Pilates no more

Det har väl inte undgått någon att jag börjat träna lite lätt? Idag på lunchen stretade jag och en kollega iväg genom blåsten och regnet till gymmet. Jag hade bokat in oss på Pilates, något ingen av oss tidigare hade provat på men om jag hade fattat det hela rätt så var det mage-rygg-träning det handlade om.

Sagt och gjort, vi bytte om och gick ner till salen. Där gjorde vi som man gör när man aldrig gjort något förr. Man tittar på hur de andra gör. De drog fram mattor, gummiband och huvudkuddar. Vi drog fram mattor, gummiband och huvudkuddar. De tog av sig skorna. Vi tog av oss skorna.

Instruktören skred omkring och var ljuv med sina långa smidiga lemmar som hon nog bronzerat och klätt in i fräschaste Nike-kollektionen. Hon satte på lite spamusik i högtalarna och satte upp sitt tjocka mörka skådespelarhår i en lös hästsvans. På fötterna hade hon Odd Molly-strumpor med söta rosetter.

De andra sju klassdeltagarna såg ungefär likadana ut, som om de på sin fritid håller på med scrapbooks och cheerleading. På kvällarna tar de på sig sina grå collegetrackpants och en söt vit topp medan de sitter i soffan med telefonluren i ena handen och en halvliters glassförpackning i den andra. Yoghurtglass förstås.

I den här miljön befinner jag mig. Iklädd löparkläder och skor (som jag tar av mig) med intorkad lera och under det har jag ett udda par urtvättade strumpor. Jag är stel och orörlig, fnasiga och vita skenben sticker ut från löparbyxorna. Vader storlek XL.

Samma känsla sköljde över mig som jag hade på jazzdansen i fyran när jag kom i min fotbollsmundering och skulle leka tjej.

Jag hittade nog aldrig den där magmuskeln vid höftkammen som jag skulle pressa ner mot ryggraden. Jag kände inget i alla fall. Inte blev jag svettig heller. Bara att jag – vid 35 års ålder – ibland blir plågsamt medveten om vad jag inte är.

Speciellt tjejig.