Om att göra sina barn en otjänst

Det finns en sak som jag gått och tänkt på ett tag och som på en middagsbjudning i lördags plötsligt stod alldeles klar för mig. Vi var hembjudna till min sambos gamla gymnasievänner som har äldre barn än vi, 15 och 17 år. Och när vi satt där och pratade om barn och små och stora bekymmer så slogs jag av insikten att om man lyssnar noga på det de har upplevt, så kan man bespara sig själv ganska mycket tankemöda. Hjulet är redan uppfunnet liksom. Och det sitter där i samma rum, det är bara att roffa åt sig av all erfarenhet inom området.

Eftersom vi är lite sportnördar så pratade vi en del om knattefotboll och friidrott och annat. En insikt som de hade kommit till och som jag bara satt och slickade i mig av var att barnen behöver inte börja så förbaskat tidigt. De behöver inte heller få arrangemangen servade till sig med organiserad träning, riktiga matchställ, cuper i Danmark när de är nöjda med två koner som mål och någon att lira emot. För vad har de då kvar att drömma om?

Och när man tänker på det, så gäller ju det inte bara idrotten. Vi har visat våra barn Thailand, Korsika och USA när de är 5 år. Var fan ska de resa för att toppa det?

Vi åker till Legoland och Disney World innan de fyllt tre. Vi äter på restaurang, går på bio, på Liseberg, köper superrörliga spindelmannengubbar i naturlig storlek, ger dem eldrivna bilar och vi ger dem Intertröjor med eget tryck på ryggen. Innan de fyllt fyra.

Vi tror vi gör dem en tjänst.

Och allt vi gör är att krossa deras drömmar.

Minus elva på skärmen

Om man har en Mac, och det har man om uppskattar snygga designdetaljer. Som till exempel Widgets. Det är små ikoner om allt möjligt som man kan lägga upp för att med bara ett klick få en överblick om saker som intresserar en.

Min väderwidget funkar sådär.

Jag tittar ut. Det ösregnar. Måste vara runt fyra plusgrader eller mer.

Jag kollar min widget. Den säger oftast något helt annat, men den brukar inte slå fel på mer än femton grader.

Det är ingen bojkott. Det är ett hån.

Äntligen!

Inte Äntligen i den betydelsen att Zlatan nobbar landslaget, men Äntligen i den betydelsen att jag får lite bra bloggämnen igen. Det har ju varit frastorrt på fotbollsfronten sedan jag slutade pendla till Borås, sedan Blåvitt packade in, sedan Elfsborg sidledsförflyttade sig till guldet.

Men nu är det dags igen. Zlatan nobbar alltså landslaget på obestämd tid.

- Tills vidare, säger Lagerbäck.

Det kan betyda en av två saker. Antingen att beslutet gäller ”just nu”, eller som i anställningssammanhang – att det gäller för överskådlig framtid. Att det är klubbat, klart, beslutat, avgjort att det är det här som gäller.

Sannolikt är det så att Zlatan inte omprövar sitt beslut förrän Lagerbäck är historia. Vilket innebär att antingen får landslaget klara sig utan en av världens bästa forwards eller så får vi leta ny förbundskapten. Något säger mig att Lagrell kan vara lika stolt tjurskallig som Zlatan.

I min värld är Zlatan är en omogen och tjurig kille som borde vända blicken utåt istället för inåt. Som hade möjlighet att göra helt land fullt av småtjejer och småkillar stolta över sin landslagsreplika. De, som när Sverige kvalspelar, målar sig gulblå i ansiktet, som tillåts vara vakna extra länge och som skriver hyllningslåtar. Det är dem han visar att han inte bryr sig ett skvatt om.

Zlatan har ju missat hela poängen.
Zlatan anser sig vara större än Sverige. Han har just gjort sig mindre än sig själv.

Somna tidigt har sina sidor

Och det är först idag jag inser att jag missade Saltön igår.

Hmmmpppffffff.

Något måste hända nu.

Eftersom jag har tagit för vana att somna in runt kl 20.30 på kvällarna, strax efter att jag nattat barnen och läst några rader i en bok, har jag inte så mycket att blogga om. Mitt liv just nu avgränsar sig till att sova, jobba, läsa, äta, plocka och diska. Ibland duschar jag, ibland tränar jag, ibland lunchdejtar jag. Det här levernet måste få ett slut! Det ger inte direkt upphov till en massa nya reflektioner eller djupa samtal. Den enda stunden på dagen som jag verkligen har tid att fundera på bloggämnen är på vagnen till jobbet. Med punkt.se och tysta medpassagerare.

Något måste hända nu.

Men boken jag började i igår kväll, Svinalängorna av Susanna Alakoski verkar bra.

