda.
Men febern, den verkar ha lagt sig och inga fler uppkastningar av femåringen har träffats på.
Det finns hopp!
Friday, January 16, 2009
Thursday, January 15, 2009
Dagens roligaste
När jag kom till jobbet i morse var det nedsläckt runt min arbetsplats. Min allra närmaste kollega satt redan vid sin plats och stirrade in i skärmen.
I ljuset från den såg han lilablå ut i ansiktet, med exceptionellt tydliga vita ringar runt ögonen. Som en tvättbjörn i allergisk chock.
- Vad fan har hänt?, skrek jag.
- Vaddå?, svarade han, fortfarande med blicken på skärmen.
- Du ser ju jättekonstig ut. Vad har du gjort?, fortsatte jag förskräckt.
- Jag har solat, mumlade han. Lite tyst.
När jag kommer närmare ser jag. Han har solat solarium, ganska mycket för länge, och de där små runda glasögonen hade liksom glidit ner en våning för långt vilket hade gjort att han hade bränt både ögonlock och kinder.
Jag kan säga såhär. Det blev en väldigt rolig dag. Femtiofem muntra kolleger som först förfärat undrar vad han råkat ut för och sedan de mer eller mindre obligatoriska skämten ”jamen det är ju den solkyssta brännan man vill åt”.
Efter en timme skickade han ut ett mail med en bild på sig själv och texten:
Efter att vintermörkret gjort sitt på min bleka kropp tänkte jag att det var dags med lite sol. Jag begav mig till ett bemannat solarie och bad om att INTE få så starka rör... men något måste blivit fel.
Jag vill passa på att tacka för all uppmärksamhet jag fått under morgonen, tack!
/A
I ljuset från den såg han lilablå ut i ansiktet, med exceptionellt tydliga vita ringar runt ögonen. Som en tvättbjörn i allergisk chock.
- Vad fan har hänt?, skrek jag.
- Vaddå?, svarade han, fortfarande med blicken på skärmen.
- Du ser ju jättekonstig ut. Vad har du gjort?, fortsatte jag förskräckt.
- Jag har solat, mumlade han. Lite tyst.
När jag kommer närmare ser jag. Han har solat solarium, ganska mycket för länge, och de där små runda glasögonen hade liksom glidit ner en våning för långt vilket hade gjort att han hade bränt både ögonlock och kinder.
Jag kan säga såhär. Det blev en väldigt rolig dag. Femtiofem muntra kolleger som först förfärat undrar vad han råkat ut för och sedan de mer eller mindre obligatoriska skämten ”jamen det är ju den solkyssta brännan man vill åt”.
Efter en timme skickade han ut ett mail med en bild på sig själv och texten:
Efter att vintermörkret gjort sitt på min bleka kropp tänkte jag att det var dags med lite sol. Jag begav mig till ett bemannat solarie och bad om att INTE få så starka rör... men något måste blivit fel.
Jag vill passa på att tacka för all uppmärksamhet jag fått under morgonen, tack!
/A
Bridezillas på utflykt
Jag bara måste berätta om gårdagskvällen. Det som hände är tamejfan värt att ruska liv i Babbans gamla blogg med, bara det.
Jag och en kollega till mig (en mycket mer organiserad och välplanerad kollega ska sägas) har ordnat med samma sömmerska till våra båda bröllop. Min klänning är halvfärdig (vi gifter oss om en och en halv vecka), hennes ska påbörjas (hon gifter sig i juni) vilket gav upphov till en del skratt på jobbet igår eftermiddag.
Mest åt mig antar jag.
Sömmerskan visade sig bo i Lövgärdet som ligger en liten bit från Angered. Kollegans mamma stod utanför jobbet kl 17 med Crosscountryn halvt parkerad på trottoarkanten. Vi körde igång gps:en (ingen av oss hade bekymrat oss om att ens titta på hitta.se, inte ens den välplanerade kollegan), men kom bara en sisådär tio-femton meter innan den lade av. Handfallna börjar vi leta oss mot Angered, men ingen kan komma på hur tusan man kör dit. Gps:en kom och gick, jag ringde efter beskrivning när vi flabbande hamnat på Redbergsplatsen och vi var millimetrar från att krocka med en spårvagn.
Nåväl, efter en timmes körning var vi i alla fall framme i trevåningshusområdet där sömmerskan bodde. Vi ringde på porten och jag sneglade upp på fönstren för att utröna vilket som var hennes. Jag bestämde mig för att det var de på andra våning där de välsydda, ombonade gardinerna hängde i sina omtag och en glad pelargonia log mot mig.
