Ojojojojojojojojojojojojojoj. Blåvitt vinner med ett-noll på en enda ynka målchans. De var skitdåliga från början till slut, men Bengan sågs i gammal fin form.
Här hemma firar vi med mintchoklad och varsin öl.
Skumpan ligger på kylning.
Monday, October 22, 2007
En röst i sjön
Satt i godan ro med mitt kaffe, min eländiga morgonfrisyr och mina puffiga påsar under ögonen vid frukostbordet igår. Åt lite gröt med fikon, bläddrade i G-P. Jag är inte direkt klartänkt på morgonen och jag väljer artiklar lite hipp som happ, lätt disträ och ofokuserad. Bolibompa utgör bakgrundskuliss och jag petar med tårna i smulorna under bordet.
I denna setting får jag så korn på en liten artikel som handlar om en gubbe som känner sig lurad av alliansen på sin pension. Han trodde, innan valet, att han skulle få göra någon form av avdrag (minns tyvärr inte vilket) och på så sätt kunna åka till Kanarieöarna två veckor med sin fru.
Därav lägger han sin röst på Reinfeldt & Co. Nu känner han sig lurad. Det visar ju sig att pensionären inte har rätt till det där avdraget och att han inte alls kommer att få åka på en extraresa till Kanarieholmarna i år.
Nu var det ju så tursamt för gubben att han inte direkt satt tajt till, han hade ändå råd att resa med frugan. Men det var ju principen.
Så vid nästa val tänker han då rakt inte rösta blått. ”Man röstar ju inte på dem som sticker kniven i ryggen på en”, som gubben uttryckte det.
Ok. Egojävel till gubbe. Låt oss komma överens om en sak.
Att ha rösträtt innebär ett ansvar. Det innebär att man lägger sin lilla lapp i lådan för det parti man tror är bäst rustade för att driva AB Sverige. Att man tar ställning. Att man tycker att arbetslösheten, sysselsättningen, företagandet, miljöpolitiken, integrationsfrågorna, eller skattepolitiken är alldeles topp tunnor förjävligt misskött.
Att man ger ansvaret till den man tycker är bäst lämpad.
Att en semesterresa till Kanarieöarna är en direkt pinsam anledning att ta sig till röstlokalen för.
Och sen gå till G-P och lipa.
Skämmes ta mig fan.
I denna setting får jag så korn på en liten artikel som handlar om en gubbe som känner sig lurad av alliansen på sin pension. Han trodde, innan valet, att han skulle få göra någon form av avdrag (minns tyvärr inte vilket) och på så sätt kunna åka till Kanarieöarna två veckor med sin fru.
Därav lägger han sin röst på Reinfeldt & Co. Nu känner han sig lurad. Det visar ju sig att pensionären inte har rätt till det där avdraget och att han inte alls kommer att få åka på en extraresa till Kanarieholmarna i år.
Nu var det ju så tursamt för gubben att han inte direkt satt tajt till, han hade ändå råd att resa med frugan. Men det var ju principen.
Så vid nästa val tänker han då rakt inte rösta blått. ”Man röstar ju inte på dem som sticker kniven i ryggen på en”, som gubben uttryckte det.
Ok. Egojävel till gubbe. Låt oss komma överens om en sak.
Att ha rösträtt innebär ett ansvar. Det innebär att man lägger sin lilla lapp i lådan för det parti man tror är bäst rustade för att driva AB Sverige. Att man tar ställning. Att man tycker att arbetslösheten, sysselsättningen, företagandet, miljöpolitiken, integrationsfrågorna, eller skattepolitiken är alldeles topp tunnor förjävligt misskött.
Att man ger ansvaret till den man tycker är bäst lämpad.
Att en semesterresa till Kanarieöarna är en direkt pinsam anledning att ta sig till röstlokalen för.
Och sen gå till G-P och lipa.
Skämmes ta mig fan.
Dagen D
Ikväll gäller det för Blåvitt. Till min förtjusning såg jag i G-P att de sänder matchen mot AIK på Canal+. Vi ska göra en fuskvariant av gulasch med nötfärs och paprika och potatis till middag och dottern ska ha med en kompis hem. Jag ska presentera ett varumärkesupplägg för min arbetsgrupp och vi ska sitta utanför kontorets väggar hela dagen. Jag ska äta lunch. Jag ska dricka kaffe och stänga av mobilsignalen. Jag ska köpa mig några nya pocketböcker någongång under dagen när jag får en lucka.
Men kvällen är vikt åt matchen på Råsunda.
Kl. 19 öppnas två kalla Grolsch och då gäller det ta mig fan.
Men kvällen är vikt åt matchen på Råsunda.
Kl. 19 öppnas två kalla Grolsch och då gäller det ta mig fan.
Saturday, October 20, 2007
Thursday, October 18, 2007
Och kring mig snurrar solen
Ett litet tips till alla aktiespekulanter (speciellt inom telekomsektorn):
Jag har noterat något ganska imponerande. När jag köpte min första mobiltelefon 1997 blev det en Ericsson. En tämligen tung pjäs med väl tilltaget batteri. Jag var nöjd med telefonen i flera år.
Sedan dess har jag varit Ericsson trogen. I alla fall nästan. Jag har flirtat med Nokia lite lätt, två gånger i mitt mobilliv om jag ska vara uppriktig.
Den första gången var när jag fick nytt jobb och fick välja "vilken telefon jag ville, inom rimliga gränser". Just då, i telebutiken framstod Ericsson som steget efter vår finske granne när det kom till fräsighet. Jag övergav Ericssontegelstenen (vilket i mobilvärlden är en relativt omfattande och drastisk handling, det är ju skitbökigt att lära sig alla nya tricks) för en silverfärgad "smäcker" Nokia.
En månad senare dök Ericssonaktien till katastrofnivåer. Den var väl nere på en tre spänn eller nåt. Folk fick lämna sina jobb.
Och nu har det hänt igen. Efter ytterligare en Ericssonperiod valde jag på sensommaren den helt grymma Nokia N95 (liksom varenda en i reklamvärlden som jag kan komma på).
Svanberg borde sett det coming. Jag överger Ericsson för andra gången och aktien börjar leka fritt fall.
Någon mer som ser ett samband?
Jag har noterat något ganska imponerande. När jag köpte min första mobiltelefon 1997 blev det en Ericsson. En tämligen tung pjäs med väl tilltaget batteri. Jag var nöjd med telefonen i flera år.
Sedan dess har jag varit Ericsson trogen. I alla fall nästan. Jag har flirtat med Nokia lite lätt, två gånger i mitt mobilliv om jag ska vara uppriktig.
Den första gången var när jag fick nytt jobb och fick välja "vilken telefon jag ville, inom rimliga gränser". Just då, i telebutiken framstod Ericsson som steget efter vår finske granne när det kom till fräsighet. Jag övergav Ericssontegelstenen (vilket i mobilvärlden är en relativt omfattande och drastisk handling, det är ju skitbökigt att lära sig alla nya tricks) för en silverfärgad "smäcker" Nokia.
En månad senare dök Ericssonaktien till katastrofnivåer. Den var väl nere på en tre spänn eller nåt. Folk fick lämna sina jobb.
Och nu har det hänt igen. Efter ytterligare en Ericssonperiod valde jag på sensommaren den helt grymma Nokia N95 (liksom varenda en i reklamvärlden som jag kan komma på).
Svanberg borde sett det coming. Jag överger Ericsson för andra gången och aktien börjar leka fritt fall.
Någon mer som ser ett samband?
Kasst
Vi hade laddat för fest igår. En tub med Mentos och en balja te stod framdukade. Brasan knastrade och sjuåringen hade fått tillåtelse att stanna uppe åtminstone första halvlek.
Jag sjöng om Zlatan och vi läste på webben om Conchas chockstart och tabellen såg bra ut och Lagerbäck hade bokat fest med champagne och vi hade guldläge. Råsunda var packat till bristningsgränsen. EM-platsen skulle egentligen bara bockas av. Ren formalia.
Sedan hände... ingenting? Passningssäkre Svensson och tunge Källström på samma mittfält. Av dem såg vi inget. Chippen hann inte röra bollen innan han trampade snett och Elmander lyckades inte med en enda mottagning. Det var snurrigt och stressat och i soffan fick vi bita oss ordentligt i kinden för att inte sprida dålig stämning inför sjuåringen.
Nordirland pressade så snabbt och med så mycket hjärta (precis som sist vill jag minnas) att vi inte någon gång under matchen lyckades hålla i bollen och få till ett ordnat, kreativt, framåtriktat spel. Därför var det som att slänga in ett extra vedträ på elden när herrarna på trean skulle analysera förfallet.
Bosse (som tagits in för att addera den analytiska tyngd Glenn saknar?) hade bara en enda sak att säga. Bosse lät som en gammal repig skiva. (Varför suger TV3 till sig varenda rötet stolpskott som finns i fotbolls"expert"branschen?) Om bara Zlatan och Elmander hade skiftat position (de är båda anfallare) skulle matchbilden se helt annorlunda ut, menade Bosse.
Yeah right.
När Glenn påpekade att Zlatan borde ta en djupledslöpning när Elmander vinner nickduellerna kände vi till och med rökdoften ur Bosses öron hemma i soffan. "Men Glenn, tycker du verkligen att en världsforward ska ta djupledslöpningar?", fräste Bosse.
Ja, jag ser inga problem med det.
Jag ser inga problem med att någon hade tagit lite fler löpningar. Då kanske vi hade festat till det och firat med en kopp Lipton Special Edition i går.
Vi får vänta med att fira helt enkelt. Kanske ända tills TV3 blivit av med landskampsrättigheterna.
Jag sjöng om Zlatan och vi läste på webben om Conchas chockstart och tabellen såg bra ut och Lagerbäck hade bokat fest med champagne och vi hade guldläge. Råsunda var packat till bristningsgränsen. EM-platsen skulle egentligen bara bockas av. Ren formalia.
Sedan hände... ingenting? Passningssäkre Svensson och tunge Källström på samma mittfält. Av dem såg vi inget. Chippen hann inte röra bollen innan han trampade snett och Elmander lyckades inte med en enda mottagning. Det var snurrigt och stressat och i soffan fick vi bita oss ordentligt i kinden för att inte sprida dålig stämning inför sjuåringen.
Nordirland pressade så snabbt och med så mycket hjärta (precis som sist vill jag minnas) att vi inte någon gång under matchen lyckades hålla i bollen och få till ett ordnat, kreativt, framåtriktat spel. Därför var det som att slänga in ett extra vedträ på elden när herrarna på trean skulle analysera förfallet.
Bosse (som tagits in för att addera den analytiska tyngd Glenn saknar?) hade bara en enda sak att säga. Bosse lät som en gammal repig skiva. (Varför suger TV3 till sig varenda rötet stolpskott som finns i fotbolls"expert"branschen?) Om bara Zlatan och Elmander hade skiftat position (de är båda anfallare) skulle matchbilden se helt annorlunda ut, menade Bosse.
Yeah right.
När Glenn påpekade att Zlatan borde ta en djupledslöpning när Elmander vinner nickduellerna kände vi till och med rökdoften ur Bosses öron hemma i soffan. "Men Glenn, tycker du verkligen att en världsforward ska ta djupledslöpningar?", fräste Bosse.
Ja, jag ser inga problem med det.
Jag ser inga problem med att någon hade tagit lite fler löpningar. Då kanske vi hade festat till det och firat med en kopp Lipton Special Edition i går.
Vi får vänta med att fira helt enkelt. Kanske ända tills TV3 blivit av med landskampsrättigheterna.
Wednesday, October 17, 2007
Im out of control
Facebook.
Jättekul.
Speciellt om man inte har någon som helst kontroll över funktionerna. Så fort jag går in på den där X Me-prylen så skickar den iväg kittlingar eller kärlek eller lite hederlig spanking helt utan min vetskap. Jag tittar på alla små boxar och rutor och ikoner och sen väljer jag att inte göra någonting. Lite feg sådär.
Då förstår ni att jag blev lite förvånad i morse när jag hade blivit spankad på skinkorna av tio olika personer.
Sen såg jag att det var jag som började.
Det föreligger ju en liten risk med funktioner man inte kan kontrollera. Undrar just vad min revisor, min nya arbetskamrat och min kompis man tycker om att jag snärtade dem på stjärten.
Jag tror jag får hålla mig borta från Facebook ett tag.
Det är på tok för farligt.
Monday, October 15, 2007
Gubbgruff
Ojojoj. Vad säger man? Hammarby har inte mindre än tre gånger under säsongen tvingats avbryta matcher för att pubilken kastar in bananer, öl, mynt och eventuellt några kaststjärnor och sticksågar på plan. De identifierade fylltrattarna i mörka hoods tvingas ut med armen uppressad på ryggen i konstig vinkel och sedan blir de portade från arenan (förhoppningsvis) i ett par år. Tills de mognat och visat bättring.
Det är ju inte mer än rätt. Så där kan vi ha det, vi barnfamiljer som vill kunna gå på fotboll utan att riskera livet. Eller åtminstone en parkeringsöverträdelse.
Så det är inte utan att man börjar undra vad Ebba von Sydow gjort för att bli portad på Stureplangruppens nattklubbar.
