Hett bloggtips

Min 6-åring kanske blir precis som jag. Jag ville bli författare eller fotbollsproffs när jag var i hans ålder.

Han vill starta en blogg. Han skriver allt själv på den, jag har bara hjälpt honom att starta den, att skriva in det han dikterade i informationen om honom själv och ladda in en bild.

Nu bloggar han - och skriver - helt på egen hand.

Ärade läsare. Låt mig introducera världens yngsta bloggare:

http://leopardernasdjungel.blogspot.com/

Ur vishetens källa

Jo förresten. Spågumman sa också att Elfsborg inte kommer att vinna allsvenskan.

Så vet ni.

En helt äkta feberdröm

Igår var det invigningsfest av nya lokaler för en byrå i stan. Ibland ger jag illusionen av att vara en ansvarskännande småbarnsmamma. Ibland går jag helt enkelt ut och dricker mig lite lullig.

Det gjorde jag igår. Jag träffade några trevliga gamla kollegor och mumsade tapas och bälgade rödvin. I en annan del av lokalen var det en hyllning till Danmark. Det var där jag kom på att jag börjar bli som min pappa. Jag tog tillfället i akt och frossade i danskt smörrebröd med riktigt feta bitar leverpaté, gele och bacon. Kan tänkas att jag fick i mig både gammeldansk och pilsner.

Sen mina vänner dök chokladfontänen upp. Där häckade jag med ett träspett, jordgubbar och varm choklad. Det spelades rysk folkmusik och sen gick jag in till spådamen.

Jag vet. Det låter som en feberdröm, men det är helt sant.

Spåtanten hade sönderrökta bruna tänder, några guldtänder, huckle och var en "resande". Hon berättade saker om mig som...eeehhh....jag inte fick berätta.

Hon tyckte att jag "snackar för mycket".

Det slutar jag med.

Här.

Anna får äta sin egen skit.

Intressantast just nu måste vara rättegången mot Anna Sjödin. Denna kvinna med brottarkropp och könordskäft. Och en människosyn som inte direkt harmonierar med SSU:s? Om man säger så.

I DN idag står det att ordningsvaktens vittnesmål var mer detaljrikt och dessutom stöddes av sex vittnen. Annas vittnesmål var betydligt kortare (av anledningen att hon inte minns?).

Hmmm. Vem ska man tro på?

Den som var nykter och som visade upp ett svullet ansikte, en stulen vaktbricka och som stöds av sex vittnen?

Eller den som var full som en kastrull och som lämnar ett korthugget vittesmål? Som har en politisk karriär att rädda och som anlitat Leif Silbersky?

Jag tror såhär. Om man anlitar Leif då vet man att man sitter i skiten. Leif är lika med guilty.

"Roligt".

Jag tycker det är skitroligt med citationstecken som sitter på fel ”ord”. Helst helt ”fel” ord. Det ”är” det allra roligaste.

Det är inte lika ”roligt” när de sitter rätt.

Vi är sååååå lika.

Senaste fem böckerna jag läst:

Factocum av Charles Bukowski (om Henry Chinaskis drickande och tillfälliga arbeten över amerikanska kontinenten)

Undantaget av Christian Jungersen (om arbetskamraterna på Dansk Centrum för folkmord och spännande intriger)

För att lämna röstmeddelande tryck stjärna av Bodil Malmsten (små noveller om dagens Sverige)

Tätt intill dagarna av Mustafa Can (om kärleken till en mamma man inte alltid har förstått)

Ingen sång om kärlek av Karen Duve (tjockisen som trotsar rädslan)

Senaste fem böckerna min sambo läst:

Warzsawas bödel av Niclas Sennerstig (om vapen och krig)

Slaget vid Monte Cassino av Matthew Parker (om vapen och krig)

Stalin, den röde tsaren och hans hov av Simon Sebag Montefiore (om vapen och krig)

Vapenfakta; Kulsprutepistoler av Ian V. Hogg (om vapen)

Vapen från två världskrig; Kulsprutor av John Walter (om vapen)

Jahapp. Och så undrar vi varför vi inte alltid förstår varann.

Förvånansvärt var ordet.

