Femtvå

Vi var på Blåvitt-Elfsborg igår, min son och en blåvitfärgad kompis till honom, hans mamma och så jag. Det vi fick uppleva på vägen till och från vår ganska-långt-bort-parkerade bil visade sig göra större intryck på de båda åttaåringarna än 5-2-matchen. Då är de ändå fotbollsintresserade.

En av insläppsvakterna frågade (skämtsamt, men det gick inte fram) småkillarna om de hade med sig någon bomb innanför jackan. De skakade storögt och sammanbitet på huvudet. Lät sig motvilligt visiteras och den där eventuella bomben blev kvällens samtalsämne nummer ett. Särskilt när Elfsborgsklacken smällde av en fyrverkeripjäs modell större vid första målet. Då var de säkra på att en bombman slunkit genom nätet trots vakternas utfrågningar och visiteringar.

Under matchen drack vi varm choklad och åt bullar, i pausen lyckades vi på något märkligt sätt nästla oss in i VIP-baren, jag tjingsade på Anders Svensson innan jag kom på att han inte känner mig, jag klämde mig in för att beställa mellan Håkan Mild och Roger Gustafsson. Att jag var Mulleklädd grämde mig enormt när jag såg att vi hade haft chans att smita ner på VIP-läktaren om vi bara haft mod och lite mer av spelarfrukläder snarare än bylsig fleecetröja under regnställ, stövlar, röda kinder och trassligt mösshår.

Efter matchen var vi väldigt nära att få se ett gängslagsmål, men polisen störtade emellan med batonger och sedan passerade vi en vält parkbänk och det var nog ganska exakt vad småkillarna orkade med. Vi fick skynda oss hem till Mölndal och den lokala pizzerian.

Matchen då?

Jo man tackar. Jag missade visserligen 1-1-målet för att jag var på toaletten med sonen. Sedan missade jag 2-1-målet för då var vi på väg från baren. Men de satte ju inte stopp där. Fem och bud på fler, det var mästartakter och det var längesedan jag såg Blåvitt spela så bra.

En väldigt händelserik kväll med andra ord.