Undanflykter från en allt mer rundkindad kvinna

Vi skulle ha sprungit idag och herre min skapare vad jag hade behövt det. Men som sagt, det regnade göteborgskt hela mörka kvällen och min löparpartner hade fått en X-box.

Istället kycklingtortillas och rödtut med grannarna.

Vi schpringer en annan dag.

Nu Brokeback Mountain på dvd:n.

En sån dag

Det är min sista dag som frifräsare och det har varit en omtumlande sådan. Jag hade planerat att unna mig lite slöseritid med mig själv. Hade bokat massagetid. Skulle köpa tårta till arbetskamraterna.

Istället en helstressig morgon då mitt bankomatkort, fem minuter innan massagetiden börjar, fastnar i maskinen. Får tillbaks det, fem minuter efter det att massagetiden börjar.

Letar mig fram i Borås efter rätt adress. Det vräker ner, vindrutetorkarna fladdrar som vansinniga. Jag vet inte vart jag ska, jag är tio minuter försenad och jag ser ingenting.

Ringer 118 118. Hittar rätt. Hej hej ursäkta ursäkta. Strippar. Blir knådad och ganska lugn.

Tillbaks till kontoret för att hämta 15-kiloslådan och dela ut kramar till de som vill ha. Det visar sig att två vill ha. Tar min flyttlåda under armen och knuffar upp ytterdörren. Himlens portar står fortfarande på vid gavel och jag har fått en p-bot.

Tack Borås. Det har varit skoj att lära känna dig, din nitiske fan.

Och i morgon är det tillbaks till kolgruvan.

Några år i en bananlåda

Det känns ändå lite märkligt. Skönt och som en stor utandning javisst, men även lite skumt och annorlunda.

Det regnade på tvären i Borås idag. Jag var på kontoret, stod vid mitt skrivbord och mina hyllor och plockade ner papper, broschyrer, foldrar, radiomanus, en Buttericksbajs och gamla visitkort i en bananlåda.

Lite vemodigt stannade jag till och bläddrade igenom anteckningar från en riktigt rolig arbetsdag - för ungefär ett år sedan. Ja så här i efterhand var det den enda arbetsdag som var riktigt flabbig, kreativ och självuppfyllande. En sån där dag när man älskar sitt jobb - och känner sig lyckligt lottad att man får tillåtelse att på arbetstid komma med sjuka idéer.

Det var en skön känsla som spred sig från magen ända ner i tårna. Ända tills morgonen efter då chifen tyckte att idéerna var kass.

Det är ändå lite märkligt. Att allt jag gjort, fyrtio timmar i veckan, i 2,5 år ryms i en banankartong. Att när jag dammat av min hylla och lämnat tillbaka min dator så finns det längre inga spår om att jag någonsin suttit där.

Nåväl, det är inte riktigt sant. Allt jag producerat lever kvar. Mina ord är för alltid tryckta i fyrfärg på diverse arkiverat material.

Och i morgon sitter där en 45-årig kvinna med rött hår.

Babban sitter någon helt annanstans.

Men det är ett nytt kapitel. Idag ägnar jag mig åt att stänga det här.

Just nu kör han väl "Old Dan Tucker"

Vad är väl Bossen mot en kopp te och en nyhyrd dvd?

Intalar jag mig just nu.

Neverstop?

De här gigantiska batterierna sattes fast bak på bussar och bilar i Delhi (var fan sitter h:et i Delhi? Dehli?) i en kampanj för Duracell.

Lite gullig tycker Babbsan.

Vintertid var det ja

Det här med att ställa om klockan till vintertid hade vi full koll på i år. En kompis till oss berättade igår att hans mamma ringer varje år, på eftermiddagen dagen före man ska ställa om. För att påminna honom. Han är fyrtio år nu. Dessutom med tillägget: "Du kan ställa om klockan redan ikväll, när du går och lägger dig. Det går jättebra."