Inte för att jag tror att hon missar nåt, en skön film och ett glas vin hemma i soffan är på alla sätt bättre, men jag har svårt att tro att hon gjort sig förtjänt av straffet. Hon har nog aldrig kastat ens en skvätt bananlikör på krogen.
Nej det är nog precis som vanligt. Gubbar som blir nonchalerade tar till de medel de kan.
Makt.
I Stockholm betyder det Stureplansexkludering.
Det som förvärrar storyn ytterligare är att Ebba "skickat ett mail till Vimal och bett om ursäkt för om hans vän uppfattade det som otrevligt att jag inte hälsade artigt på honom. Det är jag uppriktigt ledsen för. Jag har aldrig, vare sig i helgen eller tidigare, varit ute efter att såra, kränka eller vara otrevlig mot någon."
Ebba, Ebba.
Be inte om ursäkt.
Det gör man om man gjort fel?
Det är ju inte mer än rätt. Så där kan vi ha det, vi barnfamiljer som vill kunna gå på fotboll utan att riskera livet. Eller åtminstone en parkeringsöverträdelse.
Så det är inte utan att man börjar undra vad Ebba von Sydow gjort för att bli portad på Stureplangruppens nattklubbar.
Inte för att jag tror att hon missar nåt, en skön film och ett glas vin hemma i soffan är på alla sätt bättre, men jag har svårt att tro att hon gjort sig förtjänt av straffet. Hon har nog aldrig kastat ens en skvätt bananlikör på krogen.
Nej det är nog precis som vanligt. Gubbar som blir nonchalerade tar till de medel de kan.
Makt.
I Stockholm betyder det Stureplansexkludering.
Det som förvärrar storyn ytterligare är att Ebba "skickat ett mail till Vimal och bett om ursäkt för om hans vän uppfattade det som otrevligt att jag inte hälsade artigt på honom. Det är jag uppriktigt ledsen för. Jag har aldrig, vare sig i helgen eller tidigare, varit ute efter att såra, kränka eller vara otrevlig mot någon."
Ebba, Ebba.
Be inte om ursäkt.
Det gör man om man gjort fel?
Folk i kö
Under lunchen kom jag på något som retar mig något alldeles sanslöst. Jag skulle göra två enkla ärenden men råkade ut för samma märkliga beteende båda gånger.
Först ut var H&M. Det hade fallit på min lott att uppdatera dotterns sockförråd. Plockade därför på mig det jag skulle ha i butiken och avancerar mot kassan för att ställa mig i kö. Där står två kvinnor. En längst fram och en som nummer två. Runner-up, näst i tur.
Då kan man tro att hon skulle vara lite på. Vara aningen alert och vaksam på att bevaka sin tur.
Men icke. Den här damen i sina slappa svarta jeans och korta röda jacka lämnar en tre meter lång lucka fram till den som just betalar sina varor. Det här har jag nästan bara upplevt när man står i Bankomatkö eller vid incheckningen på flygplatsen. Det kändes märkligt. Var skulle jag ställa mig? Bakom eller framför slappejeansen?
Då gör man som svenskar gör. Man ställer sig bakom och väntar på att hon ska vända sig om och låta underrätta att hon inte köar utan bara står, lite allmänt vrickat fel. Men samtidigt kan man ju inte annat än att oroas för att någon annan ska klampa på och ställa sig före henne.
För vad händer då med mig? Kan jag hojta på nästa person om jag står i kö bakom någon som ”tydligt” inte gör det?
Förihelvete.
Sådär kan man ju bara inte stå. För långt bort för att vara en tydlig del av kön, men samtidigt för långt fram för att inte på något sätt delta i köverksamheten.
Visa lite jävla beslutsamhet. Hon får ju mig att se fånig ut där vi grupperat oss mitt i butiken.
Det hela slutar väl i alla fall. Sedan händer exakt samma sak på Lindex.
Det hade fallit på min lott att uppdatera sonens täckvästförråd. Plockade därför på mig det jag skulle ha i butiken och avancerar mot kassan för att ställa mig i kö. Där står två kvinnor. En längst fram och en som nummer två. Runner-up, näst i tur.
Då kan man tro att hon skulle vara lite på. Vara aningen alert och vaksam på att bevaka sin tur.
Men icke. Den här damen i långa filtkappa lämnar en tre meter lång lucka fram till den som just betalar sina varor. Det här har jag nästan bara upplevt när man står i Bankomatkö eller vid incheckningen på flygplatsen. Det kändes märkligt. Var skulle jag ställa mig? Bakom eller framför filtkappan?
Då gör man som svenskar gör. Man ställer sig bakom och väntar på att hon ska vända sig om och låta underrätta att hon inte köar utan bara står, lite allmänt vrickat fel. Men samtidigt kan man ju inte annat än att oroas för att någon annan ska klampa på och ställa sig före henne.
För vad händer då med mig? Kan jag hojta på nästa person om jag står i kö bakom någon som ”tydligt” inte gör det?
Förihelvete.
Sådär kan man ju bara inte stå. För långt bort för att vara en tydlig del av kön, men samtidigt för långt fram för att inte på något sätt delta i köverksamheten.
Visa lite jävla beslutsamhet. Hon får ju mig att se fånig ut där vi grupperat oss mitt i butiken.
Inte en gång till. Det säger jag bara.
Först ut var H&M. Det hade fallit på min lott att uppdatera dotterns sockförråd. Plockade därför på mig det jag skulle ha i butiken och avancerar mot kassan för att ställa mig i kö. Där står två kvinnor. En längst fram och en som nummer två. Runner-up, näst i tur.
Då kan man tro att hon skulle vara lite på. Vara aningen alert och vaksam på att bevaka sin tur.
Men icke. Den här damen i sina slappa svarta jeans och korta röda jacka lämnar en tre meter lång lucka fram till den som just betalar sina varor. Det här har jag nästan bara upplevt när man står i Bankomatkö eller vid incheckningen på flygplatsen. Det kändes märkligt. Var skulle jag ställa mig? Bakom eller framför slappejeansen?
Då gör man som svenskar gör. Man ställer sig bakom och väntar på att hon ska vända sig om och låta underrätta att hon inte köar utan bara står, lite allmänt vrickat fel. Men samtidigt kan man ju inte annat än att oroas för att någon annan ska klampa på och ställa sig före henne.
För vad händer då med mig? Kan jag hojta på nästa person om jag står i kö bakom någon som ”tydligt” inte gör det?
Förihelvete.
Sådär kan man ju bara inte stå. För långt bort för att vara en tydlig del av kön, men samtidigt för långt fram för att inte på något sätt delta i köverksamheten.
Visa lite jävla beslutsamhet. Hon får ju mig att se fånig ut där vi grupperat oss mitt i butiken.
Det hela slutar väl i alla fall. Sedan händer exakt samma sak på Lindex.
Det hade fallit på min lott att uppdatera sonens täckvästförråd. Plockade därför på mig det jag skulle ha i butiken och avancerar mot kassan för att ställa mig i kö. Där står två kvinnor. En längst fram och en som nummer två. Runner-up, näst i tur.
Då kan man tro att hon skulle vara lite på. Vara aningen alert och vaksam på att bevaka sin tur.
Men icke. Den här damen i långa filtkappa lämnar en tre meter lång lucka fram till den som just betalar sina varor. Det här har jag nästan bara upplevt när man står i Bankomatkö eller vid incheckningen på flygplatsen. Det kändes märkligt. Var skulle jag ställa mig? Bakom eller framför filtkappan?
Då gör man som svenskar gör. Man ställer sig bakom och väntar på att hon ska vända sig om och låta underrätta att hon inte köar utan bara står, lite allmänt vrickat fel. Men samtidigt kan man ju inte annat än att oroas för att någon annan ska klampa på och ställa sig före henne.
För vad händer då med mig? Kan jag hojta på nästa person om jag står i kö bakom någon som ”tydligt” inte gör det?
Förihelvete.
Sådär kan man ju bara inte stå. För långt bort för att vara en tydlig del av kön, men samtidigt för långt fram för att inte på något sätt delta i köverksamheten.
Visa lite jävla beslutsamhet. Hon får ju mig att se fånig ut där vi grupperat oss mitt i butiken.
Inte en gång till. Det säger jag bara.
Måndag
Jag kan bara konstatera att ännu en vecka i jäktens tecken är här. Vi håller på att producera en broschyr med en helvetes massa småtexter i som jag förväntas leverera i strid ström under veckan.
Men dessutom måste jag ladda för landskamp och slutspurt i guldstriden, organisera helgens biokalas och bara götta mig lite med tanken på att vi sitter på en milsvid, finkornig strand i sällskap med en Singha och en Tom Kah Gai om exakt trettiofyra dagar.
Men just nu är det inte läge att tänka på något annat än de där texterna.
Sådär ja, lite Oh Laura i lurarna och så är jag igång.
Men dessutom måste jag ladda för landskamp och slutspurt i guldstriden, organisera helgens biokalas och bara götta mig lite med tanken på att vi sitter på en milsvid, finkornig strand i sällskap med en Singha och en Tom Kah Gai om exakt trettiofyra dagar.
Men just nu är det inte läge att tänka på något annat än de där texterna.
Sådär ja, lite Oh Laura i lurarna och så är jag igång.
Sunday, October 14, 2007
Stanna upp och andas ut
Det är något speciellt över helgerna på hösten. Inte så många krav på prestation förutom att kratta löv från gräsmattan och sopa ut löv från hallgolvet. Vi går in i en vilsam period, fotbollssäsongen för son och tränarmister är över.
Det är årets bästa tid för att flåsa i spåret. Vi handlar från vår åttaveckorsexcelmeny, jag bakar bröd, läser en bok. Vi eldar i brasan. Barnen cyklar eller bygger med lego eller provar läppglans med vaniljsmak.
Igår latade vi oss till och med i stan. Vi provade höstkläder på Filippa K (mycket intressanta kläder just nu tyckte vi båda) och drack caffe latte och vaniljkrämsbulle utomhus. Vi fikar och träffar vänner och krattar.
Det är något speciellt med helgerna på hösten.
Friday, October 12, 2007
Thursday, October 11, 2007
I min dropbox i morse
20 låtar av José Gonzales.
Passar fint till mitt danska rågbröd med leverpastej och gurka, på något sätt.
Passar fint till mitt danska rågbröd med leverpastej och gurka, på något sätt.
Ur askan i elden
Hoppsan. Uttrycket "hej vad dagarna går" har sällan varit mer korrekt. Det var visst i måndags jag bloggade senast. Nu är det torsdag morgon och jag har hunnit med att besöka Borås (det tar aldrig slut) och begrava mig i en produktion som ska tryckas i 160 000 ex. Jag tänkte att det kunde vara en god prioritering att satsa på den snarare än på bloggen.
Men nu är jag tillbaka. Lite jäktad men full av fina blogginlägg.
Just you see.
Men nu är jag tillbaka. Lite jäktad men full av fina blogginlägg.
Just you see.
Monday, October 08, 2007
Pytt-i-panna om några veckor någon?
”Säkra” två-noll mot Malmö och guldfrossan infann sig hemma i soffan. Tre blåvita supporters, en rödblå, en gulsvart och så en som vacklar (just nu rödblå och nej det är inte Mr Buzz även om man kan tro det, det är dottern som är empatin personifierad mot sin far) satt med några sega ostbågar och kalla Grolsch efter en dag i lantluft.
Om vi tar hem det här tänker vi bjuda på pytt med champagne.
Alla som är själsligt blåvita är förstås välkomna.
Om vi tar hem det här tänker vi bjuda på pytt med champagne.
Alla som är själsligt blåvita är förstås välkomna.
Sunday, October 07, 2007
Dan före dan
I morgon fyller sonen sju. Som vanligt kommer det hela att kickas igång av en leverpastejmacka och ett flas juice och en kaka. Tända ljus och en skrovlig sång. Två paket, resten på kvällen.
Kvällsaktiviteten brukar vara att födelsedagsbarnet får bestämma middagsmat och sen toppar vi det med en pannkakstårta. (Om det inte blir som i sockerråttan fyraåringens fall; pannkaka till middag och pannkakstårta till efterrätt, någonstans där drar vi gränsen.)
Det var länge jämnt skägg mellan chicken nuggets och hamburgare till i morgon, där den senare gick segrande ur striden. Efter pannkakstårtan är det dags att titta i familjealbum från exakt sju år tidigare, därefter resten av presenterna.
Idag hade vi släktkalas, ett litet och mysigt sådant. En pytteliten fiskdamm och en gissningstävling om vad tårtmotivet föreställde.
Födelsedagsbarnet tyckte den var grym! De andra hade svårt att se vad det skulle likna.
Jag har svårt att förstå det.
Har du?
Friday, October 05, 2007
Thursday, October 04, 2007
Som hovet skulle gjort
När sonen nu fyller sju hade han planerat att bjuda några klasskamrater på bio och McDonals´s. I en sjuårings värld blir det inte så mycket bättre. Ja det skulle väl vara om det var Stefan Ishizaki som flippade hamburgarna med klacken och Anders Svensson som serverade dem då.
Så långt allt väl. Jag ringer SF och vill boka biljetter, men det passar sig inte. På SF bestäms nämligen veckans tablå en vecka innan och det vet väl alla som försökt arrangera barnkalas att så sent kan man inte skicka ut inbjudningarna. Så inbjudningarna fick göras utan vetskap om filmen faktiskt skulle gå den tid den gick veckan innan. Är ni med?