Spekulationer om Suri

Jag har svårt att bedöma exakt hur sjukt det här är. Suri Cruise, ja ni vet Tompa och Katies påstådda bebis. Om hon finns (vilket vissa betvivlar) så kan hon ha efterlämnat en styck bajskorv.

Denna har bronzerats och ska ställas ut i New York.

På sin fyramånadersdag ska Suri ha klämt ur sig den här högen. Jag vet inte hur det är med Suri, men mina barn bajsade någon form av senapsgul vätska, bronzerad och klar förvisso, men inte mycket till hög.

Har de redan börjat ge henne fast föda? Är det sjukare än själva monumentet?

När ska vi gripa in när vi ser att barn far illa? Inte nog med att hon äter rejäla smakportioner två månader för tidigt och riskerar tarmarnas väl och ve. Övergreppet visas dessutom upp för omvälden. Helt ogenerat.

Någon som har numret till amerikanska socialen?

Ny kunskap

Man lär sig jättemycket från sina barn. Som att öva upp sitt tålamod, att vara helt och fullt närvarande eller att se tjusningen i en maskros eller intorkat tuggummi. Jättelänge.

Eller så kan man lära sig coolingar som Treecko, Combusken, Sceptile, Makuhita och Taillow.

Jag tänkte jag kunde ha en liten utbildning i Pokèmonar. Dela med mig av min nyfunna kunskap.

Säg hej till Treecko. Utvecklas till Grovyle vid level 16 och till Sceptile vid level 36.

Dans i olja

Det är verkligen inte meningen att jag ska kamma hem snabba poäng på andras bekostnad på den här bloggen. Men ibland är det svårt att låta bli.

Som när min 6-åriga kille nybadad och oljig dansar till reggae för oss. Iförd satinrock från Thailand, storlek minst två nummer för liten, vattenkammad och med en dansstil som skulle få vilken strippa som helst grön av avund.

Det är sånt som livar upp i radhusidyllen.

Mumma!

Heja september

24:e september. Klockan är kvart över sju och vi har just avklarat middagen i trädgården. T-shirtväder och grillad lammkorv och det känns som runt slutet av juli. Nu sitter barnen och designar sina egna medaljer och Skärgårdsdoktorn ska just få till det på TV.

Så gött.

Reklam som fastnar?

Reklam för ett lim med pay-offen:

Joins anything.

Sån är Babban

Man vet ju hur det är i Stockholm. Man ser kändisar överallt, förra gången såg jag till exempel Kjell Sundvall. Den mannen är liten kan jag säga.

Idag var jag i Stockholm på jobb. Efter plikten var avklarad blev det en kaffe i solen på Grodan. Där satt även Pontus Gårdinger och hade kul.

Lika kul var reaktionerna från mitt sällskap när jag tog en bild.

"Näää, gjorde du?"

"Vad pinsam du är!"

Jepp, sån är jag.

Hjärtliga gratulationer

Det ringde i min mobil strax före fem. Det visade sig att jag har namnsdag idag och det har gått mig obemärkt förbi. Tills klockan fem då storkusinen ringde. Hon har sett det som sin plikt att (fullfölja min mosters arv) och ringa och gratta släkten på namnsdagen.

Viktig dag eller ej, men det känns fortfarande kul att bli grattad tycker Barbara, 5 år.

Sen kom min son hem från tennisen (ja han går i tennis med uppvikt krage och långa shorts) och sa att han hade en present till mig. Först fick jag välja hand bakom ryggen. Jag tar alltid fel, men sen får jag den på tredje försöket. Det var en liten pappersask. När jag öppnade den låg där en liten rundslipad sten på rosa bomull. På insidan av locket stod det i kursiv stil: ”Ger energi när du är nedstämd”.

Häpen. Var. Bara. Förnamnet.

Men så mindes jag någonting. Jag vet inte vad. Det är ett korn, ett litet minneskorn. Jag tror att jag har fått den av någon? Eller så har min sambo fått den i något sammanhang. Min son erkände till slut att han hittat den bakom hallbyrån, så det kan stämma.

Sen fick jag en teckning där det stod: ”gratis på namnsdan barbara” och så en massa hjärtan.

Då surnade 3-åringen till. Och började rita hjärtan på löpande band. Sen fick jag även några Pokèmonteckningar.

Love-bombing på namnsdagen. Kan vara allt från ett mobilsamtal till ett tuschhjärta.

