Mera fotbollsreklam

Och efter GAIS-matchen är det match mot AIK. Där har det också snickrats kampanjer för att piska upp stämningen (som om det skulle behövas).

Vilken kampanj är bäst tycker du? Gaisblomman eller Många Glenn/Mycket fisk?

Gaisblommor

I morgon ska Blåvitt ta tre pinnar mot GAIS, är det tänkt. Inför alla derbyn numera ligger en reklamkampanj och pyr, för att piska igång stämningen (och sälja fler derbybiljetter) lite grann.

I Göteborg (och i reklmabyråvärlden) har vi den senaste veckan läst om Gaisblomman. Hur det gick med kampanjen kan man läsa här.

Eller så kan man fortsätta följa den här.

Low key

Helgen har försvunnit i skön slapparanda. Visserligen tog fotbollscupen igår mer än halva dagen i anspråk, och storhandling på Maxi ännu en timme. Dessutom kryddade vi gårdagskvällen med indisk kycklinggryta och kvällskonsert (med Sofia Källgren minsann) på en picknickfilt vid Rådasjön.

Men den här söndagen, den har varit riktigt lugn och det var precis vad jag behövde. Klockan är närmare fyra och jag ska ta tag i dagens första ansträngande aktivitet. (Läsa böcker och göra amerikanska pannkakor till brunch räknas liksom inte dit). Strax kommer min kollega och hämtar mig, vi ska jobba samtidigt som vi lägger minst åtta flåsande kilometer bakom oss.

Ikväll blir det kassler-någonting och en film.

En riktigt skön, icke-görar-dag.

Hur lång är en fotbollscup?

Jättelång. Lite bättre i tjugofem grader och sol. Ännu lite bättre om man får köpa kexchoklad i kiosken.

Men ändå lång.

Höjdpunkt

Det verkar som det är mest måndag morgon och fredag kväll. Däremellan är det ett himla tempo, som vi som bäst försöker hålla ihop från varsin ända, Mr Buzz och jag.

Nu är det i alla fall fredag kväll och vi har lyckats sno ihop en köttfärssås Osso Buco (jag tror att det bara innebär lite rivna rotsaker, en skvätt kalvfond och en skvätt balsamvinäer mer än i en vanlig köttfärssås), dela en flaska ganska kass Rioja och lagt i alla fall ett av barnen. Det andra är inne hos grannkompisen och Mr Buzz ser på någon form av nostalgikonsert med Pink Floyd.

Då har ni läget hemma hos familjen Buzz.

I morgon är det fotbollscup. Då tänker jag testa mitt nya objektiv och njuta av solen.

Sökte och fann Babban

Klicka på bilden för att få den läsbar.

Du kan vara lugn. Det är nog ingen fara.

Kunskap och verklighet

Jag är hemma från min kurs igen och upptäcker att det är lite jobbigt att landa i vardagens alla små annonser och spårvagnssidor och foldrar och mässmaterial. När man har huvudet fullt av lust och kunskap om hur man ska få fram nästa Cannes Lion-kampanj.

Nåväl, det gäller väl att hitta det stora i det lilla. Att landa en stund och sedan sätta fart igen.

Men insikter är jobbigt, så är det bara.

Det tar på krafterna

Ojsan. I huvudet är det urblåst efter en dag på kurs. Jag har lärt mig massor, träffat kreativa team från både Köpenhamn, Frankfurt och Istanbul. Jag har förstått att man kan förlora en idé, innan man ens visste att man hade den. Jag har fått energi, och griskött till lunch.
Och jag har druckit en Tuborg Klassic minsann.

Nu ska jag snabbt svida om för det ryktas om tapas lite längre bort på gatan.

Eventuellt återkommer jag senare med lite insikter, eventuellt somnar jag med kläderna på. Vi får se.

Framme

Det är nästan midnatt och jag sitter oförklarligt pigg på mitt hotellrum och känner på nätverkskabeln. Alldeles strax ska jag tvätta bort tågsvetten under armarna och krypa ner i min generöst tilltagna säng.

Mobillarmet är satt på 07.30. Tills det ringer tänker jag sova djupt och hårt.

