Årets tur

Årets Baldertur skulle avverkas igår. Jag är nämligen övertygad om att om nu vädret är som det är (deppigt) så finns det andra saker att ta till när höstnedstämdheten ska pressas bort. Medicinen stavas B-A-L-D-E-R. Ta en dos omgående om ni inte redan gjort det i år.

Mr Buzz var min motsträviga partner in crime igår, kötiden var satt till futtiga femton minuter och barnvakten sprang omkring någonstans runt Farfars bilar. Det ska sägas omgående, att Mr Buzz inte njuter speciellt mycket av sådana här spektakel. Han kallsvettas, suckar, surar, spänner sig. Jag har lärt mig att det är övergående och att han kan behöva lite spänning i sitt liv, så jag ignorerar hans attacker och står och sms:ar i kön eller pratar om att växla pengar eller köpa bikini. Avdelning Avledning om ni förstår.

Så är det vår tur. Vi slår oss ner i tåget och spänner fast bygeln. Då accelererar paniken, han förstår inte varför vi gör detta överhuvud taget, jag har ju vid närmare eftertanke tvingat honom ner i Baldertåget. När vi tar sats upp för första backen kryper ångesten utanpå kroppen på honom, händerna fladdrar över benen och räcket och bygeln, han vill än en gång understryka att det här inte är det minsta roligt. Inte nåt.

Sen tjuter jag i ungefär enochenhalv minut medan han fortsätter att muttra sitt mantra om hur tråkigt det är bredvid mig.

Ända tills vi bromsar in och turen är över. Jag torkar tårar från kinderna och Mr Buzz ser riktigt upplivad ut.

Det är först när han säger att det var riktigt kul och undrar om vi ska göra det en gång till som jag dänger handväskan i huvudet på honom.

Transformers II

Jag ska alldeles snart sluta tjata om vårt nya rum (som vi igår kväll spelade kort i, sittandes på heltäckningsmattan). Men Världens Finaste Garderob är bevärdigad ett antal okritiska och prisande inlägg. Här några före och efter-bilder, tyvärr tillåter den lilla ytan inte så många överskådliga kameravinklar.

Men håll till godo håll till godo.

Timell och Timell

Det börjar likna rena renoveringsporren här på Babbans blogg. Nu ser vi dock ljuset i tunneln. Golvet är mjukt mot fotsulorna, själva möbeln är snart på plats, bara fondtapetväggen som saknas. Det känns gott i magen att ha ägnat lite kraft åt att hotta upp här hemma. Kanske kan vi tillåta oss en film och en kopp te i kväll.

Om man kan dra in burken i vår walk-in-closet vill säga.

Trutt

Jag är alldeles klibbig. Luktar gammal farbror och har värk i ryggen. Från övervåningen hörs skruvdragaren och lite slag från hammaren.

Vi har jobbat sedan 09.00 i morse, nu är den 22.57.

Det blir fint.

Det är inte det allra minsta som sommartorpet

Det började som en rolig grej, eller snarare som en grej för att verka lite duktiga och döva det dåliga göra-ingenting-samvetet.

Igår på förmiddagen började vi rensa ut vår klädkammare. Den har sett ut som en skräpbod/pundarkvart sedana vi flyttade in för fem år sedan. Så när alla väskor och pärmar och kläder och påsar och skolbetyg och nålkuddar var utrensade såg vi att de vita väggarna var ganska illa åtgångna. Käckt och vesselkvickt hämtar jag en burk med vit färg och sätter igång projekt Fräscha vita väggar.

Det droppar feta vita fläckar på laminatgolvet. Jag trampar i dem, men det gör ingenting för det här golvet måste ju vara originallaminat från sextiotalet. Det bör vi ändå byta ut och när vi tänker på det så vore det ju riktigt cool med en pradalik walk-in-closet med skohyllor klättrandes på väggarna och en glenchecktapet som fondvägg och en burrigt mjuk heltäckningsmatta när man sitter där och väljer outfit på morgonen.

Men skillnaden på att drömma och på att utföra (spackla, riva mattor, tapetsera, flytta skrymmande garderobsjävlar) tog musten ur oss på kvällen.