För mycket eller för lite.

För mycket kaffe. För mycket kiss i mammas säng. För svårt att somna om. För högt arbetstempo. För lite tankar. För lite blogg. För dåliga för att ta guld. För många födelsedagar. För lite motion.

För vem?

Åh herregud.

Idag fick vi reda på lite mer om Rikets First Lady – Filippa Desirée Augustina Pippilotta Reinfeldt.

Musik hon tycker om är Per Gessle, Abba och Mike Oldfield.

Hjälp.

Eller är det ett försök att nå ut till den breda massan? I så fall saknas bara Tomas Ledin.

Sagerska huset lär skaka i grunden. Folkligheten flyttar in.

Om att äta upp sin hatt

Ponera att Bllåvitt gör sitt jobb och tar tre pinnar mot ÖIS ikväll.

Då är hatten snart på säkra sidan.

...

Zlatan, I´ve got one word for you.

Blöja.

Snart bestämmer vi!

Om en timme ska vi gå bort till skolan och rösta. Jag ska bara vattenkamma mig först.

Och bestämma mig. Gjorde just ett av alla valtest på webben för vägledning. Jag tror ju fortfarande att just min röst räknas.

Men vad fan kan jag utläsa av det här?

C
64%

Kd
63%

S
60%

Mp
56%

Fp
55%

V
54%

M
51%

You tell me.

I ugnen just nu

Citronpaj i mitt hjärta
Låt mig besjunga dig nu
Åldrad i ungdomlig grönska,
Citronernas paj, det är du!
Av pajer jag känner i världen
Är du den paj som fått allt.
Genom bagarens kärlek till köket
en blandning av sött och surt.

Konstigt.

Om man åker från Melbourne till Adelaide i Australien drar man tillbaka klockan en HALVTIMME. Är inte det konstigt? Vad är det för tidszon?

Stefan lever!

23.35 och jag har just kommit hem.

Ok, inte så sent tycker du. Tre timmar efter normal läggdags säger jag.

Ikväll har jag vimlat med byråfolk och det hela slutade med en varmkorv och White Russian uppe på ett tak vid Kungsportsplatsen. Stefan Andersson spelade live.

Just det.

The Stefan Andersson.

Kan meddela att han lever. Spelar numera för ett femtiotal människor på ett tak vid Kungsportsplatsen.

Rödblå röra

Så här i valtider blir jag extra schizofren. Jag vet inte om det handlar om att vara ett barn av sjuttiotalet i solidaritetens tecken eller vad det är. Jag minns inte mina föräldrar som politiskt aktiva eller ens politiskt tydliga.

Jag minns å ena sidan Björn Afzelius. Å andra sidan Abba och Rolling Stones.

Idag är jag å ena sidan egenföretagare och anser mig själv vara hyfsat liberal. Å andra sidan har jag grundvärderingar som bygger på att hjälpa de svagaste.

Fan vad det är svårt. Jag är 33 år och har en navelsträng till sjuttiotalet som är grövre än en båttamp.

Ge mig en Top hat så ska jag tänka på saken.

Jag har ju hela helgen på mig.

Det kunde varit värre.

Jag är på väg till jobbet för en dryg vecka sedan. Äsch, nu säger jag ju det igen. Jobbet.

I alla fall, jag ska iväg på jobb en måndag morgon och sitter som vanligt i bilen mellan Göteborg och Borås. Eller vad fan. Det är en eller två dagar i veckan. Så. Plötsligt är det stopp på motorvägen. Huh? Är det fler som vill till Borås? Det har jag inte märkt på dryga två år.

- Det verkar som det hänt en olycka, säger min pendlarvän.

- Vad fan, vi har ju möte nu på morgonen.

I en halvtimma blir vi sittandes i Landvetterbacken. Jag får ringa jobb...f´låt uppdragsgivaren.
När proppen äntligen släpper tvingas vi åka gamla vägen via Härryda innan vi släpps ut på motorvägen igen. Vi har tappat en timma på en resa som normalt sett tar en halvtimma.

På jobbet gnäller jag högt och ljudligt för alla som vill höra. En av mina kollegor lyssnar lydigt och vrider på sin kaffekopp.

- Ja och så tänker man ju på dem som varit med i olyckan.

Yeah right.