Om ni är det minsta bildade i dramaturgi så har ni redan räknat ut vad som händer. Inbjudningarna ligger ute hos förväntansfulla kompisar. Föräldrar har bildat telefonkedja för hämtning och lämning och mamma- och pappa-veckor och innebandyträningar och annat.
SF har möte, troligen i Stockholm. De tittar på besökssiffrorna och bestämmer sig för att inte visa filmen den tid och plats som vi bjudit in kalasgästerna till.
Utmärkt. En sak till att fixa med mellan presentinköp, kanelbulledagar och varumärkesarbeten. För att göra en lång historia kort så har jag nu i alla fall djup och tät kontakt med en riktig stjärna, en påläggskalv med glad skaraborgska, på SF Bergakungen. Han gör allt som står i hans makt att fixa oss en privatvisning. En egen salong. En VIP thing.
Lite Royal style. (Som det anstår en sjuåring.)
Jag tänker så här;
Jag räddar festen.
Grabben blir skolans okrönte kung.
Övriga föräldrar vill nita oss. Hårt.
Så långt allt väl. Jag ringer SF och vill boka biljetter, men det passar sig inte. På SF bestäms nämligen veckans tablå en vecka innan och det vet väl alla som försökt arrangera barnkalas att så sent kan man inte skicka ut inbjudningarna. Så inbjudningarna fick göras utan vetskap om filmen faktiskt skulle gå den tid den gick veckan innan. Är ni med?
Om ni är det minsta bildade i dramaturgi så har ni redan räknat ut vad som händer. Inbjudningarna ligger ute hos förväntansfulla kompisar. Föräldrar har bildat telefonkedja för hämtning och lämning och mamma- och pappa-veckor och innebandyträningar och annat.
SF har möte, troligen i Stockholm. De tittar på besökssiffrorna och bestämmer sig för att inte visa filmen den tid och plats som vi bjudit in kalasgästerna till.
Utmärkt. En sak till att fixa med mellan presentinköp, kanelbulledagar och varumärkesarbeten. För att göra en lång historia kort så har jag nu i alla fall djup och tät kontakt med en riktig stjärna, en påläggskalv med glad skaraborgska, på SF Bergakungen. Han gör allt som står i hans makt att fixa oss en privatvisning. En egen salong. En VIP thing.
Lite Royal style. (Som det anstår en sjuåring.)
Jag tänker så här;
Jag räddar festen.
Grabben blir skolans okrönte kung.
Övriga föräldrar vill nita oss. Hårt.
Wednesday, October 03, 2007
Tuesday, October 02, 2007
United we stand
I morse tog jag bussen till jobbet. Jag vet inte om jag skrivit om det tidigare men den ”nya” stombussen mellan Mölndal och centrum är en smärre katastrof.
Först får jag nog plantera själva stombusstänket. För er som inte blivit upplysta med vad som skiljer en stombuss från en vanlig sketen buss, så är jag glad att kunna berätta att den förra är en buss som går ofta, som har påstigning i samtliga dörrar och som har getingmidja.
Just den här stombussen ska gå var tionde minut. Just därför har jag en tendens att freaka ur när den knappt dyker upp efter tjugotvå minuters väntan. Frukostlös, morgontrött och energifattig har jag vid det laget hunnit arbeta upp en monumental frustration som inte riktigt tål en busschaufför som fatalt misslyckats med pilotdrömmarna och istället hamnat bakom ratten i en stombuss.
Ja varmt välkomna ska ni vara på denna buss mot centrum och med anslutning till Körkarlen i Brunnsbo. Jag som kör er idag heter Roland Andersson och jag ska ta er dit så snabbt och smidigt som trafiken tillåter. Vädret på orten är uppsprickande med en temperatur på strax under elva grader, säger kapten Andersson med myndig SAS-stämma.
Å herre. Sweet Lord almighty. Om du nu ska vara 22 minuter sen, se då åtminstone till att hålla truten. Tänkte vi hårdingar längst bak i bussen. Någon bet ihop käkarna, en annan kavlade upp ärmarna och någon tredje mjukade upp nacken.
Vi såg på varandra i samförstånd.
Och i morgon
står vi där igen.
Först får jag nog plantera själva stombusstänket. För er som inte blivit upplysta med vad som skiljer en stombuss från en vanlig sketen buss, så är jag glad att kunna berätta att den förra är en buss som går ofta, som har påstigning i samtliga dörrar och som har getingmidja.
Just den här stombussen ska gå var tionde minut. Just därför har jag en tendens att freaka ur när den knappt dyker upp efter tjugotvå minuters väntan. Frukostlös, morgontrött och energifattig har jag vid det laget hunnit arbeta upp en monumental frustration som inte riktigt tål en busschaufför som fatalt misslyckats med pilotdrömmarna och istället hamnat bakom ratten i en stombuss.
Ja varmt välkomna ska ni vara på denna buss mot centrum och med anslutning till Körkarlen i Brunnsbo. Jag som kör er idag heter Roland Andersson och jag ska ta er dit så snabbt och smidigt som trafiken tillåter. Vädret på orten är uppsprickande med en temperatur på strax under elva grader, säger kapten Andersson med myndig SAS-stämma.
Å herre. Sweet Lord almighty. Om du nu ska vara 22 minuter sen, se då åtminstone till att hålla truten. Tänkte vi hårdingar längst bak i bussen. Någon bet ihop käkarna, en annan kavlade upp ärmarna och någon tredje mjukade upp nacken.
Vi såg på varandra i samförstånd.
Och i morgon
står vi där igen.
Monday, October 01, 2007
Borås Borås
Lördagen var större än självaste störst om man är sju år. Hela fotbollslaget med föräldrar och småsyskon och en och annan morfar dök upp i Borås på förmiddagen. Det var bokat en P-00-match på självaste Arenan.
Och det kan man ju förstå själv, att det finns inte mycket som toppar det. Inte när Elfsborg är favoritlaget, inte när plastgräset ger bra studs och förlåtande bollträff, inte när man få duscha i Elfsborgs omklädningsrum, inte när man får äta lunch på Max och inte när man får gå på djurpark efteråt.
Det var en magisk dag och nästa år måste det väl till San Siro för att killarna ska höja på ögonbrynen.
Bäst att mamma följer med.
Sånt jag såg och sånt jag inte såg
Jag fanns som stöd till de blåvita, nedbäddad i soffan med ett glas havtornsjuice och med TV:n på behaglig volym. 3-0, jag vet inte hur det gick till för jag lyckades missa alla mål. 1-0 innan jag slått på TV.n, 2-0 när jag och sonen var och lämnade en inbjudan till en granntjej och ta mig fan 3-0 när jag när jag läste för barnen. Ändå såg jag säkert 75 minuter av matchen.
Det såg bra ut. Det kunde blivit både fyra och fem noll, men bara om jag hade gått på toaletten och lånat ägg av grannen.
Jag är glad, Blåvitt är på allvar med i diskussionen. De körde över Bajen idag, det såg jag i alla fall.
Det såg bra ut. Det kunde blivit både fyra och fem noll, men bara om jag hade gått på toaletten och lånat ägg av grannen.
Jag är glad, Blåvitt är på allvar med i diskussionen. De körde över Bajen idag, det såg jag i alla fall.
Synsk Babban
Ikväll avgörs det med största sannolikhet för Blåvitts del. Hemma mot Hammarby, iklätt rosarandigt och med tretton dimmiga gråtunga grader över Ullevi.
Jag planerar att sitta i soffan med knastrande björkved, Canal+ och en kopp te.
Och i och med att jag var så intuitiv senast när jag bara kände att Wernbloom skulle trycka in bollen efter bara 3 minuter så måste jag ju våga mig på ännu ett drag.
Idag sätter jag en slant på Gustaf Svensson. 1-0 på nick.
Glöm inte var ni hörde det först.
Jag planerar att sitta i soffan med knastrande björkved, Canal+ och en kopp te.
Och i och med att jag var så intuitiv senast när jag bara kände att Wernbloom skulle trycka in bollen efter bara 3 minuter så måste jag ju våga mig på ännu ett drag.
Idag sätter jag en slant på Gustaf Svensson. 1-0 på nick.
Glöm inte var ni hörde det först.
De blommiga tunikornas förlovade land
Fredagskvällen i Scandinavium var en verklig upplevelse. Dock inte främst på grund av herrarna på scen.
Nej av störst underhållningsvärde var att blicka ut över de sjutusen tjejer som tagit sig hit och som vred sig i extas när Martin sänkte ögonlocken. Här hade kvinnor gått ur huse! Alla möjliga sorter hade tagit plats, men mest var det nog sådana som vi. De medelålders som lämnat familjen mitt i tacomyset.
Något som vi reflekterade över var ändå de olika varianter som finns av en blommig tunika. Det och det lite sorgliga faktum att det finns de som betalat 495 kronor för den här showen, och att det för somliga kan vara den stora händelsen på den här sidan halvåret.
En kväll som troligen inte lämnade större minnen än barnvaktstrixande, Baileys i en miniflaska och en blommig tunika med svag rökdoft i garderoben.
Friday, September 28, 2007
Kvällsaktivitet sanktionerad av Mr Buzz
Ikväll ska jag ikläda mig rollen som den som under alla mina uppväxtår givit mig kalla rysningar. Den där kåta medelålders tanten med lite för många rynkor, lite för solareibränd hy, lite för många trivselkilon på låren och lite för många starkisar under västen. Den där som lägger an på yngre män, utan någon som helst självkritik.
Jojomensan, ikväll ska fem damer (säkert fler totalt sett, men i vårt gäng) i åldrarna 33 till 36 tjutandes äntra Scandinavium och showen Ladie´s Night. Goddämmit vad här ska skrikas åt glansiga skjortor, nyrakade torson och sköjfriska skämt långt under bältet.
Men först en drink och mingel med likasinnade i baren Womens world.
Ska bli kul det här.
Jojomensan, ikväll ska fem damer (säkert fler totalt sett, men i vårt gäng) i åldrarna 33 till 36 tjutandes äntra Scandinavium och showen Ladie´s Night. Goddämmit vad här ska skrikas åt glansiga skjortor, nyrakade torson och sköjfriska skämt långt under bältet.
Men först en drink och mingel med likasinnade i baren Womens world.
Ska bli kul det här.
Körigt
Jag har massor av viktiga saker att göra idag. En sak är redan avcheckad; morgonmassagen. Hela jag doftar av varma oljor och svanken känns riktigt ung, inte en dag äldre än 62.
Men dagen är inte slut där. Jag måste också hinna göra en inbjudan till sjuårskalas, gå på lunchdate, äta fredagsgodis och jaga runt på bokmässan.
Det är verkligen ett helvete att få en arbetsdag att räcka till.
Men dagen är inte slut där. Jag måste också hinna göra en inbjudan till sjuårskalas, gå på lunchdate, äta fredagsgodis och jaga runt på bokmässan.
Det är verkligen ett helvete att få en arbetsdag att räcka till.
Thursday, September 27, 2007
En dag i gruvan
Dagarna springer iväg, jag vet inte riktigt vart. Jag tänkte jag skulle leta efter dem en dag, på någon bortglömd bakgård eller bakom någon orange container nere vid hamnen. Och medan tiden har fullt upp med att rusa framåt ägnar jag mig åt att spela in radiokampanjer, äta fisklunch, dricka fem koppar kaffe och lyssna på Sigur Ros.
Det var lite lustigt tyckte vi när vi kom till inspelningsstudion i morse. Rösten som vi bekantat oss med via mp3-filer var iklädd en liten hårig kropp med enorm näsa. Han såg precis ut som vi förväntat oss. Som en radiopratare. Och hans röst, hans arbetsredskap, det han säljer per timme är magiskt. Helt perfekt.
Vi tog en espresso och la upp benen på mixerbordet. Han gick igång och kapade i manus, lyfte, pausade, tonade ner och upp. Vi justerade lite smågrejer, och på fyrtiofem minuter var jobbet gjort. Rösten tog bussen hem. Vi andra tog lunch.
Och så har ännu en dag passerat för att aldrig mer komma åter.
Det var lite lustigt tyckte vi när vi kom till inspelningsstudion i morse. Rösten som vi bekantat oss med via mp3-filer var iklädd en liten hårig kropp med enorm näsa. Han såg precis ut som vi förväntat oss. Som en radiopratare. Och hans röst, hans arbetsredskap, det han säljer per timme är magiskt. Helt perfekt.
Vi tog en espresso och la upp benen på mixerbordet. Han gick igång och kapade i manus, lyfte, pausade, tonade ner och upp. Vi justerade lite smågrejer, och på fyrtiofem minuter var jobbet gjort. Rösten tog bussen hem. Vi andra tog lunch.
Och så har ännu en dag passerat för att aldrig mer komma åter.
Wednesday, September 26, 2007
Tuesday, September 25, 2007
Det var ju det jag sa
Att Wernbloom såg het ut. När jag lägger mig ikväll är det som serieledare och under fullmåne.
Eventuellt även med ett litet leende.
Eventuellt även med ett litet leende.
Operation urladdning
När jag har en känsla för att Blåvitt ska vinna brukar det bli tvärtom. Ikväll möter de GAIS och om de vinner tar de över serieledningen.
Jag vet att jag inte borde känna nåt.