Tysta och tomma satt vi och tittade på eländet som inte går att stoppa. Hjulet är i rullning, tärningen är kastad. Färgklickarna på golvet skrattar åt oss, garderoberna lutar mot varandra från en illa åtgången sockel, gapande borrhål från väggarna tittar frågande och undrar varför vi drog igång det här.

På Sommartorpet och Room Service och alla andra renoveringsprogram ser det ju charmigt och trivsamt ut. Inspirerande.

Lite måla klipp klipp, lite lägga golv klipp klipp lite tapet och sedan glada leenden.

Nåon borde förbjuda de där programmen i kombination med ledighet och dåligt väder.

Knarkdotter

Min dotter är svårt sockerberoende. Hon formligen kastar sig över allt som innehåller socker. Kakor, bullar, sylt, godis, glass åker ner med ett glatt svish och lämnar bara ett litet rött eller brunt eller vitt spår i mungiporna.

- Får man bara en?, brukar hon fråga när vi andra har inte ens hunnit uppfatta att hon redan satt i sig första bullen.

Vanlig mat däremot tas emot med stor skepsis. Det spelar ingen större roll om det är köttbullar eller torsk, kyckling eller entrecote. Alla födoämnen är ointressanta och enda anledningen till att hon över huvud taget sitter ner med oss är att vi tvingat henne.

Så i veckan när hon var hembjuden till en kompis ville hon bara ringa henne först, innan vi skulle sätta oss i bilen. Hon var sjukt glassugen och visste inte om efterfrågan rimmade med utbudet.

- Hej, det är jag. Har ni nåt hemma hos er?, frågade hon när hennes fyraåriga kompis svarade.

Som en skönt desperat pundare ute efter ett fix. Hon lade på luren med ett leende.

- Då åker vi.

Vin och blod

Vi blev hembjudna till några grannar igår kväll. Sist vi träffades försökte vi imponera på dem genom att bjuda på Beringer Zinfandel eftersom vi vagt påminde oss om att de var lite vinsnobbar. Träffen dessförinnan låg nämligen höljd i dimma.

Regnet föll envist, mörkret sänkte sig, det tändes ljus och vi pratade om att det känns som november. Värden hade sprängt ett blodkärl i ögat och om man tittade på honom från höger var det svårt att äta av den hårda getosten och den söta mangon.

Men vinet slank ner. De har en vinkällare som de med typ en kvarts mellanrum slinker ner i och fiskar upp en ny årgångsflaska. Vi försökte verkligen bete oss. Vi slängde oss med lite druvsorter och jag nämner allt som oftast att vi har en Amarone stående hemma i vårt ynkliga lilla vinförråd. Det brukar ta skruv.

Sen minns jag inte mycket mer. Glimtar av ett paraply som fälls upp, gummistövlar på fel fötter och ett surt skämt om det blodsprängda ögat.

Vi måste sluta träffas så här.

Varaslätta sedd från bilen med mobilen

I Arns fotspår

Just hemkomna från en - just det - regnig utflykt down memory lane. Telefonkonferenser, nattliga sms och tidiga morgonsamtal låg till grund för dagens planering, tre kusinfamiljer emellan. Målet för utflykten var Lidköping med Rörstrand och Läckö slott på schemat, dessutom skulle det frossas i de gamla hemtrakterna i form av fotbollsplaner, nedlagda färgfabriker och nostalgiska caféer. Med regnet i ryggen och nordanvinden rakt framifrån bokade vi av själva tältmomentet på Kinnekulle redan i morse.

Allt som allt var vi 11 glada men blöta turister som fick se Ernst Billgrens utställning på Läcko, som shoppade lite i fabriksutförsäljningen på Rörstrand, som skippade kebaben men som tog en klassiskt rullad leverpastej-thékaka på Nordpolen i Vara.

Jag träffade till och med en gammal klasskamrat som fick en av herrarna i sällskapet att förbanna sina gröna gummistövlar men kompensera det genom att stoppa babystrumpor i kalsongerna.

Nu är vi hemkomna, de tolv timmar gamla blöta strumporna ligger i tvätten, en kopp Roiboos har värmt magen och Ljungberg har skrivit på för West Ham.

