Lycka.

En bra bok.

Surdegsmacka med ost och små, röda tomater.

En kopp nybryggt kaffe.

Damien Rice.

Kl 15.27 en torsdag.

Det är inte Borås fel att jag mår illa.

Men somliga dagar är bättre än andra.

Sitta i Borås hör inte till de bättre. Om ni kan välja bort Borås ur ert liv – gör det.

Jag vet inte varför jag känner burr när jag kommer till Borås. Det är nog en högst personlig åsikt som troligen är infekterad av att vara uppväxt i en småstad.

Det jag gillade allra minst från mina första sjutton år i en håla gör sig påmint på lunchrasten (jag känner igen människor på stan, som jag aldrig pratat med) och på fikarasten (alla pratar om folk alla känner).

Eller när jag bläddrar i Borås Tidning. Krönikören Jan Hansson skrev glatt inför matchen mot Blåvitt en storartad hyllning till Di Gule och hur de var bättre på alla positioner. Det visade sig visserligen stämma ganska bra. Men avslutet på krönikan. Avslutet.

Det stod så här, och jag skämtar inte. "Champions League 2007?"

Mooohaaa.

Trångsinthet.

För låg luft.

Ni fattar.

Basilikaslem?

Den bästa relation du kan ha med en kund när du är egen företagare, är när de tror att du fortfarande är anställd. Sa en vän.

På fredag ska jag på kick-off med min gamla byrå, så jag antar att jag utifrån ett företagarperspektiv ska betrakta situationen som hygglig. Idag har jag bestämt vad jag ska äta på kvällen, någon fisk med slungad dill och basilikagastrix.

Gastrix?

Någon?

I SAOL finns det inte med. Gastrit är det närmaste man kommer - en - er * inflammation i magsäckens slemhinna.

Och så den där slungade dillen. Skulle gärna vilja se kocken stå där och slunga.

Jag ser det som kundvård helt enkelt. Och äter. Lite slungat slem.

Vem klagar man hos?

Blåvitt-Elfsborg.

1-1.

Magnus Kihlstedt var inte bäst på plan.

Stefan Selakovic glömde bollen.

Anders Svensson sparkade stora hål i luften.

Jag vill ha mina två timmar tillbaks.

Funderat på namnbyte, Uffe?

Hos oss går EN Ulf Lundell-låt varm, den första på den nya (?) skivan. Sexåringen tycker den är "gjym". Han har för övrigt svårt med just "r"-ljuden. Och lite annat när det kommer till uttal.

Ulf Lundell förresten, ja han heter Ulf Rondell.

Min fd chef.

Exakt.

På måndag slåss vi för hedern.

Jag vet inte om det är för att fredagsvinet slunkit ner (väl kylt, en Sauvignon Blanc jag fick av Homer - tack) och jag känner mig lite bladig. Eller om det är så att jag blivit varse att jag jobbar i Borås fyra dagar nästa vecka. Men jag har en känsla att min sexåring kommer att få torka en tår ur ögat på måndag kväll.

Blåvitt kommer att trycka ner de små Elfsborgarna i Gamla Ullevis sviktande matta så djupt, att de först grävs fram när grävskoporna ska förbereda nya arenan.

Må "Alla luktar fisk i Göteborg" skandera.

"Anders äter tacos i Borås" lär segra.

Alltså.

Måndag.

Bossen bryter upp

Bossen ska skilja sig. Och i slutet av oktober ska vi båda till Globen i Stockholm.

Let me be a shoulder to cry on.

Det finns ett liv som pågår därute.

För er som sitter och häckar på ett kontor dagarna i ända har jag en sak att säga.

Först: Been there.

Sedan: Igår, en vanlig sketen torsdag, tog jag och en vän en promenad på Amundön. Ljungen blommar! Det är minst 20 grader i vattnet! Lunch på Nordgården. Lax smakar fantastiskt när man har all tid i världen! Ett samtal som får lov att vara en hel dag blir djupare!

Små insikter i ett liv som å ena sidan pressas av jobb (har suttit och filat på en pressrelease sedan kl 07.00), men som å andra sidan ger plats åt väsentligheter.