Så var det inte. Hon bodde på nedre botten och vi hoppas att det var därför hon hade överkast uppnålade för alla tre fönstren. Alltså. Inget dagsljus, men däremot halva garderobsdörrar, sönderslagna toalettdörrar, tvätt på golvet i travar, intorkade tallrikar och en glatt skvättande valp. Sömmerskan bjöd på te vilket jag och mamman tveksamt tackade ja till, men jag var så förbaskat hungrig att jag inte hade så mycket att välja på. Kollegan sa att hon "kanske tar ett glas vatten lite senare." Det gjorde hon såklart inte.
I köket, under lysrörsbelysningen, delade ”ateljén” plats med köksbordet. Eller ja, ateljén var en strykbräda. Valpen skuttade glatt omkring lite kissig med sina tassar och hoppade upp och nafsade oss i benen. När vi provade klänningarna skrek vi förskräckt åt henne när hon kom farandes, kollegan sa till och med till på skarpen med orden ”lägg av nu, kisslaban!” Det avskräckte dock knappast det lilla yrvädret.
När det var som värst drack jag lite te utan att andas med näsan, valpen skuttade runt de tre damer som försökte få bukt med klänningen där under lysrören innan hon bestämde sig för att slita sönder innanmätet på en kudde och kollegan hittade ett medel mot vaginalsvamp där klänningblekmedlet enligt uppgift skulle stå.
Sedan åkte vi hem. När vi var på motorvägen upptäckte vi att lampan som signalerade öppen motorhuv lyste. Vi såg framför oss hur den skulle slå upp mot rutan och lämna oss uppkörda i närmsta refug.
Så blev det inte. Vi svängde av, stängde huven, sög på en Läkerol och tänkte att klänningarna nog blir bra ändå.
Och att vad vi just varit med om blir ett fint blogginlägg.
Jag och en kollega till mig (en mycket mer organiserad och välplanerad kollega ska sägas) har ordnat med samma sömmerska till våra båda bröllop. Min klänning är halvfärdig (vi gifter oss om en och en halv vecka), hennes ska påbörjas (hon gifter sig i juni) vilket gav upphov till en del skratt på jobbet igår eftermiddag.
Mest åt mig antar jag.
Sömmerskan visade sig bo i Lövgärdet som ligger en liten bit från Angered. Kollegans mamma stod utanför jobbet kl 17 med Crosscountryn halvt parkerad på trottoarkanten. Vi körde igång gps:en (ingen av oss hade bekymrat oss om att ens titta på hitta.se, inte ens den välplanerade kollegan), men kom bara en sisådär tio-femton meter innan den lade av. Handfallna börjar vi leta oss mot Angered, men ingen kan komma på hur tusan man kör dit. Gps:en kom och gick, jag ringde efter beskrivning när vi flabbande hamnat på Redbergsplatsen och vi var millimetrar från att krocka med en spårvagn.
Nåväl, efter en timmes körning var vi i alla fall framme i trevåningshusområdet där sömmerskan bodde. Vi ringde på porten och jag sneglade upp på fönstren för att utröna vilket som var hennes. Jag bestämde mig för att det var de på andra våning där de välsydda, ombonade gardinerna hängde i sina omtag och en glad pelargonia log mot mig.
Så var det inte. Hon bodde på nedre botten och vi hoppas att det var därför hon hade överkast uppnålade för alla tre fönstren. Alltså. Inget dagsljus, men däremot halva garderobsdörrar, sönderslagna toalettdörrar, tvätt på golvet i travar, intorkade tallrikar och en glatt skvättande valp. Sömmerskan bjöd på te vilket jag och mamman tveksamt tackade ja till, men jag var så förbaskat hungrig att jag inte hade så mycket att välja på. Kollegan sa att hon "kanske tar ett glas vatten lite senare." Det gjorde hon såklart inte.
I köket, under lysrörsbelysningen, delade ”ateljén” plats med köksbordet. Eller ja, ateljén var en strykbräda. Valpen skuttade glatt omkring lite kissig med sina tassar och hoppade upp och nafsade oss i benen. När vi provade klänningarna skrek vi förskräckt åt henne när hon kom farandes, kollegan sa till och med till på skarpen med orden ”lägg av nu, kisslaban!” Det avskräckte dock knappast det lilla yrvädret.