Jag tänker lite på de därhemma, fast det bara var fyra timmar sedan jag pussade dem hejdå. Därför riktar jag en liten hälsning innan lampan släcks här i Köpenhamn:

Natti natti sov gotti gotti.

På spåret

Det är söndag kväll och jag sitter någonstans mellan Halmstad och Ängelholm på X2000, på väg till Köpenhamn. I morgon bitti startar en kurs som jag och min AD-kollega av en slump sprang på häromdagen.

Den handlar om "Catch the big idea" eller något i den stilen och under två heldagar ska vi i workshop-format manglas i förmågan att snabbt ta fram oväntade lösningar på kommunikationsproblem.

Vi har förstås sett till att boka in oss på ett riktigt najs hotell också, bara tanken på mörkläggningsgardiner och frukostbuffé i två dagar gör ju jobbet för mig numera.

Nåväl, vi har två timmar kvar på tåget. Men med lite gratis kaffe, några magasin och hyggligt fräsig uppkoppling ska väl det gå vägen.

Bra start

Jag skulle ta bussen i morse och kom lagom för att se att den låg fyra-fem sekunder före mitt schema. Jag insåg att jag var tvungen att börja springa med datorn och väskan och A3-blocket under armen, för att hinna ikapp den innan dörrarna skulle gå igen.

Jag sprang fort. Sådär fort så att hälarna slog i baken på riktigt sprintervis. Tror du gubben stannade kvar den extra sekund som det skulle kostat honom?

Naturligtvis inte.

- Jag är väl ingen förbaskad serviceinrättning, tänkte han buttert bakom ratten, klämde igen dörrarna och pyste iväg.

Och jag som i vissa lägen inte beter mig speciellt balanserat, gav papperskorgen bredvid ett ordentligt rapp med paraplyet innan jag skrek Jävla rövjävel efter honom.

Moget, eller hur?

Uncool men väldigt bra

Jörgen Persson har just tagit sig till semifinal. Jag har blivit allt mindre OS-intresserad, men pingis är fasen en rolig TV-sport. Jag tog mina frukostmackor och kaffe och C-vitaminboost och satte mig i soffan för att följa dramat.

Man måste ju bara säga det att även om han vinner och det är jättespännande och man tycker att han är grym och man är engagerad matchen igenom, så känns ändå segergesterna så... så… så fåniga. Lite gulliga, på sin höjd.

När en tennisspelare eller fotbollspelare spelar hem matchen finns det mängder av kaxiga sätt att brösta upp sig, sträcka armarna rakt ut, dra tröjan över huvudet eller smasha upp en boll på läktaren. För att inte tala om hur en 100-meterssprinter visar för världen att han (eller hon) just blivit världens snabbaste man (eller kvinna).

I pingis gör den som vinner en luftsving med det lilla röda racket och kanske lägger sig på gummigolvet – halvt under bordet – innan han som en grand finale hoppar upp på förbundskaptenen i en plaskblöt koalakram.

Livet v. 34

Vi är mitt uppe i en intensiv arbetsvecka, så om jag inte ser på Den inre fienden (det gör jag inte längre, för den är slut) så sover jag. I enstaka fall bakar jag rulltårta och igår sprang jag faktiskt hem från jobbet.

Vad jag inte gör så mycket är att blogga.

Fast idag tänkte jag särpa mig lite, som min gamla finländska kollega på SJ Städ brukade säga.

Neeeeeej!

Så åkte Holm också. Och även om det redan var deppigt så var detta på något sätt spiken i kistan.

Det stannar nog på tre medaljer.

Holmfeber på arbetstid

Här på jobbet är det pressat. De flesta sitter med lurarna på huvudet och stirrar in i sin skärm. Om det knattrar från tangenterna vet ingen, det hörs inte för musiken som bedövar, bäddar in, skärmar av.

Men plötsligt hoppar någon upp, springer iväg mot köket, tar kurvan i hög fart. Då vet man att det är dags för Stefan Holm i höjdhoppsfinalen. Det är bara att springa efter.

Man får ju ingenting gjort. Var tredje minut ska det upp och springas.

Jaha nu var det dags ige

Läs inte det här! Det är dötråkigt!