Högt högt

"I vår kommer du vilja stoppa ner skjortan i ett par höga jeans."

Jag kan tänka mig att det är ok med platt mage. Men jag vet inte med post-graviditet-tant-mage.

Kommer jag vilja det?

Hur tänkte du då Stieg?

I fredags läste jag ut "Flickan som lekte med elden", andra boken om Salander och Blomqvist. De är ju verkligen page-turners som man säger utrikes.

Något som alltid imponerar på mig när jag läser böcker är nogrann research. Detaljrikedom och namedroppande av grejer man aldrig hört talas om. Sånt sätter guldkant på läsningen.

I slutet av den här boken (lugn jag ska inte avslöja något av vikt) åker Lisbeth till Göteborg. Det är nu jag börjar förstå att författaren inte alltid har full koll. Jag skulle tro att Stieg Larsson slarvat med lokalgrävandet runt sid 500. Kanske har han inte ens tittat på Eniro när han skriver om Lisbeths färd genom Göteborg.

Något i den här stilen skriver Stieg:

"Hon åker Linnégatan upp, sedan kör hon nedför Avenyn mot Nordstan."

Eeeeeh?

Full pott för brott

I helgen hade vi fått låna en dvd av en kompis. Det var med filmen The Departed och det förstår ju vem som helst att om den är bioaktuell så är det en sköjvariant vi fått hem. Ingen köpeversion med andra ord.

Jag pratade med min pappa och berättade för honom att vi hade The Departed hemma. Att det var en kompis kompis som var väldigt… (här letade jag efter orden och just innan jag skulle säga ”dataflink” så fyllde han i: ”…kriminell”).

Min far är inte känd för sin fläckfria moral, men vissa saker håller han visst högt. Jag hade inte ens reflekterat över att vi umgicks i kriminella kretsar. Men den banan vår familj börjat ta kan ju vara inkörsporten till tyngre grejer som laglös kopiering av läroböcker.

Hur som helst. Utan att reflektera mer över den brottsliga närvaron, så tittade vi på filmen igår kväll och jag ger den fem cellnycklar.

Snart grabbkväll. Hilfe!

Fredag eftermiddag. Det betyder snart fredag kväll och för vår del att en grabbkväll för sex danssugna 6-åringar ska ta vid.

Vi har lovat att servera paraplydrinkar, tacos och ostbågar. Samt att starta upp discot med Darin, Martin Stenmarck och Markoolio.

6-åringen har lovat att lillsyrran får vara med.

Alla nöjda.

Bussfråga

Varför är det så här:

När man är ack så lite lite lite försenad till bussen, knappt så att det märks, så har den såklart avgått exakt i tid.

När man väntar på nästa buss, står och huttrar och skakar, så är den såklart fem minuter försenad. Om den kommer alls.

Jag vet inte men jag undrar varför, yo.

Jag läser vidare om mina utvandrare:

”De modiga pionjärerna var människor med styrka och övertygelse som var villiga att slåss för sina ideal och som var omgärdade av oöverstigliga hinder i Sverige. Men i Amerika blev deras övertygelse och energi användbara redskap.”

Känns lite som vi fortfarande lever vår historia?

Då och nu

Jag håller på lite intressant efterforskning för ett nytt projekt på jobbet. I det ingår att ta reda på så mycket jag kan om Den Stora Utvandringen.

Jag hittar en massa spännande fakta och siffror som inte låter sig skojas bort så lätt.

Det har visat sig att på mitten av 1800-talet emigrerade inte mindre än 1,3 miljoner svenskar till Amerika. Det ska ställas i relation till att det i Sverige bodde totalt 5,5 miljoner människor.

Vi verkar ju ha varit helt radiostyrda i Sverige. Alla drog till samma resmål. Varför emigrerades det inte till Brasilien eller Mexico? Eller Canada eller Kina? Gick det inga båtar dit?

Det handlade då (tror jag, har inte kommit dit i min efterforskning ännu) – och nu – om värsta masspsykosen. Amerika hade fått ett eget namn – ”The Promised Land” och var duktiga på att göra reklam för sig själva. Destinationen affischerade Stockholms alla gatlyktor och torg och när den första klicken dragit iväg och skickat hem brev om hur fantastiskt det var, så började det som alla försäljare förtjust gnuggar händerna för. Word-of-mouth.

En femtedel av befolkningen på 1850-talet valde att inte tänka själva. (Å andra sidan hade de knappast tillgång till Internet så vem kan klandra dem?)

Men vi? Vi som har inblick i och möjlighet att åka till vilket skrymsle av världen som helst. Vi väljer Thailand som alla andra.

Snart även vår lilla eftersläntrande familj.

Vi är så lurade, men vi har ju uppenbarligen vanan inne.