Någon som inte hade greppat klockans framflyttande igår var våra grannar. I natt gick jag upp för att hjälpa treåringen in till vår säng. Skumögd stapplade jag med nattkorta hälsenor mellan vårt rum och barnens när jag ser hur hela familjen sitter och äter frukost, redo att snart bege sig till dagis och jobb.

Kl 05.30.

Moooooaaaahaaaa. Det är kul med radhus ibland.

Ikväll kör det ihop sig.

Kl 21.00 Ondskan (har fortfarande inte sett, men läst)

Kl 21.00 Sideways (har sett och är lite kär i)

Kl 21.20 Sopranos (den går ju inte att sluta följa)

Kl 21.30 Läggdags för Babban (egentligen är den ju t o m 22.30)

Shit.

Som det gamla ordspråket säger

Blåvitt är disco.

GAIS är rock´n´roll.

Jag vet inte. Efter att ha sett AIK valsa runt med Blåvitt och trycka in 4-0 känns det som att senast Blåvtt verkligen bjöd upp till dans var nån gång på åttiotalet.

Så jag satt här i soffan och funderade på vilken dans som är totalt orörlig, klumpig och i avsaknad av fantasi. Iförd randig pyjamas.

Förslag någon?

Utsikt

Så här ser det ut på mitt nya kontor om jag tittar rakt fram och lite uppåt.

Nyhetsvecka

Det är mycket nytt i vårt familjeliv den här veckan.

Ny höft.

Nytt jobb.

Ny bil.

Nya lån.

Tycker vi är kul

jag har aldrig reflekterat över att mina föräldrar måste tyckt att jag var jätterolig emellanåt när jag var liten. Visst, en del saker har man ju fått höra så att det räcker duktigt. Men andra, lite sjuka grejer. Fattade de sånt när jag var liten?

Som vår sexåring som håller på att lära sig läsa. Det går riktigt hyggligt, han har nästan lämnat det där med ljudande. I alla fall på bekanta ord som leoparder och Elfsborg och Anders Svensson. Dem nyper han direkt.

Men sen finns det några lite roligare uttal.

Som att Ola blir Olla.

Eller när lilltjejen plockar kottar och ska stoppa dem i fickan. Fast "ck" funkar inte riktigt än det brukar bli "t" rätt och slätt. Som att "macka" blir "matta". Ja ni fattar. Man kan tro att hon ska stoppa kottarna någon helt annan stans.

Då brukar jag eller min sambo inte kunna låta bli.

- Var ska du stoppa dem sa du?

Eller:

- Vad hette den där killen i boken nu igen?

Sambon och jag ler i samförstånd och fnissar lite.

Oerhört moget, jag vet.

Filmdebut

Min son ville till varje pris göra en egen film (så som hans kompis gjort). Så igår kväll lärde vi oss väldigt hjälpligt programmet iMovie.

Mest nöjd är jag med att musiken fortsätter till svart bakgrund, i ungefär två och en halv minut.

Planering

Jag tillhör de där som gärna vill planera. Helst vill jag planera hela mitt liv. Just nu är den planen att bli bra på mitt jobb och kanske skriva en bok. Det ska jag göra i sisådär femton år.

Sen är barnen stora nog att flytta hemifrån. Då ska vi sälja huset och flytta in till sta. Eller så tar vi några år i en riktigt storstad. Milano. Eller Paris.

Sen går jag i tidig pension och lever hyfsat gott på min bok och på att skriva krönikor i facktidningar.

I planen ingår inte skilsmässa, konkurs, sjukdom eller ens karriärbyte.

Fan i min planering ingår inte ens en hamster.

Sextonåringar är inte imponerade

Vi har en liten prao här på jobbet. Han är jättesöt, går i ettan på gymnasiet och har jeansen hängande ungefär där skinkorna går över till lår.

Jag tycker lite synd om honom. Mest för att han har kommit till Sveriges stelaste byrå, men även för att ingen hittar på saker för honom att göra. Sen kan jag inte låta bli att tänka på att det bara är tio år tills min egen son ska smyga omkring och vara blyg och finnig och rar. Och då hoppas jag verkligen att någon tant eller farbror engagerar sig i honom.