Inte skriva nåt om nåt. Hålla låg profil.
Men jag tycker det ser ut som Pontus Wernbloom är riktigt het.
Jag vet att jag inte borde känna nåt.
Inte skriva nåt om nåt. Hålla låg profil.
Men jag tycker det ser ut som Pontus Wernbloom är riktigt het.
Somliga kan formulera sig bättre än andra
I boken jag läser just nu om en änkeman:
I had a wife. Her name was Hailey. Now she´s gone. And so am I.
I had a wife. Her name was Hailey. Now she´s gone. And so am I.
Vårdar = bloggar
Min lillfjompa har fått feber och sitter med blossande kinder i soffan och tittar på UR. De syr en tröja. Någon gång var tionde minut vaknar hon till ur sin dåsighet och vill baka kärleksmums.
Jag undrar om det är så bra. Kan man baka in feberbaciller i en kaka? Kan en febersjuk ens hjälpa till eller blir det jag som står och vispar chokladsockerkakssmet för mig själv i köket?
Räcker det inte med Pippi under duntäcket och en mugg nyponsoppa.
Mamma måste ju boka hotell i Thailand idag och sköta om sin lilla blogg också. Och kolla fondkurserna och skriva en pay-off.
Det är körigt det här med VAB.
Jag undrar om det är så bra. Kan man baka in feberbaciller i en kaka? Kan en febersjuk ens hjälpa till eller blir det jag som står och vispar chokladsockerkakssmet för mig själv i köket?
Räcker det inte med Pippi under duntäcket och en mugg nyponsoppa.
Mamma måste ju boka hotell i Thailand idag och sköta om sin lilla blogg också. Och kolla fondkurserna och skriva en pay-off.
Det är körigt det här med VAB.
Friday, September 21, 2007
Facebook förstör festen
Jag tror vi har genomskådat varandra.
Ni är inte här längre och jag är bara här som pliktskyldigast. Jag levererar småtråkiga inlägg och ni, ni som fortfarande är här, skummar måttligt intresserat genom dagens lilla futtiga skörd, väljer att inte kommentera och drar vidare.
Till Facebook skulle jag tro.
Den där skiten är addictive. Jag vet, för det är där jag hänger när jag borde göra annat. (Som att skriva en broschyr på gäsp tjugofyra sidor om gäsp byggprocesser.)
Men vi får hoppas och tro att Facebook är en fluga. En snabbt galopperande men lika snabbt övergående trend. Eller åtminstone att nykärsfasen lägger sig snart. Babbans blogg blir ett minne blott.
Vi har ju bara en viss tid på den här planeten.
Ni är inte här längre och jag är bara här som pliktskyldigast. Jag levererar småtråkiga inlägg och ni, ni som fortfarande är här, skummar måttligt intresserat genom dagens lilla futtiga skörd, väljer att inte kommentera och drar vidare.
Till Facebook skulle jag tro.
Den där skiten är addictive. Jag vet, för det är där jag hänger när jag borde göra annat. (Som att skriva en broschyr på gäsp tjugofyra sidor om gäsp byggprocesser.)
Men vi får hoppas och tro att Facebook är en fluga. En snabbt galopperande men lika snabbt övergående trend. Eller åtminstone att nykärsfasen lägger sig snart. Babbans blogg blir ett minne blott.
Vi har ju bara en viss tid på den här planeten.
Wednesday, September 19, 2007
Vem är du vem är jag?
Det är få saker som utövar större dragningskraft på mig än olika tester. Tänk att på fem minuter få svaret på vem jag är – egentligen.
I tron om just detta tog jag ett föräldratest på aftonbladet.se/foraldrar. I vanlig ordning tar testet inte mer än två minuter och alternativen är skrattretande förutsägbara. Vad tar ni mig för - ett fullkomligt arse?
Jag svarade alternativ E två gånger, de övriga en gång vardera. Det gjorde mig till den ”präktiga föräldern som inte lämnar något åt slumpen”.
Hoppla. Är det något jag inte ser mig själv som så är det väl präktig. Ta en titt i valfri Barbara-ägd handväska så får ni se själva. Räkningar samsas med tuggummipapper, kontoutdrag med post-it-notes, gamla lypsyl med hänglås.
Men visst är det ruggigt skitintressant att få reda på vem man egentligen är. För jag vet ju hur alla andra är, men vår egen familj har vi så att säga rätt taskig koll på. Kanske för att vi hämtar bits and pieces från alla möjliga kategorier. Oss går ju inte att dela in. Vi är de okategoriska.
Vi ser oss inte som speciellt präktiga, men visst, vi badar barnen två gånger i veckan, klipper naglarna och köper regnställ på Polar´n o Pyret.
Så är vi då ”coola föräldern som softar med barnen”? Som åker på festivaler och helst semestrar i Burma? Nepp. Vi är ju de som åker på välordnade charters med så mycket barnklubb som möjligt. Fast visst händer det att vi tar med barnen på krogen eller på OS eller VM. Helt ocoola är vi kanske inte.
Men ”den lyxiga glamföräldern” då? Som ser parmaskinka och parmesanstavar som fredagsmys? Nja, kanske till förrätt. Men vi har faktiskt både vit soffa och prenumerationer på Family Living och Elle och Damernas och King. Lite glam lägger vi till profilen.
Så då kanske vi tillhör kategorin ”ekologiska och pedagogiska”? De som hellre köper mikroskop, pussel och ergonomiska leksaker än plastgubbar på BR. De som inte tycker att McDonald´s och Disney är speciellt charmigt. Jopp, det är vi, men inte om barnen själva får välja. Så McDonald´s och Disney it is.
Sista chansen. ”Orosfamiljen med gnagande ångest”. De som ständigt oroar sig över sömnbrist, dåliga förskolor, ojämlikhet, konsumtionssamhället, barnsjukdomar, för långa dagar på dagis, vab-dagarna, tvättberget, brist på egentid.
Javisst, till viss del.
Så vad är svaret? Vem är jag? Om vi inte är något är vi då intet?
Innan tidningarna kan ta fram ordentliga tester med mer än hårdnischade psykologiska profiler tänker jag betacka mig.
Det här är ju bara extremt förvirrande.
I tron om just detta tog jag ett föräldratest på aftonbladet.se/foraldrar. I vanlig ordning tar testet inte mer än två minuter och alternativen är skrattretande förutsägbara. Vad tar ni mig för - ett fullkomligt arse?
Jag svarade alternativ E två gånger, de övriga en gång vardera. Det gjorde mig till den ”präktiga föräldern som inte lämnar något åt slumpen”.
Hoppla. Är det något jag inte ser mig själv som så är det väl präktig. Ta en titt i valfri Barbara-ägd handväska så får ni se själva. Räkningar samsas med tuggummipapper, kontoutdrag med post-it-notes, gamla lypsyl med hänglås.
Men visst är det ruggigt skitintressant att få reda på vem man egentligen är. För jag vet ju hur alla andra är, men vår egen familj har vi så att säga rätt taskig koll på. Kanske för att vi hämtar bits and pieces från alla möjliga kategorier. Oss går ju inte att dela in. Vi är de okategoriska.
Vi ser oss inte som speciellt präktiga, men visst, vi badar barnen två gånger i veckan, klipper naglarna och köper regnställ på Polar´n o Pyret.
Så är vi då ”coola föräldern som softar med barnen”? Som åker på festivaler och helst semestrar i Burma? Nepp. Vi är ju de som åker på välordnade charters med så mycket barnklubb som möjligt. Fast visst händer det att vi tar med barnen på krogen eller på OS eller VM. Helt ocoola är vi kanske inte.
Men ”den lyxiga glamföräldern” då? Som ser parmaskinka och parmesanstavar som fredagsmys? Nja, kanske till förrätt. Men vi har faktiskt både vit soffa och prenumerationer på Family Living och Elle och Damernas och King. Lite glam lägger vi till profilen.
Så då kanske vi tillhör kategorin ”ekologiska och pedagogiska”? De som hellre köper mikroskop, pussel och ergonomiska leksaker än plastgubbar på BR. De som inte tycker att McDonald´s och Disney är speciellt charmigt. Jopp, det är vi, men inte om barnen själva får välja. Så McDonald´s och Disney it is.
Sista chansen. ”Orosfamiljen med gnagande ångest”. De som ständigt oroar sig över sömnbrist, dåliga förskolor, ojämlikhet, konsumtionssamhället, barnsjukdomar, för långa dagar på dagis, vab-dagarna, tvättberget, brist på egentid.
Javisst, till viss del.
Så vad är svaret? Vem är jag? Om vi inte är något är vi då intet?
Innan tidningarna kan ta fram ordentliga tester med mer än hårdnischade psykologiska profiler tänker jag betacka mig.
Det här är ju bara extremt förvirrande.
Tuesday, September 18, 2007
Alla väderstreck i damlandslaget
Någon mer som tycker att det är roligt att både Västberg och Östberg spelar i svenska backlinjen? (Det hade varit ännu roligare om de hade varsin kant, men nu spelar Västberg mittback.)
Idag spelade de mot Nordkorea.
Det tyckte jag var jätteroligt.
Idag spelade de mot Nordkorea.
Det tyckte jag var jätteroligt.
Monday, September 17, 2007
Klockren brytning
Jag och min sjuårige son var på Ullevi i lördags och såg Blåvitt-Elfsborg. Han i sin gulsvarta replika, jag i blå jeans.
Det började ju så bra. 1-0 innan vi ens kommit, vilket gjorde mig väldigt glad inåt men samlat deltagande utåt. Vi åt korv och bilar, drack Pepsi och Festis. Det var mysigt. Det kändes som vi hade det, särskilt efter Wallerstedts 2-0-nick. Det var soligt och skönt, glatt och otvunget.
Vad som hände sedan har jag och Stefan Rehn och Staffan Lindeborg och de trettiotusen som satt på läktarna helt klart för oss. Daniel Alexandersson sätter fart in i straffområdet, Bjärsmyr tacklar bort bollen, får med sig några spinkiga elfsborgsben i momentet efter. En klockren brytning. Tyckte alla utom domaren, Magnus Haglund och en elfsborgare i Kvarnbyn.
Pust och stånk, två bjudningar och två poäng mindre. Sonen var ju glad och på något sätt är det skönt när det blir delad pott. Ingen behöver börja gråta, ingen kan mobba den andre.
Men nu glömmer vi det här. Vi lämnar det bakom oss. För det är nog dags att börja vinna om det ska bli något, Blåvitt.
Det började ju så bra. 1-0 innan vi ens kommit, vilket gjorde mig väldigt glad inåt men samlat deltagande utåt. Vi åt korv och bilar, drack Pepsi och Festis. Det var mysigt. Det kändes som vi hade det, särskilt efter Wallerstedts 2-0-nick. Det var soligt och skönt, glatt och otvunget.
Vad som hände sedan har jag och Stefan Rehn och Staffan Lindeborg och de trettiotusen som satt på läktarna helt klart för oss. Daniel Alexandersson sätter fart in i straffområdet, Bjärsmyr tacklar bort bollen, får med sig några spinkiga elfsborgsben i momentet efter. En klockren brytning. Tyckte alla utom domaren, Magnus Haglund och en elfsborgare i Kvarnbyn.
Pust och stånk, två bjudningar och två poäng mindre. Sonen var ju glad och på något sätt är det skönt när det blir delad pott. Ingen behöver börja gråta, ingen kan mobba den andre.
Men nu glömmer vi det här. Vi lämnar det bakom oss. För det är nog dags att börja vinna om det ska bli något, Blåvitt.
Friday, September 14, 2007
Moves un Portugese
Plötsligt kändes hoppis och skuttis och barngymnastiken och funky kids och baletten och move it och dans hit och dit lite passé.
Och fotbollen och hockeyn och basketen och tennisen lite mainstream.
Idag börjar min dotter i Capoeira.
Och fotbollen och hockeyn och basketen och tennisen lite mainstream.
Idag börjar min dotter i Capoeira.
Blått och vitt och gult och svart
Och i morgon ska den lelle Hysén leka vessla i något som boråsarna envisas med att kalla för derby.
Jag vet inte men jag har en bra känsla. Den säger 2-0.
Jag vet inte men jag har en bra känsla. Den säger 2-0.
Ett särdeles dåligt förslag
Det var såklart många som höll på att sätta makrillen i halsen igår eftermiddag. En sammanslagning av ÖIS, GAIS och Häcken? Det låter som ett riktigt dåligt skämt i mina öron.
Mr Buzz tyckte att tanken var ganska cool, men han och jag befinner oss redan sedan tidigare på olika ändar av skalan av förändringsbenägenhet där Mr är mer progressiv än Mrs. Jag gillar att ha det som det är.
Men FC Gothia? Jag sa redan i morse i vår lite upphetsade diskussion att det skulle bli ett själlöst lag. Att man inte kan döda över hundra år tradition eller grönsvarta fiskar bara sådär. 16 SM-guld down the drain. Visserligen består ÖIS:arnas klack mest av några hundra kids och lika delar äldre direktörer med en klubbpin på club blazerslaget.
En av GAIS-supportrarna skällde på ordförande Wallin i går kväll och sa att "Vi håller inte på GAIS för att de är bra, det är ju hjärta för fan."
Och det är ju just det som är så huvudlöst med förslaget. Vad handlar fotboll om? Vinster? Ekonomi?