Det är värt en reflektion.

Äntligen!

Nu är det bekräftat, det som vi mammor anat under lång tid. Reinfeldt och Persson pratar om pappaledighet hit och pappaledighet dit, att det är viktigt för barnet och en massa annat bjäfs.

Nu kommer en dam som vet vad hon pratar om.

Tjipptjopp, kom igen!

Förra veckan vet jag från säker källa att jag inspirerade två personer att gå och träna när jag berättade att jag varit på spinning.

Nu har det hänt igen. Jag har kört ett spinningpass på lunchen och i måndags var jag på BodyPump.

Seså.

Iväg med er.

Kunskap väger tungt

...

Hmmm. Vilken ska vi välja?

Energitjuven livsfrågan

Varje morgon är en plåga. Varje morgon när jag ligger så gött så gött under duntäcket och mobilalarmet fyrar av var nionde minut så funderar jag på själva meningen med allt. Varför måste man gå till jobbet? Vad är meningen med allt detta, egentligen? Varför kan man inte bara få sova så länge man har lust till och sedan göra det man känner för just då? Varför finns jag? Varför varför varför?

Jag skulle nu vilja ta tillfället i akt och berätta exakt hur mycket energi dessa livsfrågor tar. Varje morgon.

Min sambo är inte piggare än vad jag är. (Han skjuter ju dessutom tyskar i bålen på nätterna, så jag får dessutom sova längre) Däremot tycks han ha bestämt sig för att inte krångla med meningen med livet varje morgon. Han har bestämt sig för att gå upp. Gå till jobbet. Så gör man bara. Man ifrågasätter inte det som händer varje dag.

Det kostar för mycket.

Det kära bloggläsare. Håller jag på att lära mig.

I morgon torsdag.

Då ska ni få se på El Skutto.

Tough luck

Ibland tänker jag att man kunde haft det värre. Den här veckan borde jag (i jobbet) besöka trettio noga utvalda göteborgskrogar och se Rocky Balboa.

Pust och stånk, men ni vet hur det är.

Någon ska göra det också.

T H A I = Den egentliga betydelsen

Om det inte hade varit så att jag blev väckt av Kissande Barn 1 och sedan av Kissande Barn 2 hade det här blogginlägget aldrig sett dagens ljus. Jag drömde nämligen något väldigt, väldigt konstigt i natt och tack vare att jag blev väckt minns jag drömmen förhållandevis tydligt.

På dagarna tänker jag mycket på att resa till Thailand. Det har blivit en liten hobby för mig, att leta resor på nätet, att fråga ut vänner som rest dit och att läsa artiklar om vilken ö som egentligen är bäst.

Så inte så konstigt kanske att jag drömmer om Thailand. Men innehållet i min dröm, det är inget jag är helstolt över. Å andra sidan är det ju så det är med drömmar, de är oftast helt skumma.

Jag drömde att när vi kom till Thailand så var det första vi fick lära oss hur man går på toaletten enligt inhemsk sed. Det var också då det blev tydligt vad de fyra bokstäverna THAI står för.

T= Tablespoon (Efter att ha gjort nummer två på toaletten tar man en matsked och får bort det värsta)
H= Hot wipe (Man torkar med en varm, fuktig frottéduk)
A= Airbrush (Man tar sig vidare i kedjan, med ändalykten bar, till en blåsmaskin)
I= Minns jag tyvärr tyvärr inte vad det stod för. Inte heller vad man gjorde på denna station.

Snälla snälla ni som varit i Thailand. Säg att jag har fel?

Eller vänligen fyll i sista stationen.

Vad gör man på I?

Vad vuxna gör. Egentligen.

Min pappa jobbade på Försäkringskassan när jag var liten. Han var personalchef, men jag hade jättesvårt att begripa vad han egentligen sysslade med.

Kopierade var jag ganska säker på, för jag fick testa att kopiera handflatan (eller om vi busade till det alldeles fick jag lägga dit kinden) i den där helskojiga apparaten.

Och så dracks det kaffe. Men det var väl ungefär det jag visste om min pappas jobb.

Min dotter ska ”jobba med dator” när hon blir stor, om hon inte blir polis. Jobba med dator är visst vad jag gör.

Journalistik när den är som bäst

Vi tittade på Arsenal – Man Utd igår eftermiddag. Några grannar kom förbi och vi bjöd på varmkorv och folköl.

Hur stor den här matchen än må vara på förhand, så var det en ganska trist tillställning enades vi om. I 80:e byttes Henke (som varit hyfsat anonym) ut och några minuter senare kvitterade Arsenal till 1-1.

- De skulle aldrig bytt ut Henke, skrattade vi. För det var ju så uppenbart att en forward inte har så mycket att göra med baklängesmål.