De har redan förvarnat på jobbet att det här kommer att bli Week from Hell. Det är upp till var och en att tolka det bäst man vill, samt att planera sin vecka utifrån det.

Vi bestämde oss illa kvickt för att göra måndagen till långbänk och stanna kvar så länge det behövs. Så kanske man kan vila lite senare i veckan.

Det är planen just nu. Klockan närmar sig 19, vi är hungriga och vill hem. Vi ska bara göra färdigt först, som Alfons Åberg skulle sagt.

Och med det lämnar jag kanske världens mest meningslösa inlägg bakom mig.

Räftskiva

Igår var vi på kräftskiva i Bovallstrand. På bilderna ser ni läget och omgivningarna. Och vad kan man säga?

Idag är jag lite trött och välidigt otippat sugen på aprikoser.

Märkligt. Men fint, på något sätt.

Dålig fantasi

Hur många dagar har OS pågått nu? Sex? Sju?

Är det någon mer som lagt märke till att André Pops haft samma skjorta varje dag?

Go Ara!

Nu har jag lyssnat på experterna och sett på bilderna upprinnelsen till Ara Abrahamians vredesutbrott. Till och med jag som är en total brottaranalfabet förstår ju att domsluten är vederstyggliga.

Jag tycker att Ara gjorde rätt. Han underkände domarkårens - och bedömningsförfarandet i sportens - legitimitet genom att trotsigt slänga medaljen på mattan.

Det var inte bara ett tydligt brottarfinger up yours, det satte även internationellt fokus på skandalen.

Sen kan man ju inte låta bli att undra vad som hände med medaljen. Plockade Mylläri upp den? La den i fickan och ger till Ara på flyget hem? Eller ligger det fortfarande ett olympiskt brons på en matta i Peking?

Torsdagsmåste

I morgon kl 13.00 och 22.12 är det Mia & Klara som håller hov i Sommar i P1.

Missa inte!

Fas två

De sista åtta åren har jag trampat (eller åkt buss, eller bil, eller spårvagn) hem så snabbt jag kan efter jobbet. Jag har alltid bråttom hem för att hinna krama barnen, prata lite med dem, hjälpa till med läxorna eller med att göra prinsar och prinsessor av toarullar, hänga några kassar bakom en street hockey-kittad son eller bara pilla dottern i nacken när hon ser Bolibompa.

Idag var inget undantag. Jag hoppade på damcykeln och satte av i motvinden. Fyrtio minuter och en fuktig tröja senare var jag hemma och ropade "hallå" i hallen. Barnen satt vid matbordet och pratade, Mr Buzz var på andra våningen och bytte om. Ingen såg mig, ingen hörde mig.

- Hallå!, ropade jag igen. Lite högre den här gången.

De vid matbordet tittar inte ens upp. De fortsätter att prata om vad de nu pratar om.

- Är jag osynlig?, undrar jag.

De tittar uttråkade upp från sin hamburgare och säger "hej mamma" med förpliktigande blickar. Sedan fortsätter de prata om, ja, vad de nu pratar om.

- Hur har ni haft det idag?, försöker jag fast jag vet att jag inte kommer att få något svar.

De skyndar sig att äta upp, duka av sina tallrikar och skentvätta händerna.

Sedan springer de in till sina grannkompisar, samtidigt som Mr Buzz kommer ner och säger att han åker till en kompis nu.

Jaha. Tänker jag. Vad är det här för ny fas? Ska det vara så här nu? Vad fort det gick, hinner jag tänka innan jag tänker att OS, en bok, disken och bloggen ska få min odelade uppmärksamhet ikväll.

Tisdagskväll

Trots att regnet piskade sig fram träffades vi i spåret igår kväll, min vän och jag. Vi ville inte riktigt lämna värmen i bilen för att träffas av de obarmhärtigt kalla dropparna, men hade vi bestämt att vi skulle springa så hade vi.

Första halvan av spåret snackade vi skit. Andra halvan fokuserade jag på att inte kräkas, att inte gå, att inte ge upp.

När vi kom i mål kände jag mig riktigt nöjd. Mascaran satt som en krans under ögonen, ansiktsfärgen drog åt lila och bröstet sprängde.

