Fredagsunderhållning för en sjukling

Feber och halsmandlar stora som fotbollar har gjort att jag varit lite tyst ett tag. Både här och hemmavid. Nu har jag knaprat penicillin ett par dagar och börjar se ljuset i tunneln. Jag lever till och med i förhoppningen om att det inte blir ännu en natt i svettbadandets tecken.

Jag vet inte vad som är värst; att vakna varannan timme fullkomligt, totalt genomblöt, invirad i dränkt täcke och på en kudde som droppar - eller att svälja tusen nålar. Nu är det i alla fall snart över, jag har ätit idag och nu dricker jag min första kopp kaffe på tre dagar.

Ikväll är jag extra glad över att vara på bättringsvägen, jag riktigt gnuggar händerna i väntan på att Skavlan ska plocka fram Fru Anka, tillsammans med Henrik Schyffert, i något som inte kan bli annat än riktigt hederlig fredagsunderhållning.

Bara en halvtimme kvar.

Måndag hos mig

Klockan närmar sig elva. Jag har druckit kaffet och ätit gröten. Träningskläderna är packade, om stund ska jag trampa ner till gymmet och det pass som börjar vid lunch.

Jag har jobbat några förmiddagstimmar med ett roligt projekt (halvliggandes i en obäddad säng) och på eftermiddagen ska jag starta igång ett annat projekt, men då tänkte jag sitta i stan. En thailunch med två vänner är också inplanerad.

Man måste ju byta horisont, ta en dusch och lämna förorten ibland.

Nytt liv!

För er som undrar var Babban tog vägen och vad som hänt sedan sist ger jag här en kortare summering av det senaste halvåret.

Någon gång runt februari-mars gick det inte att bedra sig själv längre. Mitt bloggande hade kommit av sig, själva anledningen till varför jag började i maj 2006 hade sakta förtvinat. Jag kände inget behov av att slå på datorn sent på kvällen och krysta ur mig ett intressant inlägg. Jag saknade inspiration, tid, glöd, humor. Jag ville helt enkelt inte.

Ändå tog det ett tag innan jag vågade sluta, eller "ta ett uppehåll" som jag sa. Jag hade ju varit rätt aktiv i tre år, bloggen hade blivit en central del av min vardag. Men ju mer jag jobbade och skrev skrev skrev feta magasin och verksamhetsberättelser och broschyrer och annonser och radioscript och faktiskt TV-script och annat på jobbet, desto mindre ville jag skriva när jag var ledig.

Nu är läget ett annat.

I somras blev jag av med jobbet. Jag hade lagt ner mycket tid och kraft och kärlek på mitt jobb under ganska lång tid. Frustrationen och besvikelsen av att det blev intet stod i paritet med det engagemang jag ansåg att jag lagt in.

Nu har det lagt sig en smula. Jag jobbar på med en massa annat. Flera spännande projekt är i luften och vissa dagar har jag så mycket att göra att jag inte förstår hur jag kunnat jobba fyrtiotimmarsveckor. Jag bakar, tränar, träffar vänner, är vaken på kvällarna, går på fotboll, hämtar barnen, läser, går på föredrag. Och jag jobbar, jag försörjer mig.

Någonstans i den härvan växte passionen för bloggen sig stark igen. För mig är det livsnödvändigt - att vilja skriva. Annars funkar det inte. Det blir krystat, tråkigt, innehållslöst, utan större tankar.

Jag förstår om du gett upp hoppet om Babbans blogg. Jag hade själv gjort det.

Och jag inser att jag måste börja förtjäna mina läsare igen.

PJ

Nioåringen hade hemma en kompis häromdagen och förutom att leka med pottekulor (!) och provplinka på gitarren så gjorde de väl vad nioåringar gör mest. Fixar i ordning frisyren.

Sonen försvann in i ett ärende på toaletten, tog god tid på sig och kom ut nystajlad med hårtopparna blänkande av vax. Luggen låg tryckt åt höger och alldeles bakom, mitt på huvudet, stod håret och spretade lite åt alla möjliga håll.

- Har du fixat håret?, frågade kompisen.
- Mmmm, svarade sonen och kisade mot spegeln.
- Ska du inte ha PJ-frisyr?, frågade kompisen.

Då blev jag nyfiken. PJ-frisyr, vad är det?, frågade jag.

- Det är när man ställer allt hår upp. Även det där bak, fast luggen är platt, svarade kompisen världsvant.
- Men vad står PJ för då?, fortsatte jag.
- PJ? Partille-Johnny, sa kompisen helt självklart.