Så jag gick ut hårt och försedde honom med böcker i grundläggande annonstänk och typografi som han sömnigt bläddrade i. Sen skrev jag ihop en fiktiv brief till honom där han skulle ta fram en reklamkampanj för Ford. Och sen fick han i uppgift att kolla de 40 bästa reklamfilmerna över världen det här året.

Han var inte imponerad.

Han tycker inte heller att han ”lärt sig speciellt mycket.”

Men han har fattat tycke för mig som ställföreträdande tant. Så han brukar smyga upp bakom mig och stå och mumla något ohörbart. Mest om att han vill ha mer att göra.

Jag vet inte. Det verkar ju vara ett heltidsjobb att hitta på projekt till honom. Och jag tar betalt per timme. Jag jobbar ju inte ens här.

Och han är inte imponerad.

Är man sexton år så är det klart att man är blyg. Och finnig. Och har byxorna på halva röven.

Men tanten verkar tappa greppet. Helst av allt vill jag skaka om honom, dra upp brallorna och säga åt honom att engagera sig lite själv. Hitta på något! Gör något! Vadsomhelst men stå inte här och spill din tid!

Slutsats: Tyck inte synd om sextonåringar. De förtjänar det inte.

Sånt som intresserar en radhusmamma

Jag gillar normalt sett inte att häcka framför barnprogrammen, brukar se till att diska, plocka eller bädda... eller blogga hehe...

Men när Ola Rapace spelar pappa, då är jag beredd att göra ett undantag.

Mumma.

Från basilika till sega råttor

Jag ska snart börja jobba på riktigt igen. Det kanske är bra för mig för när jag jobbar hemifrån pysslar jag ibland med lite väl mycket hushållsarbete.


Igår skrev jag till exempel en inköpslista till min sambo som jag sedan mailade till honom.

Men inte nog med det.

Jag skrev den i Maxiordning.

Först skrev jag färska kryddor (de kommer först i butiken), sedan diverse grönsaker, frukt, sedan mejeri, ägg, ost, hmmm sen går man till köttet, skinkan, brödet, konserverna, godishyllan.

Ett tag funderade jag på att dessutom lägga dem i bokstavsordning, men där hejdade jag mig.

Som sagt.

Heltidsarbete.

Kan bli bra för mig.

See what I mean?

Välkommen kreativitet. Hej då Nalle Puh.

Thortable
Originally uploaded by Stebbi.

Den här sköna bilden hittade jag med beskrivningen av fotografen själv. Det är hans son som ritar. Han brukar hitta honom i de mest fantastiska poser, på olika ställen i hemmet.

Den killen kommer att gå långt.

Jag tror man gör det om man äger konsten att fantisera. Om man uppmuntras att måla, klättra, skapa, hoppa, pyssla, läsa. Inte så mycket hänga framför burken. (Tjena dåliga samvetet!) Och jag tror att man med fantasins hjälp kan lösa problem och svårigheter under hela livet.

Jag försöker ändå tänka på det när min dotter klättrar på soffbordet, matbordet eller soffryggen. Hon är ju faktiskt en Pokemon i full färd med att strida. Eller när min son iförd långkalsonger, shorts och minibriefs ÖVER det skidar omkring på vardagsrumsparketten. Fötterna står i två tomma pusselkartonger, i händerna har han gafflar. På ryggen en kulspruta (tack farbror Martin). Resten av familgen sitter nerkörda i soffan med plakat med siffror på. Själv är han skidskytt, vi publik eller jury eller hur det nu funkar i skidskytte. Vi har som uppgift att visa de där skyltarna i alla fall. I tio varv.

Det hade varit så mycket enklare att placera dem i soffan framför Nalle Puh.

Jättefult

Hoppla. Klockan är halv elva och ögonen går i kors. Jag har visst somnat framför TV:n ikväll igen.

