Jag var på simskolan med min femåriga dotter igår. Hon är verkligen jätteduktig. Först lyssnar hon uppmärksamt (det är väl en eller två till av tolv i gruppen som grejar det, de övriga plaskar runt, hoppar upp och ner, hämtar flytkorvar och lite annat), sedan utför hon övningen trots att hon inte är bekväm med att doppa huvudet speciellt länge. Hon fixar det i alla fall.
Igår tog gruppen ett märke också – Sköldpaddan. För att klara det skulle de simma ryggsim en liten sträcka. Numera visar det sig att de lär sig att ryggcrawla istället för så som jag lärde mig för trettio år sedan. Gott så. De flöt, sparkade med raka ben och vevade med armarna.
Tolv barn på ungefär samma gång.
När vi kom hem med det lilla blänkande märket var lilltjejen naturligtvis väldigt stolt. Så stolt att hon även vid middagen fick berätta om hur simskoleduktig hon blivt.
- Berätta vad duktig du var på simskolan, sa jag.
- Jag simmade tretton meter, svarade hon och sken som en sol.
- Och på rygg och allting, fortsatte jag.
Hon kliver ner från stolen och lägger sig platt på parketten för att visa exakt hur hon hade gjort. Storebror sträcker på halsen. Det här vill han se.
Hon ligger och sprattlar och vevar på armarna och säger:
- Jag kan till och med hångla på rygg.
Hon har jättesvårt med ordet crawla. Det sätter sig liksom inte. Hon blandar lätt ihop crawla, med ordet hångla. Till storebrors stora förtjusning, för så mycket vet jag inte om vi skrattat någongång tidigare. Pizzan satte sig på tvären i strupen, tårarna rann, storebror bubblade av skratt ända tills han gick och lade sig.
Det här var en felsägning helt i hans smak. Femåringen skrattar också, men hon vet inte riktigt varför.
Mer än att hon gillar att lyckas med skämt.
No comments:
Post a Comment