Efter en varm dusch och en skål med müsli somnade jag gott i soffan. Jag tror det var OS på TV:n och att Phelps vann.

Right?

Mumma

Dagens bokpaket har kommit och det var tur för igår kväll läste jag ut boken om eländeshistorierna från Groznyj. Därför tar jag nog och börjar med någon av de mer lättsmälta böckerna i försändelsen.

Tipstack till Kontorsråttan och ja, jag ska även beställa "Skugga".

Promise.

Kl. 16.55

När man tittar ut genom de mörka, regnvåta fönstren är det svårt att avgöra om det är 12 augusti eller 12 november.

Nystart

När det är 30 grader varmt och luften dallrar får jag väldigt liten löplust. Ingen alls skulle jag kunna drista mig till att säga.

Men när regnet hänger tungt över spåren och temperaturen kryper ner till en sådär 17 grader, ja då har jag ingenting att skylla på. Därför har det blivit några löprundor den sista veckan faktiskt. Och ikväll är det dags igen. Jag har bestämt träff i spåret med en väninna och då går det fanimej inte att banga ur heller.

Inom kort kommer jag också att inhandla nya löparpjucks.

Välkommen, nya liv.

Tebaka

Jag är tillbaka på jobbet, liksom de flesta svenskar anar jag. Det är inte alltigenom hemskt, utan faktiskt ganska trevligt.

Det är väl bara konstaterandet att det inte var så hemskt länge sedan jag var här. Att min plats ser ut som när jag lämnade den. Att iTunesbiblioteket inte uppdaterats. Att projektens status har gått från ”vilande” till ”pågående”. Att vi är något mer solbrända och har något färre påsar under ögonen. Att portkoden är densamma - och att den fortfarande satt i fingrarna.

Allt är sig väldigt likt. Nästan så man börjar fråga sig om man ens varit ledig?

Dagens göteborgare

Om vi nu ändå är inne på teman så skulle dagens tema kunna vara Lär känna din stad. Idag, efter att vi känt oss lite uttråkade och veliga, styrde vi kosan mot Lundbybadet.

Där hade vi aldrig varit förut, men utomhusbassäng lockade för att ytterligare krama ur simkunskaperna någon liten detalj, innan säsongen helt är över.

Eftersom det var 19 grader i luften och stora, fluffiga moln mest överallt var vi nästan ensamma om att ta oss dit idag. Vi badade, övade dykning, simning, hopp och magplask. Det var riktigt trevligt, varmare i vattnet än på land, så det tog emot att gå upp. I anslutning till badet hade de en helt nylagd basketplan, vollebollplan och lekplats. Vi provade lyckan med en lånad volleyboll en stund innan vi köpte med oss lite lunch och åkte upp på Ramberget.

Där fick barnen sig en lektion i väderstreck och Göteborgs landmärken. Utsikten är faktiskt enorm.



Utsikten från berget

Babban rekommenderar!

Japan i da house

Vi gillar ju det där med teman i vår familj. Eller om sanningen ska fram så är det väl mest jag.

Igår hade vi Japanafton hemma hos oss. Vi introducerade sushi för barnen vilket de inte direkt jublade över, men teriyakilaxen och riset gick visst ner. Om inte så fort med ätpinnar, men det var ju premiär.

Sedan såg vi Min granne Totoro och den tyckte vi om alla fyra.

Även om jag tyckte mig se att Mr Buzz mest ägnade sofftiden åt sudoku.

Men så länge han håller sig till temat antar jag att det är okej.

I 89:e

- Det känns lite snopet det här, säger Glenn Hysén efter 3-2 till Basel.

Ja du Glenn, det var väl tidernas underdrift. Inte bara tappar de två mål efter en kanoninsats. Målet är dessutom en klassisk domartabbe. Hjalmar får bollen i bakhuvudet och domaren blåser för hands.

Herr Röv.

2-2

Å herregud. Jag har just lagt barnen och Basel verkar ha kvitterat till 2-2.

En kvart kvar. Kan bli jobbigt det här.

Vips så blev jag glad

Och nu Robin Söder!

Basel måste nu göra två, jag måste lägga barnen. Men det här ska de väl inte kunna missa nu?