Jag orkar inte komma på något skoj att blogga om idag. Jag är för trött.

Det enda som slår mig som jag inte skrivit om är Reinfeldts polisonger.

De är alldeles avhuggna. De slutar på tok för tvärt och på tok för långt uppp.

Det är fult.

Perfektionen driver oss

Om man jobbar som snickare kanske man drömmer om att slå i den perfekta spiken på ett slag. Väg- och vatteningenjörer har jag fått för mig, en enda gång i sitt liv, önskar planera, rita och platta till varm asfalt till den perfekta vägen utan vattenpass. Balettdansare tänjer, mjukar, svettas för att klara hoppet, flytet, spänsten, de där två timmarna när allt stämmer. Statistikern drivs av att få fram fina staplar kanske. Vad vet jag.

Vad jag vet är att jag drömmer om att en gång få göra den absoluta copyn. Den folk avundas, minns, kanske river ut och sparar, pratar om, bloggar om. Den som får smilbanden att rycka av textsnuttens blotta minne.

Ungefär som den här.

Säg hej till mansgrisen!

Jag börjar ana att jag sitter fast i fel kropp. Jag gillar att skölja ner en stor stek med en liter öl, jag lyssnar gärna på en raspig Lundell, en raspig Springsteen, en raspig Dylan eller en raspig whatever. Jag frossar i varenda alster Bukowski någonsin producerat och jag drömmer om en tavla av Ernst Brunner.

Om friåret fanns kvar skulle det inte förvåna mig om jag valde att rusta upp en rostig Buick och köra tvärsöver Amerika med en bandana i håret.

Vem är jag?

I kvinna 33 bor en tvättäkta mansgris sextioplus.

Säg hej!

Ta in en stammande herre från gnällbältet. En ren vinstaffär.

Jag sitter i Borås idag och där är min arbetsplats så belägen att den gränsar till loungen. Idag sitter där en främmande herre och pratar i telefonen. Jag tror han är från Örebro. Inte bara gnäller han väldigt högt, han stammar dessutom.

- Du du du du du tar en i taget.

- Stopp stopp stopp stoppa in dem från höger bara.
- Då då då då då då ringer du tillbaks?

Behöver jag säga att det medför grava koncentrationsproblem?

Allting tar tar tar tar tar tar så mycket längre tid.

Fast å andra sidan debiterar jag per timme.

October feel

Man vet att det börjar bli höst när man plötsligt saknar handkräm, när barnen tror att det är natt när vi går upp och man börjar styra upp semesterplanerna för juli 2007.

Urrr.

Så vann den guld i Cannes. Årets bästa - och största - film.

Säg det du just sa till Beckham.

Idag är det avslutning i pojkfotbollen. Föräldrarna ska spela mot barnen och sedan ska vi fika. Jag har trissat upp någon sorts VM-finalstämning här hemma där jag mer eller mindre lovat att jag ska finta upp sonen på läktaren. Fast jag vet att när jag väl står där så brukar jag vara rätt bra på att låtsas missa bollen eller gå på en fumlig tvåfotare.

Ungefär en timme innan Matchen ska gå av stapeln tar jag en dusch. Mest för att jag inte gjort det sen i fredags och håret ligger blankt och mörkt klistrat mot min panna. Det som inte står upp och är lurvigt och ljust. Där bak i nacken.

Sambon tycker inte jag är klok.

- Ska du duscha innan fotbollen?

Lätt irriterat svarar jag, med mascaraborsten i högsta hugg.

- Du får välja mellan det och att jag dyker upp som Adolf Hitler. Där fram. Marilyn Monroe där bak.

Vadvardetjagsa?

Just det, rubriken.

Sex år - en svår tid.

Det lutar väl åt att jag startar nån slags talkshow.

Jepp, då tar vi helg.

