Årets grej

Jag tänkte berätta lite om konserten igår kväll. Herreminskapare är det första ord jag kommer att tänka på. Men jag börjar med en liten redogörelse.

Jag satte mig på vagnen från Mölndal först vid 18-tiden. Min fanatiske konsertkompis sms:ade likt en sann fanatiker om var i kön de stod och hur insläppet rullade på. Själv satt jag och sög på en Ramlösa och funderade på vilken låt han skulle starta med. Radio Nowhere anade jag.

Jag kom fram till min kompis i precis rätt tid, de hade bara någon meter kvar till grinden och mycket fult (men faktiskt också lite naivt) travade jag före några tusen köande och mötte ett tomt Ullevi.

Vi satte fart mot scenen och upptäckte till vår förvåning att insläppet till främsta fållan fortfarande stod öppen. Vi gick in. Ingen sa till oss. Jag tyckte lite synd om de som köat i tio dagar när vi satte oss fem meter från scenen, men jag kände mig samtidigt lite slug. Nästan street smart.

De närmsta timmarna slog vi ihjäl genom att fortsätta diskutera öppningslåt. Independence Day gissade kompisen, det var ju ändå fjärde juli.

När konserten väl drog i gång märkte vi att vi stod allra längst fram. Bara två guppande huvuden framför mig. 57 983 bakom mig.

Vilken låt han startade med?

Born in the USA såklart.

We should have seen it coming.