Sicken dag.

Vi glömmer campingen i Verona just i år

Jag antar att det var strax efter den lilla tältincidenten som vi bokade en all-inclusive till Kreta.

Tältar bäst som tältar sist

Jag vet inte hur man bäst beskriver Friluftsvaror i Mölndal. Det är i alla fall en jävligt trång och rörig butik som allra mest påminner om en prylbod där allt kostar tio kronor. Dessutom har de lätt den suraste försäljare jag någonsin stött på. Han står helst med ryggen åt kunderna och meckar med nåt litet kardborreband och när man närmar sig honom drar han en suck och tittar på en med en ointresserad översittarblick.
Men av någon anledning drar vi oss dit allt som oftast när vi är ute efter något friluftsaktigt. Igår vankades det till exempel tält. Hela ofriluftskunniga familjen ska nämligen tälta (nåja en natt klarar väl vem som helst) nästa vecka. Och vi som inte kan speciellt mycket hade fått rådet att köpa ett kupoltält, det verkar vara det sänaste.

Våra otränade ögon tyckte att prylboden hade en massa fräsiga tält och valet föll till slut på ett grönt med plats för fyra och med ett litet förtält. Mr Buzz ville gärna investera i ett campingbord-set med tillhörande fastsatta stolar, men där fick jag bryta in och påminna om den föreliggande uppgiften – en natt, inte ett liv i tält.

Sagt och gjort, tältet inhandlat och instuvat i bilen. Det var dags att hämta barnen och prova att sätta upp det i trädgården.

Ni som är damer vet hur upphetsande det kan vara att se sin man kraftfullt ta tag i praktiska ting. Hur han plockar fram sina snickargener, fäller ut en tumstock, räknar efter, drar fram en kort blyertspenna och gör en markering. Hämtar sticksågen… ja ni fattar.
Mr Buzz tog sig an uppgiften att testa tältet när vi lite uppskruvade och campingglada kom hem. Kanske kunde vi bli en sådan där käck familj som åker Europa runt på somrarna? Rotterdam, Antwerpen, Alsace, Verona, Genua, Pisa, Siena, Antibes, inte vet jag men plötsligt kändes det som världen öppnade sig genom en tältduk.
Barnen blev inbjudna att delta, men valde att ointresserat titta på från balkongen innan Bolibompatrumpeten ljöd och de tacksamt avlägsnade sig.

Det som utspelade sig på gräsmattan vet jag inte så mycket om. Mer än att det 1,5 timme senare har vänts uppochner på tältduken och förts in två pinnar. Det finns ingen jävla instruktionsmanual, muttrade sambon och surade lite över alla pinnar och tampar och snören och stora dukar som lågt irrationellt spridda över gräsmattan.
Jag gick ner för att försöka vara en hjälpande hand. Det slutade med en illa spänd, halvt uppsatt, sned och pösig historia ytterligare en timme senare. Därtill en styck mycket irriterad Barbara, en tilltufsad handy-man och en smärtsam insikt om att den scen som utspelat sig mycket väl skulle kunna platsa i både Sällskapsresan, Papphammar och Fleksnes.

På måndag är det skarpt läge.

Kanske kanske inte?

Och om vi ändå berör ämnet beslutsångest så är det stora samtalsämnet här hemma:

Restresa till värmen eller inte restresa till värmen?

Jag antar att vi funderar ända tills de tar slut.

Ett inlägg jag inte helt fick ihop, men ändå

Jag lider av beslutsångest. Oftast inte gällande de stora besluten i livet som hus, man, barn och val av bil. Nä då slår jag till snabbare än besiktningsmannen hunnit stava till f i f-u-k-t. Det är redan påskrivet och klart.

Ny bil? En Audi kanske? Ingen provkörning, knappt någon prutning, några sms och sedan är vi glada och fattiga. Nej med rynkad panna petandes med rost eller tegelpannor, luriga frågor om kamremmar eller dräneringar det får andra hålla på med.

Däremot när det kommer till vilken film vi ska se, vilken restaurang vi ska gå på och vad jag då ska ha och dricka, då velas det hej vilt. Den verkar spännande! Fast å andra sidan är det ju alltid mysigt med en feel-good... Eller en riktig thriller, hur länge sedan var det vi såg en sån? Fast vi kanske ska hyra något i stället? Eller...?