Från den här veckan minns jag gärna Sveriges sex kvalpoäng, 18 grader och blåblåblå himmel, en rätt trevlig kantarellgryta, huvudlös och sanslös möbelshopping, kusinmiddag på Tranquillo (avslutades med att en kusin fick springa och kräkas men det var trevligt i alla fall), de nya ministrarna i den kriminella marginalen, en rostbiffslunch på AstraZeneca och såklart fällandet av SSU-Anna.

Dags att krypa till kojs.

Så nu ska jag gå och lägga mig och läsa Anna Wahlgren, kapitlet om sexåringen hägrar. Senaste gångenjag läste var om femåringen. Då var rubriken "Fridens lilja". Något säger mig att sexåringens kommer att vara en helt annan.

Oprah släng dig i väggen

Jag kan tycka att det är jättespännande att leka amatörpsykolog. Då brukar jag analysera någons beteende eller frustration eller något annat och översätta till en helt egen Dr. Phil-Winfrey-Freud-Wahlgren-teori.

Idag fick jag en klarsynt tanke om något som brytt mig en tid. Jag var på kvällspromenad med en väninna och då brukar vi älta det mesta om karlar, barn, livet, stress, cancer och jobb. Svulst som svulst som vi brukar säga.

I alla fall. När vi hade skilts åt och jag gick där och jag andades in den höga klara oktoberluften så visste jag bara.

Min sexåring har haft någon form av prestationsångest ett tag. Det yttrar sig genom att han inte längre vill gå på fotbollsträningen. Han vill bara inte. Det ska sägas att grabben tidigare har gråtit när han har missat en fotbollsträning, att han har spelat boll på varenda liten plätt hela sommaren och i alla fall i mitt tycke verkar uppriktigt intresserad av sporten.

Så all min samlade Dr. Phil-Winfrey-Freud-Wahlgren-kunskap rasslade plötsligt på plats och gav mig lösningen. När jag kom flåsande in i radhusvärmen berättade jag upphetsat för min läsande (krigsbok) sambo att jag klurat ut vad det är.

- Jag tror att han är i en känslig ålder. Hans självbild och verkligheten inte stämmer överens. Han har alltid haft ett stort självförtroende, han skryter gärna om det mesta. Hur snygg han är. Hur snabb. Hur bra han fintar. Nu har han blivit smärtsamt medveten om att inte är så bra som han vill tro. Det finns till och med andra som är bättre. Och det här handlar inte om fotbollen. Han är helt enkelt inne i en liten kris.

Sambon ser imponerad ut. Han verkar vilja säga något, men jag fortsätter. Jag är inne i ett stim nu.

- Visst är det så? Tror du inte det? Det måste vara så.

- Mmmm, kanske.

- Jo så är det. Jag har knäckt det. Jag är ta mig fan lysande.

Så talar bara någon med en självbild som är förankrad i verkligheten.

Lysande var ordet.

Hyfsat intelligent copy

...

Fler losers

Radiotjänst i Kiruna jublar. De håller på att fördubbla sina intäkter, varenda minister tycks ha fifflat - och ångrat sig.

Ur Aftonbladet idag:
"Migrationsminister Tobias Billström har inte betalat tv-licens sedan 1996. Som skäl anger han ungdomligt oförstånd. Han ångrar sig nu och har beställt en räkning från Radiotjänst på det han är skyldig i licensavgifter.
- När jag flyttade hemifrån 1996 valde jag att inte betala, eftersom jag inte tyckte att SVT producerade några bra program. Med åren blir man klokare och självklart ska man följa de lagar vi stiftat, säger han till TT."

Okej.

Vad är värst?

Att vi har en migrationsminister som inte betalar tv-licens?

Eller att vi har en migrationsminister som inte tycker "att SVT producerar några bra program?"

Vad har mannen kollat på då? TV3? Kanal 5?

Tur att "han har blivit klokare med åren."

Fyra losers

Som jag ser det finns det vissa likheter mellan Cecilia Stegö Chilò och Mellberg-Wilhelmsson-Ibrahimovic.

Alla fyra underkänner vad majoriteten kommit överens om till gagn för egen profit.