Knappast. Det är hjärta, själ, identitet och tillhörighet. Det kan inte en balansrapport ge.
När G-P gjorde ett aprilskämt om en sammanslagning mellan ÖIS och GAIS hade de i alla fall den goda smaken att kalla laget för något härligt göteborgskt.
GÖIS.
Mr Buzz tyckte att tanken var ganska cool, men han och jag befinner oss redan sedan tidigare på olika ändar av skalan av förändringsbenägenhet där Mr är mer progressiv än Mrs. Jag gillar att ha det som det är.
Men FC Gothia? Jag sa redan i morse i vår lite upphetsade diskussion att det skulle bli ett själlöst lag. Att man inte kan döda över hundra år tradition eller grönsvarta fiskar bara sådär. 16 SM-guld down the drain. Visserligen består ÖIS:arnas klack mest av några hundra kids och lika delar äldre direktörer med en klubbpin på club blazerslaget.
En av GAIS-supportrarna skällde på ordförande Wallin i går kväll och sa att "Vi håller inte på GAIS för att de är bra, det är ju hjärta för fan."
Och det är ju just det som är så huvudlöst med förslaget. Vad handlar fotboll om? Vinster? Ekonomi?
Knappast. Det är hjärta, själ, identitet och tillhörighet. Det kan inte en balansrapport ge.
När G-P gjorde ett aprilskämt om en sammanslagning mellan ÖIS och GAIS hade de i alla fall den goda smaken att kalla laget för något härligt göteborgskt.
GÖIS.
Tuesday, September 11, 2007
Gammal men fin
Om ni inte hört den på länge, eller bara inte av Everything But the Girl så tycker jag att ni ska göra det nu. Montera på hörlurarna och öppna tårkanalerna. Mig gör den illa varje gång.
Urrr. (Fast urrr på ett bra sätt)
Everything But the Girl - Downtown Train
Urrr. (Fast urrr på ett bra sätt)
Everything But the Girl - Downtown Train
Bara lite kvar
Det är så fint hemma. Nymålat i två rum och ny skänk i vardagsrummet. Idag på lunchen fick jag dessutom äntligen tag i ett mycket efterlängtat vinställ. Det är så fint så fint och finare kommer det att bli med vinstället men nu är det bara hallen, toaletten, tapetsering av klädkammare, en hel övervåning, duschrummet där nere och det faktum att sjuåringen vill ha eget rum kvar att göra.
Ska bara jobba klart för idag så tar vi det sen.
Efter disken och tvätten och middagen.
Ska bara jobba klart för idag så tar vi det sen.
Efter disken och tvätten och middagen.
Monday, September 10, 2007
Dagen efter är dagen efter, även på gatufest
I lördags hade vi gatufest på vår lilla mysiga gata. Grannarna kom ur huse och mitt på gatan stod ett långbord fyllt med pitabröd, avokadosallad, halloumi, grillade kycklingspett och lådviner. Mycket trivsamt.
Jag slog mig ner, hög som ett hus på Voltaren och några glas rött (jag förstår plötsligt dina invändningar Kontorsråttan) och pratade finnkamp med vår sextioårige brumbjörn på hörnet.
Mr Buzz sprang in och ut och försökte få ordning på kanalinställningarna inför matchen. Så klockan halv nio blev gatan plötsligt halvtom. Vi satt med kvartets hundra ungar och några skålar med ostbågar och godis och mös åt Zlatan.
Sen gick vi och la oss. Min hals var dubbelt så stor när jag vaknade.
Men gatan var fortfarande tom.
Jättesjuk
Nu har jag fått bekräftat att jag inte endast är en gnällröv utan en riktigt hygglig amatördoktor.
Halsfluss it is, årets tredje penicillinkur på väg in i systemet.
Men frågan är om inte Nyberg & Törnblom på TV3 just nu gör mig ännu sjukare.
Någon borde ge dem en dos Kåvepenin också, med hopp om snart tillfrisknande. Och jag frågar mig varför jag sitter här när jag kan gå till sängs med ett sprillans nummer Elle Mat & Vin och biografin om Bukowski.
Jag är nog fortfarande lite sjuk.
Halsfluss it is, årets tredje penicillinkur på väg in i systemet.
Men frågan är om inte Nyberg & Törnblom på TV3 just nu gör mig ännu sjukare.
Någon borde ge dem en dos Kåvepenin också, med hopp om snart tillfrisknande. Och jag frågar mig varför jag sitter här när jag kan gå till sängs med ett sprillans nummer Elle Mat & Vin och biografin om Bukowski.
Jag är nog fortfarande lite sjuk.
Sunday, September 09, 2007
Why me?
Vad är det som gör att de jävlarna skuttar på mig så fort jag stoppar näsan utanför dörren? Varför står mina övriga familjemedlemmar friska och nytra såsom plommonkärnor?
Någon som vet? Ska jag be läkaren göra en Hälsocheck Grande tycker ni?
Jag äter bra. Sushi ibland, pasta ibland. Två lagade mål/dag och sällan skräp.
Jag vidrör inte Coca Cola eller glass. Jag äter minst två frukter varje dag, oftast fler.
Jag har kastat ut alla sockriga juicer och dricker endast Brämhults nypressade.
Jag tränar minst två gånger i veckan och jag cyklar till jobbet lika ofta.
Jag sover nio timmar per natt (galet jag vet, men jag älskar att sova).
Jag lever low key, är sällan-aldrig ute på krogen, jag röker inte, jag dricker kaffe men sällan te.
Jag är bra på att slappa.
So why me?
Någon som vet? Ska jag be läkaren göra en Hälsocheck Grande tycker ni?
Jag äter bra. Sushi ibland, pasta ibland. Två lagade mål/dag och sällan skräp.
Jag vidrör inte Coca Cola eller glass. Jag äter minst två frukter varje dag, oftast fler.
Jag har kastat ut alla sockriga juicer och dricker endast Brämhults nypressade.
Jag tränar minst två gånger i veckan och jag cyklar till jobbet lika ofta.
Jag sover nio timmar per natt (galet jag vet, men jag älskar att sova).
Jag lever low key, är sällan-aldrig ute på krogen, jag röker inte, jag dricker kaffe men sällan te.
Jag är bra på att slappa.
So why me?
Låt mig vara snälla baskilusker jag orkar inte mer
Helvetes skit tror ni inte att jag gått och blivit sjuk igen? Hela våren kantades ju av diverse åkommor, varenda helg vill jag minnas att jag låg med fördragna persienner och åmade mig i sängen.
Började känna lite halsont i torsdags, vilket nu blommat ut i full halsfluss om jag får vara amatördoktor. Man känner väl igen en fluss när man ser en. Så ofta.
Tredje dagen på tung Voltaren gör susen. Botar inte, men tar bort symptomen. I morgon bitti blir det företagsläkaren och med all säkerhet årets tredje penicillinkur. Och då har vi ju knappt kommit in i september.
Skönt i alla fall med gräddfilen företagshälsovård. Nu slipper jag fem och en halv timmes veritabel smittorisk på axxessakuten åtminstone.
Nåväl. Mr Buzz är på simskolan med lill-Buzz medan mellan-Buzz är på dagens andra kalas. Själv ska jag lägga mig under duntäcket, dra ner persiennerna och låtsas som att jag inte vet att det är värsta sköna solen ute.
Började känna lite halsont i torsdags, vilket nu blommat ut i full halsfluss om jag får vara amatördoktor. Man känner väl igen en fluss när man ser en. Så ofta.
Tredje dagen på tung Voltaren gör susen. Botar inte, men tar bort symptomen. I morgon bitti blir det företagsläkaren och med all säkerhet årets tredje penicillinkur. Och då har vi ju knappt kommit in i september.
Skönt i alla fall med gräddfilen företagshälsovård. Nu slipper jag fem och en halv timmes veritabel smittorisk på axxessakuten åtminstone.
Nåväl. Mr Buzz är på simskolan med lill-Buzz medan mellan-Buzz är på dagens andra kalas. Själv ska jag lägga mig under duntäcket, dra ner persiennerna och låtsas som att jag inte vet att det är värsta sköna solen ute.
Friday, September 07, 2007
Loligt
Min fantastiskt tänkande dotter sa en sak igår som kan ha varit det roligaste jag någonsin hört. Vi var hos frisören hela familjen igår kväll på ett så kallat familjeklipp. Fyraåringen fick hoppa upp på en extrakudde och fick en stilig apkappa på sig, sedan är världen hennes. Hon får föra konversationen framåt med sin frisör vilket brukar bli lite haltande. Frisören ligger i ganska så bra kan jag meddela, hittar på kluriga frågor och är allmänt vass på kallprat.
- Nu är det inte så långt kvar tills ni åker till Thailand, säger frisören glatt.
Fyraåringen är tyst. Tänker.
- Men vi kommer inte att se dem som bor där, svarar hon eftertänksamt medan hon petar bort en torkad kråka från näsvingen.
- Nähä inte det?, undrar frisören. Och vi också vid det här laget ska medges. Vad är det som fått henne att tro att vi inte ska träffa några thailändare? Är det för att hotellet på Kreta drevs av svenskar? Vi spetsar öronen.
- Nej för de är bara vakna på natten, svarar den lilla som drar sina egna logiska slutsatser.
Ungefär samtidigt som jag för mitt inre ser bilder av nattvakna fladdermöss med asiatisk överkropp ramlar poletten ner.
I somras gav jag mig på att förklara begreppet tidsomställning för henne. Jag borde anat att det var svårgreppbart i hennes värld, men vi lämnade det där.
Och det var väl gott så. Annars hade jag missat ett långt skratt och stora glada tårar som inte slutade trilla förrän jag släckte sänglampan.
- Nu är det inte så långt kvar tills ni åker till Thailand, säger frisören glatt.
Fyraåringen är tyst. Tänker.
- Men vi kommer inte att se dem som bor där, svarar hon eftertänksamt medan hon petar bort en torkad kråka från näsvingen.
- Nähä inte det?, undrar frisören. Och vi också vid det här laget ska medges. Vad är det som fått henne att tro att vi inte ska träffa några thailändare? Är det för att hotellet på Kreta drevs av svenskar? Vi spetsar öronen.
- Nej för de är bara vakna på natten, svarar den lilla som drar sina egna logiska slutsatser.
Ungefär samtidigt som jag för mitt inre ser bilder av nattvakna fladdermöss med asiatisk överkropp ramlar poletten ner.
I somras gav jag mig på att förklara begreppet tidsomställning för henne. Jag borde anat att det var svårgreppbart i hennes värld, men vi lämnade det där.
Och det var väl gott så. Annars hade jag missat ett långt skratt och stora glada tårar som inte slutade trilla förrän jag släckte sänglampan.
Thursday, September 06, 2007
Tills vi ses igen
Jag har inte brutit näsbenet. Inte heller ligger jag och kräks inälvorna ur mig i ett fall av sen (eller tidig beroende på hur man ser det) vinterkräksjuka. Jag har inte heller krossade knäskålar, brusten njure eller löpande mjältbrand.
Anledningen till att jag inte bloggar just nu är att jag är extremt arbetsbelastad.
Ljuset i tunneln kan dock skönjas.
Babban kommer tillbaka.
Anledningen till att jag inte bloggar just nu är att jag är extremt arbetsbelastad.
Ljuset i tunneln kan dock skönjas.
Babban kommer tillbaka.
Tuesday, September 04, 2007
Kom igen Blåvitt
Efter förra veckans utskåpning av Halmstad var vi flera som kunde skönja doften av guld. Så denna vecka var det dags för bottenlaget BP. Blåvitt i sanslös form och med ett självförtroende i medvind, det kändes som de tre poängen var lika lättplockade som höstens fallfrukt.
Så blev det inte. 0-0 och dagens sammanfattning från Banks:
Det finns två saker att säga om Jonas Olssons och Stefan Rehns laguttagning.
Först och främst att den är modig, uppfriskande, ett led i den fascinerande berättelsen om Det Nya IFK.
Efter Andres Vasquez, 19, kom Jakob Johansson, 17. Efter Jakob Johansson kom Nicklas Bärkroth, 15, och fortsätter det så här så har Noel Selakovic, 2, goda chanser att debutera i A-laget innan året är över.
Det andra man kan säga om laguttagningen är att den var sanslöst naiv och oansvarig.
Nästa vecka är det dags att trimma formen. Di Gule från Borås kommer på besök.
Hemma hos oss är stämningen redan bitskt uppiskad.
Så blev det inte. 0-0 och dagens sammanfattning från Banks:
Det finns två saker att säga om Jonas Olssons och Stefan Rehns laguttagning.
Först och främst att den är modig, uppfriskande, ett led i den fascinerande berättelsen om Det Nya IFK.
Efter Andres Vasquez, 19, kom Jakob Johansson, 17. Efter Jakob Johansson kom Nicklas Bärkroth, 15, och fortsätter det så här så har Noel Selakovic, 2, goda chanser att debutera i A-laget innan året är över.
Det andra man kan säga om laguttagningen är att den var sanslöst naiv och oansvarig.
Nästa vecka är det dags att trimma formen. Di Gule från Borås kommer på besök.
Hemma hos oss är stämningen redan bitskt uppiskad.
