Eeeeeh okeeeej

Det var scouter i onsdags igen, men den här gången var åttaåringen väldigt bestämd med att han inte ville gå. Trots att han kom hem helt uppspelt veckan innan och skulle köpa scoutjacka och brodera fast märken och koka kottsoppa.

Jag ville inte spekulera i orsaken till helomvändningen, men när en mamma berättade att en kille i klassen hade undsluppit sig att scouterna var töntigt förstod vi plötsligt varför vår osäkre son börjat tveka. Är det något han är väldigt mån om så är det väl att vara tuff.

Det är synd, för jag tror att scouterna har väldigt mycket att lära små nervösa killar (och tjejer) om gemenskap, problemlösning och inre värden. I scouterna tror jag inte att man blir bedömd utifrån sin prestation, så som man blir i fotboll, tennis och hockey. Dessutom anar jag att man lär sig att ta hand om både sig själv och naturen lite bättre, och kanske kan han bli den förste i familjen som faktiskt kan slå en knop och sätta upp ett vindskydd.

Jag ska sätta mig ner och berätta för honom att det inte alls är töntigt. Att det är roligt, nyttigt och coolt. Jag diskuterade det med min kollega vid frukosten i morse och sa just så. Undrade om det bara är den gul-lila scarfen som gör att man redan i andra klass töntförklarar hela scoutrörelsen.

Hon trodde inte det. Vi hade en fin diskussion om mognad och förväntningar och barn. Jag kände att scoutingen står för någonting fint, något stort och helt. Ja, jag kunde nog till och med tänkt mig att bli scoutledare där och då, vid frukostbordet.

Sedan berättar hon att hennes pappa också gick i scouter när han var liten.

- Jaha, säger jag intresserat. Det var väl trevligt.

- Ja, hans scoutnamn var Kim, hela världens lille vän, säger hon och avslutar frukosten.

Och plötsligt tänker jag att den där scarfen kommer att bli det minsta bekymret för en osäkert cool åttaåring.