- Det kommer säkert stå något sånt i tidningarna i morgon, spekulerade någon. Att det rasade när Henke lämnat.

Vi skrattade lite. Trodde inte riktigt på det, men det var ju skoj att skämta om.

Vantar sökes

I morse var det minusgrader för första gången sedan några dagar i oktober förra året. Kändes hur mysko som helst. Iskallt ända in i märgen.

Jag har ett tag tänkt att jag måste köpa mig nya handskar. Mina skinnhandskar försvann på förrförra årets julfest och jag vet inte hur jag klarat mig så här länge, egentligen. I år är inte så svårt att greppa, det har ju varit midsommarväder länge nu.

Men, men. I morse i alla fall. Panik. Torra blå fingrar ber om nåd. Jag rotar i mössa-halsduk-vantar-gamla kapuschong-lådan likt en vansinnig. Familjen sitt intryckt i den immiga bilen. Jag letar vantar. Vad som helst.

Kommer till dagis och går in med lillskruttis till frukostbordet. Där sitter fem vattenkammade barn och väntar på sina havrekuddar och två fröknar som värmer limpa i micron.

- Mamma har min storebrors vantar, säger treåringen till alla som vill höra på.

Det vill alla. De tittar med uppspärrade ögon på den galna mamman som tagit sig in i frukostrummet. Hehe. Skoningslöst avslöjad med en sexårings tumvantar med extra förstärkning kring tumgreppet och med resår vid handleden.

Flamschigt låg nivå

Nu sitter jag vid min laptop och huvudet är precis utblåst. Jag har inte ett uns av energi kvar i kroppen. Det susar i öronen, jag hör folk tala på avstånd. Mina ögon är sprängröda, mina läppar kruttorra och mina händer skakar av allt kaffe jag bälgat i mig.

Ett glas fredagsrött på det här kommer att göra mig antingen flamsig eller dåsig. Kanske både och.

Bajsch.

Mooahahahaha.

Thank God its Friday

Det har inte blivit så mycket bloggande för mig idag. Det beror på att jag har haft fyra möten. Ganska tätt.

Möte 1. 08.55-10.00
Möte 2. 10.00-12.00
Möte 3. 12.00-14.00
Möte 4. 14.00-15.30

Nu klar.

Döh.

Hängd!

När jag hämtade min son på skolan igår höll han på att hänga gubbe framme vid tavlan. Sju ivriga klasskamrater satt och ropade och viftade på golvet i klassrummet.

- Jag kan!
- Ta mig!

Jag satt mig vid ett bord och tittade på en stund. Det gissades hej vilt och jubel utbröt såklart om gissningen visade sig vara rätt.

I S _ OK_

Eftersom han är lite risig på att stava än så länge, viskade jag till fröken bredvid att det kanske inte är så lätt att gissa på ordet när det är felstavat.

- Det gör inget, svarade fröken. Det är ändå ingen av barnen som gissar som kan skriva eller läsa.

Vilket blev väldigt lustigt. Bödeln kan inte stava. Offren kan inte skriva. Inte läsa. Men bokstäverna haglade fritt, hurraropen skallade i väggarna, och alla var glada över att få vara delaktiga.

Så, allt väl.

ISHOKY för er som kan stava.

Schematisk överblick. Alltid bra och förenklande.

Örnfakta

Jag tänkte att jag kunde berätta lite om min utomordentliga syn, så att ni inte tror att jag är inbillningssjuk.

När vi var yngre och åkte skidor i Alperna så satt vi i ett sånt där ägg till lift. Det kunde vara olika väderförhållanden som dimma, snöstorm eller ibland vanligt vackert väder. Vi hade, under alla väderförhållanden, en liten lek, mina kusiner och jag. Vem kan först se vad nästa lift har för nummer?

Det var ofta ingen tävling, även om de inte heller var begåvade med synfel så brukade jag sopa rent i den tävlingen. När jag tänker på det så kunde ju Säpo eller någon annan viktig organisation haft grym nytta av denna knivskarpa, pålitliga, väderoberoende hökskärpa.

Så bidde det inte, och så lär det nu inte bli. Min syn säger optikern "att det inte är något fel på", men kompis - han hade ju inte checkat ut mina ögon för tio år sedan. De har gått från grymma till ordinära.

Nu vet jag hur ni andra haft det i alla år.

Lite gungigt, lite dassigt.

Jag önskar mig själv välkommen in i spelet.

Jag är lite sur.

Det visade sig efter symundersökningen att jag som människa kanske åldras, men att mina ögon har kvar sin ungdoms spänst.
Jag har "inga synfel varken på nära eller långt håll". Slut citat.

Det blir inga roliga, intellektuella brillor. Problemet med min gungande omvärld kvarstår.