Som att ljungen blommar.

Kom an bara!

Ni vet hur man går omkring i livet och gör sig redo. När jag var fjorton solade jag i kokosolja på Cypern så att jag kunde glida fram i (alldeles för) korta jeansshorts på stan när jag kommit hem, när jag var tjugotvå tränade jag backträning på fredagkvällen för att kanske, någon gång, vara redo för Allsvenskan.

Nu har jag jobbat i som copy i sju år och inte tänkt på annat än hur jag ska göra mig redo för Forsman & Bodenfors.

Men när är man tillräckligt brun, snabb eller vass?

Blir man någonsin redo, med egna, kritiska mått mätt?

Mitt nya jag säger kom an bara. FB, jag är så redo jag kan bli.

Ska bara sola lite.

Babban likes.

Ytlig - jag?

Min pappa och lillebror är något av kultursnobbar. Slas är husguden, tillsammans med lite andra franska och japanska prosaister (heter det så?). Själv gillade jag Fem-böckerna när jag var runt 10. Vilket har fått min far att tro att det är på den intellektuella nivån jag befinner mig. Men så gillar jag ju inredning och jobbar med reklam också. Ytterligare två dödssynder.

Pappa, I´ve got news for you. Enid Blyton är placerad på hyllan. Och jag läser (oftast) inte böcker från pockettoppen.

I alla fall, det stör mig att min pappa känner mig så dåligt. Att han tror att mina tankar kretsar kring mode, nytt soffbord och Beckfilmer. Att han har så fel.

Men så slår det mig, han tror bara vad han ser. Det är som min blogg.

Den är inte utlämnande. Inte privat. Inte avslöjande. Jag ger er skärvor av mitt liv, sånt som händer mig, sånt jag reflekterar över. Men långt ifrån allt.

Det har heller inte varit syftet att ge för mycket. Inte i verkligheten och verkligen inte på bloggen.

Ni som förväntar er mer kan sluta komma hit, för jag kommer aldrig att ge er mer. Min själ, mitt hjärta stannar innanför skalet. Men om ni nöjer er med smulorna, delarna som består av mig, ja då är ni välkomna tillbaks.

Elfsborg, sexårsverksamhet, reklam, träningsflit. Sånt bloggar jag om.

Men jag kan mer. Känner mer. Tänker mer. Men det stannar hos mig.

Det blir aldrig som man tänkt sig.

Jag hade stora, högtflygande planer med min frilansverksamhet. Inte så mycket vad gäller kreativitet, idéhöjd och guldlejon i Cannes, men åtminstone hitta en bättre balans mellan jobb och privatliv.

Här skulle gås yogakurs.

Här skulle tas tennislektioner av 22-åring med äpplestjärt.

Här skulle utvecklas sinnen genom fiiiiin litteratur.

Så vad hände? Jag är fortfarande nöjd om jag hinner med förlovningssidorna i G-P, jag använder fortfarande mestadelen av hjärnan till införsäljningsfoldrar och jag har inte slagit en forehand.

Min slutsats är att egenföretagande inte är lika med egentid.
Så ge mig Nobelpriset.
Eller åtminstone en Dry Martini. Med äpplestjärt.

Från mig till dig

För att det regnar. För att solen skiner. För att livet stannar upp.

För att den är så jävla bra

För att jag just lärt mig hur man gör sånt här.

Vassegod.

Olika grader av viktighet

Det var på väg till Maxi Stormarknad som jag insåg att den som en dag lyckas snärja min son kommer att bli en mycket lycklig kvinna. Sexåringen satt på sin bilkudde bredvid mig i framsätet och kommer som alltid på tusen kluriga frågor om sådant som han registrerar genom fönstret. Den här dagen handlade det om trafikljus och favoritsamtalsämnet brandbilsutryckning.

”Varför får brandbilen köra mot rött ljus och inte vi?”, undrade han.

”För att det de gör är viktigare än att vi kommer till Maxi i tid. De räddar ju hus som brinner och kanske även människor i husen. Och det är ju allra viktigast”, svarar jag.