Därför är det i vår verklighet ganska fantastiskt att vi gjorde ungefär så som jag utlovade innan, barnlösa igår kväll.

Middag på Tranquilo, ett glas vin på Avalon. Sen blev det inte den där Idi Amin-filmen utan istället Zodiak som höll på att skrämma det levande livet ur mig. Jag satt uppkrupen mot mr Buzz och hyperventilerade mestadels och upprepade Det är bara på låtsas, en film helt enkelt som ett lugnande mantra.

Tills min sambo vänligen upplyste mig om att det var en sann historia.

Vad det nu har med beslutsångest att göra.

Ikväll blir det bara och endast tjejval på tv:n

Jahapp. Lite sur är jag för att min käre make lyckades låna ett exemplar av Luftslottet som sprängdes och därför ser det som sin fulla rätt att få läsa den först. Visserligen läser han snabbt men det vet ju alla som läst någon av Stieg Larssons böcker att det måste betecknas som tortyr att ha ett oläst ex i huset - och få vänta på sin tur. Lite som att stå i kö till Loopen och kön började vid våffelstugan.

Men men inget ont som inte för något gott med sig. Jag antar att jag i alla fall får ha fjärrkontrollen i fred ett par kvällar.

En dagens granne, tack

Om man nu ändå är tillbaka i storstaden så vore det väl fan om man inte såg till att utnyttja det ordentligt. Tur att våra bästa grannar också firar hemmaledigt denna veckan.

Dagens bästa deal:

Våra barn knoppar hos dem i natt. Deras hos oss i morgon.

Det bör innebära följande:

Barnen överlyckliga.
Vi ska ta kvällsdrink på nya hotellet Avalon, en bit mat på Trankan och sedan toppa det hela med Last king of Scotland på Hagabion.

Men först köttfärssås och Gothia Cup.

Föräldrars val

Det slår mig som en uppercut i mellangärdet (kan man ens få det eller är det bara på hakan man får uppercuts, jag vet inte men jag gillar ordet) och när jag på en och en halv dag plöjer igenom Sigge Eklunds Det är 1988 och har precis börjat snöa framstår det plötsligt alldeles kristallklart.

Att de runda klipporna, de fogliga krabborna, de lätterövrade musslorna, de färska räkorna, den röda studsbollsapparaten vid kiosken där bollarna kostar fem kronor, de hetsiga uno-omgångarna, högläsningen ur Bröderna Lejonhjärta, den bubbliga tennisplanen, loppisen vid Väjern där man inte kan andas med näsan, de stora segelbåtarna, doften av nybakt bröd och kaffe tidigt på morgonen och den knarrande skrindan

kommer att vara mina barns sommarminnen och att den här delen av Bohuslän kommer att vara en väsentlig del i deras liv.

Kanske är det i den här miljön de bäst slappnar av, som vuxna. Kanske kommer de att ta sina egna barn just hit och vägra sina respektive att semestra någonannanstans.

Kanske.

Gud vad skönt att man aldrig aldrig är riktigt nöjd med just nu.

I morse längtade jag hem.

Nu längtar jag tillbaks.

Back

Så. Vi är tillbaks i Mölndal.

Vi gjorde en bokstavligt bejublad comeback till hejaramsorna "Vi älskar Mölndal klapp-klapp-klapp-klapp-klapp" från baksätet när vi passerade Mölndal Stad-skylten och log lite åt att det faktiskt var blå himmel och sval vind här hemma. Kraftfull åska, ondsint regn och förbittrad blåst bakom oss.

Jag antar att abstinensen efter bloggen för min del, krigsdokumentärer för sambon, drömelveresultatet för sonen och studsmattan för dottern fällde avgörandet.

Babban på resa

Hej

Här sitter jag och fulbloggar på kapat trådlöst internet i Bovallstrand. Jag kom på (efter en ganska chockartad start på semestern) att jag helt glömt av att göra ett bloggfarväl.