Örnen är tillbaks.

Det är dags att lägga sig nu. 22.32.

Om man lever ihop med en TV-människa kan en vanlig kväll se ut så här:

Jag ligger i sängen och läser/stirrar i taket/blundar/vilar lite efter barnen har somnat. Det är varmt och mysigt under duntäcket. Vid 21.45 bestämmer jag mig för att lägga mig i soffan och slötitta lite på TV innan jag går och lägger mig.

Under tiden:

Sambon har haft ihjäl tyskar vid Normandie 1945. Han sitter vid lilla TV:n och noterar att jag lämnar position 1 för position 2.

I soffan:

Slår på TV:n. Hinner zappa igenom ettan, tvåan och fyran. Då kommer sambon. Tyskarna är visst slut. Nu te och skorpor framför stora TV:n.

- Det är sporten nu. 22.03.

Jag slår på sporten. När den är slut hittar jag en intressant indisk/brittisk film på Canal+. Den verkar lite lagom mysig, nån indisk kille som…

- Det är sporten på fyran nu. 22.15.

Suckar lite, slår på fyrans sport. Kollar lite grann, verkar som inslagen är samma som de vi just sett på SVT.

Jag längtar tillbaks lite till indiern. Han bryter förlovningen och gråter ut hos sin mamma, hon säger att….

- Nu börjar Boston Public på fyran. 22.30.

Jag ger upp. Lämnar varm soffa, filt och tekoppar med ett irriterat slammer.

För hur slåss man mot någon som pluggat in varenda program? Hur kan slötittande på indier någonsin bli viktigare?

I morgon synundersökning.

"Glass eye"
Originally uploaded by digikuva.

Små rockers

Vad man kan göra för tjugotusen

Saker för 20 000 kr som jag gärna lägger pengar på:

- Resa för hela familjen till Chamonix
- Sänggavel, gardiner och skön fåtölj till sovrummet

Saker för 20 000 kr som jag helst inte vill lägga pengar på:

- Värmepump
- Nya fönster
- Bromsskivor, spindelleder och fläktremsspänne

Jag måste sluta!

Jag tänker att jag måste bli bättre på att leva i nuet. För faktum är att mitt dagdrömmeri bara blir värre och värre. Förr, när jag gav mig ut på en löprunda till exempel, så var det mycket för att rensa skallen. Att låta tankarna löpa fritt och okontrollerat och bara fokusera på andningen.

Nu när jag springer (när jag springer själv ska jag säga, för när jag har sällskap så tjötar han hela varvet igenom och jag slipper tänka alls) så tänker jag på vart vi ska åka på semester, hur mycket pengar vi har, hur de där pengarna kan förvaltas och växa och hur mycket vi i så fall har i december 2009.

Så jag räknar och räknar och i slutet av de åtta kilometrarna har jag gjort upp en plan för hur de ska spenderas. När jag kommer hem har jag glömt av vart vi skulle resa och hur mycket vi skulle spara för att klara det. Men det är det som är själva grejen, jag njuter av att få göra det igen. Och igen. Och igen.

Jag drömmer mig igenom livet. Just nu tar det sig uttryck i resmål och pengar. En annan dag kan det vara i renoveringar eller spa-vistelser, barnens framtid eller sommarhusplaner.

När växer man upp?

Eller bättre uttryckt: när tar drömmarna slut?

Och vad ska jag tänka på då?

Örnen blir också gammal

Efter trettiotre år av örnsyn har jag nu fått tid för synundersökning.

Fan fan fan. Jag verkar ju som jag är dödlig.

Njaaaaa

Gick förbi resebyrån Tickets stora skyltfönster på lunchen. Det verkar som man måste boka väldigt tidigt för att få lov att resa precis dit man önskar. Detta har Tickets reklambyrå valt att förklara såhär:

Boka nu och plocka guldkornen före alla andra!

Jag vet inte, men jag hade ganska jättesäkert valt bort formuleringen ”före alla andra”. Hur tänkte copyn då? Som om det är viktigare att lyckas snuva andra på en resa än att man vill till ett specifikt resmål.

Ibland kan en taskig inställning till vad man tror triggar människor lysa igenom lite för tydligt.

Det har jag aldrig tänkt på, men det var ju väldigt kul.

Saftig
Juicy

Är inte det kul att ordet saftig blir juicy på engelska?

Livets mening, lite opretentiöst sådär.

I morse i G-P stod att läsa i en liten notis att barn som växer upp i ”sämre bostadsområden” inte upplever att de har sämre förutsättningar eller att de är olyckligare. Det viktigaste var om de har schyssta kompisar och vettiga aktiviteter.