Någon har haft en betydligt sämre morgon än jag.

Det visade sig vara en oljeläcka från en tankbil.

Men ändå. Från och med nu ska jag alltid tänka på någon. Som har haft det värre än en bilkö.

Ballerina vill bli fler

Fett mycket att göra

Jag har sååååååå tjockt på jobbet just nu. Eller vänta. Jobbet? Jag menar i företaget. Hinner inte ens blogga. Och igår somnade jag före nio i soffan och vaknade av en härligt skorptuggande sambo som kollade på nyheterna.
Men ikväll så. Då kommer en hop nya blogginlägg.

Just you wait.

Catching scenery

Aaaah, what the heck. Ännu en bild från naturknarkandet i helgen.

It´s getting to me.

Erkännande

G-P i morse:

"Bötning har blivit ett känt begrepp i Göteborg. Nu är även Borås drabbat. Bötning är att genom utpressning tilltvinga sig pengar."

Jag erkänner.

Det var jag.

Jag sa upp mig, och nu hittar de ingen annan.

Men de petalar bra.

Med smak av filt.

Jag är lite inne på det där med att äta upp saker. Idag, på kontoret i Borås, lovade jag att äta upp min hatt om Elfsborg avslutar Allsvenskan på fler poäng än Blåvitt. Något som den inbitne förstår inte var speciellt begåvat. Tabelläget som det ser ut nu är inte till min fördel.

Jag vet inte vad som flög i mig.

Jag har ju inte ens en hatt.

Babban vs Nature

Jag ska producera en text om kajakande i Bohuslän. Så i helgen bar det av till Fjällbacka för att få lite input till artikeln.

Ett tag när jag satt där i kajaken och hade fått kläm på pedalerna som styr rodret (höger fot gör att kajaken svänger höger) och det var rofyllt stilla vatten, stekande septembersol och klar sikt under kajaken på tio meter, ja då förstod jag tjusningen.

Jag förstod de som naturknarkar. De som vandrar, klättrar, paddlar, åker skidor, långfärdsskridskor och kokar kaffe på trangia. För de lever på kicken som naturen ger. Den fulla upplevelsen. Det totala lugnet. De skjuter det rakt upp i venen. De drar det rakt in i naturnäsan.

Och ett tag var jag beredd att tro att jag skulle springa till Friluftsbutiken (du ser, jag vet inte ens vad de heter) redan på måndag och köpa ett självuppblåsbart liggunderlag eller en snygg vattentät säck. Att vi skulle kunna bli en sån där familj som ger våra barn naturliga upplevelser, snarare än sockervadd på Liseberg.

Men så fick jag en insikt om mig själv. Den är ungefär så här:

Jag gillar att paddla kajak, liksom jag gillar att dricka en pint på en inrökt pub och vråla på Arsenal, liksom jag gillar att läsa Bodil Malmsten, liksom jag gillar att rulla köttbullar, liksom jag drömmer om en vecka i solstol på Mallis, liksom jag gillar att blogga, liksom jag gillar spela tantfotboll, liksom jag gillar att prova röda Cheap Mondays och tro att jag kan komma undan med dem fast jag fyllt 33, liksom jag ser fram emot Picassoutställningen.

Så. Jag kommer aldrig att bli en total naturknarkare. Jag har för mycket annat som jag också gillar, och dygnet har bara 24 timmar.

Men en eller två gånger om året kanske.

Hoppas barnen finner ro i Farfars bilar.

Lite sur. Och bred.

Okej. Vissa saker vill man faktiskt veta.

Det är inte så ofta man ser sig själv bakifrån. Och när man väl gör det, så kan det ibland KOMMA SOM EN CHOCK.

Varför har ingen sagt att jag har världens bredaste rygg?
Jag ser ju inte klok ut! Så det är inte för inte man blir lite sur på så kallade vänner.

"Nej, du har jättefin rygg. Smal och skir."

Jag har heller aldrig blivit plåtad på det här sättet. Eller så har vederbörande varit schysst nog att radera. Eller så beror det på att jag drar armarna bakåt. Vad vet jag?

Vad jag i alla fall vet med säkerhet är att jag från och med nu alltid ska vända ryggen till.

Fredagsgöra

idag har jag sprungit 7 km och cyklat dit och hem.