Monday, September 03, 2007
Följden av
Det är skönt att vara tillbaks i lugnet på jobbet. I går var det fotbollsskola följt av storhandel på maxi följt av simskola följt av basketskola följt av lite kvällsjobb följt av två varma måltider följt av nedmontering av vardagsrum (målaren kommer idag) följt av zzzzz.
Tennisklubben regerar
Min son var på basketskola igår. Han och hans kompis kom i fotbollströja och fotbollsshorts och fick lära sig både att passa bröstpass, studspass, göra lay-ups och sit-ups. De var klart yngst, klart mest noviser, men de sprang omkring med två stora gluggleenden. De andra hade långt hår och spinkiga pojkmuskler under de ärmlösa tröjorna och de långa shortsen.
I vår familj har vi enats om att han, sjuåringen, ska få testa en massa olika sporter under året och se vad han faller för. Han spelar fotboll såklart, men en sport till (eller en kör, en dans, ett instrument) kan vi klara. Dessutom tror vi att det är bra att sprida riskerna. Vi kör lite aktieportfölj med barnen. Inte alla ägg i en korg. Tänk om det blir börskrasch. Då kan det vara smart att ha investerat brett.
Så vi har även varit i kontakt med tennisskolan. Och det må jag säga – de är långt före sin samtid. Eller så är de så illa ute att de måste, jag vet inte. De kan i alla fall hämta sjuåringen på fritids vid tvåtiden och leverera en styck nytränad herre på samma ställe strax efter tre.
Jag upprepar; de hämtar och lämnar på fritids.
Hmm. Känns som basketen redan nu hamnar i back spinn.
I vår familj har vi enats om att han, sjuåringen, ska få testa en massa olika sporter under året och se vad han faller för. Han spelar fotboll såklart, men en sport till (eller en kör, en dans, ett instrument) kan vi klara. Dessutom tror vi att det är bra att sprida riskerna. Vi kör lite aktieportfölj med barnen. Inte alla ägg i en korg. Tänk om det blir börskrasch. Då kan det vara smart att ha investerat brett.
Så vi har även varit i kontakt med tennisskolan. Och det må jag säga – de är långt före sin samtid. Eller så är de så illa ute att de måste, jag vet inte. De kan i alla fall hämta sjuåringen på fritids vid tvåtiden och leverera en styck nytränad herre på samma ställe strax efter tre.
Jag upprepar; de hämtar och lämnar på fritids.
Hmm. Känns som basketen redan nu hamnar i back spinn.
Sunday, September 02, 2007
Till försäljning
Efter allt snack här hemma om Affären (de tre gör ingenting annat, Pokemonbilderna har en enorm dragningskraft) har jag nu rensat ut några gamla garderober och hittat lite gamla barnkläder som jag lovat honom.
Han ska börja med att försöka sälja dem på Blocket och all avans ska gå direkt till honom och syrran, utan mellanhänder.
Vi gör vad vi kan för att hålla en Kommersenhelg på avstånd.
Risken är väl bara att han får, så att säga,
blodad tand.
Han ska börja med att försöka sälja dem på Blocket och all avans ska gå direkt till honom och syrran, utan mellanhänder.
Vi gör vad vi kan för att hålla en Kommersenhelg på avstånd.
Risken är väl bara att han får, så att säga,
blodad tand.
Entreprenörsgatan
Min son och två grannkillar har kommit på en jättebra affärsidé. Den går, i kortversion, ut på att ta saker från sina hem och sälja på stan. För intäkterna ska de köpa Pokèmonbilder.
Jag har fått prata med grannfruarna om vad de får ta. Har sagt nej till att sälja Mr Buzz kostym, även om den säkert skulle ge en bra slant, även de böcker som han bar ner i en papperspåse nekades honom.
Han har varit otröstlig, tycker inte att han får sälja någonting. Vi har lovat att se igenom förrådsutrymmena, men samtidigt garderat upp situationen genom att säga att det kan bli svårt att bara ställa ut ett bord på torget sådär. Att man måste ha tillstånd.
Den ene killen ska baka en rabarberpaj att sälja som liten sidekick. Den andre ska koka kaffe och vi ska visst stå för saften.
Senaste planen oss tanter emellan är att boka dem ett bord på Kommersen.
Snart ska vi komma in på prissättningen.
Något säger mig att 150 kr för Barnens Bibel är lite att ta i.
Jag har fått prata med grannfruarna om vad de får ta. Har sagt nej till att sälja Mr Buzz kostym, även om den säkert skulle ge en bra slant, även de böcker som han bar ner i en papperspåse nekades honom.
Han har varit otröstlig, tycker inte att han får sälja någonting. Vi har lovat att se igenom förrådsutrymmena, men samtidigt garderat upp situationen genom att säga att det kan bli svårt att bara ställa ut ett bord på torget sådär. Att man måste ha tillstånd.
Den ene killen ska baka en rabarberpaj att sälja som liten sidekick. Den andre ska koka kaffe och vi ska visst stå för saften.
Senaste planen oss tanter emellan är att boka dem ett bord på Kommersen.
Snart ska vi komma in på prissättningen.
Något säger mig att 150 kr för Barnens Bibel är lite att ta i.
Tack kompis
En god vän till mig har gjort något riktigt stort. Något som manifesterar vår vänskap, något som är så hedervärt att jag blir tårögd.
10.00 igår släpptes biljetterna till Bruce Springsteens Sverigespelning i december.
10.04 var de slut.
De som ändå är i fyrtioårsåldern, som bor i flådig lägenhet med golvvärme under parketten och inbyggda högtalare till och med på toaletten, som trots det, lägger sig i ett tält tillsammans med okända människor i snålblåst och strilande regn mellan fredag och lördag för att skaffa mig en biljett till konserten. Och lyckas.
De kan kalla sig fans.
Eller riktigt fina vänner.
10.00 igår släpptes biljetterna till Bruce Springsteens Sverigespelning i december.
10.04 var de slut.
De som ändå är i fyrtioårsåldern, som bor i flådig lägenhet med golvvärme under parketten och inbyggda högtalare till och med på toaletten, som trots det, lägger sig i ett tält tillsammans med okända människor i snålblåst och strilande regn mellan fredag och lördag för att skaffa mig en biljett till konserten. Och lyckas.
De kan kalla sig fans.
Eller riktigt fina vänner.
Friday, August 31, 2007
In my face
Jag vet att jag är trettiofyra år. Jag vet att det per definition betecknar mig som medelålders. Jag vet att det finns de som är äldre, och att det verkligen finns de som är yngre. Jag har länge trott att åren inte satt några spår.
Tills igår när bilderna från internfotograferingen blev klara för beskådan.
Vad i hela helvetet? Vem har satt två ihopskrynklade clementinskal ovanför mina ögon? Vem är det som jävlas? Vem är det som tigger om det?
I hemlighet har jag gått omkring och undrat varför de inte frågat om leg på systemet de senaste tre åren.
Igår fick jag det obarmhärtiga svaret.
Rakt upp i ansiktet.
Tills igår när bilderna från internfotograferingen blev klara för beskådan.
Vad i hela helvetet? Vem har satt två ihopskrynklade clementinskal ovanför mina ögon? Vem är det som jävlas? Vem är det som tigger om det?
I hemlighet har jag gått omkring och undrat varför de inte frågat om leg på systemet de senaste tre åren.
Igår fick jag det obarmhärtiga svaret.
Rakt upp i ansiktet.
Trivs
Det är väldigt trivsamt på mitt nya jobb. Alldeles strax kommer Kent som masserar den som vill, eller pratar transfetter om man är mer upplagd för det. Jag ska nog gå på de där fasta tummarna mot axlarna just idag.
Varje morgon är det också ganska så najs att ta en runda i köket. Några värmeljus är tända, den ekologiska frukostbuffén är framdukad. Jag brukar ta en riktigt grov macka med philadelphiaost, skinka och lite grönt. Sedan toppar jag med en liten efterrätt; en halvgrov variant med hushållsost och aprikosmarmelad. Lite juice och kaffe. Ett plommon om det finns, annars några vindruvor eller ett äpple.
Jag är bortskämd and I like it.
Thursday, August 30, 2007
Med den äran
Jag ville bara säga att Mr Buzz fick slå in sonens Andra Skolbok igår.
Riktigt så missunnsam är inte ens jag.
Riktigt så missunnsam är inte ens jag.
Warning: Highly addictive
Allvarlig varning. Om ni inte redan gjort misstaget - gå inte med i Facebook. Folk bits och kramas, taggar foton och skänker pengar. Skvallrar och nätverkar. Man får kontakt med folk man glömt och man får reda på vilka ens vänner känner.
Det är Mina-vänner-boken för oss med rynkor.
Och det är alldeles för kul.
Det är Mina-vänner-boken för oss med rynkor.
Och det är alldeles för kul.
Wednesday, August 29, 2007
Jag tycker han är rolig, Charles Bukowski
from my bed
I watch
3 birds
on a telephone
wire.
one flies
off.
then
another.
one is left,
then
it too
is gone.
my typewriter is
tombstone
still.
and I am
reduced to bird
watching.
just thought I'd
let you
know,
fucker.
I watch
3 birds
on a telephone
wire.
one flies
off.
then
another.
one is left,
then
it too
is gone.
my typewriter is
tombstone
still.
and I am
reduced to bird
watching.
just thought I'd
let you
know,
fucker.
Tuesday, August 28, 2007
Jobbigt jobb
Det är verkligen skitjobbigt.
Nu måste jag gå på ett av stans största upplevelsecenter. Resten av dagen.
Förmodligen måste jag trycka i mig en trist panini med chevre, honung, fikon, ruccola och soltorkade tomater i solen först. Och prata inte om det, en kärv latte till det.
Usch och fy.
Den som ändå slapp det här ekorrhjulet.
Nu måste jag gå på ett av stans största upplevelsecenter. Resten av dagen.
Förmodligen måste jag trycka i mig en trist panini med chevre, honung, fikon, ruccola och soltorkade tomater i solen först. Och prata inte om det, en kärv latte till det.
Usch och fy.
Den som ändå slapp det här ekorrhjulet.
Saker som går i arv
Igår gjorde jag något elakt. Jag hade köpt omslagspapper till sonens första skolbok. Jättefint, med fotbollsspelare i alla dess former. Sonen var nöjd, pappret var fint, tejprullen redo.
Ja när vi ändå pratar om redo, så var även Mr Buzz det visade det sig. Han slår sig ner med matteboken i högsta hugg, klar att kasta sig över uppgiften att få slå in sonens första bok. Lärare som han är också, det här måste vara lika upphetsande för honom som en häckfinal för systrarna Kallur. Eller systrarna Kallurs pappa.
Så det är inte utan ett styng av dåligt samvete jag skriver det här. Att ha ett barn som går i första klass, det är stort, även för föräldrar. Eller kanske framförallt för föräldrar. Det är också förknippat med hejdlös nostalgi och bleka minnen. I mitt fall det väldigt tydliga minnet av hur min pappa med klumpiga fingrar, en rulle fotbollspapper och alldeles för mycket tejp gjorde det bästa av mina skolböcker.
Det låg mycket hjärta i hans omslagningar, men någon större finess kan jag inte ens med den bästa av viljor få det till. Snarare en bok som blev en skrynklig liten klump som inte riktigt gick att stänga. Jag gömde den i bänken. Hittade en metod på att ta fram den riktigt snabbt och slå upp rätt sida i samma rörelse. Ibland sneglade jag avundsjukt på bänkgrannarnas släta, prydliga omslag.
Tjugosju år senare slår minnet tillbaka med glasklar precision i samma ögonblick som Mr Buzz leende slår sig ner med sax, tejp, papper, bok och inte alls speciellt klumpiga fingrar. Ändå. Jag kan inte hjälpa det.
Jag tar hans rättighet ifrån honom utan omvägar, oförställt, obarmhärtigt. Säger att det är bättre om jag gör det själv. Minnet av mina egna vanställda böcker får mig att grusa hans upprymda förväntningar i en enda utandning.
Han ser lite ledsen ut.
Det får mig inte att känna mig bättre.
Ja när vi ändå pratar om redo, så var även Mr Buzz det visade det sig. Han slår sig ner med matteboken i högsta hugg, klar att kasta sig över uppgiften att få slå in sonens första bok. Lärare som han är också, det här måste vara lika upphetsande för honom som en häckfinal för systrarna Kallur. Eller systrarna Kallurs pappa.
Så det är inte utan ett styng av dåligt samvete jag skriver det här. Att ha ett barn som går i första klass, det är stort, även för föräldrar. Eller kanske framförallt för föräldrar. Det är också förknippat med hejdlös nostalgi och bleka minnen. I mitt fall det väldigt tydliga minnet av hur min pappa med klumpiga fingrar, en rulle fotbollspapper och alldeles för mycket tejp gjorde det bästa av mina skolböcker.
Det låg mycket hjärta i hans omslagningar, men någon större finess kan jag inte ens med den bästa av viljor få det till. Snarare en bok som blev en skrynklig liten klump som inte riktigt gick att stänga. Jag gömde den i bänken. Hittade en metod på att ta fram den riktigt snabbt och slå upp rätt sida i samma rörelse. Ibland sneglade jag avundsjukt på bänkgrannarnas släta, prydliga omslag.
Tjugosju år senare slår minnet tillbaka med glasklar precision i samma ögonblick som Mr Buzz leende slår sig ner med sax, tejp, papper, bok och inte alls speciellt klumpiga fingrar. Ändå. Jag kan inte hjälpa det.