”Är det allra viktigast?”, fortsätter den frågvise.

”Ja”.

”Jaha. Jag trodde kärlek var viktigast”, säger han och tittar ut genom fönstret.

Stenman och sanningen

Jag tänkte först bloggkräkas lite om Sveriges match igår, men Simon Bank hann som vanligt först med sina briljanta formuleringar.

”När Stefano Farina blåste en barmhärtig slutsignal plockade Fredrik Stenman upp bollen och dyngade iväg den med full kraft.
Det enda som överraskade mig var att han både fick tag i bollen och lyckades träffa den.”

Ute

Idag fick jag mig en vinge av min kollega. Jag är ju copy och ska ha koll på det där med ord. Bättre än någon annan på jobbet är det tänkt.

Jag jobbar med en kund där målgruppen är barn, hoppande skuttande barn. Vi håller på med en ganska massiv kampanj för deras räkning och som en liten, ynka detalj i ett väldigt mycket större sammanhang, så hade jag i en enhet använt ordet "ball".

Det tog hus.

I.

Helvete.

Det verkar som "ball" är ett 80-talsuttryck som bara old people använder. Det var det "lökigaste" han hade sett sa han. Och rekommenderade "fett" i stället.

Vilket fick mig att dra slutsatsen: Jag är en gamling på väg utför. Fett utför.

Dags att casha in?

My blog is worth $564.54.
How much is your blog worth?

Reinfeldts gåtfulla leende

Nån mer än jag som inte fattar Reinfeldts uttryck på valaffischerna som smetats upp på stan?

Vad är det här? En fånig, intetsägande, på gränsen till räddhågsen antydan till ett leende.

Ska inte utmanarna vara de kaxiga uppstickarna? Nä, det kanske är rätt. Uppstickare vinner inga val.

Men en trygg landsfader då? Som kan bära den stigande ränteoron och den fallande börsditon på sina breda axlar? Nähä inte det heller.

Nej, M väljer det här. Något som inte säger mer än obeslutsamhet. Som en åsna mellan två hötappar.

Fast det säger kanske allt?

Nöjd är bara förnamnet!

Vad säger man? 400 m simning, 2 mil cykel och 5 km löpning. Det låter inte mycket för världen, var sträcka för sig. Nu vet jag bättre.

Gästerna har åkt. Barbara ska strax krypa till kojs, men först en rapport såklart. Sammanfattningsvis (vi har ältat oss igenom den här hamburgermiddagen) kan man säga att simningen var det minsta problemet. Visserligen blåste det snålt och vågigt på sjön, men på nio minuter var saken biff och det var dags för växling. Här hade jag snurrat till det lite, lagt strumporna som korvar i skorna och var alldeles för darrig i armarna för att bytet skulle löpa smidigt.

På startlinjen träffade jag min granne, 40-åriga Marie som inte direkt känns som en atlet om jag säger så. Där och då fick tävlingen sitt mål. Jag kunde inte komma efter henne och fortsätta bo på den här gatan.

Ur sjön var vi precis samtidigt, småsnackade t o m lite. Men på cykeln drog vi ifrån, min stretande kusin och jag, på varsin Skeppshult. Mycket kan jag säga om Skeppshult, men lätta, snabba cyklar tillverkar de inte. 2 mil i blåst och backar blev en plåga.

Och så härnäst - kronan på verket, Barbaras paradgren löpningen. Den visste jag innan att den inte skulle vålla några problem, i löparspåret är jag hyfsat aktiv.

Så döm om min förvåning när jag hoppar av cykeln och benen är som av gelé, fast längst ner som stockar. Hur i hela friden ska jag ens kunna jogga runt med kramp? Kusin och jag höll fortfarande ihop, djupt förvissade om att halva startfältet låg bakom oss.