Såklart. Det behöver man inte vara rymdforskare för att lista ut. Men det kan vara viktigt när man som uppjagad mamma flåsar runt för att hitta gladaste designtapeten, vräkigaste våningssängen och sötaste gunghästen. Som om det är det som gör barnen lyckliga.

Jag har alltid vurmat lite extra för barn som placeras i ett gammalt rum med bruna fönsterlister och en avskavd, grå tapet. Som har en liten tragisk hylla med tre trasiga plastleksaker och en kotte. Med en flisig träsäng och korviga lakan från 80-talet. Sådana rum fanns det gott om även när vi var på husvisningar. Då brukade jag tänka att ”det här går att fixa riktigt trevligt med textiler från Sandbergs, tapet från Designers Guild, mjuka kuddar, generös matta och tusen leksaker.”

Det gläder mig att jag har fel. Och att barn har rätt. Det är ju de som har facit på det som är viktigt i livet. Att umgås, att vara omtyckt, att göra saker man tycker om.

Där ryms tyvärr inte Designers Guild.

Det gungar

Jag vet inte varför jag mår lite tetigt varje eftermiddag. Som om jag fått sjöben, mår lite illa och så gungar det som värsta DFDS-färjan.

Jag tänker att det kan vara flera saker:

- Jag har fått ett virus på balansnerven
- Jag dricker för mycket kaffe
- Jag dricker för lite vatten
- Jag äter för sällan
- Jag behöver terminalglasögon

Och när jag tänker det där sista, att jag behöver terminalglasögon så undrar jag varför jag använder mig av ett så mossigt och förlegat ord? Har vi inget bättre?

Tror att jag måste få ordning på den här yrseln i alla fall. Kan ju inte gå omkring i livet som vore jag bakis. Och så är det en ansträngning att utföra sitt arbete vid datorterminalen.

Cogito, ergo sum

Jag hatar jag älskar jag vill jag längtar jag är hungrig jag är kär jag är trött jag är ledsen jag skrattar jag svettas jag drömmer jag skriver.

Alltså finns jag.

Två överraskningar!

Ibland blir man överraskad. Ibland till och med två gånger samma dag.

Jag vet att en av dem kommer att göra succé.

Jag tror att den andra kommer att få värma lite bänk.

Vad tror ni?

Taskig tajming

Fan också.

Jag som just hade bestämt mig för att skippa hela den här "måste-jobba-mycket-för-att-köpa-snygga-kläder-långa-resor-
schyssta-prylar-designat-hem-grejen".

Så kommer detta.

Dagens uttryck

Sexåringen är förtjust i tuggummi. Det är treåringen också, men inte lika länge. Hon brukar svälja det efter första tugget så hon får en klubba eller något annat istället. Och sexåringen får känna sig stor och cool, som det enda barnet i familjen som klarar att hantera ett tuggummi.

Igår inhandlades Bamsetuggummin på Apoteket. De är sockerfria.

Eller frisockrade som han, tuggummikillen säger.

Frisockrade. Coolt.

Bockarna Bruse

Efter två veckors sjusovande var det igår morse återigen dags att gå upp kl. 06.30. Även för barnen. Jag tassade in och strök försiktigt håret ur pannan på lilltjejen. Ingen reaktion. Puffade lite på henne och sa hennes namn. Ingen reaktion. Tog tag i hennes axlar och skakade försiktigt i henne. Ingen reaktion. Kittlade henne under de mjuka fotsulorna och sa hennes namn igen, lite högre. Hon drog undan benen under täcket.

- Nu är det dags att stiga upp, säger jag.

Då tittar hon upp ur små, små ögonspringor. Hon säger inget, bara pekar. På storebrorsan, typ ”ta honom först”.

Lite som Bockarna Bruse. Nej, nej, nej ta inte mig, ta den som är efter mig. Ta den stora bocken, stor och fet och tjock'en.

Från Tango till Taube

Igår var jag och min sudokuvänstrande make på Konserthuset för att se Sven-Bertil Taube, Håkan Hellström och Göteborgssymfonikerna. Jag var lyrisk, vill plötsligt upptäcka hela Taubes visskatt och kan tänka mig att lösa årskort för att se symfonikerna om och om igen.

En stor del av behållningen låg dock i den blandade publiken. Där kryllade av gråblå läggningar och lika många 17-åriga tjejer med tajta röda jeans.

Bakom oss satt en parant dam som jag uppskattar var i sextiofemårsåldern. Hon var, det blev uppenbart ungefär precis när vi satt oss, där mest för Sven-Bertils skull. Inte så mycket för Håkans. Inte det minsta för Håkans skull faktiskt.