Inte gjort några sit-ups.

Ätit en Nogger efter maten.

Druckit två glas vin. Masi.

Troligen fått en ny kund.

Packat väskan för att åka och paddla (och sova i tält!).

Krattat fotbollsplanen.

Ätit lunch på Astra Zeneca.

Sovit till kl 07.10.

Inte skickat någon faktura.

Inte kollat mitt saldo.

Tvättat kissiga lakan.

Tackat nej till B-lagsmatch.

Bokat en kajak.

Gubbrock at its best.

Jerry Lee Lewis släpper en ny skiva 26 september.

Ja, 2006.

Ja, uppenbarligen lever mannen än. Det kanske bara var jag som inte visste?

På den nya plattan gästas han i alla fall av:

Bruce Springsteen
Eric Clapton
Jimmy Page
Mick Jagger
Ronnie Wood
Keith Richard

Det kan vara sista chansen. Jag ska i alla fall köpa.

Adidas snor från Nike.

I reklamvärlden finns det en devis som säger "sno gärna, men sno snyggt".
Eller åtminstone "sno något som producerats i en annan världsände och inte vunnit priser".

Det känns inte som Adidas lyssnat på endera devis. Det underminerar dessutom förtroendet för hela reklambranschen.

Döm själva.

Zaida feel

Jag lovar - jag har inte mixtrat med marknadsundersökningen.

Men det slutade på just elva.

Plösen lever!

Vi hade match med damveteranerna igår kväll. När jag fick se motståndarlaget äntra arenan (läs: grusplanen bakom de tio gräs- och konstgräsplanerna) lovade jag att äta upp min plös om vi förlorade.

Vi ska spela mot tanter!

Det lustiga är att vi är lika gamla. Lika grå. Har lika mycket rumpa.
Men för mig har tiden stått stilla sedan de där unga, kvicka åren runt 1994.

Det hade kunnat bli ett riktigt roligt blogginlägg där jag dricker kaffe och tuggar plös.

Men vi vann med 5-0 och jag gjorde en riktig skitmatch.

Marknadsundersökningsresultat:

Tio timmar senare har nio av er kommenterat.

Hatten av. Babban firar.

Men jag anar att det finns fler hang-arounds där ute. Chansen att registrera röster lever kvar.

Barnsoldater var det här.

Hmmm. 6-åringen ska snart fylla...just det...6 år. Och då ska det såklart ställas till med barnkalas.

Ett tema brukar vara väldigt populärt, hemma har vi haft både pirater, bagare och fotbollsspelare. Som den omtänksamma mamma jag är sökte jag idag på nätet efter tips.

Varpå jag hittade det här.

Kändes.
Inte.
Så.
Festligt.

Hur många är vi?

Jag har en tid undrat om det över huvud taget är någon som läser Babbans blogg. Javisst, en eller två kommenterar, och vid något tillfälle vad det hela sju (!) stycken som lämnade avtryck.

Antingen skriver jag om ämnen få bryr sig om.

Eller så har jag en väldigt tyst skara besökare.

Så nu tänkte jag göra en enkel marknadsundersökning. Alla som läser detta måste trycka på kommentarer och åtminstone säga ”jag var här”. Du kan till och med vara anonym, jag är inte ute efter att få reda på just vem du är.

Bara hur många. Som läser. Som kommer tillbaka.

Jag tror att elva stycken kommer att visa upp sig. Fan åtta kommer att göra mig glad.

Seså. Överbevisa mig.

Ressugen?

Det här handlar inte bara om att jag råkar gilla Langley Travel. Okej, gilla och gilla, jag är mer eller mindre besatt.

Deras senaste kampanj handlar om nyheten att skida i Japan.

Good folks.

Det kallas bra reklam.

Vem dinglar över helvetesgapet?

Vi läser Ronja Rövardotter för 6-åringen hemma just nu. Samtidigt verkar de ha bestämt i skolan att Ronja är temat för terminen, så nu är det Ronja för hela slanten.

Igår kväll var det jag som läste. Vi hade just kommit till när Ronja ska träffa Birk för allra första gången.

Jag läser något i stil med:

- Det sitter någon där, med benen dinglandes över helvetesgapet.

- Jag vet vem det är, säger 6-åringen. Det är Bildt.