Löpningen säckade ihop helt, paradgrenen blev det svagaste kortet. Och inte nog med det, fyrahundra meter innan målsnöret dyker Marie upp, trettio meter bakom. Jag sätter full spruta på stockarna, salivet rinner ur mungipan ner över hakan. Och klarar målet. Marie kommer efter oss båda, kusinen häver dessutom fram bröstkorgen över mållinjen och besegrar mig (sorry J Jazz).

Men Marie kommer efter. Ja hon kommer faktiskt sist. Det fanns inget halvt startfält bakom oss. Funktionärerna har redan satt upp resultatlistorna och packar ihop.

1.45 tog det. Ett fantastiskt stordåd.

Mandomsprovet

Är lite för mätt, börjar oroa mig för att jag faktiskt ska cykla runt på damcykel med cykelkorg och hittar inte min vattenflaska. Igår kväll laddade jag upp med fisksoppa och vitt vin. Börjar tro att jag inte tagit Herkules Stordåd med den aktning och respekt som det kommer att kräva.

Om en timme är det dags. Urrr, det såg kallt ut i sjön... Och så den j-a cykeln.

Men å andra sidan, om tre timmar sitter jag här. Ett glas cola, en varm dusch och två kilo lättare. Barbara återkommer helt enkelt.

Mina resor

Klicka här för en egen karta
Det här var ju jättekul. Här har jag varit. Känns lite futtigt. Och väldigt fegt västerländskt.

... och sedan det här.

Så, ni suckers som fortfarande inte anmält er - en hamburgare smakar som bäst efter två timmars viktkontroll.

Efteranmälan fram till en timme innan start.

Först det här...

Vad som fascinerar en 3-åring

Jag var på friidrotts-EM idag, tillsammans med mina barn. Åååh... vi skulle ha en skön mamma-barn-aktivitet där de nyfiket kunde fråga mig om hur stavhopparna kan hoppa så högt eller varför den lilla bilen hämtar diskusen. Såna mysiga saker. Jag skulle sitta i mitten och de skulle krypa upp mot mig, från varsitt håll.

Inte hoppa upp och ner för stolen, tjata om popcorn och sparka med sandalerna på de andra åskådarna. Eller vara mest fascinerad av stolsnumret. Visserligen 4444, men ändå.

Träningsstatus måndag

Klockan är 19.25. Middagen är avklarad, jobbet avslutat, barnen är kittlade. Temperaturen är helt perfekt, ganska svalt och lite molnigt.

Såååå. känner jag för att snöra på mig löpardojorna och ge mig av? Inte direkt.

Näpp. Jag sitter här och bloggar och äter russin. Snart ska jag lägga mig i soffan och läsa senaste Offside. Jag menar, det är ju sex dar kvar. Såvitt jag vet så ligger motionsslingan på samma plats även i morgon.

Rosengård vs Mölndal

Angående en förälders oro för sina barn. Och att önska sig ha lite mer rosengårdsmentalitet.

Utdrag ur Gringo, om Blatte United FC

"...De är uppväxta i Sverige. Men de bor i New York. De har gjort tunga karriärer. Och de är blattar. Spelarna i Blatte United FC äger inte bara på arbetsmarknaden utan också på fotbollsplanen.
– Vi i Blatte är framgångsrika, vi är väldigt fucking framgångsrika, säger Omino Gardezi, lagets grundare.

På onsdag ska den 10-årige nyss inflyttade New York-bon Kevin börja amerikansk skola för första gången.
– Han kommer ju åka på stryk första dagen, säger Andreas, en av lagets tre icke-blattar,
– Jag vet. Men han är från Rosengård så han klarar det, svarar Keke.
..."

400 m sim, 20 km cykel, 5 km löpning.

Ur någon slags medelålderskris föddes en idé i somras om att anordna ett triathlon. Efter mycket velande fram och tillbaks gällande funktionärer, säkerhet och olika motionsklasser blev det hur som helst enklast att istället förena sig med FK Herkules redan färdigklurade tävling Herkules Stordåd.