Sonen drog fingrarna genom nackhåret och gjorde vad han kunde för att få en frisyr som hade både namn och förkortning.

Själv log jag och tänkte att det här blir ett perfekt blogginlägg.

En försiktig comeback

Hej.

Skjuten som skjuten?

Jag kan inte nog understryka hur underbart det är med sådana här rubriker.

En greve är skjuten, inte en vanlig kreti och pleti, en greve minsann!

Någon mer som känner en doft av artonhundra..?

Vår och fotboll

Ambitionen är verkligen inte att återkomma varannan vecka med ett ursäktsinlägg. Men här är jag igen. Häcken full, låg på inspiration och ständigt med åtminstone en längtansfull blick ut i vårvädret.

Min man åker till Manchester i helgen. Han fick resan i present av sin älskvärda hustru och jag är nästan lika pirrig av förväntan som han.

Igår spelade Arsenal och Liverpool 4-4, jag såg den inte men uppdaterade mig just en sväng på webben. Förutsättningarna för matchen Man Utd – Tottenham som han ska se på lördag blir knappast bättre. United vill vinna, om de gör det har de ett bra slagläge. Vårvärmen spirar även i England och Manchester ska ju vara en bra modestad.

Själv sitter jag hemma i trädgården och fikar.

Tillbaka - eller...?

Jaha tänker du, är Babban tillbaka nu? Eller luras hon bara?

Faktum är att Babban knappt själv vet. Jag tycker ju att det är så kul och inspirerande och givande att skriva. Men den senaste tiden har jag varit mest på jobbet och väldigt lite fri i tanken.

Men påsken bjöd ju på sjuttongradiga dagar, ötur och glass, fotboll och brännboll, vänner och påsklamm, grilldoft på kvällarna och en härlig påskpresent på Gamla Ullevi.

Så nu känner jag mig utvilad nog att logga in här.

Ambitionen är för övrigt att göra fler inlägg än dem som kommer varannan vecka och bara beklagar sig över hur mycket det är just nu…

Den som lever får se.

Sugen

Lilltjejen vaknade i söndags, satte sig upp och gnuggade gruset ur ögonen. Håret stod som vanligt som ett burrigt nystan från bakhuvudet och pyjamasen var varm och skrynklig.

- Mamma?

- Mmm?

- Jag är så himla pysselsugen idag, sa hon som om hon faktiskt haft tid att fundera.

Sedan drog hon fram sin överfulla pyssellåda under sängen, det tog inte lång tid att notera att vi saknade både garn och silkespapper om hon skulle kunna göra sitt tänkta pennställ.

Det fick bli en tur till Panduro.

Earth Hour

Jag vet inte riktigt hur det här evenemanget planerades, men att lägga en tyst, svart timme mitt i landskampen mellan Portugal och Sverige satte åtminstone oss i svårigheter. Jag menar, det är klart att man vill ställa upp och jag tycker att sådana här manifestationer är viktiga att delta i. Dessutom har ju barnen full koll och räknar ner och pratar om att "jorden måste få andas lite".

Men ändå.

Portugal - Sverige.

VM-kval.

Hej hej.

Vi har bestämt oss för att släcka ner allt, utom teven. De tända ljusen är redo, två våningar redan nedsläckta och snart fimpar vi datorn.

Sjutton minuter kvar, sedan syns bara ett blått flimrande sken från vårt lilla radhus.

Det blir vårt bidrag.

Studsigt tips!

Dagens tips för er som har Spotify måste bli The Killers och då gärna den smittande sköna Human. Eventuellt räcker det att sätta på närmaste radiokanal för jag känner väl igen den.

Den får mig i alla fall att studsa upp och ner på min kontorsstol, med mina kolossala lurar.

Back!

Jahapp. Babban är tillbaka!

Det trodde kanske varken du eller jag, om vi ska vara riktigt ärliga?

Jag har i alla fall fått tillbaka ett litet bloggsug den senaste tiden, känt att jag vill skriva igen. Eventuellt beror det på att en massa tunga projekt på jobbet går mot sitt slut, eller så är jag bara allmänt påverkad av den begynnande våren.

Alldeles oavsett så har jag dagen till ära fräschat till mitt huvud (bloggens huvud, inte mitt eget, det ska jag göra hos frisören i morgon) och gått och klämt på en massa puttriga inlägg.

Välkommen tillbaka kära läsare, om du inte tröttnat på Babbans silent treatment.