När den gode estradören S-B dragit av en dänga utbrast hon i italienskt manér i ett högstämmigt överklassbraavo! När de sedan växlade de in Håkan som drog upp både tempo och rörelser en bit, kunde vi på bänkraden framför höra ljudet av en diskret pluntöppning och doften av söt likör. Betyget lät inte heller vänta på sig.

- Äh, han kan slänga sig i väggen!

Hon hann även med att sjunga ljudligt (till de intrumentala delarna) samt knäppa med fingrarna och smacka belåtet till S-B:s ombyte (en blodröd skjorta).

Några ovanliga minnen senare, och på väg ut, fastnade vi en stund bakom rullatorparken. Då hörde vi det sista av damen bakom.

- Jag tycker att det är förmätet!

Vad det var som var förmätet missade vi. Något säger mig att det i alla fall inte handlade om Sven-Bertil.

Om ansträngningar

Svärföräldrarna om en väldigt trevlig bjudning de hade varit på i trettonhelgen:

- Oj, vad hon hade gjort sig till.

Detta ska läsas i positiv bemärkelse. De menade att hon verkligen hade ansträngt sig.

Det fick mig att fundera på när "göra sig till" blev något nedsättande. "Gör dig inte till" visar ju att det handlar om något konstlat och onaturligt.

Men det var inte betydelsen förr.

Betyder det att det var bättre förr?

Särö i januari

Jag vet vem du är.

Hörru du din lilla hala fan. Lämna min man ifred! Varenda kväll, när jag går och lägger mig, hittar han en lam ursäkt för att få träffa dig. Varenda dag, när vi dukat av middagen eller lunchen, gör han sig redo för att se dig. Varje morgon när vi vaknar är det dig han skuttar upp för att få träffa.

Han tänker på dig under våra samtal.

Han lägger pannan i djupa veck när han inte förstår dig.

Men han är dig trogen.

Tror du inte jag vet? Att jag har vetat länge?

Jag har sett dig. Till och med känt på dig, prövat dig.

Försvinn ur vårt liv, Sudoku-slampa.

You´ve been here long enough.

Hoppsan

Eeeeh... Det verkar som de heter Hello Saferide.

Där ser man.

Det där med Internet verkar spännande.

I morse berättade min kollega att han sett Fredrik Lindströms program igår kväll och om jag missade det så måste jag försöka se det.

Det kanske går i repris, sa han. Eller så kanske hela programserien släpps på dvd, funderade vi. Ja ett tag snuddade vi till och med vid att vi skulle kunna ringa SVT-arkivet och beställa programmet. Kanske på VHS, eller i super-8-format.

Något besvärat kommer jag på att jag läst en artikel om nya generationens användare och deras konsumtionsmönster. De som laddar ner program innan de ens kommit till Sverige. On-demand-generationen. De som inte vill vänta, vägrar bli försedda, inte vill se på TV vid en viss tidpunkt bara för att programmet råkar sändas just då.

Jag slås av en tanke. Den känns lite märklig, men jag säger det till honom ändå.

- Vem vet, jag kanske kan ladda ner det på nätet, säger jag.

Han lyser upp. Inser hur gamla vi är. Hur nära vi var att ringa SVTs arkivdam.
Jag lovar att undersöka Internet och berätta för mig honom hur man gör.

Så. Nu ska vi in i kundmöte. Ska berätta för dem hur vi tycker att de ska kommunicera med sin målgrupp, om nya konsumtionsmönster, vilka trender vi kan se och vilka mediakanaler han bör investera.

He´s come to the right place.

Gerard, varför sa du inget?

Jag blev hängandes framför mastodontfilmen 1900 på SVT två nätter igenom. Det är verkligen inte likt mig att vara uppe, dagen före jobb, till efter 01.00.

Men det var jag. För det var en riktigt bra mastodontfilm.

Så nu har jag bara en fråga. Scusi en okunnig, men vem kunde anat att Gerard Depardieu var en riktig ärta, en klassisk hunk, en riktig tiopoängare i sin ungdom?

Hey morsan

Jag vet att jag är hopplöst efter när det kommer till musik. (Men av vår musiktävling på nyår att döma finns det de som är värre däran.)

Men de där Hey Saferide verkar ju väldigt bra. Tror att jag till och med utmanar mig själv i att lämna Visakortsnummer på iTunes Store i helgen.

Då ligger Hey Saferide brunt till.

What´s new pussycat?

När jag var liten hade jag, som alla andra i min ålder, en mina-vänner-bok. Att fylla i den, och att fundera ut bra svar till andras böcker, var definitivt en av mina favoritsysselsättningar. Jag vägde noga alla svar. Speciellt dem om vad man ville bli när man blir stor. Och vilka intressen. Ögonfärg och hårfärg var ju inte så mycket att grunna på, det var ju som det var.

