Än hit och än dit

- Jag ska inte gå på scouterna idag, sa den lille mannen i morse.

- Nä nä, okej, du bestämmer själv, svarade vi.

- Jag vill bara inte, fortsatte han.

- Visst, det är okej, sa vi.

Sedan kom han hem, åt mellanmål, sprang bort till kompisen en gata bort och ringde hem.

- Jag ska gå på scouterna i alla fall, sa han.

Det var okej det också. Han kom hem några minuter senare med en walkie-talkie som han pratade med kompisen som satt på kullen i. Då hör jag hur han säger i walkie-talkien:

- Jag följer inte med till scouterna kom.

Jag avbröt mitt sökande efter hans långkalsonger när jag hörde det. Frågade ändå en extra gång, men nej, han skulle inte gå.

Fem minuter senare stövlar han in med walkie-talkien i ena handen och en pinne i den andra.

- Var är mina kläder? Jag ska ju gå till scouterna nu.

- Huh?, sa jag, nedsjunken i soffan med blankt fett hår och simmig blick.

Det var sekunden innan jag började springa runt som en yr höna och leta långkallingar, handskar, mössa, sittunderlägg på en minut. Grannpappan stod ju utanför med motorn varm.

Jag vet inte var hans ambivalens kommer ifrån, men troligt är att det är mer från mig än från hans far. Men så här kan vi ju inte ha det.

Eller det kanske vi kan?

Jo det kan vi.

Nej det kan vi inte.

Eller jag vet inte.