När det var som värst drack jag lite te utan att andas med näsan, valpen skuttade runt de tre damer som försökte få bukt med klänningen där under lysrören innan hon bestämde sig för att slita sönder innanmätet på en kudde och kollegan hittade ett medel mot vaginalsvamp där klänningblekmedlet enligt uppgift skulle stå.
Sedan åkte vi hem. När vi var på motorvägen upptäckte vi att lampan som signalerade öppen motorhuv lyste. Vi såg framför oss hur den skulle slå upp mot rutan och lämna oss uppkörda i närmsta refug.
Så blev det inte. Vi svängde av, stängde huven, sög på en Läkerol och tänkte att klänningarna nog blir bra ändå.
Och att vad vi just varit med om blir ett fint blogginlägg.
Bestyr
Det är fullt upp hos Babban! Bröllop ska stånda och det vet ju säkert alla som någongång gift sig hur mycket det är att göra med förberedelser. Varje lunch spenderar jag minst en halvtimme att springa runt i butiker och bocka av listor på vad som göras måste. Idag har jag köpt skjorta åt lillkillen, diadem med pärlor till lilltjejen och beställt brudbukett.
Det blir nog bra det här. Listan är fortsatt lång, och vigseln närmar sig. Efter jobbet idag ska vi till kyrkan och genrepa. Jag svettas lite över de fyra rader jag ska lära mig utantill under själva löftesgivningen, tänker hur svårt ska det vara?
Behöver jag säga att jag drömmer på nätterna, endast och uteslutande, om det här bröllopet där jag visst hade glömt både skor, att gå till frissa, strumpbyxor och bordsplacering?
Tänkte väl det.
Det blir nog bra det här. Listan är fortsatt lång, och vigseln närmar sig. Efter jobbet idag ska vi till kyrkan och genrepa. Jag svettas lite över de fyra rader jag ska lära mig utantill under själva löftesgivningen, tänker hur svårt ska det vara?
Behöver jag säga att jag drömmer på nätterna, endast och uteslutande, om det här bröllopet där jag visst hade glömt både skor, att gå till frissa, strumpbyxor och bordsplacering?
Tänkte väl det.
Wednesday, December 31, 2008
Space
Jag tror att alla mår bra om man får lov att skapa sig lite utrymme. Och att man kan säga det, rakt ut, oinlindat, rätt på.
Igår kväll ville åttaåringen sova hos oss, han var lite rädd på kvällen och ville inte sova själv. Vi gav med oss och sa att det gick bra att lägga sig i vår säng och att vi kommer om en stund.
Han somnade, insvept i båda våra duntäcken med ett hårt grepp om sin frottégris. Sängen var varm när vi kom upp och kröp ner. Han ligger så nära, andas fuktigt i mitt ansikte. Drar av mig hela täcket när han vänder sig. Ligger bara på min sida. Det är trångt, men mysigt.
Så i morse satt jag och pillade med bordsplaceringen till bröllopet. Han kom och ställde tusen frågor. Ville spela Buzz. Eller Monopol. Undrade om vi inte kunde gå ut och spela fotboll.
Vi spelade Buzz en stund. Sedan tog jag fram datorn för att kolla mina mail och kanske blogga lite. Mr Buzz (herrn i huset, inte programledaren på TV-spelet) satt på stolen bredvid och ringde ett samtal. Åttaåringen kröp upp i knät och undrade vad jag skulle kolla på. Vi har etthundrafemtio kvadratmeter stort hus, men sitter alla tre på samma kvadratmeter och andas på varandra.
Jag tror att lite halvtaskig sömn kombinerat med uppgivenhetskänslan att jag de senaste femton timmarna inte haft någon som helst privat sfär, la en fin grund för det plötsliga utbrottet.
Jag flydde upp på övervåningen. Stängde dörren och sa åt sonen att gå in till grannen. Lämna mig ifred.
Nu har jag dåligt samvete, men istället för att be om ursäkt skriver jag om det. Jag höll på att ätas upp. Jag behöver mina egna kvadratmeter ibland. Mina egna tankar och tid jag inte behöver redovisa för någon annan.
Nu ligger jag under täcket med gris och skriver.
Det känns skönt.
Speciellt som jag hör åttaåringen leka med grannpojken i sitt rum därnere.
Det är okej att vilja ha egen tid och det är okej att säga det.
Igår kväll ville åttaåringen sova hos oss, han var lite rädd på kvällen och ville inte sova själv. Vi gav med oss och sa att det gick bra att lägga sig i vår säng och att vi kommer om en stund.
