Ju äldre mina egna barn blir och ju fler andra barn jag träffar, desto nyfiknare blir jag på hur vuxna jag känner idag var som barn. De bekantskaper som jag gjort i mitt vuxna liv, vänner som jag tycker väldigt mycket om, hur var de som barn? Skulle jag ha gillat dem om jag vuxit upp på samma gata som dem?
Slog de kanske spaden i huvudet på en i sandlådan om de inte fick den röda kakformen? Tvingade de andra barn att äta torkade daggmaskar? Började de gråta om de kom efter när man hade cykeltävling? Tjallade de för mamma?
Tröstade de om man var ledsen? Sjöng de högst vid samlingen på lekis? Ville de hellre pärla än att hoppa i pölar?
Vilka personlighetsdrag hade de?
För när man växer upp anpassar man sig till det sociala livet, oavsett hur man fungerade i sandlådan. Man blir som alla andra. Klär sig som alla andra. Tycker som alla andra. Sticker inte ut, är inte elak (så att det märks), delar med sig och ställer upp.
När man fått nyckeln till samhällets oskrivna regelbok finns det saker som inte fungerar längre. Och då kan man plötsligt bli kompis med alla, i alla fall på ett ytligare plan.
De allra flesta verkar ju okej, men min nyfikenhet spritter ännu:
hur var du som liten?
Skulle jag ha gillat dig?
Skulle du ha gillat mig?
2 comments:
Jag misstänker att jag skulle gillat Babsan även om hon allid, tror jag, slagit mig när vi tävlat i allt från att skjuta hårdast till att rulla längst med cykeln utan att trampa när man var på väg till stranden...
Om Babsan skulle gillat mig? Jag tror det, trots att jag inte var särdeles inne, häftig eller modig
Ja vem fasen var inne eller häftig? Men jag tror inte att jag slogs (förutom Roland en gång i tvåan, fast det började som boxningsmatch och han trängde in mig i ett hörn och då slog jag honom så att han blödde lite) eller var jätteelak.
Men vinna, det har jag alltid gillat;)
Post a Comment