Alla fyra tycker att de har rätt att stå över gemensamt överenskomna regler och demokratiska beslut.

Alla fyra kör upp ett långt finger i röven på dem som gör rätt för sig.

Sorgens ansikte

Det är så sorgligt så sorgligt. Kvinna 34 år, magsmärtor, tänker att det är stressrelaterat, mycket på jobbet nu, efter några månader blir det akuta magsmärtor, sjukhus, skiktröntgen, förändringar på bukspottskörtel, lever, tarmar och livmoder, tumörjakt, var är huvudtumören, vad är drabbat, varifrån sprids det, sjukskriven make orkar inte prata, tre barn under fyra år.

Det är så sorgligt så sorgligt.

Can I buy you?

Ihålig lycka

Barn är skönt harmoniska, trygga och lyckliga om de får:

Sova ordentligt
Äta bra och ganska ofta
Röra på sig
Bada och klippa naglarna några gånger i veckan
Bygga lego med en kompis

Vuxna blir lyckliga om de får:

Rock and Republicjeans
En iPod Nano
En Lexus RX 400h
Infällda spotlights
En flatscreen på minst 42 tum

Vad är det som händer med oss när vi växer upp?

Barnbarn

Min dotter är treochetthalvt och hon har redan mammaplanen klar för sig. Hon ska ha tre eller åtta barn och blir det tre ska de heta Squirtels, Bulbazaar och Treecko.

Den där lille Bulbazaar, det kommer att bli mormors egna favorit.

Höften eller Bruce? Vad väljer DU?

I brevlådan i fredags låg ett tjockt brev från Sahlgrenska adresserat till min sambo. Han står i operationskö för att byta ut en nedsliten höftled. Lite som Göran Persson i fjol. Enda likhet ska påpekas.

Jag jobbade hemma, han skulle inte komma hem på ytterligare sex timmar. Brevet låg där på köksbänken och varje gång jag gick för att ta en kopp kaffe liksom vädjade det till mig att jag skulle befria dess innehåll.
Jag är väluppfostrad nog att inte öppna andras brev, jag ser det som ett intrång, ett övertramp, en riktig no-no. Men ändå. Det var ju inte direkt skrivet med snirklig handstil och med parfymdoft. Det var ju från Sjukhuset.

Runt kl. 13 hade brevet i praktiken hoppat upp i famnen på mig och slet i mitt finger. Plötsligt ramlade innehållet ut, ned på golvet och som jag låg där på knä och förbannade min svaga karaktär och plockade upp pappren så såg jag.

Han ska opereras! Om tre veckor! Å jisses.

Fumlar fram telefonen och ringer direkt och erkänner.

Ja jag öppnade brevet, men du ska opereras! Höften ska väck!

Vi blir alldeles skakiga. Äntligen är det dags.

Det kommer att bli så bra. Här ska spelas fotboll med barnen, tas långa promenader utan värk, åkas skridskor, skidor och… och…. eeeeh…en blick i almanackan… va fan… ska han opereras när jag ska på Springsteen? Näää.

Kul, men taskig tajming. Jag ska ju till Stockholm då, se på Bruce.

Skön livskamrat.
Sambon har väntat i tjugo smärtsamma år på den här dagen.
Jag tänker på Bruce och den där sviten jag skulle unna mig.

Du kanske skulle byta mer än höften älskling?

detskapratasfortfortfort

Min svärfar pratar snabbast i världen. Jävlar i havet man måste spetsa öronen och vara vaksam nogsam lyhörd.

Att höra honom och min sambo prata med varann är som att höra hebreiska. Man har ingen aning vad de snackar om.

Han ringde just. De ska komma hit på födelsdagsfirande idag och vill bli upphämtade vid ändhållplatsen. Bussen är framme 11.49, så jag lovade att vi står där. Vid Pressbyrån, ja på det vanliga stället.

Jo barnen mår bra. Kalaset för kompisarna igår var superlyckat.

Ja de var helt utslagna på kvällen.

