En av de två som trängdes framför mig var av varan äkta konserträv. Han var spanjor, i trettiofemårsåldern och en Springsteenkännare av ruggiga mått. Efter en stund ser jag att varje gång en låt är på väg mot sitt slut, tar han upp sin Nokia och skapar ett nytt meddelande. Mottagare är densamma varje gång. Ett nummer som startar med +34 och som verkar heta Rocio.
I alla fall. När E Street Band lägger upp första riffet skriver han blixtsnabbt ner låten och skickar till Rocio. Hans öra reagerar vissa gånger innan låten ens satt igång. Mycket imponerande.
Min vän som står med en bekymrad rynka mellan ögonen och försöker komma på vilken låten som just satt igång står precis bakom mig. Det är då jag kommer på det. Jag sneglar över spanjorens axel, helt omärkligt, och så vänder jag mig om och lite uttråkat säger jag Sandy. Nästa gång gäspar jag ur mig The Rising, men när jag gör detsamma på introt till Mary´s Place har han avslöjat bluffen.
Det finns inte en chans att man kan knäcka låten så snabbt.
Om man inte sett hundratals konserter och egentligen struntar i stämning och fart och känsla och kärlek och glädje och svett. För spanjoren, han gick när han hade knäckt sista låten.
Det var helt enkelt inte värt att höra den, utmaningen låg i leken.
No comments:
Post a Comment