Hur som helst. Skickade ut sms-inbjudningar hej vilt till tävlingen + efterföljande grillfest en dag då jag av okänd anledning kände mig pigg och stark. Min gamla kollega har nu anmält sig. Vilket innebär att jag:
1. Måste avverka den j-a tävlingen
2. Ska fungera värdinna och grilla hamburgare efteråt
3. Måste ge mig ut och springa ikväll (simningen tänker jag att jag grejar med gammalt hederligt bröstsim & cykla, ja det kan väl vemsomhelst?)

Tips.
Få aldrig plötsliga infall.
Skicka inte sms.
Börja inte träna inför ett triathlon sex dagar innan start.

Söndag kväll. Det betyder 10 timmar till måndag morgon.

Det här är min måndag morgon.

Any one for a swap?

Fotboll och föräldraskap.

Av någon, någonstans, någongång (kan ha varit Dr Phil) hörde jag att den enskilt viktigaste uppgiften man har som förälder är att rusta sina barn för framtiden.

Jaha säger ni som inte har barn. Rocket science.

Men faktum är att det är det svåraste som finns. För när man ser sitt barn hamna på efterkälken, eller när det blir lämnat utanför, så känns det som säsongen 2006 för en Öisare. Obeskrivligt smärtsamt.

En annan vän uttryckte (vid ett tillfälle jag minns, det var på telefon och jag stod i glasskön i Borås stadspark) att de som har spelat fotboll har världens försprång i livet (och då menade han nog inte Öisare). "Då lär man sig att när man åker på en tackling så finns det två saker att göra - ställa sig upp och borsta bort jorden från knäna - eller ligga kvar."

På något sätt har Dr Phils eventuella visdom och min väns lösryckta åsikt skapat en aha-upplevelse hos mig som förälder. För mina barn kommer att åka på lika många tacklingar, törnar, motgångar och smällar som alla vi andra, fotbollsspelare eller ej.

Min uppgift är att rusta dem.

Och det gör man fan inte i Elfsborg.

Barbara tipsar vidare.

Det var två år sedan min sambo och jag gick på bio (borträknat Shrek 2, Ice Age 2, Madagaskar, Svamp-Bob Fyrkant och Lilla Kycklingen). Då vill man inte gärna satsa på en Beck-film.

Om ni vill se en överjävligt bra film (enligt min högst personliga smak), ska ni se "The Squid and the whale". New York 1986, en litterär familj där skilsmässan ligger och pyr. Helt grym ur alla aspekter. Typ.

The Squid and the whale.

Se den.

Barbara tipsar

Jag kommer inte att komma med boktips så där jätteofta, så när det kommer ett - pass opp!

Läste "Postverket" av Charles Bukowski på semestern och det är någonting med snuskiga, uppkäftiga gubbfyllon som får mig att säga Yummie!

Skillnaden i att vara fri

Idag sitter jag och skriver texter till en soffbroschyr som ska finnas i möbelbutiker i Norge. Visst, det är samma sak som jag ägnat mina sju år i yrket åt, men känslan är faktiskt helt annorlunda.
Jag är ju min egen nu. Och med brytningen kom ett oväntat stråk av motivation, kraft och entusiasm. Skitkonstigt. Visserligen kan en del av förklaringen vara fem veckors ledighet.

Nåväl back to business; ”Mer avskalat, stramt och rent än med armstödet Kave blir det inte. En smalt armstöd som med fördel kan kombineras med flera av…”

Tio saker jag ska göra när jag får mer tid

1. Förbättringsmåla väggar och garderober på övervåningen
2. Framkalla kort från senaste året och sätta in i album
3. Komma i sådan form att en löprunda är något annat än en plåga
4. Läsa massa bra böcker för barnen där de ligger uppkrullade mot mitt bröst, alldeles tysta och stilla
5. Vika in alla plagg och lägga dem fint i garderoben
6. Göra en hårinpackning
7. Dricka mer vatten
8. Sortera lego i en hög, duplo i en annan och fundera ut vart alla andra små däck, gubbar, plastbitar hör och sedan lägga dem i märkta askar
9. Sätta in alla papper som ligger och skräpar i pärmar/slänga alla papper som ligger och skräpar
10. Baka bröd och göra storkok som jag fryser in