När min sambo var liten sparade han ihop pengar hela året för att sedan, i julhandeln, se till att få skjuts till NK och köpa julklappar till familjen. En parfymflaska till mamma, en slips till pappa. Det generösa draget har han kvar och man kan ju (som förälder he he) bara hoppas att det går i arv.
I min barndom tutade jag nämligen iväg till Macken och köpte en cigarettändare till mamma (jag visste ju att hon gillade att röka) och en sådan där liten leksaksbil till pappa (jag hade fått för mig att han gillade bilar, vilket inte var sant och vad han tyckte om en leksaksbil kan man ju bara tänka sig). De spelade glada i alla fall, julen efter när jag köpte en westernpocket (som lirade i allra lägsta B-ligan även på ICA Nyckelpigan) i julkapp till min litteräre far.
Så igår på Fars dag skulle det väl på något sätt ge sig, hur barnen agerade. Vem de liknade. Sonen sprang ner till den lokala livsbutiken med egna pengar och kom hem med en 200 grams Marabou Amigo och ett alldeles för dyrt Till Far-kort från mitten av åttiotalet. Halva månadspengen rök, men han var jättestolt.
Lillskruttis sprang genast upp och pärlade ett halsband och ritade ett eget glitterkort. Inte för att hon är snål utan för att det är den finaste present hon kan komma på. När hennes bror fyllde åtta förra månaden skulle hon bestämt köpa en liten gris till honom, för hon vet att det är hans favoritdjur.
De är givmilda och de ger med hjärtat och med en uppoffrande del av plånboken.
Det känns fint.
1 comment:
Fint också att Babsan är kvar på bloggbanan!
Post a Comment