Jag tar hans rättighet ifrån honom utan omvägar, oförställt, obarmhärtigt. Säger att det är bättre om jag gör det själv. Minnet av mina egna vanställda böcker får mig att grusa hans upprymda förväntningar i en enda utandning.
Han ser lite ledsen ut.
Det får mig inte att känna mig bättre.
Monday, August 27, 2007
Friday, August 24, 2007
Vad hände?
Urk.
Är svårt bakis idag.
Hela världen gungar i takt med att en skön spya glider upp och ner i strupen och inte riktigt kan bestämma sig för om den ska fortsätta att misshandla diafragma och magmunnen eller om den faktiskt ska se till att komma ut. Upp. Än så länge är den kvar inombords.
Kundmöte klockan 10. Långsamt plågsamt ställde jag mig i duschen. Borstade tänderna. Deo. Mascara. Men det kunde ändå inte maskera hur jag egentligen mår. Kanske för att kroppen är S-formad och inte klarar att sträcka på ryggen, jag vet inte.
Funderade på hur jag skulle klara att gå till vagnen.
Ringde en taxi.
Vilken loser jag är.
Är svårt bakis idag.
Hela världen gungar i takt med att en skön spya glider upp och ner i strupen och inte riktigt kan bestämma sig för om den ska fortsätta att misshandla diafragma och magmunnen eller om den faktiskt ska se till att komma ut. Upp. Än så länge är den kvar inombords.
Kundmöte klockan 10. Långsamt plågsamt ställde jag mig i duschen. Borstade tänderna. Deo. Mascara. Men det kunde ändå inte maskera hur jag egentligen mår. Kanske för att kroppen är S-formad och inte klarar att sträcka på ryggen, jag vet inte.
Funderade på hur jag skulle klara att gå till vagnen.
Ringde en taxi.
Vilken loser jag är.
Thursday, August 23, 2007
Dagarna springer mig förbi
Jag har svårt att hitta den lilla betraktelsen i det stora skeendet just nu för allt som händer är så stort. Så nytt. Så snurrigt och så mycket. Så kul. Så spännande.
Och så känns det inte så givande att blogga om uppdateringar på iTunes, hur den nya adressboken börjar ta form eller att det är skitstörigt att gå från Ericsson till Nokia. Jag kan ju inte ens skicka ett sms utan att bete mig som ett tvättäkta mongo.
Ikväll ska vi ut och äta fint tillsammans här på jobbet. Jag kanske hittar nåt att skriva om där. En bit oxfilé kan mycket väl figurera som morgondagens inlägg.
Och så känns det inte så givande att blogga om uppdateringar på iTunes, hur den nya adressboken börjar ta form eller att det är skitstörigt att gå från Ericsson till Nokia. Jag kan ju inte ens skicka ett sms utan att bete mig som ett tvättäkta mongo.
Ikväll ska vi ut och äta fint tillsammans här på jobbet. Jag kanske hittar nåt att skriva om där. En bit oxfilé kan mycket väl figurera som morgondagens inlägg.
Wednesday, August 22, 2007
Tuesday, August 21, 2007
Hej vilken start
Jag tror vi kan säga att jag fått en tuff start här på nya bygget. Klockan närmar sig halv elva på kvällen och jag är fortfarande kvar. Mör men kvar. De andra visar inte en tillstymmelse till att packa ihop och knata hemåt. En har till och med tagit med sig morgondagens skjorta på galge.
These guys are tough.
Jag tror aldrig jag varit på jobbet så här länge. Om det inte varit fest då. Jag är helt enkelt byggd av annat virke. Ett som behöver sova. Träffa barnen. Krama maken. Läsa Bukowski.
Om en stund tar jag fan taxi hem. Någon förmån ska man väl ha.
These guys are tough.
Jag tror aldrig jag varit på jobbet så här länge. Om det inte varit fest då. Jag är helt enkelt byggd av annat virke. Ett som behöver sova. Träffa barnen. Krama maken. Läsa Bukowski.
Om en stund tar jag fan taxi hem. Någon förmån ska man väl ha.
Monday, August 20, 2007
Blubb blubb
Sorry jag är helt urblåst trött och blek efter den Stora Premiärdagen. Först lite mammanerver i ettan och sedan en hyggligt lång arbetsdag fylld av idéer, de flesta spolade vid hemgång. Nu slits jag mellan ännu ett avsnitt av The Shield och att festa till det ordentligt med manualen för min nya mobil. Men först får vi gotta oss åt allt nytt. Även om det suger märgen ur oss.
Sunday, August 19, 2007
Det är bara sådana vi är
Vi har i helgen gått från rörig familj som skjuter från höften till värsta präktigt organiserade familjen. Hur då undrar du. Genom ett Excel-ark säger jag.
Jodå, Babban har skrivit en fyraveckorsmeny som vi numera likt trälar ska följa. Kanske sätter vi upp den med små gassiga magneter på kylskåpet. Kanske ritar vi små färglada morötter och prinskorvar på den.
Vi ska bli en sådan där familj man läser om i Buffé.
Men inte nog med att vi har fyra färdiga veckomenyer, jag har dessutom skrivit tillhörande inköpslista per vecka. Hur redigt som helst. Väldigt lite vi. Får se hur länge det håller.
Kanske till tisdag.
Jodå, Babban har skrivit en fyraveckorsmeny som vi numera likt trälar ska följa. Kanske sätter vi upp den med små gassiga magneter på kylskåpet. Kanske ritar vi små färglada morötter och prinskorvar på den.
Vi ska bli en sådan där familj man läser om i Buffé.
Men inte nog med att vi har fyra färdiga veckomenyer, jag har dessutom skrivit tillhörande inköpslista per vecka. Hur redigt som helst. Väldigt lite vi. Får se hur länge det håller.
Kanske till tisdag.
Big Day
I morgon är en stor dag i vårt hushåll.
Sjuåringen (snart i alla fall) ska börja ettan och jag ska börja mitt nya jobb. Idag har vi tvättat öronen och lagt fram prydliga kläder.
Bring it on!
Sjuåringen (snart i alla fall) ska börja ettan och jag ska börja mitt nya jobb. Idag har vi tvättat öronen och lagt fram prydliga kläder.
Bring it on!
Friday, August 17, 2007
Njet!
Jag vet inte vad jag ska säga.
På toaletten här på jobbet ligger Amelia sedan i somras och när jag slår mig ner därinne brukar jag bläddra några sidor i den och ströläsa lite. I ungefär mitten av tidningen finns samlarsidan Just nu! med små sköna tips och citat från redaktionen.
Jag vet inte om det är just det här numret eller om det är Amelia i största allmänhet, men Just nu! kan mycket väl trigga igång något våldsamt hos mig. Redaktionen har i sin iver efter nydanande upptäckter istället hamnat djupt i skamlådorna för att lyckas leverera följande tips:
Nu när solen skiner och kameran är framme – passa på att tänka ut en rolig och personlig bild som du kan använda till julkort i vinter. Plocka fram tomteluvor och ta med till stranden… eller gör en ”God jul”-hälsning i sand.
Jag tror jag måste sluta läsa Amelia nu, även på toaletten. Hur kunde det få ske? Varför stoppades inte pressarna? Ge mig städtips, vintips, sextips, träningstips eller vad fan somhelst. Herointips. Bankrånarlektioner. Råd om mord. Jag klarar.
Vad som helst som saknar tomteluva.
På toaletten här på jobbet ligger Amelia sedan i somras och när jag slår mig ner därinne brukar jag bläddra några sidor i den och ströläsa lite. I ungefär mitten av tidningen finns samlarsidan Just nu! med små sköna tips och citat från redaktionen.
Jag vet inte om det är just det här numret eller om det är Amelia i största allmänhet, men Just nu! kan mycket väl trigga igång något våldsamt hos mig. Redaktionen har i sin iver efter nydanande upptäckter istället hamnat djupt i skamlådorna för att lyckas leverera följande tips:
Nu när solen skiner och kameran är framme – passa på att tänka ut en rolig och personlig bild som du kan använda till julkort i vinter. Plocka fram tomteluvor och ta med till stranden… eller gör en ”God jul”-hälsning i sand.
Jag tror jag måste sluta läsa Amelia nu, även på toaletten. Hur kunde det få ske? Varför stoppades inte pressarna? Ge mig städtips, vintips, sextips, träningstips eller vad fan somhelst. Herointips. Bankrånarlektioner. Råd om mord. Jag klarar.
Vad som helst som saknar tomteluva.
Svenskaste smaker
I mitt kylskåp just nu:
Dill, färsk lax, citron, palsternacka, rödbetor, västerbottenost.
På systemet just nu:
Några flaskor rött och några flaskor vitt som under dagen kommer att byta ägare.
På gång in ikväll:
Fyra gäster från Dublin, två från Kålltorp.
Dill, färsk lax, citron, palsternacka, rödbetor, västerbottenost.
På systemet just nu:
Några flaskor rött och några flaskor vitt som under dagen kommer att byta ägare.
På gång in ikväll:
Fyra gäster från Dublin, två från Kålltorp.
Wednesday, August 15, 2007
Var jag varit på semestern
Jag har läst rätt mycket i sommar. Allt kan jag inte rekommendera, men å andra sidan har jag inte ramlat över något riktigt bottennapp heller. Ibland tror jag att det är mängden som gör det. Det är så gött att lägga upp fötterna i soffan och get going. Ibland med ett glas hemmagjord fläder, ibland inte. Jag läser och när jag läst klart plockar jag fram nästa. Ingen reflektion ingen återhämtning inget avbrott. Rakt in i nästa upplevelse.
Jag antar att det säger lite om mig själv, men om vi lämnar det till dårsoffan så kan vi istället hoppa fram till vad jag tryckt i mig under semestern.
Jag började med Stig Claesson (Slas för er kulturella) och boken med den helt ljuvliga titeln Sov du så diskar jag. Här minns jag att jag fick en lätt släng av dödsångest så det var förmodligen därför jag hoppade rätt in i Sigge Eklunds tunna pocket Det är 1988 och har precis börjat snöa. Här dök det upp tankar på föräldraskap, att växa upp, att bli gammal, om ansvar och om sorg. Det vill vi inte ha för mycket av på semestern så då var det dags att ge sig i kast med sommarens kanske sämsta bok. Författaren var norrman och jag minns inte vad han hette men bokens titel har (tyvärr) satt sig, Wonderboy. Läs den inte, den är inte värd tiden om du inte är sjukligt intresserad av ekonomiska termer och norska aktiemarknaden.
Nu behövde jag något upplyftande och herregud vad rätt det visade sig vara med Montecore av Jonas Hassen Khemiri. Det var nog så här i efterhand sommarens bästa val men det går ju inte att nöja sig där, jag hade ett hysteriskt upparbetat lästempo och var fortfarande bara en dryg vecka in på semestern. Dags för Mitt Iran av Shirin Ebadi som avlöstes av Stieg Larssons sista bok Luftslottet som sprängdes och därefter en bok jag inte minns varken titel eller författare på men som behandlade ett indiska muslimer i England. Snabbt och lätt drog jag igenom Vi som aldrig sa hora av Ronnie Sandahl för att sedan avsluta själva femveckorsorgien med den charmiga En berättelse om traktorer på Ukrainska.
Mr Buzz har läst ungefär samma böcker (vi är inte gifta men väldigt käcka, vi har dessutom likadana träningsoveraller) men i annan ordning och med fyra-fem krigsböcker för en skön feel-good-känsla.
Nu jobb. Läskurvan lär dala, men ikväll tänker jag kicka igång biografin om Charles Bukowski som jag sett fram emot länge.
(Dessutom förstås Bröderna Lejonhjärta och tusen olika mysterier med Lasse & Maja. Förhoppningen är att barnen blir precis lika verklighetsflyende som vi.)
Jag antar att det säger lite om mig själv, men om vi lämnar det till dårsoffan så kan vi istället hoppa fram till vad jag tryckt i mig under semestern.
Jag började med Stig Claesson (Slas för er kulturella) och boken med den helt ljuvliga titeln Sov du så diskar jag. Här minns jag att jag fick en lätt släng av dödsångest så det var förmodligen därför jag hoppade rätt in i Sigge Eklunds tunna pocket Det är 1988 och har precis börjat snöa. Här dök det upp tankar på föräldraskap, att växa upp, att bli gammal, om ansvar och om sorg. Det vill vi inte ha för mycket av på semestern så då var det dags att ge sig i kast med sommarens kanske sämsta bok. Författaren var norrman och jag minns inte vad han hette men bokens titel har (tyvärr) satt sig, Wonderboy. Läs den inte, den är inte värd tiden om du inte är sjukligt intresserad av ekonomiska termer och norska aktiemarknaden.
Nu behövde jag något upplyftande och herregud vad rätt det visade sig vara med Montecore av Jonas Hassen Khemiri. Det var nog så här i efterhand sommarens bästa val men det går ju inte att nöja sig där, jag hade ett hysteriskt upparbetat lästempo och var fortfarande bara en dryg vecka in på semestern. Dags för Mitt Iran av Shirin Ebadi som avlöstes av Stieg Larssons sista bok Luftslottet som sprängdes och därefter en bok jag inte minns varken titel eller författare på men som behandlade ett indiska muslimer i England. Snabbt och lätt drog jag igenom Vi som aldrig sa hora av Ronnie Sandahl för att sedan avsluta själva femveckorsorgien med den charmiga En berättelse om traktorer på Ukrainska.
