PT:n

En god vän till mig tränar på gym, och när han gör det har en PT (Personal Trainer) som piskar på honom. Han är i ganska dåligt skick, min vän, enligt honom själv. Han är nyss fyllda fyrtio och kan inte göra tio sit-ups i en följd. Han tycker att det är sorgligt och därför betalar han surt då och då sin PT för att få honom i bättre shape.

Han var hos sin PT igår och eftersom han har svårt att svälja den här nya bilden av sig själv, den som inte ens klarar tio sit-ups, arbetar han upp både ett milt raseri och en massa energi innan han kommer dit. Väl där vill han förstås visa, driva sig, pressa sig. Han kräks varje gång han är där.

Igår hade PT:n sagt till honom att han nästan aldrig sett en kropp som var så stark, men som hade så risig kondition. Att han måste jobba mer med medicinbollen. Att han måste komma oftare.

Varpå min ilskne vän svarar:

- Det är inte det här jag betalar dig för. Att höra sådant här. Du ska bekräfta mig! Säga att jag är duktig!

Jag sa att jag inte tror att det är en PT:s jobb. Fast vad vet jag? Jag varken har någon som skriker på mig i spåret eller är speciellt mycket i spåret.