Lasse is the leader

Så var det dags igen. Det är såååå tröttsamt med idrottsstjärnor som är större än överenskomna regler. Förra veckan lämnade Zlatan TV-intervjun när han fick (den trevligt ställda) frågan om hur det kommer att förändra honom när han snart blir pappa?

Han är en barnunge. Sa jag. Kan han inte bjussa på det? Att spela trevlig i trettio sekunder? Avväpna svenska folket med ett patenterat gluggsmil? Vara lite jävla proffsig?

Jag ser det framför mig.

Scen 1.
Zlatan tycker att Zlatan gör som han vill. Olof är lite purken för att ingen firat honom ordentligt. Dessutom är det ”skönt att slippa bära lagkaptens-oket.” Nån frihet ska man väl ändå ha.
Med följer mesige Chippen, med eller utan synthtofs.
Vi är väl ändå vuxna människor, säger de till varandra.

Ridå.

Scen 2.
Lasse väcks ur sin norrländska björnsömn. Här ska ageras! Här ska statueras exempel! Här ska huvuden falla!
De senaste månadernas svidande kritik ska omvandlas till Tydlig Aktion. Ledarskap med hela handen.

Här bestämmer fan ingen annan än Lasse.

Ridå.

Scen 3.
Lasse till Roland, strax innan frukost.
- Det är ju bara Liechtenstein.

En dag på jobbet

Vissa dagar är jobbet roligare än andra. Som när jag:

1, Fick ägna en halvdag på Buttericks

2, Fick klä ut försäljningschefen för en av våra stora kunder till äkta bonnläpp

3, Skickade fakturan

Skitbra terapi

Det finns inget som är bättre för mamma-självförtroendet än måndagar kl 20.00.

SuperNanny på fyran.

Plötsligt är vi näst-intill Perfekta Familjen.

Belöningssystem, naughty chair, sorteringsmetoden. Och det som gör riktigt bra TV är förstås "från fullständigt kaos till funktionell familj".

Allt detta på en timme. Jag brukar kolla första kvarten. Kaos är mycket roligare, och i det skenet är vi sååååå bra.

Belåtet tar jag en kopp te och lägger mig och läser.

Just nu drömmer jag om

Ett nytt soffbord. Och det är så så så jobbigt när man fastnat med själen, hjärtat, livet i ett speciellt. Dyrt. Alldeles för dyrt.

...

Fredag natt. Babban i vimlet.

Coldplay goes scary

Jag har helt och hållet fastnat i låten Fix You av Coldplay, lyssnar på den minst fem gånger om dagen.

Det allra bästa är när han sjunger meningen "I will try to fix you". Så skönt ordval, som om människor kunde repareras precis om bilar.

I alla fall. När man gnolar på en låt fyrtio gånger om dagen så kan man antingen bli väldigt less på den, eller så växer den. I det här fallet har låten fått en helt ny innebörd för mig.

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you

Inte så svår engelska om man slår upp ignite = antända, sätta eld på.

Plötsligt känns det som Original Gangsters har skrivit texten.

Jag sätter eld på dina ben.
Jag ska fixa dig.

Drömmen som gick i kras.

Idag: En sådan där dag som jag drömde om, när jag skulle ta steget från en anställning till att bli egen. Jag täntke nämligen att jag kunde sitta på ett café och jobba, lika bra men med ny omgivning, större influenser, bättre kaffe.

Yeah right. Startade med en frukost före åtta, tillsammans med J. Vi snackade graviditeter, croissanter, jobb och barn. Jag smaskade fikonmarmelad till franskbröd.

När J dragit vidare tog jag upp min laptop och satte mig till rätta. Fick visserligen klarat av en av tre texter, men en andra stor Latte satte full fart på både yrsel och blåsa. Batteriet svajade. Folk kom in i strid ström och det vet ju alla - att det är jätteintressant att titta på vad folk har på sig, undra över deras relation till varandra, smyglyssna på ett samtal.

Därför. Mycket trevligt. Lite jobb.

Och en jävligt tung dator att kånka runt på. Ja kånka runt på, stan ligger ju så nära. Köpte en tröja till min son, en hårfön till mig själv och nån krullande hårprodukt.

670 kr fattigare åkte jag hem. Plus 80 spänn i parkering.

Inget mer skrivande på café.