Denna Söder, jag tror jag måste tillägna ett helt inlägg i lugn och ro till honom senare.

1-0

Plötsligt känner jag mig väldigt upplyft!

Härligt Wernbloom!

Underfundig

För att vara lite deppig måste jag säga att jag är häpnadsväckande produktiv med mina inlägg. (En kall Grolsch får hjälpa dopaminet på traven, det är ju ändå semester.)

Igår kväll låg jag för första gången på evigheters evigheter själv och kollade TV i soffan. Jag kom in i en dansk film som hette Direktören för det hele och det måste jag säga att det var mig en riktigt skön film.

Är det möjligen någon mer som sett den och tycker något?

Babban rekommenderar

Den bästa bok jag läst i sommar och kanske i år är En halv gul sol av Chimamamanda Ngozi Adiche.

Den tävlar, än så länge, med Tusen strålande solar om årets förstaplacering och får fyra nyrostade toast i betyg.

Seså, gå och köp.

Eller så...

Eller så är det helt enkelt alla böcker om krig och eländes elände som jag plöjer som gör mig nedstämd.

Måste hitta något gladare.

Kanske skulle ta mig an lite Madame Ramotswe igen, hon brukar få mig på riktigt fint humör.

Livslusten kommer av sig ibland

Jag undrar om inte jag har någon form av dysfunktion i mina signalsubstanser titt som tätt. För lika förvånad som jag blir över att se gårdagens formulering om hur glad jag var när jag vaknade, lika tom och innehållslös har jag känt mig idag.

Jag kan inte se någon form av glädje i att ta en utflykt till havet (men jag gör det ändå), att läsa första uppslagsboken på en filt i trädgården (men jag gör även det), stöta fänkålsfrön till rotfrukterna (yes är fortfarande kvar och kör runt med den lille morteln), vetskapen om att Blåvitt möter Basel på TV6 ikväll (jag tänker se den).

Jag som brukar spraka av livslust.

Jag som brukar ha energi i överflöd.

Jag som senast igår kväll snodde ihop en tipspromenad och tejpade upp runt kvarteret, för familjen.

Jag som är så rädd så rädd för att dö.

Jag vaknar och ser ingen mening. Känner ingenting. Vill ingenting.

Det enda som skiljer mig från de riktigt deppiga, är att jag vet att det är över i morgon.

Jag tror inte att jag är koko, jag tror faktiskt att det har med den här rackarn att göra.

Innan semestern tar slut

Jag vaknade feberfri vilket gjorde mig på mycket gott humör. Dagen har, och kommer, därför att bli lite mer aktiv än gårdagen.

Än så länge har vi:

Byggt lego
Köpt solgardiner (mycket fina i textil som skyddar mot sol, men samtidigt släpper igenom ljus OCH är energieffektiva)
Kasserat en dator från 1995
Letat efter hårddisk i dator från 1995
Slagit sönder en dator (och eventuellt en hårddisk) från 1995
Tagit fram kyckling till kvällens vietnamesiska middag
Duschat
Vädrat
Bloggat

Nu tänkte jag ta tag i resten av kontoret därnere.

Ses om en stund.

Lite moll

Semestern går mot sitt slut.

Jag har feber och värk i lederna.

Mr Buzz ägnar all vaken tid åt att såga i ett bord.

Jag läser om krig. I Groznyj.

Kunde vädret vara mer passande?

Så väldigt svag

Vi kom hem igår kväll från vår "road trip" längs västkusten, Halland och Legoland. Det var dejligt och Legoland trivsamt, fast mest är jag glad att vi äntligen gjort det. Det överträffar själva besöket skulle jag nog våga säga, även om två i familjen inte håller med.

Sista tjugo minuterna hem på motorvägen fick jag frossa och ont i huvudet. (Mycket lämpligt, Mr Buzz fick packa ur bilen på egen hand:) Själv tog jag en halvtimmes skållvarm dusch innan jag huttrandes kröp ner mellan lakanen.

Febern bråkade sedan med mig hela natten och så fort lagen tillåter knaprar jag i mig en Voltaren, nu mår jag till exempel riktigt hyggligt.

Och Mr Buzz gör veckoinhandlingen...