Han somnade, insvept i båda våra duntäcken med ett hårt grepp om sin frottégris. Sängen var varm när vi kom upp och kröp ner. Han ligger så nära, andas fuktigt i mitt ansikte. Drar av mig hela täcket när han vänder sig. Ligger bara på min sida. Det är trångt, men mysigt.
Så i morse satt jag och pillade med bordsplaceringen till bröllopet. Han kom och ställde tusen frågor. Ville spela Buzz. Eller Monopol. Undrade om vi inte kunde gå ut och spela fotboll.
Vi spelade Buzz en stund. Sedan tog jag fram datorn för att kolla mina mail och kanske blogga lite. Mr Buzz (herrn i huset, inte programledaren på TV-spelet) satt på stolen bredvid och ringde ett samtal. Åttaåringen kröp upp i knät och undrade vad jag skulle kolla på. Vi har etthundrafemtio kvadratmeter stort hus, men sitter alla tre på samma kvadratmeter och andas på varandra.
Jag tror att lite halvtaskig sömn kombinerat med uppgivenhetskänslan att jag de senaste femton timmarna inte haft någon som helst privat sfär, la en fin grund för det plötsliga utbrottet.
Jag flydde upp på övervåningen. Stängde dörren och sa åt sonen att gå in till grannen. Lämna mig ifred.
Nu har jag dåligt samvete, men istället för att be om ursäkt skriver jag om det. Jag höll på att ätas upp. Jag behöver mina egna kvadratmeter ibland. Mina egna tankar och tid jag inte behöver redovisa för någon annan.
Nu ligger jag under täcket med gris och skriver.
Det känns skönt.
Speciellt som jag hör åttaåringen leka med grannpojken i sitt rum därnere.
Det är okej att vilja ha egen tid och det är okej att säga det.
Nyårslöften
Det är nyårsafton 2008. Det är något speciellt med nyårsaftnar, så är det bara. Jag är 35, ganska nära mitt trettiosjätte, men känslan är densamma. Ikväll ska vi ha skoj och i morgon ska jag äta kebabpizza och dricka cola.
Barnen är också förväntansfulla. För det första är detta kvällen när man får lov att vara vaken till tolvslaget och se raketerna, men det är också ikväll man får lämna löften inför nästa år.
Lillskruttis satt och kände på sina eventuella löften vid frukosten i morse. Hon kom inte på något riktigt bra. Jag föreslog att ge mamma en puss varje dag, då log hon faktiskt, för det är fortfarande något helt otänkbart men ändå något man kan skämta om. Städa ditt rum varje kväll då?, försökte jag. Eller läsa en bok helt själv?
Näpp. Gick inte hem.
Storebror gillar det där med löften, speciellt om de betalar sig i pengar. (Jag berättade att jag slutade äta godis ett helt år när jag var liten och fick 300 kr för det). Han funderar också fortfarande.
Själv funderar jag på om jag ska lova att ge bloggen ett ärligt försök igen.
Jag tror det.
Men jag funderar lite till.
Barnen är också förväntansfulla. För det första är detta kvällen när man får lov att vara vaken till tolvslaget och se raketerna, men det är också ikväll man får lämna löften inför nästa år.
Lillskruttis satt och kände på sina eventuella löften vid frukosten i morse. Hon kom inte på något riktigt bra. Jag föreslog att ge mamma en puss varje dag, då log hon faktiskt, för det är fortfarande något helt otänkbart men ändå något man kan skämta om. Städa ditt rum varje kväll då?, försökte jag. Eller läsa en bok helt själv?
Näpp. Gick inte hem.
Storebror gillar det där med löften, speciellt om de betalar sig i pengar. (Jag berättade att jag slutade äta godis ett helt år när jag var liten och fick 300 kr för det). Han funderar också fortfarande.
Själv funderar jag på om jag ska lova att ge bloggen ett ärligt försök igen.
Jag tror det.
Men jag funderar lite till.
Saturday, December 27, 2008
Första jullovsmorgonen
Liiiite tidigt för min smak, men minnet kommer att sitta inristat länge.
Så det var värt det.
Vi har julledigt
Och det innebär en massa saker. Bland annat att klockan mycket väl kan vara 23.01 (som nu) och att jag ändå är pigg!