Så här kommer det. I´m on vacation. Jag kommer att blogga på en liten lätt sparlåga från och till den närmsta veckan. Sedan kommer allt skvaller om vad Leif Pagrotsky och Janne Plånbok och de andra kända ansiktena i Bovall egentligen gör.

Eventuellt också några rader om knattediskor på klipporna, om fisksoppan på bryggan och om de femhundraåttiotre Uno-omgångarna vi klarat av hukandes i vår hyrda källare.

Jag hoppas att jag kommer att få skriva lite om min solbränna också.

Tills dess,

Läs Montecore och ät färska räkor.

Regnsommar

Regnet trummade mot fönstren. Jag var som vanligt alldeles obeskrivligt trött alldeles obeskrivligt längtansfull efter semester bara två arbetsdagar kvar. Mr Buzz hade riggat radion i sovrummet, det var nybäddat och jag kröp ner i min säng, han i sin.

P1 och 22.15 kom förmiddagens repris på sommarpratarna Filip och Fredrik om sin omhuldande kärlek till USA.

Vi låg där, sida vid sida, med en fluffig kudde under nacken och ett fluffigt täcke på kroppen. Jag somnade någonstans runt berättelsen om Lou Reed med ett leende på läpparna.

Helt och hållet anonymt

Ni som är inne här titt som tätt har säkert noterat att jag försöker att hålla mig själv och min familj och mina vänner hyggligt anonyma. Att när jag fotar så visar jag inga ansikten.

I helgen var vi i Mollösund, jag gick loss med kameran i vanlig ordning och brukar tänka familjealbum å ena sidan och bloggfoton å den andra.

Jag antar att jag snart inte kommer att hitta fler sätt att gestalta mitt liv på utan att lyfta in ett ansikte.

Här är i alla fall Mollösund. Idylliskt och ansiktslöst.

Point of no return

Det börjar bli ont om ursäkter. Jag har sprungit totalt fem gånger sedan Göteborgsvarvet samtidigt som jag kolhydratladdar ungefär som om jag skulle springa det en gång i veckan. Två rejäla truckförarmåltider per dag och ibland ertappar jag mig själv med att lägga ner lite extra smör i den nyss avrunna pastan. Det händer att jag lägger mig i soffan och ber barnen hämta mamma en öl. Det hände igår framför Halmstad-Elfsborg. Resultatet väntar såklart inte i svalen medan jag funderar på om en löprunda kunde vara nåt, kinderna ser lätt hamstermässiga ut, magen har hittat tillbaka till sitt sköna skvalp och överarmarna har fått dimples.

Ikväll måste de på. Skorna med heldämpning och pronationsstöd. Löparbrallorna med speed cut och den ventilerande kanalsydda tröjan med cooling effekt. De har väntat länge nog.

Ok för att soffan är rätt intagande, men hela den här potatisgrejen håller på att ta död på mig. Och jag vet ju hur det blir på semestern, då lockar grillen, sällskapet och vinglaset mer än en runda i skogen.

Så vad fasen, jag har ju två dagar på mig. Löpning ikväll, body pump i morgon.

Sen tar vi fem veckor ledigt.

Sen fick de stryk

Igår kväll trotsade vi regnet, min pappa, en gammal vän och jag. Vi satt med fötterna på ryggstöden på Ullevi och åt hamburgare och skrattade lite åt Christian Järdler. För hans inhopp går lika lite till historien som hans stora vita frisyr.

Sen skrattade vi lite åt Ölme som framstod så klantig och så stirrig, inte bara vid självmålet eller vad vi nu ska kalla det.

Sen stod vi upp och försökte skrika in bollen. Det gick nästan, bara lite ribba och lite Sandqvist var i vägen.

Sen skrattade vi lite åt det Nya Blåvitt, fast på ett bra sätt. De var riktigt kul att se på, de hade ett rappt och självsäkert spel, de hade fart, de hade en innermittfältsduo på totalt 37 år, de hade greppet och de borde tryckt in åtminstone ett mål till.

Sen skrattade vi inte mer. När bollen gick in för Malmö och slutsignalen var ungefär tio sekunder bort var slamret från lämnade, besvikna plaststolar det enda som hördes.

Sen åkte vi hem.

Mamma vet du hur coola killar har byxorna?