Mr Buzz har läst ungefär samma böcker (vi är inte gifta men väldigt käcka, vi har dessutom likadana träningsoveraller) men i annan ordning och med fyra-fem krigsböcker för en skön feel-good-känsla.
Nu jobb. Läskurvan lär dala, men ikväll tänker jag kicka igång biografin om Charles Bukowski som jag sett fram emot länge.
(Dessutom förstås Bröderna Lejonhjärta och tusen olika mysterier med Lasse & Maja. Förhoppningen är att barnen blir precis lika verklighetsflyende som vi.)
A-R-T-I-K-U-L-E-R-A-!
Någon mer som upplevde det oerhört förvirrande med just Glenn Hyséns (ja jag tänker hålla mig till minst ett inslag om dagen om denna man) snabbsprutande kommentarer igår? Det gick ju inte att höra skillnad på om han sa Villa, Wiland eller Viasat.
Någon av dem var bra enligt Glenn i alla fall.
Någon av dem var bra enligt Glenn i alla fall.
Avklätt och avklarat
Så. Elfsborg blev överkörda av den spanska armadan igår. Även om det var väntat med en förlust så hade jag inte räknat med att jag skulle skruva på mig i soffan i någon sorts pinsamhetsspasm. Jag tycker att det är så jobbig när miljoner blickar riktas mot Sverige (även om det är Borås) och vi väljer att skämma ut oss. Jag har tidigare ondgjort mig över Elfsborg oförmåga att smälla på, men då har det handlat om allsvenskan. Motståndet var ju förstås betydligt bättre men att stå på spansk bortaplan och vara feg hjälper knappast.
Och som varenda gång ett svenskt lag spelar mot ett topplag påminns man om hur snabbt man blir avklädd. Igår tog det sju minuter att klä av elva boråsare.
De som till och med knutit dubbelknut på skorna.
Och som varenda gång ett svenskt lag spelar mot ett topplag påminns man om hur snabbt man blir avklädd. Igår tog det sju minuter att klä av elva boråsare.
De som till och med knutit dubbelknut på skorna.
Monday, August 13, 2007
Hysenklass
Tobias Hysén verkar också undra vad farsan höll på med.
- Han skulle la va häftig, blev hans spontana kommentar till varför Glenn sagt att han var klar för Blåvitt.
Och häftig det var han ju. Först supporterbuss till Kalmar (fem timmars möjlig tid till inmundigande av diverse starkdrycker) sedan upp på räcket och så ville han ju bara så gärna få leverera en nyhet som klacken skulle älska. De skulle ropa hans namn, han kunde redan höra hur de taktfast skulle hamra Glenn-Glenn-Glenn över Fredriksskans. Han är Kung igen. Inte över Wembley den här gången, och inte på grund av vältajmade glidtacklingar, men känslan sitter kvar i hans kropp. Han minns den exakt. Hur han höjer armarna mot skyn som om det inte fanns någon morgondag. Hur hyllningarna inte ville sluta skalla på läktarna och skönt det var att vakna upp följande morgon med lite stela vader och en ömmande ljumske, men med segerns söta smak i munnen.
Då gör det inte så mycket att nyheten inte riktigt överensstämmer med verkligheten.
Han ställer sig på räcket.
The rest is history.
- Han skulle la va häftig, blev hans spontana kommentar till varför Glenn sagt att han var klar för Blåvitt.
Och häftig det var han ju. Först supporterbuss till Kalmar (fem timmars möjlig tid till inmundigande av diverse starkdrycker) sedan upp på räcket och så ville han ju bara så gärna få leverera en nyhet som klacken skulle älska. De skulle ropa hans namn, han kunde redan höra hur de taktfast skulle hamra Glenn-Glenn-Glenn över Fredriksskans. Han är Kung igen. Inte över Wembley den här gången, och inte på grund av vältajmade glidtacklingar, men känslan sitter kvar i hans kropp. Han minns den exakt. Hur han höjer armarna mot skyn som om det inte fanns någon morgondag. Hur hyllningarna inte ville sluta skalla på läktarna och skönt det var att vakna upp följande morgon med lite stela vader och en ömmande ljumske, men med segerns söta smak i munnen.
Då gör det inte så mycket att nyheten inte riktigt överensstämmer med verkligheten.
Han ställer sig på räcket.
The rest is history.
Sunday, August 12, 2007
I klacken, iförd matchtröja och ställer sig på räcket och levererar felaktiga nyheter
Någon mer som gissar att Glenn var aningen på lyset igår?
Slakten i Almirida
På torsdagen spelades den återkommande tennisturneringen Almirida Open på Kreta. De entusiastiska deltagarna hade inte bara som uppgift att besegra varandra utan även den heta kretenesiska solen.
I sanningens namn bjöd tävlingen inte på någon större spänning - men däremot på en strålande uppvisning av vinnaren. Mr Buzz stod efter tre matcher som solklar vinnare efter att ha förrättat välsnittade slicar, distinkta backhands och rappa servar. Han såg minst sagt het ut och enda hotet mot 2008 års upprepning är att han möjligen inte kommer att vara på plats.
Han somnade med en Hellas i handen och medaljen kring bröset.
Under äktenskapligt tvång,
Barbara
I sanningens namn bjöd tävlingen inte på någon större spänning - men däremot på en strålande uppvisning av vinnaren. Mr Buzz stod efter tre matcher som solklar vinnare efter att ha förrättat välsnittade slicar, distinkta backhands och rappa servar. Han såg minst sagt het ut och enda hotet mot 2008 års upprepning är att han möjligen inte kommer att vara på plats.
Han somnade med en Hellas i handen och medaljen kring bröset.
Under äktenskapligt tvång,
Barbara
Vem vet?
Kan det vara så att i jakten på ett lyckligt liv finns bara flyktiga stunder av lycka som ska tillvaratas och avnjutas innan de försvinner?
Saturday, August 11, 2007
Just our luck
På semester i hett medelhavsland är det meningen att man ska slappna av. Ligga i skuggan och dåsa, piggna till av en ananasjuice med klirrande isbitar och läsa riktigt långsamt i en halvblöt pocketbok.
Så.
Är.
Det.
Inte.
För.
Oss.
Inte det minsta faktiskt. Våra barn kan om man är snäll beskrivas som aktiva, om man är lagom elak som vilda och om man vill vara riktigt vass som dampiga. En springer åt ena hållet en åt det andra. De kollar aldrig bakåt och knappt framåt. De tror att de är hemma fast vi är borta och att de hittar hur lätt som helst.
- Så, nu tar vi oss ner till middagen, säger vi och öppnar rumsdörren. Jag tänker att de solbruna små liven med nyduschat hår och rena kläder ska ta sina föräldrar i handen och långsamt bege sig ner mot restaurangen. Kanske berättar de en liten anekdot om vad de gjort under dagen, eller så går vi bara som en fin väluppfostrad tillrättalagd trevlig liten familj.
Vips så är de borta. En har gömt sig någonstans på vägen ner och leker spion. Den andra tar full fart i nedförsbacken med smattrande flip-flops och brakar rakt in i första bästa bord, meter förbi hovmästaren.
Det är så tröttsamt. Och jag förstår inte varför. Jag beskyllde Mr Buzz gener för att vara ansvariga tills jag kom på att mina föräldrar kallade mig för Eld-i-röva. Min sambo flinade och erkände ändå att han blev kallad för Helfläng.
Jag antar att we had it coming.
Eld-i-röva och Helfläng får inga prydliga, stillasittande barn.
Så.
Är.
Det.
Inte.
För.
Oss.
Inte det minsta faktiskt. Våra barn kan om man är snäll beskrivas som aktiva, om man är lagom elak som vilda och om man vill vara riktigt vass som dampiga. En springer åt ena hållet en åt det andra. De kollar aldrig bakåt och knappt framåt. De tror att de är hemma fast vi är borta och att de hittar hur lätt som helst.
- Så, nu tar vi oss ner till middagen, säger vi och öppnar rumsdörren. Jag tänker att de solbruna små liven med nyduschat hår och rena kläder ska ta sina föräldrar i handen och långsamt bege sig ner mot restaurangen. Kanske berättar de en liten anekdot om vad de gjort under dagen, eller så går vi bara som en fin väluppfostrad tillrättalagd trevlig liten familj.
Vips så är de borta. En har gömt sig någonstans på vägen ner och leker spion. Den andra tar full fart i nedförsbacken med smattrande flip-flops och brakar rakt in i första bästa bord, meter förbi hovmästaren.
Det är så tröttsamt. Och jag förstår inte varför. Jag beskyllde Mr Buzz gener för att vara ansvariga tills jag kom på att mina föräldrar kallade mig för Eld-i-röva. Min sambo flinade och erkände ändå att han blev kallad för Helfläng.
Jag antar att we had it coming.
Eld-i-röva och Helfläng får inga prydliga, stillasittande barn.
Semestern är över
Jag ska inte hymla. Vi har kommit hem välgödda på valnötter, honung, friterad halloumi, kall Mythos och röda tomater. Vi är bruna och utvilade och har läst tre böcker var, spelat Uno, volleyboll, fotboll och tennis. Men allra mest har vi legat vid poolen eller på stranden. Däremot gjorde vi inte heller den här gången anspråk på att se Knossos eller Retymnon eller Heraiklon eller Samariaravinen. Näpp, vi har frossat i sol och vila och förtjusning över att sonen har gått från försiktig poolbetraktare till kanonkulefarande blötdjur.
Nu är vi hemma. Det känns fint. Vi är så redo vi kan för att starta upp hösten på måndag morgon. Speciellt om man blundar och ser vägen från hotellet ner till byn. Från bergslunden ner till Medelhavet var en promenad på ungefär tio minuter och en orgie i botanik och gastronomi. När jag tänker på det så kunde vi ju intagit vår lunch där och då, på grusvägen ner. Olivträden avlöstes av lime- och citron-träd, fikonträd, vindruvsrankor, aubergineplantor och päronträd.
Då ler jag lite.
När katten är borta dansar råttorna på bordet
Jag vet inte om det blir några fler utlandsvistelser för min del.
Så fort jag lämnat landet börjar det hända riktigt scary saker. Anders Lundin sätter i halsen och Marcus Berg skriver på för Groningen. Vad är det som händer? Kan man inte vara borta i mer än fem minuter innan landet håller på att kajka ihop?
Så, något mer jag bör veta om?
Så fort jag lämnat landet börjar det hända riktigt scary saker. Anders Lundin sätter i halsen och Marcus Berg skriver på för Groningen. Vad är det som händer? Kan man inte vara borta i mer än fem minuter innan landet håller på att kajka ihop?
Så, något mer jag bör veta om?
Friday, August 03, 2007
Later alligator
Det här blir det sista inlägget från svensk mark på en vecka. (Eventuella husrånare göre sig icke besvär. Babban har fixat med vaktavlösning.) I eftermiddag tar planet fart från Landvetter och sedan kommer jag mest att ägna kraft åt att samla kraft. Resväskan bågnar av nya böcker och lite av min nya bikini som får göra storstilad premiär för i år.
Om det finns en dator med uppkoppling på plats så vet ni att jag rapporterar, däremot har jag inte bekantat mig med mobilbloggande ännu så det blir helt enkelt inget med det.
Simkorven är nedpackad.
Nu drar vi.
Om det finns en dator med uppkoppling på plats så vet ni att jag rapporterar, däremot har jag inte bekantat mig med mobilbloggande ännu så det blir helt enkelt inget med det.
Simkorven är nedpackad.
Nu drar vi.
Thursday, August 02, 2007
Hårt
En liten liten myggfan har petat in sin lilla trumpetsnok vid min sons öga och därmed utkämpat sitt livs slag. Svullnaden håller sig på ena ansiktshalvan, Clarityn gör sitt jobb och om ett par dagar ser han nog ut som sig själv igen.
Det enda jag oroar mig för just nu är att de övriga i chartersällskapet till Kreta ska tro att det pågår aga i familjen Buzz. När vi står vid gaten i morgon kommer de att snegla lite surt på oss, se till att få byta rum om de hamnar bredvid vårt, och allmänt sett vara avvaktande och kanske lite rädda.
Det måste vi se till att utnyttja.
Wednesday, August 01, 2007
En sinnesslö rapporterar
Dagarna går och jag blir allt mer sinnesslö. Idag tvingade alarmet upp oss redan 08.10 vilket höll på att bli min död. En plågsam sådan.
SMHI hade ju utlovat ett mindre högtryck när vi planerade en heldag på Brännö. Det blev några huttrande timmar hukandes i någorlunda lä innan vi (äntligen) fick hoppa ombord på färjan tillbaka till civilisationen.
I övrigt går dagarna mest åt att ha massor att göra men inte få något gjort. Det är väl det som kallas semester.
SMHI hade ju utlovat ett mindre högtryck när vi planerade en heldag på Brännö. Det blev några huttrande timmar hukandes i någorlunda lä innan vi (äntligen) fick hoppa ombord på färjan tillbaka till civilisationen.
I övrigt går dagarna mest åt att ha massor att göra men inte få något gjort. Det är väl det som kallas semester.
Subscribe to:
Posts (Atom)