Tills häromdagen. Min son fick en sådan här bok i julklapp (fast något mer avancerad, nu ska man lämna fingeravtryck och grejer) och hela familjen utsätts nu för intervjuer.

- Vad vill du bli när du blir stor?, frågade han mig och sin far.

Jag svarade fotbollsproffs, min sambo förbundskapten.

- Vilka intressen har du?, fortsatte han tålmodigt.

Killar, vin och sång, svarade jag. Kände mig lite modern. Han tyckte mest att jag var pinsam och valde att inte skriva med killar. Vin och song fick det bli.

Min sambo ville svara bröst och rumpor, men han var smart nog att hålla tillbaks. Det blev zonförsvar och kulsprutemodeller.

Känns som vissa saker inte har förändrats.

Utom en sak. Det enda som tidigare var självklart. Hårfärgen. Blond har blivit fejkblond med vissa grå inslag.

Sån är jag

Jag har gjort en ful grej.

I julklapp till släktens 15-åriga tjej köpte vi ”Tusen gånger starkare”, en ungdomsbok om hur jobbigt det blir i klassen när tjejerna börjar ta lika stor plats som killarna.

Jag har varit jättenyfiken på den här boken ett tag, så jag sträckläste den kvällen innan julafton. Lite försiktigt, så att det inte skulle märkas. Jag bröt inte i pärmarna och så där, gjorde inga hundöron.

Nu hoppas jag bara att hon läser den, för uj vad bra den var. Om ni har någon tonårstjej i släkten så gör henne en tjänst och köp den!

Och smygläs den innan ni slår in den.

Fulingar.

Det var inte han!

Idag blev någon besviken. Inte i Barbaradocka-klass, men ändå. Babbans blogg dyker upp som träff på de mest osannolika ställen.

Här vill jag också passa på att rentvå min käre sambo. Flera läsare har trott att jag beskrev hur min egen sambo smög upp ur sängen för att söka efter Barbaradockor på nätet.

För hans skull:

Så var det alltså inte. Jag kan nämligen se om det har varit någon inne på min blogg som sökt på Google efter något speciellt. Ibland är det "Barbara Buzz", men oftast inte. Det kan vara allt från "Guldklänning" till "Galasko" eller "Parkering vid Bergakungen". Väldigt många träffar handlar om just det inlägget, faktiskt.

Men den där Barbaradocke-spekulanten, han var någon tok från...kanske Norrland...eller Borås...inte vet jag. Det kan man inte se.

Så nu är sambon glad igen.

Fröken duktig

Det nya träningsåret har tagit en rivstart. Igår spinning på lunchen, ikväll 8:an i elljus.

Nu stolt.

Och lite intresserad av skålen med Lonka på TV-bordet.

130 dagar kvar

Då var det klart. Jag har anmält mig till årets upplaga av Göteborgsvarvet. Ta det som en utmaning, jag ser fram emot att åtminstone få några av er som träningspartners!

Och kom ihåg när du ligger i soffan och tittar på Bonde söker fru och skövlar in ytterligare en skopa glass:

Man blir ju inte yngre. Det kan inte bli mer gynnsamt än så här.

Du är väl med?

Kanske inte?

Mmmm hot!

Grrrrrr

Igår nyårsafton. Vi hade satsat på att bjuda hem inte mindre än fjorton vuxna och elva barn till lilla radhuset och tänkte att det får bära eller brista.

Dagen innan flåsade jag in i en affär på Vallgatan, fem minuter innan de stängde. Jag hade ju ingenting att ta på mig! Några tjugoåriga tjejer var helt till sig över en leopardmönstrad klänning. De tyckte den var "hot", men de hade inte råd.

Det hade däremot Babban. Strax efter att de glidit vidare in i butiken smög jag bort till leoparden, hittade en i rätt storlek och tassade bort till kassan. Hann inte prova den, men planerade att använda mig av öppet-köp-principen om den inte skulle passa. Och så var ju nyår räddad.

En halvtimme innan gästerna ska komma stiger jag ur duschen och kränger på mig klänningen, dock utan att ta bort lapparna. Jag begrundar mitt rödmosiga ansikte i sminkspegeln. Fina rynkor runt ögonen. Ett grått hår i luggen. Något kilo för mycket. Och med klänningen ser jag inte alls "hot" ut. Snarare medelålders och lätt desperat.

Slutsats om leopardklänning:

Coolt om du är tjugo.

Ömkligt om du är femtio.

Som trettiofyrååring bör du inte chansa.

När sedan min treåriga dotter undrade var jag hade gjort av leopardhuvudet insåg jag att jag hade blivit ett skämt. Utklädd. Avklädd.

Jag bytte om till jeans och knallgrön parttopp.

Leoparden får vänta tills jag blir sjuttio. Då är det coolt igen.