Nu kör vi igen.

Biljetterna i hamn!

Min biljettvän har än en gång visat prov på äkta vänskap och inte baa köat utan även införskaffat biljett till sommarens Springsteenkonsert.

Man tackar!

Fixelifix

Och på onsdag ska jag slinga mig! Det är ingen ände på kosmetiska detaljer när man ska gifta sig.

Jag slänger nog in en sexminutare i ett solarie i morgon också, och en promenad ikväll.

Klänningsdags

I morgon vid lunch kommer min sömmerska med klänningen. Hon vill att jag ska prova den så att den är precis som den ska innan definitiv leverans. Det bådar ju gott. Jag tänker att jag ska prova den på vår största toalett på jobbet, mycket spännande!

Oh what a night!

Åttaåringen hade feber hela söndagen och låg mest och ångade i soffan. Vi petade i honom febernedsättande och jag var iväg och köpte 1,5 l Pepsi till den lille sjuklingen. Efter dokumentären om Stefan Holm gick han till sitt rum och somnade rätt av. Jag läste om Glenn Hysén i Offside en stund, Mr Buzz jämförde Baghvad-Gita med Bibeln och just som vi släckt lampan hör vi en märkligt blöt hostning från femåringens rum.

Jag studsar upp och springer in till henne, vill inte tända lampan utan trevar mig fram i mörkret. Stöter på en portion spagetti på hennes kudde, lakan, täcke som luktar fränt och förstår att hon varken tuggat kvällens middag eller vaknat av att hon faktiskt spytt.

Vi väcker henne, spolar av henne, borstar hennes tänder. Lägger henne mellan oss även om vi förstår vad det kan betyda, det finns inte så mycket att välja på.

Någon timme senare kommer feberkaminen upp och lägger sig och Mr Buzz byter sin säng mot soffan. Han rosslar och lever, huttrar och ångar. Vi somnar en stund, sedan vaknar han igen och beter sig plötsligt som en mångårig heroinist som ska tända av och drabbats av skrikande ångest. Han reser sig ur sängen, pratar osammanhängande, kliar sig på kroppen, lägger sig ner, ställer sig upp, ropar att "rösterna ska hålla tyst", "stick i väg sa jag", öppnar dörren, lägger sig ner, kryper i hop i en boll och håller händerna för öronen, sätter sig upp, ropar lite till, är på väg nerför trappan.

Jag får tag i den lille hallucinogenen, trycker ner honom i sängen och stryker honom över håret. Efter en stund verkar det som skrek i hans öron begett sig av och han kommer till ro.

- Du är världens bästa mamma, viskar han.

På något sätt har han kanske förstått hur trött jag är och vilket bränsle jag behöver. Jag somnade med honom tryckt svettigt mot magen. I alla fall en liten stund. Sedan var det påtänd knarkare igen tills dess att alvedonen började verka och vi fick somna om.

Nu sitter vi här, helt utpumpade och hålögda.

Men febern, den verkar ha lagt sig och inga fler uppkastningar av femåringen har träffats på.

Det finns hopp!

Kollega lätt solbränd - på allmän begäran!

Dagens roligaste

När jag kom till jobbet i morse var det nedsläckt runt min arbetsplats. Min allra närmaste kollega satt redan vid sin plats och stirrade in i skärmen.

I ljuset från den såg han lilablå ut i ansiktet, med exceptionellt tydliga vita ringar runt ögonen. Som en tvättbjörn i allergisk chock.

- Vad fan har hänt?, skrek jag.
- Vaddå?, svarade han, fortfarande med blicken på skärmen.
- Du ser ju jättekonstig ut. Vad har du gjort?, fortsatte jag förskräckt.
- Jag har solat, mumlade han. Lite tyst.

När jag kommer närmare ser jag. Han har solat solarium, ganska mycket för länge, och de där små runda glasögonen hade liksom glidit ner en våning för långt vilket hade gjort att han hade bränt både ögonlock och kinder.

Jag kan säga såhär. Det blev en väldigt rolig dag. Femtiofem muntra kolleger som först förfärat undrar vad han råkat ut för och sedan de mer eller mindre obligatoriska skämten ”jamen det är ju den solkyssta brännan man vill åt”.

Efter en timme skickade han ut ett mail med en bild på sig själv och texten:

Efter att vintermörkret gjort sitt på min bleka kropp tänkte jag att det var dags med lite sol. Jag begav mig till ett bemannat solarie och bad om att INTE få så starka rör... men något måste blivit fel.