Snart ska jag koppla ner lap-topen och läsa några rader till i min bok. Det gäller att vara utvilad i morgon då vi för sjätte gången det här jullovet snörar på oss skrillorna och kör lite hockey. Ikväll åkte vi ner med en påse nybakade äppelmuffins och varm choklad och stannade i två timmar. Det är en jävla drog det där med familjehockey ska jag säga er. Hur kul som helst.
Jag har motionerat tre gånger (sprungit), jag har läst ett par kapitel i min nya bok, spelat två omgångar Monopol, glatt mig åt två program av Stjärnor på slottet och spelat en hel del Wii.
Och det är inte över ännu.
Snart ska jag koppla ner lap-topen och läsa några rader till i min bok. Det gäller att vara utvilad i morgon då vi för sjätte gången det här jullovet snörar på oss skrillorna och kör lite hockey. Ikväll åkte vi ner med en påse nybakade äppelmuffins och varm choklad och stannade i två timmar. Det är en jävla drog det där med familjehockey ska jag säga er. Hur kul som helst.
Jag har motionerat tre gånger (sprungit), jag har läst ett par kapitel i min nya bok, spelat två omgångar Monopol, glatt mig åt två program av Stjärnor på slottet och spelat en hel del Wii.
Och det är inte över ännu.
Tuesday, December 16, 2008
Femåringen och lekkompisen
Femåringen hade inga kompisar hemma i söndags, de var på utflykter lite här och där och hon var uttråkad. Ville leka.
Jag tog fram dagislistan men när vi betat av en sisådär fyra fem stycken och ändå bara fått prata med telefonsvarare tog jag en rövare och frågade om hon inte ville leka med S, en jämnårig tjej i fotbollen.
- Ja det kan jag göra, vad har hon för nummer?, svarade femåringen som i trans. Jag hade nog inte trott att hon skulle våga. De känner ju inte varandra egentligen, går på olika dagis och fotbollen dyker vi upp på med mycket glesa mellanrum. Men vem är jag att bedöma det? Om hon tycker att det är en bra idé så är det väl det?
Sagt och gjort. Hon ringer upp, presenterar sig och sedan är det klar. S hoppade jämfota av iver, hon skulle komma direkt.
De två sprang genast upp på rummet. Sedan ner. Upp. Ner. Lekte kurragömma med storebror och hans kompis. Klättrade i våningssängen, hängde i knävecken. Pysslade med glitter, filttyg, lim, kartong.
De var, som jag och Mr Buzz anade, av samma skrot och korn. Åtminstone i de timmar hon var hemma hos oss. Och visst är det något bra över det där? Att vara fem år och mötas och leka och inte tänka så mycket. Bara känna och göra.
Det borde man ta efter.
Jag tog fram dagislistan men när vi betat av en sisådär fyra fem stycken och ändå bara fått prata med telefonsvarare tog jag en rövare och frågade om hon inte ville leka med S, en jämnårig tjej i fotbollen.
- Ja det kan jag göra, vad har hon för nummer?, svarade femåringen som i trans. Jag hade nog inte trott att hon skulle våga. De känner ju inte varandra egentligen, går på olika dagis och fotbollen dyker vi upp på med mycket glesa mellanrum. Men vem är jag att bedöma det? Om hon tycker att det är en bra idé så är det väl det?
Sagt och gjort. Hon ringer upp, presenterar sig och sedan är det klar. S hoppade jämfota av iver, hon skulle komma direkt.
De två sprang genast upp på rummet. Sedan ner. Upp. Ner. Lekte kurragömma med storebror och hans kompis. Klättrade i våningssängen, hängde i knävecken. Pysslade med glitter, filttyg, lim, kartong.
De var, som jag och Mr Buzz anade, av samma skrot och korn. Åtminstone i de timmar hon var hemma hos oss. Och visst är det något bra över det där? Att vara fem år och mötas och leka och inte tänka så mycket. Bara känna och göra.
Det borde man ta efter.
Thursday, December 11, 2008
Födelsedag
Idag är en stor dag i familjen Buzz liv. Mr Buzz fyller jämnt. För detta fick han frukost på sängen tillsammans med tre illaluktande men pigga familjemedlemmar samt följande presenter:
Ett armband gjort på dagis i ÖIS färger. (av femåringen)
Ett par skor i brunt skinn. (av wife to be)
13 st dag-för-dag-önskningar att välja bland så som massage, chokladbit, whiskey, en timme själv. (av åttaåringen)
Och med tema lyx damp dessa gåvor ner:
Deostick.