Allt bra med er också? Vad skönt.

Fotbollen var magisk igår kväll, inte sant?

Javisst, jamen då ses vi sen.

Jag lägger på luren och ser hur länge vi pratat.

34 sekunder.

Så här i halvlek är vi ganska nöjda

Snart är första halvlek mellan Sverige och Spanien avklarad. Innan matchen började och vi såg Spaniens laguppställning med Xavi, Torres, Villa, Puyol och de andra mot Petter Hansson, Spöket Nilsson och Elmander sa jag "det är lambs to the slaughter."

Å herrejävlar vad rätt jag hade. Fast helt tvärtom.

Johan Elmander. Jag blir nästan lite kär.

Anders Svensson. Kul att du är tillbaka i gammal god form.

Petter Hansson. Du får se ut hur du vill hädanefter. Sned näsa, vita blaffiga lår, rosa hy. Jag bryr mig inte.

För att förgylla kvällen ytterligare tävlar vi just nu om vem som kan komma på den mest kreativa harangen om den skitirriterande producenten.

"Fittproducent" leder knappt över "far åt helvete bonnläpp".

Önsketänkande

Om Håkan Mild skulle göra en Fredrik Reinfeldt skulle han övertala Svennis att ta över efter Arne.

När jag jobbar hemma:

Duschar jag inte förrän på eftermiddagen

Skaver jag omkring i mysoverall

Luktar jag svett

Sjunger jag ibland på franska

Äter jag polarkaka med ost till lunch

Tänker jag mycket på vad jag ska blogga om

Känner jag att hela världen ligger öppen. Att det bara är en inställningsfråga om jag ska lägga in ett löppass efter polarmackan.

Lägger jag sällan eller aldrig in ett löppass

Snart ska jag få uppleva Bossen för sjunde gången.

Låt oss be tillsammans

Jag skulle ju köpa någon fräsig Elfsborgpryl till Judas igår. Jag gick in i supportershopen i Borås och möts bland annat av det här. En bomullsväst. I dassigt rött. Med luva. Den finns i svart också. Med gult tryck.

Jag vet inte om vi ska bli oroliga.

Textilrikets vagga. Modets moder. Det är här designintresserade utbildar sig för att fortsätta föra Sveriges respekterade fashionmärken vidare.

Jag tänkte så här. Om Elfsborg vinner allsvenskan så kommer samtliga stora dagstidningar, kvällstidningar och TV-kanaler sända live från Stora Torget i Borås.

Låt oss tillsammans be för att vi slipper se ett hejdlöst firande i bomullsväst med luva.

Hur ska man efter det attrahera modemedvetna designstudenter till Borås?

Jag vill tacka

Jag tycker det är kul att läsa dedikationerna på de första sidorna i böcker. Vanligtvis är de fulla av:

”Jag vill tacka min vackra hustru Jane och mina fem fantastiska barn för att de stått ut med mig, min underbara agent Edith för att hon hela tiden pressar mig, min härliga korrekturläsare Helen för att hon hittar de mest uppenbara fel. Jag vill även tacka James för att han låtit mig få insyn i polisarbetet… bla bla bla.”

Jättekonstigt att jag fastnar för det där. Det är ju helt asnördigt, totalt förväntad hyllningsinfo och det kommer aldrig – aldrig – hända att jag råkar känna någon i den där raden av duktiga anhöriga.

Så vilken befrielse när man suger i sig av dedikationerna och hittar något att flabba åt. Ordentligt. Det verkar krävas en surmulen I-don´t-give-a-rats-arse-about-dedications. Som Charles Bukowskis och Postverket.

Detta är ett skönlitterärt verk och tillägnas ingen.

Oj, jag kom på att jag visst har något att blogga om.

Det luktar fortfarande bajs i vårt sovrum.

Ikväll ska jag banne mig leva upp

I dag har jag ingenting att blogga om. Det händer nämligen inte nåt i mitt liv. Jag ser ingen, jag pratar inte med någon, jag reflekterar inte över något, jag lyssnar inte på radio och ser inte på TV. Jag läser inte, jag tränar inte, hell jag borstar knappt tänderna.