Jag vill passa på att tacka för all uppmärksamhet jag fått under morgonen, tack!

/A

Bridezillas på utflykt

Jag bara måste berätta om gårdagskvällen. Det som hände är tamejfan värt att ruska liv i Babbans gamla blogg med, bara det.

Jag och en kollega till mig (en mycket mer organiserad och välplanerad kollega ska sägas) har ordnat med samma sömmerska till våra båda bröllop. Min klänning är halvfärdig (vi gifter oss om en och en halv vecka), hennes ska påbörjas (hon gifter sig i juni) vilket gav upphov till en del skratt på jobbet igår eftermiddag.
Mest åt mig antar jag.

Sömmerskan visade sig bo i Lövgärdet som ligger en liten bit från Angered. Kollegans mamma stod utanför jobbet kl 17 med Crosscountryn halvt parkerad på trottoarkanten. Vi körde igång gps:en (ingen av oss hade bekymrat oss om att ens titta på hitta.se, inte ens den välplanerade kollegan), men kom bara en sisådär tio-femton meter innan den lade av. Handfallna börjar vi leta oss mot Angered, men ingen kan komma på hur tusan man kör dit. Gps:en kom och gick, jag ringde efter beskrivning när vi flabbande hamnat på Redbergsplatsen och vi var millimetrar från att krocka med en spårvagn.

Nåväl, efter en timmes körning var vi i alla fall framme i trevåningshusområdet där sömmerskan bodde. Vi ringde på porten och jag sneglade upp på fönstren för att utröna vilket som var hennes. Jag bestämde mig för att det var de på andra våning där de välsydda, ombonade gardinerna hängde i sina omtag och en glad pelargonia log mot mig.

Så var det inte. Hon bodde på nedre botten och vi hoppas att det var därför hon hade överkast uppnålade för alla tre fönstren. Alltså. Inget dagsljus, men däremot halva garderobsdörrar, sönderslagna toalettdörrar, tvätt på golvet i travar, intorkade tallrikar och en glatt skvättande valp. Sömmerskan bjöd på te vilket jag och mamman tveksamt tackade ja till, men jag var så förbaskat hungrig att jag inte hade så mycket att välja på. Kollegan sa att hon "kanske tar ett glas vatten lite senare." Det gjorde hon såklart inte.

I köket, under lysrörsbelysningen, delade ”ateljén” plats med köksbordet. Eller ja, ateljén var en strykbräda. Valpen skuttade glatt omkring lite kissig med sina tassar och hoppade upp och nafsade oss i benen. När vi provade klänningarna skrek vi förskräckt åt henne när hon kom farandes, kollegan sa till och med till på skarpen med orden ”lägg av nu, kisslaban!” Det avskräckte dock knappast det lilla yrvädret.

När det var som värst drack jag lite te utan att andas med näsan, valpen skuttade runt de tre damer som försökte få bukt med klänningen där under lysrören innan hon bestämde sig för att slita sönder innanmätet på en kudde och kollegan hittade ett medel mot vaginalsvamp där klänningblekmedlet enligt uppgift skulle stå.

Sedan åkte vi hem. När vi var på motorvägen upptäckte vi att lampan som signalerade öppen motorhuv lyste. Vi såg framför oss hur den skulle slå upp mot rutan och lämna oss uppkörda i närmsta refug.

Så blev det inte. Vi svängde av, stängde huven, sög på en Läkerol och tänkte att klänningarna nog blir bra ändå.

Och att vad vi just varit med om blir ett fint blogginlägg.

Bestyr

Det är fullt upp hos Babban! Bröllop ska stånda och det vet ju säkert alla som någongång gift sig hur mycket det är att göra med förberedelser. Varje lunch spenderar jag minst en halvtimme att springa runt i butiker och bocka av listor på vad som göras måste. Idag har jag köpt skjorta åt lillkillen, diadem med pärlor till lilltjejen och beställt brudbukett.

Det blir nog bra det här. Listan är fortsatt lång, och vigseln närmar sig. Efter jobbet idag ska vi till kyrkan och genrepa. Jag svettas lite över de fyra rader jag ska lära mig utantill under själva löftesgivningen, tänker hur svårt ska det vara?

Behöver jag säga att jag drömmer på nätterna, endast och uteslutande, om det här bröllopet där jag visst hade glömt både skor, att gå till frissa, strumpbyxor och bordsplacering?

Tänkte väl det.