Facial revitalizer. (tar bort små fina rynkor och ger ett yngre, fräschare intryck)
Ett par Falkestrumpor.
Han verkade nöjd!
Ett armband gjort på dagis i ÖIS färger. (av femåringen)
Ett par skor i brunt skinn. (av wife to be)
13 st dag-för-dag-önskningar att välja bland så som massage, chokladbit, whiskey, en timme själv. (av åttaåringen)
Och med tema lyx damp dessa gåvor ner:
Deostick.
Facial revitalizer. (tar bort små fina rynkor och ger ett yngre, fräschare intryck)
Ett par Falkestrumpor.
Han verkade nöjd!
Wednesday, December 10, 2008
Myskväll hemma
Vi hade en jättemysig kväll igår, barnen och jag. Mr Buzz var och firade sin annalkande födelsedag tillsammans med ett gäng kolleger, så vi fick se till att gotta oss på egen hand. Åttaåringen gillar att hjälpa till i köket och igår fick han göra salladsdressing till vitkål- och morotsblandningen. Det innebär att det ligger tre kryddmått salt i dressingen, men också ganska mycket mer än tre kryddmått salt på bänken, golvet, tröjan. Det gör inget. Det är roligt om han vill hjälpa till.
Han klagade högljutt över de flesta lukter i går. Först var det lillsyrran som han menade stank! Hon fick inte klänga över honom vid datorn för hon luktade sååå illa. Sedan var det vinägern som skulle i dressingen, den var så skarp att han var tvungen att springa och spotta varannan sekund. Av bara doften.
De tände ljusen, fyra var och sedan är det slagsmål om vem som ska få blåsa ut datumljuset, men igår slog vi fast att den som inte tänt det för dagen får blåsa ut det. Rättvist ska det vara. Frid i hus.
Vi åt biffgryta och de mumsade på ordentligt, vi pratade om julklappar och pannkakstårtor och lite annat. Sedan berättade lillsyrran att hon fått en chokladboll när hon var med kompisen på IKEA tidigare på dagen.
I samma ögonblick som hon säger det vet man ju vad som ska hända.
Så orättvist! Varför fick du äta chokladbollar och inte jag? Storebror kom på att det även var orättvist att han inte fått baka på fritids, inte en endaste gång trots att han alltid räcker upp handen när de frågar vem som vill baka.
Ni förstår kanske vart det barkar? I rättvisans namn fick storebror baka chokladbollar fast klockan var halv åtta på kvällen. Jag badade femåringen i varmt vatten, med mycket duschtvål. När vi kom ner stod han med kakao och smör upp till armbågarna och rullade små, små helt perfekta bollar i kokos.
Vi tog två var och sedan läste vi Julgröten i vår säng.
När de somnade en stund senare skrubbade jag rent köket innan jag fortsatte med min vampyrdeckare.
En riktigt fin kväll.
Han klagade högljutt över de flesta lukter i går. Först var det lillsyrran som han menade stank! Hon fick inte klänga över honom vid datorn för hon luktade sååå illa. Sedan var det vinägern som skulle i dressingen, den var så skarp att han var tvungen att springa och spotta varannan sekund. Av bara doften.
De tände ljusen, fyra var och sedan är det slagsmål om vem som ska få blåsa ut datumljuset, men igår slog vi fast att den som inte tänt det för dagen får blåsa ut det. Rättvist ska det vara. Frid i hus.
Vi åt biffgryta och de mumsade på ordentligt, vi pratade om julklappar och pannkakstårtor och lite annat. Sedan berättade lillsyrran att hon fått en chokladboll när hon var med kompisen på IKEA tidigare på dagen.
I samma ögonblick som hon säger det vet man ju vad som ska hända.
Så orättvist! Varför fick du äta chokladbollar och inte jag? Storebror kom på att det även var orättvist att han inte fått baka på fritids, inte en endaste gång trots att han alltid räcker upp handen när de frågar vem som vill baka.
Ni förstår kanske vart det barkar? I rättvisans namn fick storebror baka chokladbollar fast klockan var halv åtta på kvällen. Jag badade femåringen i varmt vatten, med mycket duschtvål. När vi kom ner stod han med kakao och smör upp till armbågarna och rullade små, små helt perfekta bollar i kokos.
Vi tog två var och sedan läste vi Julgröten i vår säng.
När de somnade en stund senare skrubbade jag rent köket innan jag fortsatte med min vampyrdeckare.
En riktigt fin kväll.
Subscribe to:
Posts (Atom)