Jag har fullt upp med att sova.

Måndag kväll; 20.30.

Tisdag kväll; 20.25.

Jag vet inte vad det är. Mörkret? Herr Blund? Höstkoma? Åskan?

Men ikväll, då ska jag hålla korpgluggarna öppna minsann.

Åtminstone till 21.

Så mogen så mogen

Jag är så mogen. Ni som läser den här bloggen hyfsat regelbundet vet att jag gillar att kaskadkräkas på Elfsborg.

Kanske vet ni också att min farfar jobbade på Götaverken och var en av Blåvitts största supportrar? Att jag var kär i Torbjörn Nilsson som sjuåring och att jag lät mamma sy upp en Blåvittkudde som jag sedan hade på samlingen i skolan? Min kärlek till Torbjörn skulle manifesteras genom att överlämna den till honom, personligen, i halvtid på Nya Ullevi 1980.

Hur som helst. Till helgen fyller min son Judas år.

Min sambo håller på ÖIS. Mest för att vara lite fin i kanten anar jag, en annan teori är att han inte vågade göra revolt mot sina föräldrar. Han har i alla fall varit ”så kallad” öisare sen sextiotalet.

Så var det det där med födelsedagen. Vi funderar på att köpa en Elfsborgströja till gossen.

Jag tror minsann att jag blivit vuxen.

Och så hejar ju lillskruttan på Blåvitt.

Innehavaren av detta jobb har tröttnat.

I mitt jobb ingår de mest oglammiga uppgifter. Ofta lite för ofta. I morse fick jag uppmaningen att formulera texten på insidan av ett presentkort. Tre år på universitetet, påbyggnad på IHM, sju år i yrket. Och så är det sånt här min tid används till.

Det är inte så att jag anser mig för fin. Hade jag gjort det skulle jag hoppat av den här banan för länge sen.

Det är bara det att ”Innehavaren av detta presentkort får handla varor till ett värde av” känns som någonting vi kan hitta en liten pryo att göra.

Vänta lite. Jag fick just mail.

Hoppsan. Verkar som att jag nu ska skriva texten till baksidan på ett 10-kort. Det ska stå att kortet inte är personligt.

Ok.

”Kortet är inte personligt.”

Fel fel fel

Jag har svarta finbyxor på mig idag. Lite vida, fin kvalitet och sitter som en smäck i midjan. Åndå. Det känns fel. Helt fel.

Jag lever i jeans, oftast i samma par varje dag. Nu har jag köpt ett par nya denimfavoriter, fast de håller på att läggas upp. Det slog mig att jag köpte TVÅ par svarta finbrallor för några år sedan. I princip helt oanvända.

Men svarta byxor, det är ju snyggt. Tänkte jag i morse.

Så sitter jag här och bara vill komma ur dem. Jag måste komma ur dem. Jag kan inte gå omkring hela dagen i mina svarta finbrallor.

Det är inte jag. Jag har lämnat svarta finbrallor way behind.

Jag är jeans. Svarta, blå eller vita. Jag kan till och med vara kjol.

Men jag är inte finbrallor. Alla tittar. Ler, flinar, kanske rynkar ögonbrynen en smula.

Olustigt hukar jag bakom skrivbordet.

Det blir fan ingen fikarast idag.

Tio år och superromantiska

Jag och min käresta firade att vi varit tillsammans i tio år i lördags. Det slog mig att vi inte är så romantiska som för tio år sen. Följande dialog utspelade sig i sovrummet.

Jag vaknar mitt i natten och måste gå på toaletten. Jag kommer tillbaka och slås av den där lukten som kommer ur ett sovrum just mitt i natten. Varm, kväljande, stillastående.

Jag lägger mig.

Säger: "Det luktar bajs här."

Han svarar: "Stäng munnen då."

Fast med kärlek. Vi skrattar. Och somnar.